Front matter (continued 3)

Båda böckerna äro utgivna av Carl och Knut Kastman, förmodligen med tanke på vanliga svenska landsskolor. De ha också använts där en längre tid, äro visst ännu i farten och det är inte så länge sedan en ny upplaga med nystavning gavs ut. Ur dessa böcker hämta nu även lappbarnen sitt vetande, och det är inte utan att jag då och då uppsänder en tacksamhetens suck till Ibmil, lapparnas Gud, för att han ej givit sina minsta barn förståendets gnista, när det gäller svenska. Följande praktblommor äro tagna ur abc-boken:

sjudhet rödkål, vår själ är dyrbar,

åt du kokhet rödkål

ligg, min gode far

min mamma såg er fina dam falla i vår damm.

Sällan, — det får man åtminstone hoppas — blir väl ett lappbarn i tillfälle att se en fin dam falla i en damm, och ännu mera sällan blir samma lappbarn i tillfälle att äta kokhet rödkål. Jag tror nästan, att en lapp hellre svulte ihjäl än han sudlade sin mun med “rasi“ d. ä. gräs, ty rasi är något alltför föraktligt, han ser det inte, han trampar bara på det, det är allt. Inte ens de skönaste blommor äro något annat än rasi, som tjänar honom till en mjuk matta att sätta foten på. Och därför kan rödkål ingen som helst betydelse ha i hans medvetande och inte heller i hans barns. Det omedelbara sammanhanget mellan samma sjudheta rödkål och vår själs dyrbarhet är också lite kinkigt att på ett tillfredsställande sätt förklara. Som avslutning tar jag följande: Exempel på olika sätt att utläsa c: Cato, citron, cittra, cigarr, Carlsson. —

Det finns illustrationer också till den boken, som sannerligen kan komma vem som helst att spärra upp ögonen, och det förvånar mig inte alls när jag ser lappbarnen stirra på besynnerligheterna med uppspärrade ögon och vidöppna munnar. En markatta t. ex. som rider på en getabock, ett lejon, som ryter bredvid en kaktus, en åsna, som mediterar över en tistel, en igelkott som äter ägg, en gripsvansapa med oändligt svårmodigt utseende, en ... Nej det kan inte beskrivas allt. Av alla dessa kreatur finns det inte ett, som något av barnen sett eller någonsin kommer i tillfälle att se, och man läser så väl i deras miner, när de betrakta dem: såna djur finns inte! Denna misstanke kan ju inte gärna föda något intresse hos dem att få veta, vad som står skrivet om dessa djur och dessa planscher. Tänk om det i stället vore en bok där renar och hundar och vargar, kåtor och pulkor voro avbildade och med text lämpad efter dem! Det skulle bli annan fart på läsningen då minsann. Ty det bör givet vara mera intressant för ett lappbarn att stava sig fram genom satser om renar och fjäll, än att läsa om fina damer som falla i dammar, om rödkål och citroner, om Cato och Carlsson, och många andra besynnerliga och för dem overkliga saker.

Läseboken för de större har inga illustrationer, men för övrigt står den ingalunda abc-boken efter på något sätt vad texten beträffar. Den är full av den ädlaste moral, av den mest lysande dygd och inte ens den strängaste predikant skulle kunna ha något att invända mot det blixtsnabba sätt på vilket olydnad straffas, plikt belönas och allt styrs till det bästa. Men det skulle bli lite svårt för en lärarinna i en lappskola, att på ett tillfredsställande sätt förklara en sådan historia som denna — om de nu hade förstått det de läst och fordrade en utläggning. Berättelsen heter: “Tänk på att du helgar vilodagen“ och återges härmed in extenso:

En gång bodde i en stad tvenne skomakare, av vilka den ene hade hustru och många barn men den andra hustru och inga barn. Den, som hade många barn, var en from man. Han gick gärna i kyrkan att höra Guds ord. Sedan arbetade han friskt om söckendagarna. Det gick honom ock lyckligt, så att han blev en välmående man. Den andra däremot, som inga barn hade, satt över sitt arbete utan rast och ro, så att han icke ens vilade om söndagar, högtidsdagar och högtidsaftnar, ja, knappast om natten, men likväl ville det icke gå för honom. Han förvärvade icke annat än skulder. Då går han en gång till den rike mästaren och säger: “Broder, tillåt mig fråga, hur det går till! Du har så många barn och är så rik, och likväl plågar du dig icke på långt när så mycket som jag. Jag däremot har inga barn. Dag och natt gör jag mig mycket omak, men det vill ändå ej gå bra för mig.“ Den fromme skomakaren säger: “Gå i morgon bittida med mig, så vill jag visa dig, varifrån jag har min rikedom.“

Då den fattige skomakaren kom dagen därpå, förde den andre honom med sig i kyrkan. Men, då han sedan ånyo ville föra honom dit, svarade han, att han ej bett honom att visa vägen till kyrkan utan att säga, hur man kunde bliva så rik och samla så många skatter som han. Då svarade den rike skomakaren: “Har du icke hört, att Herren Kristus i evangelium säger: ’Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till?’ Jag känner intet annat ställe, där man kan få, vad man behöver både för själ och kropp, än kyrkan.“ Den fattige skomakaren sade: “Du kan hava rätt, broder!“ Från den stunden gick även han gärna i kyrkan och hörde flitigt Guds ord samt gjorde därefter. Så kom han med tiden ifrån sina skulder och fick lycka och framgång i sitt yrke.

Hur ska man nu på ett för moralen tillfredsställande sätt kunna förklara denna underbara historia för ett barn eller för någon levande varelse, och hur ska man framför allt kunna tänka på, att för en liten planta i Lapplands ödemarker lägga ut denna den förunderligaste av alla sedelärande berättelser, så att inte fliten kommer att framstå som ett tämligen onödigt ont, det där bör brukas med försiktighet. Fliten, som för lappen är nödvändigare än allt annat på jorden! Men si, Kastman har förutsett denna dilemma och löser den på ett lika enkelt som förvirrande sätt! På en annan sida läses nämligen följande hymn:

Fliten.

Vilket ska man nu tro? Den behagliga känsla av det trägna arbetets onödighet, som griper en vid genomläsandet av “Tänk på att du helgar vilodagen“ förbytes i en lätt olust, när “Fliten“ fångar ens ögon, men det är kanske meningen att dra medelproportionalen ur det problem, som sålunda bildas, och på det sättet skaffa sig en viss behållning av det man fått i sig. Men mina elever ha inte lärt sig att dra medelproportionalen ännu — de kunna bara räkna addition och subtraktion i kolumner. Och därför skulle de nog ha lite svårt att smälta dessa läsebokstycken på det rätta sättet om de begrepe ett ord av deras innehåll.

En annan lärorik och värdefull uppsats ur samma lärobok bär den ståtliga titeln “Havet“ och i den får man en verkligt uttömmande skildring av havets viktigaste funktioner, dess liv och växtvärld. Kanske dock att den utomordentligt färgrika beskrivningen på den mera sällsynta företeelsen av en direkt sjöresa från Stockholm till Amerika är det mest intressanta momentet. Detta är “Havet“:

Havet.

1.

Hur stort är havet? Slutar det där, varest himmeln synes skära av det? Vi vilja i tankarna följa en resa från Stockholm till Amerika. Man går i Stockholm ombord på ett skepp. Fartyget lägger ut och ilar bort. Till en början går dess väg mellan klippor och skär; sedan kommer det ut på en vik av stora havet. Stränderna försvinna, man ser blott himmel och vatten. Så går den ena dagen efter den andra. Ännu synes väl stundom fasta landet här och där, och en och annan ö sticker upp över vattenytan; men, då man kommer ut på stora havet, som sköljer vår världsdels västra kust, försvinner varje spår av land. På alla sidor utbreder sig den stora vattenöknen. Det enda liv, som här visar sig, äro fiskarna, som leka i vågorna, och fåglarna, som kretsa i luften. Så förlider dag efter dag. Slutligen ser man kusten, efter vilken man så länge väntat. Nu skallar ropet: “Land, land!“ Och många uppsända lovsånger till den himmelske Fadern, som bevarat dem under den farliga resan över havet.

Havet är mycket stort. Det upptager nära trefjärdedelar av jordens yta.

2.

Så stort än havet är, känna dock sjömännen noggrant vägarna därpå. Drivna av vinden eller ångan klyva årligen tusentals skepp havets böljor. De gå åt söder och norr, öster och väster, från den ena världsdelen till den andra. Många föra utvandrare till Amerika eller Australien. Andra hämta te, kaffe och kryddor från Asien, guld, bomull, sockerrör och tobak från Amerika, fikon och elfenben från Afrika, guld och ull från Australien. Andra åter föra till världens skilda länder en mängd saker, som blivit förfärdigade i Europa, såsom garn, strumpor, vävnader m. m. Några skepp gå upp till det kalla Ishavet och komma därifrån lastade med fisk, björnhudar, tran m. m. Även ned till havsbotten begiver sig människan. I havets djup finner hon liksom på jordytan berg och dalar. Där rör sig om varandra glupska hajar, jättestora valar, sköldpaddor, snäckor och musslor samt många andra djur; där frodas även växter. Några av dessa hava stänglar, som äro mycket, mycket långa.

Ja, det är några exempel på böckerna vi ha att läsa, och så särdeles uppmuntrande kan man ju inte säga, att de äro. Men så länge det ännu inte skridit längre med språkundervisningen, så betyder det inte så mycket. Vore nu denna läsebok för de större som den skulle och borde vara, så kunde den innehålla en massa saker, som vore både nyttiga och intressanta för barnen att veta, och som kunde sporra dem till ivrigare ansträngningar att lära sig förstå och tyda svenskan. Där kunde stå om den övriga delen av Sverige, som de nu intet veta om, om kungen och riksdagen och alla möjliga trevligheter, som för barnen söderut är det dagliga livet, men som för dessa barn äro lika okända som om man berättade dem de vildaste sagor. Där kunde stå berättat om lapparna själva och deras härstamning, om andra vildmarksfolk och deras liv, där kunde stå om renskötsel, om sjukvård — ett fullkomligt okänt ämne i Lappland — om sol och måne, om hundrade saker, som vore nyttiga och värdiga, och som skulle göra barnen oändligt nöje och stor nytta. I stället är man nu hänvisad till berättelser om skomakare och negerslavar och sjömän och myror och fjärilar och gud vet allt. Det är inte roligt, och man har hela tiden en känsla som om man vore lite generad. När fjorton par klara allvarliga ögon betrakta en i ivrig förväntan att få veta vad det de läsa innehåller, så ville man gärna ha något bättre att tala om, något mera värt besväret liksom. Men det får man väl inte förrän en bok blir särskilt skriven för lappskolorna — om det blir någon gång.

