ANDRA ACTEN.

En sal i Abo slott.

SCEN I.

Fru Ebba Stenbock. En Åldrig Tjenare.

FRU EBBA, med yttersta oro.

Hvad har du att förtälja? Onda hudskap? Det är ju så? Om något godt du visste, Då skulle glädjen springa såsom förbud Ur dina ögon; allt ditt väsen lysa Liksom en fröjde-eld, den upp man tänder Att sprida segerbud, långt innan ordet Har hunnit det förkunna. Men ditt öga Det stirrar dystert, dina läppar darra För bördan, som de än ej burit fram.

TJENAREN.

Jag eger intet att förkunna — —

FRU EBBA.

Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler, Bak hvilket du den värsta nyhet stänger, Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt, Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag. Har du ej än lärt känna mig dess bättre? Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat I fem och tjugu år. Du märka bordt På denna tid, att jag mig hann bereda Uppå det värsta. Menar du dig kunna Uppsluka allt det onda, du förnummit, Liksom du orden qväft, som borde vittna Om hvad som händt min Johan?

TJENAREN.

Jag vid Gud Bedyrar, att ej till min kunskap kommit Det ringaste om honom än.

FRU EBBA.

Och detta Du säger kallt, liksom du blott försäkrat, Att du ej vet, hvarom i månen hviskas. Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat Tillbaka från den kalla, hårda jorden, Och trängt sig hop i modershjertats värma? Begärde detta kunskap om sin älskling Af luftens vindar eller hafvets vågor, De skulle finnas mera villiga Att lyssna till dess önskan, än de ménskor, Af hvilka godt man väntar, då man dem Bevisat godt. — —

TJENAREN.

För första gången nu, Högädla fru, jag måste önska att Jag ej så mycken godhet af Er rönt: Så otacksam jag då ej skulle tyckas Stå inför Er i denna stund.

FRU EBBA. Förlåt, Du trogne, gode tjenare, den orätt, Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne. Jag vet det väl, om du en droppe glädje Mig kunde hämta, skulle du den söka Med svullna fotter bortom alla öknar. Den enda droppe fröjd, som än kan läska Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom En härjad trakt, af ovissheten utsträckt, Emellan Johans öde och min själ.

SCEN II.

Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.

FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.

Du kan ju allt i detta land, närhelst Det gäller blott din kung. En vink af dig Kan samla härar, båda menigheter Att resa sig i massa, eller jaga Som lösta falkar öfver land och rike. Men när det om ditt eget blod är fråga, Din ende son, I hvilken Flemings namn Och lif skall lefva än, när du år stolt, Du obekymrad tycks, som då det gäller Att låta blodet flyta ur din kropp På något slagtfält för din afgud, kungen. Vår Johan är förlorad — — —

CLAES FLEMING.

Lugna dig! Ännu ju intet är förloradt.

FRU EBBA.

Intet! Och detta kan du säga. Hvad skall menskan Förlora, att det borde synas något? Kan den, som redan mistat har ett öga Och hotas med att ock det andra mista, Kan den väl vänta lugn, som vore intet Å färde, tills att med dess sista ljus All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt? Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat? När vi vår dotter miste, halfsläckt redan Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.

En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.

När nu vår Johan äfven går förlorad, Det slocknar helt och hållet, ifall tårens Uttömda källor ännu gömma qvar Så mycket, som en bergets skrefva gifver Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.

CLAES FLEMING.

En mor, som led förluster, dina lika, Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas, Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.

FRU EBBA.

O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar, Att om vår Johan uppsöks af Hans blick, För fädernes missgerning barnet drabbas.

CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.

Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver Hvad som du icke vet ännu ha skett, Och icke heller hända kan. Är Johan Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna, Sig vågat några famnar ut från stranden Och lemnat modren sörjande derpå? Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva I närmsta skogar, utan att han tyckes Förlorad, om han några timmar dröjer Mer än hans mor har gifvit honom lof. Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan? Han ensam ju försloge, om det gällde Att skydda hundra nunnor, släppta lös Utur ett kloster. Faran den är ingen. Och om också en sådan funnes, ville Jag att sig Johan lärde småningom Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas Med tiden — — —

Han tillägger lugnare:

Jag dessutom redan skickat Ett tjog af raska knektar i hans spår.

Vändande sig till den gamle tjenaren.

Gå äfven du, som i hans barndom burit Så ofta Johan uppå dina armar. En moders tårar äro heliga, Och bränna bittert, der de falla ned. Du känner, mer än någon, marken het, Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila Din bräckta kraft, förr än du återhämtat Den, som dem pressat och dem torka kan.

FRU EBBA.

Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!

Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.

SCEN III.

Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.

SMÅSVENNEN.

Ett Sändebud från Hertig Carl begär Att blifva hördt.

CLAES FLEMING.

Nu re'n! Bed bonom vänta.

Småsvennen går.

CLAES FLEMING, till Officeren.

Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?

OFFICEREN.

Mer rik än någonsin. De gamla kullar Framföda ungar, såsom vågen vågor. Ej göms en vik uti vår vida skärgård, Der ej ett segel börjat lustigt leka Med vårens muntra vindar, och ej längtar Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.

CLAES FLEMING.

Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat, Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat. Du dina vingar får väl lossa snart Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås, Som fiska vill i grumligt vatten här.

OFFICEREN.

En sådan vågar sig väl ej så lätt Till våra skär, så länge vid dem ligger Den gamle, trogne skytt — Claes Fleming. Men, Ifall den frestar det, med skjuten vinge Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr. Det lofvar jag.

CLAES FLEMING.

Och du har aldrig lofvat Det du ej ville eller kunde hålla.

Officeren går.

SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.

Hans Kunglig Höghets Sändebud — —

CLAES FLEMING.

Får bida.

Småsvennen går. En ung krigare inträder.

SCEN IV.

Claes Fleming. Soldaten.

CLAES FLEMING.

Är du beredd?

SOLDATEN.

Jag är det, nådig herre!

CLAES FLEMING.

Du rida måste till Kexholm, min gosse, Igenom natt och dag.

SOLDATEN.

Skall ske!

CLAES FLEMING.

När dit Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm. Gif honom detta bref. Deri står skrifvet, Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden Må läsa och förkunna, när och fjerran.

SOLDATEN.

Lätt är att gömma slika hemligheter.

CLAES FLEMING.

Kan du bevara dem af tyngre art?

SOLDATEN.

Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes.

CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.

Så full af lif du är, du tycks mig dock Som grafven trofast. Om uti din själ Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? —

SOLDATEN.

Om det ej läsas bör, det göms försegladt Tills domsbasunen bryter det.

