ANNA-CLARA

OM ANNA-CLARAS FÖDELSE.

Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då hon äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han visade det icke fullt så mycket, ty han var en man.

Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad kan vara.

Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa väder.

Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta middag på en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan därför att två av deras vänner, som också voro gifta och leddes om söndagarna, bett dem om sällskap. Människor som varit gifta några år, ha ofta mycket svårt att vara ensamma.

På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade valt denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma med sina vänner.

Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots att ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om alltsammans och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt annat än vad man tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara. Hon kom inte till början av middagen—men så var hon ju heller inte bjuden, så hon visste ju inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fågeln.

Hennes moder reste sig och sade:

—Jag tror ...

Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon—en bil—och en man som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som försvann.

Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.

Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.

I detta ögonblick kanske—

Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!

Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos de gamla uteätarna.

En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom komma och sprang emot honom.

Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är nyckeln, till liv eller död.

Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:

—Tänk det var en flicka!

Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge man och dela en flaska vin med mig!

Visste de vad som hänt?

Han stannade framför vännerna och ropade högt:

—Nu har hon kommit—Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!

Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen, med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle uteätaren—men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.

De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund tänkte han:

Så lycklig har jag aldrig sett henne.

Och Anna-Clara—

Han kom ut. Emanuel, som var åtta år, stod i dörren. Hans ögon lyste av tusen nyfikna frågor.

—Är det sant, sade han, att hon är oppnäst?

—Ja, sade fadern, det är sant!

Han låg vaken och tänkte. Så sprang han plötsligt upp ur sängen och in till Emanuel.

—Jag ville bara veta, sade han, om du hade något emot, att hon var oppnäst.

—Nej, för all del, svarade Emanuel, som alltid varit så viktig, för mej får det vara hur som helst med den näsan, jag tyckte bara att det var så skojigt.

Det gamla daluret slog 12 korta snabba slag. Därute stod vinternatten mörk och tung. Men ingen katt jamade, ty man var ännu bara i februari.

RELIGION.

Då Anna-Clara var sju år och gick i första förberedande klassen kom hon en dag och begärde en psalmbok.

—Hur så, sade jag.

—Därför att Gunvor har en i morgonbön som hon är så mallig över.

—Det är möjligt, svarade jag, men jag har inte hört, att så små flickor behöva psalmbok.

—Men Gunvor har en.

Alltså gick jag för att köpa en psalmbok.

Det finns många olika psalmböcker. Små, vackra böcker med mjuka skinnband och guldkanter på bladen och så stora böcker med enkla rediga bokstäver. Jag bestämde mig för en sådan, ty den var billigast och barn böra tidigt vänja sig vid sparsamhet, framför allt i allvarliga ting.

Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen. Hon blev nästan lika glad som då hon fick sin första boll. Hon tog boken och sade:

—Den är precis likadan som den Gunvor har. Varpå hon gick in för sig själv och stängde dörren.

Jag satt en stund och tänkte över fallet, tills jag—må gentlemännens alla helgon förlåta mig!—gick fram till dörren och kikade genom nyckelhålet.

Där stod Anna-Clara mitt i rummet framför den stora spegeln. Psalmboken höll hon uppslagen framför sig och med sin falska röst sjöng hon ur boken. Då och då tittade hon i spegeln för att se hur hon gjorde sig. Ibland satte hon hårrosetten rätt och ibland var det ett veck på kjolen som inte låg som det skulle.

Jag öppnade dörren och steg in.

—Min kära Anna-Clara, sade jag, en psalmbok är en mycket allvarligare sak än vad du föreställer dig. För att sjunga ur en psalmbok behöver man ingen repetition framför en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok är ingenting att kokettera med. Då du kommer högre upp i skolan kommer din lärarinna att berätta dig vad en psalmbok egentligen är.

Anna-Clara satt tyst och allvarlig. Så såg hon mig rätt i ansiktet och sade i en bestämd ton:

—Jag vill bara säga dig en sak: man går inte in i ett stängt rum utan att knacka först!

