Front matter (continued 4)

— Du är sjuk du, säger hon och ser på flickan med skarpa, iakttagande ögon. Har du varit det länge?

— Åja, några dagar, svarar Marja. Och som hon är för matt att tala berättar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogörelse avslutas med en suck och ett lugnt, resignerat: hon dör nog.

Men Inka sitter länge tyst med blicken på Marja — så säger hon tryggt:

— Ånej, vi ska väl hjälpa, om det går. — Sätt på största pannan med vatten.

— Varra luoitit? frågar Lasse — åderlåtning.

— Åderlåtning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna räcker henne. Se’n talas det inte mer om sjukdom och läkekonst. Det dricks bara kaffe och skvallras — och Marja ligger bortglömd och sorgsen i de vita fällarna tills vattnet är varmt. Då försvinner varje spår till leende ur Inkas fårade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin näsa med handen, stryker håret väl ur pannan och sätter mössan tillrätta. Så går hon fram till Marja, makar sig på knä framför henne på det nyrisade, doftande björkgolvet och ber henne räcka fram vänstra benet. Marja sträcker ut sitt smala ben, med anklar så hårt omlindade av det granna skobandet, att man tycker blodet måste stocka sig i benet och vända där utan att strömma ned i foten. Inka lossar behändigt och hastigt på bandet, drar av pjäxan och griper om Marjas vita lilla fot. Så liten är foten, att den nästan ryms i Inkas hand, så smal och högvristad och förnäm, att den nästan inte är som skapad att träda på, så fin och mjuk och ädel. Ingen prinsessa i världen kunde önska sig mer underbara fötter än denna lilla lappflickas — och nästan alla av hennes ras ha lika vackra, lika formfulländade.

Inka ser inte på foten, hon söker ut en liten fläck ovanför ankeln, och med ett hårt grepp om vaden får hon ådern att svälla. Den stora köttgrytan, som är full med ljumt vatten, placeras framför Marja, Inka håller händerna över den och hennes tandlösa mun rör sig i ohörbara viskningar. Sakta för hon händerna runt kring grytans kant och läpparna röra sig allt häftigare. Så tar hon på nytt Marjas fot, sätter den ned i vattnet och blåser hela tiden, blåser och läser — stryker med långa smidiga tag över benet och gjuter vatten över det, lyfter så upp foten igen och blåser på ankeln, muttrar besvärjelser och trycker den hårt mellan sina fingrar, medan ögonen stirra stela och stora rätt ut i luften.

Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning, där den flackande elden och den gröna skogsdagern utanför ge en trist och tung belysning — håret faller i orediga grå slingor kring nacke och hals, och ansiktet är skrumpet och brunt med tusen djupa fåror. När hon nu för ned handen i kolten, väntar man nästan att hon skall dra fram ur den en orm eller en korp eller en svart katt eller någon annan häxornas symbol — men i stället är det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en påse och i denna påse ett etui och i detta etui ett litet instrument av knappast en fingers längd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas hand, försiktigt böjer hon fingrarna över den och för den upp mot munnen, medan besvärjelserna regna ljudlöst och ivrigt. Hon blåser sakta på den, vänder den på alla håll, fixerar den ihärdigt, tecknar i luften över den, tills den äntligen är färdig och väl och värdigt beredd. Då tar hon Marjas skoband, lindar det hårt ett par varv kring flickans ben, ber om tråd, mäter av en ände och tvinnar den hårt samman. Allt är redo! Marjas fot lyftes över vattenytan, det lilla instrumentet placeras rätt över den svällda blå ådern, och ritsch! faller en liten halvmånformad bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och böjer sig ivrigt fram, men får endast se en smal ljusröd skåra i vars botten benstommen skymtar. Ingen blodstråle sprutar fram, och Inkas mun rör sig brådskande i tusen besvärjelser och blåsningar. Den lilla bilan ligger ånyo i hennes hand, och alla den lapska läkekonstens höga gudar åkallas. Så snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem på golvet, torkar sig i pannan, som är våt av svett, och för handen till munnen. Där fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i såret, blåser, läser och placerar på nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes feberblanka ögon vidga sig och hon väntar med alla nerver på spänn — ritsch! Åter en smal liten skåra, en stickande smärta, men ingen blodstråle, och Inkas ögon börja fara oroligt omkring. Det rycker i ansiktet, och i alla de djupa smutsiga fårorna strömmar svetten. Hon snyter sig, kliar sig i håret, pustar, blåser, läser, torkar svetten med händer, som börja skälva, och gnider in såren hårt och länge med saliv. Marja är blek och ser skrämd ut, men är fast besluten att Inka ska försöka ännu en gång, två gånger, tre gånger, hur länge som helst bara hon slipper dö. Och Inka nickar samtycke, gräver på nytt i kolten och får fram en liten brynsten. Spottar på den och vässar bilan länge, stryker nödtorftigt av den slemmiga grå substans, som sitter kvar på bladet efter slipningen, och gör ännu ett snitt i benet. Det gör ont, kniven slår hårt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna muskellagret under den och rätt in i benstommen. Blodet sipprar sakta fram tills skåran är fylld, sen stannar det, och Inkas alla klämningar och gnidningar förmå det ej att flöda ymnigare.

Inka är orolig nu, muttrar något om trolldom och vill inte försöka mer: det är för sent i månaden att slå åder, månen får inte stå i nedan, trollen få ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter, reder sig att ännu en gång försöka tvinga det motspänstiga onda blodet ur kroppen. Ännu längre, ännu allvarligare besvärjer hon, svetten droppar om ansiktet, näsan rinner och handen torkar, och äntligen görs den sista operationen.

Ho! Så rött det blodet sprutar, så högt det springer i en smal stråle, så klart karminfärgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger kaskaden i luften igen, när bandet kring vaden lossas, nu krymper den samman, delar sig i två strömmar: en röd, en vit, som vatten.

