FJERDE ACTEN.
Reading edition
Nejden utanför Åbo, i grannskapet af Kuppis källa.
SCEN I.
Bengt Bonde sitter hvilande på en sten. Hexan kommer gående.
BENGT BONDE.
Förunderligt, att våra vägar åter Tillsammanstöta, såsom när jag sednast Med trötta fjät min snabba längtan följde, Då den framför mig flög upp till min hembygd!
HEXAN.
Än mera tunga dina steg nu äro: Dig trycker bördan utaf nya sår, Och blodet, hvaraf dina krafter borde Uppbäras, färgar torgets stoft der borta. Förlåt mig det — ty äfven detta onda Af mig blef vålladt.
BENGT BONDE.
Tala ej derom! Min goda vilja fann uti min kraft En vapendragare, blott alltför svag.
HEXAN.
Om alla såsom du fullgjort sin pligt, Väl mycket vore annorlunda nu.
BENGT BONDE.
Hvad som är illa nu, kan blifva bättre. Gud lefver ju ännu: Hans nådes sol På våra barn skall lysa mera blidt, Än den på våra stigar lyste ned.
HEXAN
Bengt, du har barn ännu, för hvilka du En bättre framtid hoppas kan.
BENGT BONDE.
Förlåt Att glädjen af min lycka uppref sår, Som svida mer, än mina kunna svida. Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt?
HEXAN.
Det är ju i en moders bröst de öppnats.
BENGT BONDE.
De flyta så ur källor, som ej kunna Försina ens, af hatets bränder tärda, Och icke bottenfrysa ens, när hämnden Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup.
HEXAN.
Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern Utaf en moders hämnd, hur isbelagd Den synas månde. Moderssorgen sjuder, Med denna lava uti brännhet täfling; Den sjuder evigt, evigt lika vildt Som detta vatten sjöd ett ögonblick, Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes Och lifvets dal förbrändes till en öken.
BENGT BONDE.
Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen.
HEXAN.
Förjaga minnet deraf, att du lefver, Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan Af hvad du lider då, ur dina lemmar, — Och minnet af hvad jag har lidit, skall Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.
BENGT BONDE.
Du arma moder! Ej du glömma kan — Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga Till djupet af ditt hela olycksöde. Hur fjerran vi än skiljas från de tider, Då fädren sina vilda offer fällde Åt vreda gudar, man af helig rysning Dock grips, när oinvigd man vågar skrida Till ställen, rysligt heliga för dem. Af samma rysning jag tillbakahölls, Hvar gång jag ville lyfta täckelset, Som gömde hvad du längesedan lidit. Och endast det, som ryktet bar på vingar, Af alla väder lånta, hann derom Upp till vår bygd, likt lemningar af hären, Som slagen irrar, utan säkert mål. — — Nu skiljas våra vägar åt för alltid. Och främling för din smärtas rätta namn, Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt. Du sjelf den burit; hvarför skall en annan Kringbära endast hennes tomma mått. Då ingen dödlig lindra kan din sorg, Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?
Han vill gå.
HEXAN.
Jag tegat länge; snart det ej beror Af viljan mer, om tystnaden blir evig. Snart dödens hand förseglar mina läppar; Men dessförinnan vill jag bryta upp Inseglet, under hvilket sluten ligger Min hela lefnads djupa hemlighet. Jag vill ej, att uppå min graf skall irra Ett bländsken, som mig visar bättre eller Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig Är, såsom du, att läsa denna grafskrift, Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.
BENGT BONDE.
Man säger, att din unga dotters lif Föll offer för en grymhet utan like. — —
HEXAN.
Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg, Framstå de bleka, mot den verklighet, Hvras hamn de vilja synas.
BENGT BONDE.
Af Claes Fleming Det var den första lärospånen i Den konst, hvari han uppnått mästarskap.
HEXAN.
Sitt mästarprof aflade han då redan. Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott Som en försvagad ålders bräckliga Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. —
Det var den tiden, då kung Johans trona, Af samvetsqvalens ryckning endast skakad, Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet. Mer lycklig, än hans arme fordne konung. Min make hade fallit uti striden. Och fattig, som det krigar-enkan anstod, Jag med min lilla faderlösa dotter Omsider hamnade på Svidja gård.
BENGT BONDE.
En dotter af dess mäktiga baron Der med ditt barn ju lekte?
HEXAN.
Ja. Hvarandra De älskade, och barna-åldern nedbröt Rangskillnaden emellan dem. Som blomman På tufvans höjd ej anser sig för mer Än blomman, doftande vid tufvans fot, Så ock barons Mathilda i min dotter En like endast såg. Uti min vård De växte båda. Snart min ömhet redde Ej i min själ ett högre säte mer, Dit jag den ena skulle lyftat ofvan Den andra. Mina egna barn de begge Re'n för min känsla blifvit.
BENGT BONDE.
Och en moder De båda lika älskade i dig.
HEXAN.
Jag dubbelt lycklig började mig känna, Och dränkte pligtförgätet i min lycka De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom Doct alltför snart, och vida mer förfärligt, Än jag den värsta synd trott kunna näpsas.
BENGT BONDE.
Din dotter du förlorade?
HEXAN.
