FEMTE ACTEN.

Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.

SCEN I.

Ebba Stenbock. Mathilda.

Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete, Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.

FRU EBBA.

Ej denna är en plats för dig, Mathilda.

MATHILDA.

Vid dina knän är mig så godt att vara. Låt mig få drömma, att jag än är liten Och lutar hufvudet mot modersskötet.

Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.

FRU EBBA.

Det är så skumt för mina ögon åter. I mina da'r jag gråtit har för mycket. Det blir till slut en elak vana, och Man skämmer derigenom bort sin syn. — Men lika mycket, om jag icke ser Så snart fullborda detta arbet — ämnadt Till prydnad åt min Johan, när han skall En gång i verlden brudgum stå. Det torde Så hastigt ej behöfva vara färdigt.

Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva en våldsam sinnesrörelse.

MATHILDA.

Kan du förlåta mig?

FRU EBBA.

Hvad då, min dotter?

MATHILDA.

Uti din fråga ligger re'n ett svar, Det mildaste af alla, på min fråga. Du ej förlåtit blott, men äfven glömt Hur mycket du dock hade att förlåta. Mer blid du är, än sjelfva vårens sol: Så länge töcknet hänger sig deröfver, Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar, Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.

FRU EBBA.

Du står ju för mig uti vänlig klarhet. Igenom den ej tränger sorgens töcken.

MATHILDA.

Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott, Emot den glada gryning, du förlorat För min skull, moder! — För oss båda den Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.

Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.

FRU EBBA.

Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju, Då sjelf du stod ännu i morgonglansen. Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs Ersättning uti dig. Men tom är platsen, Som fylldes upp af den, du sörjer nu.

MATHILDA.

Ej mina tårar äro endast sorgens. Som strömmarna uti min hembygd rinna Tillhop ur många källor, ej allenast Från öde fjäll och marker, men också Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen Från sorgens dalar, möts af andra tårar, Som strömma ifrån solbelysta nejder.

FRU EBBA.

Hvar ligga dessa nejder?

MATHILDA.

I ditt hjerta, När jag mot det min panna luta får, Då tycker jag, att engla-vingar höjas Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta, Och flägta undan alla dystra tankar, Och hämta dit tillbaka flyktad frid. Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit Mot altar-runden, och välsignelsen På en gång höjer själen upp mot himlen, Och fäster den igen med frid vid jorden.

FRU EBBA.

Gud vare lofvad, att Han dig, du arma, Har med sin hårda skickelse försonat.

MATHILDA.

Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet, Till medlare Han städse gåfve väsen, Så milda, fromma, såsom ditt — då skulle Hans domar ej så krossande oss drabba.

FRU EBBA.

Så föga du mig känner än, mitt barn.

MATHILDA.

Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först, Och dock mig tycks, som intet kunde vara Af gammalt mer förtroligt för min själ, Än detta hjerta, som nu mot mig klappar. Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, — allt Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn, Som, kommen första gången i sitt lif Till fjerran nejder, tycker sig ha sett Dem redan längese'n. Och liksom minnen, Som ej på långlig tid uti oss lefvat, Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne, Med blixtlik klarhet — så jag trodde, att Jag återsåg dig, då jag först dig såg.

FRU EBBA.

Förunderligt! Jag samma känsla sporde, Då i min famn jag slöt dig första gången. — Gemensam var vår saknad dock och kärlek: Hvarann vi lärde känna uti den, Vi båda älskade. — Re'n i ditt namn Och ålder tedde du liksom en fordran Derpå, att jag i dig blott borde famna Ett återfunnet barn.

MATHILDA.

Om för mitt lif Jag hade dig att tacka, ej så mycket Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit. Min bättre menska födde du på nytt Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig Att hata pligtig, vågar åter älska. När du mig sluter i din modersfamn, Jag känner mig som inom templets murar, Dit hatet ej kan tränga annorlunda, Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst, Rördt af Guds finger, tårens källa spritter, Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.

FRU EBBA.

Ditt unga hjerta har då inrymt hat?

MATHILDA.

Det bittraste, som bränt i sliten barm.

FRU EBBA.

Säg, på hvad föremål, förutom hjertat, Ditt hat har frätt?

Claes Fleming inträder.

MATHILDA.

Jag ej det minnes mer.

SCEN II.

De förra. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.

Mitt löfte, att du skulle finna här En vänlig hand, som sträcktes dig till möte, Det sig besannat?

MATHILDA.

Ej du lofte detta.

CLAES FLEMING, förvånad.

Så var min mening dock..

MATHILDA.

I fall du talat Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle Ditt löfte varit då. Men du mig lofte En modersfamn — och den jag öppnad funnit. Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig På jorden hittills rönt.

CLAES FLEMING, leende.

Så mycket bättre, Om litet mer jag lofvade, än mindre, Då ord jag kunnat hålla. Det gunås Ej alltid faller sig så lätt.

MATHILDA.

Ett löfte Åtminstone du måste bryta snart.

CLAES FLEMING.

Det kan nog hända, att på gamla dagar Af dig jag lärer bryta mina löften.

MATHILDA.

Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men Ju mindre dina löften af dig hållas, Dess mera skall jag hålla utaf dig.

CLAES FLEMING.

Det vore icke första gång en sådan Belöning lockade till löftesbrott, — Så litet än man borde tro ditt löfte.

Matbilda går.

SCEN III.

Claes Fleming. Fru Ebba.

CLAES FLEMING.

Frimodig är den ungen, liksom vinden, Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet, Så säker att af vingarna ej svikas.

FRU EBBA.

Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark, Hvars nya blommor möta hvarje stråle. — Är du nog sträng, att låta domen, fallen Ur ögonblickets vrede, resa sig Emellan hennes — och ännu en annans Förhoppningar om hela lifvets lycka.

CLAES FLEMING.

Den vore icke menska, som det ville, Och endast Hertig Carl det skulle kunna.

FRU EBBA.

Det ordet kom utur den bästa bland Oaserna, dem sorg och strider än Ej hunnit härja i din ädla barm.

CLAES FLEMING.

Det är så lätt ätt synas god, när enskild Och allmän fördel bjuder oss att handla Så, som en svärmisk yngling vill det goda.

