FÖRSTA AFDELNINGEN.

I. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Gårdsplatsen framför Sven Erssons präktiga, rödmålade byggning. I fonden landsväg. På alla sidor löfskog.)

FÖRSTA SCENEN.

PER och STINA

(komma från skogen, bärande en hvalfbåge, sammanflätad af löfqvistar)

Per.

Så ja, Stina, nu ha vi pynta’ och klädt alle uthusa så gröne med midsommers-löf, så det ser, förbann’ mej, ut som hele Wermlands Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.

Stina.

Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga.

(De sätta upp löfbågen öfver stugdörren.)

Per.

Hej, nu ser fader Nämndemans byggning rar ut, så det förslår, sa’n!

(Vexelsång)

Per.

Stina.

Per.

Stina.

Per.

Stina.

Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då vi ock kan gifte oss, du. Hvad det li’r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.

Per.

Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes jag kan skaffe mej klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som han.

Stina.

Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera, fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! — Och se den, som jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.

Per.

Tal’ inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse’n ovänskapen ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat tåle hele det der trasfölje.

Stina.

Ja, så är det nock med mej med. — Var det inte bra besönnerligt ändå, att den der fattige torperstackern våga’ sätte sej opp imot fader Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna’ ju imot honom på tinge?

Per.

Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka’ i hastigheta fälle en hop timmer på grannskogen, ser du, och det had’ han just inte rätt te, ser du. Men ingen skull’ ha kommet på honom med’et, om inte den der förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot’n, och ställt så te, att fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt spetakel.

Stina.

Jojo, han höll ju på te komme in på arresten i Carlstad?

Per.

Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik, annars had’ han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du skamma, Stina, skamma — det var det varste åf alltihop.

Stina.

Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat. Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.

Per.

Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för’n.

Stina.

Men di må säje om’en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska’. Derför tycker jag om’en, jag, och om mor Lisa med.

Per.

Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag råka’ nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag slängde duktige snäsord åt’en.

Stina.

Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins kretur, så skrä’r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg på’na.

Per.

Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har gjort far hans så mycke ondt.

Stina.

Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med redlighet och rättvise, då han vittna’ mot fader Nämndeman.

Per.

Jo, jag mins’et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik. Du skull’ se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull’ slå igen ett stämbol.

Stina.

Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund’ inte locke ett godt ord ur’en med stekt fläsk och potatis en gång. — Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi skulle ställe i ordning.

Per.

Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond’ gulgrön i syna, för det vi sölat så länge.

(De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.)

ANDRA SCENEN.

De Förre, SVEN.

Sven.

Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan? Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?

Per.

Nej, majstånga är inte i ordning än.

Sven.

Nå, så skynd’ er med den då. — Men vänta! såg ni, när ni geck förbi herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?

Per.

Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går nu; di kommer vesst häråt.

Sven.

Jaså. — Men hvar är Erik?

Per.

Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se’n geck han ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.

Sven.

Nej, han har inte synts te. — Men gå ni nu och ställ med majstånga. (Per och Stina gå) — Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få’et ur’en hvarsken med godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men gunås, det ser ändå ut som han rätta’ sej efter oss inte utåf nå’n kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. — Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen går hemme och är sysslolös. Vi ska’ lage, att han blir gift och får sej en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf’en, det slår inte felt.

TREDJE SCENEN.

Den Förre. LISA och OLA i Gyllby komma ut ur stugan.

Ola.

Nu är det tid, att jag tar adjö åf er, fader Sven och mor Lisa, och tacker för god fägnad. Det li’r mot qväll och jag får lof gi mig iväg hemåt.

Sven.

Nå så tack för i dag, fader Ola. Och det står ju fast hvad vi gjort opp om giftermåle mellan vår son och eran doter?

Ola.

Ja gubevars, jag för min del vill inte bätter. Min Britta ska allt bli glad öfver te få Erik, och ni tror ju, att han inte har någe imot henne?

Lisa.

Nej, dum vore han annars. Tåckre jänter som Britta i Gyllby växer inte på hvar buske. Erik vesste inte sitt ege bäste, om han försmådde e tåcka hustru.

Sven.

