TREDJE BOKEN.

d. 2 Febr. 1850.

Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att uppteckna i orons album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med landtmätaren v. Degen.

Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.

Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af glädje. Josef har sökt tvätta bort en del af sin fläck och — han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.

Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt.

Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.

Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!

d. 17 Juni 1850.

Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge.

Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.

Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit denna ljufva plåga.

— Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska — sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.

Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen — ty denna kan vara falsk — utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott den rätta kommer, så skall Anna nog lära sig älska.

— Den rätte kommer väl aldrig — sade Anna — redan är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.

Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.

— Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon.

Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men oqvinnligt. „Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska“, hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan än ..... min bror Clinton.

Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.

Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.

— Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin syster.

— Ja, vet du, Celia lilla — sade Clinton, i det han kysste mig — jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.

— Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en ros.

— Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.

Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.

Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af hvarann ... så der mycket.

Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

— Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de lyckligaste ... äkta män.

Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: „kanske du, min bror, just blir den lycklige“. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.

Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:

— Åh, nog är han hygglig.

— Är han sådan som du föreställt dig honom?

— Ja, nej .... Din bror har jag alltid föreställt mig såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade honom.

— Är han öfver eller under den? — fortfor jag obarmhertigt.

— Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med sådana frågor.

Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.

Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom dervid.

Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.

— Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt — sade kaptenskan till sin man — hon hällde ägggulorna i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.

Kaptenen smålog och sade blott: — hm, hm. Han hade väl samma tankar som jag.

Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig.

Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna som med Anna.

— Kan Clinton — tänkte jag för mig sjelf — kan min bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara sådan!

Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:

— Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du älskar mig.

— Ja, ja, ja — svarade Anna i ljuft bryderi.

I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:

— Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.

— Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin.

Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.

Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.

Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande.

Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du fridens anspråkslösa bok.

d. 8 Jan. 1851.

Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons album.

Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett honom, jag vet icke, om med smärta eller med fröjd.

Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.

I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person „öka assembléens glans.“

Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna „lustresa“. Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.

Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.

Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.

Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, „hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.“

Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.

Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna:

— Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, blek gosse.

Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: — Axel!

Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af lifvet.

Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:

— Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.

Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om, huru mycket „herr Segerskjöld“ vuxit, och huru roligt det var att se honom.

— Tycker mamsell Värn verkeligen, att det är roligt?

Axel satte mycken tonvigt på detta „mamsell Värn“. Detta kändes mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt herr Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom „herr Segerskjöld“.

Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.

Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att ordna mina tankar beträffande Axel.

Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till dansen.

Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade:

— Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.

— Låt oss anse allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara fremmande mera.

— Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att tycka så. Och jag vill ej ens anse allt det förra för en dröm. Det finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm.

För godt för att vara blott en dröm? — sade jag — Kan verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon jemförelse.

— Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?

— Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.

(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).

— Det kan nu vara nog — sade Axel —; det förflutna står åter vid min sida och är icke fremmande mer.

Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:

— Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar välkomna der?

— Huru kan Axel tvifla derpå? De äro välkomna.

— Äfven oaktadt Celia finnes der?

Nu anade jag, att hans mening med detta vågar kunde vara en annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på mitt svar, som blef:

— De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.

— Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag är husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall våga mig till Mainola.

Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.

Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.

Jag tänkte: — Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!

Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap framför äldres. „Jag vill så gerna agera beskyddare“ tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition af Clinton.

Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.

De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin förmåga att „hålla mig varm“; äfven måste jag hålla dem räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade så tomt efter ... Axel.

Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att jag bleknade.

Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.

Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon ansträngning.

Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:

— Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa utöfver de ordinära turerna med ..... mig.

Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.

Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:

— Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.

— Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.

— Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!

— Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!

— Och hvad mån’ vara detta allra bästa? — sade han med en ton, som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.

— Det som för jorden närmast till himlen.

— Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed dö för det man älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för ..... sådant!

— Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.

— Det var bra, att Celia tillade detta nästan. Eljest skulle jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls vara. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore borta.

Hastigt förändrande ton sade han småleende:

— Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.

— Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt — sade jag.

— Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är — svarade Axel.

Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.

Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.

Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.

d. 12 Jan.

Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, — så kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans „förmåga att kunna följa med,“ samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.

I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror småskrattande:

— Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men menade säkert en skyldighet.

Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.

Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: — o, att småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade för hvarandra.

Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru passligt det vore, om Axel o. s. v.

Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes svara:

— Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden släcks.

Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.

Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon håller af?

Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans kärlek ... ack att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar jag den, skulle det så hända att jag besvarade den, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!

d. 17.

Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

— Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta, när du läser med mig.

— Gör jag det? Det visste jag icke af.

— Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för Axels skull.

— Hvarföre just för Axels skull?

— För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel bra mycket.

— På hvad sätt är då Axel så söt?

— Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också ändå någonting, det.

— Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat på.

— Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.

— Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?

— Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han. Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad, och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal, riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde.

Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:

— Men hvart vill då Emma komma med detta prat?

— Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe, nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven visa det.

— Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.

— Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!

— När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.

— Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. Han är den allrabästa.

Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda vingar.

Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.

De blandade sig med Emmas.

d. 20.

Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.

Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga. Clinton och Anna voro med mig.

Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.

Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.

Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.

— Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.

Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.

— Detta ser ut som nedgången till en grufva — sade jag.

— Det är så — sade Axel — fatta mod och sätt dig jemte mig i denna korg. Vi skola fara nedåt.

Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.

— Är du rädd för mörkret, Celia?

— Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

— Det börjar väl äfven snart att ljusna — sade Axel.

— Huru djup är denna grufva? — sporde jag.

— Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.

I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.

Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.

Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.

— Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne klasser; men slafvar äro de alla.

Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

— Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock lika gestalter.

Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.

— Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor, handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.

Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.

— Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.

Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.

— Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike — sade Axel. — Snart skall du få se en ännu skönare syn.

Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro olika, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och framräckte sina skänker.

Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig — en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.

— Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd — utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.

Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:

— Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.

Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.

Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:

— Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.

Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig brudsång.

— Är här ej godt att vara? — hviskade Axel. Jag svarade:

— Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!

— Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat hit din fader och din mor.

Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga brudskaran omkring mig.

Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag vaknade.

Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon vacker dröm.

Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man.

Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i sällskapet: — drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att ske i verlden.

d. 24.

I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade Emma: — jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:

— Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften, att jag ville vara ensam med Celia.

— Emma är ett mycket förståndigt och godt barn — sade jag tanklöst.

Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig.

— Jag lofvar det, då Celia så vill — sade Axel, med ett alfvar, som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme fortfor han:

— Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ... intet.

— Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så — hviskade jag, i det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon.

— Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. Det är nog för mig, att jag älskar dig.

Åter sade han, efter en lång tystnad:

— Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är det tid för frågor.

Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ... någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.

Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:

— Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der med de gamla!

Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo mig att skratta.

De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa.

Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, stackars barn, som gret.

d. 1 Mars.

Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. Farbror klagade att han „radicaliter“ förlorat sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... jag gret icke.

Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.

Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.

Emellertid, om det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att icke vara kärlek. Således är det väl ändå kärlek.

Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!

Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.

Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?

Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.

d. 20 October.

Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit oöppnad.

Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.

Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.

Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.

Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet till ... lilla Emma. Det lyder så här:

H:fors d. 15 Oct. 1851.

„Söta Emma!

Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.

Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?

Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket om kaffe.

Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.

Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från

Axel Segerskjöld“.

Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.

Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin födelsedag.

Farbror blef mycket glad öfver nyheten. — Det är en skön sak — sade han — att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit student, och den som en gång varit det, förblir det ock.

d. 5 Nov.

Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.

Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.

Så stor och vacker Axel blifvit. — Det var en lycka — sade Emma — att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.

Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig så lik i det stora hela. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af ciel!

Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka förändring hos Axel.

Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!

Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.

Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.

Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?

d. 10.

Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:

— Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.

— Åh — svarade jag — nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.

Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?

d. 15.

Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.

Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.

Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.

Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:

— Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en „nedförbacke“, som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.

Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga proposition. Emellertid gick hästen framåt.

Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.

Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.

Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.

Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.

O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så dyrt!

Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på Axel.

Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen.

Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.

— Du dumma menniska — utbrast Emma till Anders — du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.

Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!

Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård — det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till hemmet.

Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma till honom.

O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.

— Celia — hviskade han — hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad.

— Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.

— Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det går väl öfver.

Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: — det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:

— Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.

— Kanske det skadar Axels bröst att tala — sade jag, i det jag bemödade mig att svälja tårarna.

— Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!

Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!

Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet är krossadt.

Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.

O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!

Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När han är borta, så tag då äfven Celia rätt snart.

Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.

d. 19.

Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar sedan säga: — „hvarföre skall du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen“. Sedan började han åter tala osammanhängande ord.

O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.

De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för Celias hjerta.

Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke tänka på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.

d. 20 Dec.

Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!

Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons album. Nu är du den rätta fridens bok.

Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:

— Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?

— Månen är i nedan. Men det är stjernklart.

— Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter Vega?

— Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då ..... Vega uti Lyran är nära intill Svanens kors, och icke alltför långt ifrån Carlavagnen.

— Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.

— Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.

— Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....

Hvad menar Axel — utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.

— Anse himlen vara uti Vega-stjernan — sade Axel.

Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att himlen var för mig förlorad på jorden.

— Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....

Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar sällhet svarade jag:

Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:

— Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!

— Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.

— Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....

Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.

— Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må’n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.

Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:

— Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur boken om Christi efterföljelse.

Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:

Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia .....

Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.

Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.

Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.

Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.

Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.

På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt min Axels ande.

Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.

Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.

Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.

I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. De döda veta det. Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.

O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig.

I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen.

Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel.

Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af eolsharpans toner.

Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf.

Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen.

Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.

Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.

d. 2 Febr. 1852.

Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.

Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.

— Säg mig, bäste doktor — sade jag åter — är min sjukdom farlig.

— Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att sjukdomen vore farlig.

— Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr doktorn derom så vackert.

— Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.

— Säg mig att den är mycket, mycket farlig!

— Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig.

— Det är väl lungsot, är det icke så?

— Ja, det är lungsot. Ni småler.

— Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!

— Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist föreskrifna medlet hostat blod?

— Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med blodstörtning, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.

— Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ...

— Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.

— Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.

— Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min hand och min varmaste tacksägelse.

I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.

Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ... evigheten.

d. 15 Febr.

Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.

Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder jordlifvet med dess sorger.

Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre skola de lefva.

Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock mig.

I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet.

Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till himlens sal.

Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.

Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med myrtenkrona.

Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli den käraste belöning för hennes sorg och tårar.

d. 2 Mars.

Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och själ.

För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt.

Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett kallt och jordiskt ämne.

Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet.

Stjernorna, de tala blott till själen; de hafva intet utaf jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de flytt.

Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.