Front matter (continued 3)

"Dus-s-ka — ta hvaa ja ge dej — go-go-s-s-se! De är int för tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt är."

"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! — nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."

"Ja så vill jag tacka farfar —. Å, häls dit, te mor!"

Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna länge.

Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af honom redan öppnade dörren.

Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.

"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"

Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" — af Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i hennes sista stund.

_________________________________________________________________

TJUGONDE KAPITLET. ELD.

"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in bredvid Gullspira.

"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.

Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården, som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.

De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.

"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara efter oss."

"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena. "Må tro, han far nog efter fjärdingsman. — Flere stycken af dom, som hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar till sitt håll."

"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.

Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt hvad han orkade.

Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.

Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och småmyrar.

Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig, fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.

Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen gingo barnen.

Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här, och in i annan socken.

Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt fjäll.

Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. — Den bredde guld öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.

Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger. De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och steg.

Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med Månke, i polskatakt.

"Du är min ros och min lilja, ingen skall oss kunna skilja."

Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller, solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.

"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver berget.

De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det ännu "bar".

Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet af förkläde och ami om mage och hals.

Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.

Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.

"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä. Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk, mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa af. M-ä-ä var så goda!"

"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej stiga fram och sitta."

Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef stående, skälmaktigt tittande på geten.

Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in till folk.

"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."

Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.

Ante kom "in", dragande kälken efter sig.

Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från bröllopsgården.

"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.

Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte hon upp dem.

Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.

Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.

"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på fållen.

"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt gammelfarmor."

"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i rummet".

"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra som hon."

"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen, eller ens geten.

"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden." Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.

"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.

"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just bruten i rygg och armar."

"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite skälmaktigt.

"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni." Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig mödosamt upp och slet en gren åt sidan.

Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen, där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.

Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt omlagdt på magen.

Och det fick hon.

Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.

Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar. Hon hörde dem Gullspira!

Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.

De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst och dödt i skogen.

Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och ett kort bräkande af ovilja lämnade.

"Kurr — — r — r —."

Maglena och Ante satte sig opp på en gång —, så öfver all beskrifning häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".

Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.

Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.

Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.

"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent ihjäl."

"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.

Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga opp ändå", huttrade Maglena.

Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter Per-Erik.

Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen ner i en af tröjans tomma gapande fickor.

"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. — Månke ska fån när han vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.

Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt med handen ner i fickan där hon funnit "kon".

Jo, där fanns verkligen något mer!

Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam i mörkret under granen och mjölkade.

Det var ju som ett under, — som om mor fick vara när barna sina igen och hjälpa dem tillrätta.

Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två — tändstickor!

Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på att det fanns något i fickorna.

Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte lill'pipa.

Maglena höll stickorna i handen. — Hon luktade på dem. — Riktigt —! Den rejela fosforlukten ägde de.

Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.

Men —. Ja bäst att tiga. — Ty tänk om inte stickorna "tog" —. Då skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli sorgeligt och tungsamt.

Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.

Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.

Joo. — Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".

Ja, om — om, — om det nu bara funnes lif i de små fosforsticksuslingarna!

Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på fötterna.

Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett ögonblick, — just när Maglena nypit till så morskt att den — knäcktes, — så sjönk den ner i den våta mossan och — slocknade.

Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. — Ja gallskrika, som ett lill'barn.

Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att hon lyckats!

Eld! Det var värme för frusna lemmar. — Eld! — det var ljus och trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och härd där elden fanns.

Och bara en sticka —! En liten så vek, späd stackare!

Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.

Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.

Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken — bredde ut förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det —.

Så sträckte hon fram foten med ladden på. — Strök till ett tag, — två tag, — tre tag —!

Tårar kommo henne i ögonen, — läpparna skälfde —. Men — ännu ett tag — stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen —.

"Ratsch —"!

En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp —!

Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande lilla lågan till en fet tjärvedspinne.

Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart, rart tjärdoftande upp i luften.