Åh, det är foll föräldrera, som ska rå i tåckre saker, skull’ jag tro. Erik ska gifte sej med Britta, säjer jag; förr blir det aldri rektig karl åf’en.

Ola.

Ja, Gudskelof, Britta är allt förståndig och arbetssam och kan ställe bra i huse, det har jag sett, se’n hustrua mi’ dog, salig menniska. — Det är såleds sagdt som sagdt är, och jag kommer hit med Britta te midsommersvaka i måra afta.

Lisa.

Ja, då ska vi ställe te trolofning mellan barna, och se’n låter vi med det förste lyse för dom bort i eran körke, så att bröloppe kan få stå i röda rappe.

Ola.

Det ska inte hinke, var ni säker på det. — Adjö nu med er! Tack för i dag!

Sven.

Adjö, adjö, fader Ola.

Lisa.

Helse så godt te dotra.

(Ola går.)

Lisa.

Jag tycker så Erik ska bli storögd, när han kommer hem och får höre att vi ett tu tre skaffat honom e fästepige! Britta i Gyllby är allt e fin och vacker jänte, så nock ska gossen bli belåten med te få’na, det tror jag säkert.

Sven.

Och vi ska’ också bli belåtne med te få honom bort ur huse, du Lisa. — Men det var sant, jag ska säje dej, att Patron med son och doter har kommet hem frå Stockholm. Tänk, om vi skull’ be dom göre sej så gemene och komme hit i måra och titte på dansen?

Lisa.

Mener du, att det kan gå an? Det vor’ allt satingen så rart. — Men se der kommer ju herrskape på vägen. Vi ska gå och helse på dom.

FJERDE SCENEN.

BRUKSPATRONEN. WILHELM. LOTTA. PER och STINA komma tillbaka. De Förre.

Brukspatronen.

God afton, godt folk! Se nu är jag hemkommen igen och har mina kära barn med mig. De ville nödvändigt gå och helsa på fader Nämndeman och mor Lisa, efter som vi kommo att ta vägen häråt.

Sven.

Gud signe herrskape för det. — Hvad unge herrn har växt opp och blitt förgrömmande stor, se’n jag såg honom sist! Nu är han foll rektigt fullärd och kan sätte Komministern vår på kneken hvad stunn han vill.

Lisa.

Och lella Mamsell se’n! Kors, så ho har blitt fin och vacker på det här åre! Jojo, när en får vare i Stockholm e ti’, då går allt skäfverna ur en, då.

Stina.

Ja, herre jesta för dette Stockholm! Det fins fälle bra granne gärdsgåler der oppe, Mamsell?

Per.

Ah du är dum, Stina! I den store sta’n fins inte jolväger med gärdsgåler på sidera, som här, utan der är det stenlagde gater, så jemne som ett salsgolf.

Stina.

Jaja du, Per, har varet på arbete deroppe, så du vet fälle hur det är, du. — Men hör, lelle Mamsell, om e tåcka här gemen menniske, som jag, komme dit opp på di fine gatera, då feck jag fälle allt ta skonna åf mej och gå i strumplästen?

Sven.

Ah så tig, Stina, och plåg’ inte herrskape med tåcke enfaldigt prat.

Brukspatronen.

Åh, låt henne fritt tala, fader Sven. Det är roligt att höra på.

Wilhelm.

Nå säj, Per, hvad tyckte du mest om utaf allt du såg i Stockholm?

Per.

Jo, det var fälle allt den der granne metalmärra medt på Gustaf Adels torg, och så två store kor utåf jern, som stog ve backen neraför Slotte.

Lotta.

Det är inte kor, kära Per, utan det är lejon.

Stina

(slår ihop händerna)

Herre jestingen, är det lejon? (suckar) Åhå, det är allt bra sorgfälligt, att jag aldri ska få komme dit opp och se på tåckre rare saker.

Wilhelm.

Var du någon gång på Operan, Per?

Per.

På Opera? Ne-ej, men jag var en gång och såg på spetakle. — Om du feck se tåcke, Stina, då skull’ allt ögena trille ur skalln på dej.

Lotta.

Nå, hvad såg du för ett spektakel, Per?

Per.