— Voi, voi! Vastis varra, skippa varra — herra siunit, de lä vasti! jämrar Inka. Ojoj så fult blod, sjukt blod — herregud, så fult det är!

Stilla tunnar strömmen av, snart bubblar det bara helt sakta ur såret, snart droppar det, snart är det alldeles slut. Inka ligger nedhukad över Marjas ben, hennes ögon brinna, hon blåser och läser så saliven rinner nedåt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan — hon för fingrarna in i munnen, väter dem och gnider hårt in fuktigheten i såret. Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vätska, ber om en sked och häller en smula i den. “Lyptol“ står det på flaskan, och aldrig har väl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga storhetsdrömmar kunnat tänka sig, att så brinnande högtidliga besvärjelser skulle helga hans fluidum. Några droppar hällas i såret och arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. Så tar hon en liten bit av en tidning i munnen — väter och valkar den mellan sina tandlösa käkar tills den blir riktigt mjuk — då trycker hon den hårt mot den lilla röda skåran på Marjas ben, lindar en något dunkelfärgad trasa om och binder fast det hela med den som först får en uppmuntrande blåsning och ett par ljudlösa ord. Till slut blir hela benet väl besvuret, grytan med blodet bäres ut i vänster hand och tömmes bakom en sten, som signats och tecknats.

När hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med bleka läppar och svarta, halvslutna ögon.

— Svimmat! säger Inka lakoniskt — men som svimma och dö heter ungefär lika på lapska fryser man till i ångest och tänker: hon är död, stackars liten, hon dog ändå, trots åderlåtning och besvärjelser och alla Lapplands konster!

Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen på nytt ur barmfickans djup, häller skeden full, läser och blåser och tvingar medicinen in i Marjas mun. Och Marja är inte död, hon lever och vänder åter till livet med ett våndefullt stönande och ett ansikte, som rycker i smärta.

— Har du haft ont i huvudet också? frågar Inka efter en stund.

— Ja, svårt, viskar Marja.

Åter hälles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblåst, gnids så noga omkring på hjässan, på panna, hals, öron och ögon — saliv stryks över ögonen upprepade gånger, till slut spottar Inka med ett ljudligt: tfui! i Marjas hår, och behandlingen är avslutad.

— Vad har du väl i den flaskan? frågar Lasse genomträngd av vördnadsfull nyfikenhet.

— Medicin! svarar Inka kort.

— Den hjälper för allt?

— Den hjälper för allt — med de rätta orden till.

— Ja orden, med de rätta orden! Lasses röst dör bort i en viskning, och han ser på flaskan, som just försvinner i Inkas kolt, med en blick full av gränslös aktning och tilltro.

Den hjälper för allt med de rätta orden till — och den rätta tron! Vem kan tänka, att en 25-öres flaska Lyptol, inköpt i en liten grå finnby — att den kan hjälpa för allt. Men visst hjälper den. Åtminstone Marja. Hon glider ur dödens käftar, på två dagar är hon frisk igen, och nästa söndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten — och nu pryder den väl Inkas smala gummaxlar, när hon värdigt vandrar till kyrkan eller går på bön i någon finnby. Nu stråla Marjas lysande rosor kring Inkas vissna hals, och Marja ser på dem och ler — ty hon lever och är inte död, hennes ögon blänka, hennes bruna runda kinder rodna av livet, och hon är så sjungande glad och ung, att hon inte behöver rosor och silke och stass, att hon knappt en gång längtar efter det, att hon lyser och strålar bara av sin egen ungdom och lycka.

Det har blivit höst. Som en dröm har sommarn svunnit — det är som vore det bara en vecka sedan löven sprungo ut i skogen, sedan fåglarna kommo och sommaren stod ung. Och ändå är det många veckor som gått sedan dess — snart slår uppbrottets timme för Ellekare och mig, snart är tiden inne då flyttningen tillbaka till Sverige står för dörren. Predikanten har varit och farit för längesedan, och grannlåten börjar våga sig fram igen — hos de unga åtminstone. Men så länge han fanns i byn var all stass omsorgsfullt struken, fastän jag tror egentligen inte han skulle ha brytt sig så mycket om, ifall flickorna haft ett pärlband om halsen eller en brosch i bröstduken — jag tror det var större synder han gick i härnad mot. Han hörde på långt håll inte till de mest fanatiska av Læstadian-predikanterna, liksom vår sidas lappar ej bekände sig till den allra strängaste Læstadiansekten — han var hög och stor, som den mest kämpalike viking, ett långt, grått patriarkskägg flöt över det breda bröstet, och hans blå ögon voro goda och vänliga, utan ett spår av fanatik i sig. Förrän han började tala! Då blevo de till flammor, till ljungeldar — hans annars så milda röst dånade som åskan och alla måste lyssna, när han tolkade ordet. Læstadii bud äro stränga, de ord han klätt dem i veta inte av något prål — rakt på sak gå de, kraftiga äro de och någon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och kärva, oböjliga och hårda gå de rätt in i veka sinnen och böja dem med skräckens makt, om inte förståndets räcker till. Hans profet tolkade och lade ut, dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds stränga hand — och lapparna sutto lyssnande — tätt, tätt hopträngda i sidans största kåta. De som inte fingo rum inne trängde ihop sig utanför, oksan var slagen åt sidan, och genom den såg man ut över all världens härlighet, över vita fjäll och gröna dalar, över den svarta lilla sjön, som speglade himlens drivande moln, man hörde fåglarna sjunga, kände porsens och vildmarkens doft.

