ANDRAS BARN

HERR STEN.

Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, ropa alla barnen i bostadshuset:

Fästmö och man kysste varann högt upp i skorsten med viskan i hand!

Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa, och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer—precis så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första väninna. Och det är så många år sedan.

Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst, som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke sämre—men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över min första kärlek bodde icke i Bostadshus—de voro lika grymma ändå. Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären.

Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta på det sjunde är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore 6 år.

Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden. Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills Anna-Clara kommer från skolan.

Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan och frågar:

—Ä Anna-Clara hemma?

—Nej, säger jag, hon är i skolan.

—Jaså, säger Sten, och så stå vi där.

—Stig in ändå, säger jag, och se hur vi ha det!

Så har det gått till många gånger. Jag börjar bli litet högfärdig, ty jag tror, att det är mig han söker fast han säger, att det är Anna-Clara.

Han sätter sig i den gamla björksoffan och ser mycket allvarlig och tänkande ut. Det är som han letade efter ett samtalsämne. Inte kunna vi tala om vädret, det är för banalt, jag ser att han längtar hem, men så kommer det som gav uppslag till denna berättelse. Detta med lampan.

Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång tillhört dagens krönika. Man känner väl igen deras ansikten och figurer. Där är den radikale politikern, musikern med den kala hjässan, hovpredikanten, teaterdirektören och den en gång mäktige polischefen. Runt ringen löpa de, förföljda av det hemska vidundret med det öppna gapet.

Sten tittar rätt på lampan som om han aldrig sett den förut och så säger han:

—Får djuret inte tag i dom?

—Nej, säger jag, de springa undan.

—Ja, men när de stanna!

—De stanna inte, de bara springa.

—Ja, men bli de aldrig trötta?

Jag blir intresserad. Något försiggår.

—Vad menar du, säger jag.

Han blir ivrig och så svarar han:

—Han måste ju få tag i dom och äta opp dom, för inte orkar dom springa i evighet!

Nu börjar jag förstå honom. Nu gäller det att gå försiktigt fram så att vi inte falla.

—Tycker du att dom springer? säger jag.

—Ja visst springer dom.

Jag letar fort fram en låda med fotografier över allt möjligt som jag själv tagit. Där är också en fotografi av några hästar på en kapplöpning. Jag visar honom den och säger:

—Ser du att hästarna springa?

—Inte! svarar han.

Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom:

—Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten. Denna bild på lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död. Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment av en rörelse.

Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort lampan och så säger jag:

—Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak. Här är en ung man som fått se din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de löpande människorna eller den vilda Urhunden.

Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han:

—Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters evighet så länge kopparn håller!

Jag skall just berätta detta för min gäst, då min dotter kommer inrusande direkt från skolan. Då hon fått av sig kappan och mössan och slängt böckerna på kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och säger:

—Hur tror du att det går med de här gubbarna? Tror du Urhunden får tag i dem till slut? Sten tror, att han kommer att äta upp dem en vacker dag. Vad tror du?

Anna-Clara såg på oss bägge så nedlåtande som endast en kvinna kan se på två dumma karlar och så sade hon:

—Usch, vad ni ä dumma. Dom ä ju inte levande—de ä ju bara som dom föreställer!

Då drogo vi oss tillbaka mycket generade och jag tänkte:

Min dotter saknar all konstnärlig begåvning—gudivaretackochlov!

Men hur skall det gå för Sten?

OLYCKAN MED ANNA-LISA.

Fru Göransson hade bott hela sommaren på landet. I en liten stuga långt ute i skärgården. Och haft det alldeles förtjusande. Barnen blevo solbrända, fru Göransson själv såg ut som i sin allra bästa ungdom och herr Göransson hade magrat sex kilo av morgonrodden efter gäddan, som dock tyvärr höll sig ännu magrare—så smal att man aldrig fick se den.

Göransson var grosshandlare. Han handlade med kolonialvaror och det är en rätt god affär. Kaffe och te och sydfrukter ska ju folk alltid ha. Därmed lämna vi Göransson.

Anna-Lisa var fyra år och är dotter till Göranssons. Hon är den yngsta dottern. Hennes syster Elisabet, som inte alls har med den här upprörande historien (man skall strax få se!) att göra, är 2 år äldre. Hon är alltså 6 år. Tänk, vad tiden går!

Då kriget kom, flyttade Göranssons in från landet. Inte därför att Göransson bara betalt halva hyran (ehuru det kom väl till pass), utan därför att fru Göransson icke ville bli tillfångatagen av fienden. Göranssons flyttade in hals över huvud, kastade ned det nödvändigaste i några lårar huller om buller och gåvo sig i väg och kommo lyckligt och väl i land vid Nybroviken utan att fienden hade upptäckt fru Göransson.

Och nu bodde Göranssons i våningen. Och fru Göransson lade varje afton säkerhetskedjan på tamburdörren och fick ofta sin man att gå upp mitt i natten, tända ett ljus och slå under sängarna med en eldgaffel allt under det att fru Göransson grät (konvulsiviskt) och ropade:

—Vad skall det bli av mig, arma olyckliga varelse! Jag kände alldeles tydligt att han rörde vid sängbotten! Om man ändå kunde få upp en polis!!

Om dagarna var fru Göransson lugn. Hon drack kaffe hos Bergs med Amelie och åt bara tre bakelser ty »tiderna ä verkligen förfärliga, tänk, dom har höjt saltet med fyra öre och vad får man inte ge för lingonen, det är så att man inte vet vart man ska ta vägen och tänk om fienden etc.».

Då fru Göransson druckit kaffet går hon och Amelie och Anna-Lisa ned i Kungsträdgården för att Anna-Lisa ska få leka i sandhögen. Och då sitter fru Göransson och Amelie på ett säte bredvid och tittar på allt folket som går förbi.

Och nu börjar det som skall hända.

Anna-Lisa blir trött på att gräva i sanden och hon tycker att det är mycket otrevligt att en liten gosse som hon aldrig har sett förut och som hon inte är presenterad för och som har fräknar på näsan, sitter och häller sand innanför hennes klänning, på halsen, så att det rivs. Anna-Lisa lägger ifrån sig hinken och spaden och sätter sig tyst och stilla på sätet bredvid tant Amelie, ty bredvid mamma sitter en tjock herre, som är violett i ansiktet och som då och då säger: Poh! Poh!

Anna-Lisa sitter illa på soffan. Sofforna i Kungsträdgården äro gammalmodiga. Man sitter illa på dem. När gör stadsfullmäktige något åt den saken?

Anna-Lisa lade det ena benet under det andra för att sitta bättre. Det kan en dam mycket väl göra. Om hon är fyra år. En dam om 20 år kan inte göra det på grund av uppfostran, blyghet, fördomar och framför allt på grund av den moderna kjolen.

Det var vänstra benet Anna-Lisa lade på sätet och samma bens fot var det som helt plötsligt utan att Anna-Lisa hann hindra det åkte in mellan två bräder på sätet. Anna-Lisa försökte genast dra ut foten ur springan men det gick inte. Foten satt fast. Den stack ut på undersidan av sätet.

Fru Göransson sade:

—I morgon dag låser jag in varenda matbit! Människan äter mej ur huset! Adolf får säja vad han vill.

Amelie sade:

—Jag tror jag ska ta en människa som kommer och går, så slipper man maten!

Den äldre herrn med det violetta ansiktet sade: Poh! Poh!

Och i detsamma skrek Anna-Lisa till. Hennes skrik fyllde luften mellan Hans Majestät Konung Karl XIII och Wahrendorffsgatan. Den lille gossen med fräknarna på näsan reste sig sakta upp från sandhögen. Man såg på honom att han tänkte: det är mitt fel. Så vände han ryggen åt alltsammans och gick, utan att vända sig om, raka vägen till sin fader och moder som bo i Vasastan och som äro mycket hederliga och allmänt omtyckta personer. Modern har matvaruhandel. Hennes kroppkakor äro de bästa i kvarteret.

Anna-Lisa fortfor att skrika. Hennes moder och tant Amelie rusade upp från sina platser och den äldre herrn sade:

—Barnet skriker!

Amelie svarade spetsigt (hon kan vara spetsig):

—Det förefaller så!

Fru Göransson ropade:

—Herregudihimmelenstron, barnet har ju fastnat med sin lilla fot mellan spjälorna! Ta ut foten, Anna-Lisa! Hjälp henne, Amelie!!

Foten satt kvar. Amelie drog i Anna-Lisa uppifrån och fru Göransson låg i sanden och försökte underifrån att få loss foten. Anna-Lisa skrek.

Den äldre herrn reste sig och sade:

—Foten har fastnat i sätet.

—Tala om något nytt! skrek Amelie.

