FÖRSTA AKTEN.

Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar. Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar. Det är en mörk September-natt.

FÖRSTA SCENEN.

WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.

WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur. Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)

(Ur luren.)

Hembygd, frälsning!

(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera samma melodi, men icke ur luren.)

På min hälsning Återsvara

Djup och kullar.

CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre bergshällarna:)

Dragom båtar Uppå rullar[3] Kända stråtar. Bråddjupens faror lysom med bloss.

WÄINÄMÖINEN, ur luren.

Lön för dygden!

(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien, men icke ur luren)

Fosterbygden Hörs förklara Sina söner.

CHOR af Finnar, som nedkomma:

Gudalära; Trycktas böner; Fädrens ära, Fädernas hamnar nedkalla oss.

RUHO, fram på scenen.

Nedan om forssfallet alla sig samle. Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far, Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle. Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!

WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.

Vaknen, vapenföre, vaknen, Friheten i Finland saknen! Ödsligt öfver öde grafvar Tryckta tyna tysta slafvar. Irrande i imme-skrudar Hasta hamnar, hasta Gudar Mana mandomen och styrkan Hämnas hädda fäders dyrkan. Gudarna hädas; Stjernor ej skina. Fädren försmädas; Vindarna hvina. Vinden hvinar, tallen susar; Glömda gömmors kraft framrusar; Glömda Gudar nederstiga Hämdens här till härnad viga. Ur hemlandets vallar Nu hamnar framrusa, Vid vågen som svallar, Vid forssen de brusa, Kring skakade tallar, Kring harpan de susa: Vaknen, vapenföre, vaknen, Friheten i Finland saknen!

CHOR.

Vi vaknat, vi vaknat, Vi tändt våra bloss. Den griftro J saknat, Förvänten af oss, J hamnar, som stigen Ur hemlandets barm. J hem-Gudar, vigen Till seger vår arm Mäktige Ukko, helga vår harm![4] För Wäinämöinen med silfrade håren, Och för Emoina, så fager som våren, Sträck utur molnen din skyddande arm!

WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.

Trofaste Finnar! Korsets läror härjat Nog länge öfver våra fäders ben. Tid är, på renad jord, att dagens klara sken Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat. De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år Likt glada morgondrömmar ilat; De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat, Allt väntande framför oss står; Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar; Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar. Må våren vittna om hans fall! Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne Den stund de åter träda fram. Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära Den unge Joukavainens tropp.

RUHO.

Får han din dotters hand?

WÄINÄMÖINEN.

Den mäst sig höljt af ära Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp. Åt den som själens höghet parar Med tankans eld i styrkans år; Som ypperst mot min väntan svarar, Uti den strid som förestår; Bland minnen af de flydda åren, Vid foglars sång på friad strand, Och glädjen, blommorna och våren; Jag skänker min Emoinas hand,

HOR Kucku, kucku, hembygdens kucku Ljudar på befriad strand, Då när Räddarn af vårt land, Får till lön Emoinas hand.

EMOINA, afsides.

Kucku, kucku, anande, kucku, Känner du mitt hjertas val, Tystna då i lummig sal, Rörd af mina gömda qval.

WÄINÄMÖINEN.

Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar, Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund, Der forssars vreda svall förbyts emellan öar I lugna, spegelklara sund.

Vid åsars tall och dalars ljusa grenar, Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik, Två stora vattendrag du moderligt förenar Invid din strand, du vackra Vik,

Der är jag född, der önskar jag få hvila. Der är en luft så frisk, der är en äng så grön, Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila, Jag aldrig sett en nejd mer skön.

(till Emoina)

Du har ej fått de första åren Vid elfvens lummigt krökta strand Uppväxa, likt en ros om våren Uti ett fredadt blomsterland; Nej, dina första blomningsdagar Hos en förjagad far, i öknars djup förgått. Nu skall den hämd, som mig ledsagar, Bereda dig en bättre lott.

EMOINA.

Ack! hämden ej min själ behagar Jag danades att älska blott.

Nej, din Emoina aldrig saknat En sällhet som för hjertat var. Jag gladt ur milda drömmar vaknat, Att slutas i din famn, min far. Då sommarns fägring ögat glädde, Jag njöt dess lifvande behag. Då vintern allt i drifvor klädde, Jag lyssnat till din harpas slag.

