BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR. (continued 4)

Slutligen stötte båten med de tre männen ut, och de båda karlarne rodde med full fart. Det skimrade som silfver, när årorna sänkte och höjde sig, det gnistrade som diamanter i månskenet, och en bred silfverdallrande stråle bildade sig i vattnet efter den mörka försvinnande båten. Strålarne upplöste sig så småningom, och der qvarstannade på ytan endast som några långa, smala gnistrande perlband, hvilka i sin tur försvunno. Båten försvann slutligen helt och hållet bakom udden, årtagen ljödo allt saktare, och det blef alldeles tyst.

Patronen satt ännu qvar. Det var någonting märkvärdigt med hans sinnesstämning denna qväll, han var under inflytande af det större qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt ovan. Melankoliens stadium höll emellertid på att ge vika, och han kände en hjertverksamhet, som började att alltmer plåga honom. Han blef ond på sig sjelf och tänkte med ovilja på att gå hem, se om barnen, huset och alltsammans. Den förra gamla vanliga retligheten kom åter öfver honom, men i ännu starkare grad än eljes. Han steg upp och gick hemåt. Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes, trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu häftigare af förtrytelse och ovilja.

— Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta — mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den rara slanten prisbelönta konst.

Så hörde han ett buller från vägen.

— Det är visst en orrhöna — tänkte Heikki och slungade ut i småskogen en af sina flata stenar.

Stenen flög ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom närmare.

— Nehej, — tänkte Heikki — det är ingen orrhöna, det är visst ett troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.

Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt, och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.

— Kom hit! — ropade patronen åt Heikki, — kom hit, så ska' du få dig ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!

— Jag är väl inte galen, — ropade Heikki — han får allt piska upp sej sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö nu, patron, och tag fast mig om han kan.

Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll, träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita skjorta belyst af den klara augustimånen.

Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen, stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt näfven:

— Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga … säga till polisen att patron…

Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve till.

— Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas — sade han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning, som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det »bottenlösa» djupet.

Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån. Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.

Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en fågel, inte en flägt…

Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne, intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det stället ligger man lugnt.

— — — — — — — — — — — — — — —

Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.

— Hvad ser hon efter, madam? — ropade Uninius, vänd till henne.

— Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, — svarade qvinnan med osäker röst. — Inte har patron sett honom?

— Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten… Det är djupt vid stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags, madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna på udden, mjölken är nog stark ändå…

Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva, kanske en minut öfver.

Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».

— Det kommer mig icke vid, — tänkte han och vände bladet. »Politiska Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han »Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. — Tråkig tidning det här, — mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från societetshusförstun … sådana der sluskar skulle man sätta in, så att samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.

Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke som verkade nästan befriande. — Den odågan skulle ändå ha vuxit upp till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der han ligger. Alltid en mindre som fräter på mej… Förbannadt månsken att vara hvitt och klart.

Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.

— Odrägliga barnungar, — mumlade patronen — jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:

— Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

— Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

— Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.

— Odrägliga barnungar, — mumlade patronen — jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:

— Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

— Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

— Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki.

— Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så får du smäll. Förstår du?

Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.

— Nå hvad är det nu mer? — frågade fadern, denna gång i litet mildare ton.

Barnet såg upp. — Pappa, jag är så rädd, — sade hon och sträckte ut den ena handen.

— Dumheter Claire, — sade fadern och gaf henne sin venstra hand.

— Aj pappa, du har blod här, — sade den lilla och betraktade handen.

— Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör jag af Lisa.

Den lilla flickan tog sig om ansigtet. — Ja, det var sant, — menade hon — jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, — och hon smekte med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort fläcken.

— Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.

— Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.

Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:

— Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan ifrån Heikki.

— Det är en tusan till envis unge — mumlade fadern, satte sig på en af de hvita trästolarne framför sängen och sade:

— Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?

— Bed bönerna pappa! Först:

«Gud, som hafver barnen kär, Se till den…»

— Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska. Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska…

Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: — Jag kan inte, jag kan inte. — Och med den envishet, som är lika hos alla barn, återkom hon ständigt till detsamma: — Gå inte pappa, jag är så rädd, jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill ha min docka, jag är så rädd.

Patronen gick direkte in köket. — Gå in till Clara, Lisa, — befalde han — ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp för sin nattliga promenad…

— Men patron lofvade ju — vågade pigan invända.

— Läs med Clara bönerna, hör du, de franska bönerna, och väck mig kl. 6 i morgon bittida! Jag skall väl till stan igen efter doktorn, kan jag tro. Ge henne ett pulver chinin, så somnar hon fortare. Och säg att hon får konfekt i morgon.

Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin tidning, tände upp sitt ljus och somnade när Carolina kom, en halftimme derefter. Han somnade lugn och drömfri, lika lugn och drömfri som han skulle somna in hvarje natt ännu i flere år, ända in i en sen ålderdom. Och han visste att om han nästa dag skulle komma på den tanken att söka sig en maka, så skulle han få hvilken ung och älskvärd adertonåring som helst. Ty han var ju ändå en förmögen och — säga hvad man ville — en hygglig och aktad man, en man i sina bästa år, en man med en god ställning, med ett ord han var ett »godt parti», han skulle nog få sig hustru, han, patronen på Hvitö.

1884.

Frost.

Det är ett litet torp nära Ahola, högt uppe i Saarijärvi. En ensam stuga, långt ifrån andra menniskoboningar. Den står der grå och allvarlig med sina små fyrkantiga, oklara fönster. Närmast ligger fähuset, halfförfallet och bevuxet med gräs på taket, hvarifrån man emellertid har en vacker utsigt. Sjön synes i bakgrunden och längst in i viken en rödmålad kyrka med klockstapel litet lutande åt ena sidan.

Trakten är ändå så vacker. Mest mörka skogar, med små djupa insjöar här och der, och ibland på sluttningen af någon backe ett böljande rågfält eller en grönskande äng med breda diken, vid hvilkas kanter stora, mörkröda åkerbär mogna i sommarsolen. Höga, mjuklockiga hängbjörkar kanta åkrarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.

Morgonen är skön, daggig och frisk. Klockan är ännu icke fyra, men dörren till stugan står redan på vid gafvel. Der inne bränna de kaffet; en varm ånga af cikoria och råg strömmar ut i morgonluften. Den raggiga hunden vädrar misslynt den starka doften. Han väntar på sin herre och tittar under tiden på de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig till pumpen, på väg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der föll en i vattnet, och så — der en annan; sedan åter samma stillhet.

Ett stycke derifrån, bunden vid en stolpe i gärdesgården, står en häst, spänd för en bondkärra. Djuret tuggar på en bundt saftigt, nyplockadt gräs, instucket mellan störarne … den friska daggen glimmar på blad och strå.

Inne i stugan är en stor spis med lafve och plats för två sängar, den ena öfver den andra. På sänghalmen ligga några fårskinnsfällar och ett par röd- och grönrandiga ryor. För öfrigt inga sängkläder.

Långs väggarne nytimrade hyllor, och på dem en rad bunkar, stäfvor, muggar, slefvar och skålar, allt af hvitt, blankskuradt enträ. Framför fönstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hörn står väfstolen med en grof stark lärftsväf, nyss påbörjad.

Men i taket hänger det hårda, svarta brödet, trädt på långa stänger. Vid dörren står en locktunna med »kalja» eller svagdricka… Husmodern kokar som bäst morgonkaffet, starkt och godt.

Han skall bort just nu, torparen, bort på denna dag som egentligen skulle varit en festdag. För ett år sedan firades deras bröllop der borta i kyrkan. Men han har affärer i staden, och en hustru gör aldrig invändningar. Annikka är van att lyda.

I inre rummet står Paavo och letar i dragkistan. Han vänder upp och ned på allt sammans och kastar vresigt de i kistan förvarade helgdagskläderna omkring på golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing och perlor trillar under en af stolarne. Den präktiga storblommiga sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor, gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten: kaffe, hålbröd och salt fisk.

Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan, böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp hufvudet, dock utan att se på sin hustru.

Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hår faller honom i ansigtet. Ögonens uttryck döljes af ett par ögonfransar som sällan lyftas upp. Munnens linier äro stränga, och man ser att han är ovan att le. Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt framträder så tydligt, — som han står der, är han en bild af naturen i denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös.

Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både natur och menniskor … hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret är nära till hands och ligger i öppen dag: det är någon som de frukta, någon gäst som är oundviklig som döden, obarmhertig som ödet, oblidkelig som det. Det är denne gäst, som sommarn om står utanför och väntar på tillfälle att någon stilla natt komma in och andas död öfver åkrar och ängar, öfver förhoppningar och — menniskohjertan. Hans namn är frost, och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst.

Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken, såg det och räddes… Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje dag som slöts i stillhet och lugn. När julimånen sken ned klar och ljus, steg han ofta upp och stirrade ut i natten … skulle han komma, den fruktade allhärjaren från norden?

Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon. Hennes fylliga gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen.

Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den. Ibland ser hon förstulet på sin man, som med nedslagna ögon och rynkade ögonbryn går omkring i sina bruna stöflar, sin hemväfda, mörkgröna jacka och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trög och tung.

Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga längre.

— Man, hvart res' du? — frågade hon.

— Till staden, hustru.

— När är du hemma tillbaka?