—Herregudihimmelenstron, vad ska jag ta mej till—vi som ska vara hemma till middan! sa fru Göransson.

Anna-Lisa skrek.

Människor som gingo genom torget stannade och ställde upp sig i ring runt om platsen. Personer som gingo på Arsenalsgatan sågo att något var i görningen och kommo springande.

Den äldre herrn såg på Anna-Lisa och sade:

—Det finns tre sätt att ordna saken. Antingen får sätet sågas sönder eller får barnet sitta så länge att det magrar loss eller också måste foten amputeras.

—Odjur! skrek fru Göransson.

—Att såga sönder sätet, fortfor den äldre herrn, låter sig ej göra utan tillstånd av Drätselnämnden och att få ett sådant tar ungefär 4 månader—

—Är det inte bäst att skicka efter ambulansen? sade ett fruntimmer som stod längst bort i kön och som trodde att det var fru Göransson som låg på marken, och som blivit sjuk.

—Det finns inga ambulansvagnar som är gjorda för säten med fastsittande barn, sade den äldre herrn. Jag förmodar att sätet måste följa med.

Folksamlingen var nu så stor att en polis som stod på Arsenalsgatan vände sig om för att slippa bli störd.

—Tira, grabbar, ropade en pojke, som var på väg hem från skolan, dom har tagit en spion! De ä han me ansiktet!

—Ä han tysk, sade en liten flicka som går i Åhlinska skolan och som hade utslaget hår som var lockat med tång.

Anna-Lisa skrek.

—Vem är det som har slagit det lilla barnet? sade en äldre fru som gått ut ett ärende åt sin man som låg hemma och hade vatten i knät. Man ska aldrig slå barn! Kom ihåg det! sade hon till Amelie. Det går mycket lättare med mildhet.

Amelie svarade icke. Hon var sysselsatt med att sträcka upp ett stadsbud som hela tiden yrkade på att man skulle vända upp och ned på sätet och skaka på det så att flickan kom loss!

Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig väg fram till sätet och sade till fru Göransson som fortfarande låg på marken:

—Vad gör ni med barnet? Stig opp!

Fru Göransson steg upp. Polisen kastade en blick på Anna-Lisa och så sade han:

—Hon har fastnat med foten.

—Det är just vad jag sa för en halvtimme sen, sade den äldre herrn, men det var ingen som trodde mej.

I detsamma kom två kompanier av Göta garde tågande fram genom Arsenalsgatan. De hade varit på marsch och hade musik med sig. Trummorna smattrade och tonerna av musiken flöto ut över lindarna i Kungsträdgården. Folksamlingen kring Anna-Lisa upplöste sig själv. Alla sprungo för att se på militären. Endast polisen stannade kvar hos fru Göransson, Amelie och Anna-Lisa.

—Om damerna lova att inte tala om det för någon människa, så ska ja ta loss flickan, sade konstapeln.

—Naturligtvis! svarade Amelie och fru Göransson.

Konstapeln tog upp ur fickan en stor fällkniv.

—Människa, vad tänker ni göra?! skrek fru Göransson som var moder till ett barn som satt fast i ett säte.

Konstapeln svarade icke. Han började i stället skära i sätet i motsatt ända där Anna-Lisa satt fast. Då han var färdig, sköt han Anna-Lisa bort till den utvidgning han gjort i springan och så lyfte han upp den fångna foten. Anna-Lisa var fri.

—Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av gammal vana: hur mycket är jag skyldig?

—För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig ett nöje att göra er den lilla tjänsten.

Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig.

På Hamngatan sade Amelie:

—Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om din man.

—Min man! sade fru Göransson och stannade mitt på gatan, min man!! ser han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!!

Sen var jag inte med längre.

DEN UPPRIKTIGE EDVARD.

Lille Edvard, som är fyra år på det femte sitter i spårvagnen med sin mamma. Det var en gul spårvagn, som gick till Lidingön, men det inverkar icke på historien.

Det var alldeles tyst i spårvagnen då Edvard sade:

—Mamma, den där tanten mitt emot har en tand som sitter lös—den rör sig när hon talar.

Vagnen smålog och alla tänkte:

Tänk, han såg att hon har löständer! Ett sånt litet intelligent barn!

Men Edvards mamma rodnade och tänkte:

—Varför skulle vi gå upp i den här vagnen! Det är förfärligt att ha små barn med sig.