Jo, det ska jag tale om för Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store huse ve Gustaf Adels torg, och der köpt’ jag mej ett kort utåf e Mamsell, som stog innaför ett hål på vägga. Se’n visa’ di mej månge — månge trapper opp änna inunner take, och der satt jag och titta’ ner på det myckne granne folke och på e hög målad vägg medt framför mej, med en konstig fågel på … ja, jag kund’ tycke, att det skull’ vare liksom e gås, som had’ flöge opp och satt sej på e grinn. Jag tänkte, att det inte var nånting mer te se på der nere, utan jag vänd’ mej om och såg på folke, som stog bakom mej. Men när jag se’n titta’ ner igen, då må Mamsell tro, att jag ble storögd och skrek te: ”hvar hundra djefler tog vägga vägen?” För se, den granne vägga var borte och jag såg i ställe inåt ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va’ så brokige och granne, så jag aldri dess make sett, och di fäkta’ så här med armera och orera’ så vackert, så ett qvinfolk bredve mej snöfta’ och gret. Men te slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var så förbålt lik Mamsell, att jag inte kunde hålle mej ifrå te skrike: ”kors för sjuttan fan, jamen mener jag, att det är sjelfve Mamsell Lotta!” — Men då ble jag allt ille ve lell, för allt folke nere i saln börja’ storskratte och titta’ oppåt take, der jag var, och en stor rödhårig karl bredve mej räckt’ ut tunga åt mej och var uveti, och så knuffa’ han mej med knytnäfvera i sia och sparka’ mej på bena, så jag va’ rektigt ille sveddrad.

Brukspatronen.

Hahaha! Stackars Per, så du var illa ute!

Wilhelm.

Låt oss nu komma till annat. Hur mår Erik, min gamla läskamrat, fader Nämndeman?

Sven.

Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte varet rektigt med gossen, alltse’n han slog sej ifrå studerninga.

Wilhelm.

Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.

Lisa.

Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var han så begifven på läsning, att han låg hele da’n igömmen på spishälla inne i stuga och stafva’ i katchesen.

Sven.

Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt’ jag som så, att eftersom jag Gudskelof har skälig god råd, så skull’ Erik få gå läsvägen, fastän det koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga’ jag Patron om råd i den saka.

Brukspatronen.

Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans informator.

Lisa.

Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale nock om’et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in te skoln i Carlstad, så rådd’ Patron oss, te låte Erik följe med och fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han höll sej inte för god, äfven se’n han ble äldre, te vare ihop med bondpojken.

Wilhelm.

Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad jag förmådde, för att inte bli efter honom.

Lisa.

Ja, vi gladd’ oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst, att han skull’ läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.

Sven.

Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på’n, att han skull’ kaste bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt’ inte hvad vi sa’ imot’et, hvarsken med låck eller påck.

Brukspatronen.

Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare och sorgfriare lif, än mången.

Sven.

Jaja gubevars, bonnvägen kan foll vare så go’ som nå’n ann’ väg. Men Erik har allt igömmen läsninga blitt tåcken, att han inte rektigt duger för bonnsysslera. Och nu är jag så rädd, att han börjat ångre det der hastige infalle, fast han skäms för te tillstå’t, för han har på e ti’ blitt så fundersam och konstig.

Wilhelm.

Jag ville så gerna råka honom. Är han inte hemma?

Sven.

Nej, vet herrn, vi ser inte möcke te honom om dagen; han går bare för sej sjelf. Får se, om han inte blir annlester, se’n han blitt gift.

Lotta.

Skall han gifta sig? Med hvem då?

Lisa.

Med Rik-Olas Britta i Gyllby.

Brukspatronen.

Jaså. Hon skall vara en duglig flicka, har jag hört sägas.

Sven.

I måra afta ha vi tänkt hålle midsommersvak här och på samme gång ställe te trolofning mella Erik och Britta. Skull’ herrskape ville göre sej så simple och komme hit och se på dansen, så vor’ det allt en stor fägnad.

Brukspatronen.

Tack, tack, vi ska komma. Jag får mycket främmande till mig i morgon; men jag kan ju få ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se på Wermlandsdansen.

Lisa.

Hjertans välkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod åf sej!