Ett bättre öde jag ej känner, Men sakna skall det lugna tjäll, Der, i en krets af dina vänner, Jag njöt naturen och var säll. För detta målet, dit du sträfvar, En hemlig oro varnar mig. Förlåt, min far, din dotter bäfvar, Men skall i döden följa dig.

WÄINÄMÖINEN

(till Emoina) (till folket) Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen I ordning nedom forssens fall, Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen Min röst till aftåg mana skall.

CHOR af folket i det de gå af scenen.

Gryningen på glittrande bölja Tyde Wäinämöinens makt. Kraftfullt tagom då i akt Åraslagens jemna takt,

Sjöfrun hastar opp att oss följa[5] Frusande i våra spår Kammar hon sitt långa hår; Manar segren att bli vår.

ANDRA SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening, som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera aflägsna sig.

WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer derifrån med uttryck af sorglighet).

Förgängligheten tryckt sin stempel På detta fridens fordna tempel;

(till betjeningen som qvarstadnat)

Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre; En stockeld der; oss lemnen sen.

Mitt barn, i denna nejd jag hvilat Från jagtens mödor mången gång; Och bildningen kring rymden ilat Med ungdomskänslans djerfva språng.

För sinnena naturen blänkte. Vid böljor, gnyende förbi, Som perlors glans mot solen stänkte, Flög rik och hög min fantasi.

Harmoniskt sammangjöt sig dånet Af forssens fall med vindens sus; Och hjertat kände himla-lånet Af lifvets kraft och tankans ljus.

Från branten der jag lärde echo Att genljuda min Soinas namn Men alla drömda bilder veko För verkligheten i dess famn.

J, ljufva minnen af det flydda, Den åldrige J lifven än Se, min Emoina, denna hydda! Hör, åt din mor jag reste den!

Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar, Mig anar att din själ är åter sysselsatt.

EMOINA, liksom uppvaknande.

Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.

WÄINÄMÖINEN.

En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar, Hvari, en töcknig stund, dig sänkt Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.

EMOINA

Hans bild mitt hjerta söker dölja.

WÄINÄMÖINEN.

Nej, sök förjaga den.

EMOINA

Och minnet att han var Vår hyddas skyddsgud och försvar Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla. Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla, Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.

WÄINÄMÖINEN.

Att forska i din själ med rofbegärigt öga.

EMOINA.

Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga. Han önskade att bli din vän, Och derföre i höst han ville komma åter.

WÄINÄMÖINEN.

Vän med en Svensk! Jag minnet har Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.

EMOINA.

Är hvarje Svensk då en barbar?

WÄINÄMÖINEN.

Törhända ej; men dem från Finland drifva, Det är vår rätt, det är vår pligt. Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.

EMOINA.

Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta, Som förgäfves lyssnar till din röst. Det är något, både fröjd och smärta, Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst, O! det är, liksom på rosen-skyar, Han, den ädle, höjdes för min syn. Denna syn hvar morgon sig förnyar, Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.

WÄINÄMÖINEN.

Allt irrsken sjunker så tillbaka. Din bädd är färdig, hvila der.

(Visar den färdige mossbädden.)

EMOINA.

Hvar hvilar du?

WÄINÄMÖINEN.

Mig tillhör vaka, Mitt kall som Höfding det begär.

Gå att i sömnens sköte digna.

(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)

Bed, förrn ditt öga sluter sig, Din moders ande dig välsigna Och sväfva himmelskt öfver dig!

(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken. Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke derifrån, och sjunger vid harpan.)

Hvila dig, fromma Öknarnas blomma. Lifvets öden, Flodens flöden, Fåfängt jordbäddar bomma.

Verldsanden bryter Klippan, som skryter; Vågen vaggar, Kufvas, fraggar, Finner banan och ryter.

Böljor på bölja Dånande följa, Alla stupa I det djupa, Der dem dälderna dölja.

TREDJE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.

TURILAS.

Wäinämöinen!

WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.

Turilas!

(De omfamna hvarandra.)

TURILAS.

Hvad fröjd att åter råkas Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.

(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar. Turilas släcker lycktan.)

WÄINÄMÖINEN.

Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära, Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?

TURILAS.

Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan. Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.

WÄINÄMÖINEN.

Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder? Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?

TURILAS.

Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.

WÄINÄMÖINEN.

Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.

TURILAS.

Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna. Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.

WÄINÄMÖINEN.

Sanningen är ingen slaf af segren eller döden, Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.

TURILAS.

Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar, Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.

Men hör

(Seende sig omkring.)

Hvem hvilar der?

WÄINÄMÖINEN.

Min dotter.

TURILAS.

Lyss hon?

WÄINÄMÖINEN.

Nej, Hon sofver.

TURILAS.

Är det visst? Det könet tror jag ej, Det gynnar främlingar.

WÄINÄMÖINEN.

Hvad säger du?

TURILAS.

Att flärden Styr det, lär det att le och gäcka alla band I alla stånd, i alla land.

WÄINÄMÖINEN.

Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden. Ack, Turilas du aldrig var Säll såsom make, säll som far.

Ljufva kön, vid känslans morgonljusning Himlasyner du framkalla vet. Styrkans ålder vid din fot med tjusning Anar lifvets stora hemlighet. Du är skapt att älska och behaga; Du förstår att glädjens blommor strö; Plågans tyngd du lär oss att fördraga; Lär oss lefva, hjelper oss att dö.

TURILAS.

Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända. Man sagt att Riddaren din dotter såg I somras på sitt spejartåg Och funnit henne skön.

WÄINÄMÖINEN.

Kanhända. Se sjelf och döm.

TURILAS.

Jag ser men Joukavainens brud, Hon hatar Riddaren?

WÄINÄMÖINEN.

Hon lyder mina bud.

TURILAS.

Som qvinnor lyda.

WÄINÄMÖINEN.

Hörde män mig möta skulle I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.

TURILAS.

På sagdan dag till fädrens offerkulle De närma sig: jag ordnat deras lopp.

WÄINÄMÖINEN.

Men Svenskarna från borgens murar?

TURILAS.

Misstänka ingenting, ty folket samlas plär Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är Och Svensken från sin borg på folket endast lurar, Som, glömmande sitt slafveri, Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel, Med lekar, rådslag och byteshandel Blott offring tillåts ej.

WÄINÄMÖINEN.

Stort offer der skall bli.

TURILAS.

Stort offer denna natt oss hämden vill beskära. Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop Och Patern Anton, är oss nu helt nära.

WÄINÄMÖINEN, eldigt.

Helt nära!

(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)

TURILAS.

Hör till slut, och upphöj inga rop, Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila Att tända hämdens första bål I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.

WÄINÄMÖINEN.

Hvad säger du?

TURILAS.

Ur byn sig ingen räddar. Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt Upptändas eldar; då begynnes fejden Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden, Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt Angripes plötsligen af sammansvurnas skara. Förmår den värja sig mot denna första fara, Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall. Från kullens höjd sjung borgens fall.

När Wäinämöinens harpa klingar Från kullen, som den fordom gjort, Då dåna hämdens starka vingar Från rum till rum, från ort till ort.

WÄINÄMÖINEN.

Och frihet skall mitt härrop vara Från kullens höjd till sjö och land.

TURILAS.

Och frihet tjusta genljud svara Från Saimens våg till Auras strand.

WÄINÄMÖINEN

Och fädrens offerkulle vare Föreningspunkt för allas mod.

TURILAS.

Och Ukkos makt sig uppenbare Der korsets brutna fäste stod.

BÅDA.

Du, fädrens Gud, som vi åkalle, Ifrån oss träldoms-oket hvälf! Och frihet öfver Finland skalle Från Satakundas höga elf.

TURILAS.

Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen. Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del, Att Gudabilderna framställa uti dagen Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.

WÄINÄMÖINEN.

Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.

TURILAS.

Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara. Jag Joukavainen sagt att Patern offret är. Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden. Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.

(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter, går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)

FJERDE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.

WÄINÄMÖINEN.

Välan, må hämdens lågor rasa Ren denna natt!

(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet nedstämd ton.)

Sof, dotter, hvila du! — Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa Mot skuggorna sig bryta nu, Sällsamma skepnader kring djup och kullar Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar. En oförklarlig tyngd mitt väsen rör. Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta, Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.

