BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR. (continued 2)

Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna, kinder och läppar.

— Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se, se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand. Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det detsamma!

Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han sjunkit.

Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.

Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid stranden.

Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall. Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd…

Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.

Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner, gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.

Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom hämden. Och ångern, bitter och — för sen. På Mortis utledsna min och skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.

Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela dragen!

Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag! Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!

1881.

Vid Hirsala.

Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren. Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.

Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist och slutligen för — elaka menniskor.

Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då kölden kommer och skaren bär.

En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning, ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg till mig», säger hon och — kanske har Weitikka rätt.

Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning. Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen, knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går derpå som på stelnad lava.

Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga bättre», säga hemmansegarne.

Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till »sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!» Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp och dess enda glädje.

— Jag hade så roligt — berättar hon nu — jag hade så utomordentligt roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet under… Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.

Den unge fästmannen hotade med fingret: — Du är mig just en liten vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?

— Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman! Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh, det är ju rakt omöjligt…

— Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar. Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den ser ut som en kruka.

— Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade timotejen.

— Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?

— Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än pertbloss … och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i mörkret.

— Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte inhysa henne här på gården?

— Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.

— Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?

— Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du snäll!

— Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm…

— Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar, gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?

— Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att jag aldrig mer glömmer det.

— Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad sade hon dig?

— Hon talade om hvad hon en gång sett från detta fönster der vi nu sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga…

— Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre, fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.

— Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset, häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det ännu värre.

— En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset. De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!

— När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor. På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte årorna.

— Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.

— Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla färger.

— 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången. Innan båten kommer igen, skall du vara din kos — men din årslön skall jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar, kanske han vänder om — få se!

— Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln…

— Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera; skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.

— Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.

— Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur stället.

— Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i salen, väckte henne till medvetande.

— 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du pengar, du usla slinka!'

— Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig! Sjöjungfrun tog honom från mig, och på köpet tog hon hans brud med. Och de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn, han blef qvar, ser ni han håller fast sig i slupkölen. Sjöbruden gitter inte med sådan ful bonddräng, min älskade skulle hon ha. O, du helige fader i himlen, om jag hade fått dö i hans ställe!'

— Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere bor sjöjungfrun.

— När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun ond och tar honom sjelf, så säger sagan.

— Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka till kullen?

— Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon nu är — Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver icke ensam, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och — sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då sliter han sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han stanna hos den andra der nere — och hon, den gamla, sällskapar med haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva…

— Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.

— Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli löst!

— — — —

1880.

Lyx.

Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.

Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i mjölkhvitt fält.

Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne; dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå sig en hvilodag — en glad dag, rättare sagt.

Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse. Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle blifva hennes sak att lära honom det.

Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad, urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat … det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll; arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning, skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han, den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.

Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader, sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke, det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej hvarför.

Men — nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon — på sitt vis — älskade honom.

Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna, ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt bardomshem borta på landet. Och så kom han, hon var då tjuguåtta år, kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå, stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!

Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville. Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa, bruna ögonen så der … så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar och hörde hans försäkringar.

Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna, englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det kunde ju vara af kärlek … man är inte så noga, då man älskar.

Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»

Erik blef flat, men han dolde sin missräkning och gick skenbart in på hennes tankegång.

Eva fördes icke en tumsbredd från det hon ansåg rätt. Hon förstod blott, att hon älskade och att hon var eftersträfvad af den hon höll kär. Hon såg sig ej omkring, ej framåt, hennes idékrets koncentrerade sig på detta enda: hon älskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva lycklig i ett eget litet hem — ett eget!

Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma, trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt, kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett par hundra mark; hon var icke att förakta. Erik behöfde ej låta binda sig af en så smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man väl rå, när hon en gång var blifven ens hustru. Dålig karl den, som icke kunde kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han…

Herrskapet förestälde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade sina egna tankar om saken. Ett eget hem måtte väl vara bättre än andras! Hellre fattigdomen i egen stuga än rikedomen under andras tak; hellre egen hålkaka än främmande hvetebulle!

Och för öfrigt, fattiga behöfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle väl upphöra, när han kom under hennes inflytande. Bara de en gång blefve gifta, så skulle nog allting blifva bra.

Och dervid blef det…

Vigseln förrättades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades helt ståtligt uppe i herrskapets stora sal. Erik såg under vigseln så stadig ut i sin snygga svarta rock med löskrage och rosett. Eva sjelf med myrtenkrona och krans var en ståtlig brud, hennes händer tycktes så fina i de hvita glacéhandskarne, en skänk af fröken. Der var tal och der var skålar. Frun, Evas matmor, var upprörd och tyckte ej om denna skilsmessa från en värderad och utmärkt tjenarinna; fröken hade stora tårar i ögonen under det presten uttalade de ödesdigra orden, och Eva storgrät, så att hennes högröda kinder blefvo ännu rödare.

Men på qvällen förlorade Erik totalt hållningen. Han drack i botten hvar gång man skålade med honom och fylde strax på igen. Allt det der mindes Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå hade hon bedt Erik så vackert…

Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig och stojande! Han sjöng högljudt hela vägen och kysste henne så ofta … icke så stilla, ömt och kärleksfullt som hon hade önskat, utan på ett annat sätt, hänsynslöst, vårdslöst och aktningslöst. Och sedan här inne i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»

Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.

Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han kom igen — men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.

Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder, än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han likväl aldrig tålde höra nämnas.

Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man kunnat tro honom… Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes…

Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen, mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.

Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta. Det led, och han kom icke.

Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en liten stund och hellre sätta på risgrynen…

Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om värme…

Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.

Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade…

Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så högt. Den andre nästan hviskade.

Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa, fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men med den rösten…

Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon. Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.

— Kan du inte tala saktare — bad Liisa — hon hör ju oss, hustru din?

— Bryr jag mig om henne — svarade Erik — om hon tror, att hon skall vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån, hvad du vill hafva, så får du det.

— Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro. Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.

— Har jag förr låtit dig vara utan julskänker — menade Erik — du vet, att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.