Lotta

(afsides till sin far)

Nu ska’ vi gå och helsa på Jan Hanssons vid Sjön, kära pappa. Jag längtar så mycket att få träffa Anna.

Brukspatronen.

Må ske. (högt) Adjö nu, godt folk! Adjö!

Sven och Lisa.

Adjö! Gud signe herrskape!

(Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå.)

Sven.

Vet du, Lisa, hur vi ska göre i måra? — Jo, der borte (pekar utåt theatersalongen) ska vi ställe en hop bänker för Stockholms-främmaten te sitte på; men herrgålsherrskape ber vi sitte här närmest te bords och spise med oss, för Stockholmrera törs vi fälle inte bju’ på vår husmanskost.

Lisa.

Nej, vasstre, det går inte an. Di ä’ nock bäst belåtne med te slippe tåckre grofsaker.

Per.

Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var jag ve herrgåln och titta’ på gästbude. Aldri’ har jag sett maken. Alle di store rumma och salera va’ plakat fulle med folk. Och deribland var en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och trummer och tutlurer, som ibland inte va’ länger än armen, men ibland sköt ut och ble så långe som jag, och böla’ så groft som fader Svens tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk, som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli ljufligt, så jag rent trodde, att jag had’ komme in i saligheta.

Stina.

Drängen på herrgåln sa’, att det ska komme spelmän dit i år ock, fader Sven.

Sven.

Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (pekar på Orkestern), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt oss, om vi ber dom vackert. — Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i ordning med mat och bränvin te i måra.

(Alla gå in i stugan.)

FEMTE SCENEN.

ERIK

(kommer från skogen, och sjunger:)

(Under sången ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdörrn och lyssnat. Vid dess slut träda de fram till Erik.)

SJETTE SCENEN.

SVEN. LISA. Den Förre.

Sven.

Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert, Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.

Erik.

Ja, jag har också bra sällan något att vara rätt glad öfver.

Sven.

Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.

Erik.

Nej, far, det ångrar jag aldrig.

Sven.

Nå, då måtte det vare någe anne otyg, som faret in i skallen på dej. Du går ju för det meste och hänger läpp och ser gudsnådlig ut som en tupp på e räfgrop. Hvad är det för ett elände? En bonne ska vare rask och kry som ett vinterny. Så va’ pojkera i min ungdom, och då bruka’ en inte sjunge nå’a jämmerviser, då, det mins nock du, Lisa.

Lisa.

Ja, rassadö, det kommer jag väl ihåg. Du, far, hade ändå den ampreste rösta i hele sockna. Och än i dag, när du hjelper klockern te ta på salmen i körka, så är det så att take vill löfte sej. Sjung nå’n åf di der gamle dråplige visstumpera, som du bruka’ tralle för en 40 år se’n, så får Erik höre på go’far.

Sven.

Det kan jag fälle göre. (Sjunger.)

Lisa.

Jo, se tåcke kan duge, det! Så skulle du med sjunge, Erik; då kund’ det vare nånting te höre på.

Erik.

Kära mor, jag ville visst så gerna vara glad; men alltse’n jag öfvergaf studeringen har det sett ut, som om mina föräldrar vändt ifrån mej all sin kärlek.

Sven.

Ja, nock kosta’ det på oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt igen emella oss, bare du är lite mindre egenvillig, och ter dej te oss lite mer.

Lisa.

Så är det, Erik. Du går säkert med nånting på hjerte, men du har inte förtroende för far och mor.

Erik.

Förtroende! Herre Gud, om jag finge, om jag tordes vara riktigt förtrolig med er, då skulle jag vara bra lycklig.

Sven.

Det der låter på ett vis, som jag just inte rätt förstår. Men du har läst och är lärd, gosse. Säg ut fritt hvad du mener.

Erik.

Läsningen har gjort mej vek och mild till sinnes, kära föräldrar. Jag sörjer öfver, att se er bära hårdhet och hat i hjertat.

Lisa.

Jag blir rektigt förskräckt; hvad mener du, Erik?

Erik.

Förlåt mej, bästa far och mor; det passar väl inte för ett barn att vilja rätta sina föräldrar; men ert omilda och oförsonliga sinnelag ligger mej så tungt på själen.

Sven.

Jag tror, att jag begriper hvad du vill säje, gosse, men - - -

Erik.

Låt mej tala uppriktigt: det är ert förhållande till den fattige Jan Hansson - - -

Sven.

Håll, pojke! Inte ett halft ord mer om den saka!

Erik.

Jo, hör mej! Hvarför skall ni förfölja den stackars gamle gubben, som har nog tunga ändå att dragas med; hvarföre skall ni - - -

Sven.

Tig, säger jag! Vet du, hur mycke ondt den karln gjort mej?

Erik.

Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, så måste ni erkänna, att orättvisan är på er sida - - -

Sven.

Har jag hört på maken? Tåcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du så ifrigt lägger dej ut för den der torper-stackern?

Lisa.

Åh, det går mej som en knif igömmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss sang, var säkert om Jan Hanssons Anna.

Sven.

Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull’ vare så tokig och dikte viser om henne?

Erik

(ifrigt)

Om ni kände Anna ändå! Hon är den bästa, den mest renhjertade flicka på jorden.

Lisa

(orolig)

Herre Gud! Har du då verkligen fattat kärlek te henne?

Erik

(efter en stunds tvekan, bestämdt)

Ja.

Sven

(slår ihop händerna)

Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! — Anna? — Är du splitter rasande befängd galn, Erik? Du skull’ ha fattat tycke för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo’n i sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer? — Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga’ in’et i skallen på mej med en yxhammere.

Erik.

Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.

Sven.

Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! — Der ha vi såleds orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. — Men slå di der dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di’ hustru, så framt jag får rå. — Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett? Pojken är inte rektig i hufv’et.

Lisa.

Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor’ förläsen. — Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?

Erik.

Ja, så långt jag kan minnas tillbaka.

Lisa.

Aha, jag begriper susen! — Du mins ju, far, att Anna feck komme te herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti’ som Erik kom dit och läste ihop med unge herrn?

Sven.

Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som simpel pige.

Lisa.

Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när frua på herrgåln dödde, och Patron skicka’ opp Mamsell te Stockholm i skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta’ hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go’, kantänke, och ville inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.

Erik.

Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte högfärdig. Hon flytta’ ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä’ gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.

Lisa.

Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det lofver jag. — Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för hvarandre, då di va’ tesammans i så månge år på herrgåln.

Sven.

Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled’s bare för Annas skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom hem te föräldrera, som du skref te oss och ba’ att få slippe gå läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.

Erik.

Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne till hustru.

Sven.

Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha, det har jag längese’n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?

Erik.

Britta i Gyllby! Omöjligt. För henne kan jag aldrig fatta någon kärlek.

Sven.

Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann’.

Lisa.

Ja, du gjord’ oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära och inte ville ta Britta te hustru.

Erik.

Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag kan inte ta Britta.

Sven.

Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad jag kan. Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min käre Erik; frest’ du på den leken, om du så vill.

Erik.

Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.

Sven.

Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill du rätte dej efter vår vilje, eller inte?

Erik.

Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt billigt; men Britta i Gyllby kan jag inte ta till hustru.

Sven.

Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad jag kan då! I måron kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej imot’et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du ska aldri ha en gla’ dag mer, det är säkert.

Erik.

För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej få …

Sven.

Jag vill inte höre ett ord mer! Gör nu som du har samvete te. Kom, Lisa!

(Sven och Lisa gå)

Erik

(står en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger han)

(går in i stugan)

II. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder. Derbortom berg och skog.)

FÖRSTA SCENEN.

Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. — På kullen framträder ANNA och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett vallhorn.

(Hon aflägsnar sig bakom kullen)

ANDRA SCENEN.

ANDERS. Sedan ANNA.

Anders

(kommer från skogen på sidan om stugan, sjungande)

Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande sväng-om-sväng med jäntera i sockna. — (Anna kommer från skogen på sidan om kullen) Men se der kommer Anna. — Go’ afta, du hjertans lelle tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?

Anna

(skälmaktigt)

Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.

Anders.

Det är inte lite rart te få se dej nå’n gång på hele veckan, kära Anna, för bitti’ och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.

Anna.

Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.

Anders.

Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?

Anna.

Hon? Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå’n hon, inte. Det är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt, och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.

Anders.

Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo’n och alle andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv’et. Du har aldrig sett henne, det hör jag nock.

Anna.

Tro hvad du vill; men jag har sett, säjer jag. Och hvad tycker du, skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det, Anders?

Anders.

Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo’n har sagt, att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre Gud, om du tog nå’n skada te kropp eller själ, då skull’ jag allt gråte mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att jag håller orimmeligt mycke åf dej.

Anna

(med allvarsam ton)

Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.

Anders.

Jojo, Gud nå’ mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse och skrifve så rart som du.

Anna.

Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha du!

Anders.

Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln; och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.

Anna.

Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.

Anders.

Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck med fleckan i visan: hon vänta’ och vänta’ så länge, att hon feck ingen te slut.

Anna.

Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej, Anders.

Anders

(sjunger)

Anna.

Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann’ visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?

Anders.

Ja, det kunde inte vara så ledsamt.

Anna

(sjunger)

Anders.

Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. — Men, som sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm, då. — Nej tag mej, du Anna; aldrig får du nå’n ann’, som håller så grufligt åf dej, det är molsäkert.

Anna.

Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.

Anders.

Se der kommer husbo’n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.

TREDJE SCENEN.

De förra. JAN och ANNIKA komma ut ur stugan.

Anders.

Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och redligt, så att ni varit nöjd med mej?

Jan.

Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.

Anders.

Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa’ ni i förårs, då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag inte flytta’ ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så skull’ jag få Anna te hustru, och ni skull’ tale ve Patron på herrgåln, att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka’ med te sköte det länger.

Jan.

Ja, det sa’ jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.

Anders.

Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag just, att jag kan få henne ock. — (med nedslagen ton) Men det värste är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.

Jan.

Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor’ det så bra, om ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull’ ha imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes. Eller hvad?

Anna.

Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä’ så bra som han. Men inte kan jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.

Jan.

Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.

Anna.

Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag … jag håller åf en ann’.

Annika.

En ann’? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull’ ha satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått tycke för, kära barn?

Anna.

Erik i Hult.

Jan.

Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.

Anna.

Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta sej med mej.

Jan.

Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är säkert som amen i körkan.

Anna.

Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett godt ord för oss hos fader Sven.

Jan.

Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.

Annika.

Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det allrebäste.

Anders.

Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att hålle åf mej?

Anna

(ängslig)

Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så … Om jag sett dej förr än Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!

Jan

(uppbrusande)

Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken …

Anders

(infaller hastigt)

Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt inte vill jag pocka mej te henne ändå.

Anna.

Anders, Anders, jag skäms för mej sjelf, att jag ska vara sådan imot dej …

Anders.

Tal’ inte så, Anna. Vore det nå’n ann’, än Erik, som du tyckte om, då kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.

Anna

(räcker honom handen, rörd)

Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om jag kunde, så ville jag så gerna.

Anders.

Tyst, tyst, kära du; nu ska’ vi aldrig tale om den der saken mer. Jag får foll försöke att berga mej. — Och inte ska jag öfverge er, husbonde och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni lefver; ja, det ska jag! (han vänder sig bort att dölja sin rörelse)

Jan.

Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!

Anders

(hemtar sig)

Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad, ser ni inte det? — Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer i skogen. Kommer du med, Anna?

Anna.

Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han kanske bort mej.

Anders.

Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li’r lite länger på; gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska’ vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på majstånga. — Adjö med er så länge, far och mor! — ”Hejhoppsasa! Lustig och gla’, Munter och hurtig ständigt är jag!”

(Han springer bort sjungande)

Annika

(torkar sig i ögonen)

Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte på jordkloten.

(Gå in i stugan)

III. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden. Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.)

FÖRSTA SCENEN.

SVEN och LISA komma ur stugan.

Sven.

Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.

Lisa.

Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.

Sven.

Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä’ elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte att nå’n ska tro om oss, ser du.

Lisa.

Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit honom så strängt inne se’n i går, så han inte fått träffe den der Anna; för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.

Sven.

Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så mycke och bedt, att han skull’ helse på henne.

Lisa.

Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si’ får han bli qvar ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.

Sven.

Så skull’ jag också tro, mi’ gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid godt, att han är beredd på te fare.

Lisa.

Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå’t skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med dette?