Och profeten talade. Inte alltid dånade hans stämma hårt, inte alltid var det straffarens röst, ånej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det klingande finska språket gick ur hans mun så man tyckte, att sjön och fjällen och skogen fanns i det, så man fick en känsla av, att detta var en gudstjänst, som vår Herre själv har menat att den ska vara. Men med ett blev rösten sträv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan barmhärtighet och misskund. Någon i församlingen började jämra sig högt och ruelsefullt med långa ångestfulla böjningar i stämman: Voi, v-o-o-i, v-o-o-o-i! Det var som en signal. Röst efter röst föll in, i början lågt och klagande, sedan högre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till rop som i dödsnöd — kropparna vaggade fram och åter, tårarna störtade utför kinderna, ansiktena lyste likbleka. Högt upp i falsett jämrade rösterna, var och en på sin egen rytmiska, beklämmande melodi, det ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strömmade, munnarna stodo öppna i skrik, och ögonen stirrade i vånda. Ingen satt stilla längre — de reste sig, kastade sig raklånga ned på golvet, lutade sig intill varann i hårda, medvetslösa omfamningar, de blevo till en krälande, vrålande massa, som i extatisk yra vältrade sig i all helvetets pina. De skreko ut sina synder med hesa, förtvivlade röster, sleto sitt hår, tuggade fradga, krökte sig som maskar.

Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände. Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen, syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.

Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade, munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes, svett och fradga torkades av — snart satt där endast en samling trötta och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och väder, om jakter och vandringar — det var, som om aldrig någon storm dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande, tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar. Förunderliga folk!

Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det bön, och nästan varje dag “liikutuksia“, och jämret och skriken skalv över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där, och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till last. De hade blivit “mycket kristna“ enligt Ellekares utsago, och vunno hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass, är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare — jag kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!

*

Och nu är hösten nära — för var dag blir luften klarare och mera genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag, när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen, men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll. Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag, kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till sömn.

Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad — man går inte ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till, och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:

— Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!

Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop — lockande, smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir luften runt om:

— Gitsegaitso-o-o-o!

Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen, klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar höras — sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar nu mjölken ned i nahpin — den vackert böjda urholkade skålen av björkrot — och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå skymningen:

Sannas röst faller plötsligt in, och tillsammans sjunga de hela den långa, långa visan till slut. När den sista versen tystnat har mörkret sänkt sig alldeles, Ellekare har ännu inte kommit tillbaka från mjölkningen, elden är nästan utdöd, och jag känner mig med ett så ensam, att jag inte kan hålla ut längre, utan tar Tsappe i släptåg och snubblar in till Sanna och Marja.

Där brinner brasan i himmelens sky, och mörkret och månen och tystnaden får hålla sig utanför — Sanna bakar, Marja syr på ett par nya skor, och Nilsa läser med ljudlig stämma på psalmversen, som han har i läxa till dagen därpå. Så fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slänger kaffepannan på, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med onödigt hög och plikttrogen röst, Marja slutar tvärt den sång hon nynnar på, och skrattar så hon får gropar i sina runda kinder.

— Sjung på du! säger jag och slår mig ned, bredvid henne, plockar fram min stickning ur barmfickan och är snart i arbete med ett par granna, brokiga lappvantar.

— Om du sjunger med! ler Marja till svar.

Och så sjunga vi alla tre, medan Nilsa strävar på med Din klara sol .... och månen börjar lysa in genom räppen. Sakta ta vi oss fram genom visans tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa över en enda, och när den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa läser stackigt och mödosamt: “jag höjer glätjens ljut!“ — men något mindre likt glädje än de ljud han presterar har man svårt att tänka sig.

Sanna slänger några stora björkklabbar på elden, tar fram pusten och blåser med snabba ivriga tag tills flammorna sticka fram. Nu ta vi: minä olen pieni piika! säger hon och återgår till bakningen.

Och så börjar vi genast en ännu bedrövligare visa än den föregående — på en långdragen, tung melodi, som åker upp och ned i ett evigt enahanda, utan att nånsin göra någon liten överraskande och glättig utsvävning från sorg och bedrövelse. Sanna bakar, Marja syr på de ljusbruna, smala snibbskorna, jag stickar på min vante och Nilsa tackar sin Gud “med kraft och mod och nyfött hopp“ och en uttråkad klang i rösten. Just som vi börja på nionde versen hörs en hostning utanför, som komma oss att tvärt tystna, och ögonblicket därpå träder Lasse in, följd av Heikka och Josto och ett par andra av sidans manfolk. De se så dystra och allvarliga ut alla, och inte ens Heikka ler sitt glada leende, som annars alltid brukar flyga så snabbt över hans drag. Josto är ordningsman för renhjorden och har inte varit hemma på hela sommaren, och han kommer nu direkt från betesplatsen inne i Norge. Det är alltid en stor händelse, när någon återvänder till lägret efter lång bortovaro — de ha nyheter med sig, de ha sett och hört saker, som vi ingenting veta om där vi gå, fjärran från världen och dess buller, de fylla vårt stilla liv med nya tankar och funderingar, med nya samtalsämnen. Och när vi se Josto nu, så maka vi oss riktigt tillrätta i värmen, pusta på elden så att flammorna ska stiga ljusa och kvällsmörkret inte ligga så tungt och vänta oss en glad och intressant pratstund om hjorden och norrmännen och vädren. Men Josto ser inte ut, som om han hade något muntert att berätta — tvärtom, hans mörka ansikte ser dubbelt så mörkt ut som vanligt, hans ögon skåda dystert in i elden och inte ett ord kommer över hans läppar. Så måste man väl fråga då, för att få veta något:

— Det börjar lida mot hösten nu! börjar jag, försiktigt. Och ingen har något att invända mot detta faktum — alla nicka bara bifallande.

— Hjorden är väl på hemväg nu? fortsätter jag. Ni ska ju vara över gränsen med den till Mikaelsmässa?

Jo, den är på hemväg, den kan snart vara vid lägret. Så blir det tyst igen, men Josto ser ut, som om han kunde börja tala när som helst, så jag gör ytterligare en fråga:

— Blev det stora taxter i år?