— Nej Erik, gå in du… Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor ständigt och jemt, att du hade mig kär?

— Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig en som håller sådant tag?

— Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.

— Kom in och värm dig, du har så kalla händer så…

— Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag Skomakar-Janne. Adjö.

— Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.

— Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula ensam… Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.

— Tyst Liisa, nå — kommer du?

Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare … de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en cigarrett…

* * * * *

Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke, utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.

Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga, ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur huset? Hvarför just hon?

Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö, den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne, hustrun. Hon!

För första gången tänkte Eva klart i denna sak — hon förstod, att hon allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så blind…

I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan. Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon ville tigga om förbarmande.

Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna, men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och brann som eld i ådrorna.

Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek. Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast instinktlikt känner.

Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår, som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring med lugnare, nyfikna blickar.

Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden? Hvaröfver sörjde hon? — — —

Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att hafva känt den. — — —

Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke var henne värd?

Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan ljusning!

Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en skön dröm.

Det var ju icke så farligt. Hon hade ju framtiden eller åtminstone hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha någon att lefva för, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka hans hårda hjerta och sålunda göra allt godt igen.

Så skulle hon ändtligen gå upp och in till sig igen. Men det gick tungt med de första stegen. Bröstet värkte, ryggen var som af … att böja sig stod icke till, och hon måste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof att göra det festligt derinne, helgdagsstämningen kom öfver henne, det var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst, hvars betydelse hon i detta ögonblick kände djupt.

Ändtligen då hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon stapplande in, tände elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen. Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehåll hon med största försigtighet öppnade. Derinne lågo några vaxljus, röda, gula och blå.

Eva letade reda på en liten fotogenlampa, hvilken hon tände och stälde uppe på klockan. Det tog sig så bra ut, när skenet kom uppifrån. Granen stäldes på skänken, några af de blå ljusen bundos i toppen. Så kom en paus. Hon sjönk ned på soffan trött, sinnesfrånvarande.

Hon hade glömt hela verlden och kände sin stora smärta som en dödsdom, hvilken man underkastat sig såsom något oundvikligt, någonting, öfver hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade… Hon kände i denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor, men utan bitterhet.

Och allt detta var icke hennes egen förtjenst; det kostade henne ingen öfvervinnelse. Det föll sig så naturligt, likasom ett sommarregn, befriande och välgörande efter åsktyngd och qvaf, ångestfull åskhetta.

Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led våldsamt af sinnesskakningen samt ansträngningen och förkylningen der nere. Febern brände henne, hennes tankar blefvo allt mer omtöcknade. Hon hade förlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren föreföll henne så stor som en verld, det låga taket var högt som en sommarhimmel, och hennes ögon sågo framåt i det oändliga; ett vidt perspektiv öppnade sig på alla sidor, och det som skulle qvalt henne till döden tycktes henne som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin tröstlösa entonighet, likväl icke förmådde väcka henne ur en välsignad ro, en ro, orörlig och passionsfri som dödens. En half timme förflöt. Hon slöt ögonen och drömde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i våningen. Köket var ljust och gladt, salongerna strålade af ljus, den stora julgranen var tänd. Småbarnen dansade, och husjungfrun kom in på fyra fötter, kom i skinnpels och med gåfvor i fånget, kom som julbock och slängde också till henne ett paket, det med det svarta klädningstyget.

Men när hon skulle veckla upp tyget, föll derur ett stort rundt kålhufvud. Då hon betraktade det nogare för att se om det ännu möjligen kunde användas till mat, märkte hon, att det liknade Erik, att ett af bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Näsan och allt, allt var så tydligt. De långa, halfslutna ögonen skrattade också hånfullt.

Med ovilja kastade hon bort kålhufvudet. Det rullade på golfvet, tyckte hon, rullade ända bort till kakelugnen, i hörnet. Hon sprang dit och skulle just böja sig för att taga upp det och bära ut det; men så ändrade det skapnad, blef så ljust och skimrande som en stor, stor skär ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes återigen ett ansigte, det var Eriks och det var icke hans, det var så ungt, så oskuldsfullt, så allvarligt. Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett helt litet.

Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon förlorade medvetandet.

* * * * *

Klockan var inemot elfva och han satt der ännu, hos madamen som hade »mathållning», satt med Liisa och skulle »ha roligt». De voro icke de enda gästerna. Några ölutkörare från Sinebrychoffs, alla med sina sällskap suto eller halflågo i grupper kring borden, en del spelade, andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog emellanåt långa drag på kritpipa, luften var tjock af rök och matos, det luktade starkt af bränvin och öfverallt i knutarne lågo högar af ölbuteljer vräkta hit och dit af kunderna.

Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon såg frånvarande ut de stunder hon var inne, och var mot vanligheten särdeles ifrig att påminna sina »kära vänner» att gå hem och lägga sig.

— Hem — skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska från ett af byggeragen, — hem, hvem talar om hem här? Bry vi oss om hem, vi som nu engång kommit hit! Tror hon vi ha några våningar, efter hon talar om hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Här ä' vi bara gamla ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi! Hurra för den! Gå sjelf hem och lägg sig, och låt oss hållas. Skål, madam, ge hit ett par flaskor till, det är tusan till väder att göra en stackare törstig!

Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. »Gamla ungkarlar»! Uttrycket slog honom. De voro här alla hans bekanta, men — ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, — de voro i sina hem. Hem, hvarför plågade det ordet honom? Han tyckte icke om sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville. Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som voro så kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kängor torkade hos madamen i köket, hennes bästa »julkängor», som längesedan hade spruckit på sidan och voro snedgångna — — —

Han borde trifvas nu — men — i qväll gick det inte. Han var sjelf våt af snön derute, bränvinet värmde icke nu som vanligt, det bara oroade, nästan plågade.

Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss, tiggde och bad att få pengarne, men — han gaf intet. Hvarför? Nej, han ville inte. Han skulle retas med henne en smula. Hon var också förfärligt besvärlig. Hennes tänder hade blifvit maskstugna på en tid, unga flickan! det var redan stora hål midt framme i mun. Allt det der syntes så bra just nu i den klara belysningen. Och lång var hon i lifvet, lång och smal som en saltströmming. Det var inte utan att klädningen luktade litet sill — åh! det är inte så noga … fattigdomen — men — märkvärdigt att han skulle tvingas att tänka på allt det der just nu.

Liisa steg upp och gick för att se om sina kängor i köket. Det var så kallt i skänkrummet med det otäta, smutsiga golfvet och dörren mot farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle få det bättre om kängorna bara voro torra och kunde tagas på.

Han följde med i köket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom ditin. Åh! var detta ett kök? Madamens kök? Denna stora »bagarstuga» från den gamla, goda tiden med spis, brödugn och bakbord. Så vackert det var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstöpta tregreniga talgljus i stakarne, med julgran midt på golfvet och det stora bakbordet på bockar fullt af julbullar, risrgynsgrötfat, mjölkkannor och nyssupptagna julgåfvor.

Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor gröttallrik framför sig. Madamen sjelf skar för bröd, godt, nyss bakadt, doftande julbröd med russin uti. Syster, madamens syster, sotargesällen Witikkas ståtliga fru, satt bredvid värdinnan och serverade sin yngsta den bästa julmaten för en så ung nybörjare i verlden … hennes man satt midt emot, strålande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina små röda anleten, sutto och petade ut mandlarne i gröten, sömniga och öfvermätta af trötthet och njutning. Deras ögon stodo som på skaft, de glänste och blinkade, stredo mellan sömn och längtan efter ännu mer roligt och ännu mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och färskbröd, af jullack och julglädje, en stämning af trefnad, af glädje, af renlighet, af hem.

Hem, hem. Det strömmade öfver honom en känsla af leda för allt det andra … allt utom ett sådant hem. Och han såg framför sig, der han stod i dörren, såg som i en slags dröm.

Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp, lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:

— Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha sådana som ni i mitt hem, hör ni.

— Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam — sade Liisa, alldeles dekontenanserad, — och skulle se efter dem.

— Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro säkert edra känghasor!

Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk … hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn, madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade, omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul… Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.

Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren — julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk.

Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik. Ifrån ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man stälde sig på tå. Fadern spelade på en liten orgel, barnen stodo omkring, modern sjöng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust hår och samma vänliga, fridfulla leende. Hon sjöng så vackert. De små försökte också. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i dörren med hufvudet på sned och de enfaldsfromma ögonen höjda mot taket, högtidlig och full af andakt.

Erik drog bort Liisa, — åter hem, hem och hem. En obehaglig qväll, denna. Det förföljde honom som en mara — han kunde ej blifva det qvitt.

Hm! Ändtligen. Han var ensam. Han hade med våld slitit sig ifrån henne. Och nu var han vid dörren. Hans — ja, hans hem.

* * * * *

Klockan var nära tolf. Han fick efter något letande fatt i nyckeln, vred om och öppnade. Med honom kom ett kallt drag utifrån; vinterkylan trängde in i det lilla varma rummet, der nu en oväntad syn mötte honom och oväntade ord, föga lika Evas lugna stilla röst, som eljest helsade honom.

Der stod en främmande qvinna vid spiseln, en liten och tunn gammal qvinna med skarpa drag och lifliga ögon, som lika väl kunde se vänliga och trohjertade ut som de nu riktades hätskt och spetsigt mot den inträdande.

— Åh, ni skulle skämmas, — talade hon, — skämmas ögonen ur er, lätting, att komma hem så här sent, se'n ni lemnat eder hustru ensam på sjelfva julnatten, sjuk och i ett sådant här tillstånd. Sådan urspegel till karl! Hörde jag inte hvart enda ord ni talte i aftons med den der fabriksslynan. Och hon, er duktiga hustru, hon hörde't med hon, efter hvad jag kan förstå, eftersom jag sedan såg henne komma ut ifrån boden med veden, qvinnstackarn, blek och halfdöd. Fy, ni skulle just skämmas!

Erik halfmumlade något, knuffade henne då han skulle fram i rummet, och famlade, med ögonen osäkert sväfvande af och an, utan att kunna se något, rakt emot den uppbäddade sängen.

— Ut med sig, trasvarg — skrek den lilla qvinnan, — eller ock lägg sig under bordet! Från den här stunden är han främmande i det här huset, som hon betalar hyran på, han är främmande och får inte mer ligga henne till last i maten heller! Hon är så illa deran nu, der hon ligger, så en får väl ta' henne i försvar för er, kan jag tro! Och eftersom ni inte gör henne annat än ondt, så blir det jag som skall se om henne. Och jag som befaller. Och det blir ni, som lyder; hör ni det, karl! Tror ni inte jag hör, hur ni väsnas om qvällarne och hur ni far fram. Och det fastän ni har en så präktig hustru och en ärlig och ordentlig qvinna, som är för god för en sådan som ni. Packa er af nu, eller ock under bordet med er, så ni inte är i vägen. Begriper ni inte, menniska, att här är frågan om lif och död?

Den lilla qvinnan rusade med ens till sängen. Eva hade legat der, likblek, med ögonen slutna. Men hon reste sig häftigt upp; en ström af tårar rullade ned för hennes kinder, och hon klagade högt, i det hon med konvulsivisk kraft fattade i sängkanten, som hon tryckte sig emot, allt under det hon böjde sitt hufvud mot väggen hårdt och våldsamt.

Erik blef uppmärksam. Han såg och såg, ögonen blefvo helt stora i hufvudet på honom. Han lutade sig nyfiket framåt och stod liksom förstenad. Han insåg, att han var öfverflödig, men han vågade icke röra sig. Det förfärliga i en sådan kris hade han aldrig förr anat. Som vid åsynen af en dödskamp stämdes hans sinne; han betogs af ångest, han skälfde af sinnesrörelse och han kunde hvarken gå eller stanna. Skrämd sjönk han ned på en stol och lät armarne slappt hänga ned åt golfvet.

