OLAF HOMÉN (continued 4)

I en samtidig tragedi heter det, att frågorna om heder och moral skola afgöras af »hjärtat». Detta är den tanke, som upplysningstiden utarbetar till den nya lefnadsprincip, som får sin slutliga form i Rousseaus lära om samvetet som den rätte domaren. I Manon Lescaut har den nya tanken redan i den nya epokens begynnelse fått ett af sina mest obetingade uttryck; lidelsen lyfter här människorna öfver moral och heder, kärleken är den enda tro de bekänna, och i dennas namn afsäga de sig allt och taga plats på andra sidan om godt och ondt.

23. 6. 16.

MANONS SYSTRAR.

Julius Magnussen äger framför allt teatersinne. Han besitter i hög grad den bekanta egenskap, som benämnes blick för scenens fordringar.

Men han är en klok och kultiverad person, och han saknar inte helt och hållet ironi. Det innebär att han vet, hvad teatermässigheten är värd.

Han anar det åtminstone. Han skyr det alltför uppenbara, när han framför sina vittra anrättningar; han undviker det plumpa; han insisterar ogärna, leker så mycket hellre. Magnussen är lätt och underhållande.

Hans styrka ligger helt i formen; det som är förtjänstfullt i hans författarskap uppenbarar sig endast och uteslutande i den fladdrande, roliga replikväxlingen, i den skissartade karakteristiken af vissa typer, hvilkas karaktär består i synnerhet i deras sätt att säga ett antal repliker, som ibland lika väl kunnat vara af ett helt annat innehåll.

Skala vi bort det lager af fernissa, som skyler Magnussens nya skådespel, så finna vi, att det ser ut som följer. — Betty Elman är varietésångerska. Men det är inte rösten som är hennes starkaste sida, och hennes officiella profession är blott förklädnaden för en annan. I en scen, i hvilken Magnussens teatermässighet oförmedladt bryter fram, definierar hon själf sin typ och sin verksamhet. Det sker i form af en liten själfbiografi. »Som helt ung flicka hamnade jag på gatan, berättar hon. Jag var redan som barn en fördärfvad varelse. Från de ruskigaste formerna af prostitution har jag småningom höjt mig till min nuvarande ställning — jag har stigit i graderna och blifvit en faktor i samhället; hela det manliga Köpenhamn ligger för mina fötter, hela det kvinnliga Köpenhamn talar om mig och kopierar mina hattar», o.s.v. Kort sagdt, Betty Elman är en betydande person; hon har inflytande; hon kan skryta med, att hon har ett rykte. Men hon har — konstaterar hon med bitter öppenhjärtighet — icke förty förblifvit hvad hon var, rännstensungen, gatflickan.

Behöfver jag säga, hvar vi ha orsaken till detta trista förhållande, hvar grunden ligger till Betty Elmans brist på tillfredsställelse med en ställning, som inte kunde vara mera lysande?

Det förhåller sig med Betty Elman precis som det förhöll sig med Marguerite Gautier. Jag har aldrig älskat, sade Marguerite vemodigt. Och Betty lider likaså brist på kärlek midt i sitt öfverflöd.

Marguerite råkade Armand Duval, och den unge Paul Bent råkar ut för Betty. Han förälskar sig i henne, hans kärlek vinner resonans hos henne, och till sist upprätta Paul Bent och Betty Elman ett fritt äktenskap.

Världsliga hänsyn komma Paul att bryta förbindelsen. Dock, det hela betydde mera för honom än han förstod, och han blir inte lycklig efter skilsmässan. Det betydde ännu mera för Betty, och hon blir djupt olycklig. Ändtligen hade hon fått tillfälle att älska någon, icke blott af hela sitt hjärta utan också, och i synnerhet, af hela sin själ. Denna kärlek hade, uppriktigt sagdt, luttrat henne. Den hade förvandlat henne och förnyat henne, den hade gifvit människovärde åt henne, och nu vore hon således åter störtad ut i sin forna tillvaro! Men goda makter vaka öfver människorna i Magnussens teater, och äfven om den senvunna dygden gäller, att den får sin belöning. Paul Bent återvänder till Betty och gifter sig med henne, och stycket är färdigt.

Som synes är Betty ett bidrag till den enormt talrika samling af teaterstycken, i hvilka sedan 85 år tillbaka »kurtisanens upprättelse» bedrifves.

Som ett första stadium i motivets utveckling kunde vi beteckna romanen om Manon Lescaut (1730-talet). Hon följer i sitt lif den medfödda böjelse för vällust, som hon förklaras äga. Det är verkligen inte alldeles litet vi få bevittna under den lilla romanens gång.

Manon kunde inte gärna vara mera fri från moraliska betänkligheter än hon är. Men — försäkrar des Grieux — hon är omoralisk med behag, på ett okonstladt och flärdlöst sätt... Hennes uppträdande präglas städse — säger han — af tillbakadragenhet, och hennes personlighet förlorar aldrig draget af blygsamhet; hon förblir alltid en snäll flicka, som Zola uttrycker sig om sin Nana. Kort sagdt, Manon har ingen ond mening, hon endast följer sin natur. Hon är, som det nuförtiden heter, en omedveten.

Prévost hade inte skymten af någon tendens i sikte. Det blir en tendens, när romantikerna ta sig saken an; och med Victor Hugos tragedi Marion De Lorme börjar på allvar kurtisanens rehabilitation, för att inte i alltför hög grad öfversätta en ryktbar term.

Hvilken synpunkten är, finna vi af följande verser ur den skändlige Laffemas’ och den ädla Marions samtal i femte aktens andra scen. Marion fastslår, att hon blifvit renad i sin kärleks kyska flamma, och fortsätter:

Sista versen har gifvit upphof till ett slagord — det vimlar af slagord i denna debatt — men visserligen har uttrycket »se refaire une virginité» nuförtiden i regel skämtfrasens valör.

Sin afgörande form erhåller tesen i Kameliadamen. Här utgör teorien diskussionens egentliga innehåll, och resonemanget belyses med den gripande historia vi känna.

När Dumas i sin gröna ungdom skref stycket, såg han i äktenskapet den rätta afslutningen på förhållandet mellan den genom sin kärlek återköpta kurtisanen och hennes älskare. Han låter visserligen Marguerite dö. Men han drar försorg om att oriktiga slutsatser förebyggas. Han inför nämligen också ett andra älskande par, och denna förbindelse får sluta med bröllop efter konstens alla regler. Nichette och Gustave äro en annan Marguerite och en annan Armand, och det är icke för intet just Gustave som får framsäga den replik, hvilken innehåller styckets grundtanke och blifvit ett motto för tusen andra alster af detta slags dramatik (och novellistik). En kvinnas jungfrulighet — förklarar Gustave — tillhör den, som fått hennes första kärlek, men inte den, som blott varit hennes första älskare.

Vi veta, att Dumas rätt snart och i afsevärd grad justerade sin optimistiska syn på den återlösta kurtisanens lämplighet som maka och moder. Jag behöfver blott nämna Falska juveler. Raymond de Nanjac begär inte bättre än att följa Gustaves exempel och gifta sig med Suzanne d’Ange. Endast Olivier de Jalins förfarna strategi och utomordentliga vältalighet har han att tacka för, att han undgår de erfarenheter som det ifrågasatta giftermålet skulle bereda honom. »De äro som persikorna i utställningsfönstret», säger Raymonds kloke vän om M:me d’Ange och hennes vederlikar, »de glänsa och locka, men ser man efter litet nogare, så finner man en omärklig liten fläck — tecknet, att deras inre är angripet af röta.»

Som synes polemiserar Dumas mot sin egen ungdomskomedi. Det var tur för honom, att han var så snabb i vändningarna, ty han bröt på detta sätt udden af ett mycket häftigt angrepp riktadt mot Kameliadamens tendens. Samma år Falska juveler utkom, hade Augier premiär på sitt skådespel Olympes äktenskap.

Olympe är en fåvitsk jungfru, som haft den ärelystnaden att lämna halfvärlden och bli en dam af värld. Hon lyckas bli gift med en oerfaren yngling, Henri. Hon införes i hans familj, hon spelar sin roll på bästa sätt, och allt tyckes komma att gå så bra som möjligt.

