INNEHÅLL: (continued 2)

Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta fått lof göra det.

Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra egna — "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" —

VI Kapitlet.

Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.

En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och "The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten "Meta".

November 1890.

Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse, Kalle och den store kapellmästarens lille son.

Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe", så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem — med mig naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad, där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det prosaiska namnet "Butterworth".

När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden, Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf. Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl, ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt reservkompani för att reda sig — och ändå är det troligt att hvarken han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med helt skinn i behåll…

Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande, hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare raster än någon halt för att tända på pipan.

Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder, hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande, hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.

Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där, synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt…

Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i Sofalalandet, på 20° S. Latitud.

Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à 20 dygn.

Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke lämna den ifrån mig.

Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma fotsulor.

En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning, erhålla någon förplägning, men då jag var till fots — boerskonvenansens första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra nog för många rackare — då jag var till fots och icke talade den gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och hennes unga döttrar — grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.

På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru, bildadt folk, som af något skäl — M:tons familj ville ej låta de unga gifta sig — hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster. Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".

I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska hvita tösar — tyska bondflickor — andtrutna fram till vagnen.

Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag handlat orätt. — "Nej för all del" — genmälte den ena. — "De elaka kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter". Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk farmare, en af de sista åt detta håll.

Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af gamle Eljens lilla farm.

Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre romantiskt. Han bodde här sedan 1875 — i trakten af Komgha — och hade 1855 med tyska legionen kommit till Afrika.

Eljen och jag blefvo goda vänner — sämre har jag haft hemma. — Rik var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många goda råd.

— "Blif här och gift dig med en af mina flickor" — brummade gubben. "Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset". Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade barn och redan var gift andra gången.

— "Du har då kommit hit för diamanterna?"

— "Nej — endast för att genast återvända hem igen."

— "Ah — du reser för emigranter då?"

— "Hm. Så ungefär" — mumlade jag otydligt — och lofvade sedan att sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga beridna poliser.

— "Tack skall du ha. — Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer ha ju ända till dussinet."

Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen och hviska: "Auf wiedersehen".

Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden. Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i hågen.

Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne — puukkon hos våra landsmän — stuckna under ena armhålan, stå bredvid mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck än — "Faza, Faza"… Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!

Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder, knäpte på geväret och upprepade skrattande — "Faza, Faza. Yes, Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla bössan med tillhörande femton patroner och — vännen Meyers klocka räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala dyra färjpengar i Afrika — åtminstone vid knepiga tillfällen!

Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är, betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min värdelösa gamla frack.

Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla ansiktet till en del vändt mot mig.

Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om revolverkolfven.

Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok, järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd (Oreodaphne) — ett sorts "teak".

Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i Kej floden flytande häck.

Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de månljusa stunderna.

Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant läte underrättade mig om att förföljaren var en — åsna.

Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.

Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och antagligen den sista. — Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete- och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader, en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock på flykten. Stor uppståndelse!

Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.

Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef förd inför "el capitano".

Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.

Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!

Men ack — högmod går för fall. Ändtligen — välbestäld högre tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och häftiga magplågor.

Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt, lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader på engelska:

Min dyra M:r A.

Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt

vännen James H:ton.

Märkvärdigt!

Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan i hembygden somliga utspy blott etter och galla.

Hvad skulle jag göra?

Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?

En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om framtiden. — — — —

Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" — till minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen "The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade voro matroser — troligen förrymda — så hade H:ton fått detta smeknamn.

— "The old man" — vallacken nämligen — gjorde icke sin första tripp öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.

Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben" åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. — En dag blef jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar, hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper — i akt och mening, tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.

Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå mig in på lifvet — de voro till antalet sex — och den störste till och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd. De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag, innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8 till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle hinna anlända.

Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick tid att kasta mig på hästryggen.

"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan asegajer till höger och vänster.

Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben med.

Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old man." — Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan genomvadat.

Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, — Det fria Kaffraria —, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.

Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en nigger.

Ja — fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som anländt för Maschona-affären:

— "Mig icke vara nigger (negro) — mig vara soldat, kungens soldat."

Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen — eller om det sedan är bara fåfängan. — — —

Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.

Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess stränder.

Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de med.

Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt sig segerpalmen — Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss sinsemellan.

Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.

Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.

Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater" hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden. Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset — pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen upprörda sinne.

Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt, men se där två af mina vordna svagheter…

På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är en plikt, men en häst!

Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt begripligt föröfrigt — ty karlarne voro troligen uppbådade till "värneplikt", med anledning af "krig."

Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut, slutligen i språng.

En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig. Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.

Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig riktning mot hafvet.

Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag törhända fått samma öde som han — före honom.

Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver bärgstopparne.

Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!

En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens beskaffenhet och jordmånens natur.

Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att stupa öfver ett par lik — strypta äldre negresser, ty jag finner ej nägot blodspår.

Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.

Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!

Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band — de finska färgerna — men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt 100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en vik, ty sjön därute går hög.

Engång har man tur, en riktig bondtur!

En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.

— "What do you want?" — ropar en af männen i båten.

Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken, ropar på svenska:

— "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"

Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.

— "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" — Ett rep susar genom luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord å "Meta", kapten J. Petersen — en hedersgubbe — som skakande på hufvudet frågar:

— "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna befinna sig i slagsmål."

— "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta om hemma", svarar jag.

Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot strömhvirflarna.

— — — Like giant sentinels on either hand, The stately portals of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free, Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain, krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till, midst this scene sublime, it ends its course. — — —

Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet — såvida vi icke från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de siècle…

Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" — hämnas stackars "Old man!"

Den 22 november 1890.

Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.

Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med föga hopp om fyrkar i bref — ja icke ens enkla bref från de femhundra eller tusen vännerna.

Men man är så otacksam, så omöjlig… i sådana stackares ögon, hvilka äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få den reducerad till en enda, simpel gåspenna…

Nå, nå — så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när man älskar sina fiender…

Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan — grått, blått och grönt — nakna klippor, himmel och skog — skåda "tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka lysa som eld långt ut till hafs — i ljusrödt, rosen och blodrödt — däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän, anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder — af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan något besvärlig och dessutom något dyr!

VII Kapitlet.

Kolonin Natal.

Durban — också en hufvudstad. Torra statistiska data — för helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad. Titulus Simo Eskola anträffas.

December 1890.

Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms', Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och profpredikan.

En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. — — —

Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.

Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel, vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver hamnen en "Alphydda".

För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.

Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre den hinner ut i ocean.

"Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra naturen —.

Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.

Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir på efterkälken.

Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram; dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll. Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.

Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det — kan tagas för säkert.

Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.

Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.

Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss, men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal; dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t Natal. Sker detta icke — desto roligare.

Apropos — hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.

Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en rättvis och god.

Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.

I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.

Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala om det viktiga "jaget" — en god princip för en hel nation, men öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen — för att således slippa att tala om mig själf skall jag — äfven för ombytes skull — på några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några paralleler med rivalen Kap.

Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström — den senare bosatt i Maritzburg.

Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal — han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.

En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera traktera läsaren.

Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet, något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser. Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars — Dinga, Panda, Cetevayo och Dinizulu — täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!

Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som hon är af olika jordspekulanter.

Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och med mejerihandteringen.

På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer och mer.

Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.

Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750 eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet, kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.

Här kan omnämnas huru strutsen plockas.

I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej jordens slugaste djur — man kan plocka djuret tio gånger, innan det anar oråd och får motvilja för låren.

Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner, guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser, (acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter — utom hjortron och lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats, valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare tropiken.

Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för värmen är 64° Fahrenheit — Londons medeltal är 50°, Brisbanes i Australien 70° och ön Mauritius' 76°.

Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.

Till intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en fast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med kroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet förslår, får äfven vara en lefnadsregel — i början åtminstone. Gentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer, äro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor. Icke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt sträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl…

Landtbrukare med mindre kapital — to begin — samt efter dem folk som lärt sig ordentligt något handtvärk "do best".

Förresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna som vill "do well" — kan göra det lättare i nya länder, än i gamla, där korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls något gjordt (sic.).

En äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut nödvändigför emigranten — han må nu begifva sig till hvilken ny näjd af världen som hälst — undantagande Sibirien.

Fogdar, öfverherdar — negrer användas som vanliga vallhjon — och domestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare — öfriga använda negrer — erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning af ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och med det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna — kvinliga 25 shillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2 till 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning — utan mat och kvarter: —

Bokbindare (blott i större städer… 6-7 shillings. Typografer — " — … 8-10 " Tegelslagare … 6-10 " Snickare och timmermän … 7-13 " Murare … 7-12 " Sadelmakare och garfvare … 5-10 " Stenhuggare … 9-16 " Skräddare och skomakare … 10-16 " Maskinarbetare … 10-17 " Finsmeder … 7-11 " Grofsmeder … 10-15 " o.s.v.

Den högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.

Inackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden, medan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.

Priset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7 d.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh. (indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.

Ofvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på: ett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.; rockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.; täcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard 2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd. Tullförhållandena äro relativt liberala.

Kapkolouins budget etc.

