ANDRA AFDELNINGEN.

IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Öppen plats. På sidan i fonden en kyrka.)

FÖRSTA SCENEN.

ANDERS. BENGT på Åsen.

(komma från olika sidor och mötas)

Bengt.

Åh se go’ dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.

Anders.

Husbo’n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten predike, och då följde jag med.

Bengt.

Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. — Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te gå ett par mil.

Anders.

Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre, och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.

Bengt.

Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna som ett stampverk. — Men hvarför har du inte gått in i körkan?

Anders.

Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.

Bengt.

Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr. Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se’n om midsommersnatta, då vi gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa’ ända te körkdags.

Anders.

Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.

Bengt.

Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka’ du allti vare den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter takåsera.

Anders.

Ja, det var den tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt te lefve, tycker jag.

Bengt.

Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna som du, så skull’ jag leke hej i sockna, sa’n. Jag kommer nock ihåg, hur blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila’ åt dej, när ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig se’t.

Anders.

Käre Bengt, tal’ inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än kärlek för egen del. — Har du hört nå’nting om Erik i Hult?

Bengt.

Nej, ingenting ann’ än godt och väl, utom det att di vill truge på honom det der rifjerne Britta i Gyllby.

Anders.

Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4 och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.

Bengt.

Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.

Anders.

Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena åt sej och sätte sej imot’et.

Bengt.

Jojo, jag håller’et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare fram med konster och snedsprång.

Anders.

Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att sakera ä’ för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.

Bengt.

Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han vill. Det skulle jag foll aldri göre.

Anders.

Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot far och mor, fastän di ä’ obillige och stränge imot honom.

Bengt.

Jaja, men det ska vare måtta i allt ändå.

Anders.

Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för Erik och Anna, bare nå’n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med Prosten, som Erik bedt mej.

Bengt.

Det borde nu snart vare slut i körkan, tycker jag.

Anders.

Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer ut igen.

(Går in i kyrkan)

Bengt.

Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i döden för’na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn’de att skaffe henne åt en ann’. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag icke neke, fastän jag, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders, ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone. Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge döden på sej.

Anders

(kommer hastigt ut ur kyrkan)

Kors i all Herrans namn, Bengt! Nu är det riktigt illa bestäldt —

Bengt.

Hvad står på?

Anders.

Jo, just som jag kom in i körkan, läste Prosten opp lysning förste gången för Erik i Hult och Britta i Gyllby.

Bengt.

Der ha vi det! Men hörde du rätt bara?

Anders.

Ja, gudnås. — Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret och visste inte ett grand åf, och då Prosten läste opp namnena, stöp hon rakt i golfvet. — Käre Bengt, skynd’ dej och hjelp henne ut ur körkan; jag springer bort te bäcken efter vatten.

(Anders springer ut. Bengt skyndar till ingången af kyrkan)

ANDRA SCENEN.

BENGT. Sedan ANDERS. ANNA bäres afdånad ut ur kyrkan. JAN och ANNIKA. Landtfolk kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring Anna.

Jan.

Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn, mitt enda barn!

Bengt.

Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. — (Anders kommer) Se der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.

(Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon börjar röra sig)

Annika.

Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver!

Anna

(uppvaknande)

Erik … Britta … Nej, jag hörde inte rätt … Aj, mitt hufvud värker så … (stirrar på de kringstående) Hörde ni något? — Hvad vill ni? Hvar är jag?

Jan.

Anna, vakna opp, kära barn! Känner du inte igen oss? Far och mor och Anders och alle di andre dine vänner? Se, du är ju ve körkan.

Anna.

Kyrkan? — Der är presten … Men han läste inte rätt — det var oriktigt namn på henne … Åh — hvarför sticker ni mej så i hjertat? — Och mitt fattiga hufvud …

Anders

(afsides till Bengt)

Gud hjelpe oss! Jag tror, hon är tokig.

Anna

(står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver hon till ett anskri)

Jo, jag mins … jag mins tydligt nu … det var han och hon … hon, men inte jag! — Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro och kärlek!

(Hon dignar ned på knä och sänker hufvudet mot bröstet)

Jan.

Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.

Anna

(sjunger)

Annika.