Men det var en sak, som Olympe inte hade räknat med: denna nya värld är inte blott i yttre hänseende en annan — här är själfva lifsluften ny och främmande för henne. Hon fördrar inte denna alltför rena och klara luft. Hon angripes af en obotlig »nostalgie de la boue — hemlängtan till smutsen» (också detta uttryck har blifvit ett slagord); hon kan inte undgå att alltmera oförtäckt afslöja sin rätta natur, och det slutar med förskräckelse: familjens chef, Henris vördnadsvärde onkel, skjuter ned den eländiga! — Denna intrigens polemik mot Dumas fullständigas af uttalanden i dialogen, och »själens jungfrulighet», »upprättelsen genom kärleken» o.s.v. — allt detta brännmärkes lifligt. Också Fedor Denner i Schnitzlers skådespel Den gamla sagan bekände sig, som vi minnas, med lif och själ till tron på »sinnets jungfrulighet». Och äfven han fick erfara — visserligen genom andra rön än Henri — hvad värde den hade.

I Falska juveler förekom en ung flicka, Marcelle. Hon representerade ett uppslag till en dramatisk tendens, som inte kom att förbli outnyttjad.

Dumas låter henne i komedien tas om hand af Olivier de Jalin, som anser att hon måste gå under om hon skall fortfara att andas den fördärfvade luften i M:me d’Anges hus. Han placerar henne i en befryndad familj på landet; hans mening är, att Marcelles uppfostran här skall fullständigas, och vi få ana, att det är hans tanke att i sinom tid gifta sig med henne.

Men fråga är, om inte den kloke Olivier hos Dumas kommer att få göra samma rön som den vise Arnolphe hos Molière, och om inte naturen till sist tar ut sin rätt — den natur, som nu i alla fall har fått sitt särskilda insegel under de aderton år Marcelle lefvat under baronessan d’Anges tak. Detta spörsmål blir förevändningen för åtskilliga teaterstycken. Vi ha bland dem Pierre Wolffs komedi Leurs filles. »De», hvilkas döttrar det är fråga om, äro Marguerite Gautier, Suzanne d’Ange och deras systrar, och Wolff söker visa, att döttrarna måste bli hvad mödrarna voro. Tesen är således här ungefär densamma som i den studie, Comment elles poussent, i hvilken Zola härleder Nanas och hennes systrars öde ur den förgiftade moraliska luft de nödgats andas som barn. Sitt märkligaste uttryck har den pessimistiska uppfattningen af saken erhållit i Maupassants stora novell Yvette. Pierre Wolffs Louisette gled af sig själf, omärkligt, utan motstånd, in i en tillvaro af samma slag som hennes mors. Maupassants Yvette gör motstånd. Men hon äger — hon måste på grund af förhållandena äga — för litet stål i viljan, och hon finner sig slutligen i det oundvikliga. Tusen omständigheters samlade tryck besegrar henne, och berättelsen om hennes motstånd och nederlag blir därför en tragedi. Louisette är fördärfvad, hon vet det själf, och det bereder henne inga bekymmer — hon tar konsekvenserna med glädtig cynism. Yvette längtar till renhet, till ett lif i lugn och stilla lycka. Hon vet inte af, att det moraliska sjukdomsstoff, som hon andats, har trängt in i hennes organism och gjort sitt verk. Ja, Maupassants Yvette har ibland kommit mig att tänka på Antigone: i den scen där den grekiska jungfrun ryckes ut ur det »ljufva lif», som hon omfattat med sina drömmar.

Hos Hugo, Dumas, Augier, Wolff och äfven hos Maupassant företrädde kurtisanen ett spörsmål, vare sig hon upprättades eller brännmärktes eller helt enkelt skildrades. Hon var en kvinna som återeröfrade sitt förlorade människovärde, eller som förspillde eller blef beröfvad det människovärde hon ägt. Alltid är hon eller var hon bunden vid mullens och köttets värld.

Men det kan ibland hända, i synnerhet hos poeterna, att Manons systrar bli representanterna för höga och eviga värden. Jag behöfver knappast erinra om Oscar Levertins dikt De visa och de fåvitska jungfrurna, så märklig genom den ton af hög och inspirerad hymn som bär den från första versen till den sista. Den är skaldernas tack till dem, hvilka stänka en himmelsk yra i den däfna drycken och bringa de tröga orden till sång. De fåvitska jungfrurna, hvilka glömska af morgondagen spegla sin hvita skuldra i dammens stjärnblå vatten, företräda i Levertins hymn de makter, som skapa skönheten i lifvet, och rosen och lyran äro deras attribut. I ett vackert litet poem på prosa, Les petites prostiuées, firas Manons systrar af Marcel Schwob som de barmhärtiga, hvilka i hemsökelsens stund skänka den godhet som lyfter upp den sviktande. Sonja lägger sin hand på Raskolnikows heta panna, Anne bringar den dignande de Quincey ett glas vin, och den utstötte känner åter sin delaktighet i det mänskliga, för hvilket han trodde sig förlorad.

I sin roman Les petites alliées har Claude Farrère ur detta uppslag rentaf härledt — men jag märker, att jag förirrar mig från ämnet. Min afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i Betty brukade motivet har sin historia, att bearbetningarna äro flere än en, och att de inte alla se lika ut. Man anar näppeligen något af detta, när man tar del af Magnussens tomma och flacka variation på det gamla temat.

15. 7. 16.

OS LUSIADAS.

Det moderna Portugals litteratur är för oss föga mera än två eller tre namn: Anthero de Quental, Theophilo Braga, Eugenio de Castro, och kanske ytterligare något som vi känna tack vare Göran Björkmans förtjänstfulla verksamhet som öfversättare af sydromansk poesi. Måhända låter således en hastig afstickare till det fjärran Lusitania försvara sig.

Braga är inte endast poet utan också lärd humanist och politiker, hans författarskap torde omfatta åtskilliga tiotal volymer. Och vi skynda att gå förbi honom. Quentals diktning bevaras i tre små band, bland hvilka hufvudverket Sonetterna, och Castro ha vi bekvämt tillgänglig dels i dramat Belkiss, dels i ett antal prosaöfversättningar af lyriska dikter, nyligen offentliggjorda i La Revue de Paris. Vi hålla oss till dessa två.

Anthero de Quental dog år 1894, och Eugenio de Castro började dikta redan något år tidigare, men de båda skalderna tillhöra två vidt skilda epoker med alldeles olika färg.

Castro företräder de strömningar, som från tiden omkring 1890 ge ny fart åt litteraturen i alla länder — man sammanfattar dem vanligen under nyromantikens namn. Denna nya epok utgör i mycket en reaktion mot det närmast föregående skedet; i synnerhet detta bestämmer dess karaktär.

Det tidigare skedet var — i litteraturen — naturalismens tid, och vi veta, att dess diktare gjorde anspråk att uttrycka det mänskliga i exakta formler. Det, som inte lät sig indraga i en sådan formel, förnekades. Den räkneuppgift, som är knuten vid Taines namn, är en ekvation af första graden, och x bestämmes ledigt med tillhjälp af tre kända kvantiteter. Den vetenskapliga åskådningen behärskar 1850-, 60-, 70- och 80-talet. Reaktionen mot den är ett känslans uppror mot förnuftsmässigheten. Det inre lifvet tränger sig fram, och drömmen och aningen få värde; det yttre lifvet, människornas och naturens, får betydelse som sådant, och anspråken att förklara uppgifvas eller skjutas tillbaka.

Men naturalismen inskränkte sig inte till att registrera fakta, som ett af tidens uttryck lyder, och dess dikt är inte uttömmande bestämd som försöket att ge en positivistisk världsförklaring i konstens form. Icke för alla stod sanningen klar och färdig — under naturalismens hela tid möta vi hos diktarne behofvet att ersätta det »au-delà», det »jenseits», som hade hägrat i romantikens dikt, med ett annat, ett nytt. Zola tryggade sig till den Stora Fetischen och stampade förnöjd på platta marken, lifligt öfvertygad om att materiens lag också var den s.k. andens. Men det gafs dem, hvilka förtärdes af den oro, som är längtan efter samhörigheten med ett öfversinnligt och behofvet att komma till klarhet med allt det, som hvarken kan mätas eller vägas. Till deras släkt hör Quental. Historien om hans lif och hans dikt — som naturligtvis blott kan antydas i dessa randanteckningar till Sonetterna — är historien om en stolt och lidelsefull andes kamp att nå den afslutade världsåskådningen och giltiga världsförklaringen.