FRU EBBA.

Sök ej förringa din förtjenst, då du Om fördel talar vid en flickas lycka, Som värnlös, öfvergifven, väntar allt Blott af din godhet.

CLAES FLEMING.

Önskar du då heldre, Att jag skall tala om en rättvis fordran, En skuld, som gäldas borde, utan prut? Om hon är värnlös — hvem har vållat detta? Dock, dessa tider skulle tanken sjunka I djup förutan botten, om man ville På slika skulder grubbla. — Men om ock Vi ej till hjertats röster ville lyssna, Så flyter Kungens bästa hop med vårt, När vi Mathildas hand i Johans lägge.

FRU EBBA.

Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder, Som lyfta vänlig lycka emot himlen. Om dessa höjder i sitt sköte bära Dessutom dolda skatter, ej jag vet, Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.

CLAES FLEMING.

Mathildas — Johans moder tänker så. Men när du har betänkt, att barnens lycka Kan bli en underpant för frid, försoning, I detta sönderslitna land — då ökas Din glädje, Flemings maka, med en ny. Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring, Som jäst i alla sinnen, stillas bör, Och lugn och trefnad åter bygga här. Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt Af folkets kärlek, än Mathildas namn; Och derför kan föreningsbandet mellan Vår Johan och Mathilda vidga sig Till ett, som sluter Konungen och folket. Och glömska skall af lycka låna vingen, Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.

FRU EBBA.

Likt sångerna, som kring vår vagga klingat, Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred! I mina öron ljuft. Är det väl möjligt, Att än en tid skall stunda, då jag somnar Hvar afton roligt, utan att befara, Att under nattens mörker skola smyga Försåt och våda, lurande på dig? Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret, Ej qvalfullt mera föda uppå nytt De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? — Lik seglaren, som utan rast och ro Har brottats natt och dag med vilda stormar. Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden, Så skall ock du omsider hamna vid Den nya verld, som öppnas dig af friden.

CLAES FLEMING.

För din skull önskar jag, att fridens kuster, Dem hoppet målar för din blick så nära, Ej blott en svekfull hägring skulle vara. En seglare, som jag, den ödet kastat På vida haf, der häftigast det blåser. Får dock ej tänka på att styra in I hvarje bugt, dit vinden icke hittat. Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön; Det är ock tryggare, att öppna stormar, Än dolda reflar möta. Och pirater, Som skulle bäfva för hvar öppen strid, I strandens blindskär och dess buskar finna De bundsförvandter, som till anfall mana.

FRU EBBA.

Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.

CLAES FLEMING.

Ja — frid i sinnena och ro i landet, Och en försoning mellan vreda landsmän. Men sjelf jag tror mig lika långt från friden, Som från den vagga, der som barn jag somnat.

FRU EBBA.

Det är dock rysligt!

CLAES FLEMING.

Stackars maka! Du, Hvars öde band din lefnads julle, ämnad För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet, Som heter Fleming, och som oceanen Har fått till hamn. Om, att din oro stilla. Jag kunde söka mig en mera rolig — —

FRU EBBA.

Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat, Med veka önskningar mitt sinne dårat. Jag vore icke värd din maka heta, Om jag en hårsmån skulle vilja rubba Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat Och än skall staka ut. — Hur än det storme Kring dig, du starke, jag mig känna skall Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad, Än ensam i en fridfull tempelgård. Min syster Catharina, när hon sjönk, Uti den store Kungens famn, ej tyckte Sig mera stolt och trygg, än jag i din.

De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud, och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.

SCEN IV.

SÄNDEBUDET.

Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer: Och låge hafvet mellan mig och Åbo, Det skulle glittra skönare, än nånsin Dess fjärdar sig från slottets fenster te. — En vexling i mitt läge är väl möjlig, Ja, sannolik — men annorlunda, än Med mitt intresse tyckas kan förenligt.

I stället att jag stirrar nu åt berget Här midt emot, med längtan att mig röra Så fritt derpå, som gettren vid dess branter, Det kunde sig en vacker morgon hända, Att jag i motsatt riktning måste kika, Från berget hit åt slottet, och får se Långt mindre lif, än hittills, samt det röja Än mindre, än jag här det röja kunnat. Så knappt det ock om lif och frihet varit. —

Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka! Kan du så otacksam emot mig vara, Att åt ett annat hjul du i min dödsstund Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas, Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg, Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår. Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott! Jag fatta skall i den, ej släppa tag, Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. — — — Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet. I afsigt att sig tränga dit. Det bådar Ej godt. En skugga af sitt eget fordom, Han vet för mycket af, hvad komma borde. Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet, Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! — Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt. Du fostrarinna af de största planer, Och deras graf. Blif nu en vagga åt Det, som jag vill — men graf åt Flemings vilja.

Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett slottsfönster.

SCEN V.

Sändebudet. Mathilda.

MATHILDA sjunger.

Hur rikt är himlens djup, då på dess yta, Så mycken herrlighet i vexling rår! Om jag fick välja, skulle jag väl byta Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?

Med hvem mitt fria val jag skulle börja? Med töcknet, som bär åskor på sin arm? Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja: Jag derför vill det trycka till min barm.

Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar, Hvad har väl du att bjuda mig till tröst? Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, — Men hoppet flyte till mitt arma bröst.

Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder, Hvad tog han hem med sig väl derifrån? I honom söderns varma kärlek glöder, — Ack, finge jag dock dela af hans lån!

Men längst der borta, invid blåa randen, Der möte stämts af himmel, jord och haf, Den skira dimman står vid hemlands-stranden Och längtar vingad till sin öppna graf.

Tag, milda dimma, mig på dina vingar, Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp. När jag med dig till hafvets djup mig svingar, Då får jag frid — men ej på fästets topp.

När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.

Förlåt, att jag en obekant har stört Med lösa griller ur en flickas hjerna!

SÄNDEBUDET.

Med lösa griller! Vackra flicka — kunna I menskobröst allvarligare tankar Uppstiga, än de voro, som dig gripit? I fall du skulle läsa i min själ, Du funne der att tankar uppå grafven Din längtan mötte.

MATHILDA.