Det är slut, slut med all vår glädje! Hör, Jan, hon är från vettet! Hon är från vettet!

Anders.

Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så i sorg som i glädje.

Anna

(reser sig upp och sjunger)

Anders.

All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.

TREDJE SCENEN.

De Förre. SVEN, LISA, OLA i Gyllby och mera Landtfolk komma ur kyrkan.

Anna

(sjunger)

(Hon faller till modrens bröst)

Jan.

Ja, det är förbi — förbi! Hon har mist förståndet. — (Får se Sven) Det är du, som ställt till allt detta; det ska du plikta för ock, din usling, din …

(Han rusar emot Sven)

Anders

(vill skilja dem åt)

Fader Jan, stilla er, för Guds skull, stilla er!

Jan.

Nej, släpp mej, släpp mej, säjer jag; han har förstört mitt enda barn — han ska få veta, att …

(Sliter sig lös från Anders och rusar åter emot Sven. Anders söker på nytt att skilja dem åt. I detsamma kommer Prosten ut ur kyrkan.)

FJERDE SCENEN.

PROSTEN. De Förra.

Hvad är det jag ser och hör? Vill ni störa helgdagens och kyrkans frid? — Gamla, grånade gubbar! skall jag nödgas se sådan förargelse af er? — Du, Sven, har genom ett groft bedrägeri fört mig bakom ljuset i afseende på din sons giftermål; jag fick nyss veta, hur allt förhåller sig. Derföre skall också lysningen förklaras ogiltig, och du torde få dyrt ansvara för ditt svek. Det har du att rätta dig efter, Sven!

Sven

(spotskt)

Herr Prosten må fritt ställe till åt mej, hur han vill; men jag befaller sjelf öfver mitt barn.

(Han går. Lisa och Ola i Gyllby följa honom)

Prosten

(häftigt)

Hvad? Du sätter dig upp emot mig! — Sven, stanna! … (lugnar sig) Dock, det må få vara så länge. — Hur är det med vår stackars Anna? — Anna, kära flicka, trösta dig; jag skall ställa allt till rätta igen. — (Afsides) Min Gud, så hon ser förvirrad ut! Jag fruktar det värsta.

Anna

(sjunger)

(Hon sjunker vanmäktig i de kringståendes armar. De bära henne bort.)

V. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Scenen densamma som i Andra Taflan.)

FÖRSTA SCENEN.

JAN.

(sitter på en bänk utanför sin stuga, sysselsatt med ett handarbete. Han sjunger)

ANDRA SCENEN.

Den Förre. PROSTEN.

Prosten.

God afton, Jan Hansson. Hur är det med dig, stackars gubbe?

Jan.

Gud välsigne vördig Prosten, som gör sej besvär att fare lång väg, för att se te mej i mitt elände! Gunås, det kan foll inte vara annat än sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet öfver mej. Men jag ska foll hoppas, att det blir bätter en gång.

Prosten.

Är din hustru inte frisk ännu?

Jan.

Nej, hon ligger allt illa sjuk än. Stackars Annika, hon tog sej så hårdt åf Annas olycka, att det är en Guds nåd, om hon nånsin kommer på benen igen.

Prosten.

Nå, hur befinner sig Anna då? Vill det inte bli bättre med henne?

Jan.

Jo, jag kan foll inte annat säja, än att det är en liten mån bätter, men mycke är det inte. Som Prosten vet, var hon så sjuk de första åtta dagerna, att om inte Gud förbarmat sej öfver mej genom vördig Prosten och den go’a Patron på herrgåln, så hade hon allt dött ifrån mej. Nu är flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och går ute i skogen och lullar i vallhorne som förr, men med förstånde är det inte riktigt.

Prosten.

På hvad sätt visar sig sinnesoredan hos henne?

Jan.

Jo, hon taler jemt om, att hon ska stå brud med necken eller strömkarl’n, som hon ock kaller honom, och hvar måron klä’r hon på sej den vackra hvita klänningen, som hon feck åf Mamsell på herrgåln, och kammer ner håret och styr ut sej med en krans åf sjögräs och mosse, eller hvad grönt hon får tag i; se’n går hon opp i skogen, eller ock ställer hon sej nere ve sjön och sjunger och ropar hele da’n, liksom hon vänta’, att strömkarln skulle komme och hemte henne. Men när det blir qväll och ingen strömkarl hörs åf, då går hon hem igen och gråter ända te dess hon somner åf trötthet. Så illa är det, vördig Prost. — (Anna visar sig på kullen) Men tyst! der kommer hon bort på höjden. Se, käre herr Prost! Kan jag inte gråta mej te döds, då jag ser mitt barn så olyckligt!

