Front matter (continued 4)

Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.

"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna, att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."

"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"

Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.

"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än för — för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske ingenting få."

Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.

Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så hurtig stämma han fömådde åstadkomma.

"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får en någe ändå till sist."

"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte husbonden strängt.

"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej någe från dikesrenar och småbuskar."

"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."

"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du", sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.

"Och därför fick jag dig — hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var utsocknes."

Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.

"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde hela världen."

"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här lill'karlen för arf och ägo, för jag

lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj om nosen."

"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar." Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm kyss.

"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n ge sig ut på vandringsstråten igen."

"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."

"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."

"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."

Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut, viljestark, smidig och kraftfull — så nog syntes det att tråljen varit god för honom att ha.

"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."

_________________________________________________________________

TJUGUSJUNDE KAPITLET. ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.

Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på gungbrädan.

När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.

Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut framför sig och stod där och teg.

Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att vara fri den.

Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.

"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och rent af missnöjd.

Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.

Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!

Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra att få bli stannande i den här gården.

Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada ungträd och kryddgårdsland.

Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.

"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började skälfva på rösten.

"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."

"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli sydda åt dig."

Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.

Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder dem och på så sätt lättare få dem på.

Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.

Månke stod åter stirrande och betänkte sig.

Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet slutna ögon.

Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen. Hon ville bli kliad mellan hornen!

Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är bättre för oss bägge de än te skiljs åt."

"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.

"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan dig, som när du är med."

"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon skulle nog sörje mej ordentligt."

"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."

"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större och han lossade det smekande greppet om getens nacke.

"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då ungmor ska till att koka god mat åt oss."

"En lill'yxa!"

Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.

"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."

Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu bjödos honom.

"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att tala.

"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i slidan som fullgod karl."

Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan sparkade till henne.

"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf) dej undan, hör du."

Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han, och tårarna runno fortfarande.

Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.

Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga med hvad en så'n liten en gormade om.

"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.

"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."

Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.

"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter här neråt", började han, långsamt och ovisst.

"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder åt till en get."

"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.

"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu igen."

Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira, som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt bräkande.

Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade, att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan att veta hvarför.

Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:

"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."

_________________________________________________________________

TJUGUÅTTONDE KAPITLET. MÅNKE OCH GULLSPIRA.

Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.

Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga paret som deras eget barn.

Se'n blef det fråga om geten.

Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon opåräknad skada.

Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen) och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!

Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris af tolf kronor, som bjudes för "geten".

"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som hvad getaskrälle som helst.

Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe att stanna på.

"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med naglarna.

"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren tills Ante kräfde ut dem."

"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.

"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så pass dämpadt som hon förmådde.

"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."

"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.

"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat' na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."

Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft till nya invändningar, grep äfven han sig an.

"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med trålj om nosen."

"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."

"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara i går?"

"Joo", stönade Maglena stukad.

"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.

"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.

"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt allvarligt, när Maglena teg.

"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.

"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt som här vaxer."

"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag än hennes egen.

"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla systern.

"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar sig an' Månke."

"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."

"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt folk."

"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."

"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"

"Inte!" sade Ante öfverlägset.

Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste gå ifrån Gullspira.

Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.

Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till.

Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.

Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda barnen voro med också, och andra drängen.

Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta, hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån, och där låg han med afbrutna ben!

Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och skulle ske.

De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.

Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där.

De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de "förföljda nödårsvandrarna."

_________________________________________________________________

TJUGUNIONDE KAPITLET. NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.

Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.

Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa eller ta sig an en.

Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat, eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande arbetsplats.

Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira — tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira ändå.

Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.

Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp dem.

Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti händerna.

Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra kreatur.

Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med Gullspira följde en bit utåt landsvägen.

Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor sagt att de skulle minnas.

Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på "ske din vilje" i Fader Vår.

Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.

"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit hvar dag, förstår du gosse. — Å så sa mor, att en gång ska alla i hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde."

"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och Gullspira där.

Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.

Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur hans ögon.

Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma heller.

Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.

Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.

Det fick inte ske. — Inte nu på rappe!