"Ante", — ropade Maglena dämpadt —, som rädd att med sin blotta röst släcka elden.

Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.

Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.

"Stinta! — Ja — men Maglena. — Hur ska jag förstå de här?"

Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.

_________________________________________________________________

TJUGUFÖRSTA KAPITLET. I EGEN GRÖN STUGA.

Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på stuggolfvet.

Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam och snövåta grenar.

Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter liggdags.

"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena. "Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."

Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.

"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"

"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället, såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske, iställe."

"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men — men. — Vet hvad är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."

Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk göra.

"Hur långt bort i tok är hon?"

"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och månen är oppe."

"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.

"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."

"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt på himmeln."

"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.

"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.

"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller", tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy roser. Jag har två vantar te sy på."

"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen från kälken.

"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du är husbond och jag är matmor.

Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet. Katten kom och strök sig spinnande emot henne.

Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen" snarkade Månke högljudt.

"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".

"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."

"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig flicka'."

Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma sånglåtar och dans.

"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa knifven blänkande i eldskenet.

"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med roserna så länge."

Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.

"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".

"Stygg låt", muttrade Ante.

"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han ingentig sa utan bara kom och tog dom."

Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt opp i tallen och sjung hela vårnatten."

"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte, hvi rier du inte'."

"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt", fnyste Maglena.

"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör utomsej de som tala inom en."

"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga 'knif-tjyf'."

"Jag menar de."

"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"

"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och var så farlig."

"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."

"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta ifrån oss lande vårt."

"För farfar var krigsman", retades Maglena.

"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."

Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.

"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå, hvarenda en."

"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm, medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig krigsman'."

"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan tänka mej till."

Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.

"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från sina grofva skor och krängde af sig strumporna.

"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill du bli krigsman?"

"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int låta fiendefolk ta lande från oss heller."

"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "

"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."

"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."

"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar. Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar och räffser och sånt grej.

"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"

"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."

"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"

"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på. Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."

"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt spel."

Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå getraggssocka.

"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej, och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde och storsnickare jag å, förstås."

"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman under hennes flinka fingrar.

"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.

"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de, när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."

"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"

"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag int sett."

"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta, stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda, behändiga vittrer."

"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de andra gått på måran."

"Sa — han! Hvad sa han?"

Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.

"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära stallgolfve under jorden."

"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej mot gårdsfolke."

"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.

"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."

Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit och tröj mej (gör mig trygg)."

Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och smekte den.

"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i flera dar."

"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar. De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."

"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.

"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."

"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.

"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden", hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.

"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.

"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade en böld i halsen."

Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.

"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."

"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i hvad Maglena förtäljde.

"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått, smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk, just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."

"Klädd som vi?"

"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om lifve, och grå byxer och skägg."

"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde Ante.

"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa. Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta. "Ja, somliga bli rent svagmodig."

"Då vill jag int höra såna låtar."

"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."

Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."

"De var nog riktigt gjordt de."

"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än. Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag sett."

"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.

"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna (ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke, och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i skogen. Herre gulla Ante — de är någe som rör sig här ute!"

Maglena kröp intill brodern.

"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som två ögon midt i svartgrenarna."

"Där? — Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"

"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten efter garn??"

Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.

Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.

När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.

Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och godt.

Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig inte att sticka näsan utom granens grenar.

_________________________________________________________________

TJUGUANDRA KAPITLET HUSBOND OCH MATMOR.

Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.

Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna, den ena efter den andra.

Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo snart bullrande ut ur skogen.

Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.

De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills solen gick högt på himmeln om dagarna.

"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade, ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen. För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke —" skatorna skrattade i korus.

Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart, hviskade hon till maken: "är du vaken."

Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."

På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.

Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår och sommar närmade sig.

"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."

"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.

Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt för att "se sig för":

"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid. Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi. Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt, långt inne i skogen hördes det.

Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt, rundt.

Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan att sjunga för.

En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.

Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.

Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som i kvittrande jubel.