CLAES FLEMING.

Nej, förr Det öppnas måste, för att göra verkan. Det gäller — lifvet — uti hvarje mening. Förstår du det?

SOLDATEN.

Javäl, fullkomligt. Jag blir odödlig, om mitt lif beror Blott på min tystnad — när jag tiga borde.

CLAES FLEMING.

Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre, Än i ditt unga, varma blod. Välan! Mitt skrifna bref du ber att lemna få Åt Arvid Stålarm ensam — i ett rum, Hvars mur ej öron har för — det oskrifna.

Ger honom en ring.

Du visar honom denna ringen, prydd Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken Du gömmer, till ett minne af ditt budskap. När han den sett, han tror dig som mig sjelf. Då säger du: Claes Flemings vilja är Oåterkalleligen denna: Ut man drage Med underhandlingen om freden, mäklad På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas! Men brytningen med östra grannen bör Undvikas i det längsta, tills att kungen Med all sin makt kan kasta sig i remnan Och storma fram till segrens högsta mål, Bak hvilket hvilar fred — men fred, som ligger På ärofulla lagrar, och ej vräks, Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken Utaf vårt sönderrifna hemland. — Säg Åt Stålarm — och han skall dig väl förstå: Om Fleming bjuder handen till en fred, Som sliter hjertat utur Finlands barm, Då må den sista bödelsknekt man låta Bortslita högra armen, ifrån honom Och hänga den på tornet i Kexholm, Som nidingstecken och en korpars lockmat. Vet du det icke skrifnas mening nu?

SOLDATEN.

Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit Mig se så djupt in i Er höga själ. Och om mitt värf jag väl fullända mäktar. Så skänk mig en belöning.

CLAES FLEMING.

Hvilken?

SOLDATEN.

Den, Att när Er högra arm åt striden pekar, Få tåga främst deri. Om ej mitt öga, Tills att det slocknar, skådar mot det mål Som af Er visas, må mitt unga hufvud Få samma plats, dit Eder hjeltearm Ni ville flyttad, om den kunde teckna En fred, som slete hjertat ur vårt land.

Soldaten går. Småsvennen inträder och stannar tigande vid dörrn.

CLAES FLEMING.

Om Sändebudet hunnit hvila ut, Så bed det hedra mig med sitt besök.

Småsvennen går. Sändebudet inträder.

SCEN V.

Claes Fleming. Carls Sändebud.

CLAES FLEMING.

En tolk, en öppen, af den Furstes bud, För hvilken vi en lika känsla hyse, Välkommen till de fjerran nejder, der Man länge bidat fåfängt att förnimma Kungörelsen utaf Hans öppna vilja!

SÄNDEBUDET.

Haf tack för denna helsning, sådan jag Den väntat af en vän från ungdomsåren.

CLAES FLEMING.

Din väg och min, som ofta stötte samman Vid trapporna till konung Johans thron, På hvilka samma nåd steg ned till båda, Ha' sedermera ej på länge råkats. Jag, envis som en Finne — som det heter Har stannat, der min ungdomstid mig ställde, Och mannaåldern band mig än mer fast. Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till, Likt isens skorpa på en bergsjös djup, För nya intryck långsamt tinar upp.

SÄNDEBUDET.

Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas.

CLAES FLEMING.

Väl denna själens styfhet för en sjelf Käns obeqväm, men mest ändock för andra. Men ej jag kan likväl med afund se En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar Med torra trädet, fallande i svallet Af våra forsar, der de, evigt unga, Ej ens sig gömma undan vinterns kyla. Jag ofta stått på dessa strömmars kanter, Med undran skådande det lätta spelet, Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas. Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden, Som gaf det näring och mot dagen lyfte. Och kort derefter dansar det så lätt På strömmens lösa mark, af nya vågor Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck. Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap. Der rötter bundo det vid marken troget, Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp, Att det kan tränga genom hvarje hinder, Som skulle möta på dess hvirfvelbana, Sig slingrande mot obestämda mål, — Ifall ej strömmens nya infall kasta Det sönderbrutet emot strandens klippor, När leken icke roar strömmen mer.

SÄNDEBUDET.

Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af Den yra flygten af de fantasier, Som, oförhindrade af sinnets styfhet, Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat, Er hänför till poëtisk målning af De bistra lekar, Finlands forsar leka, Ifall de icke dämmas — till exempel Af slagnes lik, som vräkas ned för dem. Det ärende, som fört mig hit till Er, Är af en annan art, än att förnimma Naturbeskrifningar, hvarmed det roar Ert snille att ge lif åt land och vatten. Ni bör ej slösa bort Er tid uppå Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar Och runo-smidare långt bättre göres. Ni är en målare af högre slag: Ej tomma ord Er anstå, utan färger, Som Ni har rifvit sjelf — Ni vet nog hvadan.

CLAES FLEMING.

Jag felat, medges; mest deri likväl, Att den naturbeskrifnings varma trohet. Ni misstyckt utaf obekanta skäl, Har bortsmält pantsaret af lugn och köld, Hvari Ni sannolikt har trott Er böra Ikläda sinnet, vid ett möte med En knarrig gubbe, som i fordna tider, Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt Missödet att ej fullt behaga Eder. Jag dock ej ovan är, att se det språk, Mitt hemlands dalar lärde mig att tala, Med föga nöje spordt af alltför mången. Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga Med svårighet sig böjt för utländskt ljud, Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit. Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar Mitt uttal ofta väckte mera knot — Ty endast detta hördes uppenbart — Än meningen, som utaf talet uppbars. Ni tyckes icke älska diktens drömmar; Och verkligheter finnas, hvilkas sanning Oemotståndligt inta'r öppna sinnen, Så träffande ock dikten stundom kännes. Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger, Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald, Och dikten ofta hyser mera allvar, Än det, som mången hyllar såsom sanning Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n — Då hade Ni förutan harm kanske Den bild besett, som kallats fram af nöjet Att återse Er, städse lik Er sjelf, Ehuru många skiften om Er slitits.

SÄNDEBUDET.

Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga; Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran Från Eder tanke. — Svensk, och utsänd af En Furste, som är Svensk framför allt annat, Min talan jag till Fleming ville ställa, Såsom till Svea Rikes Riddare Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad Af slumpen på en mark, ej ärorik Som modrens, hvilken adopterat honom.

CLAES FLEMING.