Edvards mamma steg av vid nästa hållplats och då hon kom ned på gatan tog hon Edvard rätt hårt i armen och sade:

—Du får aldrig säga något högt om främmande personer, som du inte känner. Det var mycket fult att säga så där om tantens tänder.

Edvard svarade:—Mamma har aldrig sagt mig förut att jag inte skulle få säga så. Vad är det jag inte får säga?

—Du får inte tala om hur människor ser ut och huru de tala och huru de bära sig åt. Det är mycket oartigt att göra så. Om det är något du vill säga skall du först fråga mamma.

Edvard och Edvards mamma togo nästa gula spårvagn och Edvard var tyst en lång stund men så fick han syn på en äldre herre som satt rätt långt fram i vagnen.

Edvard såg på honom länge och så sade han:

—Mamma, får jag fråga om en sak?

—Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn.

—Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut som om han haft skoskav på den?!

Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil. Det blir dyrare, men också lugnare. Edvard tycker också mera om att fara i bil.

EN HJÄLTE.

Ernst-Olof var en hjälte. Därom fanns inga tvivel. Hela ön var säker på den saken och Ernst-Olof kände det själv.

Då han kom på vägen till bryggan, viskade man:

—Där går han! Det är han! Tänk, så duktigt!

I tre dagar hade Ernst-Olof varit en hjälte. Under de 14 år han förut levat och gått här på jorden, hade han bara varit en vanlig pojke, lik alla andra pojkar, med en pojkes alla fel och svagheter i karaktären.

Men så kom vändpunkten, den stora händelsen i hans liv, då han blev en hjälte, en person som en hel ö med 300 invånare kände och talade uteslutande gott om. Han hade räddat ett människoliv.

Tack vare honom hade en liten flicka, som var sina föräldrars lilla älskling—det äro ju alla små flickor, huru de än se ut—ryckts undan en säker död.

På morgonen, då Ernst-Olof vaknade, visste han ingenting om det som skulle hända på aftonen. Han var bara trött och sömnig som vanligt, och det första han tänkte på var, att det var hans tur att bära vatten och ved den dagen. Tanken på dessa besvärande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det såg ut att bli en varm dag, och då var det dubbelt svårt att knoga med de stora vattenhinkarna den långa vägen från källan till villan.

Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom sig. För 25 öre hade han fått sin yngre bror att övertaga vattenbäringen och vedhämtningen och själv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem till middagen, som han åt med frisk aptit, och sedan han med stort besvär letat reda på en chokladbit, som hans lilla syster gömt under en soffa i sitt dockskåp, gick han ut för att se på naturen.

Och två timmar därefter var han en hjälte.

Han stod vid ångbåtsbryggan, då det hände. En flottans barkass hade nyss kommit in. En kapten och några flottister gingo i land och på bryggan stod en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgängeskrets och följde intresserat sjömännens arbete med båten.

Då föll Ingrid i sjön. Ingen vet hur det gick till. Hon bara föll i sjön. Direkt från bryggan och rätt ned i vattnet, som var så djupt, att Ingrid aldrig hade bottnat, även om hon varit tio gånger så lång.

Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem år. Ernst-Olof såg då Ingrid föll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte, som om det varit en vattenhämtning eller en vedbäring. Han bara hoppade. Han kände att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha kläderna på sig i sjön. Men han tänkte icke mycket eller länge på den saken. Han fick tag i Ingrid, och då han kände, att hon inte gjorde motstånd, visste han att saken var klar. Han simmade på rygg med säkert tag om Ingrids arm runt om bryggan fram till viken, där stranden var lång och grund, och där gick han upp med flickan.

Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första erkännandet:

—Det var en duktig pojke! Riktigt duktig!

Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och ledde hem honom. Han kläddes av. Han fick varm mjölk, han fick torra kläder och runt omkring hörde han i ett surr:

—Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit där! Han borde ha något för det där!

En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet, tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst överraskad och förvånad ut.

Ernst-Olof själv kände ett djupt allvar lägra sig över sin unga själ. Han blev en man. Han tog en konfektbit och sade:

—Vad är det att bråka om! Jag tog opp jäntan. Det var väl ingenting!

Så kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvärlig. Hon föll den unge räddaren om halsen och kysste honom, grät och sade, att när hon kom till stan skulle hon köpa honom något riktigt vackert. Var det något särskilt han ville ha?

Ernst-Olof försökte rodna av blygsamhet och längtade ifrån alltsammans.

Men kvällen var hans. Vid dansen på Societeten var han favoriten. Alla flickorna skulle dansa med honom. Och för alla mammor och pappor fick han berätta hur alltsammans gått till. Och man klappade honom på huvudet och frågade om hans ålder och vad han tänkte bli och om det gick bra för honom i skolan.

Ernst-Olof svarade snällt på alla frågor, och då lilla Ingrid själv kom och tackade honom, tog han henne i hand och kände sig som om han plötsligt blivit 25 år äldre.

Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom.

Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara olik alla andras. Ernst-Olof har liksom en gloria över sin rödhåriga hjässa, en gloria som för var dag besvärade honom allt mer och mer. Han var van att gå barhuvad—även då det gällde karaktären.

Det kom ett visst allvar och en tvungen värdighet över hans uppträdande. Pojkarna stannade upp med sina lekar, då han kom, och hemma i familjen sattes han upp som ett exempel för de andra syskonen.

—Se på Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till föredöme! Han är som en pojke skall vara. Kom ihåg vad han har gjort!

Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra på landet. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och plommona kunde ätas fast de voro hårda och sura.

En dag säger Ernst-Olofs fader:

—Nu stjäls det äpplen i pastorns trädgård.

—Ja, kvällarna börja bli mörka, sade Ernst-Olof.

Den kvällen togs en pojke, just då han snattade äpplen hos pastorn. Pastorn tog honom själv. På bar gärning. Med fickorna fulla av frukt och smygande fram under träden. Pastorn tog ut pojken på vägen, där det var ljust, såg honom i ansiktet och sade:

—För den här gången får det vara, men nästa gång blir det tråkigt!

Dagen därpå visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trädgård.

Ernst-Olof sade, då han fick höra det:

—Det där att stjäla äpplen tycks vara en osäker sysselsättning. Åtminstone hos pastorn.

Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme med kvällsvarden, men han kom inte.

Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig.

Kvällarna förut hade Ernst-Olof varit ensam i trädgården, men denna vackra afton fick han sällskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gånger försökt gå ned ur trädet men Buck tillät det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof började med att kasta äpplen på honom. Små hårda kart, som träffade Buck mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar. Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång, men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom.

Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör Pilman.

Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke.

Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset. Han gick med händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt.

Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora ära och rykte.

Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under näsan på henne och sade så hårt han kunde:

—Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, så kommer jag absolut inte att dra opp dej—så mycket du vet det, jäkla jänta!

Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var tyst. Man hörde bara en ensam hund som skällde. Kanske satt han under en pojke, som stal äpplen ur en annans trädgård. Men vad angår han oss? Det var säkert bara en helt vanlig pojke, utan ära och rykte och en sådan kan man ju inte ha något djupare intresse för. Om man inte händelsevis rår om trädgården.

UR LIVET.

Häromdagen gingo två små snälla barn, en gosse och en flicka om 8 och 12 år, för att köpa en födelsedagspresent till sin mamma. De bestämde sig för en flaska eau de cologne, men då de skulle köpa den, fingo de underteckna en förbindelse där de på heder och samvete förbundo sig att inte förtära eau de colognen. De skrevo på, ty de äro snälla och laglydiga barn, men då de kommo ut på gatan, sade den lille gossen:

—Det var då väl att det inte var choklad, för då hade vi blivit menedare!

POKER

—Ska vi ta de här bordet?

—Har du inget annat—jag vill ha ett med falluckor och extra lekar inunder skivan.

—Hur många ä vi?

—37.

—Jaså 5. Ska vi ta ut kort?

—Ja, till och med åttorna. Det blir bekvämast.

—Låt oss tala allvarligt.

—Varför de?

—Då bryr jag mig inte om det hela.

—Alltså bli vi bara fyra. Skönt.

—Bråka nu inte. Sitt ned. Vi ta ut till och med fyrorna.

—Förlåt jag frågar, var det inte poker herrarna tänkte spela? Alla korten med och ingen joker!

—Ingen joker!! Var ä min överrock? Jag går in i en annan klubb!

—Sitt ned. Vi ta alla korten med och joker.

—Det är inte poker, men det gör detsamma. Jag uppoffrar mej! Hur hög ä maxen? Ä de dom här korten ni tänker använda? Finns de någon mangel i huset? Och kemisk tvättinrättning? Spår dina barn? Lägger jungfrun patiens?

—Det här blir ingen ordning. Hit med korten! Jag ger!

