Front matter (continued 2)

"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena. "Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.

_________________________________________________________________

ÅTTONDE KAPITLET. HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt, varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas, klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt), sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna, bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han vari ända framme vi gårdarna."

"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi int såg de i snörase här."

"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten förstås. Björntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns, så han kan få stinga ihjäl 'na."

Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de är ledt förut, så att —, så att jag bli sint. De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å."

"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."

"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara "sint" på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta —!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån klädtrasa, påstod hon ifrigt.

"Åh — han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af förskräckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så tungsamt — just som jag, som rå for de."

"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du få int gråte, Ante."

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot aftonen klarnade.

_________________________________________________________________

NIONDE KAPITLET. "MILLMASTE TANA."

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte, utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor.

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt!

Nej det lefde — det andades, började skrika: — "Moj" — "Ante" — "Uj-Yla" — "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han. Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen. Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta brödkant åt en så'n här liten en.

"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild snöstorm, som slet i man och svans — vadat i snö till buken ibland! Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren, och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan. Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud, eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är kallt."

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla pyre — stackars lilla pyre — hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla kroppen."

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara. Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle "dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."

"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon pratar så lustigt."

"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon kan vara, skall kunna prata."

"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."

"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka till henne."

"Åh, nej då — Artur. Vi släppa henne inte!"

"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så ropade hon gång på gång "Uj Yla".

"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."

"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns beskrifningar.

"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda. Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned: "Millmaste tana."

"Åh, — Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att jag blef skogsman."

"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa, du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det är rakt som mening i det."

"Ja det är rätt underligt, — det nekar jag inte till", sade jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."

"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort så med."

Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej sjungit sen han var liten pojke.

_________________________________________________________________

TIONDE KAPITLET. EN SÅ FIN LITEN STINTA.

En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att folk skulle tröttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som ögon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan vidare betänkande måste följa henne.

Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården. Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte henne upp till sig och kysste henne.

"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" — Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt omslöto henne.

Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg och öfvergifvenbet.

Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma med sin päls. "Uj Yla"!

Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.

Hon sträckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder, hennes händer. "Lill'stinta, — lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."

Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka henne, och klappa henne, de med.

"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad efter. — Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.

_________________________________________________________________

ELFTE KAPITLET. SMÅSTINTORNA BÄGGE.

När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. Och så voro småstintorna åter tillsammans.

Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten, och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i fråga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd under renhuden där.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera, blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa—millmaste tana, ny dotta."

Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.

Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren. Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan —. Så sjöngo småstintorna ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem, se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför hon ville ge mannen denna anblick.

De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens sång.

"Du Artur. — De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt. "Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds ängelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar lika lätt för två."

"Säger du det. Gud vet ändå —!"

Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle och ville han ju behålla. Men den andra — den bleka lilla varelsen med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen —, ja hon måste ut igen på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade hans hustru berättat.

"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.

Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande. Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få stanna.

_________________________________________________________________

TOLFTE KAPITLET. ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."

"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak", sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. — Där, som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."

"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "

"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det "farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen."

"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante förskräckt och bedröfvad.

"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon, — 'den' — jag vill inte säga så styggt —, mjölken."

"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å", misstänkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de bra å på sitt vis."

"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante. Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han gjorde de?"

"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer att reda sej och gå fram med heder."

"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.

"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si här ska ni få si. —"

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen. De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på folk. Hon satte sig på kälken.

"Si här —, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till stjälkar."

"Men hvar —, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa, lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag också, var så god. — Du kan väl låta mej tala till slut! 'Ja' sa jag."

"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.

"Här ska du få si' sa hon."

"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och int mins de'."

"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.

"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom — för då kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade Anna-Lisa.

"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de! Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god för te göra de, — du, som stoppa strumper liksom man snor ihop öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."

"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".

"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."

"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt. "Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur du ska få tid med sånt göra."

"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."

"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.

"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. — Så här ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga färdighet i att påta.

"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

"Sen, si ni — kom de riktigt underliga. — Att jag kan — sy — så här — grant."

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till syskola.