Prosten.

Vi ska’ ställa oss så, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och höra hvad hon tager sig före.

TREDJE SCENEN.

De Förre. ANNA (i hvit klädning och utslaget hår, samt med en krans af sjögräs på hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger, och blåser i hornet vid slutet af hvarje vers)

(Hon stiger utför kullen)

Prosten.

Nu kommer hon hit ned; gå in i stugan, Jan, så får jag vara ensam med henne en stund. (Jan går.) — (Till Anna, som kommer fram på scenen.) Gud signe dig, mitt barn! Känner du igen din gamle vän i dag?

Anna.

Min vän? — Åh, jag har inte mer än en vän, och han kommer inte, fastän jag sjunger och ber.

Prosten.

Tänk inte så, Anna. Erik kommer nog tillbaka, och då blir du hans brud.

Anna.

Erik? Hvad är det? — Erik? (Hon skrattar sakta) Inte heter brudgummen så. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (hon skrattar åter sakta och börjar sedan gnola och sjunga)

Prosten.

Har du då alldeles glömt af Erik, kära Anna?

Anna.

Erik? (hon skakar på hufvudet) Nej, så står det inte i visorna, det är säkert. Necken står det. Jag har nog läst’et, jag. (gnolar och sjunger igen)

Prosten

(afsides)

Jag blir alldeles rådlös för henne. — (högt) Anna lilla, vill du inte följa med mig till prostgården och förströ dig några dagar? Vore inte det roligt, säj?

Anna.

Skulle jag gå bort på sjelfva bröloppsdagen? Tänk, om brudgummen komme emellertid? Jo, då stode jag der vackert!

Prosten.

Kära Anna, låt bli de der tankarna. Du har ju ingen brudgum; du skall inte stå brud i dag.

Anna.

Säjer du det? Åh, du vet inte. — Kom, ska’ vi fara ut på sjön och söka efter honom. Han kan inte dröja längre, då han ser, att jag kommer honom till mötes. — Ro mej ut i den der båten, kära du. Du sa’ ju, att du var min vän?

Prosten

(afsides)

Jag vill göra henne till viljes. Vänlig behandling och eftergift för hennes önskningar torde verka gynnsamt på hennes själstillstånd. Kanske skall jag också finna tillfälle att betaga henne den fixa idé, som håller hennes förnuft fånget. — (högt) Nå så kom då, mitt barn.

(De stiga i båten och lägga ut. Anna sjunger sakta på melodien till ofvanstående visa. Hennes röst höres en stund, sedan farkosten försvunnit bakom scenen.)

FJERDE SCENEN.

ERIK kommer hastigt ned från kullen. Om en stund inträder ANDERS från sidan af stugan. Vid slutet af scenen PROSTEN och ANNA.

Erik.

Ändtligen är jag här tillbaka, Gudskelof! — Men hvar kan Anna vara? Hon fanns inte på vanligt ställe i skogen. — (Anders kommer) Go’ afton, Anders. Säj mej, hvar är Anna?

Anders.

Så du varet länge borte! Jag har inte väntat lite efter dej, må du tro, stackars Erik.

Erik

(studsar)

Stackars Erik? Har något olyckligt händt?

Anders.

Jag vet inte, om jag törs tale om det för dej ännu. Har du råkat dine föräldrer?

Erik.

Nej, jag for inte hem först, utan satte hästen och kärran borta i granngåln och sprang hit för att träffa Anna. — Mina föräldrar ä’ väl inte här?

Anders.

Jo, di har allt sitt folk med sej och håller på med slåttern nere ve sjön, här strax bredve.

Erik.

Jag skall genast fara hem, bara jag får råka Anna en enda minut. Vet du inte, hvar hon är, Anders?

Anders.

Om hon inte är oppe i skogen, så sitter hon foll på någe ställe nere ve sjön. — Herre Gud, hur ska jag kunne tale om för dej allt som händt medan du varet borte!

Erik.

Jo säj, säj, det må vara hvad det vill. Pina mej inte så der!

Anders.

Trösta mej, som ska vare den förste att tale om all jämmern för dej! — Sönda’n efter se’n du reste, lät far din lyse bort i grann-körkan för dej och Britta …

Erik

(fattar honom hårdt i armen)

Anders, du … du säjer inte sant!

Anders.

Jo gunås, det är rena sanningen. Det lystes för dej och Britta, som jag sagt, och det grep den fattige Anna så hårdt, att hon ble sjuk och var näre döden, och hon är inte riktigt bra än. Men kanske går det onde öfver, när hon får se dej.

Erik.

Hvar är hon, hvar är hon, i Herrans namn! — Och far och mor kunde ha hjerta att göra mej så illa! — Talte du inte med Prosten?

Anders.

Förlåt mej, käre Erik, jag kom för sent. Men jag tror inte, att det hjelpt te någe i alla fall. Prosten förklara’ visst genast lysningen för upphäfven; och det säjes, att far din ska komme illa ut för det han narrat Prosten; men han vill inte ge med sej ändå, utan krånglar och vinglar för att få giftermål mellan dej och Britta.

Erik

(efter en stunds tystnad, liksom för sig sjelf)

Det är således ingen eftergifvenhet att hoppas. Nå, så är mitt beslut fattadt! — Kom, Anders, och hjelp mej att söka upp Anna. Hon eller ingen skall bli min!

Anders.

Tyst, jag hör henne sjunge. (Annas röst höres på afstånd) — Jo, kom hit, ska du få se. Der står hon i båten ute på sjön. Hvem är det som ror henne? — Kors, det är ju sjelfve Prosten. Är han här?

Erik

(skyndar ned till stranden och ropar)

Anna! Anna!

Anders.

Ha’ tålamod! Hon är för långt bort, att kunne höre dej än. — Se, det är ju en båt till der borte. Ah, det är herrskape på herrgåln, som är ute och ror, ser jag.

Erik

(ropar)

Anna!

Anders.

Nej, käre Erik, gå ifrån strand! Om Anna får se dej, tör hon i glädjen springe rakt i sjön. Gif dej te tåls. Kom! (han drager honom från stranden)

Erik

(sjunger)

(Han går åter ned till stranden. I detta ögonblick skrider båten inom scenen. Anna står i midten af densamma och vänder ryggen åt Erik. Han ropar ännu en gång)

Anna!

Anna

(gifver till ett glädjerop)

Det var han!

(Hon vänder sig hastigt om, och då hon får se Erik, springer hon med utbredda armar emot honom, faller så öfver bord och försvinner. Erik störtar sig äfven i vattnet och försvinner.)

Prosten och Anders.

Hjelp, hjelp! De drunkna! hjelp, hjelp!

(Anders skyndar ut. Prosten för båten till stranden och springer i land.)

FEMTE SCENEN.

PROSTEN. JAN rusar ut ur stugan.

Jan.

Hvem är det som drunknar? — Gud, jag förstår!

(Han springer med förtviflade åtbörder ned till stranden, för att kasta sig i vattnet. Prosten fattar omkring honom och håller honom tillbaka.)

Prosten.

Stilla dig, stilla dig, gubbe! Anders sprang efter folk; de stackars barnen bli väl räddade. Hvad skulle du kunna göra? — Vill du alldeles slita sönder mig? — Kära Jan, stilla dig, stilla dig!

(De brottas mot hvarandra. Rop och buller bakom scenen.)

SJETTE SCENEN.

De Förre. SVEN (störtar in).

Sven.

Hvad är på färde? Folket springer och ropar: hjelp! hjelp! — men jag kan inte få veta hvad som händt.

Jan

(sliter sig lös från Prosten och rusar emot Sven)

Ha, se Stor-Sven! Nu är allt riktigt som det ska vara, du! Din son ligger på sjöbotten likaväl som min doter. Hahaha!

(Sven dignar ned på bänken vid stugan med händerna för ansigtet. Jan vill åter springa ned till sjön, men hindras af Prosten.)