Millioner Af slik förlust ju drabbats. Tusende Den lida hvarje dag. Men ingen så, Som jag den led. Försynens vink ej ledde Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen. Försynens blick förmörkats, blifvit blind, Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss Grep i min lilla dotters vackra lockar, Och henne slungade i ett förderf, Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat Mer slå sitt öga öfver Finland upp, Befarande att möta denna anblick, Som upprests till ett hånfullt minnesmärke Af tiden, då Försynen slumrat bort I maklig ro, från jordens alla sorger.
BENGT BONDE.
Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit. Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan, Hvars hädelse dock annars skulle kalla Hans blixtar straffande på hennes hufvud.
HEXAN.
På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba. Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde Han från mig taga, det Han ej lät ryckas Ifrån mig så, att modershjertat visar Barmhertighet mot Honom, då det tror, Att Han deraf platt intet vetat. Om Min klagan Han dock ville straffa, gjordes Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld Först kallar klagan omotståndligt fram Och sedan straffar denna, som ett brott.
BENGT BONDE.
Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock För hvad du lidit. Men du ville ju Ditt olycksöde lägga aftäckt för Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt Din dystra saga i dess fotspår följa.
HEXAN.
Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar Gaf, då berättelsen du väntat om Hvad som berättigade mig att klaga. Med ingendera plägade jag slösa. Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet Frambryta ville med omätlig makt. Men då omsider detta hjertas sår, De dolda, för en mensklig blick jag skulle I dagen vända, bröt min klagan ut I hejdlös fart, utur mitt slutna inre. Det är förbi! Förbi, liksom allt annat, Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder. Jag är så lugn på nytt, som jag det synts I långa år. Och lugnt jag vill förtälja Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt.
Stenbock inträder, gnolande på en visa.
SCEN II.
De förre. Stenbock.
STENBOCK.
Jag sökte muntra äfventyr; men ej Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar; Men melancholiska figurer skymma, Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.
HEXAN.
Ni möts af samma glädje, som Ni medför, Herr Olof Stenbock, städs.
En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock bemärkt rörelsen.
STENBOCK.
Ursäkta mig, Att obedd jag har vågat tränga in I Er rådskammare. Men detta hvalf, Hvarunder Eder öfverläggning plägas, Ju räcker till åt alla.
HEXAN.
Utan tvifvel: Ty nederfallet det försloge nogsamt Att krossa dem, som annars just ej hafva Att skaffa någonting med himlen.
STENBOCK.
Den Nog dröjer, att sig göra sådant omak, Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen Så länge blott, den spara kan sin möda Att falla ned. Ty jordens krafter spisa Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill Emedlertid till Er förstärkning sända En bundsförvandt, som jag såg irra nyss Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär, Som vissa andra, kan hans vishet dock Och den erfarenhet, han vunnit har Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.
HEXAN.
Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar Till kund åt dennes högvälborne frände.
Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde.
STENBOCK.
Hvad som sig passar bäst, det kan blott du Och dessa lymlar, som dig bistå, säga.
Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri. Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka.
BENGT BONDE.
Du kungamördar-skurk!
STENBOCK.
Säg! hvad befalls? Vill du en pinne tälja, hvaruppå Du hänger dig? Den mödan vore spilld — För det bestyret skola andra sörja.
Han går. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan.
SCEN III.
Bengt Bonde. Hexan.
HEXAN.
Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom Från annan hand, än din.
BENGT BONDE.
Men denne bof, Vill oss förråda, störta i förderfvet.
HEXAN.
Hvad har han att förråda? Hvad förderf Kan han på oss väl samka? Vilja saknar Ej denne usling nu. Men alltse'n han Misslyckades i kungamordsförsöket, Halffärdigt hvarje företag han lemnat.
BENGT BONDE.
Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf Förunderligt, att i mitt tämda blod Så mycken hetsighet ännu kan brusa.
HEXAN.
Så länge än en droppe rinner, Bengt, I dina ådror, skall den låga mäktigt Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden.
BENGT BONDE.
Jag intet har att här bestyra mer; Bort måste jag från denna stora pestböld, Der hvarje andetag ger dödlig smitta. Här har jag lärt på nytt min hembygd älska; Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.
HEXAN.
Du manligt här oss bistått. Nu din längtan Att draga hädan, lemnar äfven bistånd Åt all min svaghet, hvilken, svigtande Inunder bördan, redo var att fälla Ur själens djup den hemlighet, som länge Tryckt deruppå, då ensam jag den bar. Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten.
BENGT BONDE.
Nämn svaghet icke — eller tadla min, Som glömt, för stundens oro och bekymmer, Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes Från detta ställe, innan bort jag bär Till lifvet dessa minnen, dem du nu Vill taga med dig in i grafvens tystnad.
HEXAN.
Välan! Mig följ till mina sorgers källa; Dit ledd af bistra minnens fors, jag går. När soln i dag för femton år se'n grydde, Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick, Dess glans uppå ett töcken icke gjöts, Så svart som mina qvals. — Ej långt från gården Vid vägen lekte mina båda flickor, Med sina syskon, vårens första blommor. Då kom en ryttarskara. Knektens lekar Ännu den tiden icke voro det, De sedan blifvit — fastän leken tog En vändning, grymmare än hvarje allvars. En ryttare i farten fångar upp Min lilla dotter, och far af med henne. En annan, smekande, uppå sin häst Mathilda tog, baronens barn — — —
BENGT BONDE.
