BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR. (continued 3)

Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör. Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann göra en enda rörelse till sitt försvar!

De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde. Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.

Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste bland segrare!

Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.

I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes ansigte.

Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han mörknade som ett åskmoln.

— Äro de brudfolk? — frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.

— De äro så, — svarade denne oväntadt vänligt, — och vigseln blir om tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen! Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka tillsammans, se så!

Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.

— — — — — — — — — — — — — — —

När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.

Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader. Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han kunde.

Men — vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud. Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit ville han ej mer.

Nej, aldrig mer! — Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem, som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han dansat bruddansen — med en annans hustru.

Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var nära hans hem och den andra rakt i söder.

Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!» tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till hufvudstaden, der fins arbete, förströelse och — glömska. Till hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver. Åstad!»

Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille, log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne. Men, det var ej syndiga tankar … nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var — ja, hon var som en qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna — enligt hennes uppfostran blir, — svag. Ja — det är ordet, svag!

Än mer svaghet.

Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.

För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet, som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina, genomträngande landsvägssanden.

Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.

På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort behof af arbete.

Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga. Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var snart alldeles borta.

Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt, nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.

Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt. Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag af återgäld —.

Hur som helst, — för några år sen lärer det ännu varit högst få ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och elände.

Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda miasmerna i andningsorganerna.

Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn, vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.

Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.

Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i händerna gingo till eller från huset.

Men polisen bekymrade ännu Matti föga. Han hade tills vidare ingenting att frukta af desse rättvisans tjenare.

Han gick in ensam, ett föremål för många blickar och anmärkningar. Det fans i alla fall ännu någonting af renhet qvar hos honom.

Han såg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar ännu ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nästan oskuld, som icke ens hans naturliga råhet kunnat helt utplåna.

Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som ännu vid inträdet i detta armodets hemvist var prägladt på hans anlete, men som var dömdt att snart nog derifrån försvinna.

Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe på vinden, der han tillsammans med tio personer af båda könen kunde logera bland de lumpor och bristfälliga möbler, som tillika med några knippor kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.

Hvad mer …. icke var han van vid synnerlig beqvämlighet, icke ens vid frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemförelsevis ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans åtminstone ren halm på spiselbäddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar, liksom han sjelf.

Redan första natten hade han blifvit så utfrågad, att alla innevånarne i rummet visste nära nog lika mycket som han sjelf.

Tyst och utan ord hade de öfverenskommit att den nykomne snart nog skulle bli deras vederlike — han skulle nu »hjelpas» för att sedan dess säkrare kunna bli deras kamrat.

De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga återhållsamma sättet, de der »sockenkyrkofasonerna», som så illa passade här på stället, och lärde honom den ton af skrålande råhet, som utmärker Helsingfors hamnbusar, medan männen gjorde sitt till för att inviga honom i superiets och all annan depravations öfriga detaljer.

Huru Matti uppehöll sig under de första veckorna är svårt att säga. Han hjelpte om dagarne en supig timmerman vid dennes arbete och lät sig af honom förledas att om aftnarne deltaga i de små uppfriskande festerna uti utskänkningsbolagets inbjudande salong.

Der sutto de mellan tunnor och diskar och skämtade, medan flugorna, djerfva och förtänksamma, spatserade på de röda och glänsande näsorna och kraftigt nog beto i de af bränvin genomådrade kinderna, som glödde hos många af de redan vacklande och brutna ungdomar, hvilka insöpo ruin och förderf ur bränvinsglaset.

— Så förgick sensommaren och hösten. — Vintern kom tidigt, kall och stormig.

Matti arbetade ibland om dagen ute i kylan och sof om natten, än ute, än i det på en gång kalla och qvafva rummet deruppe.

Han förtjenade nätt och jemnt så mycket, att han ibland kunde äta sig mätt och dessemellan supa sig full, men aldrig tillräckligt för att få sig ett bättre nattherberge — allra minst nya och snygga kläder.

Han förföll mer och mer och saknade både fysisk och moralisk kraft att skilja sig från det sällskap han råkat på genast vid inträdet i Antipoffska stenhuset.

En dag, det var i december, hade han lofvat några af sina nya vänner att deltaga i en liten expedition utåt landet, der det möjligen kunde vara något att förtjena.

Det gälde en utflygt till en af holmarne österut i skärgården, der en af hufvudstadens köpmän hade ett litet sommarnöje, nu öfvergifvet och öde. Der kunde man lätt komma in, skaffa sig något möbler och husgeråd samt måhända, om lyckan gynnade, några kläder. I alla fall finge man alltid något, och en af vännerna hade en ovanlig talang att sälja och få väl betaldt.

Inkomsten skulle broderligen delas. Matti tvekade länge, grubblade en tid och nekade sedan. Men småningom gaf han efter. Han skulle ju ej begå något orätt, han som bara hade att hålla hästarne i beredskap, hjelpa med pålassningen och sedan köra till staden! Dessutom vore ju hela saken så oskyldig. Den der köpmannen vore en rik karl, som tusen gånger klått den fattige — en liten återtjenst af dem hade han väl förtjent.

Matti var således med. Han lånade hästen och skötte om »den yttre affären», medan de andra skötte sitt värf der inne med både vana och talang.

Man hade lasset fullt, sängkläder, möbler, husgeråd och en hop små vackra bohagstillbehör, dessutom jernsaker, äfven de af något värde. Men gångkläder funnos icke — endast några linnekläder och en sommarrock.

I alla fall var resultatet präktigt.

Allt gick utmärkt i början.

Men en vacker dag kom han, den skicklige, han »handelsmannen», i kurran för ett par vackra ljusstakar af brons. Och han var ej den ende.

Matti angafs af sin vän och kamrat, togs i förvar och satt inne i några månader.

Det var debuten.

Han frigafs efter någon tid.

Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende». Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen.

Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i Gammelstaden.

Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap och tagit löfte af honom att förändra sig.

Matti, som för första gången sedan länge tänkt tillbaka på sitt hem i ödemarken, på sin stackars hederliga mor, på sin ungdomsbrud, på de präktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rördes af den unga flickans deltagande för honom, suparen, f. d. fången, han rördes och lofvade att för hennes skull ändra sig, om han finge ett bättre, mer lönande arbete.

Och den stackars flickan å sin sida lofvade att förskaffa honom det. Hon skulle vidtala sin husbonde, tvålfabrikören, sade hon. Och så skulle de dansa en dans tillsammans, han den trasige, förfallne ynglingen och hon den fattiga, men ännu redbara flickan, som för en gång i lifvet var på dansnöje.