SJUNDE SCENEN.

De Förre. LISA skyndar in från ett annat håll.

Lisa.

I Herrans namn, hvad är det för ett larm här? — Vördig herr Prost, säj, säj, har nå’n olycka skett?

Jan.

Se der är Lisa med! Ha! — Annika ligger för döden, hon, men du lefver och mår väl. — Hörde du inte, att Erik din ligger på sjöbotten? — Hå, det är lustigt! Dansa nu på bröloppet, mor Lisa!

(Han dignar maktlös neder.)

Lisa.

Det är Guds straff öfver oss, Sven!

(Hon sjunker på knä bredvid Sven. Rop bakom scenen. Paus.)

Prosten.

Ja, det är Guds straff öfver er alla för er långa osämja. Finner ni det icke ännu vara tid till försoning?

Sven

(reser sig upp)

Herr Prost, bed godt för mej, syndiga menniska; jag är skuld till barnens död. — Förlåt mej, Jan, och var min vän!

(Ånyo buller bakom scenen.)

ÅTTONDE SCENEN.

De Förre. BRUKSPATRONEN kommer hastigt in.

Brukspatronen.

Gud vare lof! Erik och Anna äro vid lif — de äro räddade!

(Jan och Lisa springa upp.)

Alla.

Gud vare lof!

Sven.

Jan, låt oss nu inte skämma bort glädjen med att längre vara ovänner; se här är min hand, gamle granne!

Jan

(dröjande)

Det är lätt för er, Sven, att tala om glädje: ni har ingenting förlorat; (med bruten röst) men mitt barn är från förståndet …

NIONDE SCENEN.

De Förre. ANDERS instörtar.

Anders.

Hejsan! glädjen står opp i taket, käre fader Jan! Anna är klok, ni; när hon vakna’ te lifs och feck se Erik bredve sej, så kom förståndet igen, ni!

Jan

(räcker Sven och Lisa handen)

Låt oss bli vänner! Gud välsigne er!

Lisa.

Erik och Anna ska’ få hvarandra.

Sven.

Ja, i Guds namn!

Anders.

Åh, nu ska mor Annika bli frisk igen!

Brukspatronen.

Om några veckor firar jag bröloppet!

VI. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Utanför Brukspatronens hus.)

FÖRSTA SCENEN.

EN BETJENT (i livré) och PER komma ut ur huset med vinbuteljer och glas.

Betjenten.

Tack ska han ha, Per; det är hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi ska sätta dricksvarorna på det här bordet. — Se så ja, nu kan han ju gå tillbaka i matsaln till det andra folket och få sej mer till bästa.

Per.

Nej tack, jag har redan ätet mitt lystmäte. Patron har inte låtet nå’n sitte overksam ve matfata, det är säkert.

Betjenten.

Nenej, Brukspatron är ingen smulgråt, och i dag är han dessutom vid så godt humör, att jag inte sett honom sådan efter se’n nådig frun dog.

Per.

Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser betjenten.

Betjenten.

Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de föllo i vattnet.

Per.

Ja, had’ inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä’ra drog ner’n, när han skull’ hjelpe Anna.

Betjenten.

Men sej, hur blef hon så hastigt klok igen?

Per.

Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve och mins ingenting alltse’n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var det blankt som det skull’ ha knäppt i skallen på’na och som ho skull’ ha vaknat opp ur en dröm, sa’ ho.

Betjenten.

Hon måtte vara mycket vek och blödig till sinnes, Anna?

Per.

Jojo men, ho feck inte från barndomen vänje sej ve starke och bonnske saker, ser betjenten.

Betjenten.

Hjelp mej, han, att ställa rätt de här stolarna; jag hör folket komma.

ANDRA SCENEN.

De Förre. BRUKSPATRONEN och alla de öfriga personerna i stycket (utom Ola i Gyllby och Britta). Bondfolk.