De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.

Maglena började:

"Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod porlande mot hällen sjunger Gud är god. — Gud är god.

Dagen ser jag bräckas. Fram går ljusets flod. Dalarna som väckas susa Gud är god. — Gud är god.

Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god. — Gud är god.

Själ vak upp och svara med ett glädtigt mod. Höj din lofsång klara. Sjung att Gud är god. — Gud är god."

"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.

"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska kamma mej och jag ska kamma dej."

Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit ögonen med inte vidare rena händer.

"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som gamm'hönan hos Sven-Påls."

"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils. Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser annorlunds ut han, än du."

"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu. Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."

"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den sprattlande pojkens arm.

"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan, heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils, presis naken. Låt bli mej, hör du."

Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det yttersta försvara sitt skinn.

"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."

Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt i hufvudet.

Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till undsättning.

"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."

"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.

Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt vattensköljda.

"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.

Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla (ödla).

Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.

"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i syna. Jag har tvättat mej i bäcken."

Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.

"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag om pojkens nacke och öron.

"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."

"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.

Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så helt ge sig.

Men humöret hos henne tog upp sig igen.

Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.

Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!

"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."

Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande roligt, så måste de andra begge skratta med.

"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar. Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.

"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."

Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.

Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.

Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta själfsnyggelsetillstånd.

"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att få det rent och om möjligt slätt.

"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt ryggen på tröjan."

Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och därmed förlorat förmågan att röra sig.

Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem. "Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.

Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat "drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng, ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.

Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen af att vara både häst och dräng.

Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en husbonde rätt oundgängliga plagget.

Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås förde med på vandringen:

"Hvad nytta medför arbetsamhet?"

"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd."

"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås", fortsatte Ante i samma andetag.

"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är storbonde", invände Maglena förebrående.

"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma förmanande ton.

"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära eller det som för oss bättre och nyttigare är."

"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.

"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."

"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'", fortfor hon.

"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."

"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."

"Men vi ha nog ingenting te äta."

"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.

"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.

"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han med en suck.

"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."

Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.

Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."

Antes min klarnade.

"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."

"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar å, och lassa på kälken."

"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante småskrattande.

Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring bygden efter mat och husrum.

"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.

"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.

"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen får torka uten."

Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.

"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n sättpotatis."

"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena inifrån stugan.

"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under dörrkvisten.

"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.

"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen, men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."

Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.

"Hva ä' de?"

"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång."

"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden."

Han stod belåten och värmde sig.

Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.

På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände sig emot henne.

"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."

"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon låg och idisslade.

"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och systern.

"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade Maglena med ganska inställsam röst.

Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå så olärd hela vintern.

"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke drygt.

"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara då på rappet på andra budet?"

"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."

Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för henne.

"Hvad förbjudes i åttonde budet?"

"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."

Månkes ögon lyste triumferande.

"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka", berömde Maglena.

Månke pöste af belåtenhet.

"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som jag", tillade han öfverlägset.

Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.

"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."

"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så kan jag int minnas dom."

"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."

"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."

Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med askstekta pärer och glödstekt strömming.

Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna, händerna under kinden och boken på marken framför honom.

"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.

Katten spann och kurrade.

Gullspira idisslade.

Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att sy rosor på snart färdiga vantar.

Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården", öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.

Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.

Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske skulle dröja till sena kvällen innan han kom.

I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.

Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.

Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.

_________________________________________________________________

TJUGUTREDJE KAPITLET. UNDANJAGADE.

Ante reste sig brådskande åter opp.

"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.

"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.

"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad omkring.

"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut genom rätta dörren.

Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.

"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss."

Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter sig häller.

"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga, grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.

Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den gården de nu rymde.

Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo henne ligga där som död.

Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, vågade flyktingarna hvila.

De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.

Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt. Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret, men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja om en matbit.

"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så …"

"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.

"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.

"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål." Gullspira klagade icke.

Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar.

Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.

Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.

Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.

De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till "stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.

Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.

Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.

Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.

"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där skarsnön bar på måron."

"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get, som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat med ett illjarsgladt skratt äfven han.

"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag (piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."

"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse, då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."

Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit rädda och flugit bort.

"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".

"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade af förskräckelse.

Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.

"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag kröp ner där."

"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"

"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått.

"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt (spöke), så dö nog ingen annan häller."

Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd.

"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."

"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."

"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på mej."

"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst var tjock af förskräckelse.

"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men finndrängen klef fram än en par steg."

"Gosse, jag står int ut te höra dej."

"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från mej."

"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de är då min tro. Men nu sprang du väl?"

"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar."

"Du stuli — tagi olofvandes!"

Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.

"Ja-a han sa de."

Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i mej, må du tro."

"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i stan."

Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.

"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"

"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött om hon hört de."

"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."

"Hvad då?"

"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått slag."

"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."

"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen", vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en. Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int få de. "

"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"

"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och sagt allt hva ledt var te farfar."

"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med ömmaste medlidande i rösten.

"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår kvälls, farfar."

"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.

"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."

"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin", fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte skynda oss härifrån."

"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."

"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som ligg öfver där."

De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet med att snöra igen kunten.

Hon grep Ante om armen.

"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och Knifven. — Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom — nu är dom bakom klippsten här bredvid —."

Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes eggande rop af karl- och pojkröster.

Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa öfver kälken.

Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.

Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.

Barnen — Gullspira — Åter for det igenom honom att han själf fört dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.

_________________________________________________________________

TJUGUFJÄRDE KAPITLET ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.

Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom och fortsatte vägen utåt älfkanten.

En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än mindre hunden rädd för.

Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.

Ante trodde inte sina ögon.

"Mattes Klip!"

Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.

Lappen gaf till ett utrop.

"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. — Och Gud tröste oss, de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för fjällbarn i vår."

"Mattes! Å att de är Mattes!"

Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.

Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.

Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom, för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.

Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem inom sig.

Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.

Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på marken.

"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i lappfjällen", sade Mattes.

"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade Månke.

"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af brännvin, som de ryker åf."

"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka elddryck, och det blir slut på lappen."

Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt glada, jämna lapphumör.

"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."

Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra, hungrigt togo åt sig.

"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."

"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta spår. Jag hör pojkar hojta å."

Maglena fick Mattes med ner åt isen.

Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver milsvidderna.

Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.

Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat eller kunnat komma fram i slik dräkt.

Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de fjäderlätta skinnpjäxorna.

Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i repet för att hjälpa Ante att draga.

Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa dem öfver uppstopet.

Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.

Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på henne, mätt och förnöjd.

Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar, nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen, där deras gröna stuga fanns.

Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. — Där, just där nipvägen öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade de, lystna efter byte.

Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog lika stadigt grepp i den han med.

_________________________________________________________________

TJUGUFEMTE KAPITLET LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS.

Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta rörde sig framåt.

Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt, genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den, som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan mening.

Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder, det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde långt innan dessa hunno fram till renhjorden.

"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna äro de, ingen far, ingen mor."

Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.

De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad till natten.

Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga passet från älfven och öfver till mon.

Mattes skidade iväg för att hjälpa till.

Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade fötterna efter sig.

De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.

Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få honom med till tältet.

Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn, som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla kropp.

Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam) fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och somnade.

Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få i sig det starka kaffet, som bjöds dem.

Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.

Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk, som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket bättre.

Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden. Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.

Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna mjölkade i de små skollorna.

Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga hjorden.

Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som flögo om öronen på dem.

Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen för dem.

Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.

Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade. De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet. De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.

Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.

Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.

Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i den stående hjorden.

Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.

Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen.

Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor, följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.

Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför hvarken spjut eller krut ännu bitit på.

Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.

Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite huskigare att höra på.

Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då de förr varit sturska emot honom —, och om trolltrummor och "offer" och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.

Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.

Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.

Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns gröna stuga i skogen.

