VI. BILFÄRDEN

»Tjänare på dej, lilla sötnosen. Nu får du skaka tass mä mej i stället för mä hundkräket. Men hur är det fatt — du ser ju riktigt onn ut.»

»Hur kan du ha så dåliga tankar om mig, du kom så hastigt så du skrämde mig nästan.»

»Åh, inte är väl du så lättskrämd. Annars mår du bra, ser jag. Du har fått lite färg se’n jag såg dej sist.»

»Jag har blivit solbränd; det är tyvärr så att man förstör hyn härute bland bönderna.»

»Va pratar du för dumheter, dä ä väl inget som skadar; värre saker finns dä väl som bränner.»

Nygårds-Gustav tog ett hastigt tag åt sin mjuka filthatt, som varit på vippen att blåsa av, tryckte den djupare ned i pannan och fortsatte så samtalet med Malin, som han sammanträffat med utanför gårdsstaketet.

»Nå, hur trivs du härute annars?»

»Jag vet inte; det är väl inget att klaga över, men nog är det trist förstås.»

»Tacka för det, dä är ju klart att här blir enformigt för en som varit ute i världen, men slå nu bort bekymren: jag skall bjuda dej på en lustresa om söndag.»

»Å, vad säger du, en lustresa, och jag som trott mig vara i Sibirien. Du är ändå en hygglig gosse, som man inte finner maken till under varje buske.»

»Ja, ser du, jag talte ve Edvard i Hagstuga i dag. Han har släktingar i Norrköping, som ska’ ut och hälsa på hos honom och han har lovat att hämta dom med bilen om söndag, men nu ville han gärna vara med på stämma om söndag, å då så ville han ovillkorligen att jag skulle hämta dom, för jag är den enda till i trakten, som kan köra en bil, å då tycker jag att du kan följa mä.»

»Ja, det säger jag då inte ifrån om, men inte kunde jag tro dig om att kunna köra en bil.»

»Jo jo men, jag kan många konster jag, å den saken lärde jag mej när jag var på gästgivargårn. Tala nu väl ve bonn, så att du får ledigt om söndag, så hämtar jag dej här ve 9-tiden.»

Malin var under de följande dagarna vid bästa lynne och gladde sig synbarligen över den tillämnade utflykten, vilken jag gärna unnade henne och hoppades att den i någon mån skulle bidraga till att skingra hennes svårmodiga uppfattning om lantlivets enformighet, som hon annars aldrig själv försökte skingra genom att med intresse ägna sig åt sitt arbete, vilket dock på längden skänker mera tillfredsställelse än aldrig så rafflande nöjen.

På söndagsmorgonen kom alltså Nygårds-Gustav körande med bilen för att hämta Malin.

Bilen, som av ägaren inköpts för en spottstyver under ett besök i Stockholm, var ett gammalt utrangerat skrälle med en tältlik överbyggnad av någon sorts gråbrunt tyg, som liknade säckväv och som var ganska illa medfaret. Underredet såg om möjligt än mera bedrövligt ut och vad motorn angår, så hade den en avgjord lust för att strejka och kunde knappast utan att krångla taga ens de svagaste stigningar, väl beroende på att kraften var ganska ringa. Att under sådana förhållanden farten ej blev så värst hög faller av sig självt, men den kunde i lyckligaste fall drivas upp till ett par mil i timmen, om ej uppehållen blevo för täta.

»Mårs!» hälsade Gustav och steg in i rummet, klädd i sportkostym samt försedd med glasögon som tecken på sin värdighet som chaufför.

»Go mårron», svarade jag, seende upp från min läsning av Vecko-Journalen. »Jaså, du tänker fara bort och förlova dig så här på blanka förmiddagen.»

»Man kan väl ha andra ärenden också.»

»Två flugor i en smäll, menar du således.»

Malin kom nu in från kammaren, där hon ekiperat sig i en härlig toalett, till vilken hörde den av Anna så beundrade sidenblusen.

»Kors, tänker du gå på teatern också?» utbrast Anna. »Då är det väl inte fritt att jag blir smått avundsjuk på dig ändå.»

»Ja, man kan ju aldrig så noga veta», svarade Malin, tydligen stolt över att kunna imponera på kamraten, som dock inte hade någon allvarligare mening med sina ord utan blott helt skämtsamt velat hänsyfta på ett samtal, som hon en gång förut haft med Malin angående dennas kavaljer.

»Det är så gott att vi ge oss i väg då», avgjorde Gustav, som för dagen synbarligen inte var upplagd för skämt, ehuru han hade den turen att få ett så fint ressällskap.

»Usch, inte menar du väl att vi skall åka i den där», utbrast Malin, då hon utkommen på gården fick syn på bilen, »den ser ju ut precis som en lappkåta av usligaste sorten.»

»Va’ nu då, inte ska’ du fästa dej vid utanskriften», svarade Gustav, som inte alls kommit att tänka på att Malin kunde ha anspråk i detta avseende. Han öppnade så dörren och hjälpte Malin upp i bilen, som inuti verkligen var något bekvämare än vad man av det yttre kunde sluta sig till.

»Ajöss då, lycka till och få dä skojigt!» ropade Anna, som följt med ut på gården och gick så in igen för att med friskt mod taga itu med sysslorna.

Med ett väldigt stånkande satte så Gustav bilen i gång, med möda klarande backsluttningen, som leder upp mot landsvägen, för att sedan vid den därpå följande lutningen vinna den fart som erfordrades för att taga sig upp för nästa backe.

Malin njöt i fulla drag av den härliga sörmländska naturen, som med sin omväxlande anblick av höjder och dalar, sjöar, björkdungar, åkrar, ängar, byar och gårdar i den grönskande våren tedde sig särdeles yppig. Men hur ofta lägger en lantbo, som ständigt vistas i en sådan omgivning, märke till naturens skönhet? Han ägnar sällan en tanke däråt och vore heller inte i stånd att uppskatta en förmån, som han aldrig saknat. Nej, den kan endast rätt njutas av en storstadsbo, som dock å andra sidan har svårt att förstå landsbygdens förhållanden, som han, med fasthållande av en förutfattad mening, ofta ser alltför ensidigt och äger icke alltid förmåga eller vilja att uppfatta folkliv och folklynne sådant det i verkligheten är.

Färden fortgick emellertid hjälpligt nog och snart hade de båda resenärerna lämnat bakom sig den bördiga, kuperade sörmlandsbygden och överskridit gränsen till Östergötland, där den skogrika Kolmårdens karga natur på ett bjärt sätt skilde sig från trakten de nyss genomfarit. De passerade så Krokeks gamla kyrkoruin och ett stycke längre fram vid ett av ett byliknande samhälle omgivet vägskäl stannade Gustav bilen.

»Varför stannar du nu, orkar den inte längre», frågade Malin försmädligt.

»Jo då, men jag är inte riktigt säker om vägen», svarade Gustav. »Hör ni, farbror där», ropade han så till en gammal man, som i detsamma gick förbi, »kan ni säga mej vilkendera vägen som går till Norrköping?»

»Dä gör dom bägge två», svarade mannen och stannade.

»Bägge två? Skojar ni mä mej, eran lurifax.»

»Nej, dä gör ja’ inte», svarade mannen med ett godmodigt leende, »dä här är nya landsvägen och den som går till höger är den gamla.»

»Kan man åka den vägen med bil?» frågade Gustav och pekade åt höger.

»Jaa vars, den är inte så dammig, och kör han den, så kommer han ut på den andra ve Åby», sade mannen och fortsatte sin väg.

Gustav svängde nu bilen åt höger in på den gamla vägen, som till en början med korta mellanrum var kantad med stugor å ömse sidor. De hade dock endast farit ett stycke fram, då bilen, under försök att taga sig upp för en stor backe, stannade.

»Vad nu då, gubbkanaljen måtte väl inte ha gjort någe sattyg mä bilen, han såg ut som en riktig lappgubbe», reflekterade Gustav, vände om bilen och körde ner för backen igen för att taga bättre fart. Det andra försöket blev emellertid lika misslyckat, och nu ställde Gustav bilen tvärs över vägen, rev sig i huvudet och steg så ur.

»Vänd om och kör den andra vägen, den var ju för resten mycket bättre», föreslog Malin.