Var detta hennes namn? Mathilda?
HEXAN.
Det var och — är. Han, som min dotter bortryckt, lemnade Vid mina nödrop snart sitt byte dock. Den andre aktade ej deruppå, Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof. Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte En man från annat land, som följde hit Med drottning Katharina af Jagello, Och lefde nu som gäst på Flemings gård. Det var Krasinsky — —
BENGT BONDE.
Himmel! Samme kämpe, Den Johan Fleming slog i går.
HEXAN.
Densamme, Som sent omsider fick förtjenta lönen. Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta Jag hade motstått. Honom bad jag dock Om hjelp att söka upp Mathilda. Men Han log blott hånande, och mente, att Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle Nog finna ett, som mig anstode bättre, Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort. Halft vred, halft lekande, tog han derefter Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja. Den lilla gret och sträckte sina armar, Så länge hon mig kunde se. Det var Den sista gången hon mig såg och — gret. Min tid att gråta kom, och räckte längre. —
Emedlertid jag med förtvifladt mod Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa Jag fann, men icke den, till hvilken spåren Mig leda skulle. Qvällen mörknade Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit. Då såg jag hafvet blånande, emellan Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan Gjöt i min själ den längtan, att få sänka Uti dess svala famn min heta sorg. Så godt det varit, om min längtans vink Jag hade följa fått. Men annorlunda Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor. Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte I nyckfullt välbehag; dock ledning af En mensklig vilja kunde der ej spörjas. Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte Små barnahänder, hvilka lustigt ville I vägomsköljda återskenet gripa. Den späda gungade dervid så häftigt Sin svaga farkost, att om hon på vågen Re'n hade gungat, faran ej tyckts större. Med ängslig hast jag sprang längs klipporna; En annan båt till sluts ur deras skrefvor Blef lösryckt, och i nästa ögonblick Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda, Som saligt log ännu åt dödsens lek, Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek, Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss. Den späda vaggat båten se'n så länge Tills den från sanden gled, och hon deri, Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.
BENGT BONDE.
Lik henne, var ju äfven du nu räddad.
HEXAN.
Jag trodde så, och bar med lugnadt mod, Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.
Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen Rann blodig upp, den Svidja än ej viste. Mathilda slutligt slumrat stilla, och Jag hade hjerta ej att hvilan störa. Hon lemnades uppå en ladas stråbädd, Men sjelf jag gick att spana öfver nejden, Om ej ett menskligt väsende sig tedde, Som kunde bistå oss. Och snart en gosse Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats Af vilda djur. När mig han såg, sig reste Hans hufvudhår — och re'n på afstånd ropte Han, under dödlig ångest: "Arma moder, Fly, fly, så långt som vägen räcker till!" Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden Hans rop i mina öron ljudit, liksom En evig själa-ringning för min dotter.
BENGT BONDE.
O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?
HEXAN.
När gossen qvicknat vid, förtäljde han Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne Dertill han varit uti herregården. När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom, Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns? Krasinsky log föraktligt, yrkande. Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån Att följa några ryttare, åt hvilka Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming, Af vrede skummande, befallte då Pohlacken taga ur hans stall den springarn, Som han fann bäst deri, och återhämta Död eller lefvande mig sjelf; men barnet Oskadadt, om hans lif var honom kärt. Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred, Och syntes icke mer i Finland, innan Han af den stolte Radzivill hit fördes. Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs Till raseri Claes Flemings harm. Han svor En ryslig ed, att om vid solens uppgång Hans dotter icke fanns på Svidja gård, Då skulle min — uti den största kittel, Som gården ägde — sjudas lefvande.
BENGT BONDE.
Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer.
HEXAN, iskallt.
Du hört föf mycket, att ej höra allt. Jag har ju mer än hört af denna sak. — Du vet, att man på Flemings ed kan lita, Åtminstone i fall som dessa. Kitteln Af brännhett vatten uppfylld, natten lång, Sjöd som vulkanens krater — som en afgrund, Beredd att sluka en ditfallen engel. Och engeln fälldes dit. — — När dagen grydde Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde I Svidja gård, på knä för denna klippa, Som uti dagligt tal blir kallad Fleming. Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont Barmhertighet för den, som ondt ej gjort, Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt, På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas. Det var förgäfves. Man till slut blott bad Om uppskof, att han måtte låta solen Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern Sig hunne kasta framför handlingen. Det vore bättre, än att den sig reste Bakom våldsgerningen, och stängde himlen I tid och evighet för gerningsmannen. Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." — Sin gång den hade. — —
BENGT BONDE.
O, du höga himmel! Är du ej tom på Gud, som menskobarmen Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan, Då har du sänkt djupt under dig en kittel Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel För slik rättvisa af en syndig menska.
HEXAN.
Det varit synd, om helvetet den grytan Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall Som ett odödeligt tortyrens redskap, Hvari Claes Flemings minne blir marteradt, Så länge folkets minne lefver än.
BENGT BONDE.
Slikt glömmes ej, så länge modershjertan Än klappa här, och barn invid dem fostras.
Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde.
SCEN IV.
De förre. Daniel Hjort.
DANIEL HJORT.
Din plats är icke här!