—Varför det?

—Maxen 1,25 och dubbelmax 2,50.

—Det var enkelt och smakfullt. Är du bortbjuden på kaffe? I vilka familjer går du? Bor du i Vasastan? Maxen 5 kronor och ingen dubbelmax.

—Kan du låna mej 100 kronor?

—Nej, kan du? Ge nu och prata inte smörja!

—Man brukar ge ett i taget.

—I bättre mans barns hus, ja. Här ge vi 3.

—Sats!!!

—Flåt, flåt!

—Straddla!!!

—Nä.

—De här va trevligt! Hur ser joken ut i den här boskapen?

—Går du med? Sitt inte och söla! Tekniken! En krona kostar de!

—Kort!

—Nå, blir det något av? Hur länge dröjer de?

—Fem friska.

—Det fattas en krona.

—Jag har satt.

—Det är ingen som betvivlar de.

—Du har väl glömt själv.

—Det är jag som har glömt. Varsgå!

—Nå, du är blind. Får du någe ur dej?

—Så gott va de ja.

—Har du tretal då?

—Innan vi gå vidare, hur mycket får man för royal straight?

—Nu frågar jag dig allvarligt på heder och samvete: har du något att föreslå?

—Nej!

—Då frågar jag dig ännu en gång utan heder och samvete: har du något att föreslå?

—Nej!

—Sakta. Ska vi öka?

—Nej!

—Tänk på ditt tillkommande liv: ska vi dela?

—Nåja, de va inte mycket.

—Du klagar—25 öre.

—Ja sa inte vad som inte var mycket.

—Kan tro de! Du menade väl håret på din gamla mormor??

—Jag har fått sex kort.

—Angår oss inte.

—Vad skulle du köpa på dom här?

—Inga råd.

—Jag har lagt mej.

—Tag guldet!

—Vad hade du?

—Arton äss på given hand.

—Nej, men jag hade verkligen en straight till ässet.

—Då gör vi jack.

—Nå, träffade du henne i går?

—Jo, var lugn.

—Ä hon vid Vasan?

—Jojomän.

—Jäkla stilig flicka. Känner du systern?

—Den lilla ljusa?

—Åja, inte så liten.

—Hör nu!! Vad är meningen? Ska vi sitta och ta opp tiden med era privata arvsangelägenheter?! Ha vi kommit hit för att spela kort eller ej?

—Jag såg henne på Fredsgatan i går.

—Va hon ensam?

—Jag har satt! De va då fan!! Räkna efter själv!!!

—Hon hade Elsa med sej.

—Vad öppnade du på?

—Ä inte flush bättre en full hand?

—Inte när alla kort ä me.

—De va lögn!

—Ta hit lexikonet! Ring upp Berggren! Han vet det!

Så långt har man hunnit, då dörren sakta öppnas och en liten gosse med ljusa lockar blir synlig i dörröppningen. Han är klädd i en lång vit skjorta, vars nedre kant täcker hans bara fötter.

Spelet stannar och allas ansikten vändas mot dörren. Gossen ser på alltsammans med sina frågande, undrande ögon och så säger han litet darrande i rösten:

—Jag ville—bara—säga god natt—åt pappa—pappa glömde det.

Det blev alldeles tyst för några sekunder. Tankar försökte tänkas. Så kom en jungfru, tog in barnet och gav det smäll, varpå spelet fortsattes som förut.

SARA.

Eva blev mycket glad då jag kom på visit.

—Så roligt, sade hon och kom emot mig i dörren. Edvard har rest till stan, han har så mycket att göra.

—Det är så vackert väder, sade jag. Litet kallt, men klar luft, man går så lätt.

—Jag har suttit och undrat om jag törs ta ut Sara. Tror du det är farligt?

—Jag känner så litet till småbarn och jag kommer inte själv ihåg om jag brukade gå ut när jag var åtta månader.

—Ser du, doktorn har sagt, att hon mycket väl kan vara ute om det är ända till fem grader kallt, men inte mer.

—Och det är i dag?

—Jag har tittat på termometern. Det är fyra grader, men Edvard säger att fönstertermometrar visa alltid fel. Husets värme inverkar på kvicksilvret. Alltså skulle det vara kallare än det är.

—Det är mycket möjligt. Om du nu mäter upp husets värme och drar den ifrån kylan ute, du förstår, så får du veta hur kallt det är ...