Flitigare och mer läraktiga elever kan man knappast önska sig än dessa små lappbarn äro. De äro så ivriga att lära, så intresserade av allt nytt, som man berättar dem, så villiga och glada åt den kunskap man söker bibringa dem. Det händer ju att de plantera om det de få höra i sin egen jordmån och rätta det efter det liv de leva i, och då kan det ju bli litet snedvridet som allmänt vetande betraktat, men för dem kommer det närmare och blir rikare på det sättet. Jag minns i biblisk historian en gång. Jag hade berättat för dem om Josef, och hur illa hans bröder behandlade honom, att de skickade honom i fångenskap. Dagen därpå skulle jag höra hur mycket som satt fast av det där, och fick riktiga och förståndiga svar på alltsammans. Så blir det Lars Peters tur, och då har berättelsen skridit så långt som till fångenskapen.

— Vad gjorde då Josefs bröder med honom, Lasse?

— De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovärdig och indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret än kan låta för en med lappförhållanden obekant, så är det dock från Lasses syn på saken fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sändes nämligen alla norska lappar, som gjort något med rättsprinciperna mindre överensstämmande och Lasse hade hört om många norsklappar, som fått fara till Trondhjem för renstölder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och så sade han den fångenskap han kände bäst till och det var inget ont i det. Det blev skratt förstås, och Lasse blev röd som en pion i sitt runda och fräkniga ansikte, men han var säker på sin sak och såg lugnt på skrattarna. Och Josef fick gärna för mig sitta fängslad i Trondhjem.

De fyra timmarna, som skolan tar i anspråk varje dag gå så fort, att man tycker det har knappt hunnit börja förrän det är slut, och barnen tycka inte heller det är långsamt. De ha inte riktigt så brått nu som den första tiden att komma iväg hem, när jag säger:

— Nu är det slut. Adjö!

Det händer allt emellanåt, att de stanna en stund utanför och vänta lite smått, att jag ska komma ut och leka med dem någon ny och okänd lek. Det gör jag också ibland och vi ha storartat roligt en timme eller två, tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller någon väntande patient, som vill bli botad för något ont.

— Nu är det bäst ni går hem! säger jag då till barnungarna. Och som en storm brusa de utför sluttningen på sina skidor, ropa och skratta så det ljummar i luften och lämna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som dagen därpå blir fyllt på nytt med strålande liv.

Och jag går in till mina plikter. I kåtan sitta nästan alltid efter skolans slut ett par tre stycken, som ha någon krämpa de vilja ha botad, och det hjälper inga undanflykter eller en så enkel sak, som att jag förklarar, att den och den sjukdomen förstår jag mig inte alls på.

— Alltid kan du ge mig något på försök åtminstone! säga de, och så får jag lov att portionera ut någon medicin, som, om den inte gör nytta i alla fall inte skadar. Emellanåt ger den åtminstone lite lindring, om det är någon reumatisk eller annan värk, och de äro tacksamma för det. Ibland vid mera lätta fall har jag kunnat hjälpa fullständigt, och genom dessa få lyckade kurer är mitt läkarrykte spritt vida omkring och har vunnit stor stadga. Så fort skolan är slut komma patienterna. I början var det inte så noga med tiden — de kommo mitt i lektionen och sökte mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pågår kan jag ändå ingen hjälp ge eller ens höra på vad de ha för sjukdomar, så vänta de och komma ej förrän barnen störtat ut genom oksan på hemväg. Då dröjer det inte länge förrän jag har några stycken sittande kring elden, då slängs kaffepannan på, och det pratas och skrattas och är trevligt och alla låtsa de som om de alls inget ärende ha. De vilja inte gärna fram med vad de ha på hjärtat förrän de äro ensamma med mig och Ellekare, och på det sättet kunna de ibland bli sittande kvällen över. Den ena ska vänta ut den andra, och ingen vill ge sig och gå först eller tala först, men till slut inse de då, att ingen återvändo ges, och med många snirklade vändningar kommer ärendet fram. Det är minsann svårt nog bara att förstå sig på deras beskrivningar av sitt onda.

— Jag har fått ont utanför kroppen, säger en. Kan du hjälpa mig med det?

— Utanför kroppen?

— Ja, se här.

Det är en svullnad som slagit upp — det kallas att ha ont utanför kroppen.

— Jag har solen i halsen, säger en annan. Hur ska jag få bort den?

— ??

— Det är torrt och bränner jämt.

— Du ska låta bli att dricka kaffe, säger jag.

Då blir det skratt, för en så tokig ordination kan inte vara annat än skämt. Förr finge väl halsen svida tvärt av, än man försökte reda sig utan kaffet, som är det enda roliga man har. Och jag förstår också mycket väl, att det inte kan bli tal om lydnad i det avseendet, men utverkar i alla fall, att kaffet inte dricks på alldeles fastande mage, och delar så ut lite bikarbonat och ytterligare några förmaningens ord.

— Uldat har satt ont på mig. I ryggen, klagar en gamling.

Uldat — de underjordiska. Det är trollvarelser på gott och ont, som bo under jorden och se ut precis som lapparna själva. De byta bort barn och trolla ont på dem de inte tycka om, men dem de älska ge de allt gott i världen. Och när uldat har gått i ryggen så är det detsamma som ryggskott, och det botas med kamferliniment och värme.

En gång kommer en lappgumma ända från Vuoskojauri — två och en halv mil — för att få sin hörsel igen, som varit borta i många herrans år.

— Jag kan inte göra något åt det, skriker jag i hennes öra.

— Jo men, kan du så. Du vet något, och bara du vill så kan du nog. Jag har sånt örsprång också. Och jag har gått lång väg för att bli hjälpt, så nu får du inte neka. Och tvättat mig har jag gjort i öronen, så titta nu är du snäll.

Jag tittar och är just lika klok för det, men lite varm olja kan jag ju alltid drypa i för örsprånget, och det gör jag också. Dagen därpå kommer hon tillbaka — hon har legat hos släktingar i byn över natten — och hör naturligtvis mycket bättre än hon gjort på många år. Saliga äro de som tro! Hon får lite olja med sig i en flaska, lite brokiga band till en ny mössa, och lunkar iväg hem igen, nöjd och belåten med sitt besök.

Den oftast förekommande krämpan är tandvärk, och för dess botande har jag den enklaste av alla mediciner, rekommenderad till mig av en tandläkare: senapsolja. Ett av Ellekares allra största nöjen är, när den ska användas, och det är onekligen en mycket löjlig situation, som inte jag själv heller kan låta bli att skratta åt. Den sorgsna patienten kommer in schalbehängd och svullen, kvider fram ett ömkligt: boris! och vill inte se åt kaffekoppen ens.

— Har du tandvärk? frågade Ellekare med hoppfull ton.

— Ja. Skulle be lärarinnan bota. Det har värkt så länge nu, så jag orkar inte känna det längre.

— Det botar hon! svarar Ellekare med trygg röst. Och så fnissar hon för sig själv och kastar en blick åt medicinkistan. Den stackars tröstade ser nöjd ut över löftet, men kan inte riktigt gilla skrattet, och endast min medlidsamma och allvarsamma min kan i någon mån hjälpa upp Ellekares blunder. Ellekare tar under tiden fram den lilla flaskan med senapsoljan och räcker mig den med de muntraste ögon, som nästan locka mig att brista i skratt vid tanken på det som väntar. Men jag hejdar mig så gott jag kan och ber patienten komma närmare.

— Kom ända hit fram till mig, Rihta! säger jag — låt oss anta att det denna gång är Rihta borta från andra sidan fjället, som har kommit för att få hjälp i sin nöd. Rihta närmar sig och tar bort duken från huvudet. — Ge mig den andra flaskan först, Ellekare!

— Javisst, den glömde jag! säger Ellekare och vänder sig bort för att inte Rihta ska se hennes leende. Och så räcker hon mig en liten flaska med vatten i — det är lärlingsflaskan. För att senapsoljan ska hjälpa måste doften av den dras in med ett mycket starkt och hastigt andetag och man håller för den ena näsborren — på den sidan av huvudet där man inte har ont — sätter den andra över flaskmynningen och drar ett djupt, snabbt drag. Men senapsoljan stinker på långt håll och av erfarenhet vet jag, att lukten av den gör patienten rädd redan från första stunden, så att han inte vågar dra till så hårt som det behövs för att det ska göra verkan. Och därför låter jag dem öva sig först på vattenflaskan och när de så dragit en fyra, fem gånger och kan konsten riktigt, så sätter jag i ett obevakat ögonblick senapsoljan i stället. Så med Rihta nu.

— Dra ordentligt! kommenderar jag.

Och Rihta drar misstänksamt och ängsligt, medan hon håller för ena näsborren och håller munnen öppen.

— Bättre! säger jag. Och hon drar igen, denna gång modigare och inte så förskrämt. Det var ju inget farligt!

— En gång till och hårdare! Rihta snörflar till igen och på andra sidan elden hör jag Ellekare utstöta ett misstänkt ljud.

— Nu gjorde du det rätt bra, säger jag. Ta nu i en gång till det värsta du kan, så slipper du och är bra sen.

Rihta drar till, så jag nästan vacklar för draget och denna gången är det över senapsoljan hon håller näsan. Effekten är storartad! Med ett tjut som endast en senapsoljestyrkt människa förmår upphäva viker sig Rihta dubbel som en fällkniv, hostar och nyser och skriker och skrattar på samma gång och åkallar högljutt Ibmil. Ett ögonblick tror hon alldeles säkert, att hon ska dö — ammoniak är som den milda doften av en reseda i jämförelse med senapsoljan — så småningom går det dock upp för henne att hon ska leva ännu någon tid, efter ytterligare några minuter förstår hon, att denna levnad möjligen kan fortsättas utan tandvärk, och om en liten stund skrattar hon mot Ellekare och mig med ögon så blida som solsken, och har innerligt roligt åt sin egen förskräckelse nyss. Hon säger inte nej åt en kaffekopp nu, men måste avbryta sig mitt i drickningen för att skratta åt hur rolig hon måtte ha sett ut, när hon drog in senapsoljan, och är alls inte missnöjd med Ellekares och min tydliga munterhet. Och sådana äro de allesammans — snara att finna humorn i allt om det också gäller deras eget skinn. Det finns inte en av alla dem som prövat den underbara senapsoljan, som förtörnats över vårt skratt, och ändå äro de i legio, som haft sin näsa över den flaskans mynning innan det tog slut på innehållet.