— Upp med sig, odugling, — skrek den lilla qvinnan, — ser han inte att här behöfs hjelp! För Guds skull, tag i, var menniska! Förstår han att hon håller på att dö, och det är för hans skull, hans, som inte är värd så mycket som hennes gamla sko engång!

Erik rörde ändtligen på sig. Han gick till sin hustru. Han hörde icke, såg icke annat än henne. Hon var så blek just nu, hennes ansigte hade ett lidande uttryck, som förskönade det och förlänade det någonting fint, genomskinligt, nästan vackert. Hon var så ren i den hvita tröjan och så hjelplös, så fullkomligt hjelplös som ett barn. Så hade hon då varit hela qvällen ensam och sjuk, under det han gått ute med Liisa. Hon hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring väggarne. Hvad? I julgranen hängde en storrutig yllekarlhalsduk och ett par nystickade ullstrumpor … troligen ämnade till julklapp åt honom. Och på andra sidan … ett par grofva tofflor, virkade … af henne till honom. Hon hade hört hans samtal med Liisa således? Stått och lyssnat i vedboden. Det var orätt af henne att lyssna. Men, så hade hon också fått lida. Hon hade förkylt sig derute … derför var hon så sjuk nu.

Ah! nu började smärtan ånyo. Färgen kom på hennes kinder, kom som en svallvåg, tände röda lågor i hennes ansigte, det flammade ända upp till pannan, ögonen öppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i läpparne tills de blödde.

Erik fattade henne helt plötsligt, utan all reflexion, tryckte henne intill sig, slätade hennes kinder, hennes händer och talade en hop barnsliga, osammanhängande, tröstande ord talade som till ett sjukt djur, hvars plågor han ville med sin röst liksom lulla till ro.

Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig lös, lutade sig mot väggen, slog händerna mot den, knäppte dem derpå ihop och snyftade så tröstlöst.

Erik vardt alldeles rådlös. Han jemrade sig, och förlorade totalt all besinning. Sprang omkring i rummet som sökte han någonting, tog den främmande qvinnan i båda händerna och bönföll så innerligen att hon ville göra något, hvad som helst, blott hon slapp att pinas så, stackars hustrun.

— Nå, qvicknar hans hjerta vid nu? — småmurrade hjelpfrun. — Falla på knä skulle han och ta' afsked, om så skall vara. Vet han, hvem som dödat henne, om hon skall hän, vet han det?

Erik hörde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela sin hållning be henne tyst om förlåtelse. Eva hade ännu ej någon aning om hvad som försiggick. Hennes tankar voro orediga, alla föreställningar sjönko som tunga dimmor ständigt nedåt, och allt hvad hon betraktade tycktes henne som täta, bolmande moln.

Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:

— Det är så nätt härinne — hviskade hon — och julgranen är tänd! Det är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här hemma, mig och allt. Stackars Erik!

Han böjde hufvudet mot hennes hand och grät, grät bittert och tyst. Han snyftade som ett barn, drog djupa suckar och såg så öfvergifven ut.

Ännu ett anfall af krampaktig plåga. Han led, han också, led verkliga samvetsqval. Han glömde grannqvinnans närvaro. Han baddade sin makas panna med den duk, som räcktes honom, stödde henne och försökte på ett eget, blygt, tafatt sätt, som var honom fullkomligt främmande, att hjelpa henne.

Den svartklädda stökade för sig, men kastade ibland en förvånad blick bort till den sjuka och honom som efter sin förmåga försökte lindra sin hittills så försummade hustrus lidanden.

Natten gick, men Erik vek icke. Hans hjerta, som plötsligen väckts, lärde honom tusen små omvårdnader, som gjorde henne godt, och han slösade på henne en ömhet, som hon aldrig förr anat att det fans inom honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne ömt och betraktade med blickar fulla af ångerfull ömhet hennes feberglödande ansigte.

* * * * *

Ändtligen dagades det. Julmorgonens uppgående sol färgade hafvet alldeles blodrödt, båken långt ute på isen sken som en eldbrand mot den hvita, rödflammande snön. Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor ringde; på de små gatorna omkring det hus der Eva bodde i den halfbebygda stadsdel, som kallas Rödbergen, hördes bjellerklang och röster, det var helgdagsstämning och juldagsfrid, det var hvitt af snön, lugn och solsken.

Små sparfvar flögo omkring på drifvorna, qvittrande och ruggiga. Här och der i portgångarne tittade barn ut och helsade hvarandra med en snöboll och kröpo så undan igen af fruktan att känbart få helsningen tillbaka.

Qvinnor och barn begåfvo sig i julottan med psalmböcker inlindade i sina näsdukar, halfmorgnade figurer syntes här och der i fönstren med sina pipor i munnen; det var juldag, man hade god tid på sig att röka och dra sig till efter gudstjensten, då inre vägen till en och annan välvillig utskänkningslokal alltid stod öppen.

Ett par karlar och långa Fabriks-Liisa gingo och slogo utanför det grå huset, der hon och Erik samtalat i går. Liisa var lika slarfvigt klädd som qvällen förut, den utlofvade paletån syntes icke till. Hennes ansigte tycktes, oaktadt blidvädret, vara blåfruset, och den skrynkliga svarta sidenduken dolde illa hennes krusiga oordnade röda hår.

— Få se, om man får honom med sig — yttrade Liisa — han var så ond i går, så att jag aldrig sett honom värre… Gå nu in, Janne, så stanna vi andra här så länge och vänta.

— Om inte hustrun hans har fått penningarne af honom, så vill jag vara en nors — förklarade Janne och stödde sig mot porten. — När han icke släppte efter för dig, så gaf han dem väl till henne, för en sådan der kan aldrig vara karl för sin hatt, det får jag säga.