(Somnar in.)

FEMTE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN, SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER, HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.

OSYNLIG CHOR.

Stigen, stigen, stigen Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm, Dolda makter, och vigen Till seger hämnarens arm.

SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.

Dig Sjöfrun vill hälsa Ur sjudande dån. Kalewas Son, Gå, hemlandet frälsa. Andar, som hvirflen i brushingens immor, Bilden kring Svenskarna villande dimmor.

SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.

Dig Skogs-Guden kallar Från ljungande örn; Vredgade björn,[6] Rif lejonets vallar. Gastar, som herrsken i skogarnas hiden, Fasa och död ibland Svenskarna spriden.

BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.

Från klippornas bäddar Står Bergs-Kungen opp. Hemlandets hopp, Mitt välde du räddar. Dvergar, som kraftigt i bergena svingen, Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.

CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.

Vi helge din harm. Fädernas ära, Fädernas lära Väpne din arm. Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas. Hämnas! hämnas! hämnas!

HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.

Hvilar du Son? Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!

ALLMÄN CHOR.

Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7] Maka om bränderna, elden gör stark. Härlig är fångsten hvaraf du får skryta, Svenskarmas hamnar till plågornas mark Drifvas i hopar. Öppna din boning; Hämd! hämd! hämd!

(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett klart sken.)

VÂLNADEN, med mild stämma.

Försoning.

WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.

Hvad syner? Hvilka ljud? — En dröm. Hvad kan den båda? Osynliga makter omgifva mig här. Försoning! — Ljusa hamn! — Hvad känslor hos mig råda!

(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett tilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor eldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)

Ha, Joukavainen du är der! Af flammorna färgas den sjudande forssen,

(hastar opp på en hög sten)

Se, kyrkan så hög i den brinnande byn, Med lågor som fladdra kring glimmande korssen. De svigta! — De ramla! — Dråpliga syn! —

(Med utrop)

Folk, Gudarna vakna! —

(Hastar af scenen.)

SJETTE SCENEN.

EMOINA, ensam.

(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)

Jag kommer!

(blir eldskenet varse)

Hvad fasa! O Gudar, jag darrar — Hvar är du, min far? — Är detta din vilja att lågorna rasa Och varelser lida?

(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen, förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)

Ha! — Riddarn det var. Han, skyddarn af min faders dagar! Barbarer, hören mig! —

(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)

För klipporna jag klagar Och kan ej rädda! —

(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra båtar, som förfölja.)

Ack! — Der syns han i en båt — Nu når han denna strand. — — De honom förfölja! — Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt Mot Finnarnas skaror. — Skall honom jag dölja? — Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.

(till Riddarn)

Kom, skynda hit, skynda! —

SJUNDE SCENEN.

EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens och Wäinämöinens folk.

RIDDAR CARL, studsar.

Gud! hvilken röst!

(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna, då de lemnade scenen.)

EMOINA, hejdande honom.

Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan, Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.

RIDDAR CARL.

Du? skydda mig?

EMOINA.

Ja.

RIDDAR CARL.

Blott den tjusande bojan, Som tänds af ditt öga…

EMOINA.

Fort, lyd mig!

RIDDAR CARL.

Välan.

(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren, låtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja Riddaren, framkomma.)

BLANDADE RÖSTER af Finnar.

Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar! Han ur vårt sigte förlorades här. Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar? Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är. Hennes sömn må ingen störa. Ilom, sökom öfverallt. Alla Svenskar nedergöra, Joukavainen oss befallt.

NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.

Finnar hvimla åt den kanten, Ej bland dem han finnas må.

ANDRE.

Forssen der, och klippe-branten Lodrät der — hvar är han då?

RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.

Hvilket gny? Hvad är å färde?

JOUKAVAINENS FOLK.

Här en Svensk försvunnit har, Som oss syntes utaf värde. Höfdingen det säkert var.

EN RÖST.

Vi i kojan söka böre.

RUHO.

Håll, omöjligheten finn. Då hon hvilar utanföre, Ingen kunnat slippa in.

JOUKAVAINENS FOLK..

Trogen lydnad oss tillhöre. Uti kojan, öfverallt Flygtingen vi söka böre, Joukavainen så befallt.