Brukspatronen

(i det han kommer ut ur huset)

Intet att tacka för, go’ vänner. Tack, tack! Ni har väl försett er på bästa vis allihop, vill jag tro. — Tack, tack! — Kom nu ut på gården, så ska’ vi dansa och hålla oss lustiga. — Der på bordet har ni dricksvaror att muntra er med. Spara inte; det finns mer i källarn. — Kom, kära Erik och Anna; ni skall sitta bredvid mig i högsätet. Prostafar, sitt här du också. (De sätta sig i en soffa åt fonden till.) Det var mig en riktig glädje, att jag en gång fick fira ert brölopp, Erik och Anna; jag anser er nära på såsom mina fosterbarn.

Prosten.

Gud ske lof, att saken fick en sådan utgång, och att jag kunde nedtysta hela ledsamheten med den andra lysningen.

Erik och Anna.

Ja, Gud ska löna herr Patron och Prosten för all godhet.

Nils Jonsson

(kommer fram ur hopen, något ”kladdig”)

Bli inte otålig på gamle Löper-Nisse, herr Patron, fast jag är lite munter och storlåtig åf mej. Jag får lof ta Patron i hand och tacke för den dråplige välfägnan.

Brukspatronen.

Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill se alla glada och otvungna.

Nils.

Jag har stått fadder åt den här lelle fleckstumpen, (pekar på Anna) vet Patron, och jag vill gråte åf glädje, när jag ser att ho växt opp och blitt vän i syna och är så löcklig. (torkar sig i ögonen) Ja, Gud signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders och Per och Stina och Bengt på Åsen och allihop! Huj, jag är så gla’, att jag vill ta er i famn, hele högen. Tralala! (han går omkring och tar alla i hand och trallar och hoppar)

Brukspatronen.

Jag har inte sett till er hemma på länge och väl, fader Nisse; har ni varit ute på vandring?

Nils.

Vesst tusan har jag varet på vandring, herr Patron. Jag heter inte Löpare-Nisse för ro skull heller! Den dag, då Nisse slår sej te hvile, då är hele karln te salu för en bankovitten!

Prosten.

Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lär ha vandrat kring många länder. Hvarifrån kommer ni sednast?

Nils.

Rake vägen frå Stockholm, herr Prost. (vänder sig till bondfolket) Jag kan helse er så grufligt möcke frå Kongl. Maj:t och Kronan allihop.

Wilhelm.

Ni har väl varit på arbete der oppe i verlden, kan jag förstå?

Nils.

Jaja men. Jag feck bref frå Krona i våras, att jag skull’ bus bas gi mej iväg te Stockholm och bygge opp ett hus åt’na.

Sven.

Det håller jag inte olikt. Ni är händig i mycke, ni. Hvad var det för ett hus ni byggde der oppe?

Nils.

Åh, det var ett satans konstigt namn på’t. Di kalla’t för Naschenal-Mosea.

Lisa.

Byggde ni opp’et ensam?

Nils.

Vesst fan! Det kasta’ jag opp på ett par vecker. Det va e smal sak för mej.

Jan.

Det är foll allt möcke rare saker te se på i Stockholm? Såg ni den der Krigs-Koleja, som di kaller?

Nils.

Ja gubevars, den mått’ jag foll se. Den var jag ihop med alle dager.

Jan.

Kors, käre ni, hur ser ho ut?

Nils.

Å, det är e stor, tjock maduse, det. — Men, vördig Prost, har det inte kommet någe bref te Prosten för mi räkning, medan jag varet borte?

Prosten.

Nej. Väntar ni bref, fader Nils?

Nils.

Åja, det lär foll vare fråge om, att Kongen i England vill ha mej te sej, för te spränge ett berg åt’en.

Bengt.

Kors för saten, månn’ det? Jojo, ni har varet ute i verla på bergsprängning förr, ni.

Nils.

Jajamen, det slår inte felt det, go’ vänner. Det va på den tia, då Napolian Dundrapart lefde och regera’.

Brukspatronen.

Tala om, hur det gick till, fader Nils. Jag har inte hört det.

Nils.

Jo, det va på det vise, herr Patron, att Dundrapart höll på och kriga’ långt sö’r i Europia, och då kom han te ett högt berg, som låg i vägen för’n. Nu va Dundrapart en tåcken karl, se, som va envis som en gris ve a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull’ gå tvärt igömmen det der berge med hele krigs-armeja, i ställe för te gå rundt ikring’et. Men det värste va, hur han skull’ få sej nå’n rektig karl, som kund’ bryte och bräcke väg igömmen berge.