_________________________________________________________________

TJUGUFEMTE KAPITLET. ÅTER PÅ EGEN HAND.

Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis Klipp-lapparna.

Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af akkjor, som stodo och väntade.

Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En, ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.

Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar, hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom skogen.

"Hoj hej." — Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så högt upp öfver skogarna.

Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.

Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och manande rop.

"Ho ho du, iväg bara."

Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.

"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en skogarnas, nipornas svenskpojke!

Så renoxen vardt sint.

Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".

Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit beslutsam och snabb i vändningarna.

Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.

Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa "nisseklöfvar."

Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen, skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af renmossa, som renen lefver af.

Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.

Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning färdig att ge sig tillbaka till lägret!

Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans i den eller ej.

Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.

Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat bifall och beundran af lapparna.

En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.

När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.

Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen. Kusen till stort!

Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett ludet trollbarn.

Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och hundar.

Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du, Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra, "för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du vet de."

Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna, stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.

Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna, hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.

De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af renbetesmossa.

Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de Lapp-Mattis afskedsjojkande:

"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens svarta ord.

Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas gång, tyda järtecken.

Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot, sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god stor Far."

Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes från den jokande lappen.

_________________________________________________________________

TJUGUSJÄTTE KAPITLET. "BRUDEN."

Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på backsluttningarna invid gårdarna.

De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och tungor hvassa som knifvar.

Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.

De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar, fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med sjungande fart.

Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar, hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.

En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.

Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det var godt om gömställen bakom brädstaplarna.

Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens, fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.

Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på bleke.

Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne. Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i själfva paradiset.

Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.

Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.

Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga gruppen af inträdande i betraktande.

Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes stämma ljöd sorgset bekymrad.

"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från storfjälle — där de haft de värst."

"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med. Käre kom in."

Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.

"De ä bruden — Ante, Månke, — pojkar. — De ä bruden," hviskade Maglena, utom sig af ifver och glädje.

"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här nere i lande — men så bort ur allt vett är de då inte."

"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden", hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne.

De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård — om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.

"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och plockade ifrigt fram mat.

Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.

Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under hufvudklädet af rödprickig linong.

De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och vore fästade med kam.

Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något annat, mera påtagligt brudmärke.

"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."

Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande fästa på henne.

"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.

"Maglena säg", började Månke.

"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart. Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant med för att inte förstå att rätta sig efter.

"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog Månke med sig fram till bordet.

"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.

Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så ängslig och skamsen kände hon sig.

Månke vågade förstås inte mer öppna munnen — en sådan farlig respekt som han hade för Antes nyp.

"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd om öronen äfven han.

"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är — en brud."

"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.

"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."

"Ja hör på — nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och varnande på systern.

"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"

Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora — med vädjande uttryck.

Ungmor i stugan gaf till ett utrop.

"Men barn — sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."

"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."

"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."

Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.

Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut på vandring.

Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund, måtte hon se och prata med.

Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem rätt.

"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig hon är", log Kristina.

Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa med "bruden."

"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma in med.

De stannade midt i dansen.

Husbonden, den unge sågställaren kom in.

Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt.

"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"

"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra."

"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor hon.

Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden.

Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen.

"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, skänkta kläder.

"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom."

"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden."

Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.

"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig, med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med ännu friskt, grönt ogräs.

"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"

"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."

"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen började nafsa i sig ur den.

"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom "taghåll" för Ante.

"Jaså hon är så märkvärdig?"

"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen hon tycke om de eller int — de värsta rat (skräp) om hon int får någe villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."

Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till oss och säg, mää —, säg hon — "ta tå inäj", mena hon, och när vi hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande gånger på dan."

"Och alltid hade hon mjölk att ge?"

"Förjämnan, de var en sak de —. Och så gno hon oss sa här me nosen. Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje (glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag med tråljen."

"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet gäckande.

"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int ha de nå' bättre hon, än vi."

"Har ni trålj om nosen då?"

"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"

Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och Månke pratade om.