— Sextusen kronor! svarar Josto kort och biter samman tänderna, när han sagt det.

Där hade jag träffat det mitt i hjärtpunkten, utan att veta vad jag gjorde — där var orsaken till deras tystnad och sorgen i deras ansikten. Knappt hade Josto gett mig svaret förrän en veklagan bröt ut, en jämmer som gick ända ned till hjärtrötterna. Sanna satt alldeles vit i ansiktet, och Marjas glada ögon miste plötsligt allt det skratt som annars bodde i deras djup. Till och med Nilsa tvärtystnade mitt i psalmversen, som han ända tills nu tragglat med utan att låta sig störas, och brast ut i ett högt voi! med sin gälla gossestämma. Och väl fanns det orsak till jämmer, ty en så stor summa har aldrig förr någon sida blivit dömd att betala. Sextusen kronor! Det är något oerhört för lappförhållanden — en lapp har ju nästan aldrig reda pengar, det är ett tämligen okänt begrepp för honom, allt vad han behöver till livets uppehälle och nödtorft förskaffar han sig genom byteshandel och mycket sällan betalar han något med kontanter. Och nu ska helt plötsligt sextusen kronor anskaffas och inom ett år vara betalade till norska staten, annars få ej renarna föras in till Norge nästa år, och det är detsamma som svältdöden.

Som en löpeld har nyheten spritt sig i lägret, en efter en komma män och kvinnor till Sannas och Lasses kåta för att höra, om det verkligen kan vara sant detta förfärliga, som berättats dem. Ja, det är sant, det finns ingen återvändo — sextusen kronor! Somliga sitta tysta och bara vagga fram och åter, andra låta förbannelser och vreda ord regna över den orättvisa de anse har begåtts mot dem, åter andra räkna och räkna för att kunna lista ut, om de ska bli alldeles utfattiga, när allt är betalat.

— Men hur har det kunnat bli så mycket? frågar jag, när den värsta jämren lagt sig, och resignationens ande börjat lägra sig över församlingen. Ha ni inte vaktat era renar riktigt efter de gjort så mycket skada?

— Å, vi ha nog vaktat, säger Josto. Vi ha nog vaktat. Men vad hjälper det! När de vilja ha våra pengar så hjälper det inte om vi vaktade tills våra ögon brusto. Lagen är inte med oss, och då kan ingenting hjälpa. Vi äro främlingar ser du, vi äro inte samma folk som de. Vi ha inte rätten med oss, vi komma dragande över jord, som inte är vår längre. De tänka inte på, de som gjort Norges lagar, att innan ännu lagar fanns på denna jorden, så drog vårt folk samma väg, så var det landet vårt, som nu andra gärdat omkring och gjort till sitt. Vi ha ingen rätt längre, ser du, vårt land är inte längre vårt, och de jaga oss bort, som om vi vore vilda djur.

— Men lagen säger, att ni få dra fram era gamla flyttningsvägar, om ni bara inte skada böndernas jord.

— Ja, det gör den. Om vi inte skada böndernas jord, om det inte finns märken, att vi gått över deras åkrar och inhägnader. Då måste vi betala, vad som vi bli dömda att betala, och i år är det sextusen kronor.

— Blev det så många märken i år då?

— Ja du vet sommarn kom sent i år. Vintern släppte aldrig taget, och det var så hård skare på fjällen, att det nästan var omöjligt för renarna att komma igenom den. Då sökte de sig ned till dalarna, men vi drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens så mycket som skrapa ett hål på snön, som täckte böndernas åkrar. Men du förstår, det syns spår efter renarnas klövar på de nedsnöade gärdena, och det behövs inte mer än ett spår, ser du. Om det så bara är spår efter en ren, som löpt över en träda, så blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram. Sådan är lagen och vi förmå ingenting.

— Men kära! säger jag. Inte kan väl renarna göra skada med att gå över en tillfrusen och översnöad åker, där ännu inte ett strå växer. Det finns väl inga möjligheter, att lagen kan tillåta taxt för sådant?

Då skratta de allesammans, ett kort, hårt, glädjelöst skratt och se medlidsamt på mig, som kan tro människor om så gott.

— Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utsträckt längs med bärbmed och röker sin pipa — och så spottar han med utsökt ackuratess in i elden. Vad tror du att du gör för skada, om du går över en nysådd åker, där snön ligger många meter djup, och skaren är hård som sten! Vad tror du renen gör för skada! Du hör, att om det också bara är en, som sprungit över ett gärde och lämnat spår efter sig så bli vi dömda till taxt för hela gärdet. Det blir pengar det ser du, för dem som döma. Vad rör det dem, att vi äro fattiga, och att många av oss kanske måste gå från kåta och allt för att kunna betala sin del?

— Men när sommaren kommer, så kan ni väl i alla fall vara lugna för vidare taxt? När fjällen äro gröna så hålla renarna sig väl där?

— Ja, men ser du, vi ha inte så stort stycke av fjället att vara på, och om renarna vandra från ett ställe till ett annat för att söka bete, så få vi betala för den mark de gå på, om den tillhör någon bonde. Spillningen fördärvar gräset, säga de. Korna vilja inte beta där sedan. Men nog har jag sett kor beta, där renen har gått!

— Var ska ni få pengar ifrån att betala med?

— Vi få sälja renar förstås, svarar Josto. Vi få väl försöka att hjälpa varann. Det måste gå, hur det än ska bli, annars få vi inte föra hjorden in i Norge igen nästa sommar. Kanske svenska staten hjälper oss lite. Men förfärligt är det. Så höga taxter har aldrig någon sida haft förut.

