INNEHÅLL: (continued 3)

Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.

Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.

Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt "Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"

En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det bäska, men välgörande läkemedlet.

Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i nacken återse vi spången.

Och munförrådet — jo det var det mest humoristiska kapitlet och det för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.

Ja — inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa nöjsammare för det.

Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af aktningsvärd storlek.

En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor, utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs. Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.

Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott skryta med våra trasiga kläder — förlåt — Jambone och jag dessutom med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.

Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning. Som jag engång nämde — mig ansåg han vara "en blott till last", ett nonsens — och rätt hade ju karlen i det stora hela. — — —

Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde på blancmanger!

Och kokt höns med ris! — man trodde sig ett moment vara turkisk pascha vid pillaven.

Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så hungriga voro vi. Cassava, bananer — O! De unga flickorna, eller som bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone, som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. — Jag förvånar mig alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern, och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."

Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden — utom i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han, den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad djur det tillhört — fast en Homo sapiens.

Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande — hufvudsakligen i slafvar — som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.

"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten. Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att något berömma honom hos H. H:t, så hade han — Kulum ul Haleh — intet synnerligt däremot.

Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla — icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med sig…

Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och Adeln", men ännu mindre därborta…

Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.

En dag därefter, — vi voro icke ännu fullt äterstälda efter strapatserna i skogen, — reste vi norrut med herr Kuluins karavan.

"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud var det och norrut gick det.

Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen — respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men underrättades sedermera om att det var en ko.

Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen — äfven barn — fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.

En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där "inglesi" sades röra sig.

Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?

Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets rytande — jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel" dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar eller ett ämbar vatten — att ej tala om andra vidrigheter vid ett sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda här i vår jämmerdal.

— Nog f—n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska bofvar ändå!

En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen" uti deltats smygvrår eller Gud vet — hvart!

Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.

Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart nog många gamla — fiender. Fatum est — man undgår ej sitt öde!

Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma väl nog olika, på en grushög.

Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.

Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna mörka molnen.

Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.

Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon glänsa när månen skymtar fram.

Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla pelare — hvarken romare, dorer eller korinter — och grushögar och halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor — eller grafvar!…

Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??

Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!

Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan försjunka i förgängelse — för evigt? Aldrig!

Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig, får ej — om jag ock skulle vilja.

Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå "daska" vi ned för floden — tvänne "kolorerade" utanpå och en som är det innantill.

Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone Zambesi och redan Moses Nilen?

Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.

Hinner blott kasta en blick på Chiloane — lågt, sumpigt, moskitiskt och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.

En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig herrn med briggen m.m. — och därmed blef det — utom att guvernören blef afsatt, naturligtvis.

Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter, men så är gu'nås visst icke fallet.

Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter många motigheter och faror.

Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och Pungxve floderna i norr.

Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik. Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande gamla farbror "Limpopo" — ångaren —.

IX Kapitlet.

På tropisk stråt med Simo Eskola.

Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien. Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad "karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier. Djunga.

Februari 1891.

Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka 150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.

Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken, men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt vaken, och så — skakade vi hand.

Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs — tyger, kram och — krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af 1 för 100. — Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt, skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit skeppet för en stund.

Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan färdas landvägen.

Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste söka "krafla" oss upp till Mozambik.

Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri, Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och Kilimane.

Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga lotsstationen.

"Altså allright Simo?" frågade jag.

"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" — mumlade S. Eskola till svar. "Jää pois sitten" — utbrast jag, "menen yksin" — och i förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f—n anamma" och "s—a, p—e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E. plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!

Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.

Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort, ett fäste blifvit uppförda.

Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna, bristfälliga fästet, och så litet passande för en — guvernör! Den mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet. Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.

En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.

Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen klok här i världen…

Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock döden värre än han vid Waterloo — eller är det en brinnande önskan att uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland — Eläköön Suomi, till domedag!

Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot — den halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så — nå — så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.

Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från Kilimane näjden.

"En avant". — Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande frustade.

Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.

Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde jag honom sjunga — i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband", och "Klara stjärna du som strålar" — slutligen "Jäkeln hvad hon va' nätter den blå, den blå". — Endast en eller par strofver naturligtvis! Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella" m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi — i trio — klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci — han hade godt gehör — uttalade orden ungefär så här.

"Hirrhurrhärrli Sungiskäller Ssmhumischång."

Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.

(glad) Hullu — buppu Hu—u—boo Buppu — hullu Boo—u—hu—u—u, Si signór!

och

(sorgsen) Malumi — wauvgwe Kalatschi Makwali - mfazwe buldaki No signór!

Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. — Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom äfventyren.

Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela Afrika — på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.

En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg, hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på ett sockerfält.

Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar och bambuskogar, — ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.

Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma "kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.

Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för rensning af deras täta, ulliga lugg.

Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon till och med.

Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken, tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S—a P—e satte sig den något originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i den dunkla dagern på en mindre — krokodil, som förskräkt lommade i sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna" värkligen voro kullfallna trästammar.

Sånt ska ock hända här i världen.

Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.

Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.

Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.

Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.

För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane — fyra skulle varit schangtilare — "Aber schaber! Aber schaber!"

Omöjligt att orientera sig!

Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.

Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga trygga och säkra "tervakukot".

Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut. En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig — och äfven jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."

Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet — att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag åtminstone fått gälla som sportsman. Ja — skulle jag hafva trumpetat ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då, detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben, tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på sandbädden vid Zambesi!

Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.

Paddlarne — ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt — vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig sälle.

En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla soltält utspända midt på strömmen.

Den portugisiska fregatten har följt med. — Det ser ut som om gamla Limpopo vore under polisuppsikt.

Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande — till det yttre — på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från en svunnen tid — kanske från Vasco di Gamas — så liknar den bilden af en större riddarborg från feodaltiden.

De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den snöda jorden och händelsevis — Gud vare tack och lof därför — varit finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor sträkt mig sin hand i mången nödens stund. — Tertio om icke kapten H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke sprang, — förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.

"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i kritiska ögonblick.

Jo — människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne i två smorda hjul. — Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot arbete ombord sluppo de tvänne finnarne — af första och fjärde — rättare femte — ståndet — med till Djunga eller Matla Antonio — efter behag.

Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" — nej hela världen var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män — och värst för den ena…

Hem var det långt ännu — och hvad sedan om det nu icke varit så långt? Jo, däri låg knuten — en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!

Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens". Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: — apulainen. Allah in Shallah!

Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.

Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.

Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få ett saltvattensbad. — "Bästa vän — hvad ni är opraktisk" — säger han slutligen. — "Jag kan ju skölja öfver er med det samma — det kostar annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får ni dessutom ej alls bada i mässen".

Det var logiskt.

Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad gratis.

På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper — och äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller under däck.

De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna. Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga endast: — "Aha — jag tror jag imponerar!" — Jo — det ena är lika löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor, är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".

Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam, Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut några — för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.

Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför reflexionerna — bona fide — göra sig själfva. Huru de kunna glamma och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att de ej hemma häller haft det — så alt för roligt.

Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött, så lägger han sig gärna genast till hvila — om i skuggan af den från feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar honom föga. Våra europeiska emigranter — utom i vanliga fall finnarne — se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta — rättare en tung börda från ryggen…

I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor. En gammal filur — en värklig "pelimanni" — både en fiol med tre strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m. i den stylen — alt under lifliga rop, sammanslående af händer och stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla väderstreck.

Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd. Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E. och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med ordet humbug — på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman". — Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i förfärdigande af flätmattor.

En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med mekaniska anlag.

Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar utanför Djunga — Angoscha — Maladschi. Det vanliga sceneriet med skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland. Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.

X Kapitlet.

Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.

Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista stormstegen.

Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. — Nå, nå tids nog och rum tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.

Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden, och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt på årorna.

Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och hala båten ett stycke högre upp.

Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande dunkelblå.

Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. — I förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda frukt.

Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår frukost.

En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.

Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig, ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga figurer. — Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om skuldrorna och häftigt ruskar om mig:

— "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f—n har du kommit hit?"

Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än — "ja, säj det!"

Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt. Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en annan, alldeles glömsk af att han — eller med förlof hon — inför vår Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet, kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. — — —

Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat än heder.

Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår marsch till Mozambik.

— "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."

Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt ofta nog ingripa uti människolifvets gång.

Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.

Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar, koppor och feber.

— "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo Eskola.

Stackar S.E.! — Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få skåda annat — en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister, som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.

Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade oss till hvila sent om kvällen:

— "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en vägviserska"…

— "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.

— "Ja — en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad färgade hans insjunkna, bleka kinder.

— "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig igenom skogarne."

Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga gräsliga, vidunderliga…

Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit hemsk nog, men Nahakwa var svart och — vanan blir halfva naturen — jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar — och i godt sällskap till på köpet…

Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt; medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade; medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med svag, dämpad stämma lärde mig — resignation; medan jag mer och mer försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna, ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var Nahakwa!

Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt — antagligen mkua-sahili. — Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd, då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid affärströftåg i det inre.

— "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock säkrare."

Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet efter ett egoistiskt lif.

Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."

Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.

Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig respekt.

S.E. — gubben fattig — strök helt belåtet sina stora mustascher hvar gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej liten oro.

Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.

Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi gräto bägge — ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver — annat kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja nog för resten.

— "Lefve Finland till domedag" — voro denne vår fjärran vistande landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade stora, starka palmfiberhatten.

Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor. Jo det går skönt till här i världen!

Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. — Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter, kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig tidpunkt, vid lämpligt ställe.

I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora "tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.

Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter, antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, — de senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.

Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?

Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.

Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad. Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle; ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång rad af något slags tropiska popplar — pinier — hvilka bildade alléer dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar af antiloper. — En art af respektabel storlek har utomordentligt långa korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar — gamar eller örnar — kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.

Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden. Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande hvita eller röda fläckar — vatten, nakna porfyreller granithällar?

Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.

Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.

Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E. och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan om oss hade nästan slocknat.

— "Hvad nu?" — frågade jag yrvaken af S.E. på finska.

— "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."

Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.

Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och proviantlådan — alles war weg.

Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på hvarandra, med våra filtar i handen.

Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en sarkastisk ton yttrade:

— "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med henne hos 'Juhani herra'."

Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen — därom kan jag icke gifva någon upplysning.

Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen, lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt. Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man kunnat läsa, skrifva och — räkna tänkte jag — jo — räkna galet.

Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.

Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss i sticket.

Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där mycket är guldet värdt! — Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske, där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt kompassnålens anvisning.

Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen. Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer…

Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss, under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt… Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och… En öfverraskande syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden. Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första älskarinnan kastar sig i hans armar.

Gamla gossar, vana gossar!

Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i vanmakt, och släpat oss till sin by.

Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf S.E. mina farhågor.

Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i Nagulue.

"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p—t saavat meidät kiinni ja kentiesi pistävät meidät kattilaan" — menade S.E., och jag instämde fullkomligt.

Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss, nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.

Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke bekymrat sig om att placera längre undan för oss.

Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.

Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången hackas till kalops.

"S—a p—e" — utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.

"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."

Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt. Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn — vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för oss följderna.

Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett mullrande rytande.

"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.

Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som mot lejonet i samma fart.

Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet. Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.

Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade, hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället, stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring. Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen. Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver. Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.

Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande höjder.

I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa ligger inbäddad.

Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män… Frie finske män — hvad pratar jag för galimathias?

Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet, den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett och benknotar — "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.

Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går ikring med bättre tur än mången annan — på andra ställen af Afrika, ty denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas sällan af hvite resande.

Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det innersta inre af kontinenten.

En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås, talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.

Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda på om de brukade äta upp hvarandra! Bah — mitt öde var endast att samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon lyckligare lottad, kompetentare landsman. — Emigration till denna näjd kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.

Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och apor, och apor, och apor. — Huru gärna hade jag ej tagit allesammans — ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens begapande — en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack — jag hade blott en blomma — protea argentea — med mig som ett litet minne; dock äfven "Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo — min hälsa strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne, ehuru något fatalt.

Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag — med vinchester kula — skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya. Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade redan vägen framåt i ett par trasiga skor och — kolt — en röd flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker bomullsnäsduk.

S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller — Bombay, medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.

Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest skogbevuxna mon — en furomo var det ej — skulle egt sina behag under intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig; denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett pärlhöns — men nej det bestods icke.

På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något ljumma vatten.

Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten: Mozambik.

Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".

Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade. Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara nervös.

Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen och packet" — hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt — altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.

— "Skola vi inleda bekantskap?"

— "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."

— "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" — tillropade vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen. Den sista formligen rullade sig ned.

Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning. Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.

Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.

De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa, mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.

— "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.

— "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen till staden".

— "Well", — återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta sätt" — den unga kvinnan var högst femton år. —

— "Well" — genmälde S.E. — "Förklara åt henne saken".

O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en så grasiös slängkyss som möjligt.

Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand. Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi. Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla sig hvita vid högtidliga tillfällen.

Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.

Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E. att göra detsamma.

Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta flickan.

Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer — äfven om de äro kulörta — har för visso det. I stället för att schappa begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason — ytterst lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var dem välbekant — namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.

Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro — halfnakna för att säga sanningen — hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa ylleskjortan ännu i behåll…

Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt fullvuxet fruntimmer — hennes mor? Hon var iklädd den röda flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles omåttligt med ockra och palmsmör — så nog fruktar jag vi lämnade ett krossadt hjärta därborta i byn Matumba.

Fruntimren gåfvo oss en kokt höna — oplockad, stekt manihok, litet kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag. Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss, medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom uppäts med ben och vingar.

En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss proviant.

Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo — otack är världens lön!

Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar — emellan 5-6 f.m. — från en dominerande punkt se någonting starkt glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en minuts reflexion utbrusto vi på engång:

"Kyllä se nyt on kaupunki."

Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten sig sträckande skogsregionen och sumplanden.

Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi blott förmådde. — Det var människokött, åtminstone hade — tvänne svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.

Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.

Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig, allmän sensation intågade i Lumbu — en negerförstad till Mozambik på fastlandet.

På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu, en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.

* * * * *

Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis — gevaldiger — som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och staden Mozambik.

Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett glas utmärkt vin hemma hos sig.

Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.

"Si" — utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är kryddkrämare".

Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska herrn.

XI Kapitlet.

Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).

Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk — engelsk — tysk — zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid. — Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.

Mars 1891.

I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne. Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom, nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen, ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven ytterväggen ej altför solid.

En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda på alt som försiggår inom hus — både se och höra. Märkligt nog lär negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för skvallret. Allting förefaller hvar och en — så naturligt.

Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.

Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.

Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något som går under benämningen ekipager.

Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta. Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga, endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest giftämnet är förkapsladt. Andra — t.ex. en af våra vägvisare, den famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af — "tse, tse-tse, tse."

Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga. Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s. tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om hemmet — huru anspråkslöst det än är… Makua-kua karlar torde vara farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter upp dem.

Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.

Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt, erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare. "Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah, ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till torgs.

Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, — jämte ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar. Indiska köpmän, som på slafhandel samlat — in partibus infidelium — oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt och indiska rupees.

Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för handel med indiska och afrikanska vilda djur.

Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska djurslag för vår Högholme.

Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper, tagas af dem gärna i utbyte. —

Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.

De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat brefvet från den namnlöse landsmannen.

Icke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för våra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla. Dessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste var besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka otroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!

Nog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och negrer! — —

En stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några stora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett batteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören lät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde operapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter och bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans Excellens — jag var en stund uppe i lånad röd frack — och slutligen stor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.