Jag tror inte att Anna-Clara är mogen för de religiösa spörsmålen.

KAJSA.

Nu är det sagorna. Först alla dem om trollen. Om Bim-bam-bo som är så stor och så lång att han kan titta över de högsta trän och se ned på andra sidan om stora berg och skogar. Han har så stora fötter att hela hus och trädgårdar försvinna mellan hans tår. Akta dig för honom när han kommer gående.

Och så är det det lilla trollet, som bara är fult och springer omkring och stjäl små barn och stoppar ned dem i en säck och bär hem dem till sin fru, som är ännu fulare och som kokar de små barnen i en stor gryta. Det vill säga, det vill hon gärna göra, men barnen bli alltid räddade i sista minuten, ty annars sover Anna-Clara så oroligt.

Men så är det Kajsa. Det är något alldeles särskilt med henne. Hon är inte något troll utan en liten flicka och hon föddes en kväll, då Anna-Clara hade mässlingen. Febern var rätt hög, så att vi vågade oss inte på Bim-bam-bo eller det lilla fula trollet, som springer omkring och tar små barn.

—Nu skall jag berätta för dig om en liten flicka.

—Vad heter hon?

—Hon heter Kajsa.

—Hur mycket år är hon?

—Hon är 5 år som du.

—Var bor hon?

—Vänta skall du få höra.

Kajsa bor på landet i ett litet hus som hennes pappa rår om. Hon har en bror, som heter Olle, och han är 7 år.

—Har hon några dockor?

—Hon har tre dockor och så en liten babydocka, alldeles som du. Och så har hon ett dockskåp och en liten vagn för dockorna att åka i. Och kälke har hon på vintern. Och hennes mamma hjälper henne att sy dockkläderna—

Det blir ingen saga om Kajsa. Ty det händer henne ingenting märkvärdigt. Men sedan Kajsa kom till, äro trollen alldeles bannlysta. Vi glömma dem alldeles.

Mitt på dagen händer det att Anna-Clara kommer och viskar i mitt öra:—I kväll—Kajsa!

Ty Kajsa är en hemlighet mellan oss. Emanuel vet inte om henne och inte heller Karl-Olof. Hon lever för oss om kvällarna, då det blir tyst och sömnen gläntar på dörren. Ja, det händer ibland att Anna-Clara drömmer om henne.

Kajsa firar sin födelsedag och sin namnsdag och hennes små väninnor, som vi också känna, äro hos henne och leka med dockorna och Olle försöker spela dem alla möjliga spratt, men då får han smörj av Kajsas pappa. Ty pojkar ska inte vara elaka mot små flickor.

Men så en kväll händer något. Anna-Clara säger plötsligt:

—Vad är existera för något?

—Existera—varför frågar du det?

—Jo, för i dag talade jag om för Emanuel alltihop om Kajsa och då sa han: hon existerar inte. Vad mente han med det?

—Emanuel är dum, säger jag, han pratar så mycket, som han inte förstår.

Anna-Clara är tyst, men hon tänker. Dagen därpå, då jag börjar tala om Kajsa, säger hon:

—Jag bryr mig inte om henne mer, för hon existerar inte—hon finns inte!

Stackars Kajsa. Så gick det med henne. En flicka som inte existerar, kan man inte tala om.

Vi ha återgått till det stora trollet Bim-bam-bo som är så stor att han kan titta över de högsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel ännu inte vågat förneka.

ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT.

—Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra—ä mamma hemma?—och så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett filmdrama fast de var inget kärleksdrama för de var för barn—ä mamma hemma?—och de va om en pojke som bara var femton år men som utmärkte sig för stor karaktäringsförmåga för de stod på programmet och hans mamma var död så dom bodde på en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma var ett porträtt som han stod och såg på och andades så underligt för hans pappa ville gifta sig med en annan tant—ä mamma hemma?—och hans pappa hade uniform för han var kapten på stationen innanför planket. Stens mamma köpte knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion. Och så hade pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och anföll stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför föll omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma och gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa jag till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på biografer—ä mamma hemma?—och sen tog pojken en häst och red i väg utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då flydde alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket och pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i den fast han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt stilig för det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort på en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att dom spelar i Amerika—ä mamma hemma?—men inte tror jag att gumman fick mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä så underliga—

HAVET.

En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.

Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer hon emot mig och säger:

—Vad är det som hörs så underligt?

Jag lyssnar och så svarar jag:

—Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.

—Vad är havet för något?

—Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland!

—Kan man gå till havet?

—Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost. Kom!

Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina kala mörka väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna vattnet. Så gå vi genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar och blanka hällar. Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gått sedan jag sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det oändligas underbara makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och tryck.

—Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står med händerna på ryggen och kisar mot solen.

Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:

—Det var väl ingenting.

Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga havet.

Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr, men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.

DELFINEN.

En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och timotejen. Jag ser på långt håll att det har hänt något, något mycket märkvärdigt, som måste berättas.

Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av ansträngning. Och ögonen lysa.

—Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur?

—Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två riktiga sjöofficerare med uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom och talade vid mej.

—Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom?

—Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde för två och femti och då kommer en barkass med sjömän som rodde och i aktern satt dom där officerarna på en svart duk och dom styrde med ett styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde honnör så här och frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta dom och bad mej hälsa pappa.

—Tackar, sade jag, vad hette herrarna?

—Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med uniform.

Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med en tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och tiderna äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade:

—När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där.

En sån där var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i benämningen, det var bara en sorts förkortning.

—Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande måg.

—Därför att dom ä så snälla.

Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.

En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var kapten på en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och han visste precis hur man skulle hantera en liten flicka.

Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma ombord på u-båtens moderfartyg—hon undrade ett tag om den stora båten var riktig mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns ombord och en morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde sig upp i båten och såg ut över vattnet. Hennes vän, kaptenen, var borta. Tänk om han aldrig kom opp mer!

Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde ingenting—sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten....

Någon ropar:

—Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge.

Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land blåser det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men ändå är det icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i hennes hjärta.

En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är ett vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk, inne i brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld: Delfinen. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett riktigt mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara känner ingen flicka som har ett band med Delfinen på. Hon måste ha mössan var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan.

Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se henne och så togs hon in och blev mottagen som en riktig gäst som bara hade kommit litet för sent. Hon satt på trappan till verandan och såg och lyssnade med alla sina ögon och öron. Vad herrarna voro glada och röda och så de skrattade, nästan åt allt vad de sade. Hon förstod inte vad de talade om, ända tills att den unge doktorn sade något som kom henne att lyssna ännu mera spänt än förut. Doktorn sade:

—En sak har roat mig här på ön—bland mycket annat, för all del—och det är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden bar riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om—har den unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn på sin hatt. Här finns en ung käck fru—över hennes vackra panna lyser Tapperheten i eldskrift, här gå unga flickor med Äran och Manligheten och Fylgia om sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en barnvagn en liten flicka som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på henne stod plötsligt utan föregående varning: Clas Fleming.

Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress. Tänk oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär, gick med en hatt på vilken stod i guldskrift: Karl August Perssons Garn- och Vävnadshandel eller t. ex. Oskar Johanssons Kött-, Korv- och Fläskhandel.

Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara föll i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i mörkret mitt på vägen och sade:

—Jag vill veta en sak.

—Vilken sak?

—Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter Delfin?

—Inte som jag vet—hur så?

Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den.

Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten kommer, lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och tydlig stil: Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och sjöofficeren sommaren 1917.

CHOKLADKAKAN.

En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå.

—I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med.

Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:

—Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.

—Så, vad är nu det?

—Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, jag vill ha den.

—Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende, då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta chokladkakan.

Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro tillbommade.

Solen går i moln och det blir kallt.

—Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.

Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter godhetsfullt den saken åt mig.

Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena handen i soffan för balansens skull.

—Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker och kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där. Där bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på. Jag reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla dit tillsammans!

Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan. Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.

Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och mat och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet och värme, med havet vräkande mot klippor och skär.

Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå min port i staden.

—Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter—om den går—och sedan fångar oss våren i skären igen!

Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en liten sak rätt upp och ned i min hjärna: Anna-Claras chokladkaka!

Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta garderoben!

Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta.

Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna färg över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut för att hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag kommer hem! Allt annat är av intet värde.

Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste finnas!

Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla händelser vaknar hon före mig i morgon bittida.

Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha.

Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått på detta pass i många år. Jag skall anförtro mig åt honom!

Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger och han säger:

—Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det. Jag har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan råd än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon köper en chokladkaka.

Jag funderar och svarar:

—Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat. Jag kan inte vara med om ett bedrägeri!

—Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.

Men jag går hem och jag tänker:

Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få vi se hur det går!

Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i sängen och nickar vänligt.

—God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni kan inte tänka er så vackert—jag talar fort och snabbt och byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra huvuden.

—Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna. Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket fort....

—Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: Fick du tag i chokladkakan?

—Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.

Jag rycker av henne täcket och säger:

—Unge! Vad skrattar du åt?!

—Jag skrattar åt—att—du har—en chokladkaka—när det—aldrig—har legat—någon—chokladkaka—på—översta hyllan i minsta garderoben—för det var bara—som jag hitta på!

Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av kvinnor, hur unga de än äro?

EN FRÅGA.

(UNDER KRIGET 1914.)

Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen. Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig allvarligt och säger:

—Är det krig nu, pappa?

—Ja, mitt barn, tyvärr.

—Vilka är det som krigar?

—Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner.

—Kriga inte engelsmännen också?

—Jo, de äro med.

—Varför sa inte pappa det?

Man får inte glömma något för barn. De äro noga.

—Varför krigar dom?

—Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra.

—Varför tycker dom inte om varandra?

—Det var en stilig grotta du har gjort.

—Varför tycker dom inte om varandra?

—Jag vet inte—det kanske är därför att dom bor för nära varandra.

—På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade vi med dom. Säj!

Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det:

—Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller på och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i utlandet?

I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov!

MIN DOTTERS FÖRLOVNINGAR.

Då min dotter var fyra år, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle kunna säga att han kom direkt från gatan. De möttes första gången på trottoaren utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett fast tag i det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle ta det ifrån henne. Hon kände nämligen endast sina bröder.

Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så sade han, i det han lyfte sin vita mössa:

—Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant vackert rullband.

Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard rullbandet och sade:

—Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt.

Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:

—Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska ha om söndagarna! Vi ä riktigt förlovade!

Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick riktigt vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt så gamla, vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred en allvarlig och betänksam stämning över familjen så fort han kom.

Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten.

—Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard?

—Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte elegant!

—Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord?

—Får jag inte säga de? Ä de ett svärord??

—Nära på! Små barn använda inte sådana ord.

—Men tant Paula sa häromdan: du ä riktigt elegant! De ä sant att hon sa de!

Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var söt och snäll och lät sin nya fästmö leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men på tjugonde dagen av deras förlovning slogs förbindelsen upp. Det var min dotter som gjorde det och man kan säga att hon gjorde det ordentligt.

De lekte i rummet intill. Jag hörde dem tala, högt och ivrigt, och så slogs dörren upp och min dotter kom in. Hon såg allvarligt förargad ut och sade i mycket bestämd ton:

—Pappa! Var ä boxhandskarna??

—Vad ska du med dem?

—Jag ska klå upp Sten! Var ä dom?!

—Dom ligger i ekskåpet.

Hon fick fram handskarna och jag hjälpte henne att knyta till dem om handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar—samma modell som Jack Johnson använder.

Så flög hon i väg och jag hörde hur förlovningen slogs upp. Jag gick efter. Sten låg uppkrupen i soffhörnet och min dotter bankade på honom med de stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte slå igen.

—Vad är detta för spektakel, sade jag. Varför slår du Sten, som är så snäll? Vad har han gjort?