BENGT BONDE.
Är jag den ende, Som stannat, der det ej var godt för honom?
DANIEL HJORT.
Din frågas mening fattar jag; mitt svar, Det ligger i min bäfvan för din fara. En fiende, en ny; du mot dig retat, Som kan bli vådlig —
BENGT BONDE.
Jag i stället funnit En vän, der knappt en sådan mer jag väntat.
DANIEL HJORT.
Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf, Hur bittert dessa svida; och det blifver Nog tid, att slita våra tvister sedan. Din första omsorg vara bör att fly. Jag mötte Stenbock, som du förolämpat: Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan Har äfven ormen blifvit värre, se'n Han drefs från paradiset; och hans val Af onda medel utsträckts i en verld. Oändligt rik på ondt.
BENGT BONDE.
Är Ni ej sjelf Betänkt uppå att undfly det förgift, Hvaraf Ni tror mig hotad?
DANIEL HJORT.
Ja! Jag vill Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der Det bästa, som det värsta, slukas upp Utaf förderfvet. Låt mig följa dig Till våra egna bygder åter — hemmet För hjertats oskuld och för själens frid. De äro än som förr, fast allt förändrats.
BENGT BONDE.
Då allt förändrats, skall du, Daniel, Ej heller dem mer finna, som de varit. Din plats är här. Dröj qvar, och som en man Du stånde upprätt. Då kan än en gång Sig allt förändra — här och uti hemmet.
DANIEL HJORT.
Mitt hjerta är dock der.
BENGT BONDE.
Du det bevisar Blott derigenom, att du hjertat bär Städs i ditt bröst uppå det rätta stället.
DANIEL HJORT.
Ni ryckt det ur mig, då Ni misstrott det.
Han går.
SCEN V.
Bengt Bonde. Hexan.
BENGT BONDE.
Mot honom rar jag alltför hård, kanske; Men sjelf för vek han varit. Hjertats godhet Brast honom aldrig, men väl hjertats mod. — — Det fanns en tid, då båda än du ägde. — — Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hämnats, Låt mig få veta!
HEXAN.
När det gräsligaste Min själ förnummit, tycktes tankens urverk Utlöpa i min hjerna. Småningom Dock sansning satte det på nytt i gång. Min första mening blef, att bida natten Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt En af de bränder, som på själen tärde. Jag ville tända under Svidja gård En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar. I lågan skulle han, Mathilda — allt, Som andades, med mig begrafning hålla Åt det förbrända liket af min dotter. Af dessa tankar lifvad, kom jag åter Till ladan, der Mathilda sof. Hon log I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn, Och sträckte späda armarna, liksom För att mig famna. Detta tomma famntag Gaf räddning åt mitt skakade förnuft, Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja, Och sparade dess skuldbetyngda herre Till läglig tid — den, som hardt när nu kommit. En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt, Och föll på den tilltänkta branden, innan Den kastat ur min själ sin härjningslåga. När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda, Liksom jag velat rädda henne ur Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja I eld och lågor stått, åt motsatt håll Från det, jag ilade. På Guds försyn Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän, Långt från min arma dotters pino-rum.
BENGT BONDE.
En tillflyktsort du måste ju bereda Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar.
HEXAN.
Ja väl. Min första omsorg var dock endast, Att hon ej skulle från mig röfvas bort. Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt, Så länge kända ställen än oss mötte Och kända anletsdrag oss kunnat möta. Vi ledo brist; Mathildas hunger dock Mig tärde mera, än min egen. Målet, Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst Oss väntade, ej tycktes närma sig, Men skrida undan.
BENGT BONDE.
Mål din kosa ägde Således dock?
HEXAN.
När sansnipg återtagit Min själ i sin besittning, och derur Den närmsta fruktan vikit, klarnade För mig ett sådant. Anförtro Mathilda Jag ville åt min ädla ungdomsvän, Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda Till hennes fäders fordna herresäte. Det huset älskade Claes Fjeming ej, Af honom lönt med lika tänkesätt. Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits På vänligt skygd der kunde säkrast räkna.
BENGT BONDE.
Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt, Ditt skötbarn växte upp i herresätet, Som husets egen dotter; och hon är Densamma — —
HEXAN.
Ja. Du vet om henne nu Mer än hon sjelf och någon ann' på jorden, Förutom mig, se'n hennes fostermor Och fader båda vådligt nåddes af Sitt sista öde, fast på olikt sätt.
BENGT BONDE.
Dig sjelf man sällan såg på herregården.
HEXAN.
I början aldrig, se'n Mathilda ditkom. Befarande Claes Flemings efterspaning, Djupt i vår Herres skog mitt herresäte Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet En annan gäst dock trängdes, hvilken flyktigt Ett ögonblick trängt fordom i min själ, Men blef der hemmastadd nu mer än sorgen.
BENGT BONDE.
Du menar hämndbegäret?
HEXAN.
Det jag menar. Att deråt smida vapen, blef mitt högsta, Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt I långa år, uti naturens urkund, Som småningom mig uppläts, läste jag Den djupa läran om dess ursprungs-krafter. Hos öknens siare och vise gick Jag ödmjuk länge uti barnaskola, Tills jag derur som mästarinna trädde, Med visshet att, när siarkraftens stund, Af himlatecknen bådad, inne är, I Flemings öra hämndestunden ringer.