Men det är inte bara patienter som komma på besök — det är artighets- och vänskapsvisiter också, som gå av stapeln. I synnerhet om söndagarna, då alla societetsplikter avbördas. Då kan det sitta ända till en sexton, sjutton stycken i min kåta — män (flera av dem ha nu kommit åter från Norge), kvinnor och barn, och då ska jag säga, att pratet går så det surrar. I så stor krets är det dock mera allmänna saker som dryftas: hjorden och norrmännens uppförande mot renvaktarna, sommarens skadeersättningsmöjligheter och betet där västerut. Skadeersättningarna kallas av lapparna “taxt“, och de äro ett årligen återkommande ont, som åsamkar mycken sorg och veklagan. Det är de norska länsmännen som taxera och bedöma de skador renhjorden kan anses ha gjort på böndernas mark och sedan blir det för lapparna att betala, om de inte vilja se alla möjligheter stängda att nästa år åter föra sina hjordar in på norskt område. Detta är söndagarnas liksom alla andra dagars ständiga samtalsämne, där alla kunna vara med, alla vilja säga sitt ord, och det är ett surr som i en bikupa medan kaffekopparna vandra omkring och sockerbitarna knastra mellan tänderna.

Under visiterna på vardagarna går det mera stillsamt till. Då är det vanligen kvinnfolken i grannkåtorna som komma tittandes in ett slag på eftermiddagen, de ha arbete med sig och då sy vi och väva och sticka och dricka kaffe och ha inte tråkigt en minut. Ofta kommer Gate och hälsar på, och det känns så trevligt och tryggt, när jag bara ser hennes ansikte glutta i oksan. Som om det vore en gammal god vän, som jag längtat efter och inte sett på länge. Hon har alltid sin bandväv med, och vackrare skoband än Gate väver har jag aldrig sett någon göra. Med så vackra, klara mönster. Det är förresten förunderligt hur väl och jämnt de kunna väva i en sådan liten primitiv historia som deras vävstol är. Vävstol! Det kan inte få det namnet på långa vägar, men det är inte lätt att veta vad det ska kallas för. Mest liknar det en mycket stor, grovtandad kam, sluten i båda ändar och förfärdigad av renhorn. Tänderna äro breda och glesa och inte alltid så särdeles jämna och emellan dem träs varpen. Ena ändan av den fästes i bältet på den, som väver och den andra knyts om en träkäpp, som bara ställs ned helt löst i golvriset och stöds av foten, så att den inte faller omkull. Något primitivare och enklare än denna vävstol kan man inte tänka sig, och det är ett rent under att se, hur lätt och skickligt vävningen går. Vävbommen utgöres av ena handen, och snabbt blomma de grannaste rosor och blad upp under väverskans fingrar, som röras så hastigt, att man knappt kan följa dem. Jag vet inte vem som är skickligast, Gate eller Ellekare, eller för vem det går fortast — de äro visst lika rappa båda två. Och fastän de måste räkna och hålla reda på mönstret går munnarna lika hastigt som händerna. Sanna, min vän från första morgonen i lägret, tuggar sentråd, så hon hinner vanligen inte göra så många inlägg i konversationen, då det tyvärr är en fysisk omöjlighet att hålla ihop läpparna och tala på samma gång. Men ibland tar hon sig fritt en stund, och då har hon en hel del på hjärtat, som måste ut. Marge är inte heller någon sällsynt gäst — hon stickar strumpor eller tuggar sentråd och sitter mest tyst. Ellekare stickar brokiga vantar och Marja, Sannas adertonåriga dotter, syr på en mössa. Själv syr jag på en ny kolt, och många och visa äro de råd jag får om garnering och tillskärning. Att det ska vara röda och gula klädesbårder neromkring äro alla ense om — på den saken får det aldrig i livet ändras och inte heller på att manschetterna ska vara av rött och gult kläde, och att det kring halsen ska vara en gul klädesremsa. Men sen är fältet fritt för de vildaste fantasier om vad för ganser dessa klädesremsor ska prydas med. Den ena råder hit och den andra dit. De äldre tycka det är bäst att hålla den enkel, de yngre anse, att när det finns möjligheter till elegans så vore jag en dåre som inte använde dem.

— Ta inte mer än fem sorters krokband nertill! varnar Sanna. Predikanten kommer hit i sommar, och då blir han ond om han får se för mycken stass.

— Du kan ta av dig den, när han är här! skriker Marja i vildaste upphetsning, rädd att Sannas ängslan ska smitta mig. Marja är ung och vacker och inte så kristen som Ellekare kanske skulle önska. Men denna gång får hon medhåll av Ellekare, som fått för sig att denna kolten fullkomligt ska fördunkla alla hittills sydda.

— Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det fina vi har då. Jag tänker nog du lägger av dig den där granna broschen du har Sanna!

Sanna tar sig med förvirrad min åt bröstet, där ett gammalt vackert silversmycke håller samman duken. Och allesammans skratta vi.

— Ta sex krokband! säger Gate, och det beslutar jag mig då för till Ellekares och Marjas oerhörda grämelse. Och när det väl blivit bestämt och allting är lugnt igen, börja vi skvallra lite smått. Det är nu om Gates piga Anne, som samtalet rör sig. Anne är förlovad och ska gifta sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev till fästmannen. Hon har skrivit till prästen om lysning också, så där är väl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och förtäljer, att Nila, så heter fästmannen, varit och hälsat på Anne nu i söndags. Men när Anne fick se honom så tyckte hon, att han såg så gammal och ful ut, att hon bestämde sig för att hon inte ville ha honom. Och det sade hon åt honom, och han blev nog mycket ledsen, för han tiggde och bad henne att inte ändra sig. Men Anne hon stod fast, och sent på natten gick han till sin plats — långt nord i Norge. Och Anne lät honom gå, och själv gick hon och lade sig, för hon är fri från renvaktning nu en månad framåt, när så många manfolk äro vid hjorden. Men i går bad hon sig fritt — hon ångrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt också efter alla fästepresenterna som hon måste ge tillbaka, när han gick. Och fritt fick hon, och så lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom på skidor. I morse kom hon hem — hon hade hunnit honom nära fyra mil norrut och nu voro de förlovade igen.

— Men på middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva till prästen och ta tillbaka lysningen, om det inte var för sent. För hon hade ångrat sig, säger Ellekare med häpen uppsyn.

Och alla förvåna vi oss förstås och jämra oss över en sån obestämdhet.

— Hon tycker väl om någon annan? försöker jag försvara henne. Och då är det inte så gott att veta vilket som är bäst. Den hon tycker om kanske inte vill ha henne.

— Nu träffa du det som det är, säger Gate, och Sanna nickar med högtidlig uppsyn. Det är inte gott för flickan, och hon har det svårt nog.

— Hur har hon det då, stackarn? Kan du berätta det, eller är det en hemlighet?

— Ånej minsann, blandar sig nu Marge plötsligt i samtalet. Det är ingen hemlighet. Det vet vi nog så många här är utom du. Tala om du, Sanna.

Och Sanna berättar.

Anne har varit förlovad en gång förut. I sex år höllo de ihop, hon och den vackraste lappgossen som fanns i byn — aldrig har någon sett en så vacker gosse förr. Lång var han och stark och smal. Han bar henne över älvarna, när de skummade som högst, och de andra männen gingo fot för fot och knappt kunde ta sig fram själva, och han rände på skidor som blixten far över himmelen. I sex år voro de fästfolk och vaktade i samma halvkåta över samma hjord. Två barn hade de med varann, men så fattiga voro de, att de inte kunde tänka på att gifta sig ännu på ett par år. Men de hade allt samlat lite renar ändå av de som de fått i lön, och det såg ut som om det kanske inte skulle dröja så länge förrän de kunde slå sig samman. För att få flera renar i lön tog han plats på ett annat ställe hos en annan stam, men hon stannade kvar här. Han kom till en mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig så ingen hade velat gifta sig med henne. Ful var hon också och puckelryggig. Men han blev väl som förbytt, pojken, när han kom dit bort, för han glömde både Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta förrän allt redan var skett, och det frestade allt på henne, när den underrättelsen kom.

— Men barnen då? frågar jag.

— Ett dog strax det föddes, men det andra är hos hennes föräldrar och hon betalar väl lite för det.

— Är han lycklig nu då, den som övergav henne.

— Vet jag, säger Sanna. Rik är han då, men inte lyckligare än den kan vara, som har gjort den största orätt på jorden.

— Och nu tar hon väl inte Nila heller?

— Åjo, skrattar Gate. Det blir nog Nila ändå. Man ränner inte åtta mil på skidor om man inte bryr sig om ett manfolk något. Och Nila är bra, fast han varken är rik eller ung.

— Hur gammal då?

— Han vet inte det själv, men nog är han väl över trettio år, faller Ellekare in. Jag känner honom.

— Men det är väl inte gammalt.

— Jo, nog är det gammalt, säger Ellekare, och alla de andra stämma in.

Så sitta vi tysta en stund, var och en i sina tankar. Jag ser på Marge, som tuggar och tvinnar rensenorna till trådar — fina, tunna starka trådar, som sedan användas till skosyning och till allt annat som förfärdigas av läder. Så fort och vant det går. Först tuggar hon senan så den blir mjuk och lös, plockar av alla ojämnheter, sen tvinnar hon den mot kinden så den blir klar och styv, skarvar samman den med nästa och spinner på sin oändliga tråd, tålmodig och tyst, med ett sorgset uttryck i de stora ögonen, som äro så mörkt bruna, att de nästan se svarta ut. Med ett reser hon på sig, stryker kolten utefter sidorna, stoppar senorna i barmfickan och försvinner ljudlöst genom oksan. Det är så seden, och ingen finner något besynnerligt i det. Om en stund gör Marge på samma sätt, snart är det bara Gate kvar. Hon väver alltjämt med sina snabba, smala händer, men låter så väven sjunka och ser sig omkring i kåtan med granskande vänliga blickar.

— Det blir storm till natten, säger hon. Jag känner det i luften. Säg åt Ellekare att hon hugger en tsaggi, så inte kåtan blåser bort för er. Och så ska jag ge dig den här — Heikka hade den med sig i går, när han kom hem.

Hon räcker mig en stor kaka mjukt norskt bröd med russin i — den har hela tiden legat bredvid henne inknuten i en halsduk och jag har flera gånger för mig själv undrat, vad i all världen hon hade där. Nu får jag äntligen se det, när alla de andra gått, och jag blir alldeles röd av glädje, det känner jag. För att inte tala om Ellekare, som ser på kakan med förälskade och tindrande blickar. Det är festmat vi bli bjudna på — bara jag tänker på att få några tuggor jäst, ugnsbakat bröd så blir jag vild av hunger. Men jag vet, att för alla lappar är det också god och sällsynt kost, och tveksamt frågar jag Gate:

— Men du själv då? Heikka har nog köpt hem den till dig och inte till mig?

Gate ler sitt vackra unga leende och skakar på huvudet.

— Men jag tänker, att du längtar mera efter bagarbröd än jag. Jag har ätit lappkaka i all min dar, men du har aldrig gjort det förr, och fastän du ingenting vill låtsas om, så tänker jag nog, du är led åt den kosten nu.

— Nej visst inte Gate. Jag tycker det är lika gott nu som i början, men nog ska det bli härligt med mjukt bröd. Och russin är det i också. Du äter väl åtminstone ett mål hos mig innan du går?

Men Gate har inte tid nu. I morgon kommer hon tillbaka och då ska hon äta. Hon måste hem till Anni-Marja och Ristin och Heikka och ... Innan hon talat slut är hon utom kåtan.

— Hälsa Heikka! är det knappt jag hinner ropa innan hon glider in i skogen och till svar får jag ett: Kito! och ett skratt, som klingar länge för öronen i den vidunderligt stilla och klara luften.

Den storm, som Gate spådde har kommit och med den regn och kyla och råkall luft. I två dygn har den rasat nu, men ännu är den lika vild, ännu trummar regnet lika hårt mot duken, som är otät på sina ställen och läcker så vattendropparna klaska mot kärlen i boasson. Jag blir sömnig, där jag ligger på några fällar framför elden — skolan är slut för dagen och jag är för lat att sy på kolten. Makar mig bara bättre undan för de envisa dropparna, som kännas så kalla, när de sila nedför hals och nacke, lägger mig ännu bekvämare tillrätta på rygg och ser på molnen, som fara över räppen. Nyss drog ett sträck vildgäss norrut, och den trekant de bildade stod svart mot himlen, ramad i kåtastängernas taggiga silhuett. En riphane lockar och kuttrar nere i småskogen, och kanske var det en stare, som tjittrade helt svagt bortifrån myren, när stormen vilade ett ögonblick. Eller kanske var det inte en stare, ty då skulle väl våren vara kommen — våren, som dröjer och dröjer tills vi börja tro, att den visst aldrig ska bli; vintern är evig i år.

Gammel-Elle blåser in genom oksan, så gnistorna fara kring kåtan och elden flammar upp. Utan ett ord sjunker hon ned på andra sidan härden, suckar bara lite och torkar av regndropparna, som vätt hennes ansikte och händer. Den tandlösa munnen håller hon hårt hopknipen, ögonen fara oroligt omkring, och händerna plocka rastlöst i risgolvet. Ingenting säger hon, och ingenting säger jag, makar bara kaffekitteln närmare brasan och lägger mig åter på rygg med blicken på molnen och tankarna ingenstädes. Så svarta molnen äro, det blir väl snö — där kommer ett sträck vildgäss igen — hör så de skrika och snattra. Och ändå blir det ingen vår, ingen sommar! Men det susar långt borta, det brusar och sjunger, det är inte vinden och jag känner inte ljudet, har inte uppfattat det förrän nu, fastän jag hört det hela dagen i mina öron. Den döda stillheten är inte längre så död, ripornas rop klinga inte längre så gälla och hädiska, och jag reser mig upp i stor förundran och lyssnar utåt.

— Vad är det som brusar, Elle?

— Älven — den har brutit upp i natt och fjället flyter.

— Då är det vår då, Elle!

— Ja, nu är det vår.

— Är du inte glad för det? — Sen blir det ju sommar.

— Ja, sen blir det sommar. När fåglarna kommer blir det sommar.

Hennes röst är klanglös och mörk, hennes mun kniper ännu fastare samman, och hennes ögon stirra rätt in i elden, som såge de alla jordens somrar dra förbi därinne. Händerna stryka över pälsen och förklädet, och under näsan dallrar en klar liten droppe, som får hänga där tills den faller av sig själv. Ansiktet är som dikat av hundrade rynkor, djupa, mörka rynkor, som äro svarta av många års samlat sot och smuts, håret hänger i toviga tofsar över öron och nacke, och mössan är dragen djupt ned i pannan.

— Hur gammal är du, Elle? Hur många somrar har du sett och levat?

— Vet inte, fråga prästen. Men det är allt bra många.

— Du var med innan kristendomen kom, tänker jag — när ni lappar ännu voro hedningar och offrade åt era egna gudar.

— Kaffet kokar du! Nog var jag med då. Herra siunit, Ibmil siunit — det var onda tider. De mördade och dödade och stal och gjorde varann allt ont. Voi, voi!

— Mördade! Varandra eller främlingar? Jag har hört om två engelsmän, Elle. Två engelsmän, som — — —

— Di engelska, har du hört om dem. Jaja, jaja — ingen vet, och ingen kan säga och ingen har sett. Men tre män, som jag känner, tre män som såg dem sist, ha dött en hastig och förskräcklig död, och pengarna de hade rövat runno bort ur deras händer, och deras barn äro dårar och stackare. Och di engelska spökar nere vid Altevand, så di kan skrämma liv och förnuft ur levande människor. —

— Nuppi kuhpi, Elle — en kopp till. Men hur vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen?

— Man vet ingenting hör du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och påvarna voro fulla så päsken knappt räckte till.

— Ja — ja! säger jag, ty jag vet att “påven“ är den stora barmficka, som männen bära innanför pälsen och där allting stoppas.

— Ja, och se’n hade de i sina kåtor så mycket besynnerliga saker, som ingen nånsin sett förr. Jag såg dem själv. Det var stora kisor av läder, och klockor och kläder, herrmanskläder, och fina bössor — sånt som en lapp aldrig få se.

— Är det längesedan?

— Ja, längesedan, längesedan, jag var inte så gammal då. Voi, voi Herra siunit mon län pallan!

— Rädd, varför är du rädd nu?

— Farligt att tala, det är mörkt i kväll, himlen är svart och det blir storm till natten. Bija moreit dolli!

Lägg ved på elden! Jag gör som hon säger och kastar en knippa ris på glöden, tar pusten och blåser liv bland de bruna kvistarna. Elle har blivit så tyst, och vi sitta båda och se hur en röd eldtunga slickar utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de små björkknopparna ut. Det är som sagans torra stav som slår ut i blom, det är ett under som sker inför våra blickar, ett under som sker varje dag och varje stund, men som man ändå aldrig kan se sig mätt på. Det bruna riset ligger där dött och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat på dess smala stammar — och så med ens kommer en het röd eldslåga, likt en brännande sol, och de röda små knopparna springa ut, en efter en, lysa och dofta några ögonblick i späd, klargrön skönhet och skrumpna åter, svartna och dö i den alltför strålande solen.

Det mörknar till oväder, och stormen börjar brusa i de låga små björkarna utanför kåtan. Bortifrån skogen hör jag Ellekare komma släpande med ved, och snart kommer ett fång med ris brakande genom dörren. Och efter kommer Ellekare, röd och varm och andtruten. Efter henne Nilsa, drängen i grannkåtan, och efter honom Marja. Kaffepannan på igen och pratet i gång, medan regnet smattrar allt häftigare mot duken, och dropparna fräsa ned genom räppen i elden.

— Garra biegga! säger Nils och ruskar på sig — hård vind! Jag ska gå långt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden är bortom Altevand nu.

— Altevand? frågar jag. Säg Nilsa, är det där engelsmännen spöka — är det där de mördades?

— Hur vet du det? — Ja, nog är det där.

— Spökar det mycket?

— Somliga nätter. Ja, hon Elle har väl hört dem, säger han och nickar mot Elle, som åter ser in i elden med skumma, gamla ögon och har sina tankar långt borta, dit vi äro för unga att nå.

— Gulla Elle! säger Ellekare och böjer sig fram mot henne. Hör Elle!

— Meite? — Va? Elle kommer tillbaka till verkligheten och oss med en djup suck.

— Har du hört di engelska vid Altevand? frågar Ellekare med en röst som ljuder helt skrämd och låg i kåtans röda halvdunkel, där bara elden lyser och värmer.

— Ja, svarar Elle motvilligt. Ja, jag hörde dem allt en natt. Men det är många år sedan nu. Jag och Tomma och Elle-Marja. Vi skulle gå från Norge över gränsen, och tände elden i en skog på kvällen och spände upp våra rakkas och lade oss att sova när vi ätit. Det var på hösten och rätt mörkt, och regnade gjorde det som nu. Elle-Marja och jag sovo tillsammans, och på natten vaknade vi vid, att luften var full av jämmer och klagan. Det ropade och skrek och grät, men språket var främmande — inte svenska och inte finska och inte lapska, och vi förstodo intet. Men vi hörde på rösterna, att det var män, som bådo för sitt liv och vi hörde svartskor klappra mot stenarna, svartskor som sprungo och halkade bland stenrösen. Elle-Marja tittade ut under rakkasen, men ingenting såg hon, vi bara hörde jämren och ropen och nöden, och aldrig har väl mänskliga stämmor kunnat bedja så. Voi, Herren Gud hjälpe deras fattiga själar! — Och Nilsa, det var ju bror din och Tomma, som höllo på att sticka ihjäl varann för di engelskas skull i höstas?

— Ja, säger Nilsa och skrattar. Det var Isak och Tomma.

— Hur var det, Nilsa?