— Och för fattiga sju mark vill ni stå här och frysa — snäste Callo — pf! jag går min väg, adjö med er!

Det kom en liten svartklädd, mager femtioårig qvinna ut ur dörren till höger och rakt upp mot gruppen.

— Bort med er och det genast — yttrade hon häftigt — tror ni jag inte känner er? Det är ni, som i flere år förstört Erik, narrat honom med er och stält till gemenheter här för hans stackars hustru. Jag vet, hvad du är för en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos assessorns, och om du ännu en gång går till krogen med Erik, så anmäler jag dig för stölden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag…

— Och du, Janne, jag vet, hvad du haft för fuffens med garfvar Olins kalfskinn… Håll dig du i skinnet och låt Erik vara, eljest talar jag med fiskalen…

Janne spottade, körde ut läpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan tänderna, knöt handen och gick derifrån, slängande med ben och armar och med en min, som om han varit särdeles förnärmad. Callo teg som en mur, han låtsade som hörde han intet, utan gnolade en visa, under det han gick inåt gården. Liisa stod och såg förargad ut, satte armarne i sidorna och borrade sina ögon rakt in i den lilla grälsjuka gummans skrynkliga ansigte.

— Akta hon sig, käring! Hvad har hon med oss att göra? — röt hon. — Pallra sig i väg; eljest kan hon få sig en knuff af mig, en som hon känner så länge helgen räcker!

Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med ögonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, läsa i hennes själ, beherska henne.

— Nå, hvad ser hon på mig för? — frågade Liisa. — Har hon aldrig sett folk förr?

— Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra det lif du för! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led och stred och arbetade för att få dig fram… Hon grät och hon grät … jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om förlåtelse … af Gud!

— Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något … tvärtom.

— Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha gift sig, om icke…

— Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det rigtigt sött för mig!

— Om icke det hade kommit en annan i vägen, en dålig flicka, som tog din fars kärlek från din mor. De voro så lyckliga innan dess och hade allting färdigt att ta ut lysning, så fort han skulle fått pengarne. Då kom hon, stal din far ifrån henne, ifrån fästmön, förde honom ut med sig, lärde honom att sitta dagen om på krogen, och så, så…

— Så öfvergaf han mamma, det var rätt åt henne.

— Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån första stund.

— Och så dog hon af svält och elände.

— Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och snygg…

— Och min far, den…?

— Ja, han var och förblef borta.

— Dog han … eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?

— Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet…

— Ah!… Lefver han ännu!

— Det vet jag icke … jag har mitt arbete här i staden.

— Herre Gud, tänk om han lefver!

— Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det!

— Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.

— Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar…

— Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru…

— Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor, aldrig kärlek.

— Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig … goda menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!

— Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och förtrampa dig…

— Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som gjort mig godt, om jag kunde.

— Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig…

— Om hon lefvat ja…

— Om det icke hade funnits en dålig qvinna…

— Sådan som jag…

— Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag öppnar dörren: de se dig icke. Sedan när du sett, kan du välja: ettdera fortsätta ditt förra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring på gatorna…

— Nå, hvad nu, hvad tror madam att en sådan som jag duger till annat?

— Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, så kan du få. Jag är gammal och har mycket arbete med mina sjukbesök. Vill du bli min piga och sköta om allt mitt, så kan du, som sagdt.

— Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall säga.

— Tyst bara och följ med!

Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram till spiseln.

I rummet var alldeles tyst. Man hörde blott den stora gammalmodiga klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande.

I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet, ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte.

Bredvid sängen på pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han suttit i en kyrka. Hans ögon voro fästa ömsom på hustrun och ömsom på en liten varelse, som låg på golfvet, inbäddad i en klädkorg, och som med de små armarne sprattlade i luften, liksom sökte hon någon för andra osynlig … någon som fans, men som hon ej kunde nå … något … måhända vingen af den engel, som måste vika nu, då jordelifvet skulle begynna.

Liisa stod en stund qvar. Sedan öppnade hon dörren och gick ut. Derute i förstugan hördes ett snyftande; det dröjde en stund, derefter blef allt tyst som förr.

* * * * *

Tredjedag jul var lika strålande och lika blid som juldagen. På Helsingfors gator strömmade en skara pelsklädda promenerande. Ungdomar med skridskor i händerna gingo ned åt hamnen, iswostschikar med små ryska slädar och finska hästar åkte af och an längs esplanadgatorna, slängde i hörnen, läto det gå i full karrier, svuro hojtade och slogo de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i vägen. Det skramlade längs trottoarerna, der officerarne gingo med släpande värjor och klingande sporrar, och hela grupper af flanerande, rökande, med gyllene lyror prydda studenter stodo i gathörnen eller redo på det låga räcke, som omgärdade kapellesplanaden.

Två och två, utpyntade i siden och sammet, i plymer och dyrbara pelsverk, gingo der fram stadens unga skönheter på höga klackar, medvetna om sina yttre och inre företräden samt om den skara beundrare, som de skulle möta der och hvar på gatorna.

Men framför ett af de stora fönstren stod en ensam arbetskarl i sina söndagskläder, stod och stirrade in genom den präktiga spegelglasrutan…

Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hängde derinom, ett par eleganta barnklädningar syntes allra närmast, de voro grant utstyrda, och på den ena, garnerad med ljusröda band, stod en liten papperslapp, på hvilken lästes det utsatta priset: 7 mark.

Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på andra sidan. Så ref han sig i håret, rynkade ögonbrynen under djupt begrundande, gick ett steg, men vände om igen. Han bet sig i läppen, såg bort, men tittade alltid dit tillbaka.

Slutligen skakade han på hufvudet.

— Men det är bara lillan, som har godt af den der — sade han för sig sjelf så högt, att en förbigående kunde höra det — men af den andra saken har hon roligt, hon, hustru min.