Ett starkt ljudande, flåsande och ostämdt positiv vefvades upp till dans. Han satt på ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument framför sig på stolen. Det blef först vals, så polka, och så vals igen.

Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade på en fläck, röd och varm, klumpig och så löjligt allvarlig. Han fick henne ej ur fläcken, och då hon vände sig, var det alltid galet och förvändt.

— Spela en polska, en Hollolapolska! — skrek Matti, lifvad af bränvin och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna, ungdomliga lifligheten.

— Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga konstiga steg att göra, — för jag sparkar för henne, det lofvar jag er! Och nu pass på, gossar, så får ni se, hur Kalliola-dansen svänger, den är bättre polska än edra begrafningsdanser, som gå som fluga i tjära!

Hej hopp, nu ska' vi börja! —

Matti svängde sin sköna ett par hvarf kring salen och lyfte så henne högt upp. Stälde henne ner igen och började piruettera. Det var en sorts solodans, hälften »schottisch», hälften »ryska» och för resten improviserad.

Hans fötter berörde golfvet allt oftare, svängde i luften hit och dit samt sparkade åt höger och venster i olika, konstiga vridningar! Derunder böjde sig den ännu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig elasticitet, som ej kunde undgå att väcka beundran.

Han gestikulerade med armarne och slog händerna än i sina fotsulor, än i golfvet.

Slutligen gjorde han ett djerft hopp, berörde med spetsen af tån det temligen låga taket och kom ned på handen, gjorde derefter en sväng rundt om och stannade framför sin dam på ett knä, medan hela åskådarskaran ropade ett dundrande hurra och från alla sidor strömmade till för att dricka med den utmärkte dansören.

Men hon stod i ett hörn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti med tårar i sina ärliga ögon. — »Om han blir min», tänkte hon, »skall han, om Gud så vill, bli en bättre menska.»

Dock — det var ej så, att hennes fromma önskningar skulle gå i fullbordan.

Mattis blod, jäsande och oroligt, sjöd så vildt inom honom, och hans lilla skötesynd, svagheten, kom åter och svepte honom i sina ogenomskinliga slöjor, tog honom i sitt hägn och förde honom ut på branterna…

Hon, den fula flickan, måste hem till sitt före tolf, och Matti hörde ej mer på henne, då hon bad honom följa med bort.

Tvärtom, han stannade qvar.

När morgonen kom, låg han åter ute, denna gång på vägen till staden. Han sof. Det var kallt och lugnt, ej en flägt rördes.

Termometrarne inne i staden visade på 20° under fryspunkten. Men han sof, han den muntre dansören, som ännu i går tänkt att bli en god menniska!

Han sof. En tung, iskall sömn. Hans hjerta klappade ännu, hans pulsar slogo och den öppna munnen andades lif. Men fötterna, som i går så gladt och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och för alltid stilla. —

En barmhertig förbifarande tog fram på morgonen Matti upp i sin släde och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som aldrig mer kunde göra honom någon nytta.

Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången, icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden.

Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen. Rosigt och lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet.

Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling, hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck, hvilken nu småningom bragt honom så långt.

Nåväl — så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på gatorna, går på kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga Leporellokappa vrider positivet, och Matti står bredvid och småsjunger med sin hesa, skrälliga röst. Han står der för att väcka medlidande och lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han förr så många gånger dansat, så öfvermodigt glad, så ungdomsstolt, så full af lif och ysterhet. Han ler ibland, ett frånvarande, tomt, trött löje. Hans bleka, slappa ansigte är genomkorsadt af förtidiga, täta fåror. De vackra, lifliga ögonen äro halfslutna, rödkantade, slocknande. Och hans bruna, lockiga hår är glest, stripigt och oordnadt.

Ja, det är densamme, han som för två år sen gick ned för forsarne så hurtig, så okuflig, så stark! Hvad ej de mäktiga, strida, svallande vattenmassorna förmått, det åstadkom »några droppar» af »lifsvattnet», detta lifsvatten, som är finnens förbannelse!… Han är bruten och krossad, den oöfvervinnelige.

Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tänker han ej mer på hemlandet, på bruden, på en förfluten ungdom. Hans föreställningar sväfva oredigt kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst griper honom med våld.

Men, — man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp.

Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid Gammelstaden. Och han tycker sig höra, hur hon suckar, djupt och betryckt.

Den gången skulle han ännu kunnat bli en duglig menniska, om han ej varit — svag! Det är lättast att vara svag, att strida kort och genast falla. Det är en giltig ursäkt, svagheten, liksom vid brottet och ransakningen domarn ursäktar, om den anklagade varit så »svag», att han först berusat sig, innan han begått mordet.

Måhända är hos den store domarn äfven svagheten en ursäkt?

1883.

Ett godt samvete.

(Efter en sägen ifrån Esbo skärgård.)

Patronen hade helgdagskläderna på och stod nedanför huset och kikade efter vädret. Morgonen var dimmig och luften kall. Skulle töcknet höja eller sänka sig, det var frågan!

Träden stodo som klädda i silfverstickad tyll. Ett garnityr af spindelväf hängde emellan tall och gran, björk och rönn, gräset var vått och glittrande, tunga stora daggdroppar hängde på strå och örter. Grodor, daggmask och sniglar höllo kalas på marken, nere vid stranden pep en vessla eller två, medan fiskmåsar och tärnor slogo i viken, flögo i aflånga kretsar, svängde helt om och plumsade i vattnet, hungriga och lystna.

Fisken hoppade öfverallt dernere, det bildade sig små ringar här och der på vattenytan, de växte större, vidgade sig och försvunno. Det skulle säkert bli en solig, vacker dag — derborta höjde sig dimman redan, och en bred, matt solstråle trängde sig skimrande derigenom. Den föll på en liten grön holme, lekte i de dallrande löfverken på altopparne. Hela tjärden såg ut som en ändlös ocean för resten, öarna midt emot voro alla insvepta i den hvita, tjocka misten, det böljade vid de nedre molnlagren, också himlen liknade ett haf, de täta ull-lika dunstflockarne rörde sig för morgonbrisen, bolmade, hopade sig och försvunno för att ge rum åt nya, flyktiga molnmassor.

— Hör hit, Peltonen, — skrek patronen med sin höga, gälla stämma, — kom hit på en stund, jag har en hel hop att tala med honom om.

Han derborta på åkern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, på en gång förvaltare, inspektor, trädgårdsmästare, betjent och dräng på Hvitö gård, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Gerôme Uninius, Hvitös nuvarande stränge och föga populäre egare.

— Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att här inte skall arbetas i dag? — frågade patronen, då han såg mannen komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå vadmal, — han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?

Peltonen såg upp med en mörk blick, men slog ögonen ned igen utan att svara.