Uppå hvarje hem. Som sorgen redt sig, klappar denna längtan. Men äfven genom dörrn, som ovan glädje Har lämnat öppen, smyger samma längtan, Liksom en suck från nära kyrkogården. Der sorgerna i syskonsäng sig hvila. Intränger i den blomsterklädda kyrkan.

SÄNDEBUDET.

Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma, Hvars rot i grafven bor och bidar kronan, Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.

MATHILDA.

Ni har väl ofta sett den blomman vissna?

SÄNDEBUDET.

Hvar finns den dödlige, som det ej skådat? Men mer än mångens, blef min lott dock sådan. Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.

MATHILDA.

Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta Att han till sällskap ensamhet blott älskar. När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.

Hon vänder sig om, för att gå.

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Sentimentala fraser tyckas icke Här taga skruf. Men frestom annorlunda!

Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och förer henne tillbaka.

Du får ej lemna mig så ensam här, Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat. Du måste gifva dem ditt eget sällskap, Och dina egna sorger än dertill. Det lika ljuft, som sällsamt, är att se En flicka bära manligt det, hvarunder En man så ofta dignar ned i vanmakt.

MATHILDA.

Att bära sorgen, minst man kan sig lära Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd, Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.

SÄNDEBUDET.

Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka Sig röjer i att förekomma faran, Fast hon den trotsa kan, när den är nära. Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat; Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes — Vi förebygge det, om det är ondt.

MATHILDA.

Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.

SÄNDEBUDET.

Det var en tid, då icke heller jag Den kände än — och derför icke lugnet.

MATHILDA.

Af hvem Ni lärt den se'n?

SÄNDEBUDET.

Af lifvet — men Dock tidigast af den, som gaf mig detta.

MATHILDA.

Er mor! Således af en qvinna dock?

SÄNDEBUDET.

Ja väl — en qvinna. Men en qvinna, sådan Ej någon finnes mer i vida verlden.

MATHILDA.

Gick hennes konst med henne derutur?

SÄNDEBUDET.

Ej Ni misstycka bör, om frågans svar Blir fremmande för Er — som Ni för mig.

MATHILDA.

Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt. Men när man sig bekymrar för en annan, Den man tror hotad, — små betänkligheter, Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda, Då vi försåtens giller önska bryta!

SÄNDEBUDET.

Den samma kärlek, som är ofta blind, Ser stundom mer, än verkligheten visar. Och älskarinnan drömmer om försåt, Der hennes famn blott hotar med ett sådant.

MATHILDA.

Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska Med sådan kärlek, som ni menar, honom — En hjelte, mera värd, än hundratusen?

Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver, och tillägger lugnare.

Men detta hör ej hitn — —

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Ah, blåser vinden Från detta håll? — Den föra skall till målet! Högt. Bevare Gud, att in jag ville tränga I djupet af Er hemlighet. Personen, Som Ert deltagande har lyckats vinna, Är utan tvifvel äfven andras värd, Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort. Jag derför vill förflytta i Ert hjerta En hemlighet, som lades ned i mitt Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet, Och som förvarats der, liksom reliken. Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.

MATHILDA.

Jag kan ej säga, att jag är blott öra: Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.

SÄNDEBUDET.

När, återkommen från min första utfärd. Jag möttes uti hemmet af min moder, Och hon mig famnat forskande, hon märkte — Så skarpsynt, som en moders blick blott är — Att sorger buros med mig, dem jag icke Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick. Min hemlighet låg snart i hennes famn: Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet Sin dolska vrede lyfta öppet, de Med onda ränker sökte mig förderfva. — När detta jag förtäljt, min moder skiljdes Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg Den dagen henne icke mer. Blott böner Från bleka läppar buro hennes tankar Till bäste Hjelparn uti all vår nöd. Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet, Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.— Men ack — förlåt, att, vilseledd af minnen, Blott heliga för mig, Ert tålamod Jag satt för hårdt på prof!

MATHILDA.

Hvem skulle icke Af dessa minnens helgd bli djupt betagen? Berättelsen derom min längtan stegrar — —

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Det var just meningen. Högt. Omsider trädde Min moder fram; men nu — hur annorlunda, Än då hon från mig gick! I hennes öga En aftonrodnad efter salig andakt Vek för en gryning, som af modersglädjen Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat, Var funnet. Hennes son nu skulle räddas Ur allt försåt, som ville snärja honom.

MATHILDA.

Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?

SÄNDEBUDET.

En Engels röst hon trott sig höra — då Ett vaknadt barndomsminne kanske blott Till henne hviskat. Rösten lärde, att Hon borde söka upp förvaringsrummet, Der våra fäder fordom hade nedlagt Allt, hvad för dem det högsta värde haft. Hon skulle finna der, ej dolda skatter, Men en klenod — af henne högre skattad Än hafvens perlor eller bergens guld. Blott en atom utaf det funna borde Upplösas uti den pokal, som högst Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats Af kärleksfulla läppar först, den skulle Af samma hand, som tillredt honom, räckas Åt föremålet för en trofast ömhet, Men föremål också för ondskans funder. Och när han deraf druckit, vardt han hård Mot menskors och Hin Ondes arga konster.

Min moder följde engla-röstens vink: Beredde drycken, smakade deraf, Väl vetande, att hennes kärlek dock Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn Utaf mig tömdes — och ifrån den stunden Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver De stormupprörda vågor, hvilka krossa Allt annat, slungadt emot deras klippor.

MATHILDA.

Hur underbart! Men jag har länge vetat, Att slika medel finnas. Dock — hvad båtar, Att veta det och att Ni räddats, då Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!

Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.

SÄNDEBUDET.

Er oro rör mig djupt, och fast jag icke Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder Uti sin dödsstund hängde kring min hals.

Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, och öppnar den.

Se här förvaras denna återstod Utaf det underbara mediet. — Hvarför Skall jag i grafven taga det med mig, Då något godt jag dermed göra kunde? Jag sjelf är gammal, äger ingen mer, Som skulle kärleksfullt bereda drycken, Om jag den ock behöfde än en gång. Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. — Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes; Men låt min tår den fukta först och läppen, Välsignande min moders minne vörda.

Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.