— Före natten — eller efter…

— Så skynda hem så fort du fått kon såld; du vet att jag behöfver dig! Hästen är nyskodd; låt honom springa uppför backarne, han har bra med krafter…

— Qvinna, tänk på dina egna pligter och låt manfolken sköta sitt. Behöfver du någonting, så gå till prestgården; dit kommer du sjövägen på en stund. Håll dig till Herren Gud, om du kommer i bedröfvelse. Menskor kunna ej hjelpa. För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud.

Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen — slog eld, nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen.

Den unga qvinnan log så tankfullt. — Det är inte värdt att vara ledsen! Karlar äro så der — Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till och med mot oss qvinnor!

Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knöt så bättre den snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt matknyte i handen.

Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan och styrde sina steg mot åkern.

På afstånd såg hon här och der emellan träden framskymta några torpare, som med hustrur och barn sträfvade åt samma mål med skäror och matknyten. Men Annikka måste stanna långt bakom dem. En häftig smärta bemägtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart öfver, hon kunde fortsätta. Om en stund tog hon sig åter om hufvudet … det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk; linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann en liten källa, grund men sval och frisk.

Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två. Solen steg högre upp, ljumma vindar susade i träden. Doften af mognade åkerbär bars omkring af flägtarne.

Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i källvattnet, sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon öppnade sitt matknyte, tog fram en duktig brödkaka med salt fisk på och började äta. Mjölkkärlet tömde hon till hälften och lade alltsammans in igen. Den brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog skäran och arbetade.

Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen lockade henne dit. Och der låg hennes lilla älskade barn och famlade med händerna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med små yrvakna, klara ögon blickande omkring.

Annikka tog barnet, kysste den lilla öppna munnen, den röda pannan, kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskällan fått det första ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt första späda skri i morgonluften.

Några bondhustrur, som sågo de båda, kommo till, varma och solbrända. — God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sådant prägtigt barn! En pojke, förstås. Låt se hur han ser ut! Jaha — han har stora händer: blir arbetsam som far och mor — stora fötter: — skall göra långa landresor — stora ögon: kommer att hänga efter qvinnfolk — stor mun: blir stor i maten. Lycka till, Ahola-mor! — Nå säg, när få vi barnsöl?

Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig.

— Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården. Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet — klockan är öfver åtta, och mycket återstår!

Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan! Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak, var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan der uppe.

Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar… Hvilka glada timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart inne. Paavo, hvarför kommer du ej? Nu, om någonsin, måste du le och se lycklig ut, nu när du ser detta prägtiga barn, starkt och kraftigt som du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon är, hon som ej känner till trötthet eller ohelsa, hon som, frisk som en gudinna, sjungande sköter detta arbete lika lätt som en man. Hvarför kommer du icke? Se, här är lyckan och kärleken — hur kan du dröja?

Daggen började falla. Skylarne på åkern stodo nu alla uppresta. Folket tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett skimmer af guld på hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned på ryggen. Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst, melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde lycka, långt lif, rikedom och många söner. — Hej ho, trollen gifve dig lycka!

Men plötsligt tystnade hon: — Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig der hemma. När han se'n får se barnet och mig och hör att det är ordnadt för kristningen, så skall han väl bli glad, tänker jag! Se så, barnet mitt, gråt inte! Presten skall snart välsigna dig — trollen skall jag inte mer sjunga om. Få se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gör han så. Nu får du gunga! Du ligger ju prägtigt der på bottenbrädet, när du får en bundt vass under hufvudet! Så der ja! Nu ro vi! Är det inte lustigt? Så bra det går! Hej och ho, trollen gifve dig lycka…

Voj! nu igen trollen… Nej, det är bäst jag tiger, annars blir det något ondt i qväll! I stället skulle vi läsa bönerna, Syndabekännelsen är visst bra: 'Jag fattig syndig menniska…' Aj, ja — nu äro vi öfver! Hejsan, pojken min, håll dig nu tyst; der är prestgården, och det är en helig plats der alla småbarn få lof att vara snälla, när de fått kyss af mor… Så der ja!

Nu voro de framme. Den röda prestgårdsbyggningen med sitt låga tak och sina hvita fönsterbräden låg täckt inbäddad i en björkdunge. På gården mjölkades korna. Pigorna sutto vid sina stäfvor; prestmor sjelf såg på, välvillig, fet och med två tjocka, väldiga armar i sidorna. På sitt grålockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de blå, trofasta ögonen blickade så gladt fram under ögonhåren. Nere på marken strök sig en snål, fet, svart katt om kjolarne på husmodern … han hade så länge förgäfves väntat på aftonmjölken.