De andra bara vagga fram och åter, och ett ögonblick är allt tung, dyster, gränslös sorg. Så börjar Sanna räcka kaffet omkring, och genast får allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer på tal, och en allmän belåtenhet är rådande över dess tillstånd efter sommarbetet. Kalvar och märkning och det blivande höstrengärdet dryftas, och när alla hunnit få sin påtår klinga skratten friskt igen, som om varken norrmän eller taxter funnes i denna världen. Men jag ser ibland en ryckning i ansiktena, hör en förlupen suck, och jag vet, att bedrövelsen bara ligger gömd, att första ord kan få den att bryta ut på nytt.

— Jon Nilsa är död! säger så Josto i förbigående. Han har så mycket att berätta efter sin sommarlånga bortovaro, att det mest är han, som för ordet. Underrättelsen gör stort uppseende och alla fråga ivrigt vad han dog av för sjukdom, och när det skedde.

— Det var vid islossningen, berättar Josto. Han skulle gå hem från Norge till lägret vid gränsen. Isarna voro frätta, och när han gick över en sjö rände han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde hjälpa, men han tog sig upp själv med kniven. Det kunde de förstå, som fann honom, för det var fullt med blod runt kring vaken, och händerna hade han skurit sönder på kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig till land, och lite ris till en eld att värma sig med hade han också orkat hugga. Men tändstickorna hade blivit våta förstås, när han legat i vattnet, och då de hittade honom — det var Nikko och Aslak, som kommo vägen fram väl tre dagar efteråt — så stod han på huk med ett näverstycke i ena handen och tändstickdosan i den andra. Runt om honom lågo tändstickor med svavlet avrivet. Och så hade han frusit ihjäl stackarn.

— Voi, voi! säger Sanna och männen skaka sina huvuden. Men ingen tycks anse händelsen något vidare märklig. Sådant inträffar emellanåt — kölden är hård och människan ensam på öde slätter. Det är lappens liv, det är den död han riskerar var timme på sina långa ensliga vandringar, sådant händer och ska väl hända många gånger än. Det kan man ingenting göra åt. Och om några minuter är samtalet inne på helt andra ämnen: om priset på mjöl och kaffe, och om vinden ska komma österifrån eller västerifrån ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, så reser en på sig och går, om några minuter en annan, så ännu en, och snart ha de troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra kåtor och nya överläggningar om hjorden och taxterna, om de norska länsmännen och mjölet och kaffet och vindarna. Månen står högt på himlen, alla sommarens små bleka stjärnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens blossande glöd färgar den svarta kåtaduken till kostlig purpur.

Hjorden är kommen! Tidigt på morgonen — innan det var dager nästan — hörde vi bjällror klinga och hundar skälla, och Ellekare mumlade ännu halvsovande, men med stor glädje i stämman:

— Nu är hjorden här!

Och när barnen kommo voro deras ansikten fyllda av förväntan och fröjd, och deras röster klingade, som om de förkunnade all världens glädje, när de ropade:

— Hjorden har kommit, lärarinna!

Hela lägret fick som nytt liv. Det var ett rännande kåtorna emellan så oksorna flögo i luften, kastade undan av ivriga händer; vart man kom dracks det om möjligt mer kaffe än vanligt, de buttraste ansikten logo, de lataste och långsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade hjorden stannat — om man lyssnade riktigt intensivt och allt var stilla, så kunde man höra hundarnas skall därbortifrån, och på kvällen var lägret fullt av drängar och vaktare, som kommo hem på besök. Det var fest, det var liv, det var glädje och skratt. Ingen tänkte längre på de sextusen kronorna — det redde sig väl alltid, när den tiden kom. Nu gällde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det många kalvar födda, levde alla, hade ingen frusit ihjäl? Blev det rengärde i morgon? Hade vajorna mycket mjölk? Skulle vinden blåsa från det rätta hållet den närmaste tiden, så att inte det blev svårt att hålla djuren kring lägret? Renarna springa ju alltid mot vinden — om det nu blev vind från Norge, så fick vaktarna ett väldigt arbete att hålla dem från att löpa inåt igen. Måtte det bli lugnt och stilla så att rengärdet fick skötas undan som det skulle! I morgon var det gärde — javisst. Och i övermorgon och dagen därpå, och så många dagar man kunde få hjorden samlad.

Morgonen därpå voro alla tidigt på benen i lägret. Ingen brukade annars röra på sig förrän tidigast vid halvniotiden — men första rengärdesdagen kan ingen sova. Då är det så mycket att ordna och sköta, att man måste upp i tid, upp med solen nästan.

Det var inte mycket uppmärksamhet i skolan den dagen. Hade bollen ännu funnits i livet skulle den inte en enda rast fått vara i bruk, det lovar jag, men nu var den borta för längesen, och ingenting fanns, som kunde locka till flit och intresse. För var gång bara en vanlig getklocka lät höra sitt bjällrande, så ryckte alla till och lyssnade utåt — den annars så ordentliga Inker grep jag till och med på bar gärning, när hon lyfte upp kåtaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under välskrivningslektionen!

— Inker! sade jag då med högtidlig stämma.

Och Inker släppte duken, som om hon blivit bränd av ett glödande kol, rodnade så djupt att hon nästan fick tårarna i ögonen och sög med skuldmedveten min på sin blyertspenna.

— Vad tittar du efter, Inker?

Två gånger måste jag upprepa frågan innan Inker äntligen får fram, att hon tyckte hon hörde Sanna och Marja gå ut. Och hon trodde de kanske skulle gå till gärdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan det blev tid att gå. De andra flytta oroligt på sig bara vid tanken på något så förskräckligt som att komma för sent — och så grips jag av medlidande, förstår, att detta är ännu allvarligare än den första dagen med skridskois och blankt solsken söderut i “mitt land“ och ger lov från innanläsning och den tredjedels timme välskrivning, som är kvar. Och inom en halv minut är kåtan tom och ungarna iväg så fort benen kunna bära dem.

