FÖRSTA BOKEN.

Ett bref till Celias broder Clinton:

Den 20 Mars 1852.

„Min egen gode broder!

Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.

Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din egen, enda syster.

Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och sanningens seger.

När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.

Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från

din lyckliga syster Celia.“

Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:

CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.

(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som är rik.

En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.

Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är min bror.

Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor.

Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga „mera en annan gång, mamsell Wärn.“ Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.

Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.

Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ Jag svarade då någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!

Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något framskriden ålder.

Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.

d. 24.

De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.

Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.

Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen!

Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret nej blir lönen för er möda!

Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i andra vågor. Hvad vet jag!

(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)

d. 5 Sept.

„Snälle Clinton!

Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig. Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då vore jag ensam.

Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke huru det plägar vara.

Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att säga det den „gamla flickan“ hos henne skymtar fram. Dertill är hon altför afmätt och stel — — en följd dels deraf, att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd, „ithy“ att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min bror nu tycker att jag är elak?)

Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för „så i lära som lefverne“. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad näs var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då också „ma petite.“ Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.

(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)

Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.

Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän — den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala.

Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem.

Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan — „att han är ett geni; så äro alla genier.“ Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett sådant.

Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga marginalen.

Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.

Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af

Celia.“

d. 15.

Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.

När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var så roligt.

Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.

Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.

När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af „la haute volée.“ Af förnämt folk pretenderar han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.

— Har herr Wärn förut varit i Åbo?

— Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes till.

— Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på.

— Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig icke så mycket om dem.

— Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana antipathier? — invände gamla fröken.

— Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det ville ha sig för henne här.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):

— En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.

— Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf — inföll fröken Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.

— Ja, så menar jag — svarade assessorn.

Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton sade nu småleende:

— Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än nånsin förut:

— Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller magistern en kopp till?

Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en sådan ära.

En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: „vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.“

Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, — nå ja!

d. 28.

Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.

Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera hemmastadd.

d. 12 Oct.

I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.

Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på malice kallar „kalfhagar“, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.

Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider.

Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med sin — hesa stämma.

Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

— Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.

— Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.

— Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...

Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad.

När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:

— Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar?

Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig — så der lamt.

— Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes vore i stånd till allt.

Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:

— För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.

Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig. Dock sade han än en gång:

— Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du skall ha det bättre. Tro mig det, Celia.

Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en karl.

d. 15 Okt.

Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord.

Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar mig då och då och kallar mig „mein erster Traum“. Hofrättsrådinnan klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af detta språk) „jou handsome girl“. Jag är icke riktigt säker på, om det der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är densamma.

Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!

d. 1 Nov.

Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.

En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke „caché“, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: „å nej, icke är det så, utan så här är det.“ o. s. v. Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: „månne inte timmen redan snart är förliden“? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem „någonting illa“, så äro de dock högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små händerna och säga, „kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen“.

d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! — — Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!

Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: „tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en sådan som mabonne“. Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.

Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.

Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till „erfarenhet“ emot henne ett „barn“. Rosinas lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har gått segrande ur dem alla.

För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.

Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.

Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en advokat för min brors sak.

Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.

Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: „godt Celia, jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!“

Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med Celia.

d. 5 Dec.

Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga, obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag för ett sådant.

Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har mera att skrifva.

Adjö, mitt album!

d. 10 Dec.

Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.

I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

— Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel — sade jag efter en temlig paus.

— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....

Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:

— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?

— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.

— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

— För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...

— Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!

— Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva sedan ...

— Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad om pluriel af ciel; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är Celia; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska coelum. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder himmel.

— Och hvart vill Axel komma med detta prat?

— Jag tycker att ditt namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt namn är som en himmel.

— Men passar det att Axel kallar mig du?

— Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. Huru låter mabonne emot Celia! Hvarföre skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

— Är det nu detta, som Axel begär af mig?

— Ja, Celia, nog är det så.

— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?

— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.

— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.

— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias hufvud ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...

Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.

Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.

d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.

Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.

„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det i Topelii Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.

d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!

d. 27 Dec.

Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat än en verldsmenniska.

Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: „Vi menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.“

Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det sednare. Men jag må fara.

Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.

d. 28 Dec. kl. 3.

På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om „landsherrarne“ tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.

Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å landsbygden. — Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne, menade Clinton. — — Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i romaner. — Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke med dylikt ..... sådant bruka vi ej. — — Ja så, här finnas således icke några egna romaner, men — fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på mig — skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. — — Väl möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer förlåta oss.