En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till botten i den.

"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle hålla sig fin med invärtes.

"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."

Månke saktade stegen utan att vända sig om.

Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom, tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan, som den nästan skrapade.

Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.

Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde den i backen.

"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."

Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af Maglena.

Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som förstelnad.

Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.

Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört hans varma försäkran till geten:

"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka läsa Fader Vår — å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen. Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på Ante. Nu finns dom int till mer."

"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och si efter de som int finns till."

Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.

_________________________________________________________________

TRETTIONDE KAPITLET. UTE I BÄRSKOG.

Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.

Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.

Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje.

Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna.

Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. — Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under en eller annan natt.

De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, lyste nästan hela natten.

Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde få fram några toner i följd.

Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.

En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af hängbjörk och andra löfträd.

En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten. Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan på lördagsafton.

Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:

"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.

Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon, äfven med knäppta händer.

Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal sångbok, som mor haft:

"Det ringer till hvila och veckan går ut, sabbaten sig nalkar och mödan tar slut. Tack evige Fader för hälsa och frid, och nådenes gåfva i nödenes tid.

Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett. Min börda du lättat, mitt bord du beredt. Och om i min blindhet jag knotat ibland, du tog dock ej från mig din skyddande hand."

Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta, kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och mörkskiftande håret.

_________________________________________________________________

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. I STRID MOT BJÖRNTASSE.

Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.

I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som kom trädens stammar att skälfva.

Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande sig ut ur skogen, emot gläntan.

En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.

I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.

Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.

Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.

Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.

Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.

Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så att besten inte hörde att hon fanns.

"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder, hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.

Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister den.

"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade de följts af piskrapp.

Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i stenskrefvorna — bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af förskräckelse och ansträngning — i hvar minut färdig att förlora taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka, böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.

Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i strupen.

Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen.

Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent missmodig och tungsinnad ut.

"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns oförfärade röst.

"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda. "Nasskusgubbe"! — Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te värje oss me mot dej."

Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda. Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda, viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.

Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.

Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.

"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig. "Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och han vet sig int till. Kan du int tiga!"

"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett enda tag och göra slut med oss på en gång."

Ante grep åter till luren.

"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.

Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och medlidande, och ångest.

"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter maten."

Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda känslor eller hämta krafter till nytt anfall.

Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord, som gjorde besten spak.

Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga vilddjuret.

"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån innan natten."

Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än uttalade dem, ej förslogo.

"Du är min ros och min lilja",

sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon när han hörde henne.

"Ingen skall oss kunna skilja",

sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.

"Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",

slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.

Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.

"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken, nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den bortflydda kvigans spår.

"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så det brakade i skogen där han for fram.

Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt hungrig."

"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck sjönk ned på stenens mossbädd.

"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du värd å mer till."

Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.

Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.

"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då vi int orka kåka igen."

"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.

"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka ändå, så grant som det låt."

Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut, pruth-tu-hut."

"Dom kåka och ropa efter kvigan."

"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."

"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."

"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på rappe hör du."

Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.

Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.

_________________________________________________________________

TRETTIOANDRA KAPITLET. OPPE I FÄBODARNA.

Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.

Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"

"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan stämma. Det var en barnröst.

Maglena reste sig på stenen.

"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen, med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om kullen.

Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till så riktigt herrskap.

Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.

Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från ett skeppsvrak kommit på torra landet.

Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.

Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.

Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod.

"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."

"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon. Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."

En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.

"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.

Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne.

En ko hördes råma vildt och skälfvande.

När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.

Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan, stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de voro gifta nu.

Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid), men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var bara för Saras skull.

Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den gungande myrens många lömska undervattendrag.

Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen.

Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja.

Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.

Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af Sara.

Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo där uppe vid störes.

Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med armarna i långsam takt och sjöngo:

"Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."

Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.

De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.

"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och som var vacker och lättsjungen.

Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort till ledet.

Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.

"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.

"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.

"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora ögon.

"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och färgade hennes fötter och ben gråa.

"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen svan", fortsatte hon.

"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg ut som den grannaste docka.

"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."

"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen.

"Kullen tova",

sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.