WÄINÄMÖINENS FOLK.

Vi det läger skydda böre Fursten åt sin dotter valt. Hennes hvila ingen störe, Wäinämöinen så befallt.

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.

WÄINÄMÖINEN.

Att störa friden här, hvem vågat det försöka?

EN RÖST.

En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.

WÄINÄMÖINEN.

En gångstig, föga känd, här bakom kojan går Längs bergets remna opp.

FLERE RÖSTER.

Oss skyndom, här är spår.

EN RÖST.

Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.

CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.

Gången opp mot höjden går. Skyndom, skyndom, här är spår.

NIONDE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.

WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.

Gån! —

(väcker sin dotter)

Vakna! — Vi segrat. Snart skole vi fara; Kom, följ mig mot stranden. — Hvi darrar du så? — Du synes ångestfull? —

EMOINA, utom sig.

Dröj, dröj! Jag kan ej gå Från dessa rum ännu! —

WÄINÄMÖINEN.

Säg skälet, unga qvinna.

EMOINA.

Jag kan ej ord för fruktan finna. För min skull — o för min! — förbarma dig, min far; Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.

WÄINÄMÖINEN.

Och hvadan denna bön? — Säg ut, hvad du syns erna!

EMOINA.

Hvad lågor! — Hvilka mord! —

WÄINÄMÖINEN.

Sof du ej, unga tärna?

EMOINA.

Nej.

WÄINÄMÖINEN.

Flygtingen du såg?

EMOINA.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Såg, hvart han försvann?

EMOINA.

Ack! frälsa Riddaren!

WÄINÄMÖINEN.

Förmätna, hvar är han?

EMOINA.

Han döljs.

WÄINÄMÖINEN.

Af hvem?

EMOINA

Af mig.

WÄINÄMÖINEN.

Hvar?

EMOINA.

Låfva först förskoning.

(på knä)

Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.

WÄINÄMÖINEN, bestört.

Försoning! — Samma dröm!

EMOINA.

Låt minnet föra dig På den som hägnade din hydda. Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.

WÄINÄMÖINEN,

Hvad vågar du begära?

EMOINA.

Ädelmod Utaf en upphöjd far.

WÄINÄMÖINEN

Men hämnens andar sväva Kring mig och känslor jäfva.

EMOINA.

Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.

WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå till kojan.

Döljs han i kojan?

EMOINA. i ångest.

Nej, vid knän jag hänger.

RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med blottadt svärd.

Jag detta tillstånd ej förlänger.

EMOINA, med anskri.

Ah!

WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.

Finnar!

RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning, som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma med skyndsamhet på scenen.

Dyrt, jag sälja skall mitt lif.

EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom med sin person.

Jag lofvat honom skydd.

WÄINÄMÖINEN.

Min vilja, kämpar, hören, Och denna främling, oskadd, fören Så han kan undanfly.

(till Riddaren)

Dig härifrån begif. Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära, Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt; Att Wäinämöinen, son utaf en Furste, Som länge vårdat Finlands ära, Hvars välde våldets härar kränkt; Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte; Dig både lif och frihet skänkt. Jag uti skogars djup försökt att undandölja En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar. Hör Svensk! Den tigerhjerta har, Som vågar hennes förfölja. Gå hädan långt.

RIDDAR CARL.

Hvad mig du om min frihet sagt, Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt. Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde, Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk; Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk Hos fiender jag känna lärde. Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott. Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar. Oss Svenska kustens brända byar Till Finlands hyfsning drifvit blott. Jag fattade ej klart din mening med: Förfölja Din dotters lugn. Dess dyrkan i mitt bröst Jag aldrig tänkt för dig att dölja; Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen, Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig. Den Son du saknar följde mig; Försök att rädda undan branden, Barbar, din egen son. Jag läser i din själ — —

(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)

Spörj Pater Anton, flyg, farväl. —

(Hastar af scenen, följd af betäckning.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE, utom Riddaren.

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

Min son, min son! — Förskräckeliga irring! — Man ile, flyge härifrån Att sluta mördandet. — Hvad dröjsmål! — Hvad för virring? Fräls, fräls, barbar, din egen son.

(Alla hasta af scenen.)