MATHILDA.

Hur skall jag kunna tacka Eder?

SÄNDEBUDET.

Flicka! En handling, såsom min, den göres icke För att ett vanskligt tacke-offer skörda. Han lefver nog, som skall den en gång löna, I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. — — Ej såsom gärd utaf din tacksamhet, Men blott för att ej gåfvan skall förfela Behörig verkan, du mig svärja måste, Att du bevarar denna hemlighet, Tills du dess verkan pröfvat — lika troget, Som jag den sjelf bevarat.

MATHILDA.

Ja, jag svärjer Vid minnet af min arma moders aska.

SÄNDEBUDET.

Nå väl!

Han öfverlemnar åt henne förgiftet.

MATHILDA.

Gud löne Er, så visst, som jag Ert ädelmod ej mäktar återgälda!

Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.

SÄNDEBUDET.

Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa, Som tynga på den tomma plats, der fordom Mitt samvet var beläget, finnes intet Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. — Men den, som ändamålet vill, han bör Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige Ifrån den ofärd, hvilken hotar det Uti den Pohlske Sigismunds gestalt. Af Flemings vilja buren, är han Kung, Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. — Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer Förvandlingen — du gör ju liksom Fleming, Som sjelf sig menar rädda fosterlandet, Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker. Du måste dö — tillsammans med din gerning. Att ej förråda den. Du sannolikt Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.

Han skakas våldsamt vid denna tanke.

Du faller, arma flicka, som millioner I striden fallit, lyftande till seger De välden, throner, tankar, hvilkas sak För kämpa-skaran varit fremmande — Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.

SCEN V.

Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.

Stenbock. Lubomirsky. Folk.

EN KARL.

Jag ser, att något är å färde här.

EN ANNAN.

Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?

DEN FÖRRE.

Ni stal ifrån mig just densamma fråga, Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke Likväl, att jag en smulgråt är; och pank Så hastigt göres. Med förenta krafter, Vi vände oss till denne der. Hans näsa Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. —

Vändande sig till den påpekade.

Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela — —

DEN TREDJE.

Jo visst! För hela verlden har jag snus, Af egen art och verkan och tillverkning. Men dermed är ej tid. Ty större frågor Här skola göras. Kuggas måste en, På hvilken snus ej biter — knappast krut.

DEN ANDRE.

Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt! Vi äro med, om det ock gällde fan.

DEN TREDJE.

Väl just ej honom sjelf, men likväl en Ibland hans bästa bundsförvandter.

DEN ANDRE. Vår Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör Dess pina dock så kort, som möjligt.

DEN TREDJE.

Föga Er fyndighet mig tyckes passa till Ett längdmått för nyfikenheten, då Ni icke gissat, att det gäller Fleming.

DEN ANDRE.

Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast. Bjud åt de andra herrarne. Jag tager Min Maths ur skolan.

Han drager sig undan.

DEN TREDJE.

Och jag tecknar genast Uppå din rygg ett harpass, som betyg.

Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas, uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.

STENBOCK.

Det är såsom jag sagt: hans tyranni Af inga gränsor mera vet. Utur Sin egen son han just på detta stället Det unga blodet tappa skall.

EN POHLACK.

Och detta Med rätta, om det samme pojke är, Som vår Krasinsky slog — —

EN ANNAN.

Nå, har man sett Förr en krabat, så långsint, som den der? Var då Krasinsky icke värd sin död? Han, som med satan slutit ett förbund Och som var värre sjelf, än sjelfva fan. Är det väl billigt, att den stackars gossen Skall dräpas som en hund, då han befriat Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger: Det får ej ske, och blott den värsta mes, Med händerna i kors, kan det tillåta.

POHLACKEN.

Men blossa då ej upp, som tända blår! Nog vet du, att din mening min är äfven.

Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva sitt bifall tillkänna.

DEN FÖRSTE.

Jag hört af säker hand, att han skall släpa Hit ännu mer af det utländska packet, För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt Än finns af landets egna barn, dem ej Han hunnit äta upp. Ja, det berättas För visso, att blodhundar, stora såsom Små elefanter, göra tjenst vid skaran För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål Och sönderrifva allt, som der sig dolt; Och blifver något öfrigt, slukas det Alldeles rått af hedniska Baschkirer, Kalmucker eller annat dylikt otyg.

EN ANNAN.

Det vore ryslit, men dock ganska troligt Om denne, som i natt skall låtit strypa Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd, Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.

DEN FÖRSTE.

Ja, lita sedan på Claes Flemings ord, Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven. Så länge lifvet sitter i en, måste Man förekomma den menedaren, Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.

EN TREDJE.

Hvad skall man vänta sig af en, som smyger Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra Till en papistisk håla, inredd till Kapell i sjelfva slottet. Christendomen, Den rena, sanna, löper största fara Om denne Antichrist ej rödjes undan.

En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig tala till trosförvandter.

EN FJERDE.

Det är en sak, väl värd att rätt behjertas. Hans grymma falskhet sträcker sig ju till Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor Må råda, men ock till vår helga lära. Man aktar Konungens och Påfvens bud För intet — låter kätteriets ogräs Allt mera frodas, tills det öfvervuxit Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.

Härvid uppstår ett väldigt sorl.

EN RÖST.

I helvetet med dig, du värsta ogräs, Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet. Ett sådant Regimente, under hvilket Slikt kan uttalas uppå öppet torg, Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan Det kommet är. Gå att bereda vägen!

Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att deltaga i deras oväsende.

STENBOCK.

Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram Med enigheten af Er viljas kraft.

LUBOMIRSKY.

Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag Dock nästan är för godt till ett åt packet.

STENBOCK.

Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel I Eder hand är packet ej för godt. Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg I nödens stund, att dermed drabba, hvad Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst, Uppå sin sophög kastas det tillbaka.

LUBOMIRSKY.

På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.

STENBOCK.

Såå? Verkeligen! Ni då icke hört, Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt Ock förolämpad. Pohlens hela adel En hjertstöt fått i hans person; och pacta Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle Antasta våga, blifvit sönderrifna Utaf en sådan herre, som — Claes Fleming. Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen Sitt hopp har byggt — Ni, Republikens stolthet Ni skulle rygga för en möjlig fara. Ni vågar ej förfäkta här i fjerran De rättigheter, som i Pohlen skulle Till löftesmän ha Edert lif och blod? Er frihet här förrådes — det är skam. Men att en Lubomirsky ser derpå, Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till Att den försvara, är dock något värre.

