HENNES BRÖDER

EMANUEL.

Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt:

—Tjocka farbror!

Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte:

—Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!

Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp Emanuel i benet och sade:

—Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt.

Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin näsa, sade han:

—Gamla tant inte peta näsan!

Nu skrattade hela vagnen—konduktören mest—och Emanuels moder sade:

—Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst!

Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan, varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade:

—Emanuel också peta näsan!

—Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får peta näsan. Inte gamla människor heller!

Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder.

Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade:

—Ävla väder i da!

Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög grad förlägna och allas blickar sade:

—Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är synnerligen dålig.

Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i benet och sade:

—Så får Emanuel aldrig säga! Det är mycket fult!

Passagerarnas blickar sade:

—Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma!

Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt:

—Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom att säga så.

—Det är hans fader som lärt honom! sade alla blickarna.

Fadern vände sig till barnet och sade:

—Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig så.

Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt:

—Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder!

Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men den gamla tanten sade:

—Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt!

S.S.U.H.

Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet.

Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger:

—Kan jag få 75 öre?

—Till vad?

—Till inträdesavgiften i S.S.U.H.

—Är det någon ny idrottsförening?

—Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

Jag sjönk ned i en soffa.

—Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

—Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.

Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.

Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.

Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:

—Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?

De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.

Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.

—Skall du inte ha?

—Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch.

Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade:

—Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte medlem av S.S.U.H.

I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand, tryckte den och sade:

—Tack—tack!

En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor, som äro de överlägsna.

KVINNAN.

Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande förklaring av det hela.

Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de två bröderna och sade:

—Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju inte! Ha ni verkligen blivit vänner?

Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila.

Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett. Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider, påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad.

I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta, framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och finaste flickorna på ön.

Emanuel står i en dörr och flinar.

Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev, små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen och för alla andra som vilja höra på.

Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade.

Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer och han undviker att dansa med henne på Societen.

Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton som illa döljer mycken list och ondska:

—Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.

Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.

Emanuel går vidare:

—Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig—för resten spelade hon tennis med Tage i går.

Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.

Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont—hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:

—Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för dej—här jag rört dej, vad?!

Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon sakta ned mot hamnen.

Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet. Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal. Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga herrar som förakta dansens enkla nöje.

I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek, utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta. Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:

—Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och då svarade hon:

—Jag dansar inte med småpojkar!

—Ååååååå—och sen??

—Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon var mallig! Hon är bara 15 år!

—Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni det är rätt, ni andra?

Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.

Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.

Men i en dörr står Emanuel och flinar.

EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA.

Emanuels bror, som är 11 år och går i andra klassen, kom hem med anmärkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick på föräldramöte—fadern är för feg för sådant—och fick veta av klassföreståndaren, att gossen skulle behöva hjälp med sina läxor. Man funderade på att ta en informator, och gossens far, som är snål, föreslog, att moster Amalia skulle ägna sina eftermiddagar åt Karl-Olofs uppryckning.

Inför detta skräckinjagande perspektiv sade Emanuel:

—Jag skall läsa med honom! Jag kan mycket väl förhöra hans läxor, jag har så god tid!

Sålunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag började sin första lektion. Fadern, som satt i rummet utanför, har berättat händelsen på följande satt:

Emanuel sätter sig i soffan, lägger ena benet över det andra och säger med allvar och värdighet:

—Nå, vad har du för läxor tills i morgon?

Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt:

—Tyska och historia.

Läraren fortsätter:

—Har du fått varning i historia?

—Nej.

—Då ska vi se, vad du kan där. Vad har du i läxa?

—Erik den fjortonde.

Läraren lägger ned benet, som blivit trött, och säger:

—Har du någon tjång? (Tjång är namnet på en ny sorts karameller.)

—Nej.

—Ta hit tjången!

Lärjungen nödgas ta upp en tjång ur byxfickan. Magistern sätter i sig den, och så börjar lektionen:

—När levde Erik den fjortonde?

—Från 1560-1568.

—Vad menar du med det? Var han åtta år, när han dog?

—Det står i boken.

—Nej, det står, att han regerade från 1560 till 1568. Säg om!

—Var inte mallig. Jag ska säja dej, att i går spelte Östermalms fyra mot Elementars femma och dom fick spö.

—Det var lögn!

—Fråga Nilsson!