Och så gick han igen, förbi flere hus, och stannade framför ett annat stort fönster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och rosor stodo der på hyllorna, och hela tunnor och korgar af äpplen skymtade längre fram i den lilla butiken. Några granna blombuketter, bundna på ståltråd och dömda att vissna innan morgondagen, voro uppstälda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en liten korg, gjord af ståltråd och mossa och garnerad med jordgubbsblad och innehållande ett halft qvarter bär, stora, präktiga, mörkröda, vuxna någonstädes i drifbänk.

Erik stack hufvudet så nära han kunde och analyserade jordgubbskorgen så noga som möjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han kände doften af dem. Han skakade häftigt på hufvudet och beslöt att våga ett försök att komma in gårdsvägen.

I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit på promenad och hade svårt att skiljas från sin »kusin», gardisten, som följt henne hem.

— Är det här, som man går in till fruktbutiken? — frågade Erik, i det han förläget tog hatten af sig.

— Jaha, men den är inte öppen i dag.

— Jag var här i går och tittade och i förgår med, men det är ju alltid stängdt. Nu så har jag tänkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke köper något, och derför så…

— Är ni då en tocken tusan till karl, som kan köpa sådant der? — sporde jungfrun en smula misstroget.

— Jag går allt i de ärendena — svarade Erik.

— Nå, jag må säga! Stå här, så skall jag tala vid frun; hon är hemma och öppnar nog dörrn för er, om det är allvar med köpandet.

— Det kan hon lita på — menade Erik och knyckte till; han tyckte inte om att man misstrodde hans afsigter.

Hon gick, den söndagsklädda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten nådig, uppmuntrande nick och försvann i huset, medan gardisten med nyfikna blickar betraktade Erik, väntande på det lilla äfventyrets utgång.

Om ett ögonblick kom hon igen, låste upp en dörr och lät Erik stiga in. En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och högfärdigt, uppblåst ansigte stälde sig rakt framför honom, mönstrade honom helt öfver och frågade sedan.

— Hvem är det som skickat honom?

— Det är allt jag sjelf, det.

— Såå, hvad vill han ha härifrån? Ett äpple, eller hur?

— Neej, det får hon inte äta, kan jag tro.

— Hvem hon?

— Eva, vet jag.

— Hvad för en Eva?

— Hustru min, förstås.

— Hm, ni skall väl ha en blomma då? Men jag skall tala om att de äro icke för sådant der folk; de äro allt både för fina och för dyra för er.

— De ä' inte så dyra ändå, menar jag.

Den tjocka frun knyckte förargad på nacken och drog upp öfverläppen.

— Nå, säg då ut, hvad ni vill hafva; men det här är dyra saker, skall jag säga er, och ni ser icke just vidare förmögen ut. Var så god och säg ifrån fort hvad ni behagar; jag har inte tid att stå här längre…

Erik såg brydd ut, han tummade på sin hatt, slutligen såg han upp:

— Kära, goda frun eller fröken, säg mig hvad är bättre att köpa af de två sakerna, när man har sju mark att spendera: en sådan der grann barnklädning åt lillan … den hänger der i andra fönstret der bredvid, frun vet … eller också åt henne den der korgen med jordgubbsbären med en ros i midten … för mer kan det väl inte kosta än sju mark heller, fastän det är midt i vintern. Säg nu, goda frun, hon som är qvinfolk sjelf må väl förstå sig på hvad Eva hellre kunde önska sig.

Frun såg på karlen och drog till med ett litet leende, ett sådant leende, som är så eget hos köpmän, då de få tag på en kund, som icke alls kan bedöma en varas värde, en kund, som kan och vill betala sju för tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.

— Skall det bli till julklapp åt hustrun?

— Neej, inte.

— Är det er bröllopsdag eller hennes födelsedag?

— Neej, inte det heller.

— Är ni nygifta?

— Vi hafva allt varit gifta ett år snart nu.

— Hvad! Jaså, det var sant, ni har ett barn!

— Jo, det är just det; hon är två dygn gammal nu.

— Aha! Då är klädningen der för stor, alldeles för stor! Och så vet ju barnet ingenting om det, det känner ingenting, men modern…

— Det var just hvad jag tänkte.

— Så det är allt bättre ni tar bärkorgen! Men den är egentligen mycket dyrare än sju mark, den.

Erik såg bedröfvad ut.

— Hvad kostar den?… jag har inte mer än det här och får inte på länge heller, ty nu härefter går min lön allt åt till hushållet, och hon får ej arbeta mer, hustru min, nej, det får hon inte. Jag skall allt vara karl och arbeta för oss alla tre, jag!

Frun tog korgen, bröt af en af rosorna och stack den midt i.

— Här har du den — sade hon och gaf honom den doftande bördan.

— De äro väl rigtiga? — frågade Erik och tog med den största andakt och försigtighet i korgen. — Det är väl icke något underslef med det här heller?

Men han märkte snart nog, att allt var rätt, tog upp sin blårutiga bomullsnäsduk, vecklade upp den, knöt upp knuten i ena hörnet och framtog en nött femmarkssedel och tvenne enmarker.

— Här är det, — menade han, påsatte sin hatt, tog korgen och beredde sig att gå.

— Ni måste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har råd att bestå er en sådan der lyx — sade frun och såg belåten ut, när hon stack penningarne på sig.

— Sådan der … hvad heter det? — sporde Erik och stannade i dörren.

— Lyx, heter det, lyx — sade jag.

Erik såg med en stadig blick på frun: — Hm, hon vet inte, hurudan hustru jag har, för då skulle hon icke tala så der! Jag har en bra hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket. Och jag har varit ett nöt, och jag har suddat bort mina penningar. Men jag skall icke göra så mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha sådant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjöös!

Svaga själar.

Frieriet.