LUBOMIRSKY.

Hvem dristar sig att tala här om skam, Förräderi och feghet, och att blanda I denna dy ett namn, som Lubomirskys? En annan stund hans lif det skulle kosta, Och kosta skall det ock. Men ögonblicket För dyrbart är, att piska ur hans skinn Den smädelse, hvaraf det är så stinnt. Hit! Hit! Kanaljer — J, som kifvens der Om lappri med hvarandra. J ju veten, Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter Så bittert smaka Eder alla. Följen Blott mig, och med gemensam styrka skole Vi rycka upp den roten, och af trädet Oss skära spön att tukta denne best, Som alla våra rättigheter kränker.

EN RÖST.

Rätt underligt ljöd början af hans tal, Men slutet var galant och han ju ser Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?

EN ANNAN.

Du känner icke Grefve Lubomirsky? Det var besynnerligt. En riddarsporre Ej fästad finnes vid en mera dråplig Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän Han månde gå, vi kunne trygge följa. Han, som har lefvat städs i stora verlden, Vet hvad som passar bäst för hvar och en.

DEN FÖRSTE.

Bör man alldeles blindt då honom följa?

DEN ANDRE.

Det är tvärsäkert!

DEN FÖRSTE.

Men dock något vådligt. Går allt på tok, nog slipper han väl undan: Småtjufven hängs — den store, han går fri, Såsom det heter. Det är vi, som lemnas I sticket.

DEN ANDRE.

Åh, var lugn! — Har ingen fara! Om Flemingen jag känner rätt, så göres Herr Grefven till ett hufvud kortare. Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.

DEN FÖRSTE.

En sanning, djup som natten, klar som dagen!

Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat med de särskilda grupperna.

LUBOMIRSKY.

Tar ej Ert prat omsider, något slut? Den, som är menniska, han följe mig Till slottet! Fänaden må stanna här!

MÅNGA RÖSTER.

Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!

ANDRA RÖSTER.

Nej — först vi bryte Johan Flemings fängsel!

Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.

DANIEL HJORT.

Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt Till dessa stigar, der du nedåt halkat, Från brott till brott, från uselt till mer uselt Lönnmördare, bakdantare, spion, Din väg skall blifva kort numera! Jag Vill sörja för, att du snart nog befrias Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat Hvad hafve ej vi andre rätt att göra, Då landets ädlingar som Stenbock handla?

SCEN VII.

Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s, Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron, hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden. Ett af fensterna leder till en balkong.

Claes Fleming. En Officer.

CLAES FLEMING.

Min vilja du förstått?

OFFICEREN.

Till punkt och pricka.

CLAES FLEMING.

Så rätta dig derefter. Du väl mins, Att en försummelse med lifvet gäldas, I fall, som dessa?

OFFICEREN.

Ej så lätt det glömmes.

CLAES FLEMING.

Så gack i Herrans namn och gör din pligt Emot din Kung, som vet förtjensten löna.

Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven Johan Fleming.

SCEN VIII.

Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.

CLAES FLEMING.

Jag var beredd på sällsamma besök. Er visste jag dock ingalunda vänta. Har det så långt då gått, att Flemings vilja Ej ens med fängselbommars tillhjelp och Med riddar-edens, binder någon mer?

DE VIJK.

Din vilja är oss lag och lik Guds bud; Om här vi stå, är det att den förnimma.

CLAES FLEMING.

Det var ej här den skulle Er förkunnas.

JOHAN FLEMING.

Af en upprorisk, stormig skara bröts Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit Inunder hotfullt dån, liksom lavinen. Jag blygs försäkra, att vi icke bedt Om en befrielse, lik denna. Löse Vi ryckte oss ifrån befriarhopens Smek — mer förhatligt, än den tyngsta boja.

DE VIJK.

Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön: Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod, I denna stund allenast. Nu vår plats Framför ditt stora, stolta hjerta är. Gud gifve, att det blefve oss beskärdt Din godhet löna och vår kärlek visa. Med strömmen af vårt bästa hjerteblod. Låt oss i detta ögonblick ännu En gång få vara dina söner, att Den skönsta rätt vi äge — dö för dig. När faran är förbi, vi åter äro Blott dina fångar, — om ej döden vänligt Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.

Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.

CLAES FLEMING.

Ej okärt blefve mig, att stödjas af Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall Här vore fara eller nöd å färde. Men detta väsen, som sig blåser upp Uti sin tomhet till en hvirfvelvind, Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst. Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall, Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje: Det är Er trohets och Ert mannamods, Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta. Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat, Än der Ni hittills dvalts — men det är ljust Och varmt. Ni der otåligt redan väntas. Er skynden derför dit.

Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar i detsamma ut derifrån.

Men se! Det tyckes Som bojan ej har tålamod att bida Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet Jag af den väntat. Men kanske dess bättre För fången svarar hon hans hela lif.

Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.

SCEN IX.

De förre. Mathilda. Lubomirsky.

MATHILDA.

O! Visste hela verlden, som jag vet, Hur god och ädel du dock är — —

CLAES FLEMING, leende.

Du sjelf Ju derom icke länge varit viss. Du derför ej får vara ond på verlden, Om hon i det, liksom i mycket annat, En smula farit vilse.

MATHILDA.

Nej! Förgäfves Du ber för henne. Jag är ond på verlden.

Lubomirsky inträder och hör dessa ord.

LUBOMIRSKY.

Gör, sköna Dame, dock undantag för en, Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar, Mer vördnadsfullt, än någon anns.

Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig, jemte Johan Fleming och De Vijk.

SCEN X.

Claes Fleming. Lubomirsky.

CLAES FLEMING.

Herr Grefve, Ni kom som skickad. Jag var i beråd, Att be Er hedra mig med Ert besök.

LUBOMIRSKY, vresigt.

Ni kunde Er bespara det besväret, Såsom Ni ser.