— Du ska väl gå till rengärdet du med? frågar Ellekare, när hon strax därpå kommer in, och jag ser på henne att ingen makt på jorden ska då kunna hålla henne hemma i eftermiddag — om hon får rå sig själv.

— Ja visst ska jag gå dit! Du vill väl inte följa med kan jag tro?

— Du vill väl inte äta, när du är hungrig, eller dricka, när du är törstig! skrattar Ellekare till svar.

Så viktigt är rengärdet! Naturligtvis ge vi oss båda av den långa vägen över fjällen — i sällskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas så lätt i det mjuka gräset, att det knappt böjer sig under fötterna. Gate och Sanna ha varsin laukko på ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning — det händer allt, att manfolken äro trötta och hungriga efter sitt arbete att driva hjorden in i gärdet och då smakar det gott med kaffe och mat. Förresten kan man bli hungrig själv, när man mjölkat och arbetat i några timmar — mat är alltid bra att ha med sig och kaffe ändå bättre.

När vi gått nära en timme säger Sanna:

— Nu kan jag höra dem!

Alla stanna vi och lyssna, och långt bortifrån förnimma vi några svaga ljud. Som korta, lustiga grymtningar låter det för mina ovana öron, då och då uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans höga rop. Men under dessa gälla ljud hörs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det stiger och faller — än är det kraftigt, än nästan ohörbart — men hela tiden är det där. Det är småkalvarna, som kalla på modern, får jag veta, och modern, som svarar. Ju närmare vi komma dess starkare blir ljudet, hela luften är fylld av det, och snart äro vi tillräckligt nära för att också urskilja det dova trampet av många fötter mot lös jord. När vi hunnit över den sista fjällkammen ha vi under oss på sluttningen hela gärdet: som ett nystan av intensivt liv är det, som ett myller av grå kroppar och vaggande horn — aldrig ett ögonblicks stillhet, ständigt runt, runt rör sig massan därnere, och vad man allra först lägger märke till är, att rörelsen hela tiden går motsols. Det är nästan som vore det en karusell driven av en väldig motor — hundskallen, männens rop är musiken, det eviga intensiva råmandet är motorns surr, och hela den svartgrå massan av ryggar och horn är karusellen, som aldrig stannar, aldrig slutar, aldrig blir trött på att gå.

När vi tagit oss ned för fjällbranten och hunnit ända fram till gärdet pressa vi oss in genom en smal öppning mellan ett par korslagda björkstammar, och befinna oss plötsligt mitt i en brusande ström av liv. Hjorden böljar omkring oss, väjer smidigt undan för oss i sitt snabba lopp så att vi stå som i en liten tom cirkel — hornen knirka, hälsenorna spännas med ett sprött, knastrande ljud, kalvarna råma. Flera tusen djur äro samlade på denna lilla fyrkantiga plats, omgärdad med en palissad av björkstammar; nästan alla kåtors innevånare ha samlats hit, lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, röster skrika högt. Männen glida omkring med smygande steg, mössan med den gungande röda tofsen är skjuten långt bak på nacken, kolten vippar kortare och kokettare än vanligt, de solbruna ansiktena äro våta av svett, men ändå fulla av den mest intensiva glädje. De följa hjorden med ivriga, spända blickar — var och en märker ut sitt offer, sin fångst, var och en är fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se på Heikka där, hur han smyger fram med armen höjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur söker han ut det han ämnar fånga, vet han att skilja de, som tillhöra honom från de andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned över offrets huvud, Heikka stramar till och börjar dra så sakteliga för att få djuret intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av — är det en stor, stark oxe han fångat, kan det hända, att Heikka släpas gärdet runt mer än en gång av den motspänstiga krabaten, innan han hinner betvinga honom. Då blir det skratt från alla, så att det klingar mellan fjällväggarna, och Heikka ler själv åt sin tillfälliga maktlöshet. Men rätt vad det är tar han spänntag, där han kan få en lämplig position, och då är det inte lönt för gossen i andra ändan att försöka konstra längre! Då måste han glida närmre och närmre för vart kraftigt drag Heikka gör, det hjälper inte att luta huvudet ned mot marken, så att den väldiga hornkronan riktas mot betvingarens bröst — ty betvingaren ler bara helt lugnt och blir alls inte skrämd, lägger repet över axeln, vänder ryggen till och drar sin fånge in i ett annat, mindre gärde, där slaktdjuren släppas, tills tid blir att avliva dem (utan några smärtstillande medel). Vanligen längre fram på kvällen, då mjölkningen är undangjord och kvinnfolken ha tid att hjälpa till med att reda upp räntan och blodet.

