ANDRA AKTEN.

Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt, i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder, föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan. Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken, en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen. Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr, som tillstänges inifrån.[8]

FÖRSTA SCENEN.

TURILAS, ensam.

Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar Kring helga trädet Finlands Gudar, Dem jag ur kulan dragit fram. Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam. Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen. Men Joukavainen syns.

ANDRA SCENEN.

TURILAS. JOUKAVAINEN.

JOUKAVAINEN.

Jag är i raseri, Och jag begär ditt råd emot förräderi.

TURILAS.

Hvem är förrädaren?

JOUKAVAINEN.

Det Wäinämöinen blifvit; Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.

TURILAS. O! det är oerhördt!

JOUKAVAINEN.

Hör mera. Patern, han, I yra om sin son, ifrån mig rycka söker; Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker…

TURILAS, med ilska.

Att offras genast.

JOUKAVAINEN.

Ja, rätt talat, vise man.

TREDJE SCENEN.

TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch, förande PATER ANTON bunden emellan sig.

CHOR och Marsch.

Genom skogar, öfver vågor, Ila vi med svärd och lågor. Fram mot borgen taga vi. Hämd och död åt tyranni.

Gudar, detta offer tagen! Gudar, våra fjät ledsagen! Gudars hägn än Finland har, Helga trädet än står qvar.

TURILAS.

Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad Sig Finlands Guda-bilder te. Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad Åt Plågomöjan offret ske.

Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9] Zirligt sen honom vid trädstammen binden; Eldbrasan under sen antändas må.

CHOR.

Af detta offer stor gamman vi få.

(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala med Turilas, och halm lindas omkring)

PATER ANTON, som utbrister:

J blinde hedningar, J kunnen ej förfära Sanct Henrics lärjunge med edert raseri. Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära, Att bland martyrer räknad bli. Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst, Och bjuder genom denna röst Er vända om från falska Gudars dyrkan.

(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)

Ja, falska Gudar. Stock och sten, Som edra drömmars yra skapat, Och edra egna lyten apat…

JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.

Fort, smädarns skrud är färdig ren.

(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det ännu icke itända bränslet under vild dans och)

CHOR.

Här får du, Kivutar, gräsliga möja En knapp i din tröja, En rem i din sko, Ett bloss i din stuga, I taket en fluga, Som kan, må du tro, Messa och skria Litamin Lustigt och bra. Ha, ha, ha, ha.

PATER ANTON.

Sanningens bekännare För er lära tåligt blöden. Må ett villadt slägte se Andans seger öfver döden Stigande från vanskligheten Härligt mot odödligheten.

CHOR och Ringdans kring trädet.

Messa, messa, käre Pater, messa. Dansen går rätt muntert och bra. Lustiger om, må kring helgonets hjessa Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.

JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.

Medan han uppstämmer messan den sista, Skyndom att börja vår heliga stund. Lycklig den först finner Tapios gnista Som tänder bålet. Slut om vår rund.

(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas sed, erhålla offer-eld.)[10]

PATER ANTON.

Blinda skara, återvänd Denna falska Gud att dyrka. Himlaläran skall bli känd Öfverallt i all sin styrka. Förrn min aska är försvunnen, Ljusets seger här är vunnen.

CHOR.

Gnistan icke finna, vi Och dock ifrigt vi arbeta. Hvad har kunnat elden reta? Här är trolleri. Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd! Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!

JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.

Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.

(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]

BÅLMANNEN.

Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara, Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12] Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!

(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala, omgifven af Lappar.)

CHOR af Lappar.

I Jabmiaimo nu får han veta Hvad eldens vrede så kunnat reta. Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben. Och eld har han med sig.

ALLMÄN CHOR.

Heliga sken!

(Rörelse i ändamål att antända bålet.)

FJERDE SCENEN

DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.

WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.

Håll!

EMOINA, ångestfull.

Gudar, hvad fasa! Gå icke, min far. De vilddjuren rasa, O! spar dina dar.

JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.

Den qvinnan förtjusar! Hvad skönhet! Hvad röst! Hvad känsla berusar Mitt manliga bröst!

TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.