CLAES FLEMING.

Jag tog det ock för afgjordt, Att när det gällde Kung och land, de icke Behöfde bida länge. Deras tjenst Ju finner städse Lubomirsky redo, Som vore fråga om ett — rendez-vous — Är det ej så, man kallar i Paris De ömmes möten?

LUBOMIRSKY.

Visserligen! Ja, Så klingar detta ljufva namn på ting, Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris! Och hvilket land, det Franska! Kärlekens, Galanteriets tjusningsfulla lustgård! En månad der mer fröjd åt menskan skänker, Än i decennier Nordens bleka sol.

CLAES FLEMING.

Det rika kapital, som Eder bildning, Erfarenhet och ridderliga sinne Ha' samlat in uti kulturens länder, Får icke gräfvas ned — ej gå förloradt. Vår egennytta, som vill draga fördel Deraf, är icke mera tadelvärd, Än Eder äregirighet, då den Vill göra gällande förtjenst och lycka.

LUBOMIRSKY.

Det medges: när min ära sätts på spel, Min girighet af inga gränser känner.

CLAES FLEMING.

Ni inom dessa måste få ett spelrum, Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan! Ni hört kanske, att — missnöjd med klimatet Och annat här — Furst Radzivill har önskat Till Pohlen återvända. Då jag såg Den platsen tom, som hittills fyllts af honom Det första namn, min tanke flyttade I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.

LUBOMIRSKY.

Men — —

CLAES FLEMING.

Jag förstår de inkast, blygsamheten Vill lägga uti vägen för min plan: Er egen ungdom, grånande förtjenst Hos mången annan — eller mera dylikt Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas Ifrån en föresats. Gif derför vika. Det bud, som återgår i dag till Pohlen, För med sig mitt förslag i denna sak: Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf Personligen det ville understödja, Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre.

LUBOMIRSKY.

Min tacksamhet — —

CLAES FLEMING.

Det är ju jag, som borde Er tacka för den redebogenhet, Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.

Officeren återvänder.

SCEN XI.

De förre. Officeren.

CLAES FLEMING.

Är det, som göras skulle, redan fullgjordt?

OFFICEREN.

Jo, till det bästa.

CLAES FLEMING.

Hur gick dervid till?

OFFICEREN.

Som Ni befallt. Af ryttare och knektar Jag sammandrog en skara, ställde den, Med laddade gevär, till hands att vara, Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle. Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda Åthäfvor, skri och — —

CLAES FLEMING.

Det förstås. Men fortfar!

OFFICEREN.

Man var ej ense om, hvad göras borde. Då en del ville spränga slottets port, Förmente andra, att man borde bida Tills upprorshopens hufvudman hann komma Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed De låtit honom bortgå.

LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring.

Ha — de lumpne Trashankarne!

CLAES FLEMING.

Tag saken kallt, min herre! Ert nit för Kungens bästa hänför Er.

OFFICEREN.

Omsider gaf man mig gehör. Jag sade: Ni önskar göra bruk af denna stund, Då stadens hedervärda borgerskap Så talrikt var församladt. Öfvertygad Om dess deltagande för husets lycka, Ni ville ej förhålla, att i dag Förlofning skulle firas mellan fröken Mathilda Gustafsdotter och herr Johan. Derefter inbjöds stadens menighet, Till slottet och till platsen deromkring, För att betydelsen af festen höja.

CLAES FLEMING.

Hur upptogs detta budskap?

OFFICEREN.

Ändlöst jubel Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.

CLAES FLEMING.

Och derpå skingrade sig hopen lugnt?

OFFICEREN.

Så hastigt var ej lugnet återstäldt, Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan Till slottets port, var idel menlöshet Mot ilskan, som i sinnena sig tände, Och ledarns namn och rykte vildt förtärde. Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven, Men sviken och förrådd. Och som de sleto Hans ära, ville de ock sönderrifva Hans kropp, om tag på den de kunnat få.

LUBOMIRSKY, med raseri.

De fege skurkarne! Om de ock vore Så många, såsom män på Wohlas slätt, När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam Skall skingra, stycka och tillintetgöra, Liksom ett lejon lammens usla skockar.

CLAES FLEMING.

Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu; Er känsla brusar mot de vilseledde, Liksom en vårflod öfver låga bräddar. Skall jag, som ren var man, då Ni ännu Ej hade skådat dagens ljus, Er säga, Hur lätt sig känslan vilseleda låter? Den är en källa dock till godt, som ondt. Döm derför icke strängt, när den gått vilse, Men led den heldre hä'n till ädla mål,

LUBOMIRSKY.

Att döma så, var hittills endast gifvet En enda menska — Henrik af Navarra. Med undran ser jag Er med honom täfla.

Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal.

SCEN XII.

Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.

MATHILDA.

Se, fader! Stadens horgerskap förärat Oss denna gåfva, såsom underpant Af frid och endrägt.

CLAES FLEMING.

Herrlig gåfvan är, Men vida herrligare deras önskan.

MATHILDA.

De en begäran till sin gåfva fogat.

CLAES FLEMING.

Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt,

MATHILDA.

De önska skåda dig — och vid din hand — —

CLAES FLEMING.

Hvem då? Kanske min yngsta dotter?

MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart.

Ja.

CLAES FLEMING.

Hur vackert röjer sig ej folkets sinne! Och det är så naturligt. — Menskan kastar Ju gerna blicken på en rosig framtid, Som lofvar träda fram ur det fördolda. Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan En skål vi skole tömma för vår Kung Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.

Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.

MATHILDA.

Det rätta ögonblicket nu är inne: Jag ser Guds vilja, och den måste ske. Hård hjelten blifve emot allt försåt!

CLAES FLEMING.

Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra Att såsom husets vän oss följa dit.

Han pekar utåt balkongen.

Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.

LUBOMIRSKY.

Mitt rätta ställe, store man, är aldrig Vid Eder sida. Minst den är det nu. Men jag Er följer in i sjelfva döden, Om Ni befaller så, — som skugga jag Mig ställa vill invid Er beros-dager.

Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.

CLAES FLEMING.

Har du beredt en ljuflig dryck?

MATHILDA.