— Jo, det var i höstas, Isak och Tomma kom från Norge med var sin raid lösrenar. De hade gått hela dagen, och renarna voro trötta, och fastän de visste, att det var på spökstället måste de stanna för natten. Och så bundo de renarna och gjorde upp eld och åto. Allting var tyst och stilla, men så mörkt, att de ingenting sågo utanför elden. Med ens brakar det till uppe bland stenrösen, och en jämmer och veklagan bröt ut, så det skalv i luften, svartskor klapprade mot stenarna, det grät och bad, just som när Elle hörde det. Renarna stodo bundna lite längre bort, men de sleto sig och rusade sin väg, och Isak och Tomma blevo som från vettet av förskräckelse. Rätt ut i mörkret sprungo de, bara bort från stället, och ingen visste var den andre var. Om en stund blev det tyst igen, och efter lång väntan tog Isak mod till sig och gick för att söka renarna. Han ropade på Tomma, men fick intet svar, elden hade slocknat och mörkret låg så tungt som sorgen. Medan Isak går och söker efter herkarna börjar stjärnorna lysa, och med ens skymtar han Tomma bakom ett träd. Han går emot honom, men Tomma blir rädd och springer, Isak efter för han vill be honom om hjälp med herkarna. Och de springa och springa, Tomma före och Isak efter. — Tomma tror, att Isak är ett spöke, och Isak vill visa honom, att det bara är han och ingen annan. Till slut blir Tomma så trött, att han knappt orkar röra sig, och stannar på andra sidan om en stor buske. Då stannar Isak också och säger: det är ju bara jag, Tomma. Ho, säger Tomma, kommihos (spöke) är du, som tar Isaks röst. Då går Isak närmare, för att han riktigt skall kunna känna och ta i honom, men Tomma är så vettskrämd att han börjar springa igen runt busken. Och runt, runt springa de tills Tomma faller över en trädrot och Isak över honom. Och Tomma drar sin kniv och är nära att stöta den i Isak — ty stål kan inte kommihos tåla, då flykta de. Men Isak får tag i hans hand och ropar: Tomma, Tomma, det är jag och inte kommihos — du känner väl, att det är kött och blod du tar i. Och Tomma nöp honom så Isak nästan måste skrika, innan han trodde, att det var en människa.

— Och sedan då?

— Ja, sedan fångade de herkarna, när dagen kom, men ingen makt kan få dem dit mera. Och jag är rädd nu att gå dit.

— Ska du gå den vägen i natt?

— Ja, just samma. Men om jag också är så trött, att benen viker sig under mig, så ska jag släpa mig fram på knäna, tills jag är över det stället. Hyvästi!

Han reser sig upp för att gå, lägger lasson fastare om axlarna och trycker mössan ned över öronen så tofsen står rätt upp. Så slår han oksan åt sidan, och i samma ögonblick viner en kastvind rätt in i kåtan, virvlar gnistorna högt uppåt räppen och kommer röken att slå ned tjock och grå, så vi knappt kunna urskilja varann genom töcknet.

— Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper närmare elden. Ellekare slänger på mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills jag frågar:

— Äro de döda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?

— Ja, döda alla, svarar Elle. Och en hemsk död fingo de. Den siste dog för två år sedan. Han låg i säng i ett pörte, och man fann honom en morgon död. Han låg i blod. Som en tvättbalja är full med vatten, så var hans säng full med blod, och hans mun stod öppen till ett skrik, och hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens död och en stor syndares död.

En vindil sveper kring kåtan så den knakar, och snöregnet vräker ned. Elles ansikte är fullt av grämelse och ve, och hennes tandlösa mun rör sig upp och ned som tuggade den på ord, som aldrig bli sagda. Marja och Ellekare se ut som om de väntade få höra de döda engelsmännens jämmer och klagan utanför, själv kryper jag ihop i en smygande ångest — men på elden springa de små knopparna ut till lysande gröna blad, och de röda flammorna stiga mot räppen.

Så kom då våren äntligen! Stormen förde den med sig — efter fyra dygn drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet, inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta, som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod, som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen flöto i vatten — riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta, och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe — det är så enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var dag — ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut. Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat, och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och muntra stämning.

— Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på mig med klara bruna ögon.

— Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det blir snart.

— Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes pondus. Det dröjer nog ännu innan det blir grönsommar. En vecka kanske.

Åja det dröjer nog länge till grönsommarn! En vecka går och ännu brusa bäckarna lika grå och vilda, men regnar gör det inte, och så småningom börjar vattenflödet att avta. Och när första veckan i juli har gått, ser det ut som om björkknopparna så sakta skulle svälla, men sakta så man blir vild av iver, att det ska gå lite fortare. Men sommaren kommer närmare, det känns på luften, som är mild och ljum, det syns på marken, som får en ljus liten skiftning i grönt. Och en natt vakna vi båda vid ett ovant ljud, ett förunderligt blitt och härligt ljud, som kommer oss att alldeles tysta se på varann och le. Är det sannt, är det möjligt? Var det en bofink eller var det dröm! Ånej, nu sjunger han en gång till — en lång drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande glädje. Långt borta får han en öm liten melodi till svar, men innan han hinner börja sången på nytt stämmer en annan röst in. En rödhakesångare är det, och med smältande ljuvhet flöjtar han en lång, låg genomträngande kärleksvisa. Gång på gång, gång på gång, som om han vore berusad av sina egna toners välljud. Till slut blir bofinken alldeles ifrån sig och klämmer i så han kan spränga sig för att överrösta den andre, men rödhakesångaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt och gällt och andra stämmor, som vi ej känna, stämma in i konserten. Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns över räppen är blekblå, mot den ser jag en björkkrona vaja, och knopparna äro stora och bristfärdiga.

— Tänk nu ha fåglarna kommit! säger Ellekare och hennes röst är full av jubel. I dag ska vi ta på oss vår finaste stass, vi få inte vara fult klädda i dag. Inte på fåglarnas första dag.

Och med det somnar hon igen och drömmer om sina pärlband och sin nya kolt, och jag ser hur hon ler i sömnen. Ett sånt litet barn hon är trots sina tjugufyra år — utsikten av en dag i stass kommer henne att le till och med i sömnen.

Hon gjorde sig sannerligen fin också, och jag måste minsann ta på mig den nya kolten för att göra henne till lags. Förresten var det roligt att gå i vackra kläder, när fåglarna sjöngo så man kunde tro sig vara i himlen, när solen sken så det brände i ansiktet, och det doftade i den röda björkskogen så man blev yr i huvudet.

Nästa morgon, när vi trädde ut ur kåtan hade ett under skett — hela skogen stod grön — skälvande, lysande grön, och alla knoppar hade öppnat sig. Det var inte längre de små bladen som sprungit ut, när eldsflammorna brände dem, det var mjuka, stora, hjärtformiga blad, som ännu voro klibbiga av kåda, och som sände ut en vällukt så berusande, att den förtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fåglarna bo, sjöngo de, kvittrade de — å, det var livet självt som kom till oss, som tog sin boning hos oss i vildmarken!

På några dagar blev marken grön och mjuk att trampa på, ett par av kvinnorna vandrade ned till fiskekåtan där Ellekare och jag hade rastat på vår ensamma färd — där voro lägrets getter inhysta under vintern, och nu, när sommarn var kommen skulle de hämtas hem. Det var en stor dag, när de anlände — vart och ett hushåll hade en eller två eller flera, alltefter förmögenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en underbar get, klok och elak och mjölkrik och full av tusen fukter. Men vi älskade henne ändå, Ellekare och jag, och den första dagen hon förljuvade vårt hushåll ska sent gå ur mitt minne. Den första dagen med riktig mjölk i kaffet! När man inte fått annat än torkad sur renmjölk i månader, möjligen ibland vid högtidliga tillfällen upphjälpt med lite sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som långsamt löste sig till deg i kaffet, så kändes det som nektar att hälla koppen halv med kokt getmjölk först och sen kaffe på det. Det kan hända att en människa van vid grädde skulle rynka på näsa åt den fräna getsmaken och inte alls tycka det var gott, men för oss var det en njutning så fullkomlig, att den inte kan beskrivas. Och så mycket kaffe som det dracks den första getdagen i lägret, det kan nog ingen räkna. Jag vet, att jag stannade vid trettiotvå koppar, men Ellekare drack gladeligen på till uppemot förti. Och det fanns de som nog inte bävade tillbaka för femti.

Men det var tyvärr inte bara getter, som sommarens ankomst förde med sig, det var något annat också, som inte kom oss att dra efter andan av hänryckning. Ett par dagar efter lövsprickningen kom det — ljudet av det blandade sig med fåglarnas sång, och vi hörde det som om telegraftrådar löpt utanför vår kåta och sjungit en lång entonig melodi utan slut och utan början. Det var myggen, det var helvetet, det var nästan döden. Inne var det lugnt och uthärdligt nog, elden och röken höll kåtan fri — men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mössans strålande färger på ett ögonblick fördunklade till en grå, krälande, stickande massa — räckte man ut armen blev det blå tyget grått av myllrande kräk, och gick man ut, aldrig så väl insmord med stinkande beckolja, så kändes det, som om alla jordens knappnålar stuckits in i ens kropp. Läderdamaskerna över benen skyddade åtminstone dem fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrören in lika lätt som en hand sjunker i ejderdun, och under bröstduken på hals och nacke kunde man döda hundratals mygg med en strykning. Drog man med handen över armen välte hela det grå myllret med som degiga, fuktiga rullar, men sekunden efter var där lika många nya blodtörstiga krabater, som sögo sig röda och stinna av ens blod för att därpå flyga till en lugn vrå och smälta rovet eller dö av vällevnaden. Värst var det om nätterna, när elden var släckt och ingen rök jagade bort dem. Då kommo de genom räppen så man såg himlen som genom ett moln, och hade vi inte legat i våra rakkas, hade morgonsolen säkert endast funnit våra lik — om den kunnat se något för ett grått myggtäcke.

Ibland under särskilt svåra myggsomrar händer det, att renkalvar och getter dödas av myggen, och för att förhindra detta tändas eldar, som dämpas med fuktig mossa, så röken bolmar tjock och tung. Rök skyr myggen, som människan pesten, och det är lustigt att se, hur getter och renar samlas kring elden så fort den tänds. De skocka sig runt om, lägga sig, rulla sig, gå så nära att det osar bränt om deras pälsar, allt under det de tugga och idissla med den mest outsägligt förnöjda uppsyn.