— Nå, hvad är det, ut med språket, skall jag bli lydd, eller hur?

Peltonen såg åter upp med samma på en gång föraktfulla och undergifna min.

— Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog på de här paltorna för att — att det är mors födelsedag och Heikkis med … för resten är det lappdags för andra rocken, hon syr ihop trasorna på'n, hon derinne.

— Födelsedag! Ser man på, ni ha råd att fira födelsedagar ni, det har jag inte. Ni gör er nog glada dagar på min bekostnad. Jaha, Heikkis födelsedag! Den är verkligen värd att firas. Den förbannade pojkbytingen som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är sött!

Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck. Han såg alltjemt ned, men rösten dallrade när han lugnt och fast som svar på patronens beskyllningar sade:

— Heikki stjäl inte.

— Stjäl han inte? Nehej! Jaså, han stjäl inte? Han är en liten engel, det är han. Det var inte heller han som plockade hönsklorna och stack dem i fickan på den här rocken, när jag sist for till staden, så vaktmästarn uppe i revisionen fick näfven full med klor, när han skulle taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt med kardborrar här om sistens och som plockat en hop med småsten och nypontaggar och stuckit dem in i tårna på mina trädgårdsgaloscher, det var väl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, hä?

Öfver Peltonens bistra, stela drag for som ett smålöje, men han teg.

— Och räfsaxen, som jag hade lagt ut för det nötet, hade han inte fått tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, så jag höll på få benet afskuret, hade jag inte händelsevis haft jagtstöflarne på … svara mig hvad han kan på det?

Peltonen teg alltjemt.

— Fan anamma, karl, kan han svara sin husbonde eller vill han jag skall tala med polisen? — röt patron och piskade en liten späd videbuske med sin smala, slitna rottingskäpp, så att blad efter blad sargadt föll ned bland gräset, — säg, hvad svarar han på allt det der?

Peltonen tittade omkring sig med en skygg, irrande blick. — Herre Gud, patron, — sade han derpå hastigt, — han talar, så han kan rigtigt skrämma en menniska olycklig. Inte kan jag rå för hvad Heikki gör, nog har patron sjelf många eviga gånger sett på hur jag klått upp pojken för hans små skälmstycken. Men, Gud nåde, det hjelper så visst inte. Pojken är min ende, han är full af fan, men det är intet ondt med honom ändå! Patron har inte tålt'en nånsin, han är som en hund, som väl känner hvem som vill'en illa. Derför hittar han på otyg för att hämnas, kantänka. Han har allt ryggen blå och brun ännu efter sista piskkalaset, då han bar räfsaxen dit bort… Mor hade sin tvätt der, si, olofvandes för patron, och pojken tyckte som så att patron inte hade något der att göra… Och efter som patron gjort ledsamheter åt honom, så ville han också…

— Jag skall lära den tjufstrykern, — hväste patronen, men helt sagta, — fadern såg ej den blick, som följde orden. — Och nu, hör han, jag far om en half timme. Men till qvällen kommer jag tillbaka, vid sextiden som vanligt. Till dess måste potateslandet vara upplöjdt och gröna jollen tjärad. Hugg veden åt kaptens på udden, han sade till i går, men tag qvistarne med, hör han, och rada den inte så förfärligt tätt. Han ger dem så mycket ved på en famn, att han ruinerar mig. Tror han att det är ärligt gjordt, eller hur, hvasa?

— Hyresgästerna klaga alltid att jag mäter för knappa famnar, — svarade Peltonen, — kaptenen var så ond sist, så.

— Det satans packet, så är det när man skämmer bort dem! Ja, ni förderfvar för mig allihop, kringstjäl mig och äter ut mig, som vore ni korpar kring ett sjelfdödt djur. Hustru din mäter mjölken så det rinner öfver och sätter inte en sqvätt vatten i det, fast jag har sagt till henne. Och i stället att rensa trädgården tar hon emot tvätt, — hvem vet, hon hemtar väl såpan hos mig, kan jag tro, och ni gör er rika, medan jag här går i armod och arbetar som en hund. Ni föder er och göder er, er och er odugliga afkomma, ni bli som feta flugor, medan jag med hvarje dag blir allt magrare, jag och mina barn. Gjorde jag rätt, så…

— Ångbåten tutar, han ligger visst för tjocka vid Konäset, — sade Peltonen, — skall jag göra hästen i ordning, i fall patron vill fara landvägen öfver broarna?

— Han vet inte hur fort han vill bli af med mig! Nej! Hör nu, Peltonen, stå inte här längre, gå till sitt arbete, jag far om jag vill och när jag vill. Och med ångbåten, hör han, inte med hästen. Den plöjer han med. Adjö.

Peltonen böjde på hufvudet och gick några steg.

— Ännu en sak, — ljöd patronens röst efter honom — hugg bort strandträden derborta, veden här uppe är snart slut, låt alarna omkring uthusen stå, men alla björkarna ska ned, förstår han, på vägen åt stranden, der behöfs ingen park. Så, begriper han inte, efter han står så der och glor?

Peltonen spärrade upp ögonen och spände dem i patronen. Det var en sådan förvåning och ett sådant förakt i den nu öppna och fulla blicken, att patronen för ett ögonblick måste slå ned sin.

— Jag vill ha ned parken också på den sidan, sade jag. De der urgamla träden ta all must ifrån jorden, och ängen ofvanför får ingenting. Du vet att jag inte tål skog och mörker! Du tycker väl om skog du, kan jag tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter… Vill du lyda, eller hur?

— Skall strandparken fällas, herr patron? — frågade Peltonen, — alla mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket från stan far hit för att se på. Allt ihop?

— Jag tror, han muckar emot, fähund?

— Kan jag inte få hugga några famnar från skogen inåt ön, der fins det fällträd och vindfällen, visst en tio famnar eller mer bakom hästhagen! Är det inte bättre der?

— Skogen der är såld till byggmästarn för länge sen, och han har mätt upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha mörker, jag tycker om ljus. Och det kostar att släpa ved. Vi ta först skogen omkring oss, och gå sen längre ut. Du hör det nu. Gå din väg.

Peltonen gick. Ifrån ett dike helt nära invid stället, der nyss de båda männen samtalat, uppsteg en liten mager hvithårig gosse på sex år. Han var klädd i en skjorta af oblekt groft lärft, bar små urvuxna, vida byxor, som fladdrade omkring benen på honom, bröstet var bart liksom armar och ben, två klippska, långa, blå ögon tittade käckt fram i det solbrända ansigtet, och munnen log.