Så ljuf, Som all min kärlek kunnat åstadkomma.

Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr Gustafs dotter!"

CLAES FLEMING.

Vår Konung lefve och hans trogna folk!

Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla.

HEXAN.

Hvad som bör ske, det måste ske nu genast. Det gäller ej min hämnd allenast, — men Matbildas frälsning ur förtappelse.

Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek, men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar.

CLAES FLEMING.

En stund, som denna, gjuter vallmodoft På tusen bistra minnens vakna sorger. Ett enda bland dem somnar aldrig bort, Hur än jag månde vagga det till hvila.

Hexan framträder.

SCEN XIII.

Claes Fleming. Hexan.

HEXAN.

Du ej dess rätta vagga återfunnit; Den blef ju nedgräfd uppå Svidja gård. Jag vill dig hjelpa, att den söka upp.

CLAES FLEMING.

Förfärliga! Som modren för oss alla, Som jorden, är ditt sinne. Hvad deri Du slutit, ingen makt kan återtaga.

HEXAN.

Det dig förundrar — du, som dock så mycket Har kunnat rycka från en moders famn.

CLAES FLEMING.

Blott genom ett du väcka kan förundran: Om till försoning du din hand mig räckte.

HEXAN.

Claes Fleming älskar ej att öfverträffas, Men såge gerna dock sitt nidingsdåd Besegradt af ett annat — min försoning.

CLAES FLEMING.

Hvem ville stiga i sin graf, och genom Dess hvalf, för Gud med oförsonadt sinne?

HEXAN.

Du har väl dina skäl, att det ej vilja! Det vore så beqvämt, att hopa på Det onaturligaste ibland dåd En ännu mer vidunderlig försoning. Se'n du Guds jord till belvete förbytt För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel För dig jag öppna skulle. Heldre dock Dess port sig slute till för alla tider Och allan evighet. Må fromma själar, Som redan föddes och än födas skola, Derpå förgäfves klappa — heldre, än Att den för din fördömda själ upplåtes.

CLAES FLEMING.

Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt, Ej hittills skändat jorden.

HEXAN.

Då Claes Fleming I dag, för femton år se'n, kokte upp Det hatet, trodde han, kanske, sig reda Blott till en hvardagskost.

CLAES FLEMING, bleknande än mer.

I dag! Ja väl, På denna dag det skedde. Hvarför sofde Ej solen bort den dagen — blott den enda!

HEXAN.

Ej solen ville dig förhindra från Att visa den en syn, som förr ej skådats. Hon derför lät ditt blinda raseri Nedbryta alla möjlighetens skrankor. Dock, menskors galenskap ej henne angår: Hon annars nyss sitt öga skulle slutit, För att ej leda fram den druckna hopen, Som fick förstärkning af en man, hvars minne Sig trodde dricka broderskål med glömskan.

CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.

Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga I detta ämne, alltför godt för dem. Vill du, att smittan, af din ondskas pest All godhet mörda skall, som rörs i verlden? Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar, När folk och konung sig hvarandra närma.

HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.

När folk och Konung! — Hvilken Konung har Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk? Har Eriks vålnad brutit sig en väg Ur fängelset deruppe, hvilkets golf Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat? Har han väl rest sig upp, att skipa rätt, Ur sin okonungsliga graf, dit han Af kungligt brodermord för tidigt kastats? O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming Som höfding uppå Åbo slott; och andra Än jag då skulle sköta hämndens pligter. Med Kungen menas ej ens konungsmördarn, Som, om han varit skild igenom blodet Och några trappsteg från sin broders thron, Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel. Då här om folk och konung talas, gäller Ej frågan ens den ömkliga Papisten — —

CLAES FLEMING.

Ditt majestäts-förbrytande förtal Ej längre rasa får — —

HEXAN.

Jag hann ju icke Ens än till under-konungen Claes Fleming, Och till hans trogna folk, så väl förtjent Utaf hans lyckosamma, milda spira, Då det, beskedligt barn, på sina knän Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat.

CLAES FLEMING.

Jag borde tacka dig, att du dig harm Lät rasa ut till detta fält, hvarest Mitt hjerta möter dig med lugna slag.

HEXAN.

Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod.

CLAES FLEMING.

Du menar väl mitt eget, som jag gjutit Till hägn för denna thron, den jag försvarat.

Han pekar på thronen.

HEXAN.

Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka. För detta stämmer jag Claes Fleming, dig, Att stå till ansvars intill domedagen.

CLAES FLEMING.

Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung, Och räknas skall som bot emot din fordran, När redogörelsernas timma slagit Och jag mitt värf har fyllt.

HEXAN.

Du fyllt det re'n, Så vidt dig gifvet var att detta fylla!

CLAES FLEMING,

Då Kungen i Upsala gick att taga Emot sin krona, svärdet bars af mig. Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu Uti min sista strid, som i min första. Men äfven här än återstår likväl Så mycket, som min kraft i anspråk tager. Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd, Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud. Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta Sitt bogspröt in uti det helga vapen, Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas. Det får ej ske, så länge denna hand Kan höja sig ännu, — så länge vilja Bor än i detta bröst, och än en tanke Uti mitt hufvud mäktar viljan styra. En Herre blott har detta land och rike: Han heter Sigismund och ej Carolus. Bevis, att jag för Svea Konungs rätt Ej stridt, såsom det höfs en riddersman — Och denna thron, som jag med lif och blod Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall. Tilldess jag kämpa vill —

HEXAN.

Du kämpat ut! Hon pekar utåt hafvet. Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar, Som der i fjerran peka hitåt, visa Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga. Gif rum! Du falla måste under bördan Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst Förkunnas genom mig. Och med dig faller Den utaf brodermord nedtryckta thronen, Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.

Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och fasthåller sig dervid.

CLAES FLEMING.

Omhägnen, högre Makter, Kung och land!

HEXAN.

Din Konungs undergång är landets räddning.

CLAES FLEMING.

Det mörknar för min blick — men vilda lågor Dock tränga genom mörkret. — Sluka de Min dotter eller din? —

HEXAN.

Min dotter blott Du lyckades förgöra. Din — hon lefver.

CLAES FLEMING.