När det nu är så varmt håller jag gärna skolan ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och det går lättare att placera de olika avdelningarna skilda från varann, vilket är en stor lättnad för den som undervisar. Vi sitta då runt en präktig rökeld och känna inte mycket av myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna nå oss. Ofta kommer det så mycket getter löpande, att jag ibland knappt vet om det är getter eller barn jag har att undervisa, men det tjänar ingenting till att köra bort dem, ögonblicket därpå äro de tillbaka igen, sturigt blängande med sina envetna ögon. Och de göra ingen förtret heller, ligga så stilla och lugna, barnen ser inte åt dem, och snart tänker inte jag heller på den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi måste bilda: den stora rykande elden, de framåtböjda, ivriga barnungarna som skriva eller läsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund höga vittoppiga fjäll och en svart liten sjö, som speglar de gröna stränderna och björkarnas duniga buketter. Sommaren är redan i sin fullaste fägring — det går fort när det en gång börjar — små bleka blommor slå ut på gräsplanerna, porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgäss och lommar häcka i vassen nere vid sjön, småfåglarna bygga som om deras liv hängde på, att de skulle bli färdiga fort nog. Det är så bråttom överallt, så rastlöst, så utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla nätter äro lika tröttande vita, alla dofter lika starka och tunga.

Ibland kommer det regn, men det går över på några timmar, sen är solen framme igen och skrattar mot alla våta glänsande blad och gräs. Men en gång få vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore öppen, vi elda så vi nästan steka oss levande för att hålla kåtaduken bara något så när torr, men det hjälper inte. Vi ha fått en gammal duk i skolkåtan, och den läcker som ett såll. Det iskalla regnvattnet känns dubbelt kallt, när det kommer kilande i små floder utför hals och rygg, och man får ha goda nerver för att låta bli att stöna till, när en sån där kaskad slår ned över en. Om nätterna är det värst — rakkas äro bra för mygg, men de hålla inte tätt länge för regn, och fastän vi täcka dem med filtar och fällar, så händer det ändå, att vi vakna många gånger var natt vid att en liten ström rinner över ansiktet eller halsen. Då måste vi upp och täta, men det dröjer inte förrän det läcker in någon annanstans, och när morgon äntligen kommer känns det skönt att kura ihop sig framför elden och få lite värme i kroppen och torra kläder på. Fastän dagarna äro så varma och tunga av solhetta äro nätterna ohyggligt kalla, och det kan gott hända, att man fryser, under de tjocka fällarna, så tänderna skallra, när gryningskölden smyger sig över en.

Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mänskliga makter kunde få ur hennes huvud. Ett ovanligt sällskapligt djur var hon, och när vi försvunno från elden därute så länge det fula vädret varade, ansåg hon det som sin absoluta rättighet, att också dra sig in åt mera skyddade trakter. Varför hon en dag knuffar upp oksan med hornen och träder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte det var passande, att hon åhörde densamma, så beslöts det, att hon skulle ut. Ensam kunde jag på inga villkor rubba henne, men med barnens hjälp gick det slutligen — jag drog i hornen och de sköto på av alla krafter, hon spärrade mot i det längsta, men måste vika för övermakten. Just som vi satt oss tillrätta igen, ännu varma och flåsande efter arbetet, så stod hon där åter, stirrade fräckt och föraktfullt på oss och tog med den lugnaste min i världen en skinnpärmad bok, som låg inom räckhåll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla hundvalp, Tsappe, som ansåg att detta i någon mån inkräktade på hans rättigheter rusade bjäfsande fram, vilket förskaffade honom en så välriktad stöt med hornen, att han höll på att fara ut genom räppen. Det ynkliga och förskrämda tjut han uppgav, när han hamnade i elden gjorde mig ursinnig, och med min mjuka, höstoppade pjäxa gav jag gitsegaitsa — lapparnas smeknamn på getterna — en ordentlig spark och röt åt henne att gå ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vände ryggen åt mig och under en timme envist stirrade in i väggen, då och då med en förargad viftning på sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till slut, hon inrangerades bland det övriga hushållet — en get eller två i en lappkåta är en så vanlig företeelse, att ingen tänker på det ens. Det betydde bara, att mitt lapska hushåll blev mer och mer välordnat, och det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad åt vårt hem. Jag tyckte till slut att det var rätt behagligt att ha hennes raggiga huvud på min fot, när elden brann om kvällarna, pratet surrade och kaffepannan puttrade. Det var nästan en sorts förströelse, att höra hennes belåtna tuggande, medan Tsappe låg som ett litet mjukt nystan i mitt knä och regnet smattrade mot duken.

En dag, när solen åter sken från en alldeles molnfri himmel klättrade jag upp i luovvin för att inspektera matförrådet, och i en hittills oöppnad matkista fann jag en liten grå gummiboll, som jag tagit med till leksak åt barnen, men sedan glömt bort fullständigt. Nu plockade jag fram den och undrade för mig själv, om den skulle kunna bli till något nöje — men jag hade verkligen inte behövt hysa några tvivel om den saken. Ty aldrig har väl en boll i hela kristenheten väckt sådan uppståndelse och så stormande förtjusning. Det var den första boll, som någonsin funnits i byn, den första boll någon skådat, och den blev en källa till aldrig sinande förundran både hos gamla och unga. I början klämde de på den, nöpo i den, luktade på den och försökte trycka den platt mellan händerna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den igen — den första, som kom på den idén att slå den mot marken blev blek av förskräckelse, när den kom hoppande tillbaka mot honom och vågade inte röra den på en lång stund, bara betraktade den med misstänksamma ögon. Så tog han fatt på den igen under de andras skratt, kastade den mot marken på nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte, plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gången tog han fatt den, och sedan höll han på i oändlighet att studsa och ta — tills någon annan högg den i farten och prövade sin lycka. De skrattade så de fingo tårar i ögonen åt den besynnerliga tingesten och kunde inte leka sig mätta. Gamla gubbar kunde komma gående till min kåta, sitta ett par timmar, dricka kaffe och prata, för att till slut klämma fram med sitt ärende: om de kunde få se på “det runda“.

Barnen älskade bollen och läste läxorna extra flitigt bara för att få leka med den under rasterna — jag fann det nämligen med klokheten överensstämmande, att som ett orubbligt villkor för bollens utlämnande stipulera, att alla skulle kunna sina läxor flytande och sitta uppmärksamma under lektionerna. Och när därför någon latmask svävar på målet vid läxuppläsningen, se de andra så ängsliga ut, som om deras salighet hängde på hur utgången skulle bli och försöka hjälpa den olycklige på traven med tecken och viskningar. Men sådant är naturligtvis strängeligen förbjudet, och när jag med allvarligt ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Låter jag blicken alltjämt dystert vila på honom, sätter han snabbt händerna för ansiktet och tittar förskräckt på mig genom de utspretade fingrarna, och jag försäkrar — det fordras nästan övermänskliga krafter till, för att inte mista hela värdigheten och brista i skratt. Den late förpassas som vanligt till skamvrån med sin bok, tårarna flöda i smyg och läxan läses på med bruten röst. De andra som se sin dröm om en “bollrast“ gå upp i rök, sucka så en sten kunde bli rörd, men jag anser det nödvändigt att vara omedgörlig — bollen vilar till nästa dag.

Men när rasten kommer så är sorgen glömd igen och glädjen är lika hel — nästan. Tårarna torka snabbare än daggen för morgonvinden, och det är som om den vilda stormen själv brusade fram utanför kåtan. Lappbarn ha egentligen inte mer än två sorters lekar — de ha inte så många tusen att välja på som andra barn — men dessa två lekar tröttna de ändå aldrig på, och de kunna leka dem så länge dagen varar med hundrade variationer och samma skrattande glädje. Och vad skulle väl deras lekar röra sig om — om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det fruktade spöket Stallo och dess härjningar. Ellostallat — renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade låta gå av stapeln i kåtan på flyttningen — är något outsägligt intressant, och gamla renhorn utgöra där den förnämsta rekvisitan. De föreställa naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider, ställas samman till stora hjordar, släppas i rengården och vaktas på fjällen. Där susa lassos så det viner i luften, och gossarnas kast stå minsann inte de gamlas stort efter i träffsäkerhet. Där ryts det åt hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar köras in och vajor mjölkas, kalvar märkas och slaktas. Och sannerligen är det inte ett liv och ett stim så den riktiga hjorden och dess vaktare nästan försvinna till dimfigurer vid jämförelsen.

Gunkastallat — det är spökleken — den går så det knakar i ungskogen, och skratten klinga mellan fjällväggarna. Den äldsta är då spöket som skrämmer de andra och vill ta dem — och de andra äro så rädda, att de springa åt alla himlens väderstreck bara gunka visar sig bakom en buske. Ett sådant larm är det, att jag ibland knappt tycker det är lönt ens att försöka göra min röst hörd, när rasten är slut och lektionen ska börja, men besynnerligt nog höra de mig alltid, och så fort mitt rop: “botet sisa!“ — kom in! — ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om allesammans plötsligt sjunkit genom jorden. Så hörs tramp av många små fötter och de komma yrande, ivriga att ta fatt på nytt.

Har bollen varit i farten är ivern kanske inte fullt så påtaglig, när det gäller ny lektion, men de komma ändå lydigt och snabbt med ansikten, som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken på den läxa, som måste fiskas upp ur medvetandets mörka och förvirrade djup. Tänk om den inte gick som den skulle — då riskerades bollen till nästa rast. Å, den bollen! Jag kan inte räkna upp hur många anbud jag haft på den av hugade spekulanter, men nästan varenda en av mina elever ha gjort sina små försök. Lars Petter t. ex.:

— Du lärarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!

— Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.

Dyster tystnad och ljudlöst försvinnande ur kåtan. Eller Nils Tomma:

— Du, jag ska köra geten din i gammen (kåta av torv, där getterna hysas in om natten) varje kväll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen då?

Avslås milt, men bestämt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt. Även Nilsas erbjudande att hålla hushållet med vatten till terminens slut måste jag med smärta avslå — sådana förslag äro frestande, och jag ser på Ellekares min, att hon tycker jag är bra dum som inte antar. Det svåraste blir i alla fall, när Isak en dag kommer.

— Du lärarinna! Om jag hugger femti björkar och bär dem fram till din kåta — vill du ge mig bollen då?