Per.

Jojo, det kan en nock förstå. Der sö’r i verla ä’ fälle bare stackere te folk, som intnå orker.

Nils.

Ja, va det värdt te tänke på att få stenbrytere der nere? Nej, pina dö! Men Dundrapart, som vesste allting och kände hele verla, han had’ allt hört ock, att det skull’ finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger, som va’ di grofveste karler te bräcke i berga. Derför satt’ han sej strax ner och skref ett plakat te Länsman vår i affärden.

Stina.

Men, käre far, kund’ Dundrapart skrifve det Fryksdaliske språke?

Nils.

Usch ja! Han kund’ allting och kund’ nock det med. Men brefve va skrefvet på Spanske lell, och det lär foll allt vare det varste språk på jordkloten, för Länsman kund’ med nöd läse’t.

Lotta.

Nå, hur gick det vidare, fader Nils?

Nils.

Jo, Mamsell, när det der brefve kom fram hit, så lystes det strax på sockenstämme, och allt manfolke i församlinga kom te körka. Ni må tro, go’ vänner, att vi ble storögde allihop, när di kom släpandes med Dundraparts bref; för det va så stort, se, att fyre stöcken grofve dränger hade full börde åf’et, och bokstäfvera i’et va’ så höge, att en kund’ ha behöft steger te klifve opp på, när en skull’ läse dom.

Bengt.

Nu ljuger Löper-Nisse, så det svi’r i väggera.

Nils.

Ljuger jag? — Gör jag det, herr Patron?

Brukspatronen.

Nej bevars. Fortfar ni!

Nils.

Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele församlinga som mur’n, och båd’ gamle och unge skaka’ på hufve. Då tänkt’ jag som så: ”det vor’ fälle ock saten så förargligt för karln, om han skull’ stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe igömmen’et”; så jag klef fram te Kummissarien och bocka’ mej och sa’: ”det må gå hur tusan smotter djefler det vill — sa’ jag — men jag gir mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta” — sa’ jag.

Lisa.

Kors, det va då för väl för den stackers Dundrapart, käre Nisse.

Nils.

Jojomen. Länsman ble allt så gla’ ock, för han vesste nock, att jag var så go’ ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg åt Europia på fläcken.

Annika.

Det var foll en ohyggligt lång väg ni hade te gå?

Nils.

Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera’ jag ve Wenern och sejla’ sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se’n så marschera’ jag femtantusen mil in i Syro land.

Sven

(slår sig på låren)

Det va blanke fan!

Nils.

Usch ja, go’ vänner, jag kom så langt sö’r i verla te slut, att himmeln hvälfd’ sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund’ gå rak en gång, utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.

Brukspatronen.

Hahahaha! Ni är en lustig karl, fader Nisse.

Nils.

Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. — Ändtligen, när jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen, så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken karl det va’ go’ vänner!

Flera af Bondfolket.

Åh, hur såg han ut, käre ni?

Nils.

Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rödt helvet te karl; han va så grof och stor och lång, så jag höll på te bryte nackbena åf mej, när jag skull’ titte opp i syna på’n. Och fullt e half aln bre’ va han mellan ögena. Och när han talte te mej, va det precis ackerat som åska had’ börjat gå.

Per.

Nej, men se nu ljuger ni lell, om ni aldri gjort’et förr.

Nils.

Ah, tig du! — Ljuger jag, herr Patron?

Brukspatronen.

Nej, nej, jag har ju sagt en gång, att Nils Jonsson aldrig ljuger.

Nils.

Hör du der, Stallpelle! Hvad Patron säjer, det är tvärsäkert.

Brukspatronen.

Nå fortfar nu! Hvad sa’ Dundrapart till er?

Nils.