—Vad var Erik för konung?

—Han var tokig.

—Han var en svensk konung. Säg om!

—De ä väl klart, att han var svensk!

—Vad hade Erik?

—Vad han hade?

—Ja.

—Inte vet jag.

—Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i målet för östermalmarna?

—Det var Wallin.

—Det var lögn. Han ä sjuk!

—Fråga Nilsson!

—Nå vad gjorde Erik med sitt lynne?

—Han förvärvade det genom dryckenskap och andra laster.

—Det var rätt. Var förvärvade han det?

—På Stockholms slott.

—Nej, han gjorde det i sällskap med dåliga personer. Du kan ingenting. Ta hit en tjång till!

Tjången kommer, ehuru icke tvångsfritt.

—Nå, vad var det, som kom efter ruset?

—Göran Persson.

—Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ångest. Du kan inte ett dugg! Hur många mål gjorde östermalmarna i går?

—6 mot 4.

—Det var lögn!

—Fråga Nilsson!

—Vad var Göran Persson? Och vad underblåste han?

—Han var bördig från Västmanland och underblåste Eriks hat mot adeln och stormännen.

—Det var rätt. Vad var han mer?

—Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa.

—Jaha. Vad gjorde nu Erik?

—Han dödade Sturarna.

—Vilka Sturar?

—Samt den yngres sonsöner.

—Vad hände då?

—Han blev förgiftad och avsade sig därpå kronan samt ingick äktenskap för att reta adeln med Karin Månsdotter, som sålde nötter på Stortorget, för hon var dotter till en fångknekt och tjusade honom genom sin ovanliga skönhet. Hon var god och fick en gård i Finland.

—Det är rätt.

Läraren gör en paus och säger därpå för att få en sammanfattning av läxan:

—Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna?

—Vilke då?

—Han dödade ju Sturarna. Vad kallas det i historien?

—Halshuggning.

—Nej! Tänk efter ... Sture ... Nå?! Sture ...

—Stureplan.

Här hördes en bok smattra mot något hårt, kanske ett huvud. Därpå ett tjut. Så en ny smäll och en dunk. Därpå lät det som möbler fallit ikull. Ett nytt tjut. Så tyst.

Och dagen därpå fick Karl-Olof varning även i historia.

MITT ÄKTENSKAPS VÄL.

Karl-Edvard är 5 år. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart reda på. Frågan om döden har han redan lämnat. Han funderade länge på hur det kom sig att människor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen. Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare.

Han har börjat tänka på något annat.

Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken och tänker. Han stannar i dörren och säger:

—Pappa, jag ville fråga om en sak.

Då slutar jag upp att tänka och frågar:

—Vilken sak?

—Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken kom?

Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är för ung. Och så säger jag:

—Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du.

—Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof?

—Ja, då kom Karl-Olof.

Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan och från Gärdet hör jag en automobil surra.

Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig och säger kort och allvarligt:

—Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig och jag har så tråkigt—kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till?

På den punkten står saken.

PROLOG TILL SKOLUNGDOMENS TÄVLINGAR.

EN INTERIÖR FRÅN EN FAMILJ MED MODERNA BARN.

De börja i dag. I min familj ha de börjat för längesedan. En dag säger Emanuel:

—Nu ska vi börja träna på Östermalms idrottsplats. Landsorten ska ha smörj!

Emanuels moder fick sitta uppe om kvällarna och sy löparebyxor, och om middagarna låter samtalet så här:

—Vad har ni för läxor till i morgon?

—Historiageografibiologidetkanjag alltihop, men i går var Dahlérus fin.

—Vem är Dahlérus?

—Han blir säkert tvåa på hundra meter.

—Haha, skrattar Emanuels bror, aktare när Östermalmarna komma!

—Ät hårt bröd! säger Emanuels moder.

—Det är ingenting med Östermalmarna!

—Ha vi inte Andersson på 60 meter, va? Och Hedly? Va?

—Vi ä bäst av seniorer—bröderna Zätterström ha sprungit under rekordet!

—Ät hårt bröd! säger Emanuels fader.

En dag kommer Emanuels broder:

—Jag måste ha 25 öre!

—Du fick 30 öre i går till ett ritblock, du fick 60 öre i förrgår till skrivböcker, du ruinerar mig! Varför ska du ha 25 öre?

