INNEHÅLL: (continued 4)

Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och — möjligen icke fem för min egen.

De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom ventilatorn.

Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas fjärdar.

Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.

Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.

— "Älskade Anatol!"

"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."

— "Hvad säger du mitt ljufva barn?"

Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.

— "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård och sträf i mina öron.

— "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit…"

Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör ett ord.

— "Guds förbannelse…"

— "Bah — Guds — Du lilla fjolla… att i våra dagar…"

— "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."

Det är så… modernt — smålog jag invärtes.

En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade ut öfver hafvet.

Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.

Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall någon var i närheten — någon af salongspassagerarne — en människa i utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.

— "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i världen! — Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt kapital…"

— "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus nipper… Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig…"

— "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet…"

— "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."

Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom stelt stirrande på henne.

Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:

— "Nåväl — efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan. Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så…"

Skeppsmusiken — en septett — spelade i detsamma upp en kadrilj på det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.

Parets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas röda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad, stödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande, kärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga mustascher.

Här tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag uppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit god vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna efter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm rekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den sjuke hemresande "sjömannen".

Jag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. "Nå, hvad står på, my dear friend?"

Stum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han endast:

"Merci, mon ami — C'est ca entre nous." — — —

"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?" ropade öfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade vid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i flere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade sig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande den på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade sykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den är lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är ståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt skildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.

På utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla ångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en bärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.

En gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd dock den arma Camillas anskri.

"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!"

Och vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags hotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter några förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.

Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid. Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen. Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.

Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra mångfärgade lampor.

En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor — en hel karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar — hyänor eller sjakaler — kring något kadaver.

Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.

Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas, eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.

Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad med lysande bojar.

Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar. Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga negerfarkoster.

Nu… någon klappar mig på axeln.

— "Herr doktor!"

— "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just passerar detta egendomliga ställe af jorden… Emellertid, jag sökte Er". — Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.

— "Det har händt något, herr doktor?"

— "Javäl" —

— "Ah!"

— "Hon är död och han är häktad."

— "Min Gud" — utbrast jag förskräkt. — Allting sken i rödt därute på Röda hafvet.

Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu hvitare… Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor, kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan på Röda hafvet hon druckit sig till döden — såsom hon då trodde, tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med sin förförare — hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.

Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat passagerarne i första klassen.

Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och gingo därefter sorgsna upp på däck. — "Min vän" — yttrade läkaren — "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott. Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen nu och blir sämre…"

— "Detta fall är väl ett undantags fall" — mumlade jag.

— "Låt vara" — genmälde doktorn — "i afseende å mångfalden och den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop, nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda: Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för dina medmänniskor. Annars", — tillade doktorn och gaf mig handen till afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets kolossala egoism gör oss — civiliserade — till kannibaler, mera raffinerade än urskogarnas".

I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta hafvets kust.

Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit! kom hit! — men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.

Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah, människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och kropps välbefinnande, utan…?

Därför — farväl du varma sköna Afrika!

Slutord.

Ändan kröner värket — Talatta, Talatta!

April 1891.

När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri, till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga, att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar, gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.

Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån, tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.

* * * * *

Ett ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan beträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla vintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till isklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra icke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig mig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag uppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare till en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till saken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott, rån och mord — den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med mig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: "Diamant som diamant."

Anmärkas bör dock att ett par "patenta" karlar med stor hjärtlighet emottogo sin gamle, pröfvade kamrat. — — —

* * * * *

Egyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns prunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende fjord… Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen, som Suomis granithällar i morgonrodnaden…

Cypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så vemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd…

Mozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra…

Natals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och blåbär, tycker jag…

Kaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som "en sup renadt" eller "en tuting" drucken hemma i Finland…

Konstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot Helsingfors…

Bosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men dess glans öfvergår aldrig — i mina ögon — ensliga skogsjöars i vårt land…

* * * * *

"Che coglione" — hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det, men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.

En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust, glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny infami.

Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.

Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens eget fel och den får skylla sig själf.

Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne filosoferade och Kristus predikade.

Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade af sin egen narraktighet.

Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller, ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa — sekel efter sin begrafning.

I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen gifna förmånen — till fäderneslandets bästa, genom donationer och företagsamhet.

Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!

* * * * *

Om man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt fädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida sig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga och småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig detsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade paradiset — så — om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela mänskligheten och känner sig, om än annars olycklig — dock lycksalig.

Måtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga! Lefve Finland! Eläköön Suomi!