BENGT BONDE.
Du tror den nära nu?
HEXAN.
Den slår i morgon. Tre gånger fem årsskiften hunnit tända Den eld, hvars första gnista sprang ur lågan Hans eget bud för femton år se'n väckte.
BENGT BONDE.
Vet han af det, som honom drabba skall?
HEXAN.
Han vet!
BENGT BONDE.
Men hur?
HEXAN.
Jag sjelf det honom kungjort.
BENGT BONDE.
Du! Han då dig har återsett?
HEXAN.
En gång, Men det förslog.
BENGT BONDE.
Och han ej dig förderfvat?
HEXAN.
Att jag förderfva honom skall, du glömt — Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar.
BENGT BONDE.
Hur såg du honom?
HEXAN.
Uti en belysning, Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken Han sändt på ströftåg ut, red nattetid Förbi herr Göstas gård, hvars ägare Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss — Jag var der äfven då — så utan värn, Som himlens fågel — då den ej är rofvets. Fast det befarats, våld likväl Pohlacken Ej genast öfvade. Med hånfullt löje Han lät de sina plundra, hvad dem lyste: Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk Sin roflust mättade till sluts för fräckt, Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt, Mig inför honom, och jag ropade: "Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky! Låt detta gälla, såsom lösen för Hvad som än återstår i denna gård!" — Han kände mig igen, och log ej mer; Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat, Jag gäldat det med själens salighet. Förslår ej det ännu? — Dock annorlunda Du var den tiden. Att uppå dig offra, Det tycktes löna mödan. Lika mycket! Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" — Jag ej förstod hans mening då. Hans bud Till knektarne, att återlemna allt, Var mera tydligt; och, fastän motvilligt De lydde honom, se'n han lofvat sjelf Tredubbelt återgälda, hvad de miste.
BENGT BONDE.
Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat Det tro om honom?
HEXAN.
Af Claes Fleming dock Man vänta bordt den bragd, han förde ut. Krasinsky med de sina bortred hastigt. Men någon af hans folk lär underrättat Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet. Då blossade hans vrede upp. Han röt: "Att den förrädarn Göstas gods och gård I lågor skulle stiga upp mot himlen, Anklagande den troförgätne ägarn!" Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand. Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat Ifrån mitt öga slumren; men de andra, Af ångst och trötthet brutna, slutit sina. När lågan flammade, ur vakna drömmar Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling, Mathilda — störtade med henne ut Igenom denna äreport af flammor, Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg. När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming; Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg. Men när hans örnblick såg mig ila fram, Liksom af lågans röda vingar buren, Då skakades hans väsens fasta grundval, Kanske för första gången, intill bottnen. Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt. Men snart han öfvermannade sin bäfvan Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat Den bäfning, som har kommit den att darra. En sällsam dallring röjdes likväl än Uti hans röst, när han mig bistert sporde: "Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" — Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns I lågorna, som du åt henne antändt. Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka Dig för en högre domstol, än din egen? 'Rättvisan måste ha sin gilla gång.' När nästa gång jag står inför dig, Fleming, Var då beredd att stånda inför Gud!" — — Han svarte intet; rusade i branden, Hvari han trodde sig sin dotter finna, Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt.
BENGT BONDE.
Herr Göstas maka fann sin död i detta Osläckeliga eldhaf. Sådan var Den sista kunskap, hjelten fick om henne, När han sig kastade mot Flemings pikar. Men du och hon, som var ånyo husvill?
HEXAN.
Hvad som än återstår utaf vår saga, Är kort. Igenom Flemings hopar drogo Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan För den, som trotsat deras bistre höfding, Som ingen honom trotsat än, de veko Med ängslig bäfvan. Större verkan, än Af Edra klubbor, gjordes uppå dem, Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo. Och när vi våra egna skaror mötte, Vi helsades med jubelrop. Mathilda, Som deras fallne hjeltes dotter — jag, Som den af högre makter sända hämnarn.
BENGT BONDE.
Jag vet, så var det. Men förunderligt Det synts mig dock, att du din bostad valde Bland biskoparnes gamla slotts ruiner. Så nära Fleming — det vill säga faran.
HEXAN.
Du menar faran, hvaraf Fleming hotas. Der åteln är, dit samlas rofvets foglar. Ej är det jag, som har att frukta något, Tilldess mitt verk fullbordadt är — och sedan Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.
BENGT BONDE.
Är du så viss uppå din sak?
HEXAN.
Så viss, Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas, Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.
BENGT BONDE.
Men bäfvar du ej för Mathildas öde?
HEXAN.
Det är det enda, som mig än bekymrar. Men Gud väl leder detta till det bästa, Som hittills henne Han bevarat hafver. Jag henne dolde undan menskors blickar. Af henne visste länge endast Hjort, Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning Åt hennes hjerta. Men omsider möttes Hon en gång af herr Johan invid stranden, Dit städse hennes håg och längtan gingo, Och dit jag derför nödgats följa henne. Ej den bekantskapen mig gjorde nöje. Men Johan var dock menlös, som hon sjelf, Och han var hennes — bror. Jag kunde ej Förmena dessa barn att se hvarandra. Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde Uti sitt glädjelösa, arma lif. Dessutom trodde jag, att hennes känsla Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten. Jag visste ej befara, att den rena Naturens röster skulle missförstå. Och af hans broderskärlek hoppades Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.