Och så går Heikka ut igen till den kretsande hjorden, på vägen lindar han upp lasson, så den är färdig till användning och söker med blicken ut ett nytt offer, så fort han står i det stora gärdet. Han finner det snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten årskalv, som alldeles hjärtängslig spjärnar emot, när den ovana, besynnerliga snaran lägger sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gör ett vilt försök att nå sin mor, som ångestfullt kallar. Men det tjänar rakt ingenting till! Det stramar för hårt om halsen, det är bara att gå efter som det drar, rakt fram till den starka människan, som bestämt inte kan vilja en liten skranglig, rödbrun kalv något gott. Gud hjälpe mig! tänker det lilla kräket så säkert som allt — de stora svarta ögonen bli allt större och svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skräck, när ett par starka nävar gripa tag om den smala, fina halsen och vräker till. Ett litet dödsskrämt djur finner sig plötsligt ligga kullkastat på marken, och tvärs över buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gör med den några snabba, djupa snitt i ett av de ludna och mjuka små öron, som han håller mellan sina händer. Han skär ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans händer. Så springer han upp med ett lätt språng, lossar lasson — och den lilla nymärkta stackarn står förvirrad åter på sina egna smala ben, skakar med rådvill uppsyn sitt illa åtgångna huvud så bloddropparna stänka vitt omkring och sätter plötsligt av i galopp till modern, som hela tiden ängsligt hållit sig i närheten. Nästa gång kanske lasson snärjer henne, och full av fasa kämpar hon emot i det längsta. Men en finlemmad vaja förmår ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens ur sitt läge, och snart står han vid hennes huvud, medan Gate snabbt springer till med nahpin i högsta hugg för att mjölka henne. Först får hon ett par smällande slag med handflatan mot spenarna, för att mjölken ska rinna till, och sedan står Gate framåtböjd, håller nahpin med den ena handen och mjölkar med den andra. När de få droppar, som kan pressas fram — vanligen ungefär ett knappt halvt dricksglas — dragits ur de små centimeterlånga spenarna, löses repet kring halsen, och snabbt som vinden kastar sig vajan in i flocken och gömmer sig bland dess tusenden. Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig fångar han ett djur två gånger, aldrig ett, som inte bär hans märke. Hur hans ögon kan hinna urskilja de små, nästan igenvuxna öronmärkena bland denna snabbt kringlöpande massa av djur, är ett fullständigt underverk, men han är inte ensam om denna skicklighet — alla de andra lappmännen ha lika skarp syn, lika svindlande träffsäkerhet. Det är mycket sällan man ser någon, som missar ett kast eller som måste lossa lasson och låta djuret löpa, därför att det inte hörde honom till.

Runt runt ränner hjorden — alla hålla huvudena högt lyftade och de nya sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och över alltsammans strålar en stor och sval höstsol, runt om stå vittoppiga fjäll glimmande mot höstens vitblå himmel, och gräsets och björkarnas grönska lyser, ännu inte blekt av vinter och hård frost. De klara färgerna i lapparnas dräkter flamma i solskenet, renarnas brungrå ryggar glänsa som siden, deras kupiga, svarta ögon spegla fjällen och himlen och allt, så man liksom får all denna skönhet mångdubblad.

Plötsligt känner jag en arm om min skuldra, där jag står och ser på alltsammans. Det är Gate — hon har slutat sin mjölkning för dagen och skall gå in i slaktgärdet så fort Heikka blir färdig med märkningen. Vi stå båda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.

— Nu ska du snart resa härifrån! säger så Gate.

Och när hon säger det, så vet jag, vad det är som hela tiden liksom gjort ont invärtes, fastän jag varit med om all glädjen i dag. Jag ska resa från allt detta — om några dagar bara. Från lapparna och renarna och fjällen, från min svarta lilla kåta, från Tsappe, från nätternas stillhet och dagarnas bekymmerslösa glädje, från de svarta sjöarna, de susande älvarna, den mjuka mossan, där foten löper så lätt utan att tröttna.

— Är du glad, att du snart får komma hem till ditt land igen? frågar Gate, när hon tycker jag varit tyst alldeles för länge.

— Nej, jag är inte glad, Gate. Det vet du väl, att ingen kan vara glad att resa ifrån er.

Då ler hon — det vackra unga leende, som ingen mer än hon har, och hennes ögon se på mig så vänligt och klart.

— Kom så går vi och kokar kaffe! säger hon. För nu så ä vi nog hungriga och törstiga både Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gör upp eld, så går jag efter vatten.

Och så klämma vi oss ut från gärdet genom den smalaste upptänkliga springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter följa med för att hjälpa mig med vedplockningen — det blir bara lite torra kvistar, som vi hitta här och var. Men innan Gate och jag försvinna ur synhåll för varann, där hon skramlar neråt dalen med sin vattenspann och jag går uppåt skogsbrynet, så vänder hon sig om och tittar länge på mig. Och så säger hon, med en röst som är full av den allra uppriktigaste förundran och häpnad:

— Om jag kunde förstå hur det är möjligt, att människor nerifrån ditt land kan trivas hos oss lappar i fjällen. Och att du inte längtar hem igen ifrån oss!!

Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade, mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen till vår besynnerliga morgonpsalm — för sista gången är alltsammans som händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa, härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till civilisationen.

Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar, rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna de — o mirabile dictu!, — sina läxor. Till och med Nilsa, som annars alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.

— Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst, och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.

— Nej, inte förrän i övermorgon. Men skolan är slut i dag. Tycker ni det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?

— Nehej! svarar Lars Peter. Det är roligt med skolan. Och när du kommer igen till nästa år så ska du se, att vi inte har glömt bort allt som du lärt oss.

— Men kanske jag inte kommer till nästa år!

— Jo, det gör du allt säkert. Det tror vi allihop.

Å, tänker jag för mig själv, det finns inget jag önskar högre, men inte kan jag veta! Och när de gå alla, så känns det som om det vore mina allra käraste jag säger farväl åt. Vi ska träffas i kväll, och i morgon och i övermorgon, men ändå är det, som om jag aldrig skulle få se dem mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med böckerna i påven och med skratten klingande långt innan de hinna fram till min kåta — de äro utlärda för i sommar, jag är färdig med dem. De kunna allt vad jag hunnit lära dem på denna korta tid, de ha varit mina små vänner och kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strålat eller regnet rasslat. Och när de nu gå ut genom oksan — sakta och betänksamt och så ovant tysta, så vill jag ropa åt dem: stanna lite till, barn små, sitt en stund till hos mig! Men det tjänar ju ingenting till, jag säger inga av alla de ord, jag hör inom mig, och när de alla försvunnit bland skogens träd, så travar jag deras böcker samman och packar dem i skollådan, låser den noga och lägger nyckeln längst ned i en kisa med en djup suck.

Då gläntar det på oksan, och Nils Tommas stora ögon speja genom springan. När han ser, att jag är ensam glider han in helt sakta, kommer fram till mig mycket röd och mycket blyg och säger hastigt:

— Här får du min nya kniv, lärarinna!