Ty Anthero de Quentals Sonetter äro först och sist en metafysisk poesi. Deras diktare är en poet som tänker, och en filosof som känner — för att i litet tillspetsad form återge hans väns och utgifvares karakteristik — och poesi och tanke äro oupplösligt förenade i dem. Alltid utlöser sig hans intryck i en poetisk tanke, ständigt blir känslan en filosofisk stämning, och aldrig ställer sig i Sonetterna t.ex. naturbilden blott såsom natur för vårt öga. Den är alltid skådespel, d.v.s. rörelse och kamp eller åtminstone oro. Ett landskaps skönhet blir för Quental, nej, den blir inte, den är frågan huruvida bortom det förgängliga jordiskt-sköna finnes ett evigt ur-skönt: den Deus Ignotus, till hvilken han riktar den första sonetten. I de skilda tonfall, som stormen antar när den sveper långs hafvet, brusar mot berget, drar genom lunden, igenkänner han de bundna kreaturens suckar. Man ville knappast kalla detta symbolism. Det är åtminstone ingen symbolism af ett vanligt slag. Quental känner i så hög grad genom sin tanke, att det inte ges något afstånd mellan den poetiska bilden och idéen. De äro ett, i en grad och på ett sätt som äro absolut karakteristiska för hans poesi.

Anthero de Quentals uppfostran hade varit strängt katolsk, som familjetraditionen bjöd, och inga störande inflytelser hade spelat in då han som ung student började forska i världsliga skrifter. De kommo i stället nu. Quental stiftade bekantskap med bl.a. Proudhon — han blef en öfvertygad socialist och radikalist. Han grundade föreläsningsföreningar, skref politiska och sociala pamfletter och konspirerade till förmån för den iberiska republiken. Den politiska och sociala radikalismen förblef han trogen hela sitt lif. — Att Quentals katolska tro icke bestod profvet, behöfver kanske inte sägas. Den brister sönder under de nya idéernas tryck, men dessa förmå inte tillfredsställa hans behof af en samlande och förklarande öfvertygelse, och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck åt de stämningar af ödslighet och tomhet, som han nu upplefver:

Men redan nu läste Quental och tillägnade han sig Hegel. Hur gingo dessa båda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det är ett mysterium, svarar han själf, förklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet. — Att denna lidelsefullhet inte tempererades genom motsatsen, är tämligen tydligt, och hans oro kunde endast växa.

Så mycket starkare växte hans vilja att nå en tillfredsställande utjämning. Den fick stöd i en händelse, som uppref Quentals hela väsen och lät honom se sig själf i ett alldeles nytt ljus. Ett svårt nervöst lidande försänkte honom i ett tillstånd af djupaste svårmod. Hela hans tidigare lif tycktes honom »intigt» och själfva tillvaron öfver hufvud taget föreföll honom »obegriplig». Under den kamp, som jag — säger han — under fem eller sex år hade att bestå med min tanke och min känsla, fördes jag till en ödslig pessimism; jag försjönk i förtviflan inför lifvets stora problem. — Då detta skede började, var Quental trettiotvå år.

Vägen ut ur sin hopplöshet och förtviflan sökte Quental hos »naturalismen». Den var både Goethes realistiska förhållande till lifvet och Darwins naturvetenskapliga världsförklaring. Ingendera formen gaf honom den slutliga visshet han sökte. Väl var hans katolicism död. Men hans känsla lefde. Han sade sig, att naturalismen, som saknar »religiositeten» — innerligheten — hvarken förmår skänka stöd åt samvetet eller tillfredsställa känslan. Och så grep han till dem, hos hvilka känslan är allt, och började studera mystikerna, både västerlandets och orientens. Detta studium fullständigade Quental med läsningen af Leibniz, hos hvilken han tyckes ha återfunnit mystikens grundåskådning.

Resultatet Quental nådde, blef det slutliga resultatet. Han hämtade hos mystikerna föreställningen om alltings väsensenhet; han hämtade hos Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att hvarje moment både bär i sig det, som har inträffat, och rymmer inom sig fröet till det, som kommer att ske. Naturalismen nedsjönk till en förklaring som endast förmådde ge yttre relationer, och som sanningen framstod för honom den öfvertygelsen, att anden är verklighetens förebild, och att naturen blott är en fjärran efterbildning af den, en dunkel och ofullkommen symbol. Mot bakgrunden af denna åskådning ter sig världsförloppet som den andens eviga sträfvan ur träldom mot frihet, hvilken tecknats i sonetten Utveckling (också originalet har den tomma fjärde raden — konstnären Quental är icke lika ofelbar som Leconte, om hvilken han ibland påminner oss):

Som synes är Anthero de Quentals tro på utvecklingen och på den slutliga befrielsen inte af det glädjefyllda slaget, och han slösar inte med förhoppningar och löften. Den storslagna bild han begagnar i sin sonett — trappan som reser afsats öfver afsats — tyckes ge oss förklaringen.

Saken är helt visst den, att Quental var alltför djupt genomträngd af sin tids determinism; icke för intet var hans tid 60-, 70- och 80-talet. Hans tanke bar i alltför hög grad prägeln af tidens tanke för att kunna helt anamma den buddhistiska spiritualism han omfattade med sin känsla. För Leconte de Lisle och för Jean Lahor betydde »buddhismen» poetiska formler och känslouttryck, i hvilka de gåfvo den förnimmelse af intighet och obeständighet, hvilken de erforo inför skådespelet af världen och människan. För Anthero de Quental var det fråga om en tro. Han sökte en tro, som samtidigt gaf hans tanke förklaringen på världsförloppet och tillfredsställde hans känslas behof. Han sökte till den ändan förbinda utvecklingsläran med antagandet af ett besjäladt världsförnuft och ett transcendent godt, och han konstruerade den utveckling från bundenhet mot frihet, om hvilken den citerade sonetten talar.

Hans tanke utslätade motsägelsen, som denna förening af skilda element hyste; han fortfor att upplefva den med sin känsla. Knappast någonstädes möta vi i hans dikter från denna tid den ro, som förvissningen skänker. Ständigt har hans dikt den tragiska oro, som är återspeglingen af en inre tvedräkt.

Orden »klagoskrin», »stön» och »suckar», »vefylld trängtan» och »beständig trånad» äro favorituttryck särskildt under detta skede. I en räcka sonetter med öfverskriften Dödens lof firas döden som den makt, hvilken förlossar de kvalfyllda själarna och skänker dem den åtrådda gemenskapen med Idéen. I andra sonetter, t.ex. Kontemplation, samlar han i brinnande och ångestfyllda vers de bundna väsendenas lidelsefulla rop på den frihet och klarhet, som de endast ana men icke skåda. Naturen vrider sig i en oaflåtlig vånda, och denna smärtsamma vånda är också hans:

I dessa och andra sonetters starka framhäfvande af frihetsbegärets kval och befrielseprocessens smärta ligger, synes det mig, en antydan om den inre söndringen. Ett sådant antagande gåfve oss en förklaring till diktarens död.

Oliveira Martins uttalar sig om den med vännens förbehållsamhet. Men kan det inte ha varit så, att Quental till sist nådde den medvetna insikten om den motsägelse, som hans spiritualistiska evolutionstro dolde? Och kan det inte tänkas, att hans förtviflan inför detta nya och sista misslyckande blef honom öfvermäktig? Det hade då varit hans brinnande och stolta andes vägran att finna sig i ovissheten och hans sanningstörstande väsens oförmåga att slå af på sitt kraf, hvilka satte pistolen i hans hand. Anthero de Quentals personlighet samlade många inflytelser, ur hans egen tid och ur gångna tider. Han hade upplefvat både sin egen känsla och sin samtids tanke. Och han tillhörde en släkt, som under seklernas lopp skänkt kyrkan ett helgon och ett halft dussin berömda mystiker samt för resten varit rik på svärmare, själfmördare och poeter.

Eugenio de Castro äger ingenting af Quentals höga allvar. Men det finnes i alla fall en princip, som han aldrig upphör att med oomkullrunkelig följdriktighet dyrka och tillämpa.

Han har den lilla svagheten att alltid vilja vara up to date, och mera än så: att vara det nyaste och märkvärdigaste öfver hufvud, som förekommer. Nya former och rytmer äro nödvändiga, förklarar han i ett af sina företal, det behöfves rim, som ringa med en ny klang; ord, som aldrig förut ha ljudit, skola uttrycka de nya sensationer, som poeten bör kunna förnimma och förstå att meddela.

Man behöfver inte känna symbolism och dekadens från andra länder för att se hvart det bär. Castro fäktar som en ursinnig för att få tag i de nya förnimmelserna och de ohörda orden. — I formsköna dikter, svällande och pösande som snömos, firar han »den förfärliga månen, den hemlighetsfulla ödesdigra stjärnan med de vackra händerna». Han uppvaktar en »gåtfull» kvinna, som på hans passionerade begäran om ett svar afslöjar sin föraktmättade och lidelsefulla själ i orden: »Jag skulle önska att lefva vid Nordpolen, i ett drifhus af kristall»... Han dyrkar rara växter, t.ex. »polarblomman», som han placerar »mellan tvenne lampor, af hvilka den till höger har en röd och den till vänster en azurfärgad glob». Och när han gör erotisk poesi, är det framför allt den älskade kroppens marmorkalla och likfärgade hud, som eggar honom.

