IV. OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA

Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere, med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att arbetet måste påskyndas.

Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor. Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola hopa sig och en del av dem bli bortglömda.

Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex. industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet sådana skall vara ganska lätt räknat.

Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.

Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon, försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles glömma bort det hon hade för händer.

En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad, Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet, svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.

Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan hon fick väven i sitt rätta skick igen.

Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och göromål.

Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor, som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven, genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng vissa strofer, framtralla den urgamla:

omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet, och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.

Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan försummade dem så ofta hon kom åt.

Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.

Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå dem att ställa sig till efterrättelse.

Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen, som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.

Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa, struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt märkliga omständighet.

Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov, vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten. Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån, nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga vårvinden.

En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.

Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.

Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av. Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig, sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd om att något ovanligt hänt.

Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin hand med i spelet.

Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen hördes också mungigans toner mera dämpat.