Inkomst 3,039.280 eng. pund. Utgift 3,384,287 " Statsskuld 21,171,855 " Hamnstyrelsens skuld 1,289,439 " Värde å räntegifvande egendom 37,799,508 " Area odisponerad kronojord 45,298,808 acres Jämvägarnes utsträckning 1,599 eng. mil. Telegraftrådens utsträckning 8,663 " Landsvägar 8,400 " Vingårdars antal 70,000. Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328. Andra nationers 275,789. Export af ull (1888) för 2,182,000 pund.

Från 1 januari till 1 oktobor 1887.

Export: Strutsfjäder för 295,519 £. Fisk 15,844 Diamanter 3,120,163 Skinn, hår och horn 494.234

Kolonin Natals budget etc.

Inkomst 811,925 eng. pund. Utgift 622,175 " Tullinkomster 1887 140,405 " " 1888 231,407 " Af hvite uppköpts 6,000,000 acres land. Reserveradt för infödingar 2,000.000 " (Zululand icke här inberäknadt).

Statistiska data öfver befolkningen 1886.

Kapkolonin. Européer 40,000. Infödda européer 300,000. Halfkast 50,000. Infödingar svarta 660,000.

Natalkolonin. Européer 5,000. Halfkast 1,000. Infödda européer 40,000. Infödingar svarta 500,000.

Transkeilandet. Européer 300. Infödda européer 300. Halfkast 500. Infödingar svarta 25,000.

Boers. Orangestaten. Européer 350. Infödda boers 62,000. Halfkast 2,000. Infödingar svarta 75,000.

Boers. Transvaalstaten. Européer 5,000. Infödda boers 80,000. Halfkast 1,500. Infödingar svarta 600,000.

Basutosland. Svarta 170,000.

Gricquland. Svarta 50,000.

Betjuana (engelska). Svarta 300,000.

Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith, på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt, samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt spökgestalter.

Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar lägre ned.

Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen — då — ja — då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro är "herdars och herdinnors".

De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de yngsta — ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande, flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor, skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga, magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften — alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks "hvita fru" — (jag misstänker han hade några svarta med sig också) — med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg utsträkt på gräset nedanför.

— "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och röfvaren till oss". — Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. — "Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit i väg med oxarne, vagnen och godset". — "Skrik ej så högt, han kunde höra dig och det vore minsann en skam". — "Höra — han må gärna höra — desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken". — "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.

Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.

Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: — "Med tack för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag…"

Vanlick steg upp från sin liggande position. — "Gud dömme mig, om jag låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela långa vägen till Howick — då man kan få trefligt ressällskap — nej pass! Hvad tror ni mig om?" — Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".

Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra fot högt vattenfall.

För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå affärsförbindelser.

Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie, valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar sig.

Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda, svartbruna hyddor.

Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal officiel."

Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa, och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i egenskap af officiel tidning.

Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet, och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar" litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda tidningsorganen.

Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått till sina fäder — Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu — men deras småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse och några andra, bra litet af äran.

Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos sitt folk.

De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda "karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen, medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på hufvudet.

Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns uppsteg.

Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung" Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe, iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika utförde egendomliga, groteska rörelser.

"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."

Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens reformförslag.

Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.

Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan "Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.

Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han, "högdjuren äro alltid otacksamma." — — —

I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i hopen.

Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass eller i reserverade kupén — jag åter ville åka med vildar. Efter många om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.

Maritzburg med sin härliga park — parker äro nu engång för alla de sydafrikanska städernas stolthet och prydnad — samt sitt annars något föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen fallne — Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa — Maritzburg med minnet af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den andre finne, och deras mig visade vänlighet — Maritzburg skymtade ännu i hågen då tåget bromsade. — Jag böjde ut halfva kroppen och såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att komma fortare fram med ånga.

Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick boern med sin vagn fortsätta färden — i diket, och vi brusade framåt för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår Nikolaikyrka.

Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta utan penningar och utan arbete…

En vecka låg jag hos R. men fåfängt — marknaden var öfverfull af från Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen. "Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till mig.

En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland — äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen var samme ädle gubbe som förut.

— "Jaså ni har nog nu", — sade han småskrattande. — "Nej — kapten, jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"

Gubben stirrade förvånad på mig.

— "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar, ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik vägen."

Då berättade jag för gubben en del af "mitt lif" och fick höra ett och annat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder pröfvade skildrares. — — — "Men jag förstår, Ni vill göra något extra — lägga kaka på kaka. — Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni skall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten — kanske vi tillsammans kunna göra något för en 'res-finne'."

Gubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde fatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös eller till lands — fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan — om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man sig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett: "bättre fly än illa fäkta" — hvilket Gud förbjude!

Mina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må lämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa en stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra — en sjöfarande nation hafva vi ju varit.

Juldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland hvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina bopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i solljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.

Hvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun, döttrar och son — och så emottogo de främlingar med ett finare sätt och mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i "des jours de fête qui sont passés."

Vi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där flere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och prat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas hastigare än H:fors procentareväxlar.

Unge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte plötsligt skria "krokodil, krokodil, hjälp!" Till vår fasa sågo vi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken. Krokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden gifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's sons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil härifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r emellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa ben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp i strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa åt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit M. i benen — för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer älska att öfva på olika sätt. — — —

Komiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt med sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de tilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.

Ett negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar julhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan af en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet — mazimba — ljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis dräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga rytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta i gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af buffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket trämunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och stor som ett barnhufvud, brinner en riktig "kokko" på stark hamptobak. Aristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. — — — Några indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från Indien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af hud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra påminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders föl.

Intressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis bostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas håglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som tjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och glanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor, hela kusten upp, ända till Zansibar.

Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna låtsade icke märka negerskojet med deras gud.

Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den dagen icke.

Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals hamns salta vatten. — — —

Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos sig i Europa. — — —

Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden. Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet. Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen Simo Eskola.

S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said och Stambul.

Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en har sin natur. Felas det mig ett och hvarje — eller Eskola något — som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong försynen placerat eder uti?

VIII Kapitlet.

På tropisk stråt med Fredrik Jambone.

Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders". Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras ljus blinka.

Januari 1891.

Den oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga propeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men lifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att användas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag belöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. "Om Gud så vill håll dig blott still" — heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att vännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur vårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de åter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit och ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna "de mina" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände såväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida profit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser. Mellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af dem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå…

Lustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare "i en och samma pott" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och tokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma huru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru, som slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par feta grisar.

En frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.

En tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter befann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. — — —

Limpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för Beira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära Pungwe flodens utlopp. — Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich longitud och 20° Syd. latitud.

Om Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company, portugisarne och boers — alla tre — kommit i lufven på hvarandra. "Kullan pyhä nälkä" — här som på vissa andra platser af jordklotet.

Jag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren Limpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.

Ombord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och en flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre — Lobengula eller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt uppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro engelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men den ena affären, som den andra. "Vaken affärsman och vaket samvete lär icke alltid hålla ihop", sa' Flintus Adamson.

Hafvet har jag talat om i en "Utflykt till antipoder" och äfven här mer än tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför jag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af, gick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig herre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.

Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok — och vid ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: — — Edw. Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt erhållit boken. — — —

Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller "Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig, men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare feberanfall. — — —

En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad med Lorenzos egenskaper — har skådat flere dylika i världen föröfrigt — altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till landet… — — —

Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen — och icke utan sina faror.

Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig, med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast. Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och försvinna i ett ögonblick.

Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega. Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang! Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft språng nedåt vägen, ständigt nedåt… Man urskiljer knapt vägen. De vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.

Ts — hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W. Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en akasiebuske.

Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett! Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.

"I think you are very ill, my friend" — yttrade mannen till mig med vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån kommer ni? Från kusten eller inifrån?"

"Sir, från Finland!" — Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.

"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss. Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle gentlemannen som eger plantagerna här."

"Thank you, thank you" — var det enda som kom ur min brännande strupe, medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så leddes jag bort som ett barn.

Vi anlände ändtligen till ort och ställe — jag redan medvetslös. Slutligen kvicknade jag dock ur domningen — malarian går emellanåt som den kommit — och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus, medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon åsnas skri, grymtande grisar m.m.

Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort med rekommendationer.

Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.

"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen, för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af 'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.

Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa och naturliga.

Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid — ja kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för hemresan, ändrade jag mig dock.

Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.

Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.

I staden — säkerligen den mest supiga stad i hela världen, — såg jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna, hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!

Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden, där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar, löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla crustacén — eller arachniden — hade spindelben med "kräftklo" på en skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur — och af hvilken nytta sedan!

På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.

Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig, då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.

Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone, murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort landsvägen.

En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och ordentlig som en tysk.

Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på kött, blod, ben och hufvud — ett godt omen för oss i Finland.

Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.

Vi vilja göra likaså. — Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.

Som följer:

Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),

Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).

Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke, enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant — skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin, klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade ekiperingen.

Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare, ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.

Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir — det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och var ej den enda hos oss i detta fall…

Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof medelst dem "purra palt i negrer".

Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden Inhampuros mynning, vid namn Manhela.

I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för att bära en del af våra effekter mot — för att skryta — rent engelskt guld.

Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes utlopp.

Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m. duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta ganska fort med fören i vågkammen.

Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en liten bukt och vi fördes med båt i land.

Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el. Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman, Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty en sjukdom hade — koppor gissar jag — farit af med näsan. En glad fyr var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.

Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.

I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme nästan ångande jordytan — de äro Jambones, min, Bimaschis och den fryntlige koppärriges utan näsa — Bellmans. Den sistnämda bar en af araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.

Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos, men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad trästam — och fyra kvinnor — jag tror nästan Pullmans egna fruar. Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan, hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika paddelårorna.

Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.

Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade framför oss någorlunda rätt.

Den gamle finnen B—kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet, såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af hans hemlighet — han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.

Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.

Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas habité, tant mieux", yttrade han.

Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut oss med blossande pipor.

Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en rekognoscering.

Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer. Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att vi hörde röster.

Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att först hastigt ha genomögnat dem. —

På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana. Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och hängande ned — man kan säga — nästan till axlarne.

Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.

Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla och kongoiten pombé.

Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda fordringar.

Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.

"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle". Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.

Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner", som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.

— "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon, geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan ersätta med hundra andra."

Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! — "Tertio — blir tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och kärleken — kommer nog efter äktenskapet."

Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.

Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.

När slutet är godt — är allting godt, och trygga sofvo vi natten öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.

Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och berätta för hvarandra våra lefnadsöden.

Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif härledde sig hvarken af specielt vinstbegär — ty han hade små behof, — ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen — nej.

"En afton" — berättade han — "hemkom jag, som arbetade som finsmed och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt. Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.

"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken af min fru, som satt i min brukspatrons knä."

"Ni känner mig, mon cher George. — Utan onödiga exklamationer gick jag lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."

"'Skrif min herre' — mannen var gift — 'skrif att ni å banken deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att lyftas hvarje kvartal.'

"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse med hans signetring som bilaga.

"'Och nu' — bifogade jag — 'är ni god och ger mig hvad ni händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.

"'Farväl mitt herrskap' — fortfor jag —. 'Lefven sälla.'

"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref, ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka därefter gungade jag på Atlanten, — — och nu — är vår soldat här." —

En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom, att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af kontrahenterna gemensamt.

Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på portugisisk-engelsk rotvälska:

— "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning — villa visa — signores — raka vägen på Injambane — villa bara ha ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" — mig ignorerade han fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid — … "att hvite bror uti Injambane — lagar ihop vänskap emellan Signor Fer—ro Ca—do, — hans chef — och Sambande Monko. Sambande Monko varit för länge hos sina kvinnor — alldeles för länge"… tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på andra sidan.

Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.

Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor, elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter — antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan, hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll. Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta upptäckas lika litet. Någon gång — ett par nätter — uppfånga våra öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och ber oss skynda framåt.

Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo Eskola väl svär i mig som bäst.

Skog och skog och öppnare platser däremellan.

En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.

Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde, men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss — dock medhafvande en tupp och en höna — den hedersknyffeln — — — Hafsbrisen kittlade våra näsborrar — och hvad är det? Omedvetet aftogo vi hattarne — Sambande Monko hade ingen — och lyssnade. — Det var Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.

— "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.

— "Gott weiss" — genmälde han.

Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i midten.

Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina tre hustrur.

Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen. Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.

Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp igen, men intet afhöres från Jambone!

Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa mig ombord å briggen."

Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till fiskaren — efter proviant — jag gaf honom de tre engelska shillings jag egde kvar — säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.

I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag obeväpnad fram ur gömslet.

Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några, samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's" besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si, signor" och återgaf mig mina papper.

— "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.

— "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela Afrika…

Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår. Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin blifvande befattning hos Hans M:t Umzias — portugisernes lydkonung, tributär, bäste vän och — dödsfiende.

Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare tillträde.

Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B—qvist i Lorenzo hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få beskåda dem.

Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den hette.

Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och vapen — negern hade en knölpåk — och så begynte vi ånyo vandra på Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.

Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en mer nordvästlig riktning.

Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg — möjligen också en slafstråt.

Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.

En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi floden.

Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag, glammade på stranden kring elden, agerande kockar.

Alt det där är nu förbi — förbi och ännu mycket mera därtill som skalden säger:

Som ung dör den som gudarne ha' kär Och slipper gå den långa väg och hala Se vänner dö och som värre är Vänskapen själf och alt det ideala.

Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip eller ankans snattrande.

Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller trettio steg ifran oss.

Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.

Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.

— "Dumt att vi ej ega en hund" — mumlade Jambone och försökte med blicken tränga genom snåren.

Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning. Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En "sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen — fast kanhända lagom — ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis måste hålla noga utkik.