Man har anknytningen nära till hands: d’Annunzio, Huysmans; ej heller behöfver man tveka om grunden under det hela. Att »uttrycka nya sensationer» är en gång för alla ingen småsak, emedan »sensationerna» för det mesta äro gamla som gatan och t.o.m. ännu äldre. Att uttrycka en »ny» sensation kan i själfva verket endast bli att ge ett våldsammare uttryck åt en gammal och bekant. Metoden måste således i största allmänhet helt enkelt bli att öfverdrifva: sensationerna styras ut i främmande regioners färger, omskrifvas i prunkande bilder etc. — resultatet är exotism, symbolism, dekadens, hvilket allt åter blott är de olika sidorna af den samma sak, den nyromantiska trånad, hvars väsen är att förkläda hvardagens händelser och stämningar i ett maskeradupptågs brokiga och för det mesta mer eller mindre skrikande prakt.

På karnevalsvimlets berusning för alla sinnen följer som det oundvikliga resultatet ledan. Man ser sig om efter något annat. »Min hy skall förlora sin färg af död», säger i en af dikterna den sfinxmässiga hjältinnan, »och skälfvande af lidelse skall jag skrida dig till möte, som fordom i legenden drottningen af Saba vandrade mot Salomo.» Efter ett mellanspel af litterär katolicism i noggrann öfverensstämmelse med berömda mönster återupptar Castro det anslag han hade berört i den citerade dikten, och i drottningen af Saba och hennes kärlek till den judiske konungen förkroppsligar han sig själf och sin trängtan bort ur de artificiella paradisen, hvilkas fröjder han alltför länge njutit.

Dramat Belkiss, drottning af Saba, Axum och Hymiar — man ser redan i titeln poetens förkärlek för de sköna termerna — fogar ytterligare ett par namn till förteckningen öfver hans mästare. Mæterlinck har levererat mycket af formen för detta teaterepos. Flaubert har stått till tjänst med en god del af rekvisita. Den helige Antonius och Salammbô gå båda två igen. Och med citat ur d’Annunzios sonetter af typen Animal triste kunde man i några rader sammanfatta innehållet, som är ledan efter njutningen.

Det som är Castros egendom i denna på reminiscenser rika dikt, är den öfvermåttan energiska tonen. De sällsyntaste plantor, de märkvärdigaste ädelstenar, de mörkaste rysningar och de ovanligaste gudar förevisas och beskrifvas med en outtröttlig ifver.

Belkiss förtäres af en omättlig passion, lidelsen för kung Salomo. Hon når också till sist den med så starka färger skildrade lyckan att slutas i Salomos armar och hvila vid hans hjärta. »Men hennes oro stillades ej. Hon upplefde aldrig mera ett ögonblick af glädje. Hennes hjärta fylldes till bräddarna af sorg: det var som om hon i sitt eget väsen hade upptagit alla mänskliga väsens ve.» Och den på en gång banala och spetsfundiga moralen blir denna: förtärda af sin längtan, sträfva människorna mot lyckan: för att finna blott den besvikelse, som är att se sina begär tillfredsställda och samtidigt känna omöjligheten att finna nya begär utmanande en ny tillfredsställelse.

Det lilla dramat är, med sin pompösa hållning och sin uppstyltade slutledning, en ganska löjlig historia. Men de långa, melodiöst flytande replikerna dölja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider af kontrasten med det forceradt litterära i diktionen. När allt kommer omkring beror detta kanske därpå, att det, som förefaller oss att vara en skrattretande bombasm, på nog så många punkter är blott det otvungna uttrycket för ett folklynne, som har så mycket mera lefvande fart än vårt.

Förnäm är Castro trots sina distingerade later och sin valda ordbok ej. Quental har oändligt mycket mera af den födde ädlingens afvisande hållning i sin svårtillgängliga, höga poesi. Eugenio de Castro talar till den litterära publik, för hvilken Mallarmé eller Mæterlinck är det utsökta sista ordet...

7. 9. 06.

HENRI DE RÉGNIER.

Romandiktaren Henri de Régnier älskar att arkaisera och pastischera, och rubriken på en af hans böcker — Det lefvande förflutna — kunde stå som den gemensamma öfverskriften öfver åtskilliga af hans berättelser. Denna förkärlek för rekonstruktionen är ett troget uttryck för hans läggning.

I företalet till romanen En välartad ung mans ferier har han själf på följande sätt bestämt sin syn på sakerna: Mina romaner äro försök att framställa vissa sätt att lefva, vare sig ur en tid, som gått, eller ur vår egen tid. — — Det för dem gemensamma härflyter ur min naturliga böjelse att roa mig vid åsynen af händelser och människor.

Régnier var som bekant en af symbolismens poeter; han representerar nu en »ny klassicitet» i fransk litteratur.

Klassikern och symbolisten Régnier äger isynnerhet intresset för den sköna formen och för idéen; och, af sin idé och af sin form erhåller människornas lif sitt egentliga intresse i hans ögon.

Som sådana betyda nämligen människorna mycket litet för honom. Han står i allmänhet inte i något personligt förhållande till dem. De äro pjäser på schackbrädet, och han tycker om att teckna kurvan för deras färd, där den för dem från ruta till ruta enligt regler, som de inte själfva känna till. Han står utanför, och han håller sig på afstånd.

Ju längre afståndet blir, dess större och vidare bli perspektiven. Detaljerna flyta samman i idéen. Personligheten antar typens drag, och det förlopp, som omhvärfver henne, ter sig sinnebildligt — symboliskt. Med ett ord, det är gifvet, att Henri de Régnier gärna skall låta sina romaners personer röra sig i en infattning hämtad ur — till exempel — Ludvig XIV:s tid, eller åtminstone försatt med sådana exotiska element som ersätta en brist på afstånd i tiden.

Régniers förhållande till de människor, som han diktar om, har således inte formen af något personligt medupplefvande. Hans ställning till dem är den roade åskådarens. Han har ett mycket skarpt öga för det bundna i deras rörelser, för det betingade och af dem själfva och deras önskningar oafhängiga i det lif, som de lefva under så omfattande ceremonier och synnerligast med en så riklig användning af lifsåskådningar och öfvertygelser, af föresatser, vilja och mod. De söka mycket och de sträfva långt, de tåga fram med djärf beslutsamhet. För somliga blir den ståtliga vandringen en marsch på stället. Andra nå ett stort och lysande mål, dock, inifrån besedda te sig sådana vinningar som attrapper fyllda af luft. Mellan mödan och resultatet, mellan målet, som människorna föresätta sig, och förutsättningarna, hvilka de äga, består ett missförhållande som stämplar dem — detta är den tanke, som låtit Régniers ställning till dem bli den inte alltför vekhjärtade ironikerns ställning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia det lägsta sinneslifvets seger öfver anden, och med en minutiös noggrannhet, som förvisso låter oss se att han »roar sig», visar han huru den eländiga — och knappast fullt normala — lidelsen efter hand fräter bort vilja, värdighet och hederskänsla hos sitt offer (Den dubbla älskarinnan). I Antoine de Pocancys gestalt förkroppsligar han det tragikomiska misslyckandet. Denne unge adelsman från landet söker sin lycka vid Ludvig XIV:s hof. Han hembär den store kungen den dyrkan, som La Bruyère talar om i sin aforism: »När vi se, huru furstens ansikte skapar hofmannens hela lycksalighet, och när vi betänka, huruledes han under sitt hela lif ägnar sig åt att se fursten och varda sedd af honom, då erhålla vi en föreställning om, huru skådandet af Gud skapar helgonens hela ära och hela lycka». Antoine de Pocancy ställer sig »i kungens väg» — som det hette — och han gör hvad han kan för att täckas monarken. Dock, ett ironiskt öde spelar städse in, han lyckas blott att misshaga där han ville behaga, och han nödgas till sist finna sig i att glida ned i de obemärktes och glömdes hop (Vårt höga plaisir). Ett liknande öde upplefver Tito Bassi. Han träder fram som Italiens blifvande store tragiker, han sjunker ner till gycklare i den burleska farsen, och allt det, som tycktes skola höja honom, hjälper till att hålla honom nere (Tito Bassis hjältedröm).

Fabeln i Henri de Régniers nya roman bildas af följande anekdot: M:me Romaine Mirmault kommer efter några års vistelse i Damaskus på besök till Paris. Här stiftar hon bekantskap med Pierre de Claircy, en yngling på tjugotvå år. Pierre de Claircy förälskar sig i Romaine Mirmault. Hon visar honom tillbaka. Han gör ett försök att äga henne med våld — hon motstår honom. En timme senare reser Romaine Mirmault till Rom. Men Pierre de Claircy går hem och skjuter sig.

