ANDRA BOKEN.

Åbo d. 16 Jan.

Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat färg, i det inre!

Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker jag min närvaro derute är mindre nödig.

„Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.“

Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. Jag är ett blad i hans lefnads bok.

Huru sade Josef Felixdagen?

— Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets ingifvelse, utan beräkning.

Jag minnes dem icke mera — svarade jag, men kände, huru högt jag rodnade öfver denna osanning.

— Förlåt mig — återtog Josef — ty jag älskar er.

— Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.

Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte mig i den första kyssen!

Celia är stum och fattig.

d. 22.

Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke heller i hemlighet.

Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt.

Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde honom.

Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga känslor.

Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser barnasinnet vara det högsta.

Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.

Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han leende:

— Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att vi skola bli man och hustru.

Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:

— Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.

— Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....

Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:

— Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det kommande åt Gud och ett vänligt öde.

När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.

Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande än alla förnuftsgrunder.

Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas skratta åt mig?

d. 29 Febr.

Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag haft att skrifva?

Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat mista den.

Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?

Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.

Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.

Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka blir vansinnig.

Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan vände talet på annat.

Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.

Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som skapat själarna?

Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.

d. 10 Mars.

Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.

Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna ens.

Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt och hemskt.

Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen, jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting sådant som: „hvad har Axel här att göra? Axel får gå.“ Då gick han långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.

Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att han icke heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med goda ögon såg vårt rendezvous?

Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.

Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.

Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten med den — vänskapen är ju redan så mycket — hvarföre fordrar han äfven kärlek?

Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ... den att han älskar mig.

Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens icke. Stackars liten Axel!

Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!

Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt!

Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag komma fram med sådant för min principale?

d. 15 Mars.

Jag behöfde icke „komma fram med sådant för min principale“. Hon gjorde det sjelf.

Jag vet icke, Celia lilla — så talade hon — huru du skall uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.

Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:

— Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.

Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar. Men min principale återtog:

— Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid talar om en viss person, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant tillgå? Huru tycker Celia?

Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.

— Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut. Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel skall få lära sig att glömma sin guvernant.

Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.

Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep i släden. Sådan hade han varit i går.

Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

— Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall vara hos morbrors. Vill Celia så med?

— Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.

— Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får vara nära Celia?

— Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.

— Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med den elaka karlen, som jag icke kan tåla.

Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i minen, sade Axel:

— Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan. Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.

Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det märkte Axel och sade:

— Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?

— Ja, visst bör Axel resa.

— Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera jag vill glömma, desto mera minnes jag. — — — Adjö nu Celia, blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.

Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade: måväl, mamsell Värn!

Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af, den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia.

d. 1 April.

Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.

Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i staden och naturligtvis här hos mig.

Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade druckit något.

Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl någongång kunna hända äfven mig.

Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på att han icke blefve ett dygdemönster. „Jag har nyss — tillade Josef — varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig korgen.

Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk.

Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer.

Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om någonting annat, om mitt underliga beteende.

Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?

Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag, efter Josef så gerna talar med henne så länge.

Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.

Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke är så roligt.

När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände, och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett steg.

Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:

— Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken till rätta.

Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:

— Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran om stadig vänskap.

Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef förlägen.

Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.

Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af den svarta sjukdom, som kallas svartsjuka, hvilken troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som svartsjuka.

Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.

Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som den, att min älskling haft en annan qvinnas (sin kusins!) händer i sina, förorsaka obehag hos Celia?

Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!

d. 10.

O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och mer. Och den har inga moln.

I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:

— Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?

En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

— Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?

— Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en af gästerna, så är allt bra.

Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar all den lycka, som väntar mig.

Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.

Josef var nöjd med mig och sade, att jag „bevisade“ min proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke vågat göra.

d. 17.

Jag hade nyss slutat läsningen af „Nunnan i Gnadenzell“, denna bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.

Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än sanningen.

Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:

— Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?

Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.

— Jag har fått den af Josef — sade jag således.

— Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!

— Om jag minns rätt — tillade hofrättsrådinnan — har man der att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.

— Men — inföll jag ifrigt — bland qvinnorna finnes der en Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.

— Det kan vara — svarade hofrättsrådinnan — men det minnes jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.

— Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd med den vackra upplösningen.

Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då sade han:

— Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig. Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att boken var sedlig.

— Sedlig, huru skall detta förklaras — frågade fröken Dorothée.

Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:

— När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda, så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra. Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skärande disharmoni.

Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som opartiskt bedömt saken.

Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre, hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de äro fördomsfria.

d. 30.

Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke „sett i syne“, utan att allt var verklighet.

Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.

Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna bref.

Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.

Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita gardiner.

Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en mindre. Skuggan stod stilla.

Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.

Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var Axel. Ja, Axel.

Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:

— Celia, Celia, förlåt Axel!

Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.

Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.

d. 20 Maj.

Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.

Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren. Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin is öfver hjertat och inbillningen.

Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för mig.

Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt och oroande.

Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: „hon är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort intryck på — ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.“

Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar. (Solen, det är kärleken, men icke jag).

d. 2 Juni.

Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd, alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera med min kärlek.

Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.

Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.

— Nå men, gode Josef — sade jag — jag lemnar ju inga bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.

— Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der latinska namnet.

Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:

— Det heter icke Primuula Veriis, utan Priimula Veeris.

Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan bli rättad af Josef, är så roligt.

Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:

— Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.

d. 5.

Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen, för att kasta på mig „polkan“ och hatten. Jag hade kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.

Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga mig.

— Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.

Efter sin „relegation“ hade han, då han någon gång talat till mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat honom ansträngning. Jag svarade:

— Hvad är det då, Axel har att säga mig?

— Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för den om de faror, som kunna hota?

— Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant — svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.

— Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg — fortfor gossen med en förstulen blick.

— Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen.

— Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att göra.

Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån’ jag gjorde orätt deri?

d. 25 Juni.

Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.

Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.

Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: „månne icke denna lycka är för stor för Celia?“ Men jag vågade icke länge tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens lycka.

Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.

Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.

Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för ... honom. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.

d. 26.

I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.

Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne gånger.

Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en vän, vore äfven vännen stum.

Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.

Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.

Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:

— Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.

Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig, och jag beslöt att icke „besvära“ dem med min guvernants-person.

Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet, och han sade:

— Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos „mabonne“ talat godt för dem.

— Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?

— Det att jag nu får rå om Celia ensam — svarade Axel med en ovanligt stolt min och hållning.

— Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle låta så der rå om sig?

Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen kastade han på mig.

— Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?

— Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?

— Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?

— Hvilka, hvilka? säg Axel.

— Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?

— I himlens namn, gosse, säg ut!

— Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda mig?

— Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

— Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.

Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag frågade, hvart han ville föra mig.

— Var tyst och stilla — svarade gossen — följ blott mig.

Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:

— Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på munnen, så skall Celia blott ..... höra.

En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig jordvall, som dolde utsigten framåt.

Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat.

De lydde: — Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är förförisk, du hittar på utvägar, du är icke dum, du! Ack om Celia sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.

En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.

Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som en bildstod.

Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens knut. Då sade han gråtande!

— Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?

— Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt hem, som snart icke är .... Celias.

Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag utan medvetande och i feberyrsel.

Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker, som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min säng, hade jag sagt: — gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig, elaka qvinna. — Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.

d. 27.

I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser; jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera med honom.

Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan derom.

Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.

Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.

d. 30.

Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!

Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt, „en ond engel — sade ju hofrättsrådinnan — hvars förtjenst är att hitta på utvägar och att icke vara dum“. Huru beklagansvärd är icke menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val, att kärleken gjort henne blind!

Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats i mitt album.

„Celia!

Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig — — allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm

Josef“.

Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.

d. 1 Juli.

I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid en anmärkning. „Taga är denna gång detsamma som gifva“ menade hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet grannlaga?

Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte varmt min hand.

Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina svarade:

— Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä’ke det sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig, mabonne.

Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg ..... hofrättsrådinnan badande i tårar.

Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan sade snyftande.

— Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.

Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade.

— Kom Bina — sade Lina i det hon hoppade ner — efter Celia ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.

De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och sprungo allt hvad de kunde.

Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara hvarföre.

Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka samla nya tankar.

Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!

Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:

— Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att ännu en gång få vara med Celia ensam?

— Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af dig.

— Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.

— Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.

— Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för mig?

— Endast en liten tid.

— Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.

— Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.

— Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade, alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia om „faror som hota“. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ... olycklig.

Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott:

— Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!

— Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!

Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste:

— Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför lekkamrater och syskon, framför min ... egen mor!

— Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.

— Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla de faror, som kunna hota, afvärja alla de faror, som verkligen hota. Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade ... jag kunde heller icke svara ... sade Axel:

— Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att säga, någonting att begära.

— Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

— Ack vet Celia — hviskade Axel — jag drömde denna sista natt, att ... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?

Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?

Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:

— Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra åter. Farväl!

Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.

Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.

d. 4 Juli.

Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.

Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.

Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition. Då sade han:

— Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.

Han kysste mig på pannan och fortfor:

— På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?

Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.

Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.

Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.

Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof, dock icke ... utom viken.

d. 15.

Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles vanlig.

En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.

Jo, vet Celia — sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa, som vi nästan sagdt äro systrar) — jag funderar på, huru jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.

Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.

— Ja, nog förstår jag det alltid — svarade den lilla tviflerskan — men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det vore roligt att få se detta slut.

Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda punkt på dess yta åt det blåa till, och att man kunde föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se jordens slut.

— Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på väggen och under taket.

Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom klotet.

Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville komplettera min förklaring, inföll småleende:

— Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.

Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:

— Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen närmast.

Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning, och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.

— Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?

— Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att flugan har starka ben, och för att flugan vill spatsera under taket.

Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var nöjd.

d. 20.

Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!

Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt Mallasvesi album, eller fridens bok.

Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående orons album.