"Tolf män i skoga. Tolf män äro de. Tolf svärd bära de. Mig vilja de bortlocka. Kullen to o-va."

"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.

De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de sammanslutna armarna och händerna:

"Ptro, vall. Ptro, vall. På skallebofall. Där är getter, där är fä. Där är små flickor och gossar, att leka me."

Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och gossar", som man kunde "leka" med.

De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera lust att gråta än att ge sig i dans.

Elsa kom springande och räddade dem.

"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"

Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.

Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var varma, ljusa sommarnatten.

Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.

Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i natten.

Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant ifråga.

Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de mjölkat.

_________________________________________________________________

TRETTIOTREDJE KAPITLET. GRAL OCH ALLT VÄL.

Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i "öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna störes tomt på folk.

Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.

Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten, långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter Gullstjärna han med.

Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå i särskild inhägnad om da- garna.

Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om man så var femton man stark.

Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.

Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda ställe.

Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande solskensafton.

"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon flätade.

"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha' den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.

"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.

Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."

Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe till skorpor, som man haft med hemifrån.

"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man känner om ett strykjärn fräser hett.

"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.

Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."

Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor, kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.

Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen att hon velat kasta den all världens väg.

"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat därhemma utan oss, —finnos—grinsibba där! Du har i alla fall fått halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man vill ha själf —."

"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.

"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag, som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."

"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia.

Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".

De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.

Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, släpande med halfslutna ögon:

"På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad om sommarens fägring en gång, och rosornas kalkar och blommornas blad sig bugade djupt vid hans sång."

"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne i mjölkboden."

"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot systern.

"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det är kväll."

"Han såg endast henne",

fortsatte Viva.

"Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",

gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen och ytterst illa till mods.

Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida så att det lyste som sol om dem.

Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.

De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.

"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.

"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."

"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan gråt i rösten.

"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen. Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de". Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret medan han afgaf sin förklaring.

"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl", fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."

"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa nästan förebrående.

"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse, vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.

"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.

"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).

"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd bestämdt.

"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.

"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit. Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."

"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.

"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela, som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.

"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd och tveksam.

"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil härifrån!"

"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.

Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.

"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd smörgås ut i dörren, till Maglena.

"De var ingenting. Jag bara sa' så."

"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin smörgås slog sig ned bredvid Maglena.

"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.

"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i för kyrka", hviskade Sylvia.

I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta Lena, säg för mig, bara för mig!"

Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i förening.

"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.

"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.

"Hur såg kyrkan ut?"

"Grön inni, me blått tak."

"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia, plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"

"Nää, de va bara Ante."

Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.

"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har predikat förut i dag för Maglena."

Ante rodnade upp öfver öronen.

"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi varit vakna."

"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med strålande goda ögon.

"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting. Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.

Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd att ge sig af.

"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu före så komma vi."

Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare reste sig opp och tog vägen ut.

_________________________________________________________________

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. ÅTER PÅ PREDIKSTOL.

Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med grönhvitskimrande mossa.

"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen långt innan fäbodarna byggdes.

"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i skogen ha redan börjat, de."

"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark, ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså, alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop, en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.

"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god, Gud är god."

Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken, deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga, så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på allvar varit tagen af Antes ord.

Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.

Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i bänken.

"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."

Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.

"Ante då! Hva' du är fjaskig!"

Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt uttryck. Han började predika.

"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha' han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han oss fast."

En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.

Ante förnam detta klagande ljud.

"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla, och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp undan björn.

Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle, där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup eller svär eller slåss.

Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje", och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva' mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Amen."

Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats. Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng i julottan i Frostmofjället.

"Hela världen fröjdes Herren Tidigt och af hjärtats grund. Kommer ifrån orter fjärran, I som stån' i hans förbund. Träden fram med lust och fröjd, sjungen Gud i himlens höjd."

_________________________________________________________________

TRETTIOFEMTE KAPITLET. ANNAT ATT TÄNKA PÅ.

Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg bragte honom på fötter.

Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället, som stod där och hörde på honom.

Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.

Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade de på fötterna.

Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn.

Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.

När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort från henne.

Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det lif och rumor bland alla barnen.

Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro henne.

Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän söndagen på kvällen.

För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som morgon.

Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade, sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets folk kommo in.

Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna stängas till för flera veckor.

När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.

Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.

Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han varit ute och getat kreaturen.

Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan öfver glödelden.

Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.

Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt bar undan löfaffall och riskvistar.

Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden. Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett sådant tarfligt sätt att duka.

Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven fram.

Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande långlurlåtar.

Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också behöfts hela dagen därtill.

_________________________________________________________________

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.

Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.

När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han sig höra ljud som af snyftande gråt.

Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade förundrad och villrådig.

Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.

"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten. Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de. Käre, käre dej Gud, ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."

Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna skuggan af en människa.

Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.

Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.

Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.

"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens lugna, milda stämma.

Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa, mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.

Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.

De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat, och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.

Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.

Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!

Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.

Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett fattadt, heligt beslut.

"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den väg som din moders böner banat ut åt dig."

Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.

"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden. Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss. Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne dig min gosse!"

Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.

Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.

Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver barnen.

_________________________________________________________________

TRETTIOSJUNDE KAPITLET. INDIANER.

Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.

Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från skogen, hade liksom flutit förbi dem.

Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar, lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans undgått dessa två.

Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.

Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade af förskräckliga, blodtörstiga indianer!

"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka, svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan, lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken, innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.

Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"

Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga skrik och vildsinta åtbörder.

En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."

Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."

Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.

Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen, som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.

De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill, som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.

Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före, lik en ungtjur, som skrider till anfall.

Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.

De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga, hämdlystna krigstjut.

Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.

Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till fäbodarna anlända gästerna.

Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.

Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet, till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.

"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får tag i er! Svara på rappe Elsa."

Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle skrämma fram barnen.

"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.

Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon lyste af skadeglädje och vild triumf.

"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på rödskinnen. Gasta på lite bättre!"

Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta, förrädiska uppmaning.

"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka (spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n, så det skall låta disk om dask om er."

Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för, har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"

I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande, att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna i öronen.

Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af tjutande odjur.

De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem, utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.

Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.

När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd indiansk offerkvällsvard.

Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem fästade vid trädstammen.

De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska, modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt onaturligt som fransk grammatik.

Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse. De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara, som lurade på dem själfva.

Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så att träd och blad skälfde.

Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.

Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra. Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande, skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea och Pelle och allihop.

Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.

_________________________________________________________________

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. MAGLENA.

Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.

Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.

Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just när Maglena kom in.

"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud, innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.

"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit och blek men mild och blid i ansiktet.

Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt slutna om det främmande, stelt blickande barnet.

"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.

Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.

"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var Rofvornas och de andra barnens mamma.

Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.

"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.

"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.

"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha lust att böja gråta.

"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.

"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste lockigt och glänsande.

Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.

Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en så stor stinta kvar i knäet.

"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.

Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon, räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till Stockholm som deras eget barn!

"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.

"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.

Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.

"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem. Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."

"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla flicka.

"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små, små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"

"Och lagård och kor och getter å?"

Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.

"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka ut med oss i vagn."

"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska ängslig och jämmerlig stämma.

"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter", fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.

"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag skulle få geta dom åt kungen."

"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf och hälsa fint och vackert på honom."

"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."

"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf, Sylvia å jag."

Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan förtroliga "Sylvia och jag".

"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn. "Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme, där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat, som du säkert tycker är storbra."

Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen, mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det bäst att ge barnet annat att tänka på.

_________________________________________________________________

TRETTIONIONDE KAPITLET. ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.

Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom själf och hans syskon.

Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i bygderna, rörande och förunderlig som den var.

Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på prästbordsskogen.

Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och hans hustru kände öfver att äga barnen.

"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt."

"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.

"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf sytt för hälgdag eller hvardag."

Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga berättas.

"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre, hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"

"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus förefallande göromål."

"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan förnärmade Maglena.

"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära småvedträn och diska vrilar och träskedar, och — och —

Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla färdigheter.

"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"