Och så räcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin väg så fort benen bära, innan jag ens hunnit säga tack. Och jag sitter där med hans nya kniv och har lika nära till skratt som till gråt.

Men har inte hunnit längre än till skrattet, förrän oksan öppnas på nytt, denna gång för att släppa in en stackars liten ombunden sjukling, som i ett par veckor gått som min patient. Hela hans ansikte har varit skorvigt och uppfrätt av sår — något sorts eksem förmodligen — och han har lidit svåra plågor, den lille stackarn, men börjar nu bli på bättringsvägen. Hans far är med honom i dag, och han tittar så bedrövat på pojken, att det är som om all hans egen glädje flytt.

— Hur är det med dig i dag, Nohte? frågar jag och ser in i de sorgsna bruna barnaögonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanför bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrövat, och hans ögon bli än sorgsnare än nyss, ty nu vet han, att en svår stund nalkas: bindorna ska av, och såren smörjas in och tvättas rena.

— Du ska få en karamell efteråt! tröstar jag så gott det går, men endast en mycket svag glimt av glädje lyser upp i blicken vid detta löfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, säger jag till fadern. Vi börja genast.

Och Jona stiger fram till min medicinlåda, vars lock jag fällt upp, tar Nohtes händer varsamt mellan sina, lika ömt och sakta som en mor skulle gjort det, och så lindar jag av det långa bandaget, som går många varv kring Nohtes runda lilla huvud. Det gör ont vid sista varvet, bindan sitter fast i alla såren, men Nohte rör inte en muskel, ger inte ett ljud ifrån sig. Det droppar bara stora, heta tårar ned på mina händer och det rycker i den bågiga lilla munnen av smärta. Hela tiden mumlar Jona över hans huvud små ömma, uppmuntrande ord, trycker sina händer fastare om hans vid de svåraste plågorna och ser så ångestfull och förtvivlad ut, som om hans eget liv berodde på, att jag varsamt nog lossar bandaget. Många av såren ha redan läkts — jag visar Jona på dem och han ser med en gång så belåten ut, som om han aldrig vetat vad oro vill säga. Så tvättar jag Nohtes ansikte, stryker salva i såren och börjar åter linda på bindorna.

— En gång till så är du frisk! säger jag. Men Nohte svarar inte, tårarna flöda hejdlöst igen, men alltjämt utan ett ljud, — det svider svårt i såren, när salvan kommer på.

— Hör du Nohte, du blir snart bra, säger Jona strålande. En gång till bara! Men Nohte, gråter du nu! Mo rakis, mo gultani — mija lä? Daja, daja!

Min älskling, mitt lilla gull, vad är det? Säg, säg!

Öm och smekande är den djupa mansrösten, handen far lent över Nohtes huvud, och Nohte gömmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt och snyftar ut hela sin sorg och smärta, tröstad och lugnad av tusen milda ord. Snart ler han lite och har glömt alltsammans, och när jag räcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, säger ett artigt: kito! och räcker den sedan ögonblickligen åt Jona.

— Far ska få också, ät du! säger jag då. Men han tar inte biten tillbaka förrän han ser, att det verkligen är mitt allvar att ge Jona en, då stoppar han den med nöjd uppsyn i munnen på samma gång som Jona tar sin. Och så gå de sin väg över fjällen igen, bort till sin kåta, som ligger långt från min — en stor och en liten gentleman, båda så glada i varann, att de måste hålla varann i hand, och det fast de veta, att jag kan se dem ännu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina känslor så öppet. Men en stor kärlek rår ingen dölja!

*

Fram på kvällssidan går jag bort till Gammel-Inka — hon har ont i sin rygg, uldat har gått i den — och jag har lovat att komma och smörja den med kamferliniment. Inka är ensam hemma, hon sitter som ett litet hopsjunket knyte framför elden, och hennes tandlösa mun löper som ett smalt streck tvärs över ansiktet, hakan går nästan ihop med näsan, och de vitgrå hårtestarna stå åt alla väder under den lilla toppiga mössan.

— Var är Pirhanne? frågar jag. Det är hennes dotter, som, ovanligt nog för en lappkvinna, är ogift och bor hemma hos modern.

— Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.

Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon står mitt framför oss och småler.

— Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar sig över sin rygg — att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till vedens sprakande. Länge sitta vi så — Inka berättar historier från hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.

— Sörjer du honom än, Pirhanne?

— Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som ser till hjorden också, om det ska bli något med den.

Inka säger ingenting till detta — hon har glidit utanför vårt samtal, ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar. Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog, ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda armarna om mig och sin kind mot mitt bröst — hon når inte längre! Och så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter, river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de låga rösternas vänliga prat.

Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen — då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.

LAPPARNE OCH DERAS LAND

skildringar och studier utgifna af Hjalmar Lundbohm.

I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.

Udgivet med dansk oversættelse af Emilie Demant. Tredie oplag. Pris kr. 8.50.

Samma bok. Dansk udgave. Pris kr. 5.50.

II. MED LAPPERNE I HÖJFJELDET af Emilie Demant-Hatt. Pris kr. 6. —

III. FOLKTRO, SEDER OCH SÄGNER FRÅN PITE LAPPMARK, upptecknade af Torsten Kolmodin. Pris kr. 1.50.

IV. SOM GÄST HOS FJÄLLFOLKET av Karl — Erik Forsslund. Pris kr. 3.50.

V. KÅTORNAS FOLK av Ester Blenda Nordström. Pris kr. 4.25.

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... dem och lät inackordera dem hos nybygare i en ... ... dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en ...

... Vart ska det ta vägen. ... ... Vart ska det ta vägen? ...

... en vid, avlång skålformigt urhålkad björkstam — ... ... en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam — ...

... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen. ... ... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen? ...

... ute, det blir inte så trångt med utrummet då, och ... ... ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och ...

... från kåta och allt för att kunna betala sin del. ... ... från kåta och allt för att kunna betala sin del? ...