Jaa, det är inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon är nu i alla fall enda dottern der i gården, och om hon också inte har någon större förmögenhet att påräkna, så är hon dock långt ifrån utan. En duglig hemgift får hon, och dessutom både kor och svin! Sakari är en uppkomling och kan vara glad om fadern säger ja. Flickkräket har ingen talan i den saken.

Så talte gamle Juuso från Aatari, han, talmannen vid oräkneliga frierier i socknen, och hvad han i den saken förmenade ansågs af de unge friarne som fullkomligt tillförlitligt.

Sakari skulle således på frieri. Först hade han tänkt på Riita, gårdsdottern från Kiala, men hon var för ung och okunnig. Sedan föll honom Kaisa från Taipale i hågen, men det sades att en äldre hemmansegare redan till hälften fått hennes löfte, och då återstod ju ej andra än den ovänliga och magra Käsämäkidottern, som var så illa omtyckt af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en förmögen bonde uppe på backen.

Det var för henne han slutligen beslöt sig. Sakari hade vidtalt Juuso för talmanskapet. Juuso var också just rätta mannen. Han var gammal och van, hade lagom anseende, en viss förmögenhet och en talförhet, som gjorde honom särdeles passande till en sådan affär.

Och så öfverenskom man att gå till Kalliola-Antti för att af gubben begära hans dotter Leena till hustru åt Sakari, ortens enda skräddare, en knappast mera ung, men välbergad man af stadgad karaktär och fläckfritt rykte.

Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje.

Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså. Båda hade långrockar af blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar. Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar, hvilkas breda ändar täckte hela västen.

Denna ingalunda svala drägt midt i sommarhettan vittnade, enligt ortens sed, om en särdeles hög grad af gedigen elegans, som fullständigades af högkulliga hattar af grof filt, hattar hvilka buros något bakut på hufvudet, så att de solbrända och för tillfället blankskinande och högtidliga ansigtena rigtigt väl framträdde.

Så gingo de, Juuso förut, friarn efteråt. Kalliola torp låg der rakt framför, uppe på höjden af berget, hvars sluttande backar på tre sidor voro bevuxna med tät och hög råg, medan den fjerde utgjordes af en nyss bränd, ännu sakta rykande sved.

Den grå hufvudbyggningen med sitt låga tak, sina hvitstrukna fönsterkarmar och sin lilla trappförstu med tak låg med framsidan rakt emot byvägen.

Man hade för högtidens skull prydt gården med unga björkar och stuckit in prägtiga rönnqvistar, fulla med doftande blommor uppe i förstugans takspringor.

Hönsen trippade trifsamt omkring trappan, den store, varglike hunden låg och småmorrade åt gästerna, för lat att stiga upp eller besvära sig med skällande, och en hop hungriga och snåla svin naffsade som bäst i benen på en kökspiga, som med fladdrande bomullstygskjol bar till dem ett ämbar med sofvel.

Hunna till trappan stannade männen, togo af hattarne, torkade sig om pannorna, snöto sig, hostade, rätade på sig och stego in.

Till höger voro gästrummen, bestående af ett slags stor sal, möblerad med röda gungstolar och andra tunga rödmålade stolar, samt ett litet rum, inrymmande en lång säng, ett bord och en pinnsoffa.

Till venster låg »dagligstugan», den plats i huset som beboddes af alla familjens medlemmar, både värdfolket sjelft och tjenarne.

Utan betänkande steg Juuso hit in.

Här var det nästan mörkt, dagern kom högst sparsamt in från de små dubbelfönsterna, dunkla af dam och rök. Men när ögat vant sig vid skymningen, urskilde man föremålen. Närmast dörren en kolossal, jettelik spisel, bygd af stora stenar och svart af sot och ålder. Bakom den, uppe nära taket på lafven hade man hängt en mängd »Johanneris», som doftade starkt. Och ifrån ugnen strömmade emot de inträdande en stark arom af nybakadt rågbröd. Allt kändes så hemtrefligt och inspirerade Juuso till sitt vigtiga, vällofliga ärende.

Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst. Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven. Värden sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken på sängkanten och såg på det svarta och ojemna golfvet, som nu var tätt öfvertäckt med hackadt enris. Pipan hängde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning nedåt ena mungipan, medan röken, tjock, bitter och illaluktande, praktiserade sig ut från den andra. Värdinnans syster satt och spann ännu på helgdagsqvällen, men det var sista rullen som gick. Ingen rörde sig i stugan.

Juuso från Aatari steg midt på stugugolfvet, sen han först en stund stått och stampat vid tröskeln, der en knippa granris låg utbredd. Sakari stannade qvar vid dörren, litet sned i synen och med blicken rigtad på en ung tupp, som uppsökte torroakanynglet mellan väggspringorna och med stor aptit uppslök dessa bruna delikatesser. Leena sjelf satt vid väfstolen och sorterade sina spolar. Vid gästernas inträde rodnade hon, men såg ej upp.

— Hm! — började Juuso — hm! — Han hostade, tog upp sin blårutiga söndagsnäsduk, bearbetade näsan, torkade sig om pannan och började:

— Far, ni! Det är väl Guds mening att mannen inte skall gå allena! Han behöfver en hjelp. Till att sköta hus och hem. Sakari, han står här. Se på honom! Ni vet att han inte är någon fattig stackare. Nog duger han åt Leena. Qvinfolket skall väl nu bortgiftas, det är en evig lycka för henne att få en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det är således Herrans Jesu Kristi vilja att de båda ska komma tillsammans. Den heliga andas … hm … nåd, vare delagtig … hm, af … hm! Sakari har två kor och fyra får, han har stor förtjenst af sitt arbete i byn, ni vet nog att ingen mer går till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla kunderna!

Han hostade åter. Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet fortsatte han:

— Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by?

Antti såg ännu ej upp. Men han spottade betänksamt, och en menskokännare sådan som Juuso kunde förstå att han med synbart välbehag emottog frieriet.