En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.

Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.

Men om tvenne af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.

Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ... troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro det ännu.

Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade .... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det. Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.

Efter dansen kom Axel till mig med de framhviskade orden: „söta Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.“

Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda riktningen.

Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara lösa.

Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: „jag vet, att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.“ Och han lyckades. En annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han räddat den gamla. Men se, då rörde ha’n sig icke det minsta; han smålog blott och sade skämtande: „gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle. Eller ha’n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig“? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi — menade Ida — betraktade honom då med afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen nu skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef landtmätare.

Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade han sagt; „det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän.“

Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom för sig sjelf: „kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.“

Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt framför mig och säger:

— Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne vaknar: „en annan gång mera, mamsell Wärn.“ Så har jag då slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.

Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån Vista gästgifveri.

Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:

— Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att det är om er jag sagt: „det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt hjertas bok.“ Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.

Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!

— Så är mitt förnamn, men tillnamnet?

— Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? — sade Ida hviskande.

— Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än sednare. Fatta mod, Ida.

— Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen. Är det nu nog, obeskedlige?

— Du, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni måste tala!

— Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på befallning — svarade jag, halft förlägen, halft ond.

— Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. „Mera en annan gång, mamsell Wärn.“

Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: — han är verkeligen besynnerlig.

— Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så öfverdrifven.

— Du tycks vara särdeles intagen af honom.

— Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är litet „se så der.“

Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:

— Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.

Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:

— Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än morbrors.

— Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn — sade v. Degen och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.

— Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.

Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min principale.

Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till mig och sade sakta:

— Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia icke stort var agréerad af hans samtal.

Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en, som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår det knappt ännu.

Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och sade med en bedröfvad min: — hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!

Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han fortfor:

— Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen, för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom, tag honom icke till din man!

— Tokiga gosse, huru tänker du sådant?

— Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. Men sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir alldeles för mycket god emot honom.

I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d. hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef v. Degen kom att placera mig.

Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.

Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och yttrade sig ungefär så: „de tro sig göra en dam på det högsta förbunden genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.“ Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde v. Degen detta, sägande: „ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.“ Då inföll jag ... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: „ånej, herr magister, jag är icke trött.“ När jag återkom till min kavaljer, hade han förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton talade: — bort, jag vill tala med denna donna. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de obarmhertiga kommo icke, de rädda dufvorna vågade icke störa tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.

Eter dansen sökte han upp mig och sade: — ni sårade mig; jag er än värre, ni mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen af Celias lif .... För denna gång nog!

Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om, huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan få mera än en stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han skulle tala så klokt och så lugnt.

Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: — Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan åter på honom!

Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom en engel, såsom mitt lifs goda genius.

Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt, men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat kyssa honom, men jag täcktes icke.

v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.

Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan egentligt nöje.

Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album. Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!

d. 2 Jan. 1849.

I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt år, Celia!

Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man vill slippa nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att göra visiterna, och ändå hjelpa nödlidande m. m.

Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast för att föra mig bakom ljuset? Blott mig? kan han äga en sådan gissningsförmåga och skarpsinnighet?

Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två danser dansade han med mig, den andra och kotiljongen. Och när någon nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig den förra balen: — det fägnar mig, att äfven andra menniskor dela smak med mig. — Ett sådant smicker misshagade mig ej.

Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan märkte det än ... jag.

Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare, men jag vill icke tro det förra.

Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det med dig, Celia?

Men jag känner det så väl: sådan som denna, är icke kärlekens början.

Augustdagen.

I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.

Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. Han var van äfven vid sådant. Sedan tog han min hand, hviskade: — är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: — har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: — kalla mig Josef, det låter bättre! ... Men jag svarade: — nej, herr v. Degen, det gör jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.

Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som ett spån.

Knutdagen.

Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!

I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.

Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.

Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.

Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:

— Lofva mig någonting, Celia!

— Ja, ja, goda Axel.

— Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia, att gråta på min graf!

— Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?

— Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka vore i grafven. — — — —

Glacen är serverad och musiken spelar upp.

En timme sednare.

När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om, att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.

— När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte jag att denna röst, med dess obeskrifliga färgton, bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: — ni älskar mig, tack, tack!

Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom mig åter.

Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu arbetar det våldsamt. Är kärleken sådan?

Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.