Sven.

St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. — Men se der ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.

ANDRA SCENEN.

OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.

Sven.

Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!

Ola.

Tack, tack vackert!

Lisa.

Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.

Britta.

Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en kommer te fästman sin.

Sven.

Och råd har du ock te vare grann, Britta. — Är du nöjd med att få son vår te man?

Britta.

Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann’ utåf bonnfolk som skull’ passe sej åt mej, än Erik.

Lisa.

Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå’n trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej, inte.

Britta.

Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den, som ska ha mej, inte.

Sven.

Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi’! Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.

Britta.

Åh, jag skull’ foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad han just annars skull’ ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone far min.

Ola.

Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.

Britta.

Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?

Ola.

Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor Lisa höre tåcke storaktigt prat.

Britta.

Hvad orerer ni för slag? Sa’ ni inte sjelf, när den der skräddergesälln frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa’ sej åt mej, utan att jag antingen skull’ ha en rektig herrkarl eller också en groft förmögen bonne. Sa’ ni inte det, ni?

Lisa.

Bevars, bli inte så het, lelle Britta. — Nu ska vi helse på Brukspatrons, som kommer der borte.

TREDJE SCENEN.

BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA komma från landsvägen. PER och STINA ur stugan. Något senare kommer ERIK och stannar på afstånd. De förra.

Sven.

Det var nu rektigt för rart, att herrskape va’ så go’ och inte försmådde te titte hit på midsommersvaka. — Och all denne storfrämmaten frå Stockholm se’n! (vänder sig till åskådarne) Kors så öfverpräktigt! Tackar allraödmjukast, nådi’ herrskap, som ville komme och se, hur det går te på bonnvis. — Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge herrn och mamsell. — Se så ja, var så go’ och sitt ner, mitt herrskap. — Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. — Hvarför står du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels’ på herrskape och var inte så blyg åf dej.

Wilhelm

(skyndar till Erik)

Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett till dej se’n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.

Sven

(infaller hastigt)

Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare, käre herre; han rusker väl opp sej. — Gå nu, Per, och säj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg jag. Taler vi se’n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di här rare spelmännera frå Stockholm (pekar på orkestern) drille lite grand åt oss på fejolera. (Per går) — Kom, Erik, och sätt dej här bredve Britta, så ska’ vi allihop se på dansen. (Erik sätter sig bredvid Wilhelm) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill se’n.

FJERDE SCENEN.

De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och HINRIK i Backa, tågar, med en spelman i spetsen, parvis några gånger omkring majstången, sjungande:

Sven

(när folket stannat)

Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är det foll inte så månge som sett honom.

(Fryksdalspolskan.)

Sven

(efter dansens slut)

Hejsan! det geck ju som det varet smort. — Hvar har jag nu Bengt på Åsen och Hinrik i Backa? (Bengt och Hinrik komma fram ur hopen) Di här gutera ä’ di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete. Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!

Bengt.

Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte göre kast opp te take lell.

Hinrik.

Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.

(Hallingen.)

Lisa

(efter dansen)

Nu vor’ det inte dumt, om ni ville danse Skrälåten hele högen. Knek’ på med den, ni!

(Skrälåten.)

Sven.

Tack för dansen, go’ vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och se’n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.

Bengt.

Tack vackert, fader Nämndeman. När bo’n får spise fläsk och joläppel eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för’en te hålle sej för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i oss!

(Bondfolket slår sig ned vid borden i fonden)

Lisa.

Herrskape är kanske så go’ och sätter sej här ve borde och håller te godo hvad gemene man kan bestå.

Sven.

Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.

(De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring och passa upp)

Brukspatronen

(i det han sätter sig)

Åh, det behöfver ni inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde denna ståtliga byggningen?

Sven.

Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se’n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre hanna, för att jag liksom skull’ ha qvar känninga utåf kongsnäfven.

Per.

Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se’n Drottninga reste igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va’ liksom vi hade varet fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.