Femtio björkar för en liten boll! Då rörs mitt hjärta, och jag ser milt på honom. Och inom mig önskar jag, att jag hade ett obegränsat antal bollar i min packning, så att jag kunde ge alla barnen varsin. Men tyvärr har jag ju bara en enda. De femtio björkarna vaja för min inre syn, och jag ser på Ellekare, att hennes hjärta hänger vid mina läppar. Men när hon märker, att jag tänker svara och — avslå, skriker hon till med ivrig röst:

— Vänta, vänta! Säg ingenting ännu. Svara honom i morgon.

— Varför det? Jag kan väl inte svara annorlunda då?

— Jo, men då har du hunnit tänka efter riktigt.

— Jag väntar tills i morgon, säger Isak. Och går.

Hela kvällen använder Ellekare sedan på att låta sin vältalighets ström flöda över mig. Tänk, femti björkar! Det var ved för hela vår återstående vistelse i lägret. Så mycket tid, som på det sättet skulle bli över till tvätt och syning och stickning, så mycket mer jag skulle få gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och så nyttigt för Isak att få arbeta — han som var så lat. Men ingenting blev avgjort den kvällen, och på morgonen löstes problemet av sig självt. Ty bollen var borta, förintad. En kringstrykande hund hade ätit upp den under natten. Han trodde det var mat. Och över den sista ratade biten, som låg kvar utanför kåtan, fuktades Isaks och de andras ögon, och Ellekares femtio björkar försvunno i det blå.

Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjölkat geten och gått med den till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona. Båda äro så vanliga gäster i min kåta, att jag inte ens ser upp från mitt arbete, nickar bara och fortsätter att sy på min mössa. Isak sitter alldeles tyst för ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha långt efter orden, och så gör Jona, och till slut måste jag titta upp för att se, vad de ha för sig eller om något särskilt står på. Då märker jag, att deras ansikten äro upphetsade, och att något är på färde, som tydligen har upprört deras sinnen.

— Mija lä? säger jag. Vad är det?

Men Isak skruvar på sig och vill inte riktigt ut med språket, fast jag ser, att han brinner av begär att tala. I samma ögonblick kommer Sanna och Marge in, och samtalet blir så livligt en stund, att jag alldeles glömmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir några minuters tystnad medan jag provar mössan — då kommer jag i håg att fråga honom på nytt. Med samma resultat. Men då häver Jona upp sin gälla röst och säger:

— Han säger, att han har sett uldats hjord!

Sanna och Marge sätta ett par stora frågande ögon i honom, och själv känner jag mig som ett enda stort frågetecken. Att uldat finns det vet jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de förmå allt, både gott och ont, det vet jag också, och att de alldeles se ut och äro som lappar, när de någon gång visa sig över jorden. Men att de ha hjordar det visste jag inte. Och därför väntar jag med spänt intresse på Isaks berättelse.

— Var såg du den? frågar Marge med vass röst och ogillande min. Ty uldat är troll, och en kristen talar inte om troll, det har predikanterna sagt. Och de ha också sagt, att uldat inte finns, men se det veta de nog kanske inte riktigt ändå, för det man ser det finns allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte göra, det för olycka med sig och är synd. Men när nu Isak en gång har börjat så får man väl lov att höra hur det var. Var såg du den? frågar alltså Marge.

— Nere vid sjön, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och många hundar. Men ingen skällde, och det var så tyst, som om de döda vandrat fram. Två män vaktade, och en väldig hjord var det. Och vita voro alla djuren.

— Det är alltid vita djur i uldats hjord! säger Sanna. Kastade du inte stål?

— Jag hade min kniv i handen, men det var för långt håll. Jag kunde inte nå fram med kastet, om jag också hade försökt.

— Varför skulle han kasta stål? frågar jag.

— För att då hade hela hjorden blivit hans. Om det så bara hade varit en synål han kastat över den, så hade djuren blivit jordiska, och han den rikaste lapp som fanns.

— Har det hänt någon gång?

— Ja, många gånger. Inte så ofta nu för tiden, för uldat ha blivit skrämda av kristenheten, men förr hände det inte så sällan. Det betyder mycken lycka för den, som får en sådan hjord, men barnen hans dö i stort elände.

Det är Sanna, som förklarar saken för mig, och hela tiden har hennes röst en mystisk, rädd klang och orden komma motvilligt, som om det vore fara med att uttala dem. Det blir tyst en stund igen och alla sitta i sina egna tankar — Marge tuggar ivrigt på sin sentråd. Sanna väver med snabba handslag på sin bandväv, och Isak drömmer om den rikedom, som gått honom förbi så nyss. Själv syr jag vidare på min mössa och Jona kliar sig frånvarande i huvudet. Men kaffet är färdigt, och det löser tungornas band på nytt.

— Kan uldat göra en människa illa? frågar jag, när Sanna och Marge hunnit till påtåren. Båda nicka allvarligt.

— Om du inte har stål på dig, säger Isak, som känner sig vara kvällens hjälte och gärna vill ha ett ord med i laget.

— Det finns både goda och onda uldat, berättar Marge. Det finns de, som röva bort små barn och behålla dem hos sig till tid och evighet. Och ibland byta de bort dem mot sina egna, och det är inga barn, som en människa blir glad att få. Därför skall man alltid ha silver med märke på om deras hals eller på deras kläder. Då kan uldat ingenting förmå, då äro de maktlösa.

— Har något barn här i sidan blivit bortbytt?

— Ja, det har det allt, men det var längesen nu.

— Men förra sommarn i min sida blev en liten pojke rövad, faller Ellekare in — hon har kommit tillbaka under tiden vi pratat och med henne Marja. Och det var ändå minsta gossen hos dem, som jag tjänade hos. En eftermiddag gick han ensam uppåt skogen — han var nära fem år, så han kunde gå själv och brukade ofta springa sina egna vägar, utan att någon tänkte på det. Han hade silverknappar i bältet, så det var ingen fara för de underjordiska. Men på något vis hade han fått bältet av sig och kniven också förstås, för vi hittade det sedan på en buske. Och borta var pojken! Inte kom han hem, och hela sidan var ute i skogen och sökte. Skogen var inte större än här, så inte var det möjligt, att han kunde ha kommit bort i den. I tre dagar och nätter sökte vi, och mor hans höll på att gå från vettet. Men så en dag, när jag ska gå och hugga ved, så sitter pojken där på en sten, som om han aldrig i världen hade varit hemifrån. Jag skrek till och sprang fram till honom och bar honom hem, för jag vågade inte släppa ned honom på marken, vem vet om inte någon kunde ha tagit honom igen. Inte ett ord sa han på många dar efter det, men annars var han sig lik, åt och drack och sov. Men talade gjorde han inte och skrattade inte, och aldrig fick någon veta var han varit eller gjort på de tre dagarna han var borta.

Återigen blir det tyst och stämningen får spökhistoriernas rädda förstämdhet. Jag kommer att tänka på något egendomligt, som hänt mig samma dag, och berättar det:

— Kan ni tänka er, säger jag, att strax när skolan var slut, så hörde jag alldeles tydligt kyrkklockor ringa. Ligger vinden från något håll så det är möjligt, att man kan höra några klockor ända hitut i ödemarken?

Och jag ler lite, när jag tänker på hur underligt det lät, när klangen av avlägsna klockor trängde till mig och hur omöjligt det är, att jag verkligen ska ha kunna hört det. Men de andra le inte — Marge har blivit alldeles blek och Sanna stirrar på mig med förfärade, vidöppna ögon.

— Är du säker, att du hörde? frågar hon viskande, och när jag upprepar min berättelse skakar hon på huvudet.

— Då dör du innan året är slut! förklarar hon, lugnt och uppmuntrande.

Det blir tyst igen. Jag känner att jag stelnar till i en sorts skrämsel, som är ofattbart stark — jag försöker skratta, men det går inte. De se på mig alla, som om jag redan vore märkt av den store mejaren, och jag känner det ett ögonblick själv, som om ingen återvändo vore möjlig, ingen undflykt funnes.

— Kanske kunde det vara myggen du hörde, lärarinna! hör jag Marja säga helt stilla och tröstande.

Men jag skakar på huvudet, ty jag vet, att det inte var myggen. Dem hör man ju inte mer, de äro ett med tystnaden, deras sång har inga klockors klang.

— Det är bra att dö ung, viskar Marge, och jag förstår, att hon menar det till tröst. Men det är klen tröst, och jag känner mig inte något nämnvärt gladare, ser bara in i elden och undrar för mig själv, vad jag ska dö av. Med ett gör Sanna en ivrig rörelse och ropar:

— Du, från vilket håll hörde du det?

— Från norr.

— Från norr. Då är det inte du, som ska dö, det är inte du som ska dö! Det är någon nära dig, men det är inte du. Från söder hade varit du, men nu är det inte du, lärarinna. Du får leva länge. Det är någon nära dig, som dör, någon hemma hos dig i ditt land.

— Vem tror du?

— Vet inte, men det blir innan året är slut. Det blir snart när det är norrifrån. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du får gråta!

Jag känner tårarna nära redan nu och tar en kopp kaffe till för att få något att göra, så jag kan vända bort ansiktet. Men inom mig undrar jag: Vem? Vem blir det? Vem dör “hemma i mitt land“? Ty så stark är dessa människors tro och tillit till det övernaturliga, att det strömmar över till främlingen, att det strömmar över till mig, så att jag i dagar går och tänker på och förbereder mig på det bud jag snart ska få.

Och jag får det! Inte fullt tre veckor efter det jag undfått profetian så kommer dess uppfyllelse. Och jag känner ingen förvåning. Jag har vetat det. Kyrkklockornas klämtande ute från öde slätter hade berättat mig det för länge sedan.

Solen har gått ned bakom den skarpa, vita fjällkammen långt borta, björkarnas späda grönska doftar — doftar så den rosenröda luften vaggar av vällukt, och ned mot sjön drar en flock skriande vildgäss. Vattnet är svart och blankt mellan strändernas brungula ram, och en smal, högstammad båt glider stilla över dess yta, medan nät efter nät sakta faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lägger ut, synas bara ett par orediga konturer över båtens kant, ibland höras deras röster — unga och milda, och en gång ett skratt, som klingar länge i tystnaden. En get bräker, utdraget och bedrövat, i längtan efter gammen, hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och långt borta svarar en annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, röken går rätt upp ur kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster. Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under björkarna ligger dunklet tätt.