Ni tycks ej fästa hälften af den vigt Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland. Men Ni ju icke känner det. På afstånd, Betraktadt från en annan kust, det synes Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. — Dock jag förglömt, att årets svåra tid Ej låtit Er den närmsta vägen taga Uppå Er färd till detta slott, som var, Såsom jag hört det sägas, färdens mål. Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster, Som stigit upp ur Bottenvikens djup, Har utan tvifvel varit lärorik. En resas svårigheter skänkt Er säkert Åtminstone den tid, som var nödvändig, Att uppå ort och ställe samla in En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå Ett sinne, vant att ej förgäfves forska. Jag hoppas dock, att de besvärligheter, Som Eder mött, ej kändes tryckande. När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag, Som med ett synnerligt intresse fästes Vid hvarje yttring ur de rörelser, Af hvilka Finska folkets sinne lifvas, Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt De stötestenar, hvaraf stråten spärras.

SÄNDEBUDET.

Har Ni omsider uttömt rikedomen Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat, Liksom en sönderslagen spegel, hvilken Ur alla sina stycken återger, Förklenade, de föremål, som först Uti naturlig storlek der sig visat. — Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig Till efterföljd, fast härmningen är svag, Och icke uppnår skärpan af Er pensel. Dock gerna afstår jag Er segerpriset I denna täflan. Ty ej hit jag kommit Att leda in en fåfäng strid om ord.

CLAES FLEMING.

Jag anar det; men jag ej dela kan Föraktet, som Ni hysa tycks för — ord. Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes En lefnads hela, djupa andemening, Och framför hvilka mannen står som vakt, Tills att hans fall afbryter väktarkallet. Ni visat böjelse att stundom lägga Nog mycken mening i en annans ord; Kanske det händt Er någon gång också, Att lägga alltför liten i Ert eget. Men om jag rätt förstår Er, är det ej Er egen mening, som Ni nu vill tolka: Det är en sons utaf den store konung, Hvars minne vuxit i min själ tillsamman Med all den vördnad, jag hyst för hans hus, Med all den trohet, jag deråt har egnat, Och egna skall — så sannt Gud hjelpe mig!

SÄNDEBUDET.

Ert tänkesätt är kändt af hela verlden, Och konung Gustafs störste son har tacksamt, Så högt som någon, aktat dessa känslor, Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt. Hans aktning, städse stor, har vuxit högre, Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming. Han vördar denna mannakraft, från hvilken Ej årens lie någon sena bortskär. Han ser i Er ett föredöme af Den viljas styrka, som sitt öde bär, Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden. Han skänkt mig äran att till Eder bringa En gärd af denna aktning — — —

CLAES FLEMING.

Min är äran. Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas, Att hertig Carl har afsändt Er allenast I ett så ringa värf, som det Ni uppger. Men jag ej eger rätt att derpå tvifla. Och det mig gläder desto mer, som jag Ej kunnat skörda denna högre aktning, Hvarom Ni ordat, annorlunda än Igenom några tjenster, dem min trohet Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd Kan gifra mera kraft åt mitt beslut Att stå och falla för min konungs rätt, Än bifall af en furste, som naturens Och mensklig lag har ställt vid thronens fot, Att styrka, stödja den vid hvarje anfall Emot dess oantasteliga helgd Af brottet eller vilseledda sinnen. Stödd uppå grunden utaf denna helgd, Kung Sigismund, Din thron statt städse säker, Som på en kyrkas altare dess prydnad, Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes. Men hägnad af Din Farbrors trogna vård, Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.

SÄNDEBUDET.

Det gladt mig högt att höra dessa uttryck, Som göra rätt åt kraften af den furste, På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt, Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger. Om Carl ej funnes, skulle detta hopp Förgås i obekanta ödens dimma, Likt båten, roderlös, på oceanen. Carl delar stora männers gudalott: Blott vissheten derom att till de finnas, Förslår att gifva högre mod åt starke Och trygghet åt de svage, hvilka känna Att någon tänker, handlar, står för dem. Det är den trygghet, hvilken stärker hären, När stridens stund är inne, om den litar Derpå att föraren är stor, är hjelte. Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn, Då han ser solen, fast omätligt skild Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten. Det är den trygghet, som så mången känner, Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.

CLAES FLEMING.

Ert sista ord har slappat nerven af Bevisningen, Ni velat föra ut. Och ej jag neka kan, att jag ej delar Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar Med samma ifver, som Ni fordom talte Om annat, hvarom förr vi varit ense. Ni tycks nu vänta säkerhet för starke, Liksom för svage, med ett ord: för Staten, Af kraften hos en eller annan menska: Ty endast detta är ju äfven Fursten, Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar. Min tro är än, såsom den var, en annan. Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva, Men tror ändock, att hvarje sådan är En möjlighet till godt och ondt allenast. Och frestelsen till ondt är endast större, Der större lott af kraft dertill blef gifven. En trygghet blott, ett värn allenast finnes Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka: Det kunga-makten är, kring hvilken lagen Sitt helga famntag slår, som diademet Sin fasta ring kring kungens panna sluter. För lagen finns ej svaga eller starka: Det endast likar finns, liksom för Gud, Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.

SÄNDEBUDET.

Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes, Kan böja spiran till ett bödelssvärd, På hvilket lagen kasta tycks ett sken Af rätt ännu, då re'n det drabbat Långt bortom lagens gränser — —

CLAES FLEMING.

Är det väl Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan För missbruk utaf kunga-makten; eller Väcks denna bäfvan utaf någon annan, Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand Och sedan vigter i en vågskål, som Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?

SÄNDEBUDET.

Jag vill besvara frågan med en annan. Kan det ej hända, att en konung, hvilken Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt — Liksom till godt — lätt finna skulle verktyg, Mer eller mindre kraftbegåfvade, Men städse redo att med tunga-manteln Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer, Ej utan rysning, under blodad kappa?

CLAES FLEMING.

Den, som har makten, saknar sällan medel Att föra ut sin vilja, som är lagens. Men äfven den, som blott till makten sträfvar, Kan finna redskap lätt, till allt beredde. En konung får dock följa fritt sitt val; Har ingen orsak att det låta falla På andra än de bäste, mest förtjente. Men den, som nödgas att till målet smyga, Han måste gripa till hvad hjelp, som först Förirrat sig uppå hans dunkla stråt. Och ingen undrar derför, att hans redskap Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand, I nattens mörker, under menskors hydda, Som slumrat in med frid, men väckas upp Af lågor, ödeläggelse och nödrop. Den hand, som vållat ofärd, drages bort, Liksom ett irrsken slocknar uti kärret. Se'n det har vandrarene vilseledt. Men bördan af den skuld, som tyngder brottet, Ej bör ju kastas uppå deras skuldror, Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan, Fast endast de uti dess sken sig visa, Och natten höljer nattens första dåd Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld I närmsta källa brandens spår från handen.