Romaine Mirmault har rest till Rom dels för att ge Claircy tillfälle att lugna sig och dels för att hälsa på sin väninna, furstinnan Alvanzi, som för inte länge sedan på sitt håll upplefvat följande äfventyr. — En ung officer, markis Crespini, har förföljt henne med kärleksförklaringar. Till sist har han mutat furstinnans kammarjungfru: denna ger henne en dosis kloral; Crespini reser en stege mot balkongfönstret, besluten att nå sitt mål på detta sätt eftersom det inte går på något annat. Men furst Alvanzi har i månskenet fått sikte på den eldige markisen, fursten tar honom för en inbrottstjuf och aflossar ett skrämskott: med den effekt att Crespini såras och dör. Furstinnan Alvanzi har absolut ingenting att förebrå sig; icke förty tillskrifver hon sig skulden till Crespinis död. Hon har blifvit en skugga af sitt forna jag; samvetsförebråelserna ge henne ingen ro, och förgäfves bjuder hon till att bekämpa tanken att hon tagit en ung människas lif.

Romaine Mirmault är ännu midt inne i detta äfventyr à la Stendhal, då hon mottar ett telegram med den lakoniska underrättelsen, att Pierre de Claircy skjutit sig. Något af hennes väninnas förtviflan skälfver ännu inom henne, då hon genom budskapet om Claircys död plötsligt ser sig själf försatt i samma grymma belägenhet.

Här börjar, sedan anekdoten nått sin point genom Claircys död, själfva romanen försåvidt den handlar om titelfiguren. — Romaine Mirmault ryggar med hela sitt unga och starka väsen tillbaka för tanken att dela furstinnan Alvanzis öde och att förlora sig i själfförebråelser, ångest och en beständig skräck. Det blir till en början en känsla af agg mot den döde: han oroade henne i lifvet, han förföljer henne i döden. I sanning, han har inte varit hänsynsfull emot henne! Hon försvarade sig mot den lefvande, hon har nu att försvara sig mot den döde, och hur mycket mera kräfver inte en sådan kamp. Den stora faran är, att hennes känsla kan komma att upprätta ett samband mellan henne själf och Claircys gärning. Och hon pålägger därför sin känsla och sin tanke en ytterst sträng disciplin. Hon tvingar sig att klart, kallt, utan vekhet och svaghet betrakta och bedöma sitt förhållande till Claircy, hon analyserar sina ord och handlingar, och hon bevisar för sig själf, klart och tydligt, att hon är utan skuld, och att Claircys död var en fatal tillfällighet. Hennes själfbevarelsedrift tyckes afgå med seger, Romaine Mirmaults kloka ande och tuktade känsla tyckas föra henne öfver det inträffade.

Den fasta punkten i bevisföringen var det argumentet, att hon icke besvarat Claircys känsla: han hade inte dödat sig om hon gifvit vika, det är visserligen sant, men kunde hon rå för att hon inte älskade honom? var hon skyldig att »offra sin heder» endast därför, att han bad henne om det? rådde hon för, att hon inte var »skapad för kärleken»? Detta allt var inte hennes fel; det var inte hennes skyldighet att foga sig efter en mans begär blott därför, att det tillfälligtvis och utan hennes förvållande råkat utkora just henne till sitt föremål. Således måste skuldfrågan förnekas.

Men när hon på detta sätt punkt för punkt gick igenom händelserna under det förflutna halfåret, och när hon fördjupade sig i sig själf, gjorde hon en upptäckt.

Hon hade inte under sin halft vegetativa tillvaro i den österländska staden haft någon anledning att på allvar sysselsätta sig med frågan om sin egen daning. Ingenting hade händt, dagarna hade kommit och gått, sakta glidande emot henne, långsamt förrinnande. Hon lär nu oväntadt känna en ny Romaine Mirmault, inte mindre »skapad för kärleken» än andra kvinnor. Hon trodde, att det blott var en naturlig själfbevarelsedrift, som förmådde henne att så ingående sysselsätta sig med det passerade, och att hennes enda syfte var att bli fri och nå ut ur skuggan, som Claircys död kastat öfver hennes lif. Hon finner nu, allteftersom hon tränger djupare in i sig själf, att det är en helt annan instinkt som förmår henne att så oaflåtligt sysselsätta sig med den bedröfliga affären. Hon upptäcker, att hon älskar Claircy, att hon gjort det nästan ända från första stunden de möttes, och att endast hennes okunnighet om sin egen natur hade hindrat henne att förstå detta. Men härmed faller hela bevisföringen för hennes oskuld till intet. Då hon vägrade att tillhöra Claircy, begick hon tvärtom ett dubbelt brott: mot honom och mot sig själf. Hans död är hennes verk. Och så kommer således Romaine Mirmaults lif att bli den långa botgöringen för en dubbel förbrytelse.

Innan romanen på detta sätt till sist blir en berättelse om M:me Romaine Mirmault, rör den sig om Pierre de Claircy. Denne yngling tillhör den nya släkt som odlar sporten med engelskt allvar, som dyrkar »energien» och bekänner det »aktiva lifvets» evangelium. Pierre de Claircy talar om nödvändigheten att låta tillvaron bli en följd af »heroiska» dåd i både stort och smått. Han föraktar den känslans och viljans, den fosterlandskärlekens och konstsinnets uppmjukning och förslappning, som Adolphe Séché beskrifver i sin bok Le désarroi de la conscience française. Han bekänner det misstroende till det sterila förnuftet, som »Agathon» så lifligt anbefaller i sin programskrift Les jeunes gens d’aujourd’hui. Han lifvas i stället af denna »orgueil physique», som Etienne Rey förhärligat i sin bok La renaissance de l’orgueil francais.

D.v.s. — sådan ter sig den unge Claircy i samtalen vid frukostbordet. Han försäkrar vid sådana tillfällen, att han för sin del inte vet af den konflikt mellan tanke och handling och den fruktan för tillvaron, hvilka förlamat tidigare generationer. Detta drag framhäfves till yttermera visso genom kontrastverkan: Pierres äldre broder André döljer under sin mask af kylig högdragenhet en radikal brist på energi; han saknar fullständigt sinnet för betydelsen af »handlingens moral». André de Claircys förhållande till lifvet är helt och hållet passivt. Han är från början en resignerad. På samma sida som han, ytterligare förstärkande antitesens verkan, står M. Antoine Claveret. Denne herre på c. 60 år tillhör den generation som upplefde 1870-års händelser. Han är den förkroppsligade besvikelsen, den inkarnerade kompromissen. Herr Claverets passionerade dröm har ända från barnsben varit att resa. Han har emellertid knappast varit utanför Paris. Han har nöjt sig med att frekventera Jardin des Plantes och att frossa af imaginära resor, under hvilka han upplefver de sällsammaste äfventyr och ger prof på det mest tygellösa mod. Å ena sidan således dyrkaren af energi och handling, å andra sidan två män af hvilka den ene brunnit af en verksamhetslust som icke blifvit tillfredsställd, medan den andre aldrig ens erfarit något bestämdt och afgörande behof att handla.

I liflig spänning räknar nu läsaren, efter denna exposéens karakteristik af Pierre de Claircy, med möjligheten att romanen blir en bok om den moderna franska ungdomen eller något i den stilen. Det befinnes att denna sida af saken blott får en u nderordnad betydelse. Hela den framställning af Pierre de Claircys stämnings- och tankevärld, som tyckes förbereda en sådan psykologisk tidsskildring, ledes in i en fåra som blir allt trängre och trängre. — På följande sätt ter sig nämligen upplösningen för hans vidkommande. Jag är förälskad, säger Claircy, och Romaine Mirmault vill inte veta af mig — skulle jag således tilläfventyrs alls inte äga den berömda viljekraften och energien!? Detta är hvad han vill utröna, när han försöker taga Romaine Mirmault med våld. Vinner jag, resonerar han — han resonerar inte ogärna, det är ett fatalt symptom — så är jag den starke mannen, förlorar jag så har min energi o.s.v. blott varit ett själfbedrägeri. Han förlorar. Han har lidit ett nederlag, som afslöjar honom i hans egna ögon som svag och obeslutsam. Pierre de Claircy ser sig om efter någon lämplig heroisk handling, ägnad att skänka honom upprättelse och stärka hans vacklande tilltro till sig själf och hans tro på lifvet, och denna handling finner han i själfmordet.