BENGT BONDE.
Dold var för båda ej blott deras slägtskap, Men hon ej visste ens, att hon åt sonen Af Fleming egnade sin ömma känsla.
HEXAN.
Det var nödvändigt; annars skulle hon Med fasa stött sin broder långt ifrån sig. Hon, som var kärlek blott mot hela verlden, Allt hvad af hat i hennes väsen kunde Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming. Hon honom hata lärt uti sitt hem — —
BENGT BONDE.
Sitt andra och sitt tredje hem.
HEXAN.
Det första Ur hennes själ re'n längesedan bleknat.
BENGT BONDE.
Dess minnen vakna nu som bäst måhända På nytt deri.
HEXAN.
Det vore mera rysligt, An jag ens tänka vågar — jag, som dock Ej skyggat har för hvad som rysligt synts.
Kern inträder och blickar förtviflad omkring sig, utan att tyckas fästa sig något visst föremål.
SCEN VI.
De förre. Kern.
HEXAN.
Hvad går åt Eder, mäster Philip?
Kern uppspritter förfärad.
KERN.
Hvem Kan det väl vara, som sig vårdar än Att spörja efter, hvad som felas Kern? Ha! Det är du — du milda, som mig bortdref Nyss från din hydda, att den icke skulle Af Kern besmittas.
HEXAN.
Tänk derpå ej mera.
KERN.
Jag derom blef ju påmint åter!
HEXAN.
Huru?
KERN.
Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor; Förlorad — dömd för tid och evighet Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen — Om bergen skulle störta öfver mig, Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas — Ej gömmas undan matkarna, som gnaga Uppå min själsmerg.
BENGT BONDE.
Ve, olycklige!
KERN.
Den rösten kom ifrån en menskobarm. På länge ingen sådan till mig ljudit. Den klang, som englarnes musik. O, låt Mig falla ned och kyssa dina skotvång, Du menska, som ännu en mensklig känsla För den förskjutne, den fördömde hyser. Befara ej, att jag besmittar dig!
Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter.
BENGT BONDE.
Kom till mitt bröst, du olycksfödde man, Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar. Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat En annans tjenare förmätet döma, Och icke domen sparat har åt Honom, Som rättvist dömer och — —
KERN, sprittande upp med förskräckelse.
Som rättvist dömer!
BENGT BONDE.
Men ock barmhertigt. Han din arma själ Ifrån förtviflan rädde mildt. — Farväl!
Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.
KERN.
För denna ljusskymt i en ändlös natt Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat. Min varning bortsköt Fleming med förakt, Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden, Som endast lidit, hvad som Fleming gjort, Han kände i sin själ, att godt jag menat, Och blef ett echo af Din nådes röst.
Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.
Der nalkas en, som kan om lycka tala, Om hem, om vänner, hvilka akta honom. Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel, Som tärt det innersta utaf hans lifsrot. O! Skulle jag, som han, mig slutit in I tankens rika, fria verld, och aldrig På handlingarnes hala is gått vilse, Jag ej behöfde fly den lycklige — Och ej den olycksfullaste bland alla, Om någon tillflyktsort än funnes till, Som kunde dölja Kern för honom sjelf.
Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.
SCEN VII.
DANIEL HJORT.
Han viker undan för mig, äfven han. — — Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder. Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår, Af vandrarn intryckt i den öde heden. Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet. Hvarunder fången släpar sina kedjor I åratal, och ej ett väsen möter, Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar Frambryta i hans pannas djupa fåror, Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar, Fast ej en länk de bryta ur hans boja.
Men är jag icke fri? — Ja, fri lik fogeln, Hvars bur man öppnar midt i isig vinter, Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk Hans himmel, jord och skog har länge varit; Och han förglömt att reda sig bland drifvor, Men saknar kraft att fly till andra nejder, Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart. Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord? Jag låg för länge i de dubbla band, Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes. Utaf min kärleks smekande förtrollning Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.
O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet Uppå en tid, då Finland var för trångt För annat, än för Flemingarnes segrar! En Fleming stal min kärlek — och det var Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga. En annan plundrade min mannakraft: Och det är jag, som evigt skall fördömas, Då han beundras ännu efter sekler I detta land, der han ej annat byggt, Än högar utaf grus, af lik bebodda. Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört. Det minsta ord af denne fiende Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt; Man skall med honom skryta, då man yfves I rusigt öfvermod af store män, Dem Finland till sin ära födde fram. Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming Beherrskar än ur tusen-årig graf: Fördöms, för det min svaghet icke motståit Den tryckning, som de sjelfve känna än, Fast graf och sekler spjernat emot denna.