»Å de skulle tusan göra», svarade Gustav, som var i besittning av en ganska envis natur. »Nej, nog ska’ vi opp för den här lilla backen, om jag ock ska’ skjuta upp honom själv. Men jag måste ta’ reda på vart vägen går först, kanske att gubben visade oss åt häcklefjäll.»

Från en stuga strax intill hade två små barn, lockade av bullret, kommit ut och stodo nu med fingrarna i munnen och betraktade med nyfikna blickar de resande.

»Hör på, ungar, kan nå’n av er säga mej om den här vägen går te Norrköping?»

»Vet inte», svarade den ena knappt hörbart och såg oförstående ut.

»Vad vet du då, vet du ens vad rucklet här heter», röt Gustav, som nu började bli vid dåligt humör.

»Dä är Lumrebackarna dä här», svarade barnet, utan att visa något tecken till rädsla inför den store mannens vredesutbrott.

Nu hördes rullandet av hjuldon och en hästskjuts kom sakta knogande uppför backen.

»Går den här vägen te Norrköping?» frågade Gustav, då mannen skulle krångla sig förbi bilen.

»Ja, det gör den och den kommer ut på den nya landsvägen strax ve Åby eller Hjorthag vad det heter.»

»Ä vägen mycket svår å backig då?»

»Ja, nog är dä backar, men ingen så svår som den här, förstås.»

»Tack för upplysningen», sade Gustav hövligt, och så rullade vagnen vidare.

Det var således intet tvivel längre om att de befunno sig på rätt väg och Gustav tog nu av sig rocken och beredde sig att med egna krafter skjuta bilen upp för backen.

»Vad tänker du ta dig till med?» frågade Malin.

»Jag ska’ ha upp bilen för backen, men kanske dä är bäst då, att du stiger ur.»

»Nej, då blir det bäst, att jag sitter kvar, det går lättare om jag sätter bilen i gång medan du skjuter på.»

»Du sätta bilen i gång? Ja, dä kan du inbilla någon annan än mej.»

»Vill du tro, att jag kan föra en bil mycket bättre än du.»

»Gör det då om du kan», svarade Gustav och hånlog över att han nu hade fått henne på det hala, sedan hon trott sig kunna gyckla med honom.

Malin intog emellertid platsen vid ratten och förde så bilen under en hel del vändningar fram och åter kors och tvärs över vägen, vilket, ehuru maskineriets svaghet ej medgav några vidlyftigare prov, tydligen visade, att hon var i besittning av en ganska uppdriven färdighet i konsten. Gustav stod alldeles handfallen och åskådade med stum förvåning, huru hon manövrerade bilen med vida större skicklighet än han själv var i stånd till.

»Vem i tusingen kunde tro dej om att vara så styv», utbrast han då hon slutat, »du är ju mycket klyftigare än en karl, vet jag.»

»Ja, nu ser du vad jag duger till, men tala inte om det för någon därhemma på bondlandet», sade Malin, som dock sedan själv omtalade för Anna huru det tillgick.

»Dä tiger jag mä, förstår du välle, men nu tjänar dä inte någe te att stå kvar här längre, utan sätt bilen i gång då, så skjuter jag på.»

Gustav ställde sig nu bakom bilen och tog med ett kraftigt grepp tag mot densamma och Malin var just i färd med att sätta bilen i gång, då de båda barnen rusade tillbaka in i stugan under det den ena av dem med gäll röst ropade:

»Mamma, mamma, skynda dej kom, ska’ du få se, dä ä en karl i skjortärmarna, som ska’ dra e’ skrinda opp för backen, men han kan inte.»

Malin, som börjat få bilen i gång, vände sig nu, då hon genom motorns buller hörde skriket, med äkta kvinnlig nyfikenhet för att se varifrån ljudet kom och i ett nu, fortare än det hinner beskrivas, störtade bilen ned på sidan om vägen, på vilken Gustav blev liggande framstupa med utsträckta armar, redan bibringad en i grund förändrad åsikt om sin väninnas lämplighet att föra bil. Bilen hade emellertid efter sin färd utför den branta om än icke så djupa vägkanten hamnat på stup mot en med ljung och lingonris beväxt tuva, där Malin som i sista ögonblicket försökt att stanna maskinen blev liggande halvt bedövad, efter att i sitt fall ha krossat bilens skyddsglas. Hon kunde dock snart resa sig igen och klättra uppför vägkanten samtidigt som Gustav, vilken fått en hård stöt på ena knäet, linkade fram för att se efter om hon var levande eller död.