—Jag ska anmäla mig till stafettlöpning på 300 meter. Nilsson är för tung.

Han får 25 öre. Dagen därpå rusar han runt i alla rummen och letar efter något. Ingen vet vad. Jag stannar honom i serveringsrummet och frågar:

—Vad söker du?

—Emanuel har gömt mina löparebyxor! Han har gjort det för att vårt lag inte ska vinna över deras! Jag måste ha tag i dom!

Emanuel svär på att han inte sett byxorna.

Emanuels moder får sy ett par nya byxor.

När de äro färdiga, säger han som skall ha dem:

—Jag måste ha 55 öre!

—Du fick 25 öre i går och 60 öre i förrgår, varför ska du ha 55 öre i dag?

—Jag ska väga Nilsson!

—??????

—Han vill vara med i vårt stafettlag, men jag vet att han väger mer än 35 kilo. Nu ska vi väga honom i simhallen! Jag är säker på att han väger 2 hekto för mycket.

—Kan inte Nilsson vägas på vågen på Valhallavägen?

—Man kan väl inte klä av honom naken på Valhallavägen! Han ska vägas i simhallen!

Hela huset går nu i en oerhörd spänning hur det hela skall avlöpa. Ska stockholmarna vinna över landsorten? Ska Nya Elementar klå Östermalm och ska Wahlberg från Jakob klå Andersson från Östermalm.

Jag har funderat på att skänka ett pris till den gosse som icke springer, icke hoppar, icke kastar spjut eller diskus, som aldrig talar om idrott, som sitter hemma vid sina läxor och går till sängs klockan halv 8. Jag vill inte ge honom pris för hans dygders skull, men för hans originalitet. Jag skulle vilja se hur han ser ut.

Emanuels syster, som bara är 5 år, är dock rätt oberörd av det hela. Men en dag frågar jag henne:

—Ska du inte också vara med och tävla?

—Nej, jag får inte för en som heter Låftman—

Till och med hon!

BREV FRÅN EMANUEL.

Det är nu förfärlit lenge sen jag skrev någe i tidningarna så när pappa bröt påsten i dag och sa att nu vill julstemning ha en historia för snart ä de jul (få se vad man får i år) så tenkte jag att jag skulle skriva en sak såm inte föräldrarna (ett bussigt ord hahaha) behövde veta av fast historien är alldeles sann utom vad betreffar sjelva romantiseringen såm man mycket vel har lov att jöra när man författar för till exempäl inte är det sant vad som står i Nils Holgersån som vi läser i skolan för inte kan en grabb sitta på en gås och flyga över Sverige så det har författarinnan Selma Lagerlöv smäckt.

(Nytt stycke) (Och så ska de vara stor vacker stil och små prickar här och där så publiken kan tänka någe själv också säger pappa.)

Det var i höstas och vi hadde nyss flyttat in från landet, där vi hade bott på sommaren på Utö i en stor villa med 6 rum fast de bodde en fru och hennes dotter ovanpå så att vi va ändå som alldeles ensamma och kunde gå och bada när vi ville men jag gick i badhuset för det är kul och tji bång att hoppa från bron och när vi kom till stan skulle det bli flygvecka på gärdet och då sa pappa nu får Ni roligt pojkar och se på Cederström och dom andra som flyger och alla grabbarna i vårt kvarter som Karl-Olof springer runt på 2 minuter och 26 sekunder för jag tog tid när vi hade våra olympiska spel fast han blev hindrad av Gösta i hörnet då började alla grabbarna att jöra flygmaskiner av papper som gick ganska högt fast min som är en modell av Bleriå om man satte en motor i den nog skulle gå högt fast den nog skulle falla för motorn blir för tung säger farbror Carl som är mallig för att han har en motorbåt som går med ro säger pappa hahaha (Sätt streck mellan hana) Och så en dag kom det stora lårar och i dom var flygmaskinerna som dom skulle flyga med under flygveckan och där började en polis att gå på gärdet och alla grabbarna var nere och tittade och så satte dom opp en hanngar alldeles utanför oss fast det var nedanför för vi bor tre trappor opp och i den satte dom in en flygmaskin som var monoplan för den såg ut som en fågel och inte såm en galåschhylla såm dom andra gör jag minns Cossik när han var här för han hade en apa på hyllan (det här kan tas bort för publiken kanske inte minns Cossik fast han var väldigt lugn när han flög och låg och såv strax före så dåm fick väckan först.)