Romaine Mirmault, som såg ut att arta sig till en tidsskildring, har således när allt kommer omkring blifvit en erotisk roman. Trefliga äro i hvarje fall de antydningar på den förra linjen, som ges när Pierre de Claircy är på tapeten; af mycken finhet och mycket intresse äro de sidor som ägnats Romaine Mirmaults erotiska jags alltför sena uppvaknande till medvetet lif. Det hela berättas på det angenäma, lättlöpande och facila sätt, som utmärker Régniers romaner.

Det är allt så facilt och så tvångslöst, och allt är emellertid särdeles artificiellt. Romaine Mirmault har en gång varit intagen af André, hon öfverflyttar nu sin känsla på den yngre brodern. André har fordom älskat Romaine Mirmault, han har aldrig upphört att älska henne, och när den yngre brodern reder sig att eröfra henne, så förskaffar detta honom en hemlig tillfredsställelse: han har den mystiska förnimmelsen att han på detta sätt i alla fall strängt taget kommer att äga henne. Herr Claveret har älskat m:me de Claircy, och han betraktar sig som en far för André och Pierre. O.s.v. Les amants singuliers heter en af Régniers böcker, och till den singuliära sorten hör väl också för det mesta personalen i denna bok. Hos bifigurerna stegras draget till bisarreri, det blir fixa idéer och manier. Claveret, Vrancourt, fröknarna de Gerdières äro maniakaliska företeelser af det slag Henri de Régnier älskar att presentera.

Men greppet på hufvudfigurerna är nog inte ett annat än greppet på dessa; alla bokens figurer falla under den ironiska rubriken. Ironien råder öfver Romaine Mirmault, som kommer underfund med sammanhanget när det är för sent och förlorar den ene brodern liksom hon förlorat den andre, och under ironien hör den svaga kraftmänniskan Pierre de Claircy, som tar sitt lif för att bevisa sig själf att han har mod att lefva.

Som synes speglar Henri de Régniers nya bok mycket troget diktarens egenart och hans syn på tingen — inberäknadt människan.

23. 8. 14.

ZADIGS ÄFVENTYR.

Voltaires filosofiska romaner höra till det allra roligaste i den nyare litteraturen. Den benägne läsaren bör icke låta afskräcka sig af attributet »filosofisk»; han kan läsa Voltaire utan att se sig nödsakad att tillgripa sin tankeförmåga. Allt hvad Voltaire vidrör blir klart, genomskinligt, själffallet. I hans berättelser dölja sig inga ogenomträngliga gåtor, liksom där inte hvila några ledsamheter.

Den volym i serien Mästerverk ur världslitteraturen (Bonniers förlag), som för ett tiotal år sedan bragte en svensk öfversättning af Candide, innehöll också Naturens son (L’ingénu). På 1700-talet utkom en öfversättning af Micromégas under den trefliga titeln Lill-Masse. Och sedan också Zadig fått sin öfversättare, ha vi de fyra märkligaste af Voltaires romaner på svenska. Men visserligen är Lill-Masse sedan några människoåldrar inte mera tillgänglig i bokhandeln.

Den nu försvenskade romanens öfverskrift lyder egentligen Zadig eller Ödet, och berättelsen skildrar de äfventyr hjälten på Ödets tillskyndelse och under Försynens ledning genomgår.

Zadig lefde i »Babylon» på kung Moabdars tid. Han var — heter det — en ung man utmärkt genom en af naturen god karaktär, som uppfostran ytterligare förädlat. Han hade i korthet sagdt de egenskaper och färdigheter och han hyste de intressen, hvilka kännetecknade tidens ideala människotyp, »hedersmannen».

Men Zadigs förträfflighet, hans vishet och hans rättrådighet, bespara honom inte de mest ansträngande pröfningar. I kraft af sina goda egenskaper når han gång på gång lyckans höjd — i kärlek, makt, rikedom, vänskap — men blott för att städse i nästa ögonblick genom någon handling af osjälfviskhet, ädelmod, visdom störtas ned i olyckans djup. Hans lif är ebb och flod i bråd växling, och han slungas upp och ned som ett flarn på de svallande vattnen.

Den starkt brutna linje, långs hvilken Zadig rör sig, tecknas i 21 korta kapitel, af hvilka de flesta ha karaktären af en liten novellett eller en anekdot. I några af dem möta motiv, väl bekanta ur världslitteraturen — så t.ex. varierar historien om Zadigs första äktenskap temat Matronan från Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till föremål för lärda forskarmödor. Och i berättelsen om huru Zadig identifierade »drottningens aktningsvärda hynda» och »kungens heliga häst» ha vi en parafras på en fransk öfversättning af en italiensk bearbetning af en österländsk novell. Men ju bättre vi känna underlagen, dess lifligare sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af lätthet (som man sade på den tiden), af spänstighet och klarhet. Ironien, som är Voltaires viktigaste retoriska medel, är ännu i Zadig egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har föga eller intet af den hvasshet, som (kunde vi säga) från och med den mot Maupertuis riktade pamfletten Diatribe du docteur Akakia ett hälft årtionde senare utmärker den: när så vara skall, och äfven däremellan.

Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom händelseförloppet, och kommentaren är så diskret som möjligt. — Zadig och hans tjänare säljas som slafvar. Tjänaren är kraftigare och betalas följaktligen högre. Men det inträffar, att Zadig får tillfälle att för sin ägare förklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas högre; han vinner sin herres aktning, han når hans vänskap, blir hans kompanjon och återfår sin frihet. Detta är sättet på hvilket Voltaire, alldeles oförmärkt, inskärper hos sitt auditorium, att alla människor äro lika, att andens odling emellertid betingar ett högre värde hos individen, och att kunskapen är en makt, som bryter bojor och skapar frihet.

Det är vidare t.ex. frågan om religionen. — Sedan ett tusen femhundra år är Babylon sönderslitet af kampen mellan två sekter. Den ena anser, att man bör inträda i Mithras tempel med vänstra foten först. Den andra sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med högra foten först. Kort efter Zadigs upphöjelse till minister inträffade den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spänning hur den vise unge mannen skulle förhålla sig. Zadig trädde fram till tröskeln och hoppade jämfota in i templet. Därpå tog han till ordet och bevisade i ett vältaligt anförande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser till personen, inte heller gärna kan hysa någon särskild förkärlek för det ena eller andra benet.

Detta var frågan om religionen som yttre form. Religionen såsom lära diskuteras i ett kapitel, i hvilket uppträda representanter för en massa skilda bekännelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar honom genom att steka och äta honom; en kaldé, som dyrkar en fisk och anser det vara ett helgerån att äta fisk och som beskärmar sig öfver egyptiernas brist på pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars företräden, tills slutligen Zadig fäller de förlösande orden. Han får de tvistande att medge, att det inte är en viss tjur och en viss fisk deras dyrkan gäller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Således, slutar han, äro ni alla af samma åsikt, och det är samma gud ni tillbedja. »Och allesamman omfamnade hvarandra.»

Som synes propagerar Voltaire här den ofvanför, utanför alla bekännelser stående gud, den förnuftiga princip, som han härledde ur förnuftets existens och ur universums ändamålsenlighet. Det är på denna linje romanens sens moral drages ut, och detta sker i det märkliga tjugonde kapitlet om Eremiten.

Zadig vandrar på Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga motgångar. Han möter en eremit, förtror sig åt honom och följer honom på hans vandring.

Den vördnadsvärde gamle mannen utför en serie handlingar, af hvilka den ena är mera excentrisk än den andra. — De båda vandrarne ha gästfritt mottagits i ett hus, i hvilket de sökt nattläger. I gryningen reda de sig att fortsätta sin väg. Dock, dessförinnan fattar eremiten en fackla: jag erfar, säger han åt Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet mot vår ädle värd. Och så sätter han eld på huset. Litet längre fram på dagen dödar han en gosse, som visar dem vägen.

Men detta är mera än Zadig kan bära, och han riktar häftiga förebråelser mot sin vördnadsvärde följeslagare.

Medan han talar, förvandlar sig eremiten på ett sällsamt vis: hans skägg försvinner, hans drag föryngras, och fyra vackra vingar växa fram på hans rygg och skuldror.

Vet, säger han, att jag är ängeln Jesrad, nederkommen från tionde sfären för att upplysa ditt förstånd! Under ruinerna af sitt brända hus fann vår ädle välgörare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad gossen beträffar, så vet att han, om jag inte dödat honom, om ett år hade mördat sin tant och om två år hade mördat dig!

Men, sade Zadig, tillåt mig en fråga. Hade det inte varit bättre att leda in gossen på dygdens väg?

Vet, svarade Jesrad, att om gossen fått lefva en dygdig mans lif, så hade både han, den hustru han tagit sig och den son han aflat, i sinom tid alla tre blifvit mördade.

