II. OM EN NYKTERHETSFEST SAMT OM LITE PIGKURTIS

Det var söndag. Från en nästan molnfri himmel strålade solen ren och klar, givande kraft åt det i den tidiga våren uppspirande gräset. I björkhagen bortom en av grannbyarna var det ett myllrande liv och där rörde sig om varandra en stor mängd folk av alla åldrar och kön, bönder, drängar, pigor, gubbar, gummor och barn.

Det var nämligen så att ortens nykterhetsförening hade anordnat friluftsfest, och sådana tillställningar bruka alltid bli talrikt besökta, då de utgöra ett av de få med långa mellanrum återkommande nöjestillställningar, som står lantbefolkningen till buds.

Nykterhetsföreningen, som bestod av en avdelning av I. O. G. T., var på orten ganska populär och nästan all traktens ungdom samt en stor del av det äldre folket voro inskrivna i densamma och var på grund därav bruket av spirituosadrycker ganska sällsynt i nejden. Härtill bidrog kanske också i någon mån att en del av den manliga ungdomen, som annars i själ och hjärta var tämligen likgiltig för nykterhetsrörelsen ändå gått med för att kunna få deltaga i av föreningen ibland anordnade privata deklamationsaftnar och fördenskull måste tygla ett möjligen befintligt spritbegär.

Högst uppe på den lilla backen var en talarestol upprest och talaren hade nyss avslutat sitt med stor uppmärksamhet åhörda föredrag, vari han på ett medryckande sätt skildrat dryckenskapens fördärvbringande inflytande och särskilt framhållit att bruket därav var oförenligt med en verkligt sund och naturlig levnadsglädje.

Även från Taninge hade folket nästan mangrant infunnit sig på festen, och Malin, skrudad i en luxuös vårtoalett, som synbarligen framkallade beundran blandad med en viss känsla av avund hos den kvinnliga delen av de festbesökande, blandade sig med synbart välbehag i det brokiga vimlet. Ungdomar av båda könen rörde sig otvunget och ledigt om varandra, pojkarna ibland kastande skämtsamma utrop till flickorna, som dock oftast ej blevo svaret skyldiga. Ett litet stycke ifrån talarestolen var med stöd av ett par större träd anordnat ett provisoriskt stånd, där läskedrycker tillhandahöllos och efter föredragets slut rådde däromkring en livlig trängsel. De manliga ungdomarna undfägnade frikostigt sina kärestor med de begärliga dryckerna.

En storväxt, grovkornig friarbetare, som blivit utstruken ur föreningen för löftesbrott, hade inlett en högstämd kurtis med Malin, utan att låta avskräcka sig av det snävt avvisande emottagande hans första försök rönte.

»Äsch, inte ska’ ho’ vara så kymig fast ho’ ä’ lite bättre uppstissäd än jag, å för resten så ä’ mi’ snörskjortä likä grann som hennes insättning. Kom nu så bjuder jag på e’ halvä limonad.»

»Jag dricker inte lemonad.»

»Va! gillar ho’ inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä smakär bättre.»

Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.

Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.

»Ä’ ho’ nykommen här, ja’ tycker inte ja’ har sitt henne på trakten förr.»

»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»

»Va’ ä’ ho’ ifrån då?»

»Jag är hemifrån förstås.»

»Dä va tusan så bra, dä ä’ ja’ också å då så får vi sällskap hem i kväll.»

Jag uppfångade ej fortsättningen av dialogen.

Festen fortgick emellertid under den gemytligaste stämning tills fram mot aftonen, då folket, uppdelande sig i större eller mindre grupper, började troppa av och ungdomen tågade nästan mangrant i väg till Västergår’n, där årets första logdans skulle gå av stapeln.

*

En ny dag hade inbrutit och redan vid halv 6-tiden på morgonen var gårdsfolket i Taninge efter vanligheten i full beredskap att med utvilade krafter taga itu med dagens arbeten.

En av de första och tillika mest krävande utesysslor vid en gård är mjölkningen och Malin skulle nu under ledning av Anna, den andra pigan, göra sina första lärospån i den konsten.

Mjölkningen brukade i vanliga fall taga en tid av omkring två timmar, men den dagen gick det om ovanligt länge, och Hilda knogade allt vad tygen höllo för att ensam hinna uträtta sysslorna samt ombesörja frukostlagningen, tagande den nya pigans bristande vana som förklaringsgrund till det långa dröjsmålet.

Slutligen uppenbarade sig pigorna med mjölkspannen och Anna, som kom ett stycke förut, tilltalades så av Hilda:

»Det var fasligt vad det tagit lång tid med mjölkningen i dag.»

»Ja, dä ha det gjort, men jag har inte hunnit få färdigt förr, när jag har fått göra det ensammen.»

»Har du gjort det ensammen? Malin skulle ju hjälpa dig och du skulle ju lära henne.»

»Malin hon har hela tiden legat och suvit i kalvkätten.»

»Har hon legat och sovit! Att du inte körde upp henne då.»

»Å, jag försökte nog, men hon sa att hon inte hade kunnat sova i natt för hon hade haft en så ryslig huvudvärk, och då tyckte jag synd om henne och lät henne ligga.»

Frampå förmiddagen kom Västergårdsbonn över till mig och begärde att få låna min stora brandstege, vilket beviljades.

»Nå, vad tror du, Karlsson, kan vi börja ta itu med vårsådden snart?»

»Ja du, Berg, som har trädan ner på åsluttningen, du kan nog börja när som helst, men hos mej blir det då inte upptorkat den här veckan och för resten så har drängen min gjort sej så illa så han inte kan hjälpa till med arbetet.»

»Hur har han då burit sig åt?»

»Jo, han kom ihop sej på logen i går kväll me’ Nygårds-Gustav, å de måtte ha varit en skarp sammandrabbning för han har visst fått någon knäck på revbenen.»

»Vad kom de ihop sig om då?»

»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var om din nya piga.»

»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»

»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det kläderna som gör kroppen.»

Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga ådragit sig.