Min dotter lefver, sade du? —

HEXAN.

Hon nalkas.

SCEN XIV.

De förre. Mathilda.

Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig. Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar några ögonblick på Mathilda.

CLAES FLEMING.

Ja, det är hon — mitt barn, och — Johans brud!

Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd. Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.

HEXAN.

Så stolt, du upprätt stod — du faller, Fleming. — J store Andar, uti hvilkas hand Ett ringa redskap jag fått vara, låten Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!

Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.

MATHILDA.

Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!

HEXAN.

Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min. Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.

Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.

MATHILDA.

Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat!

Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst.

HEXAN.

Död. äfven hon! — Hur kunde hon dock lefva?

SCEN XV.

Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.

Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer. Hon framträder och betraktar de döde under storsint, resignerad sorg.

FRU EBBA.

Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder, Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt En enka, sörjande den man, hvars like Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den Vi vilje alla stå till sista man.

LUBOMIRSKY.

Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.

En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.

EN RÖST.

Se der står hon, som hitträngt med förderfvet; Sin gerning följe hon i gräsligt spår.

FRU EBBA.

Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt; Men hon omenskligt led — och han blott hata.

Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar, endast hörbart för denna.

Men om du ägde rätt att hata Fleming; Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?

HEXAN hviskande.

Det bättre ar för dig, liksom för henne, Att hon som lik blir klädd, än såsom — brud; Ty hennes olyckssälla moder var Ock hennes brudgums mor!

FRU EBBA.

Ha — modershjerta! Var sådan meningen utaf din hviskning?

Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.

SCEX XVI.

De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk.

SÄNDEBUDET.

Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt. Men kronan, hvilken rullat här i stoftet, Jag fångar upp och för den dit den hörer.

Han upptager den fallna kronan.

LUBOMIRSKY.

Kom ej din hand dervid! Den bränner handen, Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.

SÄNDEBUDET.

I Nordens land ett hufvud finns allenast, Som passar för den. Det skall hafva kronan.

Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä vid de döde.

DE VIJK.

Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg, Åt klagan intet ögonblick kan egnas: Så stor och nära som vår sorg, står faran.

Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp.

JOHAN FLEMING.

Ditt kalla stoft mig säger, store fader, Att af din son du fordrar mer än klagan.

SCEN XVII.

Scenen förändras till en skogstrakt. Solen år nära sin nedgång.

Catharina Månsdotter. Kern.

Catharina Månsdotter har nyss stigit ned ur en portschäs, och träder några steg fram, omgifven af personer, hörande till hennes följe. Kern nalkas med förvridna och halffåniga anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse.

CATHARINA.

Här är oss godt att vara! De af mödan Förtröttade sig hvile, liksom dagen. Hur ljuft här flägtar qvällens svala frid!

KERN.

Med Eder vare frid! Förlåt, att öfver Min läpp har halkat en så dristig önskan. Men ej det vore helsosamt, om friden Alldeles skulle flytta bort från jorden.

CATHARINA.

Har ifrån Er den flytt?

KERN.

Nej, ingalunda. Jag har visst ej att klaga öfver något, Och kan knappt minnas, att jag friden känt. Men fastan, som i trenne da'r och nätter Jag undergått, ej varit egnad att En närmare bekantskap dermed knyta.

CATHARINA.

Ack! Ni är en papist? Men lika mycket, Ni är dock menska främst.

KERN.

Oändligt mindre Jag anspråk gör uppå den sista titeln, Än på den första — fast ej heller den Tillkommer mig.

CATHARINA.

En like är Ni dock: Tillåt oss derför, att med Eder dela Det lilla, som vi kunna bjuda nu, Ehuru Edert skick utvisar, att Ni varit mera van att ge, än taga.

KERN.

Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit För mycket, så eländig jag ej vore. Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång Så att blott nöd se'n återstod för mig, Fast han befriades från sitt elände.

CATHARINA.

Dess större pligten är ju för oss andra, Att söka vedergälla, hvad Ni gjort.

KERN.

O! tal' om vedergällning ej; då måste Hos skogens vilda djur på nytt jag söka En tillflykt. Om de sönderrifva mig, Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva.

CATHARINA.

Jag ville icke såra Er. Förlåt Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt Ett minne, det Ni önskade förjaga.

KERN.

Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät Att om förlåtelse här bedja en, Den Gud och menskor ej förlåta kunna. Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma I bättre dagar fordom. Edert anlet Än lyser för mitt matta ögas blick Som sol'n i nedergången der på skogen.

Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen, sjunker han på knä.

O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka, Som stilla ville, Kern, din heta hunger. Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig, Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.

Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras.

SCEN XVIII.

En mellan-rideau gär upp.

De förre. Stenbock.

Stenbock synes bunden vid ett träd, blödande ur flera sår.

STENBOCK.

Finns ingen djefvul här, som nådestöten Kan ge åt en, af hvilken ingen skonats.

EN RÖST.

Det är den vilde Stenbock. Gånge honom Som han det vill.

Catharinas följeslagare blotta sina värjor, för att genomstinga honom.

CATHARINA.

Nej, af barmhertighet Är mer än någon han uti behof.

STENBOCK.

Förbannelse! Så djupt den starke Stenbock Sjönk, att en qvinna kan förhåna honom.

CATHARINA.

Herr Olof, vi ju vilja Er blott rädda.

Hon nalkas Stenbock och söker lossa på hans band samt torkar ångestsvetten från hans panna. Han befrias genom Catharinas omgifning och igenkänner henne.

STENBOCK.

Hvad! Ni är Konung Eriks maka och Ni känner Stenbock — och vill rädda honom.

CATHARINA.

Emedan jag Er känner, vet jag äfven Att jag Er rädda bör. — Hvem gör det annars?

STENBOCK.

Är det ej Eder pligt, att mig fördöma!

CATHARINA.

Der Gud har dömt, ej menniskorna döme!

STENBOCK.

Är Guds barmhertighet för mig då stängd?

CATHARINA.

Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.

STENBOCK, knäböjande.

Blif Du mitt helgon och bed för min själ. Om ej Din bön försonings-porten spränger, Sluts den igen för mig — — för evigt, evigt.

SLUT.