Och så stog alla människer hela dagarna och tittade på hanngaren och talade om flygveckan och om vinden och det där såm dom alltid skall tala om för att vara malliga och så en mårron så hörde vi någe som snurra och då hoppa vi opp ur sängarna allihop fast Karl-Olof vakna inte och så sprang vi till fönstre och då var dom ute med maskin och prova motorn för att se om den gick och propellern snurra med femton hundra slag för det gör den på en minut och den går så fort att det var en ryss som var dum och försökte stanna den med handen och hans arm kom bort.

(Nytt stycke)

Och när dom hade provat motorn så satte de in maskinen i hanngaren ijen och då gick alla grabbarna men jag stanna kvar och så kröp jag in i hanngaren i en springa på baksidan och då stod mekanikern där och han talade med en löjtnant och så sa han det är mycket enkelt man sätter igång motorn så här och så för man ratten åt sig när han vill åpp och sen för man den från sig när man ska ner fast inte för hastigt! för då slår man i och går sönder. Jaså sa löjtnanten det var intressant men jag kröp ut och när jag kåm opp på gatan så kåm Gösta och Anders och så kom vi överens om

SAKEN

och så gick vi in på våran gård in i velesipedstallet och där tummade vi på att inte säga

ett ord

till någon levande varelse och så bestämde vi signalen eller tecknet så att vi visste var vi skulle mötas och sen gingo vi hem och jag sade inte ett ord till Karl Olof eller någon fast dom nog gärna skulle velat veta det.

Kap. 2.

På kvällen gick jag och lade mig som vanligt och mamma var inne och sa gonatt och jag kröp under täcket och låssades sova fast jag inte gjorde det för att Karl-Olof inte skulle märka något och sen låg jag vaken fast det var rysligt svårt men Karl-Olof jälpte mej för han talade i sömnen och skrek till var femte minut för han drömde väl om Texas Jack som han läser om kvällarna och när klockan blev ett så steg jag opp och kledde mej sakta och smet mej ut i mörkret och när jag kom i farstun så stod fabrikörens Beda och flörtade med en gadist men då hosta jag till och då sprang hon in i köke och gadisten smet opp i vind och då kom jag ner i andra trappan och där stod direktörens Agusta och flörtade med en gadist till och så hosta jag igen med samma resultat fast gadisten höll på att springa ikull mej i trappan och så kom jag ner på gården där jag stellde mej bakom källardörrn som alltid är öppen och började jama för det var tecknet och då kom Gösta och Anders fram ur velisipedstallet där dom hade setat och ventat en hel kvart för deras klåckor gick inte rätt. Och så kom vi ut på gatan. Där var alldeles mörkt. Då det är spennande skall man skriva korta meningar. Inte ett jud hördes. Annat än stormens tjut i vederflöjlarna. Vi kommo ned på Gärdet och smögo oss sakta fram till hanngaren. Mörka moln foro på himlen.

Det var bitande kallt. Marken knastrade under våra fötter.

En ensam lykta lyste i fjerran.

En hund skellde vemodigt.

Jag gick in i hanngaren och kom ut och sade:

—Vakten sover som en stock.

Så lyfte vi opp skynkena försiktigt och så drogo vi ut maskinen på marken, den var mycket lett att dra ut alldeles som en velisiped och vakten sov hela tiden. Och så stellde vi maskinen på landsvägen och vände propellen mot vind för det är bäst att gå upp mot vind och så gick jag opp och satte mig i apparaten och Gösta och Anders höllo i där bak och så sade jag när jag lyfter handen så slepper ni! alldeles som Cederström gör. Och så satte jag i gång motorn så den började snurra som mekanikern sagt och den bullrade alldeles förfärligt och innan jag visste ordet av hade Gösta och Anders släppt av där bak och jag flög i väg.

Jag drog åt mig ratten och så steg jag opp i luften jag var alldeles lugn fast jag inte gjort det förut och jag tenkte det här är ju ingenting det var som att sitta i en stol alldeles säker och jag flög fram mot skogen.

Solen steg upp i öster och förgyllde med sina milda strålar den omgivande trakten. Jag steg högre och högre i den eterblåa luften (det här har jag knyckt ur en 25-öresbok) och snart hade jag jorden jupt under mig. Jag hörde bruset av det analkande havet och då beslöt jag mig för att venda. Sakta förde jag ratten åt venster och vende inåt Gärdet. Jag flög mot staden igen och då förde jag fram ratten och sjönk sakta mot jorden alldeles bredvid hanngaren där Anders och Gösta tog emot mig och hurrade när jag steg ur och vakten sov fortfarande jupt fast maskinen hade bullrat så förfärligt. Då stellde vi in maskinen igen och gick hem och så skilldes vi vid porten och tummade på att inte säga ett ord till någon och när jag kom i första trappan så stod grosshandlare Hansson där och öppnade sin dörr och hade kängerna i hand och sade tysst! tysst! och så gick han in för att inte frun skulle vakna. Men jag gick opp och då var Karl-Olof vaken och frågade:

—Vem var det som flög?

—Det var jag sa jag men då skratta han och somna igen och inte förrän nu har jag talt om historien och den är sann från början till slut.

Emanuel.

Tillägg:

De ä lögn alltihop för jag har läst det. Och fast Emanuel säger att pappa har sagt att en historia inte behöver vara sann bara låta som den voro sann. Men jag har läst om Georg Wassington han kunde inte ljuga och det kan inte jag heller.

Högaktningsfullt

Erik Emanuels bror.

KONFEKTPÅSEN.

Jag hade nyss gått till sängs och skulle just släcka ljuset, då jag hörde det knarra i trappan från övre våningen. Så knackade det på dörren och jag ropade: stig in.

Emanuel stod på tröskeln i sin långa vita nattskjorta.

—Hur är det, sade jag.

—Jag har legat och tänkt på en sak, som jag vill fråga om.

Emanuel såg mycket allvarlig ut. Han lutade sig mot dörrposten och sade med långsam och litet högtidlig röst:

—Om en pojke går med en flicka på en teater eller en biograf och han har en konfektpåse, ska han då ge henne hela konfektpåsen eller ska han bara bjuda henne ur den? Astrid säger, att han inte är korrekt, om han inte ger henne hela påsen.

Jag log och tänkte: Nu äro vi där. Sjutton år och det börjar, gentlemannens plikter. Ögonblicket är inne, det ögonblick i en mans liv, då han förlorar sig själv och blir en kvinnas tjänare och slav.

Jag sade:

—Du vill helst ge henne en bit i taget, vilket ju är det riktiga, men naturligtvis skall du ge henne hela påsen. Du måste göra det och du bör vara glad, att det bara är en konfektpåse.

Det föll mig något in och jag tillade:

—Har du frågat din mor om saken?

—Ja, sade Emanuel och såg rätt ut i luften, hon säger, att jag bör ge henne hela påsen och att en gång kommer jag att ropa på konfektpojken, köpa en påse till och sen smita ut i kaféet och lämna henne ensam med konfekten hela mellanakten.

Det blev tyst, och så sade jag:

—Naturligtvis har din mor rätt. Hon har alltid rätt, ty hon är kvinna—liksom Astrid.

Vi sågo på varandra och i den blicken låg allt det goda och vackra samförstånd, som rått mellan världens alla män från urminnes tider.

—God natt då, sade Emanuel och så försvann hans långa smala fötter genom dörröppningen.

Jag släckte ljuset och beredde mig att somna, då det knackade i den tunna brädväggen och jag hörde Anna-Claras gälla flickröst:

—Jag har hört alltihop vad ni har sagt! Varför ska den där Astrid ha en hel påse konfekt, när jag bara får en sån liten, liten bit?

Livet är fullt av underbara frågor. Man reder sig bäst genom att icke försöka besvara de värsta. Och därför ropade jag tillbaka:

—En flicka, som är så liten som du skall sova så här dags på natten. Tyst nu.

Och så blev det tyst.

Men när Anna-Clara en gång blir sexton år, får hon alldeles säkert en hel påse konfekt och inte bara en liten bit. Men den påsen får hon aldrig av Emanuel.