"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och — sälj dom, sir ni, — och får pengar — och köper oss en liten stuga, som si ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket. Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar —, för frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika granne som törnblommor."

"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de långa, hängande tröjärmarna.

"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk och —"

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skäms! — Ska du hålle främmande land för mer än vårat. — 'Fara dit efter gull' — som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till ett hebbere. — De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid jag int höra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, — kom ihåg de du Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri (duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag har kunnat göra efter dom."

"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante. "Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."

"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke, när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."

"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa körkan, för då kan int prästen läsa där."

"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."

_________________________________________________________________

TRETTONDE KAPITLET. I DEN DÖDAS STÄLLE.

När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga, försagda anleten trädde in.

Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.

Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för att begära mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.

"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa, hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.

"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."

Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.

"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen. Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör och bröd fanns äfven på bordet.

"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.

"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de inte. Han ligg bara i slummer nu — så vi är nog snart barnlös."

Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo lika betryckta ut.

"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en bäst i att skicka iväg andras barn också."

"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."

Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för, syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.

"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.

Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder voro usla och slitna.

Husbonden såg upp förundrad.

"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"

"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.

Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun gjort nyss.

"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan sjukdomen börja på te ta na."

"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa våran gick undan för den här skulle komma iställe."

Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid handen — lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.

När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt skattade rågbrödet.

Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var för att se till den sjuke gossen.

De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa kanske skulle bli stannande, ängslade dem.

Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.

"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss."

"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."

Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.

Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade hopknäppta öfver bordet. Hon gret —, gret, fast så tyst att ingen kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den tröstlösa ställningen med hufvudet.

Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.

"Käre dej, Anna-Lisa —, käre dej", — sade Ante och försökte dra hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här, att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så farligt.

Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.

"Jag vill int vara utan er —, först småstintena, som jag sörjer så farligt, — och så er allihop."

"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."

"Och hvem ska mjölka Gullspira —, å laga åt pojkarna, å tvätta och hålla er i ordning —", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."

Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller, att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en öfverraskning för dem, — stort var det ibland, så plaggen både hängde och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm när ombyte skulle ske.

Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade smådrängarna när de satte sig till motvärn.

Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten, såpa och torktrasa.

"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här mat förjämnan."

"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."

"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa —, dom kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."

"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."

"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos blommerna ute på backen. "

"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande röst.

Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens ljusning öfver syskonen.

"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk — så'na, som mor skulle lika, — och nu så" —.

Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.

"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade, urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.

"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, — om en också inte har de så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n — just som spetsar.

Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss, allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin som till bröllop."

"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa, sorgsen.

"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, — myrbär ha vi på myrena, och blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."

"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på sommarn å", sade Månke afgörande.

"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af tvättning och kamning stod alltjämt för honom.

"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."

Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.

"Kom hit —, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst därinne.

"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i utdragssoffan.

"Sjung 'Hvar jag går', för mig, — så ska jag somna."

Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre, svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.

Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga ensam och på främmande ställe.

"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.

Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst."

Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod på stolen bredvid hans bädd.

Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda barn.

Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.

Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.

Mannen tog tag i hennes arm.

"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit i alla mina da'r."

Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att förlora.

"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han såg flickans ängsliga uppsyn.

"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom, och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring vägarna, medan jag har det bra."

_________________________________________________________________

FJORTONDE KAPITLET. PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen. Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,

"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."

"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden måste dra på munnen.

"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"

Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden.

"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns."

Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.

"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en liten särskild, menande blick emot Ante.

Ante mötte blicken allvarsam.

"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."

"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."

"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.

"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande, ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.

Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog fram från gård till gård.

"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför honom.

"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."

"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen lillen, därest du får ha hälsan."

Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande handslag.

"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren och snygg, fast han kom från landsvägen."

Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.

Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu — glada, jollrande barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.

"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat, och hällde med skopa i den varma mjölken.

Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.

Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet. Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.

"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider. "Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll. Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur lugnt lill'Kalle sof, först?"

Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog Anna-Lisa i handen.

"Välkommen till oss, stinta, — och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli govänner, det känne ja' på mej."

_________________________________________________________________

FEMTONDE KAPITLET. DET SPÖKAR PÅ ISEN.

"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea bättre om sig.