Till kärlekens yra Sänk, hjelte, ditt tal. Låt qvinnan dig styra, Som frälst din rival.

JOUKAVAINEN, hetsigt.

Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.

WÄINÄMÖINEN.

Håll, jag befaller det.

JOUKAVAINEN.

Vår offring skall fulländas.

WÄINÄMÖINEN.

Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst Uti hans tappra Finnars bröst?

JOUKAVAINEN.

Ej sen förrädare du blifvit Dig Joukavainen lyda kan.

WÄINÄMÖINEN.

Den blinda hetta, som dig drifvit, Dig tillhör styra, unge man.

JOUKAVAINEN.

Den unge kan den gamle lära, Att offrens helgd och Gudars ära Ej störas utan öfverdåd.

WÄINÄMÖINEN

Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd. Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga; Men den som mindre vet, må tiga Och lyda. Täflar du med mig?

JOUKAVAINEN.

Jag täflar. Hvari röjer sig Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat Mot Svenskarna de fält du ärft. Min kraft, den har jag sjelf förvärft I skogarna, som skygd dig unnat. Göm detta minne i din barm, Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm; Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta. Han segrade i natt; han ernar segra nu, Han alltid segra skall. Men du, Af hvilka bragder kan du skryta? Jo, af förräderi, att rycka undan mig En flygtinge, hvars digter dárat dig. För qvinnoböner vek du gått att äfventyra Den aktning ibland oss du njutit, gamle man. Den egen känslas svaghet ej kan styra, Ej frie männer styra kan.

EMOINA.

Barbarer, låten mig förklara…

WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.

Tag hit min harpa, jag vill svara.

(Han præluderar.)

JOUKAVAINEN, till sitt folk.

Gubben på sin harpa slår, Hörom svaret, som jag får.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa. Kraften som härjar skall åldras och dö. Vådeldens broder, den slocknar med fasa. Vindarna komma och askan förströ.

Styra tillhör ej en kraft som försvinner. Det föll ett frö ned i jordlifvets famn, Som växer opp, och ju närmre det hinner Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.

Anar du andan som lifvar naturen? Röjer du målet för krafternas gång? Tankarnas väsen hos vetande djuren? Då är du vis och då tystnar min sång.

CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.

Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång, Låt höra mer af din härliga sång.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

Säg, hvem har ordnat de lummiga öar Du uti böljan ser spegla sin prakt? Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar? Tryckt uti djupet sin alstrande makt?

Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver? Silar i källan dess svalkande drick? Färgrika kläder åt blommorna väfver? Öppnar naturen för vårsolens blick?

Hvem öppnar rymden för foglarnas skara? Vexternas kalk för de idoge bin?… Höjderna, lunderna, fjärdarna svara: Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.

JOUKAVAINEN, rörd.

Ja, jag är kufvud af känslornas tvång, Det bor en Gud i den åldriges sång.

ALLMÄN CHOR, under djup rörelse.

Guden, som bor i den åldriges sång, Lede vår styrka och styre dess gång.

WÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.

Jag mer än någon för hämden skall sörja; Gudarna, friheten, elda mitt bröst. Vigtigt är det jag af fången vill spörja; Skynden att lyda den åldriges röst.

CHOR.

Lyda vi vilje och vörda ditt kall. Fången är här, om hans öde befall.

(Pater Anton, befriad, framföres till)

WÄINÄMÖINEN.

Du är en christen klerk?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Ung du synes vara. Du kallas Anton?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN, afsides.

Hans blick till själen går.

(högt)

Din ålder?

PATER ANTON.

Fem och tjugu år.

WÄINÄMÖINEN.

(afsides) (högt) Min Soinis ålder. Mig förklara, Hvar föddes du?

PATER ANTON.

I Finland.

WÄINÄMÖINEN,

Finland! — Hvar? På hvilken ort?

PATER ANTON.

I Birkala.

WÄINÄMÖINEN.

Din far?

PATER ANTON.

Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden Jag var vid lifvets morgonrand.

WÄINÄMÖINEN,

Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.

PATER ANTON.

De äro tecknade utaf en högre hand. Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit. Min barndom vid hans hof förflutit; Men då den Helige, den store Kungen dog, Sanct Henric i sin vård mig tog. Den ädles läror och exempel Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel. Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.