— Jag har hört alltihop, pappa, — sade han, då han var utom hörhåll för patronen, — alltihop! Härnäst ska han få en rutten fisk i bröstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan göra honom, så ska jag. För han är den värsta menniska! I går försökte jag sätta tjära på båtsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att märka näsan på'n, så vore jag så glad så.

Den lille stack sin bruna, smutsiga näfve i faderns och såg så lycklig ut, när han målade ut för sig alla de njutningar han möjligen kunde bereda sig på patronens bekostnad. Fadern såg sträng ut, drog bort sin hand och sade:

— Derest du rör någonting af hans, eller gör någon som helst elakhet åt honom, så får du med rottingen att göra, och det värre än eljest, hör du det, pojke?

— Far bara gör sig morsk, han, — skrattade Heikki, — inte slår far så hårdt som han tror. Nog tål jag det alltid. Och värre än så! Jag gör mej hård och jag slänger mej, och då tar det inte så farligt. Far ville allt sjelf gerna sätta den här flugsvampen i honom, om far kunde.

— Du skall hålla mun på dig, Heikki! Ser du, der är patrons barn. Gå in till mor och säg till att det är hårdt med arbete i dag, jag hinner inte äta på ett par timmar än. Och kom sen till mig, så får du hjelpa till med åkern.

— Lisen och Clara skall visst med till ångbåten, efter di ä' så schangtila! — Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel.

Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och vän, ropade honom och viftade med handen. Han vände genast om, sprang till henne och nalkades den lilla näpna damen rullande i gräset som en skallerorm, i det han hela långa stycket stupade kullerbyttor för att på detta sätt vinna på en gång hennes beundran och sympati.

Hon skrattade så hjertligt och klappade i händerna. — Rulla i åkern, söta Henrik! — bad hon med hufvudet på sned, — det är så lustigt när du rullar, du ser ut som en stor, hvit, våt katt. Går du i hafren, så blir jag så glad.

Heikki slängde öfver gärdet, tog ett stort skutt och kom på hufvudet rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin våta lugg, drog ned mungiporna till en förunderlig grimas och sade med sorglustig ton:

— Det der törs jag inte göra. Pappa slår mig, om jag försöker. Clara får allt hitta på något annat.

Clara såg villrådig ut. — Gå på hufvudet i diket, så är du så rar, Henrik, — menade hon.

Heikki lydde. Hans händer sjönko djupt ned i gyttjan, och Clara var så munter och tacksam.

— Nå, ta nu en rigtigt bra daggmask åt mig, så få vi se om han krälar, ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken till dig.

Heikki fick tag på en rigtigt lång en. Lilla fröken tog den sjelf i sina späda händer, slet den utan betänkande itu, utan att förändra en min, och kastade bitarne på marken.

— Usch då, hvad Clara pinar kräket, — protesterade pojken, — kom nu, så ge vi hönsen det här. — Och så sprungo de så fort de kunde inåt gården, men glömde snart sitt ärende för ett helt nytt intresse.

— Henrik, ser du här ligger min stora docka! Söta Henrik, laga skor åt den, vill du, de gamla ä' trasiga?

Barnet tog dockan, lofvade göra skor och skulle genast börja med det arbetet, då patronen syntes på trappan, iklädd öfverrock, grå filthatt, galoscher och med paraply och käpp i handen.

— Claire, mon ange, ici, — ropade han, — eh bien! Lisette, où êtes vous, venez mes enfants, venez!

Clara lemnade på ögonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas hattband och lille Gerômes krage, och så begåfvo de sig i väg nedåt stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i knapphålet på sin långa utslitna ytterrock en hvit rosenknopp, sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var högtidlig, ett blekt, resigneradt allvar låg utbredt öfver hans magra och gula ansigte.

— Hvarför få vi komma med, pappa? — frågade Clara och tittade upp till fadern, halft förtroligt och halft skyggt.

— Tala franska, har jag sagt dig, — sade patron och knyckte omildt den lilla i armen, men tillade derpå i en något mer saktmodig ton: — Vi skola gå till kyrkogården i dag med kransarne, det är mammas dödsdag, er salig mammas, min högtälskade hustrus. Håll dig rak Gerôme, hvad är det för slag, du hänger ju läpp och ser dum ut precis som mor din. När ni har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar i frid från jordens oro.

De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut. De förstodo ännu icke denna märkvärdiga förening af hycklad sorg öfver och förakt för deras döda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillfälle att iakttaga, förstodo den lika litet som faderns föga konseqventa sätt, det der ständigt balancerade mellan öfverdrifven vänlighet och rå brutalitet, de tittade upp som till ett fruktadt högre väsen som de älskade af en viss vana, men hvilket mer skrämde än ingaf dem förtroende.

Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned, mellan tufvor, våta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga mossbeklädnad såg inbjudande ut.

Dimman hade lättat litet, ångbåten hördes ett stycke ifrån, kom allt närmare och stannade slutligen efter ett långvarigt plaskande vid Hvitö bristfälliga brygga. Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan för att vid nästa brygga föra samma oväsen.

Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i ring omkring honom. Några af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde min af att börja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men fryntligt »godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur står det till med helsan?»

— Hvad i all verlden, är det Uninius, hvadfalls, kapten, — frågade en tjock herre med militärisk hållning, — Emile Gerôme, han i justitien?

— Precisement, — svarade kaptenen, — känner löjtnanten honom?

— Om jag det gör? Ja visst för tusan, men det är fan hvad han ser aftacklad ut! Han var marskalk på mitt bröllop i tiden och var då en tusan så fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, nätt som en fröken, glad och lustig.

— Men fattig, kan jag tro, — nu är han rik, men glad är han inte.

— Hvad tusan! Är han rik, då hade han skulder som — en löjtnant, — och björnar ett helt kompani. Rik? Gift således?

— Enkling, herr löjtnant, gifte sig till pengar.

— Åhå, jag förstår, gjorde som jag. Med en ryska också, eller hur?

— Nej, hon var allt från vår egen hufvudstad, rik, fader- och moderlös köpmansdotter, uppfostrad hos kommerserådet Johansons, hon hette Olga Alén, söt flicka.

— Aj för fan, hon! En liten gås för resten. Var hon så rik.

— Par stenhus i stan och den här ön — som han snart sköflat ren från skog för resten, ingen menska vet hvart han gör af med sina pengar, allting förfaller härute, hela östra och norra ön är som en hed, åkerjorden är oskött och ger bara gräs, trädgården likaså, han näns inte hålla sig hvarken arbetsfolk eller kreatur … ja han är en muntergök, patronen.

— Han ser kuslig ut, det är inte som samma menniska! Han som förr var en sprätt, det var fan så maläten han är… Många barn?