Dock — åfven om du vore stor som verlden, Mot sin lifegenskap min själ sig reser. Din son ju kränkt en makt, långt mera helig Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek. Hvi skulle jag ej kunna slita mig Ur detta trollnät, hvari du mig fångat? Berusad af den tjusningskraft, som strömmar Utur din ande omotståndeligt, Liksom ur kärleken — jag glömde länge, Att ej min rätta plats fanns vid din fot. Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad Ur höga drömmar, känner sig på marken, Är jag ock hänvist till min låga dal. Hvad skulle jag uti de stores salar? Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick, Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet. Från höga portar vänder jag omsider Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning: Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta. Nu står jag nedtryckt, söndersliten af Misstanken om förräderi, begånget Emot det folk, jag hafver svurit trohet, I lif och död, i medgång; liksom ofärd. Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för All samtid och all framtid, sedan jag Tillbaka till min första fana trädt, Och rifvit detta ledband, som mig förde Beröfvad viljan — träl af Flemings vilja, Och mindre fri, än fången stundom är I skötet af sin centners-tunga boja. Hvad båtar mig min stolthets hviskning om Att dock min känsla städs orubbligt stått Uppå det rättas regelbundna linie? Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville Ödmjuka mig, att högt derom försäkra. Med kraft af öfvertygelse blott talar En handling, som sig aldrig sjelf förnekat Och ej förnekas kan. Så sent det är, Jag vill mig ställa under detta bröstvärn. Ej uti penitentens tagelskjorta, Med flärdfull ruelse; men som en man. Ej verldens pris, ej dess förlåtelse Jag eftertraktar ens; och minst jag menar Mig värd martyrens törnekrona — fast Den kronan stundom dock mitt sinne frestat. Och synts mig afund, synts mig lifvet värd. Med fast beslut jag går en makt att trotsa, För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit: Min vilja reser jag mot Flemings vilja.
SCEN VIII.
Scenen förändras till salen i Åbo slott.
Claes Fleming. Stenbock.
Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar mårka det.
CLAES FLEMING.
Om alla vore dock som Arvid Tavast Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen Ej i sitt rike, fast de smädas af Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder, Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva!
STENBOCK, otåligt.
Du icke helsar, frände, mig välkommen!
Claes Fleming blickar mörkt på Stenbock.
CLAES FLEMING.
Du är det ej. En lögn min helsning vore.
STENBOCK.
Så ljus då tycks dig tiden plötsligt vorden, Att dina närmstes hjelp du kallt försmår?
CLAES FLEMING.
Så mörk den ej kan bli, att på ditt bistånd Bero dess dager eller skymning månde.
STENBOCK.
Väl mäktigare herrar, än Claes Fleming, För lycka aktat, att af Stenbock bistås.
CLAES FLEMING.
Den lyckan var för dig ej afundsvärd, Om möjligt dock, för herrarne än mindre.
STENBOCK.
Det är så verldens lön. Så länge man Behöfver dig, du smeks —- se'n stöts du undan.
CLAES FLEMING.
Jag har ej pröfvat det: mig man behöft Och än behöfver, mera än jag andra. Och icke öfver mig du lärer klaga, Då du om otack talar. Ej din tjenst I anspråk togs af mig, ej heller tages.
STENBOCK.
Lik mycket! Jag dock gör, hvad mig min frändskap, Liksom min trohet mot min konung bjuder.
CLAES FLEMING, ironiskt.
Det klingar ej så illa. Men hvad följer På denna mycket lofvande ingress.
STENBOCK.
Du mig förhåne, bäst du vill. Ej kyler Det af min ifver, att min pligt fullgöra.
CLAES FLEMING, otålig.
Så gör det då — om det med ord kan ske!
STENBOCK.
Här smidas dolda ränker emot dig, Och mot den sak, hvars väldigaste hägn Du varit hittills. Uppå en vulkan Du står, Claes Fleming; och den väntar blott På ögonblicket för sitt utbrott — —
CLAES FLEMING.
Oh! Det der jag redan tusen gånger hört Af fega själar; och jag måste hafva Natur af Salamandern, då så länge Jag lefvat i den eld, som kring mig osat. Har du ej annat att mig anförtro, Än att jag ej på rosenbäddar ligger, Dit ingen orm kan slingra sig, — du kunnat Bespara dina varningar åt piltar, Som än ej lärt att akta sig för elden.
STENBOCK.
Men då du ormen när vid egen barm, Det höfves dem, som stå dig närmast, peka Åtminstone derpå, när de ej sjelfve Förmå bortrycka denna — skyddad af Ditt eget riddarpantsars ädla hägn.
CLAES FLEMING.
Det låter lömskt Hvad menar da dermed?
STENBOCK, för sig.
Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast, Att till exempel en med namnet Hjort, Den du i skogen fångade som hjortkalf, Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap, Förtroende och allt, som binder menskan Vid menniska, — han finns nu pläga rådslag Med dina värsta fiender; han sig Åt dem försvurit, till din undergång.
CLAES FLEMING.
Det är omöjligt!
STENBOCK.
Lika möjligt dock, Som att ej synnerligen väl dig menas Utaf en qvinna, känd af dig, som andra, Inunder heders-titeln Hexan, hvilken Utgör det älskliga föreningsbandet Emellan bundsförvandter, stämda såsom En Mäster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt.
CLAES FLEMING.
Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derpå Mer än på mångens riddersmanna-ord.
STENBOCK, hånfullt
Har sändebudet, som här föreställer Din väns och gynnares, herr Hertig Carls Person, dig gifvit ock obrottsligt löfte?
CLAES FLEMING.
Hvartill den frågan?
STENBOCK.
Den görs blott för ro skull.
CLAES FLEMING.