Annikka steg fram, djupt nigande. — Här är min förstfödde — sade hon och räckte fram barnet — jag ville in till presten och anmäla att vi gerna ville ha honom kristnad på söndagen efter gudstjansten, och så ville jag att pastorn skulle välsigna honom strax när han skrifver upp i kyrkboken! Paavo var i sta'n i dag, men nu är han hemma igen, kan jag tro. Gossen blef född i morse och har inte sett sin far än! Han är ju vacker … tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far…?

Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med den andra stödde han sig mot en grof käpp.

— God qväll, Ahola-mor — sade han; — jag har ledsamma underrättelser. Din man är vid det här laget på ångbåten; han har rest till hufvudstaden och ämnar sig derifrån till Amerika. Illa tyckes han nöjd med sitt torp här, är led vid arbetet och har nu lemnat det här landet för alltid för att på en främmande jord söka sin lycka. Klockarn kom tillbaka redan i middags, då Paavo just afrest. Han sade att Paavo bedt helsa dig, Annikka, och menat att du som är så dugtig och arbetsam nog kan reda dig allena med stugan, lilla åkerlappen och potateslandet. Ja, han är nu rest. Det är inte värdt att sörja. Det är bäst att vända sin håg till Gud. Af menniskor får man icke tröst. Lita på Gud, ty Herren öfvergifver aldrig den som tror på honom.

Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande låg i slummer vid prestmors väldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; långsamt bortdogo hans steg i gräset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott framför sig, länge, länge. Hennes varma, röda kinder fingo så småningom en annan färg, hennes röda, leende läppar blefvo bleka. Den kalla, stumma frosten gick öfver hennes hjertas blomstergård och tog dem alla, hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar dödens…

Hon hörde ej mer, såg icke. Häftigt ryckte hon den lille till sig och vände om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt bröst och gick till stranden. Der steg hon tung och styf i båten och rodde osäkert än hit, än dit på sjön. Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen.

Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur kärren.

Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på.

Se, der är stugan. Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta. Penningarne likaså.

Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille. Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först småningom vika för en vild feber…

Natten förgick. Dagar kommo och gingo … de gingo i evighetens sköte … under julisolens varma sken.

När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval; men det hade ej hjelpt. Det går så lätt att till rusdrycker förvandla de under årslånga försakelser hopsparda silfvermarkerna och att, då man ej mer har sitt vett i behåll, bli beröfvad återstoden af en redan hopsmält reskassa. Och han återvände, den alltjemt så energiske och äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes! Det var hans idé, och han fasthöll den ännu då han såg sin lilla stugas låga fönster skimra emot honom mellan granarnas grenar. På Annikka tänkte han endast helt likgiltigt; hon skulle glädjas åt hans återkomst, tjena honom ödmjukt som förr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana än de vore. Hon, en qvinna, skulle väl icke ha en tanke som ej vore i öfverensstämmelse med hans vilja! Hon skulle för resten alls icke tänka. Qvinnorna tänka ju icke. De få underkasta sig mannens beslut. De skola förlåta hans felsteg, eller rättare de se dem icke, Hon var född att tjena, han att befalla. Han hade haft affärer i hufvudstaden och kom nu hem. Att penningarne voro borta, deras pengar, det var hans ensak.

Märkvärdigt, stugan var tom. Nyckeln låg ej på sitt vanliga ställe under stenen. Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej så ordentligt. Han ref sig i håret. — Hvar är Annikka? — En känsla grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i hjertat.

Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon så högt älskade svikit henne. Han gick der och tänkte på henne som kunde bära allt, på henne, den starka, den glada och alltid så leende hustrun. Hvar var hon?

Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde då bära allt, men ej detta enda! Hon kunde försaka allt, lida allt, mista allt, blott icke denne man på hvars tillgifvenhet hon trott! Då han öfvergifvit henne, kunde hon ej lefva. —

Den lille återfans i prestgården. Den goda, fromma prestmor hade skött den sjuka ända intill det sista. Och underbart, Annikka, den glada, pratsamma Annikka, hade aldrig under hela sjukdomen yttrat ett enda ord, ej blickat upp en enda gång, ej suckat, ej gråtit. Då frosten gått öfver en blir man så der stum, stum till döden.

1883.

Innehåll.

Hårda sinnen. (Östra Finland.) …………. 1. I ödemarken. (Vid Päjäne.) …………….. 44. »Han kommer.» (Jyväskylä.) …………….. 54. Lycka. (Helsingfors skär.) …………….. 61. Vid Hirsala. (Esbo skär.) ……………… 72. Lyx. (Helsingfors.) …………………… 83. Svaga själar. (Saarijärvi.) ……………. 122. Ett godt samvete. (Borgå skär.) ………… 152. Frost. (Rautalampi.) ………………….. 211.