— Der ä' de alla tre …. det talas om att han uppfostrar dem med ris och konfekt ömsom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och för att få kurage på dem låter han dem hjelpa till med slagten — pojken håller på med att anatomisera grodor och kattor och sådant der, men hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det får jag säga.

— Han är sorgklädd, är han nyss blifven enkling?

— Hon dog för sex eller sju år sen, det är bara för att folk skall se att han ännu firar hennes dödsdag. I den kostymen beger han sig vanligen till kyrkogården med barnen…

— Stackars karl, han är tydligen på dekis. Nå, är han i Revisionen än?

— Ja, han är en duglig embetsman, säges det.

— Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under fötterna på tjugo år… Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre. Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid Petschowska regimentet — tiden går.

— Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?

— Ja ja men, har en hel stepp att sköta om, trehundra kor och får, svärfars gård var en af de bästa vid hela Twer. Det är väl intet allvarligt ondt med Uninius ändå, — jag ville allt helsa på honom i alla fall?

— Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast, tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme, det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på…

Kaptenen blef sysselsatt med en ny till läggning, och den fete gick ned för trappan och slog sig ned vid patronens sida. I början något reserverad, blef patronen så småningom mer lifvad vid tanken på en försvunnen tid, rik på glada minnen, och talade snart allt mer oförbehållsamt med sin ungdomsvän.

— Du har blifvit lycklig du, — sade han med en blick på löjtnantens välförnöjda fysionomi och ytterst välfödda figur, lycklig och fet och rik och prägtig! Här i vårt fattiga land är det värre. Jag ärfde visserligen med min hustru en liten summa, några gamla hus och det här stenröset till ö, men — folket här i skärgården är demoraliseradt och bestjäl herremännen, man kan inte lita på en enda, jorden är karg och mager, föder inte kreatur engång, det är ledsamt, kära bror, men sanningen är att man sjelf förfäas här i landet. Jag var dum som inte gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i Österland, skaffade mig en brunögd barischna till hustru och lemnade det här landet med sina små trånga förhållanden och sin obehagliga politiska ställning.

— Gamle misantrop, jag tycker du borde vara försynen tacksam som ställt till så bra för dig. Endast en omständighet kan ju vara beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!…

— Ack ja, — suckade patronen med en blick till himlen, — hon gick ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt. De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag! Pojken är drömmande och pjunkig, veklig och slösaktig. Han har en egendomlig talang att skaffa mig utgifter, så ung han är. Det är med oro jag ser hur han är i stånd att bestjäla mig för att ge skänker åt någon af de tiggare vi ha på gården, någon af det der eländiga folket som man får lof att föda … för skams skull, och hvilka kalla sig våra tjenare…

— Åh för tusan, låter det så? Hör du bror, jag har lust att komma hem till dig — du reser ju hem i qväll — för att se hur du har det, några goda råd kunde kanske jag som äldre landtbrukare ge dig.

Patronen fick en skiftning af rödt öfver sitt gula ansigte, han hostade, morgonluften var kanhända honom för skarp, och med af ständiga hostningar afbruten hastighet sade han, litet vänd ifrån sin vän:

— Det är ingenting att bjuda — bjuda gäster till, mitt hem, mitt ungkarlshem. Neej, mitt bord är illa försedt, vi ha nu också oroligheter med hyresgästerna — och det blir slagt först i nästa vecka … då, om du behagar, är du välkommen, och jag skall vara smickrad och förtjust att få emottaga en så ärad och så sällsynt gäst.

— Jaså, du protesterar … du gamle skälm, du tror du slipper! Någon skall du ha som skojar upp dig, det märker jag. Jag följer med dig i dag, blir några dar öfver, och dermed punkt. Åhoj, der ha vi ju Helsingfors! Prägtigt! Fanken till bra kyrka den der röda deruppe … det är den ryska, jaha! Och så ståtlig Nicolaikyrkan tar sig ut härifrån. Lite för mycket hvitt, och — ja — något annat fel är det dessutom. De skulle på den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan från Petersburg i stället. Löjligt med dimman, nu är alitihop dolt igen, och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla ärliga fästning med dina trefliga fängelser och murar. Skall bli fan så lustigt att andas din präktiga surkålsluft igen!

Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig än åt höger och än åt venster, än skymmande en, än en annan del af nejden, än förvandlande hafvet der det var tätast besatt med klippor — till en oändlig vattenyta, än visande sjön bortom båken i hägrande bilder med i fjerran seglande skepp, skutor och båtar, alla upp och ned, med masterna åt sjön och kölarne uppåt skyarne.

Uninius visste ej hur han skulle undslippa löjtnantens besök, och det gjorde hans lynne ej gladare… Slutligen tog han sitt parti, såg med en artig min på sin vän och yttrade, i det han med nervös vänlighet tryckte hans hand:

— Efter du är naturvän, så behagar dig kanske utsigten från mina klippor der på Hvitö … lite kaffe med smörgås kunna vi väl bestå, om du håller till godo, jag skall låta min karl föra hem dig till hotellet i staden i qväll… Mitt ringa hus är för fattigt för att herbergera dig öfver natten. Var således välkommen, bäste vän kl. 5. Vid den tiden finner du mig der på kajen eller ombord på båten här.

Löjtnanten tackade, men helt och hållet upptagen af att betrakta den vackra taflan omkring dem, lade han alls icke märke till patronens snöpliga sätt att invitera honom. Dimman höjde sig nu på allvar, solen bröt fram, klar och strålande, samt göt öfver trakten en hel flod af ljus. Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar för att rigtigt falla i ögonen.

På stranden gick allt ytterst bullersamt till. Något af den österländska grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt på iswostschikar, bärare, hamnsluskar, fisksäljare och fiskköpare. Det skreks och svors i kapp med ångbåtsbesättningen, gatpojkar kilade af och an, viga som ödlor, lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i långa och korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, så man knappt kunde komma fram.

Åt söder låg Sveaborg med sina mörka vallar och dystra husrader … solens gyllne sken omgöt Ehrensvärds fäste och den ogästvänliga stranden, som ingen dödlig vågar beträda undantagande den ryska vakten med sina skarpladdade gevär.

Men högt öfver stad och land sväfvade nu dimman i form af lätta, skiftande sommarmoln på lustfärd i det blå, fjerran förda af morgonens ljumma, men friska bris.

— — — — — — — — — — — — — — —

Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget hemma i stugan. Han kastade ifrån sig yxen och gick hemåt, klef öfver gärdet, tog en genväg genom hafreåkern, gick längs diket och stod inom ett ögonblick vid sin lilla halfförfallna grå stuga, hvars hopkittade fönsterrutor och murkna trappuppgång alltför högt talade om det armod mot hvilket man förgäfves derinne sökte kämpa.