Men, återtog Zadig, är det då nödvändigt, att det onda öfver hufvud taget skall finnas i världen?

Om det onda icke funnes, svarade ängeln Jesrad, så vore denna jord en annan jord, och händelserna skulle länka sig till hvarandra enligt ett annat förnufts regler. Allt hvad du ser på den lilla atom, som du bebor, är till och har sin plats och sin tid enligt den ordning, som omfattar allt varande. Intet är tillfälligt. Det ges ingen slump. Allt är pröfning, straff eller belöning. Svage dödlige! håll inne med dina invändningar mot det, som du bör vörda.

»Men..., sade Zadig.»

Dock, nu hade ängeln Jesrad uträttat sitt ärende, och han hörde inte vidare på Zadig utan klippte med vingarna och flög sina färde mot den tionde sfären.

De öfverensstämmelser vi tycka oss upptäcka mellan Zadig och Candide äro så verkliga som möjligt, och de ha sin orsak.

Förhållandet är, ville vi säga, att de båda romanerna behandla samma tema, d.ä. frågan om det onda, om dess plats i världsordningen, dess ställning i människornas lif.

Vi veta hvad Candides diktare åsyftade; denna roman är en stridsskrift mot den optimistiska syn på tingen, som Leibniz och hans disciplar bekände. De kallade världen den bästa möjliga af världar. Voltaire låter sin Candide få röna, att chanserna tvärtom äro ganska stora, att denna värld är den sämsta möjliga af alla tänkbara.

Och vi ha å andra sidan sett, till hvilkel resultat Zadig fick komma. Erfarenheterna, som han hade inhöstat i sitt lif och hvilka han fullständigade under sin vandring vid den himmelske ledsagarens sida, de skola säga honom, att det inte ges någon olycka som ej för något godt med sig, eller som inte är en mindre grym olycka än den, hvilken hadekunnat inträffa. Denna värld innehåller bra mycket ondt, dock, världen och människan äro afpassade för hvarandra, och allt som sker betingas af en högre ordning. Eller med andra ord: sådan denna värld är, måste den trots allt betraktas såsom den för människan, sådan hon är, mest lämpade, alltså som den bästa möjliga af världar.

I Zadig eller Ödet bekämpar Voltaire den uppfattning, som låter den blinda slumpen regera. Det finnes en mening i allt och t.o.m. i det onda. Hans ståndpunkt är optimistens, han vänder sig mot den svartsyn, för hvilken det universella, styrande förnuftet inte existerar.

I Candide eller Optimismen, tio år senare, har bladet vändt sig; han insisterar nu med eftertryck på det ondas förekomst; han spörjer förgäfves efter en mening i det lidande, som människans lif på jorden tyckes honom vara; och han slutar med att säga, att blott den förmår uthärda lifvet, som flytt ur världen och upphört att tänka och att fråga.

Candide är i mycket hög grad ett personligt dokument; bakom Zadig (1747) anas därjämte också allmänna tidsstämningar.

Året 1745 betecknar höjdpunkten i Ludvig XV:s monarki. Sedan företrädarens välmaktsdagar hade kungligheten aldrig haft mera af glans, och mera af kredit både utåt och inåt. Det var i korthet sagdt året för slaget vid Fontenay. Man tyckte sig se den stora tiden återuppväckt och man väntade sig allt af framtiden. Den allmänna optimismen (inom samhällets högre lager) är nästan otrolig, man måste lära känna den i samtida källor.

Voltaire förblef inte främmande för den härskande stämningen. Han hade många skäl att känna sig väl till mods. Han drömde på denna tid om en roll som hofman och politiker, och det hade i själfva verket lyckats honom att blifva både rikshistoriker och kammarherre. Han hade hugnats med en pension ur det kungliga privatschatullet. Hans Helighet Påfven hade accepterat tillägnan af tragedien Muhammed eller Fanatismen. Och det hade ändtligen (1746) förunnats Voltaire att bli medlem af Akademien.

Sant är, att Voltaires flirt med hofvet och kungligheten tog ett jämförelsevis snabbt slut. Men det var inte så farligt. Voltaire tröstade sig lätt i hoppet om en snar vändning till det bättre. Han har ögat fylldt af glansen från det stora seklet, han tycker sig som alla andra återupplefva dess pånyttfödelse. Han känner, att hans egen lyckas stjärna står i zenit — parvenyen har i egenskap af diktare, filosof och sällskapsmänniska intagit en af de främsta platserna i den förnäma världen.

Härtill kommer ännu något, som är af allra största vikt. — Vid denna tid, början och midten af 1740-talet, har Voltaires filosofiska tänkande nått ett första, afslutadt stadium. Han har nu definitivt gjort »den nya filosofien» till sin. Han har tillgodogjort sig Lockes tanke, han har i anslutning till Newton skapat sig en världsbild. Och han äger nu den sköna känslan, att han vandrar från klarhet till klarhet. Det minskar inte hans förnöjelse, att han har tillfälle att sprida sitt vetandes skatter, till på köpet inom tidens mest civiliserade publik af förnäma damer och store herrar — han är den födde förkunnaren: propagandamakare, idépredikant, journalist.

Det är känslan af frihet och säkerhet, det är den dubbla glädjen att ha nått resultat och att få meddela dem, som bestämt den ljusa och lätta tonen i den älskvärdaste af Voltaires romaner, som Gaston Paris en gång kallade Zadig.

19. 8. 16.

NAMNLISTA.

Agathon (Henri Massis och Alfred de Tarde), 299.

Aiskhylos, 122.

Albertazzi (Adolfo), 195.

Alfieri (Vittorio), 205.

d’Annunzio (Gabriele), 194, 289 f

Aristophanes, 216.

Atra (Kaarlo), 13 ff

Augier (Émile), 273 f, 276.

Austen (Jane), 118.

Balzac, 187, 229.

Baudelaire (Charles), 148.

Benedictus XIV, 313.

Benelli (Sem), 193 ff

Bennett (Arnold), 111.

Benson (A. C.), 108.

Benson (E. F.), 108 ff

Benson (R. H.), 108 f

Berger (Henning), 20 ff, 59, 64 f, 190.

Bergson (Henri), 240.

Beyle (Henri), se Stendhal.

Björkman (Göran), 278.

Björnson (Björnstjerne), 140.

Blasco Ibánez (Vicente), 250.

Blicher-Clausen (Julia), 19.

Boethius, 231.

Bossuet, 218, 239.

Bourget (Paul), 207 ff, 221.

Bracco (Roberto), 194, 206.

Braga (Theophilo), 278 f

Brandes (Georg), 8.

Bratli (Carl), 250.

Browne (Thomas), 173.

Brutus, 197.

Bulwer Lytton (Edward), 118 ff

Burckhardt (Jacob), 196 f

Butler (Samuel), 128.

Butti (Enrico), 194.

Byron (Lord), 119 ff

Caesar, 150.

Cagliostro (Joseph Balsamo), 126 f, 150.

Caine (Hall), 120.

Calvin (Jean), 237.

Cannan (Gilbert), 128 ff

Carlyle (Thomas), 12.

Carnegie (Andrew), 44.

Cartouche (Louis Dominique), 146.

Casanova (Giovanni Jacopo de Seingalt), 143.

Castiglione (Baldassare), 56.

Castro (Eugenio de), 278 f, 288 ff

Cazalis (Henry), se Lahor.

Cedercreutz (Nanny), 27 ff

Cervantes, 252.

Chesterton (G. K.), 102 f, 154 ff

Collins (Wilkie), 120.

Cooper (James Fenimore), 173.

Corneille (Pierre), 263.

Crohns (Hjalmar), 306.

Dante, 210.

Darwin (Charles), 283.

Defoe (Daniel), 157.

Delacroix (Eugène), 239.

Delacroix (Henri), 52.

Depken (Friedrich), 165 ff

De Quincey (Thomas), 277.

Dhur (Jacques), 151.

Dickens (Charles), 118, 121, 180.

Donnay (Maurice), 215 ff

Dostojewski (Feodor), 277.

Doyle (A. Conan), 143 ff, 151, 153, 155 f, 159 ff, 166 f, 170 ff

Dumas (Alexandre), 127, 150, 197 f

Dumas d. y. (Alexandre), 81, 270, 272 ff, 276.

Epikurus, 232.

Estlander (C. G.), 8.

Farrère (Claude), 277.

Fayette (M:me de la), 261.

Flaubert (Gustave), 290.

France (Anatole), 178, 223 ff, 232 ff

Frans af Sales (den helige), 53 ff

Freytag (Gustav), 181.

Frosterus (Sigurd), 33 ff, 39 ff

Futrelle (Jacques), 169.

Gaboriau (Émile), 147, 166.