Du vet, så väl som jag, att öppen fejd Är mellan Kungen och Hans Konglig Höghet. Utaf dess sändebud således ej Förpligtelse begäras kan och gifvas. Med honom dock jag tagit vissa mått, Hvaraf hans skadelust till viljan inskränks.
STENBOCK.
Förtjensten af omtänksamhet förringas Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten Har funnit stängd, uppå det oråd faller, Att genom öppen-lemnad bakport smyga. Jag dina mått och steg visst icke tadlar, Och min beundran skänkes åt din tro På tacksamhet hos dem, du godt bevisat. Men tillåt en, som ej begärer något, Att nämna om ett factum, rätt kuriöst, Bevisande en enkel sats. Den lyder: Det säkrare dock är på fränder lita, Än uppå fiender, som stulit sig In i ett hörn af ädla hjertans gömmen, Då obevakadt det för sveket öppnats.
CLAES FLEMING.
Du syftar på — —?
Daniel Hjort inträder dristeligen. Stenbock drager sig förlägen tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt.
SCEN IX.
De förre. Daniel Hjort.
CLAES FLEMING.
Var god och fortfar endast, Förutan krus. Af denne man behöfver Din öppenhet ej låta hämma sig. Han mitt förtroende re'n länge haft Och deraf värdig är, så högt som någon.
STENBOCK.
Jag vill ej störa — och —
CLAES FLEMING.
Hvad vill du då? Du lät ju nyss förstå, att hemligheter Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte. Är jag förtjent dem höra, så förtjenar Min unge vän detsamma, äfven om De honom icke skulle angå.
STENBOCK.
Af mitt nit För mycket allvarsamt måhända tagits De underrättelser, mig blifvit gifna Från temmeligen säker hand. Det säges, Att salig Konung Eriks Enkefru I ensligheten rufvar uppå planer, Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva. Det tros, att hon sig satt i rörelse, Se'n hon beramat har ett hemligt möte Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf. Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd Skyndsammast derom underrätta dig, Se'n jag på förhand redan lyckats taga De steg, försigtigheten — —
CLAES FLEMING, med harm.
Mot en qvinna, En fallen, olycksalig, som i fallet Från jordens högsta branter bergat än En engele rena, skära, veka mildhet! Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver I Sveriges ridderliga land, — du aktar Ej under riddar-värdigheten, eller Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla Emot en mor, som i sin bittra sorg Den trösten söker, att sitt barn få famna. Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre, Är detta tusen gånger mera nesligt. Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om Olyckans majestät i henne kränkes, Med ditt förvållande, du räkne icke På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls, Du falle ogild, såsom hvar mans niding.
STENBOCK.
Är det ditt sista ord?
CLAES FLEMING.
Ja, sannolikt Det sista ej för denna gång allenast. Om baron Stenbock ej har annan talan Att föra fram, än den, som fegt förstummas När tredje man trädt in, då kan ej Fleming Nedlåta sig att honom låna öra.
STENBOCK.
Du skall dock höra af mig än en gång.
Han bortgår förkrossad, men vresig.
CLAES FLEMING.
Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken Uppå din vagga lyst, min Daniel, Än den, som glimmade uppå profetens, Din namnes. Han i lejonkulan föll; Du deremot en vanlig varggrop gräfvit —
DANIEL HJORT.
Hvari jag störtar sjelf.
CLAES FLEMING.
Hur kan du irra Till slika dystra tankar? Lambsens sinne Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt, Du icke lida kan — i någon mening.
DANIEL HJORT,
Det vilda hittills jag ej endast lidit. Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden Är inne, rätta namnet deråt gifva, Om jag ock lida skall — som mannen lider.
CLAES FLEMING.
I drömmars verld du lefver helst, min vän. Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna: Så sorger, dem du förorsakar, lofva Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.
DANIEL HJORT.
Det goda, jag har verkat, ringa är; Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon.
CLAES FLEMING.
Det ena, som det andra, är ett misstag. Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig, Som den från härden gjuts, se'n isens stigar Man trampat, och i hemmet tänder brasan. Men om ur denna vresigt spraka gnistor, Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad. Ja, kanske upp mot husets tak och väggar, Då, Daniel, det händer lätt, att man Sig önskar åter ut på öppna fjärden, Der flingor snö och kylig vind visst yra Kring oss; — dock derpå äro vi beredde. Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej. Men de der gnistorna från egen härd, Som vilja skada oss, då annat väntats, De göra ondt — ej endast när de bränna. Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne Ju fattar detta, djupare än någons.
DANIEL HJORT.
Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes Jag ville vara, som Ni tror om mig. Men jag dock fattar Eder bild så väl, Att jag mig önskade på isens öknar, För att så djupt ej gripas af dess mening. O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad. Att härdas der, att lida och gå under I deras krets, med hvilka jag bordt falla! Att fostras till en sådan isig vind, Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit, Än att, förvekligad i värmen, likna De gnistor, som blott kunna göra — ondt. Då jag steg fram till Er, jag trodde mig Ha kraft att bära hit dock något annat, Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn, När Eder röst jag hör, då sjunker jag Tillbaka till mitt intet åter. Bruten Är kraften, viljan, hjertat — och förlorad Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
Han störtar ut.
Slut på fjerde acten.