WÄINÄMÖINEN.

Din faders namn för dig är då en hemlighet?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Kände du i byn, som gick i lågor, En Wäinämöinens son?

PATER ANTON.

Hvart syfta dina frågor?

WÄINÄMÖINEN.

De söka opp mitt barn som lefde, sade mig Den Svenske Höfdingen…

PATER ANTON, afbrytande lifligt.

Ack! värdes mig förkunna Hans öde.

WÄINÄMÖINEN,

Han är fri.

PATER ANTON, med innerlig glädje.

O Gud! jag prisar dig För detta ädla stöd din lära du vill unna! Jag icke om din son har något mig bekant, Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant. Hur kallades din son?

WÄINÄMÖINEN.

Jag Soini honom nämde.

PATER ANTON, med liflighet.

Det var mitt namn som barn.

EMOINA.

Du ofta talt, min far, Om märket, som min bror på högra skuldran bar. En korsad qvist, som föll och skrämde Min mor, kort förrän han blef född…

PATER ANTON, ytterst lifligt.

Jag bär Ett märke…

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

Låt mig se!

(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)

Min son, min son du är!

(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)

Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen — Hvad känsla utan namn! — Jag gråtit dig som död! — Du lefver, o hvad fröjd! —

(till Emoina)

Och du, mitt ljufva stöd, Min hulda dotter, kom!

(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn emot sitt bröst.)

EMOINA.

Bror!

PATER ANTON,

Syster!

WÄINÄMÖINEN.

Dessa namnen, Uttalade vid fadershjertats slag, Med lifvet mig försont! — Af glädje gråter jag,

O, mina barn! vid detta fadershjerta Nu sluten ömt ett syskonligt förbund, Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta; Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.

Sällhetens frö kan endast gro i skygden Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband. Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden; Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.

ALLMÄN CHOR.

Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden; Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.

WÄINÄMÖINEN.

Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven, J, hvilka blidkade kring helga trädet stån. Af årets rika skörd J endast offer kräfven Åt Tapio en tupp.

(till folket)

Tillreden offret, gån; Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna, Sen offra, strida, segra.

(De andre på scenen varande aflägsna sig.)

FEMTE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.

WÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.

Kom, du bör Aflägga denna drägt.

PATER ANTON.

Nej, den min ära gör. Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.

WÄINÄMÖINEN,

Du Finlands Furste-Son?

PATER ANTON.

Inför den Högstes thron Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.

WÄINÄMÖINEN.

Det sanna för en man af ära Är fosterlandets väl.

PATER ANTON.

Är himlens rena lära.

WÄINÄMÖINEN.

Den christne är det ej.

PATER ANTON.

Den, endast den är sann.

WÄINÄMÖINEN.

Är dina fäders…?

PATER ANTON.

Falsk.

WÄINÄMÖINEN.

Du rasar, unge man, Som ej förglömma bordt den fara, Hvarur du rycktes nyss.

EMOINA.

Besinna dig, min bror.

PATER ANTON.

Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara; Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror. Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden, Och dessa dygders kraft…

WÄINÄMÖINEN, afbrytande.

Som blixtra fram ur svärden.

PATER ANTON, fortfarande.

Som mana till försoning.

WÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.

Hvilket ljud!

PATER ANTON.

Till jordens barn jordens Gud.

WÄINÄMÖINEN.

De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?

PATER ANTON.

Igenom alfvar, ädelmod och ära.

WÄINÄMÖINEN.

Den ära som de röjt, då här de farit fram, Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam; Och sist, skall jag försoning finna Uti förföljelsen mot Lalli…?

PATER ANTON.

Lalli, han, Affällingen, Sanct Henrics baneman! På lagens bud att honom hinna Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp I skogarna sig trängde vågsamt opp, Fann honom ej, men såg…

WÄINÄMÖINEN.

Jag vet, han såg din syster. Nog Soini.

EMOINA.

O min far, din blick är kall och dyster.

WÄINÄMÖINEN.

Min själ är sysselsatt.

PATER ANTON.

Hör Riddarns ädelmod…

WