Front matter (continued 2)

— Hur vet du det då?

— Jo, han åt masken och när de göra det så bli de aldrig sjuka mer. Om de inte äta upp den, utan låta den ligga, så kommer masken igen.

Och Rill är frisk som en nötkärna igen, det märker jag tydligt om ett par timmar på de andra hundarnas fransade öron och ödmjuka hållning — om det nu är masken eller något annat som förut tärt på hans morska sinne. Men att det är slut på den grönare hundungdomens självsvåld och översitteri, som vuxit skyhögt under Rills sjukdom, det finns det inget tvivel om — de sloka med svansen allesamman och trycka sig ödmjukt upp mot väggarna, när deras herre och mästare behagar flytta sig från en plats till en annan. Och den svalda masken borgar för, att några gyllene frihetsdagar ej längre vinka för dem ens i det mest avlägsna fjärran.

Men det är en operation, som återstår innan färden får gå vidare, och det är lilla Inker-Annas böld som under de sista dagarna blivit alltmer gul och grön och där varet nu nästan skvalpar inuti. Jag reder mig att gå till hennes kåta och tar med mig lite förbandsartiklar och en steriliserande vätska ur min medicinkista — jag har en plåtlåda som innehåller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall — och så vandrar jag åstad till Marges kåta, som ligger ett stycke bort på en liten höjd. I backen upp mot Marge träffar jag på Inker och Pirhanne och Ristin, som varit spårlöst försvunna från kåtan hela förmiddagen, och med dem all den späda lappungdom, som de tre unga familjerna ståtar med. Det vill säga den del av den, som något så när kan stödja på sina ben. Med vilda skrän och förtjusta hojtningar kommer ett helt lass åkande utför backen — jag försöker räkna dem i förbifarten, men hinner inte längre än till fem, förrän de äro förbi och glida ut på slätten med god och vacker fart. Allesammans falla av så småningom — en och en alltefter ålder och värdighet, och sist sitter Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som små röda och blå bollar i snön. De två sammanbundna skidorna fara oberört vidare sin bana och det blir stor kapplöpning om vem som först ska nå och hämta dem åter. Inker segrar på nytt med anciennitetens rätt, hela skaran knogar uppåt igen, skrattande och stapplande — Ristin, som är minst, dras vid händerna av två något äldre, ibland stupa alla tre på näsan och det blir en stunds spännande tystnad medan de fundera på om de ska tjuta eller ta saken lugnt, vanligen besluta de sig för det senare och kravla vidare med ansikten, som äro blossande röda av ansträngning och solbränna. Och så går den vilda jakten utföre igen — alla sju maka ihop sig tätt på skidorna, ho! ropar en och så börjas det. Sakta först, sen fortare och fortare, tills de små betänkligt börja vackla, falla av och dra en del med sig i fallet. Det är ett skratt och ett skrik och ett jubel, så man tycker sig aldrig ha sett barn leka förrän nu, under denna djupblå himmel, på denna oändliga vita slätt, med denna strålande varma sol, som skiner och ler över alltsammans.

Jag glömmer minsann både Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, där jag står och ser på den glada kälkåkningen, och när Inker frågar: “Ska du åka med?“ så gör jag naturligtvis det, faller av som de andra, det är inte möjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppförsbacken. Men när jag står färdig att åka ned för tredje gången återkallas jag till dygdens stig av Marge, som kommer ut ur kåtan och ropar på mig med ivrig röst. Och när hon slår oksan tillsida hör jag Inker-Annas späda stämma, som gällt skär genom den stilla luften.

— Hur är det med henne? frågar jag, när jag varm och andfådd hinner upp.

— Det har gått hål nu! förklarar Marge stolt, och fastän jag har mina privata små tvivelsmål om att det verkligen “gått“ hål, och inte petats med en mer eller mindre ren nål, så får det i alla fall vara med den saken som det vill. Inker-Anna är pigg och morsk, som aldrig det och småler till och med älskvärt mot mig. Men tillsmord och smutsig är hon så jag får fullt upp att göra med att tvätta henne ren, medan Marge ängsligt följer alla mina förehavanden.

— När badade du henne sist, Marge?

— Å, det är nog över en vecka sedan nu, tänker jag. Jag har inte velat göra det när hon har varit så här dålig. Och så är det sugningstiden också nu och hon är så orolig för den skull.

— Sugningstiden???

— Ja, svarar Marge och skrattar litet åt min förvånade röst. Ser du, när hon föddes, så var hon så liten och nästan kvävd av navelsträngen och mor min, som då var hos mig och hjälpte mig blev rädd och trodde jäntungen skulle dö. Och för att hon inte skulle göra det så tog hon och sög henne över hela kroppen, och då tog hon sig och blev vid liv. Men sen dess så måste hon sugas med jämna mellanrum — så där en fem, sex veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill inte äta förrän hon blivit sugen, och vill bara ligga på rygg. Och så blir hon alldeles blåaktig över hela kroppen. Se själv här så ska du få se.

Hon drar upp Inker-Annas kolt så hela den lilla magen blir bar och verkligen är den inte lite blåaktig, som om barnet frös mycket. Och jag säger också:

— Hon fryser väl bara nu, stackarn.

Men Marge skakar på huvudet och försäkrar, att hon haft så mycket om henne att det inte kan vara möjligt.

— Jag ska suga henne nu, förresten, så får du själv se, att det går bort.

Jag lägger mera ved på elden så den brinner riktigt varm, Marge löser upp Inker-Annas kläder och lägger sin mun mot det sprattlande och tjutande lilla livet, och ögonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler och kluckar av förtjusning och Marge för sin mun sugande över bröst och rygg. Det blir små röda märken i huden och det är som om det röda spred sig, fördelade sig över hela kroppen, den blåa färgen försvinner och snart är det ett alldeles skärt litet knyte som sprattlar i Marges knä och sträcker sig av välbehag framför den starka elden.

— Nu ser du själv, nu är det blå borta. Nu skriker hon inte heller längre! säger Marge lugnt. Om fem veckor är det likadant, eller kanske sex — det blir längre mellan var gång ju äldre hon blir. Men nog måste hon bli flera år innan man slipper att suga henne.

— Är det ofta så med små barn, Marge? Att de måste sugas?

— Ånej, inte så ofta. Men det händer ibland. Det beror bara på om man kan få dem att leva vid födseln utan sugning. Men görs det då, så måste man hålla på en tid framåt, och gör man det inte för var gång barnet visar att det behövs så dör det. — När tror du jag kan våga bada henne?

— Det är nog bäst att du väntar lite med det tills hon blir alldeles frisk, annars kan hon bli förkyld så kallt som det är.

— Ja, det är väl bäst det, men hon skulle allt badas snart, för det är bra längesedan nu.

När det gäller barnen äro lapparna renliga i allra högsta grad. De badas och tvättas ordentligt och samvetsgrant under sina första två år i denna jämmerdalen. Sedan är det slut — sedan blir det aldrig tal om ett bad så länge livet varar. Litet vått i ansiktet kallas för tvättning; halsen kommer sällan i fråga, händerna ett par gånger i veckan. Det är allt. Utom håret — det tvättas varje söndagsmorgon både hos män och kvinnor, men det får väl förmodligen skrivas på självbevarelsedriftens konto, ty det är gott om ohyra i lappkåtorna och i den tjocka, långa peruken finns det otaliga kryp. Nästan var kväll är det jakt, och den börjas vanligen, när aftonmåltiden är undanstökad och elden brinner hög och klar. Då lägger mannen plötsligt huvudet i emäntäs knä, sedan han först strukit av mössan. Och emäntä drar med en behagfull gest kniven ur slidan, flyttar och plockar i de orediga lockarna och dödar offren mellan tummen och kniven. Under tiden ta de andra sina koltar och halsdukar i skärskådande, göra då och då ett snabbt grepp och föra handen över elden där massbränning sker. Inker brukar i allmänhet sköta Ristins huvud medan Gate tar hand om de andras, och när arbetet är slut torkas knivbladen lätt av mot riset och stickas så med största lugn in i slidan igen. När man sedan dagen därpå ser bröd och kött skäras med samma knivar, så tycker man kanske, att det är lite besynnerligt, men det är vars och ens ensak och ingenting, som tycks inverka på det allmänna välbefinnandet. Till Gates ära vill jag säga, att hon tvättade sin kniv innan hon på nytt använde den till mat, åtminstone när hon skar till kött åt mig och när jag såg det — Gate var alltid ovanligt ren och snygg — men många gånger såg jag andra emäntär, som utan en tanke på, att det kunde vara annat än en fullkomligt naturlig sak använde sina knivar till maten efter att bara ha strukit av dem mot riset och kolten när huvudskötseln var överstånden. Annars är det egentligen ingenting att anmärka mot renligheten. Att var och en noga slickar av sin sked efter begagnandet och sticker den i barmfickan till nästa gång är ju ingenting att klaga på, och att man ofta räcks en sådan sked när man kommer som gäst i en kåta är kanske inte så trevligt — men man blir så snart van. Och inte fäster man sig väl vid att de två kaffekoppar, som finns i ett hushåll få vandra många gånger laget runt utan att diskas innan alla hunnit få sin ranson av påtår och tretår! Man får inte ha för stora pretentioner. När man är ute i vildmarken, är vattnet dyrbart. I synnerhet på vintern, då var droppe ska smältas av snö, och veden är besvärlig att skaffa. Man får vara glad att man har tillräckligt att dricka och har inte rätt att begära, att det ska diskas och tvättas jämt precis som om man bara hade en kran att vrida på ur vilken outtömliga förråd av vatten strömmade.

Fällar och filtar vädras och piskas ofta, innerkoltar och ytterkoltar likaså, och halsdukarna tvättas och kokas med inte alltför långa mellanrum. Så jag tycker på det hela taget inte man kan klaga på renligheten. För övrigt blir det så litet smuts — på vintern åtminstone. Utanför är bara den rena snön, lägret ligger aldrig länge på samma ställe och begreppet smuts finns noga räknat inte. Det som finns är sot, och det är sotet, som sätter sin patina på allt och kommer det att se svart och smutsigt ut. Men sot är inte smuts och en lappkåta är inte smutsig — den är svart och nedrökt bara. Bohaget är skamfilat och nött, men man kan inte begära att det ska se prydligt och fint ut, när det ständigt packas och packas upp, när det förs omkring hundratals mil varje år, och när var sak alltid är i användning, alltid är absolut nödvändig att ha till hands. Det är ett under ändå hur allt kan hålla samman och åtminstone vara helt. Men det beror på packningen, och aldrig kan man väl få se någon packa mera genialt, mera snabbt, mera med användande av vartenda litet skrymsle än en lapp.

Som Gate nu, när hon står lutad över kökspulkan, när jag kommer tillbaka från min utflykt till Marges kåta! Varje sak har sin bestämda plats — har väl haft det sedan urminnes tider — och varje föremål ligger väl skyddat, sinnrikt omlagt med fint ris. I det svartaste mörker kan hon gå till sina pulkor och plocka fram precis vad hon vill ha, därför att allt ligger där det ska ligga. Och det förklarar också i någon mån den fabulösa snabbhet med vilken ett läger kan slås upp och vara redo. Det söks aldrig efter något, ingen far omkring och frågar: “Var har du stoppat yxan? Var ligger kaffepannan? Var är snöspaden, i vilken pulka?“ Alla veta var dessa saker skola finnas och de finnas där också.

På samma sätt är det, när raiderna ställas i ordning. Varje pulka har sin plats, varje ren har sin pulka, varje raidledare vet sin plats. Så t. ex. leder alltid emäntä den raid där kåtatillbehören äro packade, och samma ren drar den pulka, där kåtastängerna snörts in — vanligen är det en gammal lugn oxe, som varit med om mer än en flyttning, och det är, som visste han vilket ansvar, som vilade på honom, när han har kåtan att dra. De långa krokstängerna släpa alltid en på var sida om pulkan, då de äro för skrymmande och stora att snöra fast bland de andra — och dessa krokstänger kunna ibland ställa till ett förfärligt spektakel om de i en för skarp sväng hugga fast i något träd eller i en sten — pulkan kan välta, renen bli skrämd från vettet och hela raiden bli en enda hopplös röra. Det är därför som en gammal lugn herk alltid spänns för krokstängerna. När han blir van vet han vad han har bakom sig, tar ut alla svängar långt och försiktigt och ibland, vid svåra passager, kan man få se honom vända sig om och titta hur det ska gå, om han ska kunna klara ekipaget igenom. Gate har två utmärkta kåtarenar, det händer sällan, att de trassla till det för sig, och jag har många gånger sett henne le av stolthet, när de rett sig där de andras ställt till oreda.

Hon har slutat packningen av kökspulkan nu, lägger lite ris över och börjar snöra det smala läderrepet, som håller det hela samman. Med ett stannar hon av i arbetet och böjer sig lyssnande fram.

— Nu kommer herkarna! säger hon och tar med fördubblad iver itu med snörningen. Ur de andra kåtorna komma kvinnorna ut, brådska fram och tillbaka med tunga bördor och långt bortifrån de stora slätterna höras klockor klinga, hundar skälla och män ropa.

Den sista milen, den sista flyttningen, den sista långa vandringsnatten! I nära en månad ha vi varit på väg nu — i en ständig oro, ett ständigt jäkt, med ständiga uppbrott, ständig köld, ständiga snöstormar. I kväll är det klart väder, fjällen stå koboltblå mot den gula aftonhimlen, och det är så stilla i luften, att varje litet ljud liksom flyter ut i tystnaden och bärs miltals bort. Ja, så stilla är det, att nyss, när jag stod utanför oksan och såg hur snön färgades röd av solen och hur en rens hornkrona tecknade sig spetsig och graciös mot den klara rymden — så stilla var det då, att jag förnam min egen andedräkt nästan som ett buller. Och ändå andas man så lätt här.

Nu sitter jag inne i kåtan, som är tom och övergiven, utan fällar och utan kisor, med endast en svag och frysande eld och en ensam kaffekittel som puttrar. I min famn sover Anne-Marja — lill-tösen — som ännu inte packats in i sitt varma bo i Gates pulka, och mitt emot mig sitta två rufsiga, slokörade hundar, som gnälla bönfallande med ögonen riktade på mig. Den ena har en väldig tung träkloss om halsen, den andra har ena framtassen uppbunden med en rem, och bägge se så förtvivlade och självmordsfundersamma ut, att mitt hjärta en minut blir rört till svag medömkan. Men jag förhärdar mig, ty jag vet, att de lida ett rättvist straff för gamla synder, och att om jag nu lossade på träkloss och framtass så skulle det bli en vild jakt på ren i natt, och kanske något stackars vilsekommet kräk finge släppa livet till för mitt medlidsamma sinnes skull.

Jag minns väl den förra flyttningsnatten — snöyra och gråmörker hela tiden tills soluppgången kom. Då blev allt på ett ögonblick lysande klart, luften stilla, snön rosafärgad och fjällen så gnistrande vita och höga. Raiderna stannade några minuter, och alla vände vi ansiktena mot solen, som röd och väldig gled fram bakom en vass kam. Männen föllo på knä för att tända sina pipor, kvinnorna för att vila — de korta pälsarna böljade om dem, och det var, som levde jag i sagornas värld, i längesedan svunna tider då människorna gingo i djurhudar och gåvo solen sina offer och sin dyrkan. Renarna hade trötta sjunkit ned på snön framför pulkorna, och solen speglade sig i deras svarta, kupiga ögon, som alltid äro så sorgsna och fuktiga. Endast hundarna såg jag ej, de voro som slukade upp av vidderna, och jag märkte att även de andra saknade dem och undrade. Då kommo de. Smygande som vargar, inställsamma och krypande, med gnäll i struparna och ängslan i ögonen — och deras huvuden och bröst och tassar voro purpurfärgade som solen på snön. Det stod en doft från dem av rått kött och varmt blod, deras annars så hungriga blickar hade en mätt, nöjd glans, och tungorna slickade ivrigt och regelbundet kring käftarna. Männen och kvinnorna flögo upp, och med röster, som blevo hesa av raseri vrålade de till dem, slogo dem, sparkade dem, rev och slet i dem, och den djupa stillheten blev fylld av skrik och tjut och vreda rop.

— Men vad är det, vad ha de gjort? frågade jag, och jag visste att mitt ansikte var fullt av skräck över dessa människor, som så plötsligt vände sig från solen och friden och blevo till vilda, rasande djur.

— Vad det är! De huggormarnas avföda ha dödat en ren på fjället och rivit i sig honom hel och hållen.

— Dödat! Men de vakta ju och skydda renen och skulle väl vara hans vänner?

— När människorna är med ja, och när många renar äro på ett ställe. Men inte annars — det ska du inte tro. Då äro de likadana som ulv och järv, och träffa de en ensam ren, som nu på våren till är svag och matt och inte orkar löpa ifrån dem, då är han snart i deras bukar. De bita sig fast i strupen och hänga med hur han än springer, och till slut orkar han inte mer, utan stupar och slits sönder innan han hunnit marken nästan. Å ni — —

Och Heikka tar åter fatt på Rill och ger honom med hätska ögon många och tunga slag. Och när Rinki kommer i min närhet kan han vara säker om, att en spark inte är utesluten, och jag känner en avsky och rädsla för honom så stark, att det nästan är kväljande.

Så med den morgonen i minnet, där jag nu sitter framför elden, har jag ingen som helst lust att röra ett finger till deras hjälp, och mitt hjärta förblir hårt trots allt deras ömkliga gnyende. Utanför stimma barn och hundar i vild flyttningsglädje, renarna skaka på sig så bjällrorna klinga, kvinnorna hojta och ropa till varann, där de snöra samman pulkorna, och männen ordna raiderna innan herkarna spännas för.

Sista natten! Det är då slut nu på vandring och slit — det är sommarens vila, som kommer, när denna natten är över och solen härnäst står högt på himmelen. Kommer sommaren själv också? Jag har hört berättas av lappar, att ibland, när de sista milen tillryggalagts, kan det vara som en vacker saga och ett under alltsammans — så, att när man kommer utför den sista fjällbranten rätt uppifrån snön och kölden och stormen, kan dalen stå i lövsprickning, kan solen skina helt och stort, marken vara mjuk och grön och en ljum, len luft bölja omkring en. Och jag tänker på det höga, vita fjället där långt, långt borta — när vi hunnit över det äro vi framme. Är sommaren där då, eller våren kanske bara? Lysa björkarna gröna där, är det spätt, ljust gräs att trampa på i stället för denna ishårda skare, där skidorna slinta som på glas, finns det andra färger att se och inte endast denna eviga, kalla vithet? Kanske fåglar sjunga där och fylla tystnaden med vårens alla tusen ljud? Kanske sveper där en ljummare vind än här, kanske växer där stora, höga träd, kanske skiner solen alltid, kanske brusa där inga rivande snöstormar, kanske — — —

Ratsch! där föll kåtadukens ena halva och stängerna stå frysande och svarta mot himlens blekblå oändlighet, medan gnistorna yra från elden och fara uppåt som alltför varma och klara stjärnor. Anne-Marja vaknar med ett tjut som kunnat väcka döda och Gate kommer skrattande in, tar tösen och lägger henne till bröstet. Det är det sista mötet på många timmar och Anne-Marja tycks förstå att det är bäst att hugga för sig av alla krafter. Under tiden rasslar den andra halvan av duken utför stommen, och det känns så besynnerligt naket att sitta kring elden utan de skyddande väggarna omkring. Hundarna gnälla ändå sorgsnare och krypa ihop med nosarna i svansen, jag drar päsken tätare ihop kring halsen, knyter schalen fastare i kors över bröstet och huttrar till i kölden som nu kommer så nära. Men Gate sitter med uppfläkt päls och bröstet bart och skrattar åt mig och hela livet visst förresten, som hon gläds åt, så de bruna unga ögonen stråla och le. Anne-Marja känner nog också, att sommaren är ett bra stycke närmare och att det är ljuvligt att leva, ty hennes starka lilla näve griper ett fast tag om moderns bröst och med stora, mörka ögon ser hon upp i Gates ansikte och låter höra ett litet hickande, lyckligt skratt, mot den blick som möter hennes i stor och glad ömhet. Så somnar hon, mätt och nöjd med munnen ännu halvöppen i skratt, och sakta sveper Gate fällar och filtar om henne och bär henne ut i sin pulka, där det är rett som ett fågelbo för Anne-Marjas lilla mjuka person. Och om snöstormarna rasa aldrig så vilt och kölden står som en knivsegg mot ansiktena, nog har Anne-Marja det varmt och gott och lent, och vaknar hon vid en hård stöt från pulkan så hör hon genast Gates röst över sig — mild och lugn och tröstande.

Nu äro kåtastängerna också nere, och de sista kopparna kaffe drickas, det sista riset flammar, pulkan med kåtatillbehören snöres samman och selningen börjar. Det är inte som att sela en häst minsann, att spänna remtygen om en ren. Nej då, det ska ingen tro! Det är inte lönt att komma klampande rätt på med bogträna över armen och tömmen dinglande, att helt lugnt kasta alltsammans över renens rygg och sen spänna och ordna så mycket man nån’sin orkar tills allt är färdigt. För då bleve det ingen flyttning av — efter en halvtimme skulle man stå ensam kvar med värkande armar och ben och titta på det ställe, där renarna hade stått. Medan de glättigt ilade upp mot fjällen och friheten.

Så här går det till när en ren ska’ selas: han står bunden med halsremmen i pulkan framför — pulkorna äro ställda just i den ordning de ska gå innan renarna bindas fast vid dem — och han stirrar tjurigt och lett, redan när man kommer långt borta. Bogträna och dragträt ligga tillreds, fästade vid sin pulka, och dem tar man först upp, skrapar dem väl rena från snö och is med slidkniven, och reder sig sedan att gå till anfall. Är herken gammal och slug ser han genast om man är ovan vid arbetet och störtar löst på en med skarpa klövar och vassa hornspetsar — är han ung och litet körd gör han precis detsamma bara i ett vilt försök att möjligen bli fri. Och på det sättet har man det lika trevligt med båda sorterna. Det är inte värt att bli ledsen och modfälld om ett horn rispar upp kinden eller en klöv klapprar ned på ett par revben så det knakar i dem. Ta emot det utan att blinka, men häv upp ett så fulltonigt tjut som möjligt och slå igen. Och när så det fromma djuret vilar sig ett ögonblick med hängande huvud och flämtande sidor, passa då på att med en blixtsnabb rörelse skjuta bogträt över nacken, spänna väl fast det, föra dragträt ned under buken, bakom frambenen, spänna väl fast det och placera dragremmen så att den ej trasslar sig och lindar sig om djurets ben, när raiderna ska’ sätta i gång. Men lägg noga märke till, att allt detta skall gå med en jämn rörelse, utan avbrott, utan fubbel, utan ryckningar och hårda tag. Det är ett enda litet tag som gör alltsammans — ett enda smidigt kast med armen, och när man väl lärt sig det en gång går hela selningen sedan utan ett spår till besvär.

Alla raiderna äro färdiga, alla raidledare på sina platser utom männen, som på knä framför en halvsläckt, rykande kåtaeld tänder sina pipor med de sista glöden. Hundarna luska omkring med hängande huvuden och släpande klossar och akta sig väl att komma inom räckhåll. Det slösas frikostigt med sparkar och slag under flyttningen, ty då måste det vara ordning mer än någonsin annars — ordning och lydnad. Det duger inte att ränna vilt omkring och skälla, att följa spår och intressanta dofter, som möjligen kunna locka en hundnäsa — tyst och stilla ska’ hundarna gå på sidan om raiderna, långt på sidan, så att dragrenarna ej skrämmas. Och försöker någon att smyga sig undan på egna vägar, uppstämmer hans herre och husbonde ögonblickligen ett så fruktansvärt vrål, att den skyldige genast med slak svans ändrar kosa, medan han gör ett ytterligt misslyckat försök att se ut som om det blott varit en liten tillfällig och alls inte avsiktlig avvikelse från den rätta stigen.

— Ho! skallar nu Gammel-Nikkes röst. Allt är klart till uppbrott och med långa, säkra steg sätter han skidorna i gång. Hans raid är lång — tolv stycken stora vackra herkar och pulkor, och efter honom trippar Elle med sin raid, efter henne Heikka, Ellekare, Gate, och alla de andra. Och likt en svart jättepil borrar sig det långa tåget in i vildmarken medan klockorna klinga, pulkorna rassla och riporna kuttra på fjällbranterna. Sommaren är bortom det vita fjället där!

Ånej, inte var sommaren där. Inte sjöng fåglarna, inte grönskade träden, inte var marken mjuk och bar — snön låg där som på fjällen, björkarna stodo svarta och våta, och en iskall vind låg på rakt norrifrån. Men var det inte ändå, som om vi kommit närmare våren, var det inte som om vi logo gladare och friare, som om vi andades lättare, som om solen brände lite hetare här än två mil längre bort, där Tsoutsos vita kam lyfte sig mot himlen? Var det inte ändå ljuvare här, blidare, ljummare — eller var det bara medvetandet om vilan, som äntligen blev vår egendom, efter den långa, långa vandringen? Hela det stora byalaget låg här redan — vår sida var den sista på flyttningen, och runt om i björkskogen, som sluttar ned mot sjön Tarfallajauri ligga kåtorna tätt med glada rökpelare ur räpparna. Klockan är inte mer än fem på morgonen, och i vanliga fall är det ännu många timmar till den vanliga uppstigningstiden, men vår ankomst har fått alla på benen, och utanför varje kåta står det lappar, som hälsa och ropa, fråga och skratta. Och när renarna släppts och selats av sprida vi oss i de olika gästfria små hemmen och dricka kaffe så mycket vi orka. Gate och Ellekare och Heikka och jag gå in i den närmaste, och vi ha knappt hunnit slå oss ned förrän vi ha kaffekoppar i händerna och socker i munnen. Alla kåtans innevånare äro fulla av det mest odelade intresse för vår färd, våra mödor, våra prövningar, berätta om sin egen flyttning, som också varit besvärlig nog, men inte på långt när med så svårt väder, och beklaga oss högljutt och uppriktigt, när de få höra våra äventyr. Innan man vet ordet av har man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen, hur många koppar som helst. Emäntä — hon heter Sanna och har ett ansikte som strålar av välvilja och gästfrihet — kokar och steker, pratar och skrattar i ett gående och tycks inte en minut vara missnöjd eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste sömn för att vara värdinna åt oss. Utanför tar blåsten till, snön börjar yra, genom en reva i kåtaduken stryker en kall pust över ryggen och det känns dubbelt behagligt att krypa närmare elden, som sprakar och värmer med höga flammor. Dåsigt skruvar man in sig i pälskoltens mjuka värme, ögonen blinka sömnigt, inte ens kaffet förmår hålla en klarvaken. Det är alltför stilla härinne, alltför hemlikt och varmt, när man kommer från kölden och de långa milen därute. Det är omöjligt att inte luta sig litet bakåt mot uppstaplade fällar som så försåtligt locka bakom ryggen och sluta ögonen en minut i vaggande ro. Men Sanna vill tala med mig nu och som ur en dimma hör jag hennes klara röst:

— Nå du är lärarinnan du! säger hon och skrattar mot mig med oemotståndligt vänliga ögon, när jag sömndrucken möter hennes blick. Du har fått sliti ont du på den här flyttningen. Voi, voi, sånt stygvejr ni har haft. Men nu får du vila och välkommen hit är du också! Hur ska du trivas hos lapparna nu tror du? Men vi ska vara snälla mot dig, du ska inte vara rädd. Vi ska nog försöka så du inte längtar ifrån oss!

Hon ler så vänligt mot mig, och rösten har en klang, som hos en mor, som ska lugna och trösta. Och allesammans nicka mot mig och skratta och se så milt på mig, att jag nästan får som en klump i halsen och har lite svårt att se dem alla riktigt klart. Den finaste lady på jorden, de finaste, bästa människor av dem, som leva i civilisationens värld skulle inte kunnat på ett förnämare och vackrare sätt ha tagit emot en främling i sin krets än Sanna och dessa lappar gjorde med mig.

— Det var väl inte krig i Sverige? frågar en gråskäggig, bistert blickande gubbe, som rökt och spottat utan uppehåll från det vi trädde in i kåtan.

— Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt på honom. Är det krig nu då?

— Lär allt vara det.

Jag känner hur jag blir röd och blek ömsom och reser mig till hälften upp, så klarvaken som jag inte varit förut på hela tiden.

— Vad säger du! Är det krig, verkligen krig?

Kan det hända så mycket på en månad? tänker jag. Det var så lugnt allting, när jag lämnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat åter bränna för mitt medvetande — ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig, ska jag bryta upp nu genast och gå, gå över de öde vidderna, innan jag ens hunnit sova tröttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tänker allt detta så snabbt, att det väl inte tar en sekund, och gubbens svar har ännu inte nått mig. Så hör jag hans lugna röst:

— Ånej, inte vet jag, men nog är det väl troligt. För skogs-Jon från Sappisasi drog här förbi i går och han kom just från Soppero. Och där är mjölet två gånger så dyrt nu, som när vi lämnade det för sex veckor sen, och då kan det väl inte vara annat än krig. Voi, voi, vad det blir dyrt med mjöl och kaffe sen! När dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter oss lappar?

— Visst inte! svarar jag och skrattar, så lätt om hjärtat igen som endast den kan vara, som känner sig ha sluppit ifrån det svåraste i livet. Visst inte! Och det är inte krig heller för den delen, det är jag alldeles säker på. Mjölet kan bli dyrt ändå och kaffet med. Du höll på att skrämma mig rent fördärvad med ditt krig.

Allesammans skratta igen, och mitt i den allmänna munterheten öppnas oksan försiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av snö. Han försöker göra sig så liten, som möjligt, men Sannas kvicka öga undkommer ingen, och ögonblickligen blir han anropad.

— Nilsa, där sitter lärarinnan! Gå fram och hälsa nu vackert.

Och Nilsa skruvar sig förlägen och allvarlig fram till mig, räcker ut armen och lägger den om mina axlar: Boris, boris opahädja! mumlar han. Goddag lärarinna. Och: Boris, Nilsa! hälsar jag högtidligt tillbaka med min arm om hans skuldror.

Nilsa är Sannas son, och en vacker liten pojke är han. Ögonen äro stora och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, ädla drag och håret långt och svart. Han sitter så förlägen mitt emot mig med en kaffekopp i handen, då och då möter jag hans blick, som i smyg granskar och väger mig. Och när jag då skrattar, blir hans ansikte så flammande rött att ögonen nästan tåras. Det dröjer inte länge förrän oksan på nytt öppnas med stor försynthet, och en efter en komma de äldre av mina disciplar tågande, alla ohyggligt förlägna och mer eller mindre fnittrande. De hälsa och tala med viskande röster, och försvinna som blixtar så fort de uppfyllt alla hövlighetsplikter, för att utanför kåtan föra ett fasligt stim och väsen, tydligen ämnat att imponera på mig.

Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med kåtaslagning och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro — vår kåta blir inte rest ännu på några timmar och vi följa Sannas råd och lägga oss att sova en stund. Sanna har hämtat in alldeles nya, obegagnade fällar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bäddar. Jag får en skinande vit rakkas över mig och sover snart tryggt och lugnt.

Fyra timmar därefter väcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat, och sedan gå Ellekare och jag i den piskande snövinden att hugga golvris till vår egen kåta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den och med alla krafter skynda vi oss att få allting färdigt så snart som möjligt. Det ger en så glad känsla att arbeta för sitt första egna hem, om det också bara är en svart liten kåta långt uppe i Lapplands ödemarker, och vi äro så ivriga både Ellekare och jag, att vi varken tänka på tid eller rum. Åskådare ha vi också, så många barn som finnas i närheten och de ge oss ett handtag då och då, när det behövs. Emellanåt kommer det också någon fullvuxen, som ger oss råd och vinkar när han kan, och alla äro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna innehålla. De ha nog väntat sig de förunderligaste saker och se nog en smula besvikna ut, när det ena efter det andra tas fram, som är precis likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska träskopor med långa skaft), kisor, husgeråd av alla möjliga slag — allt är lapskt — och fastän de se både gillande och förnöjda ut, svävar det ändå liksom en missräkningens ande i luften över att ingenting nytt och märkvärdigt finns att se på. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en fårskinnsfäll att breda över mig. Och ingen madrass att ligga på, som annars alla andra lärarinnor haft med sig.

Lasse, han gamlingen inne från Sannas kåta, ser sig betänksamt om bland sakerna, som ännu inte placerats på sina platser i kåtan, utan stå huller om buller vid pulkorna. Så ler han med finurlig och skälmsk min, och all bisterheten stryks i ett tag bort från ansiktet:

— Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! För hushållet ditt är i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt är det alltsammans. Mån tro vem de ska bli?

— Ja säj de du! småler jag till svar där jag står böjd över en pulka. Och det skrattas mycket och länge av alla åt det enkla och lyckade skämt Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket förrän allas ögon tindra i leenden — och inte så mycket heller förrän sorgen får dem att mörkna. De äro snara som barn till alla sinnesrörelser: snart bedrövade, snart tröstade — gråt ser man sällan, men sorg, som inte är mindre tung för det; leenden är det gott om, men vemodet kan lura så nära, att ett ord lyfter det fram ur mörkret igen. Men nu är det bara glädje som råder, och skratten komma tätt och hjärtligt där minsta lilla anledning kan tänkas. Inte minst åt Heikka, som vid arbetet med att sätta upp luvvin — ett sorts primitivt häbbrä, där maten förvaras för att skydda den för rovdjur och kringstrykande hundar — slinter på stegen och står huvudstupa ned i snön. Han slår sig inte alls och skrattar själv lika muntert som de andra, när han klänger upp igen för att lägga sista handen vid sitt verk. Och när luvvin nu är färdig är det Ellekares och min tur att äntra upp för stegen och stuva in hela vårt matförråd i det lilla loftet, så enkelt men ändå tillräckligt för sitt ändamål, som allting är hos lapparna: två par höga, korsade björkstammar surrade säkert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala stänger, till tak ett par säckar och ris — det är det hela, men en säker plats är det att lägga sitt matförråd, inga djur kan nå det och regn och snö inte heller.

Dit upp ska nu allt, som inte brukas till varje mål, ty bröd och sådant stannar naturligtvis i kåtan. Och det är minsann inte det enklaste att krångla sig upp med bördor på den smala lilla stegen, som egentligen endast är avsedd att användas vid kåtans upp- och nedtagning. Den är gjord av en enda trädstam som karvats ur så, att ram och steg blivit fria, men den är inte mer än tio cm. bred på själva stegplattan, så att bara en smal fot i sänder kan få rum. Stegpinnarna sitta långt ifrån varann, och den del som stödes mot marken består av en vass spets, som borrar sig ned så att stegen ej kan glida utåt, när någon står på den. Men snurra runt kan den så mycket ledigare, och det fordras medfödd ekvilibristisk begåvning i allra högsta grad, för att utan äventyr ta sig upp och nedför den stegen. Så smal är den upptill, att den minsta lilla vickning av den som klättrar ögonblickligen kommer den att snurra runt och befria sig från bördan. Men har man lyckligt och väl kommit upp genom något herrens under och stolt lutar sig inåt luvvin för att placera eller hämta något där, viker den gärna åt sidan som om den vore fäst vid marken med gångjärn, och så skrider man snabbt och obevekligt mot sitt fall. Å den stegen! Innan man lärde sig alla dess knep och tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev färdig med första dagen och inte andra heller.

Äntligen var i alla fall allt där som skulle dit, både i kåtan och i luvvin, och det stolta och oförgätliga ögonblick nalkades, då jag kokade den första pannan kaffe på vår första eld.

— Nu ä vi här! sade Ellekare. Nu bo vi här! Nu ä du emäntä i egen kåta å jag ä din piga å du ska säga mig vad jag nu ska göra. Vi ska väl laga till middag?

Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte. Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla tre — klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara alldeles osagt. Ellekare och jag åto också — i en stor koksi med varsin hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne började vi göra i ordning våra bäddar för natten.

Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla skolbarnen!

— Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!

— Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.

— Ligger du bra? — Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa eller ej.

— Jaa, de gör jag.

— Hur ska vi vakna i morgon?

— Å vi vakna nog.

— Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?

— Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag vaknar och väcka dig, när tiden blir.

— Godnatt då Ellekare!

— Godnatt lärarinna!

Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund. Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite fin snö — alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig, sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande, men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand — och så är dagen börjad!

Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång — somliga, som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe, och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser, men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen, sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett: Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena och så den andra som påtår.

Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och lämna sina betygsböcker från föregående år — de som redan prövat en skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år — en lång, drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger långt ned i ögonen — det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt. Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken rasar som förut. — En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka — det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa i elden.

— Har du mera ved huggen, Ellekare?

— Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?

— Ja. Vad ska vi laga?

Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar utanför och kölden är bister — men vår varma eld brinner klar, och när vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar, stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några röda glöd pyra på härden.

*

Redan innan klockan åtta på morgonen hör jag tramp och fnissningar utanför, och när jag tittar ut har jag nästan alla mina elever i väntan, fastän det är en hel timme före tiden.

— Klockan är inte nio än på länge, säger jag, och utan ett ord dunsta de bort åt olika håll, för att om tio minuter åter fnittra och viska utanför oksan. När de inte ha någon klocka att gå efter, är det inte så gott, och eftersom det snöregnar och blåser kallt låter jag dem komma in och värma sig framför elden. Och då alla äro komna tycker jag den felande halvtimmen inte är något att hålla på och börjar terminen. Med bön naturligtvis, efter uråldrigt bruk, och så psalmsång. De äldre som kunna läsa få var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen och så börjas sången. Om man verkligen har rätt att kalla den så. Alla vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill säga att sjunga en melodi eller överhuvud taget träffa en ton. Utan just där deras röst av en händelse slår ned får psalmen börja, det kan vara i bas eller diskant, det gör alldeles detsamma. Ordens rätta uttal är av mycket större vikt, och äro de besvärliga kan jag hinna sluta versen, medan den övriga kören ännu stavar på första strofen. Var och en följer med och skyndar sig så fort han kan, var och en gör sina små hjälplösa försök att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans öra fattar och uppfångar den — och det hela blir till en konsert vars make ännu intet mänskligt öra hört. Jag vet inte hur jag behöll kontenansen, jag minns bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur kåtan med blodrött ansikte, och att min röst var misstänkt svävande under några takter. Men barnen voro så upptagna av att stava och sjunga, att de inte märkte någonting, och väl var det.

Ja, så var början gjord och arbetet väntade! Men först skulle alla tala om vad de hette, så att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var ett gruvligt besvär att få ur dem det. Efter säkert en timmes ihärdigt frågande hade jag då fått allas namn med låga förskrämda röster och med mycket fnitter och skruvande, men äntligen var då den skärselden genomliden och skolan i gång på fullt allvar. De insikter jag fick i mina elevers kunskaper redan denna första dag voro ingalunda uppmuntrande — timme efter timme upptäcktes nya avgrunder. Till att börja med var det innanläsningen som fullständigt tog andan från mig. Jag gav de äldsta läroböcker, medan de yngre fick välskrivning och de allra yngsta övade sig i tålamod och stadgat uppförande.

— Läs nu första stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa började med hög stackig röst:

— Vat en krota perättade allteles ytom sig så att ten knappt kunte tala sate en krota till sin far far som satt vit päcken ...

Allt utan ett spår till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med något så oändligt själlöst över sig, att jag greps av en hemsk misstanke och frågade:

— Säg mig nu Nilsa, vad groda heter på lapska.

Intet svar, bara ett förläget stirrande från Nilsa och fnitter från de andra.

— Kan någon annan svara?

Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag — jag ska ta något lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada erfarenhet.

Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i. Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta — ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem. De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen! Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej huvudet!

Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för mellanklassen och inlärande av bokstaven i för de små. Det var gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. — Räkningen beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 + 13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade, läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små streck — streck vid streck, streck vid streck — i grupper, påblötta och utsuddade med tummen, när det blivit för många.

Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10 och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag svindel.

Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan tänkas innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut — vi voro trötta allesammans — och med läxor att läsa på gav jag dem hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de skulle kunna och inte kunde.

När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå lång vinter ännu.

— Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.

— Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.

— Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden, och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.

— Kan du följa med? frågar jag. Du ska inte behöva göra det för inte förstås.

— Kan inte! svarar Heikka bestämt. Jag ska gå långt in till Norge till hjorden och tre andra av männen följa med mig. Vi gå i kväll, och i morgon gå de övriga, så du kan nog inte få någon som följer dig. Och ensamma ska ni inte gå, för vägen är besvärlig.

— Men jag har karta och kompass.

— Å har du det! Ja ja, du vet väl bäst hur mycket man kan tro på sådana ting. Men trolldom för aldrig lycka med sig och trolltyg är det. Att den lilla dosan ska kunna visa väderstrecken.

Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likaså. Men efter många koppar kaffe och mycket pratande ha vi då fått veta en hel del om vägen: om rastställen där det finns källor, som inte äro tillfrusna, om var en ensam fiskekåta är belägen där vi kunna få vila och mat och värme, om genaste vägen att snedda över Träsket. Och vi besluta oss för att gå ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss många förmaningar och goda råd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in i någon handelsbod fastän det är helg. Och så ränna vi hem till vår egen kåta för att rusta oss till femtonmila färden. För kortare än så kan vi inte beräkna att vägen är, har Heikka sagt. Snarare längre. — Vi packa kaffepanna, torrkött, bröd och smör i våra laukos (ryggsäckar), och tändstickor plocka vi våra dosor fulla med. Lapparna ha alltid svavelstickor, som de köpa i finnbyarna, någon annan stans tror jag inte de finnas att tillgå i hela Sveriges land — och förvara dem i små dosor av mässing, som egentligen äro ämnade till snus, men som också utmärkt lämpa sig till tändstickor. Dessa dosor ha också den stora förtjänsten att de ha två bottnar, i den ena förvaras tändstickorna, i den andra är en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en liten finkam ligga förvarad för att alltid finnas till hands.

När solen går ned bakom Rokomborre, det stora fjället mitt emot vår kåta, stå vi färdiga att ge oss av. All mat är upplagd i luovvin, allt ömtåligt upphängt på krokar så att inga hundar eller andra djur kan nå det, runt kring kåtan ha vi stjälpt tomma pulkor, så att inga hundar ska kunna böka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut sätta vi mot oksan en hel liten björk, till tecken att ingen är hemma, och att huset är låst.

Solen kryper allt längre ned bakom Rokomborre, vars förundransvärt regelbundna, prismaslipade sidor gnistra i orange och rött, himlen är blå med små bleka moln, och kölden har redan kommit och höljt den solluckrade snön med en hård skorpa, där skidorna nästan glida av sig själva. Och med ett stupa vi utför sluttningen ned mot sjön, slingra oss mellan björkstammarna och glida i ett buktat blåskuggigt spår över sjön upp mot de branta fjällsidorna på andra sidan. Kallare och kallare blir det, luften står vass mot våra ansikten, andedräkten far som en rök efter oss. Snart sjunker solen alldeles, men himlen är full av glans — tyst, tyst är det, inte en hund skäller, inte en ripa kuttrar, inte ett ljud från en levande varelse oroar stillheten, bara våra skidors knarrande, vår hastiga andhämtning, våra ryggsäckars gnidning mot axlarna.

Efter fem timmar rasta vi — då ha vi hunnit fyra mil, varav två oavbrutet ha burit uppför och två oavbrutet nedför. Vi koka kaffe, halstra torrkött, äta och se på kartan. Sen sträcka vi ut oss på snön och sova litet, och solen bränner hela tiden — den har kommit tillbaka för länge sedan. Men vi få inte vila lång stund, det dröjer inte många timmar nu, förrän snön blir mjuk och tung för skidorna, och ännu ha vi den besvärligaste vägen kvar genom svår terräng. Så ge vi oss av igen, rasta på nytt några minuter i Kattevuoma, en liten grå finnby på en öde slätt, och komma rätt sent på eftermiddagen fram till Torne Träsk.

Just som vi stiga av skidorna vid stationshuset brusar ett tåg förbi, till Ellekares oerhörda förskräckelse och häpnad. Hon hade aldrig sett ett sådant besynnerligt odjur förr, aldrig hört ett så starkt larm och hon blev alldeles vit av fasa, när det dånade förbi. Tog ett hårt tag i min arm och sade tyst för sig själv: — Herra siunit, herra siunit de lä varalas! Herregud, herregud, det är farligt!

— Det är tåget Ellekare. Var inte rädd.

Men Ellekare är rädd, och hon släpper inte taget om min arm, förrän det sista ljudet av oväsendet försvunnit i fjärran. Då drar hon en lång suck och småler av lättnad, men håller sig ändå mycket nära mig, när vi tassa in för att fråga om post och nattlogis. Posten få vi, men nattlogis är det värre med. Möjligen väntsalen, men den är kall och oeldad, och det finns bara hårda golvet att ligga på. I alla fall är det tak över huvudet, och vi tacka för det, och bereda oss att gå och titta på vårt enkla sovrum.

— Stackare! säger en arbetarhustru, som står bredvid och hört vårt samtal. Nog kan ni väl få ligga hos mig. Om ni håller er snygga. Kom med så ska vi se till!

Och vi följa på trötta fötter, få en fäll på golvet att ligga på, en filt att breda över oss och litet mat innan vi krypa till kojs. Ägg och smör och mjölk och bröd. Det smakade efter fem veckors torrköttskost!

— Finns det någon handelsbod här? frågar jag värdinnan. Och får till svar, att ingen finns närmare än i Kiruna.

— Hur långt är det dit?

— Inte fullt två timmars resa på tåget. Det går malmtåg tidigt i morgon bitti och inte är det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, så får ni både fara på tåg och se Kiruna om ni inte varit där förr.

— Inte jag! säger Ellekare. Och så ser hon bönfallande på mig, och inga ögon kunna tigga som Ellekares. När så vår värdinna vidare talar om, att vi kunna komma tillbaka vilken tid på dagen som helst, finns det inget som hindrar ett litet Kirunabesök och det beslutas att vi skola resa med malmtåget kl. 9 på morgonen.

*

I Kiruna var det söndag — pingstdagen. Där var barmark och vårluft och fåglar, som sjöngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar på träden och människorna gingo i sommarkläder, i lätta tunna sommarkläder, som solen sken på så de lyste. Vi kommo i våra pälskoltar, med våra ryggsäckar, med bruna och trötta ansikten och vi kände oss bra lika de bibliska bröllopsgästerna, som inga fina kläder hade. Vi voro inte tvättade och inte kammade en gång — det hade varit bråttom på morgonen — och vi kände oss gruvligt skamsna. Så gingo vi till järnvägshotellet för att få ett rum och göra oss lite snygga. Men fingo gå med oförrättat ärende — åt lappar hyrde man inte ut rum!

— Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som körde ut oss. Stackars lappar, vad ha de gjort för ont?

— Ingenting! svarades. Men de få inte ta upp rum för annat folk. Var är du ifrån eftersom du talar svenska så bra?

— Från Stockholm. Men du behöver inget rum ge mig för det. Jag önskar du kommer så trött en gång och blir utkörd för att du är av annan ras, när du mycket längtar efter att få vila. Tänk på det lite, så är du kanske snällare nästa gång en lapp kommer. Hans pengar är nog som annat folks i alla fall!

Jag vet inte hur hon såg ut efter det talet, för jag slängde laukon på ryggen igen och gick med Ellekare tätt i spåren. Men hon ropade efter oss, att det kanske kunde finnas ett rum, när hon tänkte efter. Det blev inte något svar på det erbjudandet, och efter lite sökande fingo vi mat och rum på ett annat ställe för de timmar vi skulle stanna. Och när Ellekare sett sig mätt på Kirunas härligheter och vi lyckats tillhandla oss några småsaker, som behövdes hemma i kåtan — å så långt avlägsen den var, när vi tänkte på den; vår lilla svarta kåta under den höga, vita, tysta fjällbranten! — Så satte vi oss på tåget igen och reste till Torne Träsk, fulla av längtan att komma hem.

En besvärlig färd väntade oss, uppför mest hela tiden — lite trötta voro vi nog ännu efter nedmarschen, men vi hade inte tid att vila längre och det var bara att sätta ny fart i benen. Det var kallt och klart väder när vi gåvo oss av över Träsket, solen hade nyss gått ned och vinden var förlig så det gick som en dans nu över samma sträcka, som vi för några timmar sedan så mödosamt arbetat oss fram över. Kattevuoma foro vi stolt förbi och beslöto att rasta först vid den fiskekåta, som Heikka sagt åt oss att gå in i. Så noga hade han beskrivit vår väg dit, att vi inte ens behövde tveka om rätta riktningen, och vid tvåtiden på natten fingo vi också syn på den, där den låg som en liten grå jordhög på ett smalt näs. Alla sovo tungt och ljudligt vid vår ankomst, men hunden skällde dem snart vakna, ett sömnigt huvud stacks ut ur rakkasen och en sömnig röst hälsade: boris, boris!

Det var emäntä, och utan en minuts dröjsmål steg hon upp, tände eld och satte på kaffe, hela tiden vänligt småpratande med oss — precis som om det vore den naturligaste sak på jorden, att hon väcktes mitt i natten av främlingar och gick upp för att laga mat åt dem. Och det är också den allra mest naturliga sak, när det är en lapp man kommer till. Det är inte tal om vad för sorts ras du har, vad för sorts folk du hör till — ingen frågar dig, ingen kan kanske ditt språk ens. Men vem du än är, vad ditt ärende är, när du kommer, om det så är mitt på dagen eller mitt i natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid får du det bästa, alltid rikligt, alltid räcks det dig med vänliga ord och glada blickar — du ska aldrig känna att du gör besvär, att du kommer olägligt, att du borde gått till någon annan.

Som denna emäntä nu — hon sätter på kaffepannan och slår upp getmjölk till grädde, hon plockar fram smör och bröd och kött, ställer en stekpanna på elden och steker en färsk, läcker röding i mycket smör. Och hela tiden går hennes mun i ett. Hon gör frågor, utan närgångenhet, svarar själv, när Ellekare eller jag äro för trötta att öppna munnen, springer ut och in på bara fötter. Än kommer hon släpande med ett par rena, vita fällar åt oss att ligga på, än med en filt att breda över oss, än är hon ute i luovvin efter mera smör, än kommer hon slängande med ett fång ved. Och när rödingen är färdigstekt sätter hon fram pannan åt oss, räcker oss smör och bröd och ser med den innerligaste glädje på hur vi äta med den allra mest strålande aptit. Hennes man har också vaknat, sticker huvudet utom rakkasen, tar pipan, som ligger alldeles vid huvudgärden, stoppar och tänder den och lägger sig tillrätta i den mest lättjefulla ställning han kan tänka ut med armbågen på golvet och huvudet i handen — och så pratar han och dricker kaffe och är full av godmodigt skämt och vänliga råd för vår hemfärd.

— Det blir nog snöstorm kanske, säger han. Men inte i natt tror jag. Kanske i morgon. Vila er nu bara riktigt innan ni gå vidare — ni ha tung packning och vägen bär uppför. Lägg er och sov några timmar, det behöver ni allt.

Emäntä har redan brett ut fällarna, en lång, mjuk, ren kudde har hon lagt till huvudgärd, en alldeles ny “rana“ (tjock Lofotsfilt, som mycket användes hos lapparna) väntar att bredas över oss — allt så rent och vitt och nytt som alltid en lapps gäst får det, det må vara aldrig så fattigt och smutsigt i kåtan för övrigt. Och vi vila i tre timmar, varmt och mjukt och gott, och smyga oss sedan sakta ut. Nu sova alla igen, bara emäntä hör oss och viskar ett stilla: Hyvästi! när vi stryka förbi hennes rakkas.

Efter en tre, fyra timmar börja vi bli trötta igen. Snön är lös, skidorna tunga, packningen tung, allting tungt och vägen vi ha framför oss oändlig. Bara vi vore riktigt säkra på att vi ha gått rätt! Men det äro vi inte alls. Vi säga ingenting åt varann ännu, men jag ser på Ellekares oroliga min, att hon också upptäckt att vi visst äro på vilse stråt. Och till slut kan hon inte hålla inne med sin ängslan längre, utan säger:

— Hade vi inte det där fjället i väster, när vi gick ned?

— Jag vet inte riktigt, Ellekare, men jag tror att vi gått lite galet.

Jag tar upp kompassen och kartan och finner, att vi böra gå mera åt öster. Men Ellekare opponerar sig — hon vill mera åt väster.

— Jag tror inte alls på den dära! förklarar hon med föraktfull min. Heikka sa, att det var trolltyg och det kan inte bli annat än olycka att tro på en sån. Jag litar mera på mig själv och ditåt ska vi gå!

Hon pekar åt väster, och så gräla vi en stund, enas till slut om att gå ungefär mitt emellan båda strecken och sträva framåt igen, tysta och modstulna. Det bär nästan rakt uppåt mot högfjället nu, och innan vi lämna skogsbältet göra vi upp eld, koka kaffe och försöka sova en stund. Men det börjar blåsa, solen är borta bakom en fjällkam och vi frysa så trots elden, att vi besluta börja gå igen för att få värme i kroppen. Och så axla vi våra laukos, sätta fötterna i tåvidjorna på våra skidor och knoga vidare — utan ord, utan glädje, med en naggande ångest inom oss, att vägen vi ta för oss vilse bland fjällen. Blåsten tar till, solen har gömt sig, allt är grått och dött och isande kallt — och vi två små kryp så svindlande ensamma på dessa stora, tomma, grymma slätter.

Så kommer snöstormen rivande. Hui! viner det till, och sen se vi ingenting mer. Bara snö, snö, snö och en vind som piskar. Ingenting säga vi åt varann, Gud vet om vi tänka något ens, men vårt elände är stort, och i samma ingivelse räcka vi handen åt varann så att vi åtminstone känna, att vi äro två. Hand i hand släpa vi oss fram, böjda mot stormen — inte ett ljud slipper ur oss, vi bara gå. Men jag känner hur ångesten kryper nära, och när Ellekare vänder ansiktet mot mig ser jag, att hennes läppar äro vita, och att de bruna ögonen svartnat av trötthet och förtvivlan och modlöshet. Vi krama hårt om varandras händer — det är allt, men det ger liksom en liten tröst. Den ena vet att den andra finns, att hon tänker: O Gud ska vi dö nu! Ska snön ta oss, ska fjällen sluka oss, ska vi aldrig finna vägen mer, som leder hem?

En timme gå vi, snön blir lösare, skidorna tyngre. Vi flämta mot stormen och stappla på benen som i sjögång. Vi veta att det inte tjänar något till, att vi endast skjuta upp något, som är oundvikligt, men ändå treva vi oss fram, fastän varje steg är en outsäglig möda. Så stupar Ellekare, ligger och vill inte upp mer.

— Upp Ellekare! Upp igen! Det är inte långt kvar. Vi ä snart framme.

Men Ellekare hör inte ens min ynkliga lögn.

— Låt mig ligga en liten stund bara! ber hon. Jag är så trött. Bara en liten stund! Var inte rädd, jag ska inte somna.

Hon sträcker ut sig, och snön driver över henne på ett ögonblick, men min hand har hon inte släppt, och jag vet, att hon finns där under det vita täcket. Jag sätter mig bredvid henne, och det domnar så ljuvligt i kroppen, när den äntligen får lite vila. Det känns som om himlens alla härligheter sänkt sig ned till jorden, det värmer och stillnar, det sjunger för öronen som av de lycksaligas korer, all smärta löser sig och svinner bort. Å, man hör klockor också — milda starka klockor, som klinga med så underbara harmonier, att man vill le av glädje. Så kommer det en röst bland allt detta. Långt, långt borta hör jag den — många mil är den avlägsen tycker jag, någon skakar mig så det gör ont, någon drar i mitt hår så jag måste följa med och resa mig till hälften. Ack, jag är ännu på jorden! Det är Ellekare, som talar, Ellekare som sliter i mitt hår för att få mig vaken. Hon är liten och späd och uttröttad, men vädren rå inte på henne, hon hör till det släktet, som inte sover sig till döds i en snöstorm, och hennes lilla lappansikte är orörligt och bestämt och utan misskund.

— Upp! säger hon. Nu få vi inte vila längre. Gå!

Långsamt sätta vi oss i rörelse igen. För vart steg vi ta känns det, som om tusen nålar glödgade stack genom fötterna, och benen äro domnade och stela. Var rörelse blir till en pina så ohygglig, att den går över alla gränser, och som blinda, som sömngångare stappla vi vidare. Men vi leva, vi andas, vi ha ännu inte gett oss åt vår tjutande, vita fiende på nåd och onåd, och vi hålla så hårt om varandras händer att det nästan gör ont. Hur länge varar det? Jag vet inte. Den vandringen kan inte mätas med jordiska minuter, så full av förtvivlan och dödsångest som den är. Snön vräker mot oss, skidorna sjunka i den, och vi orka endast flytta dem fot för fot. Åt öster, nästan rakt åt öster — Ellekare låter kompassen råda. Det gör detsamma! säga hennes ögon, vi dö nog snart ändå. Men hennes mun orkar intet säga.

Plötsligt hör jag hennes röst, orden förnimmer jag inte till en början, men det är en klang i stämman, som kommer mig att lyfta upp huvudet och lystra.

— Det lättar! säger hon, och gång på gång upprepar hon samma ord. Det lättar, det lättar, det lättar! Och hon säger sannt. Det lättar. Snön brusar inte längre så tät emot oss, stormen har stillnat. Och i ett nu, som om ett förhänge dragits undan, stå vi i solsken och klar luft igen. Bakom oss är det vitt som mjölk, och där far snön i ogenomträngliga moln, men framför oss se vi en djup, lugn dal, som darrar i kvällssol och violetta skuggor. Och längst bort — längst bort går det ut som en liten mörk dunge av träd. Är det möjligt, är det sannt, kan det vara så? Är det vår skog, vår dal, vår sjö, som breder sig där borta? Kan man komma så snart från döden till livet! Vi se på varann, vi våga inte tro, vi krama varandras händer. Men det är sannt. Med en suck, bra lik snyftning pekar Ellekare söderut. Där ligger Rokomborre som en vidunderligt härlig violett sky i strålarna från aftonsolen, och vi veta, att bakom det lilla skogsnäset där ligger vår kåta och väntar oss. Det är långt dit än, nära två mil, men vi känna dem knappt. Vi behöva bara vända oss om emellanåt, när knäna börja svikta, och kasta en blick på den grymma vita väggen, som står däruppe i passet mellan två höga kammar, så få vi ny kraft. Vi äro i lä, vi äro skyddade, vi äro i vår egen dal och vårt hem är bakom den lilla skogen där. Inget ont kan nå oss mer!

I kåtans ro glömma vi snart vårt äventyr, allting glider in i ett stilla enahanda och dagarna gå, veckorna gå, den ena så lik den andra som kulorna i ett radband, men ändå var och en med sitt innehåll, sina små händelser, sin rikedom, som skiljer den ena från den andra. En dag drar jag med björntråd ut en tand på en gumma, som kommer svullen och jämrande, en annan slår Ellekare sönder min finaste kaffekopp, en tredje görs ett sjukt spädbarn friskt med ricinolja, en fjärde hugger jag nästan av mig en hand, en femte få vi höra, att vargen rivit två vajor på fjället, en sjätte äter en kringstrykande hund upp en stor renbog för oss, en sjunde få vi en liten svart ulltapp till hundvalp. Och så går tiden, stilla och vackert, våren kommer lite närmare för var dag, men ännu ligger snön djup och nätterna är kalla så vattnet bottenfryser i kitteln. Skolan skrider sin jämna gång, och vi arbeta av alla krafter för att hinna med så mycket som möjligt. De minsta stava och knoga med sin skrivning, som numera går med glans både på griffeltavlor (jag hade skaffat grifflar i Kiruna) och i böcker — de börja redan så smått att kunna lägga ihop de bokstäver, som plantats in i deras huvuden och säga flera svenska ord på rätt ställe. De mellanstora stava villigt på i sin abc-bok och ha åtminstone lärt att något hejda sin fart vid punkt och andra större skiljetecken, kunna skilja på siffrorna och räkna huvudräkning snabbare än vinden far. De allra största knoga ivrigt med allt vad jag sätter dem i händerna. Det kan ju hända ibland, att det klickar och att någon betänkligt sviktar på rösten, när läxan hörs upp, men då blir det skamvrån och bistra miner, och det är inte precis något roligt, så de akta sig så väl som möjligt för ett upprepande. Skamvrån är bärbmed — de två stockar som ligga från dörren upp till härden — och när jag med högtidlig stämma säger: du kan inte din läxa, tjokkit bärbmedi! — gå och sätt dig på bärbmed; så äro inte stegen snabba just och tårarna hänga bra nära ögonfransarna hos den olycklige, som måste lunka iväg med sin bok och sitt elände och slå sig ned på stocken, sig själv till skam och andra till varnagel. Och om inte läxan går som ett vatten, när timmen är slut, så blir det att komma tillbaka på eftermiddagen och läsa upp den. Vilket inte heller är något vidare eftersträvat nöje.

Isak, femtonåringen, är mitt sorgebarn. Han är lat och ohågad och slö, och gör mig alldeles förtvivlad emellanåt. Egentligen är han överårig och skulle inte gå i skolan längre, men hans föräldrar ha bett för honom, och hans kunskaper äro sannerligen inte mer lysande än att de gott kunna tåla en liten påspädning. Så han får komma med. Fast Gud ska veta att jag ångrar denna godhet mer än en gång under sommarens lopp! För det första är han lat och för det andra olydig. Han anser det väl under sin femtonåriga värdighet att vara ett kvinnfolk underdånig, och många hårda strider kämpa vi ut om vem som ska rå. Som den gången t. ex., när han inte kunde sin läxa, och med anledning därav för första gången kommenderades till bärbmed.

— Tjokkit bärbmedi, Isak! säger jag med stort allvar, som inte tål någon ohörsamhet. Men Isak rör sig inte ur fläcken. Gå till bärbmed! befaller jag en gång till. Inte en rörelse av Isak, och de andra börja se på honom och mig med förskrämda blickar.

— Mana! hör jag Lars Peter viska. Gå! Han sitter bredvid Isak och är en exemplarisk elev i alla avseenden.

Men Isak bara skruvar lite på sig, flinar hårdnackat och ger mig en ful blick under sin väldiga lugg. Ännu en uppmaning från mig ger samma resultat, varpå jag befaller honom att plocka ihop sina böcker och lämna skolan.

— Jag vill inte se dig mer. Du får gå! säger jag så lugnt jag kan, men inom mig önskar jag, att jag bara ett enda litet ögonblick vore en stark karl med händer, som skulle kännas likt järn, när de föllo ned på Isaks spinkiga lekamen. Isak rör sig fortfarande inte, det fula flinet sprider sig endast över hans ansikte, och jag känner mig så hjälplös, som det gärna är möjligt. Men så reser jag mig med all den värdighet, som kan åstadkommas i en trång liten kåta, vandrar runt elden fram till herr Isak, tar stadigt i hans arm och leder honom ut. Och han följer utan spår till motstånd, endast med ett mycket rött och generat ansikte. Men hem vill han inte gå, vågar kanske inte, utan sitter utanför och hänger tills timmen är slut, då kommer han in och ber att få stanna kvar så ska han aldrig vara olydig mer. Inför hela skolan står han med sin ynkedom, och jag förlåter, och allt är gott igen. Mitt anseende har stigit, så att en nästan skrämd anda vilar över skolan den dagen, och nästa gång Isak inte kan läxan förpassar han sig till bärbmed utan bråk och min ära strålar klart. Men så kommer det något förskräckligt. En dag ha vi räknelektion och multiplikationstabellen ska förhöras. Det går lite som det kan för de andra, men när Isaks tur kommer, läser han till min oerhörda förvåning upp sitt pensum med klingande röst och utan minsta tvekan. Jag berömmer förstås, men får i samma ögonblick se hur Lars Peter med fasa utbredd över sitt anlete tittar på den bok Isak håller i knät och vrider mellan händerna i väl spelad uppläsningsnervositet.

— Vad är det fatt med dig, Lasse? frågar jag.

Lasse svarar inte någonting, han bara ser förfärad på boken i Isaks knä och skakar ogillande på huvudet.

— Ge hit boken, Isak! säger jag då.

Isak ser upp under sin lugg, reser sig motvilligt och räcker mig boken över elden. Hela framsidan är fullskriven med multiplikationstabell. Fusk i en lappskola till och med! Då blygdes jag för min barndoms felsteg och skämdes för Isaks också. Och så fick han gå från lektion och skola och allt med många stränga ord att lägga på minnet. Och han luskade av som en hund, som fått stryk, och syntes inte mer den dagen. Men morgonen därpå, just när vi gjorde oss redo att sjunga första psalmversen, kom han som en virvelvind in i kåtan, kastade sig ned framför mig med huvudet i mitt knä och snyftade med tårdränkt röst:

— Herregud i himmelen, opahädje, förlåt mig!

Och jag rördes till medlidande och förlät för andra gången, och Isak stämde in med de andra i den förunderliga psalmkonserten och allting var som förut, utom den taggen i mitt sinne, som inte ville gå ut. Men efter den dagen var Isak en trogen slav, som läste och knogade och var duktig, som högg ved och hämtade vatten åt Ellekare och ständigt arbetade att sona sin skuld, som han kände och ångrade. Och när jag en gång sade, att jag inte kunde begripa, varför han hade en så lång ful lugg, kom han dagen därpå till skolan kortklippt och snaggad ända in till huvudsvålen, vilket kom hans ansikte att få ett utseende av obeskrivlig fromhet, som annars fullständigt dolts under skogen av hår.

Vi ha hunnit ett gott stycke in på vetandets väg. I räkning behöver jag inte vara så ängslig längre, när jag sätter upp problemen — det kan gott få vara både två- och tresiffriga tal numera och både addition och subtraktion. De ha lärt sig att sätta upp i kolumner, vilket gick utan ett spår till svårighet och det roligaste ämne de veta är nu räkning. Om jag ger dem fem tal i hemläxa, är det alls inte ovanligt att de komma tillbaka dagen därpå med tjugufem, noggrant och väl uträknade. Och så ledsna bli de om jag måste stryka över ett tal till tecken, att det är fel, att jag knappt har hjärta att göra det — för de se så bedrövade och snopna ut att man blir riktigt ledsen själv över att behöva kritisera.

I kristendomen hålla vi på med nionde budet efter att mödosamt ha tragglat igenom de övriga åtta. Det smärtar mig att behöva säga det, men alla ha de undergått större eller mindre revideringar, som nog inget prästerskap i världen skulle kunna gilla. Vad Martin Luther skulle säga om han hörde det, vågar jag inte tänka på. Som Nilsa nu när han blir förhörd på nionde budet!

— Tu skall icke hava lust till nästa hus.

— Din nästas hus står det! En gång till.

— Tu skall icke hava lust till nästa hus.

Jag suckar och låter det gå. I två dagar har jag lagt ned hela min arbetsintensitet på “din nästas hus“, utan andra resultat än detta. Det är inte bara Nilsa, som utmärker sig i detta speciella fall, alla fyra barnen i översta klassen säga precis detsamma, och ändå är de långt ifrån dumma och alls inte tjuriga och envisa. Att uttalet av hårda och mjuka konsonanter är ett oöverstigligt hinder har jag förstått för längesen, men denna förenkling av katekesen är allt lite mer betänklig tycker jag, isynnerhet som vartenda ett av buden underkastas häpnadsväckande förändringar, som oftast inte alls äro med deras mening överensstämmande. Men vad ska man göra! Man kan inte begära av barnungarna, att de skola läsa rätt det de inte förstå ett smul mer av än om det vore siamesiska. Inte kan Nilsa hjälpa, att i hans öron “nästa hus“ klingar lika bra som “din nästas hus“ — inte är det möjligt att förklara för honom att meningen blir en smula förändrad, det skulle han ändå aldrig få klart för sig. Och när han äntligen trälat sig fram till “vad är det“ och full av andakt säger:

— Tu skall icke lustigt stå efter nästa hus. Så lönar det sig inte att förklara, att lustigt och listigt inte äro fullt analoga begrepp för han kommer ändå aldrig att kunna skilja de begreppen åt, så länge han inte är fullt mäktig språket. Jag förklarar i alla fall och rättar för ordningens skull, men översättningen av de olika orden kommer honom endast att se det humoristiska i saken, och han och de tretton andra fnittra så mycket de orka. Och inte kan jag själv heller låta bli att dra på munnen en smula, det är minsann inte så gott att hålla sig allvarsam och högtidlig alla gånger. Jag undrar vad en kristendomslärare i en vanlig folkskola skulle göra för min, om han en dag på fullaste heligaste allvar finge höra:

— Du skall missbruka herren din Guds namn ty Herren skall låta honom vara ostraffad, som hans namn missbrukar.

Det händer nämligen förkrossande ofta, att just det viktigaste ordet utelämnas — kanske för att det är särskilt besvärligt att säga, eller för att det är så litet, att vederbörande tänker, att det inte ska märkas om det kommer med eller inte. Om jag vågade skulle jag låta barnen slippa detta meningslösa utantilläsande helt och hållet, men det går inte an; normalskoleplaner och läsordningar måste följas, och katekesläsningen kan inte tas bort. Det är bara för läraren att göra det bästa möjliga av det omöjliga och förklara vad varje bud innehåller, som rabblas upp.

Förenklingsprincipen gäller för övrigt inte bara katekesen. Den praktiseras mycket även vid innanläsningen, ibland med resultat, som ingen dödlig kan drömma om. Uttalet är det nog också si och så med och kan ibland skapa satser och meningar, som skulle komma författaren att blekna av förfäran. Aldrig ska jag väl glömma den dag Lars Peter läser upp innanläsningsläxan, en underbar berättelse om en trogen soldat, som, fastän själv döende bringar sin törstande och sårade major en dryck vatten på slagfältet och sedan ger upp andan. “Misströsta inte herr major, utan hoppas på Gud, det ligger en damm ej långt härifrån“, säger den trogne soldaten. Och Lars Petter läser med oefterhärmlig grace:

— Misströsta inte herr major utan hop-pas på Gud, tet ligger en dam ej långt härifrån.

— Damm, ändrar jag med mild röst. Inte dam, det är stor skillnad. En gång till, Lasse!

— Det lig-ger en dam ej långt häri-från, tar Lasse hårdnackat om igen, och ingenting kan rubba honom från denna dam.

En annan gång är det Inkers tur — Gates flicka, som är en av mina bästa och flitigaste elever. Hon läser om skapelsen i bibliska historien, och med den innerligaste fromhet och oskuld kommer det:

— Och Herren sade: varde lus och det vart lus.

— Hur uttalas lj, Inker? frågar jag med den allra lättaste dallring på rösten.

— Som j, svarar Inker utan tvekan.

— Men du läste inte så — en gång till!

— Och herren sade: Varde lus och det vart lus.

Ingenting mer att göra. Nästa man! Erfarenheten har lärt mig att envishet tjänar till intet, när det gäller dessa barn — de måste få lite tid på sig innan en ny lärdom slår rot. Om jag ber Inker läsa “varde ljus“ tio gånger nu, så ska hon utan tvivel alla tio gångerna säga “varde lus“, men om jag låter henne sitta en stund och fundera och vid timmens slut låter henne försöka på nytt, så blir det alldeles säkert rätt.

När Isak vid ett annat tillfälle läser i bibeln om Jesu bespisande av de femtusen männen och hinner till korgarna med kvarlevorna, säger han, efter att länge ha tittat på meningen och begrundat dess uttal:

— Och de upptogo sju korvar med kvarlevor.

Om jag nu satte mig att förklara skillnaden på en korv och en korg och hölle på i många timmar, skulle både Isak och de andra vara lika kloka för det, ty ingen av dem har sett varken det ena eller det andra, det brukas inte i lapphushåll. Och om också de äldre på sina vandringar sett båda delarna, när de kommit i beröring med nybyggare och bönder, så är det dock ett tämligt okänt begrepp för barnen. Och på det viset står man fullkomligt hjälplös inför de problem som själva läroböckerna ge en att lösa. Jag talar nu inte om bibeln, den måste ju alltid vara som den är, vilket folkslag som än läser den. Men de andra läroböckerna! De kunna få en att vrida händerna av förtvivlan och vanmäktig vrede, så absolut omöjliga och odugliga äro de att användas för dessa lappbarns undervisning. När jag bara tänker på läseboken för de stora och abc-boken för de små, så hittar jag så många exempel att styrka min indignation med, att om jag toge dem alla skulle det bli till en liten bok för sig. Men några ska jag dra fram och visa.