Bengt

(som emellertid kommit från det andra bordet och hört på samtalet)

Jag var så löckli’, vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd’en så här i vädre, så småskratta’ Majestäte och necka’ åt mej. Och vet herrskape hvad jag då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och våre uvänner komme in i lanne, då skull’ jag slåss in i blekeste dö’n för en tåcken Kong. Då skull’ jag ta yxa mi’ på armen och gå fram te Majestäte och löfte på hatten och be så här: ”nådi’ herr Kong” — skull’ jag säje — ”får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?” Och om han låt mej få’t, då skull’ jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar enda käft, som ville åt’en. Så tänkt’ jag.

Anders

(reser sig upp och utropar från bordet i fonden)

Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för Kongen och Sverges rike!

Bondfolket.

Hurra! hurra! hurra!

(De klinga och dricka)

Stina.

En ting, som jag undra’ mycke på, det var, att Kongen inte var grannere klädd. Jag hade tänkt, att han skull’ komme i gull- och selfvertyg, med stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire, som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så fin, att jag inte kund’ ta ögena ifrån’en. Herre jesta, den som hade en tåcken fästman ändå!

Per.

Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull’ vare ett tåcke der hönshufve, som den gången kund’ ha ögen för någe anne, än Kongen.

Lisa.

Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.

Lotta.

Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?

Lisa.

Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf öfver det, ho.

Lotta.

Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.

Britta.

Åja, men Anna är allt like fatti’ och palti’ för det ändå, ho.

Erik

(häftigt)

Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.

Sven.

Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb. Jojomen: börjar i ti’, det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. — Men jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go’e och hälle i sine glas.

Lisa

(afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen och ämnar säga något)

Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!

(Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt stigande oro)

Sven.

Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i, det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te tiggerpåsen.

Brukspatronen.

Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta det bättre, än mången.

Sven.

Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och eftersom vi ha hvarsi’ lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt öge te hvarandre …

Erik

(rusar upp från stolen)

Kära far, för Guds skull …

(hejdar sig och går häftigt fram och åter)

Brukspatronen.

Hvad vill detta säga?

Sven.

Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: — Eriks och Brittas trolofningsskål!

Erik.

Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! — Hjelp mig att be, herr Brukspatron! — Ah, se der kommer Anna!

(Han springer emot Anna, som inträder i fonden)

Sven.

Anfäkta och förbanna sådant!

(Alla resa sig från borden. Bondfolket närmar sig åt förgrunden)

FEMTE SCENEN.

De Förra. ANNA.

Brukspatronen.

Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål …

Sven.

Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.

(Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda hand i hand till Brukspatronen)

Erik.

Herr Patron, bed för oss hos far och mor … vi kan inte lefva utan hvarandra …

Sven.

Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster lockat vår son, för att få bli hans hustru …

Lisa.

Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att …

Sven.

Tyst du, jag vet hvad jag gör. (Till Anna) Du byting, fattig, eländig och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg på stunn! Bort!

Anna.

För Guds skull, förlåt, förlåt! — Jag rår inte för …

(Hon brister i gråt)

Erik.

Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej sjelf. — Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom härifrån!

Sven.

Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! — Åh, jag kan bli ursinnig!

Brukspatronen.

Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.

Sven.

Ursäkt’ mej, herr Patron. Här är det jag, som rår. Saken är oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand ifrå honom, och hur pass han se’n kan försörje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron lätt.

Brukspatronen.

Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag skall förse henne med utstyrsel.

Lotta.

Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.

Wilhelm.

Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.

Sven.

Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far hennes och mej. — Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag’et. Erik får ta hus hvar han vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, käre du!

Britta.

Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.

(Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan)

Brukspatronen

(till Erik och Anna)

Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så ta’n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.

(Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå)

Anders.

Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.

Erik.

Tack, tack, Anders; Gud signe dej!

(Anders går)

Bengt.

Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jöshäring, jag. (Till bondfolket) Kom, go’ vänner! här är inte roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.

(Går med folket)

Anna.

Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin komma till lycka mer?

Erik.

Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef så het.

Anna.

Tror du ändå, att vi nånsin ska’ ha nå’n glädje, om vi få hvarann emot dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är det bättre att du lyder — tag Britta - - -

(Hon vänder sig bort att dölja tårarna.)

Erik.

Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån dej.

Anna.

Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?

Erik.

Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti’ ska resa bort till gamla mormor min på en tid - - -

Anna.

Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.

Erik.

Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (Sång)

Anna.

Erik.

(Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland träden.)