SÄNDEBUDET.

Din lust att måla ut på nytt dig gripit Med ökad ifver. Svåra tider gjort Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd Med smärta fyller upp den Furstes hjerta, För hvilken du din aktning nyss betygat. Han älskar, äfven han, de goda redskap, Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka, Och hägna lagens altare och kyrkans. Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt Igenom eget värde och igenom Den tanke, du hos honom om det uppväckt, Att han i dig ett medel skulle söka För fosterlandets frid och för dess välfärd. Han ärar dig såsom en bundsförvandt, Den ypperste i hela Svea land, Som bär i handen svärd, i barmen hjerta. Han tror ej hoppet svika, som försäkrar, Att du med råd och dåd vill bistå honom Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver. Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas Af guldets glans och maktens: men så stor Finns ingen dödlig, att han kan utföra De största värf förutan stora medel. Bjud derför endast, och din viljas bud Är äfven Hertigens, den stund du lägger Din hand med gammal vänskap i hans hand; Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven, Och hvad han eger, tillhör äfven dig.

CLAES FLEMING.

Det är ej första gången Hertig Carl Har slösat på mig oförtjenta anbud. Hans löftens stegring visar, att hans tro Uppå min trohet mot min konungs sak Har stigit till sin höjd; ty annars kunde Hans löften ej förnyas, och han ej En niding finna inom Sveriges gränser Nog fräck att bära fram till mig hans anbud. Ni bad mig bjuda något. I ett fall, Likt detta, ej det vore mig tillständigt Att bjuda något annat än mig sjelf. Med kropp och själens alla krafter, hembär Jag detta offer åt min konungs farbror, Då han mig aktar värdig ett förbund, Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen. En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa Sig in på mötesplatsen, der förakt Blott skulle möta honom, om han vågar Förutan jemngod styrka visa sig. Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett, Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna, Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg. Säg Hertigen, att Finland, som har lockats Af dolda, dunkla makters lömska svek Att bära afvog sköld emot sin Konung, Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården, När snön sin svepning bredt utöfver den, — Hvari de dödes ro så sällan störes. Hans hjerta skall väl svida vid den tafla, Som Er vältalighet för honom breder. Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan Att så det skulle gå, och han ej "rifvit De färger", hvarmed taflan måste målas. Säg honom vidare, att denna här, Som kufvat Finlands djerfva bönder, står Hvar timma redo att till stoft förtrampa De händers vanmakt, som än spörja lust Att söla perlorna på kunga-kronan; Att flottans segel skola svälla snart För östanvindar, hvilka meja bort Hvar krypväxt, som sig ville resa upp Att kasta skugga uppå kungens makt. När sådant budskap Ni kan föra fram Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert Välkommen inför honom, som för mig. Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar Att bli min gäst på detta slott, tills Ni Med större trygghet börjar återfärden. Och borgens frid skall skydda Er emot Beröringen med folk, som lösa rykten Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt: Besvärligheten, vållad genom trängseln Af allahanda menskor på Er hitfärd, Gör ensligheten för Er högst behöflig, På det att Ni i ostördt lugn må ordna De spridda dragen af Er upptäcktsresa.

SÄNDEBUDET.

Ej utan skäl Ni yfves att förblifva Er städse lik. Jag känner Er igen Också på denna gästfrihet, Ni bjudit Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att Ej länge deraf nödgas göra missbruk. Det vissa är, att Hertigen, från hvilken Som Sändebud jag afgått har till Eder, Ej underlåter att i rikligt mått Det öfvermått af omsorg vedergälla, Hvaraf Ni aktat värdig en person, Som inför Er hans egen föreställer. Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger, Skall hinna sätta sig på deras stränder, För att ur lättad barm dra' efter andan, Förrän Er nye bundsförvandt skall stå Beredd att motta' Er och alla dem, Ni dragit med Er — med ett öppet handslag. Ni vant Er lita mest på egen styrka; Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl, Fast han Er aktat värdig ett förbund, Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots, Förnärmande hans höghet, trampa neder; Det må då yfvas högt på taggarna Af kunga-kronan, eller uti stoftet, Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.

CLAES FLEMING.

Jag är för gammal, att numera lära Mig något synnerligen nytt. Dock tackar Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf, Om huru stark sig anser Hertig Carl, Och hvad han tror sig kunna vedervåga. Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man Af honom någonsin begära kan, När han sin herres rätta mening mäktat Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka; Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta, Att minnet så af gammalt som af nytt, Framkalladt genom mig uti Ert sinne, Har satt i svallning Edra känslors ström, Så att ur den uppvräktes ett och annat, Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma. Er rätta afsigt likaväl Ni vann, Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner. Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför Jag hyser säkert hopp derom, att Ni Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud, För att bekräfta segern af den sak, Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd, Än till och med den djerfve Hertig Carls.

Fleming går.

SCEN VI.

SÄNDEBUDET.

Mot denna klippa krossas hvarje stål, Och klangen utaf guldet öfverröstas Af en, som ljuder högre ur hans inre: Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang. Beundra måste jag, som honom hatar, Hans fasta viljas hårdhet emot allt, Som verkar smältande på andra hjertan. — — Men ett förhärdadt ondt ej eger väl Mer anspråk på att skonas, än ett annat, Som mindre stelnat under många solhvarf. Och värre klippa till förargelse, Än denne här, ej ställt sig midt i svallet Af tidens flod, som bryta vill sin bana. —

Dock hvad ej stål förmår att hålka ut, Det kan väl vattnet dock omsider tära. Pris vare Söderns djerfva snillestyrka! Uppfinningskraften, ammad der, af större Behof att leda högre planers fortgång, Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner; Har skapat läkemedel, hvarest stålet Ej mäktar skära bort det ondas rot. Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot, Men säkert, ofelbart, — lik undergången För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat Emot en annan lika väldig vilja, Som för till thronen, den du fåfängt hägnar. Du litar på en rättvis sak, på Gud; Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats, Och Gud, som lät den lyckas, derigenom Bevisar, att Han sjelf var med om den. Claes Fleming! I ditt arma, vilda land, Du lärt dig föra svärdet blott och bilan: Du är en nybegynnare i konsten att Framdrifva planer till ett önskadt mål. Och föga tid dig återstår numera Att återhämta, hvad du har försummat. När ankaret blir lyftadt, när din flotta Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas, Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat, Förlamad första gången, men för evigt. Du bortgår som en skugga, och din lefnads Utslitna segel, hvilka städse svällde Enformigt för en enda vind allena, Hopvecklas på den graf, som gömma skall Den störste man, som denna tid gaf Norden — I fall han ej dess störste dåre varit.