Det är tid att gå hemåt — Gud vet hur länge jag stått här med yxan i handen och foten på trädet jag fällt. Det är tid att lägga björken på axeln och dra den hem, så det blir brasa till kvällen. — Ellekare är borta, jag vet inte var, och jag ska själv stå för veden i dag. Men tids nog kommer jag väl hem — ingen väntar mig, ingen frågar mig: var har du varit? Vad har du gjort så länge och så sent? Ingen säger: varför har du varit så länge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite mer? Ditt hem står ju för öppna dörrar, bara en liten hundvalp sitter där och vaktar, och alla jordens rövare kunna komma in och stjäla din mat och dina kläder. Vårdslös är du och slarvig är du! — Nej, ingen finns, som kan säga allt det där, och jag står stilla, rör mig inte ett steg, småler bara, när jag tänker på den lilla svarta ullhunden, som ska vakta för tjuvar och ogärningsmän. Yxan håller jag alltjämt i handen. Dunklet faller tyngre, och den varma luften skälver i skymningens blå dager.

En loms skrik skär genom luften, klagande och skrämt som ett barns i ångest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knäckas, och mjuka, tassande steg närma sig. Det kan vara Pan själv, som kommer från de gröna planerna därinne, det kan vara en lufsande björn, det kan vara vad som helst ur vildmarkens djupa gömmor. Men det är bara en liten böjd, skrumpen lappgumma, framåtlutad och flämtande under en väldig börda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, där hon träder fram ur skogens vilda snår, i ryggsäcken har hon den guldhårade lilla prinsessan med krona och mantel, och med den långa staven kan hon förgöra och trolla och sätta ont på allt kristet blod. Hennes ansikte är brunt och fårat, hennes grå hår hänger i långa orediga testar över öron, panna och nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta toppmössan. Ögonen blänka små och stickande djupt inne under pannans valv, och munnen är hopsjunken och tandlös, så näsa och haka nästan mötas. Jag står och ser på henne, så jag glömmer att hälsa, glömmer att jag känner henne, glömmer allting, utom att hon är en liten trollgumma mitt ute i vildmarkens oändliga ödslighet, en liten ful hemsk häxa med en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hör hennes röst, mjuk och vänlig, hälsa:

— Boris, boris.

Då märker jag, att det bara är Rihta, som bor andra sidan fjället — att hennes glada, små ögon äro trötta och blodsprängda, att hennes gamla mun skälver av trötthet och hennes ansikte är blodigt och svullet av hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rörelse vrider hon axlarna ur laukons remmar och låter den falla, sjunker så ned på mossan med ryggen mot en björkstam och sluter ögonen med en jämrande suck.

— Vaiban? — frågar jag — trött?

— Län! — svarar hon med eftertryck — ja, det är jag. Och med ett resignerat tag åt ansiktet stryker hon av svett och blod.

— Stackare! säger jag. Myggorna ha varit svåra i dag. Har du varit långt bort?

— Åja tre mil.

— Med den bördan?

— Ja, med den bördan.

— Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den — femton kilo, så visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen — vad den måtte kunna hålla ut och orka till det otroliga.

— Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?

— Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. — Varför står du här ensam så sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med. Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.

Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:

— Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte haft stål?

— Vet du inte? Uldat.

Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes trötta gamla ansikte med mjuka små blad.

— Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men det är för vackert, jag går inte — reser mig upp på nytt, glömmer uldat och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och stjärnorna äro än blekare än nyss.

Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader breder sig — den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av liv, full av sång.

Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter — jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer! Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga moln, som — nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas — en entonig, förunderlig melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.

Och det är bara en lappflicka som jojkar! Det är väl Marja, som kommer nerifrån sjön, där hon lagt ut näten — hon tror att ingen hör, hon tror att hon är ensam i sena kvällen. Annars lät hon nog inte en jojk komma över sina läppar. Ty jojkning är ju en stor och förskräcklig synd nu, sedan kristendomen gjort sitt segerrika intåg — syndigt är det, och orent är det, och himmelriket väntar förvisso ej den, som bryter mot detta bud. Psalmer och andliga sånger i stället, böner och betraktelser. Jojkning är förtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej längre ut all sitt hjärtas glädje och kval. De vilja komma till himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glömma, de våga ibland förtappelsen. Och när ingen hör strömmar jojkningen från deras läppar, bli de improvisatörer av Guds nåde, och melodi och ord formas av allt det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden böja sig mjukt efter, skapa stämningar och skönhet, melodien vaggar fram och åter — än vild och hård och ond, än mjuk och öm, än sorgsen så hjärtat gråter, än glad så ögonen tindra. Omfånget är ej stort, tonerna ej många, men allting som ska sägas blir sagt. Allt som spränger i sinnet och vill ut får form och röst — primitivt och konstlöst, men ändå med allt det i sig, som all världens konst ej kan efterlikna.

Som Marja nu! Visst måste hon jojka en kväll som denna, när stjärnorna brinna i väster, och sjön ligger som glas, när fjällen stå blåvita med rosenfärg på topparna och björkarna svinga luften full av doft. Visst måste hon jojka om allt detta, så att hennes hjärta inte ska springa sönder av glädje och ungdom och lycka.

— Vasti, vasti! skulle de gamla säga om de hörde henne — fult, fult! — och deras ansikten skulle vara stränga, deras blickar mörka. Men jag undrar, om de inte längst inne skulle känna lust att småle åt minnen om ungdom och vår, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de trodde sig längesen ha glömt. Jojkar till himmel och sjö och fjäll och jord, till renar och kalvar och snö, till allt vackert och ont i världen. Kanske våren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kåta att helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko manadegji dego bäivi suotnjarat, voja voja nana nana — silkebringa, silkebringa, du far likt solens strålar — småkalvarna kalla, och det susar och brusar, voja, voja ...

Eller kanske skulle han minnas sången till sin käresta, som han sjöng en vår som denna för långa, långa år sedan:

Men inte sjunger han dem väl nu om han än minns dem — ånej, det är synd, det är brott mot Guds bud. Fult är det och fult förblir det. Sjung sakta, Marja, så ingen hör dig — sjung sakta! Nu kommer solen, nu stiger den röd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kägla. Nu blöder all den vita snön i morgonljuset, nu gungar luften rosenfärgad kring de gröna björkarna, nu lyfta vildgässen och lommarna tiga, nu är det ondas makt bruten. Det är rätt, Marja — var alldeles, alldeles tyst. Den nya dagen kommer.

Ett par dagar därefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvärk och feber och svåra kräkningar, ingenting äter hon och ingenting dricker hon, och hon ligger mest med ögonen stelt fästade på räppen, över vilken molnen dra. Ibland är hon vit, ibland röd, ibland varm, ibland skakande av köld, och ingen vet vad som felas henne.

Så plötsligt har det kommit. Häromkvällen kom hon ju jojkande ur skogen, lika frisk och strålande som alltid — redan dagen därpå började huvudvärken, och ingen av mina mediciner kan hjälpa henne. Nu är hon svag och matt, orkar knappt tala — bara ser på en med stora sorgsna ögon.

— Du dör nog! säger hennes mor, och fadern nickar sorgset instämmande. Och Marjas ögon bli än blankare, när hon hör det, och hennes mun skälver som om gråten inte vore långt borta. Det är inte roligt att dö, tänker hon — inte roligt när man bara är aderton år och hela livet väntar. Men när man måste dö, så är det ingenting att göra, och jag dör nog — jag är ju så sjuk. Om bara någon kunde hjälpa, om bara någon visste råd. Tänk om Gammel-Inka — — —. Hon vet något, hon är klok, hon har hjälpt sjuka förr.

Marjas ansikte ljusnar, hennes ögon äro inte längre så bedrövade och med svag röst säger hon:

— Mor, kanske Gammel-Inka har någon råd för mig. Hon vet något.

— Gammel-Inka! Ja ja, hon vet — men det är söndag, Marja.

— Jag är så sjuk, mor!

— Ja, du är sjuk, stackare. Alltid kan vi fråga. Lasse, gå du och tala vid henne. Kanske hon vill läsa över Marja och göra henne frisk — kanske hon inte behöver dö, flickan.

Lasse går. Sakta, utan brådska försvinner han genom oksan, följd av Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt — hon vet att väntan blir lång. Först är det vägen till Inkas kåta, se’n allt pratet och kaffet innan Lasse säger sitt ärende, se’n kaffe igen och mera prat, och se’n den långa vägen tillbaka. Men hon är inte otålig, ligger inte och önskar: måtte han skynda sig, måtte han skynda sig! Hon vet att det måste ta sin tid, och ligger så tålig och stilla, låter blickarna fara genom räppen och håller de små händerna i kors över bröstet.

Men äntligen, efter timmar hör hon dem komma. Det är två som gå, två som tala — Gammel-Inka är med, och Marja ler av lycka. Kanske ändå, att hon får leva!

Ja, Inka kommer, och söndagsstassen har hon på: ny fin vadmalskolt i mörkaste blått med röda och gula klädesränder i kanten och i alla sömmar. De täta vecken äro sirligt ordnade under det breda bältet, förklädet är rödrosigt, och kring halsen glimmar en strålande bröstduk av tjockt siden med mönster av rosor och blad. Men ingen brosch håller den samman, bara en liten säkerhetsnål med en blå sten i — ty Gammel-Inka är troende, och en troende pryder inte sig med blanka och pråliga smycken. Vid Inkas bälte rassla inga silverkedjor att hänga nycklarna i, som de unga, tanklösa och oväckta flickorna kokett ståta med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glaspärlor bär hon kring halsen, inte många silverknappar i bältet heller. Ånej, Gammel-Inka vet bättre hon — hon håller sig till predikanterna och Læstadius hon, och de tillåta intet onödigt bjäfs. Det kommer väl en tid för de unga också, då grannlåten stryks av och allvaret träder i stället! Och Gammel-Inka är ändå mycket grann och vacker där hon träder in. Den höga mössan går rakt upp över hennes smala panna, håret är blankt och söndagstvättat, om än testarna hänga och flyga kring öronen, och ansiktet har visst fått en liten översköljning också, om det än är en mycket lätt sådan. Och full av värdighet och allvar stiger hon inom oksan, fäller den med en liten smäll bakom sig och nickar mot Marjas ivriga, förväntansfulla blick.