"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.

"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva för."

"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna — och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara så bedröfvad."

"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.

"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för småstinterna nu", tillade han.

"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och Carl Nil'ses att ta barna."

"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.

Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik, som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig, försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."

Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var, Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.

Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt omkring sig.

Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.

Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.

Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan.

"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."

"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."

"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå", försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och satte en duktig rofva på isen.

Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut på isen, och rädd vardt han.

Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen, något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.

Månke han kom på fötter igen, och det med fart.

"Herre gulla! — Gosse! Stinta! Sir ni! — Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss."

Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret.

"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem.

Maglena knep hårdt om Antes hand.

Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.

"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena. "De är ju en katta, och han kan int gå" —. Maglena tog vidundret, som verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.

"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du Ante förstå hvad de är åt dom?"

Ante tittade noga på kisses fötter.

"De är — de är —. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."

Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.

"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si hur hårdt dom bundi me hvassa snören."

Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig fyra svinklöfvar, som galoscher.

"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som gjort detta.

"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han föraktfullt.

"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och frusen."

"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att få straffet skärpt.

"Ja de å, — å så skulle han, som har gjort de, fara fram med östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.

Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i famnen satt sig ner på kälken.

"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.

"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."

"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.

"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som ett knifblad."

Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, — då den ej fått slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den hade ju varit i vatten —, och mager, med blödande fötter.

"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."

Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det olyckliga pinade djuret.

Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och räddaren.

Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa ifrån dom".

Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna manfolksvärdighet.

_________________________________________________________________

SEXTONDE KAPITLET. I RÖFVARKULA.

Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart inemot stranden.

Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.

Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.

Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit, och stod hankigt på sned.

De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg. Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.

Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.

De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu brädlappar spikade i stället för glas.

Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga och blänkte i månskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena än talade till den.

Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.

En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en gråhund.

"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.

Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder.

Månke vaknade och gaf till ett skrik. — Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.

Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af schalfransen.

"Sussu — sussu —! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och ensammen".

Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.

"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon, då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.

"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut genom grindöppningen.

Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med getkräket, de hade med sig.

Jo, där var hon säker, geten!

Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.

De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det lyste ut ur fönstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt, oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.

Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva. Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.

En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.

"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.

"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas ålder.

Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller välling.

Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo syn på dem.

"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett tattarfölje, som står här", gastade han.

Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde sig små, så mycket de det förmådde.

"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.

"Babba Kajsa — hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen. "Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har sett dom i drömmen i natt."

"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.

"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet, som är där kan du ge dom."

"Ge dom själf ni" —, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i nedersängen ropade på henne:

"Brita, akta dej stinta —! Jag la'ut kortena för dej i jåns —, de låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja — akta dej, du."

Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit framkastade.

"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena. Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:

"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."

"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag —", han sade något mycket rått, — men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon säger."

Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.

De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och brödrester — tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som bestodos dem från gårdens trenne barn.

Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.

Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den. Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp till honom.

"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med misstro och förundran i stämman.

"Go-go-go-s-s-sen", — härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.

"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna uppförde sig.

"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone", hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."

Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut, där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som födorådstagare.

Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare" eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.

Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i kväll annat att tänka på.

Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som stod ute på hällen.

Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.

"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade han.

"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.

_________________________________________________________________

SJUTTONDE KAPITLET. "KASKEN."

Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak — ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.

"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."

"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels, in. Men denne ställde sig i vägen.

"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."

"Int få väl dom gå på koxen här, int."

"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir."

"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej."

"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.

"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.

Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga glimten i hans ögon.

Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen själf kunde inte vara finare, — i gullkrona, och rosor hela hufvudet fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif — och — och!

"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen. "Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".

"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.

"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå.

"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", — hviskade Maglena lugnande.

"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."

"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."

"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att jag skulle få spy af det."

"Men dom ville ha i er ändå förstås — för att få ha roligt åt er när ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno mörka.

"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.

"Gosse —! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"

Ante grep Månke häftigt om skuldran.

"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:

"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven — och de står bara mörker om dej själf."

"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö. Men han släppte oss ändå — förstår du."

Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen, där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne oppe och lindra anfallet.

Hon föll tillbaka flämtande.