Jo: ”Go’ dagen, min gosse,” sa’n, ”är du Nils Jonsson från Fryksdalen?” sa’n. — Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa’ jag. — ”Det är bra, min gosse”, sa’n, ”tag nu ett jernspett och följ med mej te berget, så får jag se, om du kan bryta väg åt mej,” sa’n. — Och så geck vi bort te berge och jag börja’ bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring ör-röttera på’n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart mej i hand och sa’: ”I många länder hafver jag varit — sa’n — och många folkslag hafver jag haft i min tjenst — sa’n — och många saker hafver jag läsit och hört talas om — sa’n — men så djefvel ock innerli stup anfäkta mej — sa’n — maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig skådat” — sa’n. Och se’n geck han bort te ett skåp och tog fram smör och brö’ och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig betalning te på köpe.

Brukspatronen

(stiger upp och går till dryckesbordet)

Ett glas för den gamle token Nisse, go’ vänner!

Alla

(klinga och dricka)

Hurra för Nisse!

Nils

(gråter)

Tack, tack, tack! Det här glömmer jag aldri. — Tack, käre Patron, för tåcken storfägnad!

Brukspatronen.

Tack sjelf, fader Nils, för det ni håller målron vid makt. Drick, drick nu, och sjung sedan någon visa för oss.

Nils

(sedan han druckit)

Sjonge e vise? — Ja, det ska jag göre. (han gör några falska drillar) Nej, gunås, strupen är gammel och igengrodd på mej nu; det vill inte gå. Förr kund’ jag sjonge lell, så det hördes öfver land och rike.

Lisa.

Erik har en dråplig röst, som Patron vet, han kan fälle sjunge en stump för oss.

Sven.

Jamen, gör det, Erik. Nu mer lär du foll inte sjunge någre sorgfällige viser, gosse, och då är det roligt te höre dej. Dra på med den der visa om Wermland, som du har gjort.

Erik

(sjunger)

Alla.

Och hvar och en Svensk m. m.

Nils.

Det låter bra. Hurra för alle redlige Svenske pojker och jänter!

(Alla hurra och dricka.)

Erik

(sjunger)

Alla.

Och forsarna sjunga m. m.

Nils.

Hejsan! Nock ett glas! Hurra för Wermland!

(Alla hurra och dricka.)

Jan.

Nu är det Annas tur te sjunge en bit. Eller hvad, herr Patron?

Brukspatronen.

Jo, var så snäll och gör det, lilla Anna. Du kan, det vet jag.

Anna

(sjunger)

(Hon omfamnar Erik.)

Nils

(gör ett glädjeskutt)

Hihi! hvad här är roligt. Jag kunde vränge ut och in på mej åf lutter fröjd!

Brukspatronen.

Nå, så låt oss få en Wermlandsdans då, fader Nils.

Nils.

Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jänte, som inte är tong i bakbena? (han gör några klumpiga kaprioler.)

Bengt

(gapskrattar)

Håhåhå! Nej, bju’ aldri te, fader Nisse. Der kommer ni på kneken.

Nils

(suckar tungt)

Åhå, jag står gråtfärdig, käre Patron. Att en ska bli gammel och stel, det kan gräme en in i hjertrota. — Ja, Bengt har rätt: jag kommer ta mej fan på kneken med Jöshärskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, då jag dansa’ polske för salig Dundrapart.

Brukspatronen.

Såå, dansade ni för honom?

Nils.

Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, så bena stog i himmels sky. Och Dundrapart ble så förundrad och gla åt’et, att han sprätta’ i fingrera och böla’ som en tjur. — Men nu är det slut med tåcken lek. — Dans’ du i ställe, Bengt på Åsen.

Brukspatronen.

Ja, Bengt, vi ha en Jössehäradspolska att fordra af dig se’n sist på midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, så vet jag, att dansen går.

Bengt

(slår i händerna)

Hoppsan! Gi’ rum, bönner, så ska ni få se på pappa för pojkera!

(Jössehäradspolskan.)

Brukspatronen.

Nu ha vi sjungit och dansat och skålat, go’ vänner; men den förnämsta skålen har jag med flit gömt till sist. Ta’n edra glas, alla!

(Sång)

Prosten.

Wilhelm.

Lotta.

Sven.

Lisa.

Jan.

Annika.

Per.

Stina.

Anders.

Bengt.

Hinrik.

Nils.

(med långt uthållen ton)

Alla.

(De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja, hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta de dem öfver hopen.)

Brukspatronen.

Hurra för Erik och Anna!

Alla.

Hurra! hurra! hurra!

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.