Ginora (Caterina), 196 ff

Goethe, 126, 229, 283.

Green (Anne Katherine), 147.

Grimod de La Reynière, 230.

Hahl (Jalmari), 260.

Harte (Bret), 173.

Hartleben (Otto Erich), 137 ff

Hauff (Wilhelm), 143 f, 172.

Hebbel (Friedrich), 181.

Hegel, 240, 282.

Heidenstam (Verner von), 65.

Hermant (Abel), 241 ff

Hichens (Robert), 111.

Hillman (Adolf), 254.

Hoffmann (E. T. A.), 183.

d’Holbach (baron), 230.

Homeros, 143.

Hoops (Johannes), 165.

Hornung (E. William), 145 f, 152, 166 f, 172.

Hugo (Victor), 146, 271 f, 276.

Huysmans (J.-K.), 289.

Ibsen (Henrik), 58, 181, 219.

Jean Paul, 180.

Jeanne d’Arc, 150.

Kant, 240.

Kipling (Rudyard), 161.

Kretzer (Max), 188 f

La Bruyère (Jean de), 295.

Laclos (Choderlos de), 243.

La Fayette (M:me de), 261.

Lagerborg (Rolf), 46 ff, 124.

Lagerlöf (Selma), 77.

Lahor (Jean), 285.

La Reynière (Grimod de), 230.

La Rochefoucauld (duc de), 47.

Lasserre (Pierre), 227.

Leblanc (Maurice), 148 ff, 152.

Leconte de Lisle (Ch.-M.-R.), 284 f

Leibniz (G. W.), 283 f, 310.

Lemaître (Jules), 8, 227.

Lermina (Jules), 148.

Leroux (Gaston), 151 ff

Levertin (Oscar), 8 f, 65, 262, 276 f

Lidman (Sven), 59 ff

Lindau (Paul), 145.

Locke (John), 313.

Loyola (h. Ignatius de), 51.

Lucretius, 230.

Ludvig XIV, 293 ff

Ludvig XV, 311 f

Luther (M.), 237.

Lytton, se Bulwer Lytton.

Mackenzie (Compton), 128.

Maeterlinck (Maurice), 35, 121, 158, 290 f

Magnussen (Julius), 268 ff

Mallarmé (Stéphane), 291.

Marie-Antoinette, 150.

Martins (J. P. Oliveira), 280, 287.

Matter (M.), 48.

Maupassant (Guy de), 100, 275 f

Maupertuis (P. L. Moreau de), 306.

Maurras (Charles), 227.

de’ Medici (Alessandro), 196 ff

de’ Medici (Lorenzino), 196 ff

de’ Medici (Lorenzo), 200.

Meyer (Richard M.), 181.

Meyrink (Gustav), 161.

Middleton (Richard), 174 ff

Molière, 140, 221, 274.

Mouthon (J. F.), 151.

Musset (Alfred de), 198, 200, 228.

Mörne (Arvid), 68 ff

Newton (Isaac), 313.

Nietzsche (Friedrich), 42 f, 139.

Nohrström (Holger), 82 f

Norris (Frank), 44.

Novalis, 48, 57.

Onions (Oliver), 128.

Pardo Bazán (Emilia), 249 ff

Paris (Gaston), 12, 313.

Pereda (José Maria), 250.

Platon, 46 ff

Poe (Edgar Allan), 143 f, 146 ff, 152 f, 155, 161, 166, 169 f

Porée (Fader), 205.

Prévost (Abbé), 260 ff, 271.

Proudhon (J.-P.), 281 f

Quental (Anthero de), 278 ff, 291.

Quincey (Thomas de), 277.

Raabe (Wilhelm), 180 ff

Racine (Jean), 263 f

Régnier (Henri de), 244, 292 ff

Renan (Ernest), 232, 234.

Reuter (Fritz), 180.

Rey (Étienne), 299.

Richter (Jean Paul), 180.

Robespierre (Maximilien), 223, 227 f

Rockefeller (John D.), 44.

Rousseau (Jean-Jacques), 223 ff, 267.

Runeberg (J. L.), 95.

Sales (St François de), se Frans af Sales.

Sarcey (Francisque), 231.

Schildt (Runar), 84 ff, 91 ff

Schiller (Friedrich), 181.

Schnitzler (Arthur), 140, 274.

Schwob (Marcel), 277.

Scoronconcolo, 197.

Séché (Adolphe), 299.

Senault (Fader), 56.

Shakespeare, 164, 167, 202.

Shaw (G. Bernard), 35, 130.

Snaith (J. C.), 111.

Sofokles, 276.

Spielhagen (Friedrich), 181.

Stendhal (Henri Beyle), 45, 296.

Stevenson (Robert Louis), 144, 146.

Stilgebauer (Edward), 186 ff

Strauss (Johann), 140.

Strindberg (August), 65.

Swift (Jonathan), 129.

Söderberg (Hjalmar), 65.

Söderhjelm (Werner), 7 ff

Taine (H.), 12, 208, 279.

Talvio (Maila), 76 ff

Tandrup (Harald), 102 ff

Tennyson (Alfred), 119.

Teresa (den heliga), 51 ff

Thackeray (W. M.), 115, 118, 121.

Thorvaldsen, 126.

d’Urfé (Honoré), 55.

Valdés (Armando Palacio), 250.

Van de Velde (Henry), 40, 43.

Vere Stacpoole (H. de), 146 ff, 152.

Verne (Jules), 172.

Vidocq (Eugène François), 146.

Vigny (Alfred de), 140.

Walpole (Hugh), 128.

Wells (H. G.), 156.

Wheeler (Rosina), 119 f

Wilde (Oscar), 228 f

Wilding (A. F.), 40.

Vogüé (Melchior de), 209.

Wolff (Pierre), 275 f

Voltaire, 129, 143 f, 155, 172, 205, 214, 233, 237, 304 ff

Zola (Émile), 12, 22, 187 ff, 241, 251, 271, 275, 280.

INNEHÅLL.

Werner Söderhjelm 7

Utklipp om böcker.

Kaarlo Atra 13

Pyhä Cecilia.

Johan Hörnfelts roman 20

Henning Berger: Hörnfelt.

Nanny Cedercreutz 27

Från alp och hav.

Sigurd Frosterus 33

Moderna vapen. — Olikartade skönhetsvärden.

Platons kärlek 46

Rolf Lagerborg: Den platoniska kärleken.

Sven Lidman 59

Köpmän och krigare.

Den svenska jorden 68

Arvid Mörne: Den svenska jorden.

Den finska jorden 76

Maila Talvio: Förödelsen.

Runar Schildt 84

Regnbågen. — Rönnbruden och Pröfningens dag.

Harald Tandrup 102

Det gamle Hus.

E. F. Benson 109

Osbornes. — The Luck of the Vails.

Edward Bulwer Lytton 118

Zanoni.

Gilbert Cannan 128

Windmills. — Young Earnest.

Otto Erich Hartleben 137

In memoriam.

Detektivlitteraturen 142

E. W. Hornung. — H. de Vere Stacpoole. — Maurice Leblanc. — Gaston Leroux.

Fader Brown 154

G. K. Chesterton: Den menlöse Fader Brown.

Rymmare och fasttagare 165

Friedrich Depken: Sherlock Holmes, Raffles und ihre Vorbilder.

Richard Middleton 174

Spökskeppet och andra berättelser.

Wilhelm Raabe 180

Hungerprästen.

Edward Stilgebauer 187

Börskungen.

Sem Benelli 193

La Gorgona.

Middagshöjdens dämon 207

Paul Bourget: Le démon de midi.

Maurice Donnay som feminist 215

Les éclaireuses.

En roman om rousseauismen 223

Anatole France: Les dieux ont soif.

En pamflett mot kristendomen 232

Anatole France: La révolte des anges.

Abel Hermants krigsbok 241

Heures de guerre de la famille Valadier.

Emilia Pardo Bazán 249

Hemsjuk. — La cuestión palpitante.

Abbé Prévost 260

Manon Lescaut.

Manons systrar 268

Julius Magnussen: Betty.

Os Lusiadas 278

Anthero de Quental. — Eugenio de Castro.

Henri de Régnier 292

Romaine Mirmault.

Zadigs äfventyr 304

Voltaire: Zadig eller ödet.

Namnlista 314

OLAF HOMÉN:

Anatole France. 1906. 2:50

Studier i fransk klassicism. I. 1914. (Slutsåld)

De nya författarna. 1915. 1:90

Från Helsingfors teatrar. 1915. Inb. 7:— 5:25

Studier i fransk klassicism. II. 1916. 5:—

I marginalen. 1917. 12:—

Omslagsvignetten tecknad af Axel Haartman.