"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk —. Akta int far och mor — och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. — Här ha' funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all mörkrets makter."

Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.

"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa' alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."

Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.

"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk — de förstår jag."

"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var — och hon gjorde de själf."

"Jag ser de —. Väl skall de gå er. — Men akta er för folke å barna här —. Dom ha' ondt i sinne till er."

"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom, vi ska gå nu. Brita är rustad."

Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till Gullspira.

_________________________________________________________________

ADERTONDE KAPITLET. BRÖLLOPSGÅRDEN.

De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren; de koxade in, för att få se bruden.

Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig. Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.

Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor. De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen, därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner till kjolkanten.

God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.

"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."

Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp. Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här, liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.

"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.

"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."

Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan. Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att gå, förmanade hon.

Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med. Men bruden tog ingen vidare notis om dem.

Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken. Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg, gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon. Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig timmerflottare kom och tog henne vid handen.

Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den, och höll sig till en gosse där.

Hon sjöng med klar, grann stämma:

"Ja, stampa du som går i ringen, du vill gifta dej, men du får ingen. Dansa med mej, det får du, om du vill. men mitt unga hjärta hör mig ensam till."

Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.

De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:

"Kom vännen, kom, kom sväng dej om med mej i dansen, hopp falla la, la. Glädjens i dag, det är vår lag. Måtte sorgen aldrig komma."

Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.

En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.

Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.

På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.

"Här är vännen den bästa, som jag tänker mig att fästa, uti lifvet och uti döden den bästa.

Du är min ros och min lilja, ingen skall oss kunna skilja, förrän döden han hafver vunnit sin vilja."

Dans på dans följde alltjämt.

Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom ordentligt.

Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp. Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.

Brudparet dansade —.

De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden, när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.

Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.

Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne, lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru säkert de små laddklädda fötterna förde sig.

Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en bulle och god kaka.

De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk voro ju så snälla emot dem.

Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och ville göra sig bekanta.

Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.

"Gosse, jag hör Gullspira!"

"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är." Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.

Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.

"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut emot Ante.

"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon, lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.

Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."

Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med syskonen.

"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.

"Tack, nog vill vi göra de."

Därmed voro barnen borta.

_________________________________________________________________

NITTONDE KAPITLET PÅ FLYKT.

Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.

Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i händerna. Druckna vore de hvarenda en.

Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga Maglena och Månke att dricka kask.

Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att löpa efter dem.

"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är nykter. Spring på rappe!"

Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.

Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i backen.

"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig bröllopsgården.

Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep att där skulle bli vildt slagsmål.

Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.

Ante sprang det mesta han förmådde — flög —, han som småsyskonen, när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.

Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten bräkte kväfdt. Något hade händt henne.

Joo, något hade händt henne —! Något, som så när hade gjort ända på det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.

Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full in genom gluggen till lidret.

Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid Gullspira.

"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda fast med min ylleami."

"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har bussat en elak hunn te göra de."

"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för hundar — och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. — De är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar på", fnyste Maglena.

"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.

"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron", jämrade Maglena.

"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster, begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n karl."

"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke — "en känner sej just som så otrygg."

"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.

"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i bröllopsgårn hela natten."

"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek 'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.

"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.

"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."

"Gullspira, käre dej — grannpiga, stig opp nu så pass att du kan komma ut till kälken", fortfor Ante.

Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor, reste sig mödosamt.

Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.

Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.

"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.

"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."

"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de är isgata oppigenom stigen till berget."

Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick bredvid och såg till att intet fattades geten.

"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de hunnit förbi uthusen.

"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!

"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.

"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande röst.

I en blink var han borta.

In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld. Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på, såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och värnlösa djur.

Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."

"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"

"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."

"S-s-så är det." — Gubben nickade bekräftande.

"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge d-dej k-k-klockan här."

Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.

"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler. T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och låt Gud föl-ja d-d-ej."

Ante stod med klockan i handen — stel af häpnad och ängslan, som om han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma så'n gåfva.

"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å —. Skynd dej, gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort i bröllopsgården - Skynd dej —! Hör du! —"

"Jag mått tacka er först, farfar — för ni ha vari så mycke go' mot oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, — å int fällen häller."