Talmannen gick ett steg närmare, satte händerna i sidorna, rätade upp kroppen, som han likt en skruf förstod att bugta upp eller ned, allt efter behag, antog en min af söthet och höjde rösten tills den kom upp en god oktav högre:

— Sakari ser bra ut, då han om söndagarne går i kyrkan. Han umgås med befallningsman, som vore de jemngoda! Han är bättre än skomakarn, det kan hvar och en se, fastän skomakarn är tio år äldre! Sakari sköter sig väl, han! Han är en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen. Aldrig skall han slå henne, ifall hon inte tredskas alltför mycket. Han tar inte till käppen i onödan, om hon inte latas alldeles för fasligt. En bättre måg kan ni aldrig få. Seså far, upp nu, lossa på penningpungen och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller vill ni höra ännu mer?

Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso fortsatte:

— Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan, en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar; det är er tur att tala.

Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret. Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon stirrade osäkert i rymden.

Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med ljudlig stämma hållna tal.

Och Leena?

Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.

Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner ifrån skyarne.

Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i stugan afhandlade.

Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår. Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.

Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra detsamma.

— Det går, — sade slutligen Antti, vänd till Juuso. — Lika gerna kan han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende. Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du ha henne, Skräddar-Sakari?

— Det kan lysas i nästa söndag — menade Sakari, som nu för första gången yttrade sig, — och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt munter dans den qvällen.

Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna hemvuxna plantering sprider omkring sig.

Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.

Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla och grät.

En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.

I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med några skålar männen emellan.

Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen, för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och merasådant!

[1] Midsommareld.

Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting annat än strömmens dån.

De voro muntra de, medan den förr så glada Leena satt der och sörjde.

Sakari gladdes åt sin lyckligt afslutade affär, och den sålda fälde tårar. Hon hade fått hjertesorg. Icke djupkänd eller bitter, men en sorg ändå tillräcklig att störa ett ungt och varmt hjertas hela frid.

Midsommarafton.

När klockan begynte att lida till 8 på qvällen, skulle de träffas nere vid bron, Leena och hennes käraste. Han var dräng hos stockpatronen, som bodde på andra sidan forsen, och hette Matti. Hans käcka min och hans vackra, lifliga anlete hade redan länge beundrats af Kalliolas unga dotter. Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma årstiden.»

Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.

När nästa vår slog ut i grönska och fägring öfver Saarijärvis ängder, och när de starka forsarne, svällande af vårvattenmassorna, stormade fram genom skogar och ödemarker, stod Leena alltid lika betagen och såg hur Matti, vig och djerf, flötade sin husbondes stockar nedför fallen.

Hon älskade honom, den unge dugtige drängen, stark och härdig som han var, och så fullkomligt nykter, att ännu aldrig ett glas af den förödande drycken tömts af hans läppar.

När qvällen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin käraste svärma omkring i skog och mark.

Och ingen försökte att afhålla dem från hvarandras sällskap — »de äro ju fullvuxna menniskor», menade Kalliola-gubben, — »låt dem hållas! Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, så må hon vara, det är nu en gång ungdomens sed att leka kärlek. Låt dem hållas!»

Den var nu slut, sommardrömmen, först i detta ögonblick insåg hon det rätt. Leena gned sig i ögonen yrvaken. Det var ovana tårar… Matti visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas…

Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta, sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna med konvaljer och andra vårblomster.

I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma tankar.

Men der voro redan många samlade. Herrskapen från granngården stodo och betraktade det strida vattnet, som vräkte väldiga massor mot de osynliga klipporna i djupet och dånande kastade sig tillbaka igen i hvirflande skum.

Fallet var långt och synnerligen stridt. En lös stockflotte flöt just ned. Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.

Uppe vid sjön ofvan fallen syntes en liten båt, i hvilken en ung man i röd skjorta med en lång båtshake sysslade med stockarne. Men när han fjerran ifrån upptäckte Leena, som på kanten af branten steg fram mot bron, styrde han båten till motsatta stranden, drog upp den der, hoppade, vig som en katt, på en af de förbiflytande stockarne och seglade långsamt på den, trygg och lugn, som om han stått på en ångbåt, fram emot forsen.

Kommen i strömfåran, tog han sin hatt ifrån hufvudet och gjorde en rörelse, som om han ämnat helsa, men ändrade beslut, då han såg de främmande på bron, och påsatte hatten ånyo.

Nu tog stocken någon fart, men kom in i en motström och drefs tillbaka emot stranden. Otåligt ryckte mannen med båtshaken till sig en annan af de förbiflytande stockarne, hoppade på den, och följde nu, rak och smärt, rätt in i strömfåran snabbt emot fallet.

Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt präktigare fart, följd af flere andra större och mindre. Lätt framåtböjd manövrerade mannen skickligt sin farkost. Han for framåt med ett bantågs hastighet. Snart skälfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte denna darrande, rullande rörelse, som blir allt snabbare, ju mera strid forsen är.

Men den unge mannen följde med. Hans nakna fötter dansade på stocken i snabbaste takt, det gick som på ett rullande klot. Han böjde sig alltmer, än åt venster, än åt höger, så framåt och så häftigt bakåt — allt efter som farten fordrade.

Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i hvirfveln, försvinna för en stund och först nedanföre åter synas. Mannen var färdig, han parerade just i rätta ögonblicket.

Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.

Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa en obändig och vild naturkraft?

Åh, ingen fara!

Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända till hatten, men lugn som en staty.

Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!

Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis lugnt och ofarligt vatten.

Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt för dyningen.

Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en akrobat, lätt och elastisk som en fågel.

Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka henne intill sig, fast och hårdt.

Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.

Stockpatronen ler.

— Det är ingenting, — säger han, — det gör han alla dagar, den hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.

Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten, då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.

— — — — — — — — — — — — — — —

På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet och sedan snabbt släckas nere i bruset.

Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.

Och midt i dansen flög Leena, — vid Sakaris hand. Han gjorde ingen hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.

Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen rigtigt till slut.

Och man gick.

Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!

Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog sin flicka — och så blef det dans!