Rundtomkring stod i yppig sommarfägring kardborre, hallon och nässelbuskar, bolmörten frodades i husknutarne, här och der lågo större och mindre sophögar, på hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och porslinsfragmenter.

På förstuguqvisten var en hop gamla tröjor och kjolar utbredd, och på ett tåg, spändt tvärsöfver till närmaste björk, hängde några orena barnkläder fladdrande för vinden.

Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.

Stugan var mörk och upptogs till ena hälften af den stora sotiga spiseln. Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på för att få det att kallna.

Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett så många gånger förut, det kunde numera icke ändras. Est-Lasse var hustrun kär, sådana der svarta, långa karlar med ögon som kol och stora glupande läppar äro alltid qvinfolk i smaken. Och så var han spelman och kunde visor, det är talangen som gör sådana herrar oemotståndliga. Han söp och slogs, det rörde henne ej, kärleken är ju långmodig och förlåter. Han lurendrejade på sin segelbåt in förbjudet gods från Reval till helsingforska skärgårdsbor, var djerf och lät sig aldrig fångas af tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det var måhända förtal, och ingen kunde med säkerhet säga om han varit fast, ehuru några i allra största hemlighet påstodo att han varit sibiriefånge för mord och rymt samt derför ej kunde bo i sitt hemland på andra sidan finska viken.

Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. Än här och än der i stugorna på öarna omkring hufvudstaden. Än i lador och rior, än i grottor och ofta i sin öppna båt sommarn om. Då vintern kom, var han långa tider försvunnen, han sade att han på Estlands kust fångade säl eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade räf och vildt med egendomsherrarne.

Peltonen såg på sin hustru, som satt der med bränvinsflaskan i handen, hvaraf hon nyss hält i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hår och öppna tröja gjorde på honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan, vände barnet och jemkade det smutsiga täcket, tog en rulle tåg från en spik och lemnade utan ett ord rummet.

Lasse slickade sig om munnen när mannens steg ej mer hördes.

— Ge mig en kopp till Leena, — sade han, — det var inte elakt alls, det der. Och så kyssen åt dig, och derefter får du lof att ge mig den der marken du talte om, och så adjö med dig till härnäst.

Leena drog fram marken, lät sig kyssas, borstade med handen bort några strån af sänghalmen från sin älskades rock och började gråta, häftigt och utan vidare öfvergång från den glädje hon nyss visat i hans armar. Lasse svor, svängde sig på klacken, stoppade i fickan ett hålbröd, som han bröt loss från takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.

Hon derinne fortfor att gråta. Slutligen kom en liten nära treårig flicka, klädd i ett linne och en lång, nästan släpande kjol, intultande i stugan, hängde med mungiporna, under det ögonen stodo fulla af tårar, drog modern i kjolen och begärde mat.

— Fattiga barnungen min — sade modern, tog en bit af det hårda svarta brödet och räckte den åt barnet. Men den lilla rynkade på näsan och snyftade högljudt och pockande.

— Matmjölk, mamma, mamma — lallade hon, — matmjölk Anna vill ha.

Modern satte sig på en af stolarne, ref upp sin vida bomullströja och lyfte barnet i famnen. Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma, fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan.

Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig och hufvudet sjönk bakut mot väggen. Inom en stund slumrade äfven hon in, och de tre sofvandes lugna andedrag hördes tillika med flugornas surr och klockans knäppande i det qvafva rummet.

Elden i spiseln slocknade, vällingsgrytan som puttrat på trefoten tystnade och tjocknade till, katten kröp fram med krökt rygg och svansen i vädret. Allt var en stund i ostörd stillhet.

Utifrån hördes ihållande och täta yxhugg, och derpå ett doft susande och så ett väldigt brak. En af de sekelgamla björkarna föll. Så ännu längre, mödosammare slag af yxan och åter det olycksbådande suset, då en annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle snart vara tom och öppen för sol och vind. Han suckade, den ensamme arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller tolf af träden lågo redan.

Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med tunga steg hemåt.

Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in.

Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten. Han såg icke åt henne, lyfte sjelf grytan närmare spiselkanten, tog en tallrik och begynte ösa ur.

Hon sprang från stolen, lade temligen oförsigtigt den lilla sofvande flickan i sängen och föll ännu en gång i vild, hejdlös gråt.

Peltonen såg på henne, liksom hade han velat fråga henne någonting, men teg ännu.

— Jag vet att du är ond — snyftade hon, mycket ond och att du skulle kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu. Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det.

Peltonen började äta. Hon fortsatte under tårar och snyftningar:

— Han kom också och frestade mig till det, och han var så glad och sa vänlig och du bara teg och teg, så jag aldrig hade en glad dag med dig.

Peltonen tog ifrån skåpet en liten skål, fyld med salta strömmingar, tog en om en i fingrarne och åt upp ett par stycken.

— Aldrig har du sagt mig någonting, aldrig talt om hvarför du egentligen går på gården här och trälar och sliter för så liten lön, att vi nästan svälta ihjäl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig till en annan husbonde, så har du bara tegat eller snäst mig och bedt mig vara tyst. Och det har förargat mig och vändt mig ifrån dig.

Peltonen rynkade ögonbrynen och tuggade kraftigt sitt hårda bröd.

— Och det står en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort något ondt med patron, ja det säges öfverallt, och jag vet att du gifvit pant på att lyda allt det fanstyg han befaller dig att göra. Jaa, jag vet det, och skulle du sagt mig allt och öppnat ditt hjerta för mig, så skulle jag hålla med dig ärligt och vara nöjd med mitt och arbeta för huset och barnen och dig. Men när jag är som främmande för dig, så är du också främmande för mig. Så har du det då som du vill! Och det är så uselt, att man inte står ut med alltihop, fattigdomen och bråten och ungarne! Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot dig. Jag går.

Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen.

— Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? — frågade slutligen Peltonen med sina allvarliga röst.

— Honom, honom, nej, jag går inte med honom. Om du bara vore som jag ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar åt sig, den svarta ledingen — ropade Leena och knöt med näfven. — Någon måste en ha, och efter jag aldrig hade dig, så tog jag honom, för han höll sig inte för god att prata och fundera med ett qvinfolk, han var kärlig och alltid så glad… Herre Gud, men jag orkar inte se honom mer, tjufstrykern! Dessutom…

Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu med hennes båda händer i sina.

— Sitt ner, Leena, — sade han — säg, kan du hålla mig kär, fastän jag gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?

Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.