Han går.

SCEN VII.

Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.

CLAES FLEMING.

Du känner ju det gamla ordet, Bengt, Af högre vishet taladt ut, än vår: Den, som till svärdet griper, falla bör För svärd. Den läran sammanfattar strängt, Men rättvist, domen öfver Eder alla, Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni Bordt endast föra krig mot trädens kronor. Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt Mot kunga-kronans helga tempel-lund, Af hvilken ensam kan beskäras hägn Emot de stormar, som de svage härja.

BENGT BONDE.

Re'n sedan långlig tid ej obekant Den helga läran var mig, som Ni, herre, Ånyo åberopar, såsom dom Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit För Edra bilor, mer än Edra svärd. Jag hört det ordet ofta repas upp I fall, som bittert mot hvarandra svurit; Och det har kastat tvekan i min själ, Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar, Den sanna meningen försjunkit bortskymd.

CLAES FLEMING.

Förvillelsernas makt är stor, J blinde, Som lemnen Er åt ledare, mer blinde Och värre, än J sjelfve. Solklar dock Är ordets mening, der den ej förfalskas. Det är en slutföljd blott utaf ett annat: Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.

BENGT BONDE.

Den tolkningen, som nu af Eder gifves, Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat. Men när jag sedan åter har besinnat, Hur mild den helga Gudalärarn vär Också emot den ringe, som utaf De mäktige på jorden blef förblandad Med markens stoft inunder deras sulor, Då har en annan mening åter blixtrat Omkring det svärd, för hvilket den bör falla, Som först till svärdet skoningslöst har gripit.

CLAES FLEMING.

Och huru lyder denna andra mening? Hos mig har aldrig uppstått mer än en.

BENGT BONDE.

Jag derpå icke kunnat tvifla. Men Han, som med kärlek trifdes bland de låge, Förtryckte, hvilka i Tiberias våg Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden, Han talte endast om den andens frihet, Som borde fästa vingar vid de bojor, Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts — Att dessa skulle trycka mindre tungt. Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning Utaf den dystra smedja, vid som verlden, Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos. Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan. Han visste, att ett svärd i slafvens händer, Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet, Blott nya länkar skulle gett åt bojan. Och derför talade Han blott om hoppet, Och sökte vända blicken upp mot himlen, Långt från den jord, der blodiga ruiner Allenast skulle krossat hoppets vinge, Och sölat dennas skära glans för alltid. Men skulle svärdet först blott gripits af En Sigismund — och ntaf dem han utsändt — Hvem vet, om icke fridens Gudatolk Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?

CLAES FLEMING.

Du menar det?

BENGT BONDE.

Så är min mening, herre; Men om den träffat rätt, det vet ej jag. Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp Med svärdet blott, att slika djerfva frågor Vi endast tvingas kasta fram, men lösa Förmå vi icke dem.

CLAES FLEMING.

Men derför ären Ni också desto brådare att lyssna Till hvarje munnens väder, hvilket blåser Ur svikande profeters tomma hjernor. Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger Derur all sanning, pröfvad och befästad Af seklernas erfarenhet, och fyller Er själ med hugskott, lärda utantills, Och som ett ögonblick ej profvet hålla.

BENGT BONDE.

Så måste saken synas Er. Ni oss Har sett allenast ifrån höjden af Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar; Från mynningen af de kanoner, hvilka Förkrossat våra lemmar; genom flammor, Hvari sig speglat gruset af vår boning. För oss, som sjunka ned på detta grus, Sig mycket ter likväl helt annorlunda, Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes. Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt, Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd, Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas Att meningar, dem fordna sekler alstrat, Utplånas skola eller jagas undan Och gifva v:lka för en annan mening, I bättre samklang ljudande med Hans, För hvilken sekler tyckas som en stund; För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming, Står såsom menska blott, så väl som vi.

CLAES FLEMING.

Jag vill ej tvista här med dig — —

BENGT BONDE.

Man vet, Att Ni ej älskar detta slags bevisning.

CLAES FLEMING.

Du är bra djerf, förtröstande uppå Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.

BENGT BONDE.

Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt: Ty på Ert riddar-ord jag städse litat. Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, — Som hvarje riddersman försäkra skulle, Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. — Af öppen dag min gång likväl belystes. Och om jag aldrig vågat träda upp Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref. Ni skulle ej så vred uppå mig blicka I denna stund, och ej för Er jag stod.

CLAES FLEMING, räckande honom handen.

Det är en sanning, Bengt. En modig man Står inför mig, och gerna vill jag tro, Att en rättskaffens man der står derjemte. Men jag förmodar, ätt du icke ställt Din kosa hit, för att dispyter väcka Om hvarje olik mening, som oss skiljer Ifrån hvarandra. Gerna du behålle För dig din mening, som jag min behåller, Blott dina handlingar laglydigt böjas Inunder det, som gälla bör för alla.

BENGT BONDE.

Jag hittills trott: vår handling borde vara Blott öfversättning af vår menings grundspråk.

CLAES FLEMING.

Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling Bör böja sig inunder samhällshvalfvet, Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt, Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen. Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt, Hur sjelfva dessa högsta pelare, När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga, För att, förenade med dem, som höjas Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd. Hur ginge det, om hvarje sten ur muren Framspringa ville och sig häfva upp Emot det hela, eller golfvet sökte Sig resa upp till tak — — —

BENGT BONDE.

Ack! Hvalfvet der Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.

CLAES FLEMING.

Det skulle göra så, om uppror brunne Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror! Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.

BENGT BONDE.

Det slapp då ut omsider, detta ord, Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte Uppå dess väggar, för att väg sig bryta, Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur. Ni slungat, herre, på oss ordet uppror, Se'n Ni, måhända mer än någon annan, Utkastat sjelfva saken, som Ni döper Med det ochristeliga namnet: Uppror! Två stafvelser, som sluka all vår rätt. Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit; Som bränna våra kojors arma hem, Liksom en offer-eld den armes gåfva; Som mörda våra kroppar, likasom, Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit. Allt menskligt anspråk, stammande från Gud, Från våra fäder och från deras furstar, Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas Som agnar, till en lek för alla vindar. Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt I denna lejongrop, man kallar uppror? Emedan vi ha kastat våra kroppar Till sköld för våra själars högsta väl; Emedan vi vår andes frihet värnat Mot den papismens träldom, som oss hotat, Och vår lekameliga frihet mot Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.

CLAES FLEMING.

Fantomer utan verklighet och blod De faror voro, hvilka Er förvillat Att kalla ned på Eder andra faror, Blott alltför verkliga och öfverhöljda Af blod, som bordt och kunnat sparas till Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats På Er af prester, som Er enfald brukat För snöda ränker; andra lika fåfängt Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.