—Han säger att deras tax är lika fin som våran Chapman, men jag säger att deras tax är ingen äkta tax, för han har inget spader äss under svansen!

—Det har han visst, sade Sten.

—Han har inget spader äss! Han har inget spader äss! Han har inget spader äss!

Så slogs den förlovningen upp.

En tid därefter flyttade min dotter till landet och där förlovade hon sig med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anförtrodde mig:

—Nu ska jag förlova mig med herr Frenssen!

—Herr Frenssen, sade jag, är minst tjugufem år äldre än du. Kan det vara riktigt förståndigt.

—Jag ska förlova mig med honom för han ä så snäll!

—Jaså. Jag skall tala med herr Frenssen. Så gick jag över till den unge tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vänligt.

—Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berättat, att hon förlovat sig med er. Kan ni försörja en hustru? Vad har ni att bjuda henne?

Herr Frenssen såg på mig mycket allvarligt och så sade han:

—Jag icke ferstå. Jag varit så litet i Sverige, jag icke friat till svensk flicka. Jag hava en fästemö i Tyskland.

Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat sin kärlek på. Jag sade henne att han var förlovad förut, i Tyskland. Att man icke fick vara förlovad med mer än en i taget, att den tyska flickan skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var förlovad även här. Ingenting tog.

Min dotter svarade:

—Det gör ingenting att herr Frenssen är förlovad förut! För hon ä ju i Tyskland!

Då tog jag min hatt och käpp och lämnade alltsammans.

Ungdomen har en underlig moral nu för tiden!

CLARA

Min dotter, som är 5 och ½ år—det är mycket viktigt med ½—har ett litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet redan då hon var 3 år.

Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som kunde kammas.

Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter kammade henne en söndagsmorgon—det var mycket viktigt, att Clara kammades på söndagen—tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina sysslor och sade:

—Vad är det?

Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra:

—Vad är det??

—Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet!

Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade dolt ett stort, svart hål.

—Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade:

—Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut. Var inte ledsen!

—Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.

—Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.

—Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort, svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!

—Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet. Och han är lika glad för det.

—Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!

—Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men du får inte berätta det!

Min dotter blev tyst. Så sade hon:

—Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!

—Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för det.

Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade torkat, kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.

Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev så glad, att hon hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat sig.

Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.

Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade:

—Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!

Och då sade vi alla:

—Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!

Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade:

—Nu gå vi och lägga oss—i morgon är åter en dag!

Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och pratade och skämtade.

Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan. Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst.

Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade krupit ned under täcket och sov.

Jag tänkte: Var har hon dockan? Var är Anne-Marie?

Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga glada barn sova och i sin lilla famn höll hon hårt tryckt en docka, men det var inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön klänning och riktiga spetsar på ärmarna—det var gamla Clara, den förskjutna gamla Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i huvudet, som min dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka täcket och log. Ty det var ju som jag sade i början av berättelsen: min dotter hade fått ett litet barn, hon hade blivit mor för allra första gången——

I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade:

—God natt, gamla mormor!

Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro ofta så besynnerliga.

ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA.

En dag vid frukosten—det var mot slutet av augusti och sommaren hade äntligen börjat komma—sade Emanuel så där i förbigående, som om det gällt en högst alldaglig sak:—I går läste jag i en tidning om en flicka, som tagit simmagistern vid nio års ålder.

—Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att avlägga alla proven.

Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också:

—Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls!

Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken, och så sade hon:

—Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god!

Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling:

—I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade på huvudet och simmade precis som vi andra.

Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade:

—Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder.

—Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en femtiondedels sekund!

Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av körsbärsblad på baksidan av huset.

Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:

—Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma—du som bott så länge här ute i skärgården.

—Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med fötterna.

—Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna genast!

Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna, vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade:

—Ta lugna tag!

—Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen!

—Spreta inte med fingrarna!

—Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!

Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig, och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle hon göra så fort hon fick tillfälle.

Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan. Med kläder och allt.

—Ta opp henne! skrek Emanuel.

—Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli våt.

Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.

Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde.

Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde mannen.

Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker. Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till.

Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag:

—Nu finns det en ännu större skandal än mej här på ön. Vid Lilltäppan träffade jag en flicka som var precis lika gammal som jag, och hon hade för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn, hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, aldrig varit på bio och sett Douglas Fairbanks!!

Därmed är saken klar. Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära sig simma!

BARNET OCH DET MODERNA SAMHÄLLET.

Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att pånyttfödas.

Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910. Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets skull.

Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte och levde.

Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma. Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med äldre personer, och sade med tårfylld stämma:

—Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare inte!

Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett honom lov att tala, sade han:

—Jag vill bara säga: det är inte så roligt att vara pojke heller!

Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och strax börjar han—eller hon—med tillgjort vänlig röst:

—Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?

Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att vi började i en spårvagn:

—Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben? Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?

Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så ibland.

Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror. Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.

—Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.

—Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om. Matsmältningen rubbas.

—Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen ordning i huset.

Per satte i sig kroppkakan för min skull som var bjuden där och för husfridens skull, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka under kniven och gaffeln, fast jag såg det!

Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut.

Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade genast vid bordet:

—Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill inte att du pinar i dig maten.

Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade rum?

Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna! En amerikansk läkare skrev en gång: för fridens skull en flicka! Ack huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre.

Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma. Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare.

Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid tillgick—tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog, Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder skrattade, hans moder sade: det är straffet! och hans fader smålog på ett sätt som gjorde att Emanuel bröt ut:

—Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!!

Men ingen tänkte på det.

Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd som kräftorna....

Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen—samtidigt som en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa honom eller ej!

De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn, som vågar roa sig med en äldre.

Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket, och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:

—Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt något, men med mig, en gammal människa.

Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte, med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.

ANNA-CLARAS ÖNSKNINGAR.

En dag då Anna-Clara var åtta år, sade hon:

—I min klass finns en flicka som har en ring.

—En ring på fingret?

—Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har den på ringfingret.

—Då är hon väl förlovad?

—Inte—hon har fått den av sin farbror.

Här inställde sig en paus, varpå jag sade:

—Så tråkigt, att du inte har någon farbror.

—Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara.

Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:

—Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.

Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som nya då de bli lagade.

Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och en dag i början av julveckan sade Anna-Clara:

—Det finns bara en sak i hela världen ...

—Vilken sak, sade jag.

—Bara en sak ...

—Det finns många saker i världen.

—Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.

—Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med jul.

—Jag vet inte, vad den kostar, men om—så har jag ju pengar på min sparbanksbok.

Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på. Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor, som kunde ligga i dockskåpet.

Anna-Clara fick vävstolen till jul. Och den räddade den julen. Hon vävde band och mattor på den, blå och vita, men en dag på nyåret tog det slut alltsammans. Det gick inte längre. Det måste läggas upp en ny väv och det kunde endast göras i affären, där vävstolen var köpt. Det blev ingen ny väv, men Anna-Claras dotter är en vävstol rikare.

På våren, då solen började värma, hoppade Anna-Clara hage på en gata, där hon aldrig varit förr. Och där blev hon bekant med en alldeles ny flicka, som hon aldrig sett förut. På middagen kom hon hem varm och röd och sade:

—Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon kallas för Beth och så har hon en kamera.

Jag smög mig sakta ut ur rummet, ty jag förstod vad det gällde.

Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och bländare och sökare. Och det blev filmrullar i oändlighet, ty alla måste fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, spårvagnar, hus och träd och små hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades och köptes album och klistrades upp och så med ett slag tog det slut alltsammans.

Det var i de dagarna, då de stora pojkarna och flickorna togo studentexamen. Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris i konståkning på skridskor.

Anna-Clara kände en studentska och flera av hennes kamrater hade sett då hon talat med studentskan. Anna-Clara skall också ta studenten. Hon skall bli advokat, då hon blir stor. Hon tänkte först bli tandläkare, men sedan hon fått en oxeltand plomberad, har hon absolut övergivit det yrket. Advokaterna pina inte sina medmänniskor, på det sättet.