— Kan du tro på mig, du? — frågade hon tviflande.

— Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska — sade Peltonen och såg henne i ögonen.

— Är jag något bättre, jag? — menade Leena.

— Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. — Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade hufvudet mot sina båda händer.

— Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så…

Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.

Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt lugna sömn.

— Hå, hå — sade han efter en stunds tystnad, — jag var ung då, ung och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl, han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn, och jag var ibland hans häst och ibland hans karl — det var alltid på samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.

— Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!

Han såg upp en gång. — Säger du det, Leena, och vet inte att somliga bli födda till slafvar! När Gud skapade mig, tryckte han visst till bröstet på mig, att jag aldrig skulle få andas rigtigt ut, och han böjde tungt till nacken, att jag inte skulle kunna höja på den så som andra.

— Och det kan du säga så der förnöjdt och lugnt! Tror du det var Gud som gjorde din tunga så der stum, att du inte talar mer än en gång i månaden, — bevare mig, skyller han allt det onda på Gud!

— Hustru, det är barn och qvinfolk som ha så mycket att tala om och, och, ja — och ester, ryssar och lösdrifvare, jag säger det rent ut.

Leena rodnade under den bruna hyn. Hon förstod tillrättavisningen. Mannen fortsatte:

— Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid. Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem, han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.

— Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.

— Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en stackars tjenareslägt … med mig är det annat…

— Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i mig. Jag tål inte deras högfärd.

— Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.

— När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång bulta honom mjuk med brödspettet här.

— Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!…

Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun tagit till ordet.

— Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån dig nu?

Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:

— Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag, jo vi reste…

Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var informator. Vi voro i Paris ett år … jag var deras, herrskapets, tjenare och min lön fick han, min herre. Dottern i huset, kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig, någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.

— Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig hvar gång jag var der … men jag måste tiga. En dag var det ett förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda. Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.

Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop, liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo, långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda, patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden, de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick frun aldrig gå… Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här, men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro ensamma…

— Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så visst som det inte får ske, — suckade Leena och kramade en af stolparne i den medlösa vaggan, — stackars frun!

— Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år. Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten, den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker dag och natt som maran. Stackars frun.

— Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.

Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin hustru.

— Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.

Han satte sig åter tungt ned och suckade:

— Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams, han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom. Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden, kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. — Kära Peltonen — sade hon — ni två äro de enda af dem som härefter komma att se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?

Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf, jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. — Ännu en bön har jag till er — sade hon — och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon. Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också — ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten hvad det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? — Vi sade att vi kunde det. Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.

På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton, en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:

— Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu, säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.

Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg på honom stinnt och sade: — det der är inte mitt testamente, du har skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt eget.

Patron blef med ens så gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en stund tyst, men vände sig sen till oss. — Hon yrar redan, — sade han — nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir redig, skall jag kalla er upp ånyo.

Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe. Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i något arbete uppe i huset. Men när vi kommo in, hviskade mig Carlson i örat några ord, som bevisade huru väl han genomskådade patronen, och knöt handen i den tro att ingen såg det. Patron hade ändock lagt märke dertill, och likaså en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.

— Nå, mina vänner, — sade patronen då vi kommo in — nu har hon skrifvit, och det behöfves nu bara edra underskrifter, så ha vi det här klart.

Carlson bad att få se papperet och läsa igenom det.

Han skakade på hufvudet, då han såg att det var samma papper som förra gången, och gick fram till sängen, der den sjuka låg med halfslutna ögon och läppar som rörde sig. Han frågade henne om hon skrifvit testamentet eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med fullkomligt läsligt skrifna bokstäfver. Patronen svor och förebrådde Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin namnteckning. Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men ändå tydligt: aldrig, aldrig!… jag skref det aldrig, svär inte falskt!… Ni lofvade mig ju båda.

Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med ångestfulla blickar. — Du skref väl inte, vill jag tro? — frågade hon och såg honom rätt i ögonen.

— Nej, det var just olyckan, — svarade Peltonen — vi skrefvo icke. Vi nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var inte hans mening att den vägen komma till den onde. — Och jag höll med honom.

Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han inte. Han började tvärt att tala om andra saker och var så folkelig och glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum, öppnade sin reskantin, tog upp två glas och brygde till åt oss af sina fina vinsorter och likörer någonting riktigt rart. Vi fingo två glas hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag minns inte någonting, utom att han sände af oss båda två att och gå mäta upp skogen åt östra torpet. Och så bad han oss glömma kifvet, som vi hade haft. Det sista ropade han så starkt, att det hördes utåt hela gården. När vi hade gått ett litet stycke, kom patron efter och bad mig springa hem efter Carlsons bössa, ifall vi skulle se något villebråd, ty frun ville så gerna ha något rigtigt färskt vildt. Och jag sprang, ehuru jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag sjelf kände att det var lite på sned med mig också. Det led till solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden på dagen var det inte likt… Nå, jag gick som sagdt till drängstugan, tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt ett ord. När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta. Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin som gjort mig så dödfull. Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet. Jag började söka honom, men det var omöjligt — jag kunde inte finna någon. Jag mådde så illa af vinet, att jag inte kom ur fläcken. Det var vått och det var oländigt och stenigt der jag var, jag kom inte längre. Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller så plågat mig med försök att bli vaken och klar. Men det gick inte.

Leena satt med båda händerna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen stannade. Den lille i vaggan började att sakta klaga, men tystnade igen, sjunkande i nya drömmar.

— Herre Gud, herre Gud — klagade Leena, det var väl inte du, Antti, som sköt honom?

Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet. Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.

Det var en stund alldeles tyst i stugan.

— Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar — suckade Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. — Fattiga och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.

— Hederlig, hederlig, — mumlade mannen — det fins heder och heder. Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en sådan stackare som mig, men … det är väl derför att jag inte kan kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri. Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för englarne, jag.

— Hå, hå, hå.

Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne ända in i hjertat:

— Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud, det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men — hvad vet jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved och surrade — det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne. Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade kunnat vara jag. Och — det var allt nära att jag hade blifvit satt in, redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig från misstanke och fängelse.

Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan, vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo opp, … och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen…

Misstanken togs ifrån mig — något litet, — men inte alldeles. Jag blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. —

Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem, och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte:

— Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville, det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom. Der var rättskunniga herrar från stan, allting skrefs upp och ordnades, och från den stund började det gå bakut här på gården!

Så fick jag se dig i stan, den gången för längesen! Jag trodde då att det kunde komma någonting gladt också i mitt lif. Du var så ung, bara tjugo år, och jag hade då ren blifvit nära fyratio. Du var så nätt i ögonen och så flink och glad. Jag glömde allt mitt tråk när jag såg hur du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade om dig, när du högg i med klappträdet, istapparne knarrade, och från dina röda armar stod der som en varm ånga. Man skulle ha kunnat koka opp kaffe, så brann det på dina kinder, och så du skrattade!

Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen:

— Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var som annat folk, att en kunde älska mig, när jag var sådan jag borde. Men — jag var inte skapt till att länge få inbilla mig sådant. Du tålte inte fattigdomen, och barnen, som du inte rådde med, blef det många utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod. Ja, ja! lika barn leka bäst. —

Han lutade hufvudet tyngre i handen och såg stadigare ned åt de mörka golfplankorna. Hon värmdes alltmer under hans tal, och hela hennes ansigte talade deltagande och ömhet.

— Ja, det kan icke finnas så onda ord, att jag inte förtjenar dem, — sade hon slutligen. — Om du skulle ha mördat honom, Carlson, så hade jag ändå, sådan jag är, varit värre än du och sämre. Jag bedrog dig och gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig. Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha strax från början fått se hvad jag sett i dag. —

— Hvad har du sett i dag, Leena? — frågade mannen.

— Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte hade något af. —

— Nåå, hvad är det du vill, Leena? —

Hon hade ställt sig upp och stod der nu framåtböjd, helt nära honom. Det stora, röda, öppna ansigtet strålade af uttryck, och hela gestalten hade någonting nästan mildt, då hon satte händerna på hans axlar, såg honom in i ögonen och med en ödmjuk ton sporde:

— Förlåter Antti hustrun sin? —

Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar, utbrast han sakta:

— Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera lycklig än jag skulle ha rätt till. — Jag har i dag fått hvad jag visst aldrig förr haft — en hustru!

Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:

— Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!

Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet: »ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»

Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka, den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga, men nu så lyckliga hem.

— — — — — — — — — — — — — — —

Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit, medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle öfvertyga gästen om att han var välkommen.

Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko, hvilken han profvade på en stor docka.

— Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag honom en ordentlig sittopp! — yttrade patronen, vänd till flickan.

Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor, sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm luft.

Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, — och de lummiga kronorna, hvari nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom det tjocka näfverskalet.

— Hvad fan är det här — skrek den tjocke löjtnanten, röd af sinnesrörelse, — hvad har du här för en öken? Rakt framför gården hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande, bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke din vilja, eller hur?

Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.

— Usling — skrek han på långt håll, — hvad har du gjort, sade jag dig inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du egenmäktigt gått och ställt till det så här?

Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:

— Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.

— Du ljuger, satans karl, — skrek patronen utom sig af förbittring, — du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!

I detta ögonblick sprang Heikki fram till sällskapet, sträckte sig på tå, liksom för att synas längre, körde fram sin lilla haka så mycket han kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en bjellra i den lugna qvällen, sade han i det han med knytnäfven hötte åt patronen:

— Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det är allt patron sjelf som ljuger, för jag hörde hur patron i morse sa' åt pappa att de här ska' huggas, just de här! Och det är inte första gången som patron ljuger, ty patron har svurit falskt förut och narrat pappa och mördat och —

Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som om ingenting hade händt.

Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade, tydligt nog för att höras äfven af barnen:

— Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när man trampar honom på hufvudet.

— Men om man låter polisen få ta aset, så bits han lagom — hväste husbonden, då i detsamma löjtnanten slog honom på axeln för att afbryta den obehagliga scenen.

— Karlen har naturligtvis misstagit sig, kära bror — sade den tjocke medlande, — det var visserligen ett styggt misstag, men — du får väl låta plantera hit en tät allé af lönn i stället, de gå fort. Se så, låt oss gå in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig präktigt. Den oförskämda pojklymmeln behöfver sig en risbastu, det är alltihop! Seså!

— Laga att det här blir bortforsladt så fort som möjligt — patronen vände sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes återvändt, — och så ska vi inte mer tänka på den saken! Han är en bra karl, Peltonen, men han gör ibland förbannade dumheter!

Herrskapet gick, följdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki hoppade återigen fram öfver stammarne, tog fadern nu som alltid i handen, såg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt förtroliga ton: Var inte ledsen, pappa. När jag blir stor, säger jag till polisen att ta honom! Mamma har kaffe åt dig, och jag får med. Hon har köpt bullar af torparmor, som bakat i dag, och de äro så goda! Kom nu, så får du halfva min del också! Jag är så mätt så … du kan få hela min bulle, pappa, sockret med, bara du kommer!

Och han drog fadern öfver stock och sten och följdes nästan viljelöst af den mörke, allvarsamme mannen, öfver hvars drag der hvilade liksom ett tungt moln.

Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar», men på så olika sätt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med saknad och glädje, den glädje som ingenting har att ångra, om ej möjligen några små obetänksamheter eller lättsinnigheter, som likväl ej dragit några ledsamma följder efter sig —.

Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet, hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller åtminstone deltagande.

— Jag är en olycklig menniska, — halfsnyftade han — jag har alltid gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket…»

— Min vän, — inföll löjtnanten — du passar icke för rikedomen.

Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra sentimentaliteten.

— Jag skulle icke blifvit gift — med henne. Hon var, oss emellan sagt, en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud — hvilket var det sämsta hon kunde göra — ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt äktenskap är det värsta af allt.

— Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga karlen?

— Du skämtar, — småskrattade patronen, men tillade derpå i samma gråtmilda ton: — ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet, tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och — vid min ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en sötunge — Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar, sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.

Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en brud på sin fästmans, och fortsatte:

— Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen, som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof att aflägsna… Oh, jag är en olycklig menniska!

— Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, — sade löjtnanten med en gäspning — men det är fan hvad det är mörkt här, är du säker vi hitta fram, Uninius?

— Var du lugn, när vi komma upp på klippan, tänker jag vi få se månen stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framför oss, jag behöfver bara ropa, så svarar han.

På den höga klippan, som nästan lodrätt stupade i hafvet och der djupet sades vara bottenlöst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en liten korg på den ena armen och löjtnantens paletå på den andra. När han såg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och försvann springande inåt småskogen. Om en stund hade man uppnått torpet. Callo och Heikki hade dragit båten framför bryggan, och Peltonen stod uti, färdig att ro. Heikki kastade med förunderlig färdighet »smörgåsar» i vattnet, de flata stenarne gjorde tio à tolf hopp på den stålblanka vattenytan.

— Det var präktigt, pojkbyting — ropade löjtnanten, genast entusiast som vanligt, — kan du göra tre sådana der tag till, får du en femtipenni af mig.

Heikki lät icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex sådana mästertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade skänkt honom för betfisken, som han metat upp, korgen half med strömming, det var en glad dag för den lille!