Radzivill uppträder med buller och bång.

BENGT BONDE.

Till dessa andra hör väl äfven denne?

CLAES FLEMING.

Ett lefvande bevis åtminstone På spökens svaghet träder upp med honom. Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar

Pekar på ett sidorum.

I detta rum, tills fursten gifver vika För bonden. Vi som vänner måste skiljas.

Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning, framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr ej stänges.

SCEN VIII.

Claes Fleming. Furst Radzivill.

RADZIVILL.

Ert vänskapsband har en betydlig längd. Då ena ändan släpar der i dyn,

Han pekar åt sidorummet.

Den andra deremot förlorar sig Vid Majestätets sol, ibland dess strålar.

CLAES FLEMING.

Är jag nog lycklig att ha träffat rätt, Då jag förmenar att, bland andra titlar, Den af en stråle ock tillkommer Er?

RADZIVILL, sjelfbelåten.

Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap?

CLAES FLEMING.

Visst ej, min Prins — Radzivill bugar sig förbindligt man hyser icke tvifvel Om det, hvarpå man icke alls kan tro.

RADZIVILL.

Min herre! — —

CLAES FLEMING.

Ni Er vant i hvar belöning. Som af Er skördats, se förtjensten lönt. Ni bör mig derför fatta rätt, då jag Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap: Min furste jag den icke har förtjent.

RADZIVILL.

Är den betänkligheten Eder enda? Man vänner mellan ju ej räknar noga. Den man, som äran har i dessa tider Att som ståthållare i Finland helsas. Bör, mer än någon annan, känna att Förtjensten ensam ej rekommenderar.

CLAES FLEMING.

Hvad menar Ni dermed?

RADZIVILL.

Jag Eder mening Förutan kommentarier ju fattat; Månn' ej min mening röner samma framgång? Men lemnom dessa bagateller. Då Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt Ej den, att mitt missnöje tolka öfver En småsak, sådan som Er brist på vänskap. Min obelåtenhet sig reser upp På högre grund, och nyligen den fått Förökad näring.

CLAES FLEMING.

Vant att frossa städse Ju detta Edert älsklingshusdjur varit. Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.

RADZIVILL.

Såsom Ni vet, jag länge önskat hade Sjelf taga närmare i ögnasigte Det stycke kärr, hvarom vi slitas här, Med svultna djur och än mer svultna bönder. Jag tänkte, efter mogen öfverläggning: Än ligga isens bryggor qvar, de enda Som leda öfver strömmar och moras, Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet. Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.

CLAES FLEMING.

Hvart land behäftas af olägenheter, Hvarmed man måste göra sig förtrolig, Om hjeltemod ej skall behöfva slösas På det, som vanan byter till en lek. Vi, som ha vuxit upp med grodorna Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga Ömsom förakt och ömsom någon — fruktan, Vi färdas öfver våra isars snö Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver. Vi tumla mellan våra sjöars skär, Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor. Vi skulle dock ej utan obehag Oss vältra i det femte element, Hvarmed naturen riktat sina fyra, Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van. Det derför fägnar mig, att Ni betänkt — Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus — Olägenheten af ett företag, Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse.

RADZIVILL.

Men min uträkning slog dock felt totalt. Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda. Och då sig infann verklig brist på det Nödvändigaste, bland den stora suite, Jag ansåg böra omge mig, — ej blott För rangens skull, jag innehar i staten, Men äfven för att värdigt föreställa Den konung, som af mig representeras.

CLAES FLEMING.

Det var försigtigt. Annars ej så lätt Till vigten af Ert värf man ana kunnat.

RADZIVILL.

Ej nöden hade nått ännu sin höjd. Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant, Som jag väl aldraminst förr kunnat tro Att jag, en Radzivill, umbära skulle.

CLAES FLEMING.

Der intet finns, har Kronan mist sin rätt.

RADZIVILL.

Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad Angå mig dess förluster? Mig, som kunde Det första rike köpa, som blir ledigt. Det vittnar ej om ordning i ett land, Der herrar, såsom jag, behöfva svälta — Och törsta ännu mer.

CLAES FLEMING.

Det låter sällsamt, I detta vattendränkta land.

RADZIVILL.

Ert inkast, Det smakar — Finskt, som landets enda dryck. — I början gick det dock behjelpligt an, Så länge vi än kunde låta slagta Hvar bondhäst, som ej ville mera fram. Vi födde så, fast med en mager spis, Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar, Och ej vi kunde vänta att det packet, Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa Till uppehälle åt oss något annat, Då deras armar ej ens skänkte oss De lättjefulles bistånd.

CLAES FLEMING.

Kanske var Den lättjan, som ej tillät folket bruka Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast — Ett missförstådt måhända — af en godhet, Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. — Men hvilken båtnad kunde dessa armar, Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste?

RADZIVILL.

Er fråga är naif, liksom den ursäkt, Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet. Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår Bortslungat isbron ifrån alla forsar, Och brutit hvarje strand för dessas flöden. Så vidt som himlen sträckte sig utöfver Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel Vid våra fötter, hotande hvar stund Att reda oss en lika graf, som den, Hvari kung Pharao drack sista skålen För Juda-folkets lyckosamma resa — Ifall ej endast sagan fyllt pokalen. Vår fara lärer varit stor. Dock derpå Pohlacken tänker sist. Men vida större Var den förargelse vi måste tåla Af dessa mennisko-amphibier, Som kräla i de Finska kärren, hvilka Ej afund hysa bordt mot elementet I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte.

CLAES FLEMING.

Ej utan ömkan kan man höra, Prins, Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof. Men mitt deltagande Ni än ej fört Till sista gränsen för Ert lidande.

RADZIVILL.

Vi sågo här och der förvägna pojkar I forsens värsta svall sig tumla om På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst Förhåna nöden af vår svåra ställning. De ropte till oss, att vi skulle komma Och fiska från dem deras brudar, samt Dem sjelfva hänga såsom kläppar i De kyrkoklockor, som än finnas qvar. Ett sådant hån af dessa slafvar framdref En galla, som ej kunnat lösas upp I allt det vatten, hvaraf säkerhet Gafs dem, med hvilka det stod i förbund, Men ämnade oss sjelfve blott förderf, Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta. Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt. Det fräcka sinnet uti dessa öknars Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att De skulle fostras upp af Pohlska herrar, Med piskor utaf jern. Så kan det blifva Än något af dem. Alla dagar dock Ännu ej hafva sett sin sista qväll.

CLAES FLEMING.

Den natten torde än ej vara nära. — — Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar, Såsom Ni dem behagat kalla, försmak Af den uppfostran, som dem en gång väntar, I fall det skulle blott bero af Er?

RADZIVILL.

Hvad menar Ni, att vi då göra skulle! De fleste ibland dessa vildar flydde Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap, Och läto ej sig locka fram derur, Fastän, till straff och till varnagel, vi Hvarenda höggo ned, som kunde gripas.

CLAES FLEMING.

På sådan lockmat man sig ätit mätt I detta land, hur än man annars svultit.

RADZIVILL.

Den fastan kan ha sina goda sidor För det der folket — fastän jag ej sjelf Blef styrkt i tron på dess nödvändighet, Då den min egen kropp tog nyss i anspråk. Den tjena kan till dubbelt ändamål: Som bot för kättarene, hvilka fallit Utur Katholska kyrkans helga sköte In i villfarelser, dem timligt straff Hemsöka bör på förband, så att syndarn Ej blifve onäpst, äfven om den dom, Hvars följder våra prester flytta hä'n I andra verldar — utaf giltigt skäl — Ej någonsin uti fullbordan går. Men äfven som en förberedelse, En späkning af den syndiga lekamen, Kan denna fasta, hvarom nu vi tale, På Finska folket öfva nyttig verkan. Dess hunger böjer vilda sinnets trots, Och gör affällingen nog mjuk, att krypa Till korset, hvarifrån man honom lockat. Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar, Bigott; men skandalöst det synes mig likväl, Att detta land, som lyder under Pohlen, Skall lemna tillhåll åt ett kätteri, Förtjent att göra Finlands alla skogar Till blott ett enda bål för Finlands folk.

CLAES FLEMING.

Ett annat språk Ni fört, då detta folk, Sig resande liksom en enda man, Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad Uti sin hand, upptända bål, hvarpå Man skulle brännt, måhända, kättare Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet, I fall Ni egt att här improvisera Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad.

RADZIVILL.

Jag medger, att jag annorlunda talat Förr någon gång — då misstag eller svaghet Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes, Gaf packet lust att mucka. — Vanan att I politikens alla labyrinther Mig reda, räknar detta sig till ära. Barbaren endast binds af samma språk Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd, Han tränger ej i skilda skiftens mening. Det gällde förr att blidka, vinna tid, Att dela sinnena, och att slå neder Bestraffande, uti de remnor, hvilka Af lämpeliga talesätten öppnats. Men sedan ändamålet vunnits, sedan Min politik och Pohlens vapen segrat, Det vore dårskap att än hänga fast Vid ord, som all betydelse förlorat, Se'n de beräknad verkan åstadkommit. Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat. Det vore att vid slagets slut begynna Upplocka ifrån marken alla kulor, Som gifvit segervinning, och ej bruka Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda. Min mening är densamma, som den varit, Fast mig blef gifvet medlens kloka val. Jag ville förr det Finska folket böja Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar En makt beskär, af kungar sedd med afund. Så vill jag än. Men tiden, som är inne, Mig lär ett annat språk, än det jag aktat Nödvändigt, för att åstadkomma den.

CLAES FLEMING.

Att tala flerahanda tungomål, Den gåfvan blef Er obestridligt gifven. Men huruvida Ni det rätta bruket Utaf Er tungas rörlighet har gjort — Bedömandet deraf ej tillhör mig, Som, fastän långt till åren hunnen re'n, Mig lärt blott tala väl ett enda språk, Mitt kärfva, mig så kära modersmål.

RADZIVILL.

Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan? Jag fruktar, att Ni delar samma fördom, Som äfven andra hysa här i landet, Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom De, hvilka dermed tolka råa tankar, Skall aktas heligt, oantasteligt, Såsom ett testamente, der en moder, Med sin välsignelse, sin sista vilja Har nederskrifvit med sin egen hand. Det borde hägnas lika — om ej mer, Än dessa tvenne andra språk, dem man Har funnit godt att trampa neder fräckt I spåren utaf Luthers villomening. Men är det rimligt, att en vis regering Skall låta komma sig till last det fel, Som tynger Sveriges svaga kungars minne? De hafva ej haft insigt eller kraft, Att utur sina Finska slafvars själ Bortfräta denna hinna utaf rost, Som, under namn af eget språk, fördröjt De kufvades försvinnande inunder En segervagn, som rullar fram på hjul, Ej mindre hala, än de äro tunga. Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas. Ej Pohlens kungar och magnater kunna Sig gifva tid att lära alla språk, Dem slumpen kastat ned på deras tunga, Som bilda massan uti rikets lydland. Men dessa massor! Hvilken bättre stege Kan dem beskäras, hvarpå deras själ Bör klättra upp ur barbariets dy, Än skyldigheten att till modersmål Förvandla herrskarspråket — det, på hvilket De buden böra utgå, som för alla Ha' giltighet af en gemensam lag.

CLAES FLEMING.

Den resan, hvars besvärligheter tycktes I anspråk tagit alla Edra krafter, På långt när icke uttömt Edert mod Till käcka, alltomfattande reformer. Lik en jordbäfning, som på en gång ryster På allt, hvad helst den finner ha' bestånd, Ni spörjer lust att Eder skaparhand På allting bära, som står fast i Finland.— — Min liknelse ej saknar öfverdrift, Jag medger det, men har dock någon trohet. En jord, som bäfvar, lik en Pythia Uppå sin heta trefot, håller sig Med möda fast; förkunnar svindlande Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid Och utan vad, skall nå fullbordan genast. Den domen kan väl synas blott en nyck, Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna. Som vill sitt infall gifva kraft af lag, Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt, Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet Emellan sig och verkligheten med En graf, hvari allting ohjelpligt störtar, Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf Är redo falla ned, en bruten vård; Ty jorden, bäfvande — ej utaf svaghet, Men under öfvermått af kraft — sjelf skonas Så litet, som han något annat skonat.

RADZIVILL.

Hvartill den liknelsen? Den passar ej. — —

CLAES FLEMING.

Visst ej på Er, och ej på munnens väder; Men väl på stormen, den de tyckas båda. Ni har der bilden af reformationer, Som försiggå i största stil. De drabba Det reformerade och reformatorn Med samma Herkuls-klubba. Stora städer Bortsopas mera spårlöst, än de agnar, Som synas länge sväfva än i luften, Se'n de från marken blifvit sopade. Och dalens djup nu mäta höjders fall, Och lätta vågor hviska om försänkning Af trots, på hällens hårda panna tecknadt.

RADZIVILL.

Ni talar som en bok, som Plinius, Jag sett det der kring Napels paradis.

CLAES FLEMING.

Jag föga läst i böcker, och ej funnit På jorden paradis. Men lifvets mödor Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt. Förlåt att jag en teckning kastat fram, Af vilda skakningar för Er, som sjelf På ort och ställe uppsökt spåren till Förstöringarnas jätteverkan, hvilka Vi andra känna blott ur bleka sägner. Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat. Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran, I Eder själ ej tyckes lemnat intryck. Ur dessa skakningar, der jättekrafter Förstörarns jättelust uppburit, stiger Till Eder ingen varning, som hörs ropa: Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt! Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt. Ibland ruiner, som än vittne bära Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna, Så att man ej ens vet att till Ni funnits!

RADZIVILL.

Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. —

CLAES FLEMING.

Er Pythia-vishet manar Er, min Furste, Att förespå tillintetgörelsen Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt. Dess språk, dess gudalära och dess lag, Samt denna frihet, hvilken adlat bonden, Så långt som sagan minns, till menniska, Och som gör Finlands folk, inunder allt Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet, Dock afundsvärdt för dessa starka horder. Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra. Och ledas af magnater, som sin kung Förakta lika djupt, som sina trälar. Med vördnad skåden de exempel, Sverige På denna kust ställt upp till efterföljd. Det icke handlat likt banditen, som Antänder strandens koja, för att se'n Vid lågan värma sig en enda qväll, Och ej besinnar, att en natt skall komma Med kulen storm, som kastar fram behofvet Att söka skygd inunder hyddans tak, Och luta hufvudet mot tryggadt läger. Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning, Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper Sin platta yta på hvar olikhet, Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning Åt dal och kulle, äng och lund och tegar. Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet, Ej mäktande att trycka stämpeln på Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken, Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd. Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän, Som fört med ord och svärd nationens talan, Väl sjelfve insett vanskligheten af Försök att plåna ut det, som naturen På djupa sinnens grund i sekler präglat. Men jag tror dock, att detta vikings-lynne, Som älskat segrens sång på ombytt kust Och ifrån skilda klippor nya genljud På stormens brus och vapnens klang, har gått Igen i dessa Svenska kungars själ, Som funnit mer behag vid färgrik mångfald, Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra. Än i likformigheten af en öken, Som echo ger åt rop från tomma sinnen.

RADZIVILL.

Jag hört för mycket, och kan blott beklaga Att Pohlens angelägenheter fallit Uti en hand, så föga lämpad att Dess vigtiga intressen skickligt sköta. Såsom Senator anser jag mig skyldig Vid nästa Riksdag yrka på ransakning Och räfst med de oformligheter, hvilka Här äfventyra Republikens bästa.

CLAES FLEMING.

Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla, Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda Er än ett tillägg vid anklagelsen, Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet Att Pohlens "Republik" det aldraminsta Kan vänta, hoppas eller äfventyra Vid min förvaltning uti detta land. Ej Republikens ärender jag gått, Och ämnar ej för denna stå till ansvar. Jag känner inga herrar öfver mig, Men blott en Herre: Svea Rikes Konung. Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor, Upp till hans diadem, skall jag försöka Att föra ut besluten af den riksdags Der pligt och trohet talat ur mitt bröst.

RADZIVILL.

Från barbariets tider komma dessa, Som råa landtbåd.

CLAES FLEMING.

Ve den Pohlska bildning, Som ej dem unnar säte eller stämma! Den tid skall komma, då, fast landsförviste, De bistert dömma land och folk till döden.

Radzivill går ut i vredesmod.

SCEN IX.

Claes Fleming. Bengt Bonde.

CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom.

Hvaröfver grubblar du?

BENGT BONDE.

Jag tänker blott: Om för ett år se'n, herre, på ett berg Ni skulle stått, och Finlands folk kring Er, Och hört Er tala, som Ni talat nu, Då hade tjugu tusen klubbor, hvarmed Vi luften klufvit eller krossat skallar. Och som på oss se'n återfallit tunga, Till bränsle spjälkta, uppvärmt våra hyddor.

CLAES FLEMING.

Det varit bättre för oss alla, Bengt.

BENGT BONDE.

Ja, utan tvifvel.

CLAES FLEMING.

Hvems är felet, att Det bättre ej fått råda?

BENGT BONDE.

Allas!

CLAES FLEMING.

Måhända har du rätt.

BENGT BONDE.

Men lika visst Är dock, att hvar och en af oss har lidit, Ej blott för hvad han brutit sjelf, men ock För andras synd: Ni, herre, icke minst. En dåre, såsom den. Ni näpste nyss, Kan locka eller störta i eländet Mångtusende. Men det är ej en sådan, På hvilken något ansvar finner fäste.

CLAES FLEMING.

Hvem drabbar detta?

BENGT BONDE.

Den, uti hvars namn Det onda utförts; den, som lät det ske, Och så sig bytt till en handtlangare Åt egna verktyg, äfven då, när dessa I annan riktning slintat, än man ämnat.

CLAES FLEMING.

Den låter detta ansvar stiga högt.

BENGT BONDE.

Ej högre dock, än deras ära stiger, Som hägna lycka, rätt och frid i landen.

CLAES FLEMING.

Ej någon dödlig mäktar skapa detta, Då tusen viljors roderlösa nycker Hans afsigt korsa. Ej vår Herre ens, Som dock ur intet hafver skapat allt, Kan tvinga folken att bli lyckliga, Då dessa all förnuftets ledning jäfva. Men öfver hvarje enskild önskan står Dock Konungen så högt, att han ej önska Kan annat, än hvar undersåtes lycka.

BENGT BONDE.

Hans vilja möts ju af hvar enskilds trängtan, Hvars högsta mål detsamma är som kungens.

CLAES FLEMING.

Den stund Ni tron det och hans afsigt lätten, Stå kung och folk gemensamt nära målet.

BENGT BONDE.

Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming Ej ljungar mot oss, men går framför oss.

CLAES FLEMING.

Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, — Om målet ock betydde lifvets gräns. Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder, Som barn der lekt och härdats der till man. Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan Uppblomstra uti alla våra dalar. Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet, Då det ej mot Er gäller mer, men med.

Men vänner kunna vi ej blifva, innan J blifvit Kungens män, så väl som jag. Det är mitt ord, oåterkalleligt, Likt dödens slutdom. Du förkunne det Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid Rätt fram, och ej till höger eller venster Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve Att jag dig ej mer skåda må i lifvet. Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf.

BENGT BONDE.

Jag närmsta väg upp till min hembygd drager, Med mera frid, än dädan jag gick ned.

Claes Fleming räcker honom handen till afsked.

Slut På Andra Acten.