—Hur menar du? Hur skall jag kunna mäta upp husets värme?

—Det vet jag inte. Jag förstår inte alls sådana saker, men jag tror att om du hänger upp en termometer i ett träd i trädgården och låter den hänga en stund, så kan du sedan se efter om du törs ta ut Sara.

Eva stannade på tröskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora som de bli på den som spänt lyssnar.

—Hörde du något? viskade hon till mig.

—Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud!

—O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon skall ha mat.

—Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla björksoffan.

Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan dess. Evas handarbete skulle nu passa som ridå till en medelstor teater. Jag såg på hennes händer, då hon sydde, och jag tänkte: tiden står still, de äro lika vackra som för tio år sedan.

Så sade hon:

—Edvard berättade, att du tänkte köpa det där huset, är det sant?

—Ja, sade jag, jag har tänkt över affären, och jag kommer nog att göra den. Ser du—

Eva lade ned arbetet och sade:

—I går hörde vi alldeles tydligt att hon sa mam-ma, mam-ma! Tycker du inte det är underbart?

—Jo visst, sade hon det alldeles tydligt?

—Så tydligt som jag säger det nu.

Det blev tyst och så sade Eva:

—Du sa något om huset. Hur mycket kostar det?

—Tre hundra tusen, men det är mycket intecknat.

—Hör du, vad menas med intecknat? Edvard talar också om inteckningar.

—Jo ser du, om du äger ett hus och du behöver—

Eva lät arbetet falla i golvet, reste sig sakta ur stolen, smög sig på tå tvärs över rummet, stannade vid en dörr, lyssnade och kom leende tillbaka.

—Jag trodde att hon vaknat. I går, när jag kom in, låg hon alldeles vaken och bara såg på mig. Är det många våningar i huset?

—Ja, rätt många. Och så är det butiker.

—Då kan du få in stora hyror. Tänker du höja dem?

—Inte ännu, det är så dåliga tider, men när krisen—

—Tänk, vi måste ställa stolar runt omkring henne. Edvard talade om att han haft en kusin, som ramlade ur vagnen, när hon var sex månader och hon blev låghalt för hela livet, vad kostar en sexrumsvåning?

—Det är olika, 2,400 och 2,600. Med alla bekvämligheter.

—Varmt och kallt vatten i toaletten?

—Ja visst.

—Du kan inte tro, vad man har nytta av det. När vi bada Sara, så går det så lätt, men tänk, i går tog Jenny det två grader kallare och hon skrek inte alls, men när jag fick se det, hällde jag på, så det blev två grader varmare än annars och så har du väl hiss i hela huset?

—Ja visst, även i köksuppgången.

Det ringde i telefonen. Eva sprang ut i tamburen och svarade:

—Hallå, nej kan du tänka dej, inte ännu, hon har sovit i tre timmar. Varför vill du inte köpa den? Faster Amelie säger att det inte alls är farligt, om man tvättar dem ordentligt och kokar dem i ett par timmar. Å, det är väl andra som har nappar. Sa doktor Jonsson det, frågade han hur mycket hon vägde? Nej, vad säger du, kan hon inte gå ännu? Och i Italien som dom lindar barnen på en bräda för att de ska växa raka. Nej, det är fyra grader. Jenny har gått till speceriaffärn för att köpa tvål, vill du hämta de där bindlarna när du—

Här tog jag upp ett visitkort ur min plånbok och skrev:

Förlåt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gång!

Jag lade kortet på handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att tala i telefon. Jag tog på mig hatt och rock. Eva såg och hörde intet. Hon talade i telefon.

Jag lämnade huset och gick till stationen, for hem.

I dag på morgonen mötte jag Evas man.

—Så roligt att träffa dig, sade han. Eva talade om att du köpt det där huset. Hon ville så gärna veta något om det.

—Säg henne, sade jag, att om hon lindar henne väl och lägger varmt på henne så kan hon ta ut henne om hon inte sover när hon vaknat och det är fyra grader kallt om man bortser från husets värme och dessutom lägger på minnet att badvattnet inte är för kallt när det är två grader varmare än i Italien, där dom har napp från faster Amelie och lindar barnen på bräder så att dom inte ramlar ur vagnen och blir raka i ryggen—

Evas man såg sig om efter en poliskonstapel och då ingen kom, vände han mig tvärt ryggen och sprang hela gatan utför. Förmodligen sprang han ut till landet. Han trodde att något hade hänt Sara.