»Jaså, du blev inte sönderbruten ändå, men hur har dä gått för däj, du blöder ju vettja.»

Malin varsnade nu att hennes vänstra hand, som blivit skadad av glaset blödde samt att den även nedfläckat hennes kläder och så började hon att gråta.

»Asch, morska upp däj nu, dä va’ väl ingenting att grina över när dä inte gick värre än så, men du kunde gärna ha låtit bli bilen, när du inte kunde skötan.»

»Visst kan jag sköta den, hur kan du sätta det i fråga», svarade Malin förargad och började snyfta ändå värre.

»Ja, dä syntes fälle hur du kunde sköta den när du körde så åt hälsike.»

»Men det var ju en olyckshändelse förstår du väl.»

»Ja dä kan du ju ha rätt i», svarade Gustav, »och nu tjänar dä inte någe till att tvista om den saken. Sluta upp med att lipa nu, hör du, så går vi in i stugan där å snyggär opp oss lite.»

»Men vi måste väl taga reda på bilen.»

»Bilen bryr vi oss fanken i, den är förresten så usel å inte heller kan vi lyfta opp den på vägen igen. Ja’ ska’ skaffa hit en annan bil från Norrköping, så får Edvard i Hagstuga hämta sitt sabla åkdon bäst han vill.»

De stego nu in i stugan, varvid barnen, som varit den indirekta orsaken till olyckan, förskräckta sprungo undan i skydd bakom moderns kjol.

»Gudag», sade Gustav och hostade förläget, »kunde vi få låna lite’ tvättvatten å borstväsen. Dä gick illa för oss här ute i backen.»

»Ja, ja kunde just se det», svarade kvinnan, som från fönstret åsett det hela, »släpp mig barn, ja’ skall gå ut efter vatten.»

»Det var ni, edra kanaljer, som rådde för det», sade Malin förbittrad, då kvinnan gått ut och beredde sig att gå handgripligt till väga mot barnen, men Gustav höll henne tillbaka.

»Lugna däj då, dä va’ ju en olyckshändelse sa’ du nyss å nu låter vi det vara så också.»

»Inte ska’ ni skrika barn, ni brukar ju inte vara rädda för främmande folk», sade kvinnan, när hon kom in med vattnet.

De båda resenärerna fingo nu tvätta sig och borsta sina kläder, som i synnerhet Malins blivit illa medfarna. Malins handskada befanns dock dess bättre icke vara så särdeles svårartad, varför det ansågs tillräckligt med ett förband som av kvinnan i huset omlades.

»Finns dä telefon nån’stans här i närheten», frågade Gustav.

»Inte närmare än ve Strömsfors», svarade kvinnan.

»Hur långt ä dä dit då?»

»En fjärdingsväg eller så omkring.»

»Är dä möjligt att få låna en cykel på en stund om dä finns nå’n?»

»Dä går välle för sig tänker ja’, men ja’ ska’ tala ve min man först, han kommer hem nu ser ja’.»

Lånet beviljades och Gustav beredde sig att åka.

»Åt vilket håll ska’ ja’ fara då?»

»Samma som ni kom ifrån, dä ä ve vägskälet där den här vägen tar utav från den nya.»

Det lyckades verkligen för Gustav att få en bil ut från Norrköping och sedan han vidtalat mannen i gården att ombesörja den andra bilens upptagning och ställande i förvar, fortsatte de färden, som så när hade kunnat sluta på ett olyckligt sätt.

Framkomna till Norrköping uppsöktes folket, som de skulle hämta och i deras sällskap besågo de sedan stadens utkanter, varefter de på aftonen i samma bil återvände med gästerna och kommo utan vidare missöden tillbaka hem igen. Men Malin begrät förlusten av sin vackra sidenblus, över vilken hon varit så stolt, men som nu var alldeles förstörd.