I de ljusa vackra vårdagarna inträffade två händelser i Anna-Claras liv. Greta som går klassen under Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel. Anna-Clara berättade nyheten så där i förbigående, dock så att en person med fin hörsel kunde ana en hel del.

Efter några dagar sade Anna-Clara:

—Två hundra kronor är mycket pengar.

—Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd nyttiga saker.

—Gretas cykel kostar två hundra kronor.

—Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det.

—Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en cykel!

Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med honom, tills han hade förstånd att gå.

—Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom.

Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade:

—Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom!

—Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig.

—Jag hälsar inte på honom! Jag tar honom inte i hand!

I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon, sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt. Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen haft det förståndet att gå.

—Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag avskyr honom!

Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta sig med en annan.

—Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för jag har ju tagit honom i hand och då måste ju jag bli gift med honom.

—Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle.

—Det är båg!1 sade Anna-Clara. Och så grät hon igen.

—Tror du, sade jag, att du skulle kunna glömma Per-Olof, om du fick en cykel?

Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara levde i en himmel av lycka och glädje och något litet oro att någon förfärligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och stjäla cykeln. Visserligen hade hon den låst och visserligen låg nyckeln var natt på ett särskilt ställe, men vad hjälpte det, om tjuven hade dyrkar som tjuvar bruka ha.

Anna-Clara åkte mycket på sin cykel, både inom och utom staden. Och då hon flyttade till landet, tog hon cykeln med på båten och såg mycket noga efter att den kom i land. Och då hon sedan stod på bryggan med cykeln vid sidan och kameran i handen, fanns det ingen av de små flickorna på ön, som inte tyckte, att hon var det underbaraste och märkvärdigaste i flickväg de någonsin sett.

Så gick sommaren precis så fort som den brukar gå. Och då hösten kom, flyttade Anna-Clara till staden. Som då hade hunnit bli alldeles ny och lockande igen. Gator äro i alla fall gator och tänk så många butiker det finns i alla hus. Och så mycket det finns i alla butiker.

En dag då Anna-Clara äter middag med sin fader och moder och sina bröder, säger hon plötsligt utan någon som helst föregående varning:

—I dag såg jag och Alice en liten bil på trettio hästkrafter—den var smaskens!

Då lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog på mig hatt och rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa.

—Förlåt, sade jag, om jag stör, men skulle min herre vilja göra mig en verkligt stor tjänst?

—Gärna det, sade Alices pappa. Vad är det?

—Det finns här i staden en liten bil på trettio hästkrafter som är smaskens. Var snäll och köp inte den bilen till er dotter, ty då blir jag ruinerad!

—Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestämt!

Och så togo vi varandra i hand på det löftet. Så nu kan jag åtminstone vara säker för den utgiften.

1 Skoj.

BÖRA BARN AGAS?

Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för författarinnans räkning.

Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga då de stifta lagar—de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna, men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld, så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra äldre personerna.

Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.

Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste något avseende vid min närvaro. Det lät så här:

—I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.

—Vad hade han då gjort?

—Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.

Det blev tyst och så sade den andre herrn:

—Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)

Den andre svarade:

—Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att man måste ställa honom i skamvrån.

Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.

Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga strafflagen, men för barnen finns det kvar—i vissa fall. Jag skall berätta en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en försyn.

Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna hörde det och tänkte:

Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är det inte nog? Så osäkert allting är.

Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg—även äldre personer ta ibland sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns det ju en försyn.

Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard Shaw som en gång skrev:

—Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.

MIN MODERS HUS

—Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då du var liten. Vad lekte du med?

—Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst.

—Hur stor? som en riktig levande häst?

—Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.—

—Hur många?

—Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.—

—En sparkboll?

—Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.

—I vilken skog?

—I min moders skog—eller det var ingen skog, det var en park, en stor, stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så vackra.

—Fick du plocka hur många du ville?

—Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.—

—Stora äpplen?

—Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten båt, en riktig båt.

—Var bodde du?

—Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus.

—Lika fint som slottet?

—Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och fint. Och över det lyste alltid solen.

Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.

Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på hatets berg i ondskans dal.