På redden illuminerade alla fartyg.

Ingen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet — åtminstone här i Mozambik under festdagarna.

Lustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en militärorkesters ackompagnement.

Om kapellet spelade glada eller vemodiga melodier — lika godt — de svarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än surrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på en bänk och skrattade så att tårarna tillrade.

I början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig. Till slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet — den svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen karl närma sig, — —

H:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt ansikte — åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter en festmiddag — och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat till det andra. — Den nuvarande sultanen, hvilken för några år tillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och godmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk politik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela hans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.

Sultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af arabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre ångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och bankir samt världens största grosshandlande.

Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till Mozambik och tog — med Adamji khan's bistånd — oss ombord.

Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand, — ja — af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att "vigga" och detta tröstade mig något.

Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji "lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på storluckan, där han tykte det blåste mindre.

Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var riktigt hyfsade karlar.

— "Med nöje" — svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller engelskan.

På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två hyggliga negrer till vänner.

De hette Mohammed — en lång, ståtlig, allvarsam man — och Abdallah — en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.

Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel" och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra hade varit med på Emin-pascha expeditionen.

Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden lifsfara, till + 1.

Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem. En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette Luuri — ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.

Vid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar och uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.

För att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa i allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande sträcka som t.ex. Svarta hafvets.

Oroande underrättelser kommo från Tunga — också ett namn — där en upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela garnisonen och alla hvita.

Vår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de indiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid infarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.

Efter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den portugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.

Adamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade åt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af garnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande individer hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en portugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med pick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.

Damen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen. Portugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.

En laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal sångfåglar "winchades" upp på däck.

Då vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter, en stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett hafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå bringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara kolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen, som genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med sig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl sluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en hjälpsam hand.

Det hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.

Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar, hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den 4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.

Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej ett Konstantinopolitanskt.

En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.

Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man från St. Helena.

Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.

En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta! Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig — och för mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren extra humbug.

Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här i världen — ingenting vet man, fast man pluggat — till och med förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu — Mpwa, upptäkte jag — naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla språk jag hörde — vi talade finska — alla de ting jag betraktade…

Kameler med förbundna ögon — användes som kvarnar…

Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s. med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur staden, förbi fängelset — en sevärdhet — och utmed den goda chaussén, som leder rundtom ön Zansibar.

De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.

De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som tillhöra konsuler eller rika köpmän — af alla möjliga religioner.

Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset, en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten, där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.

Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga, till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs, bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin impressario och jag, m. fl.

Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en eller annan konsul.

En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.

Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.

Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag göra, då — — — några "lifvade" engelska matroser från Mombassa och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget. Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon krog på en snaps, innan någon skandal skedde.

På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga skulle man trott tillhöra en annan planet.

Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga fångar — slafvar? — sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin — härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; — ts — där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och trumpeter.

Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé 1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar, den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A. Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla skandinaviska och finska missioner tillsammans.

Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.

Men huru slippa hem?

Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.

Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten hustru, — att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan, invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från Madagaskar hade redan anländt.

Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar — utbrast jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."

XII Kapitlet.

På tropiskt haf.

Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, — icke att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao och hela hans här, — Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och skummade mot bogen och kring propellern, — solen, som redan närmade sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den väldiga ångarens stönande inre.

De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte, föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor, papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell, och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så rödt tedde sig alt för blicken. — Men nej, plötsligt upptäcker man en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd! Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring ögonen — af gråt!

Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme", med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för ett slags melankoli — "sjösmärtan" — törhända en afart af nutidens allmänna hemska åkomma — Weltschmerz? — Ingalunda dock att förblanda med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista klassen, utan komfort eller lektyr, så, så — nå ja — så karl man är, begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma. Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur man än blir sedd. — — —

Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och lyssna… Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen…

Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen! Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.

En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval, elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska uppsyn och sökta later.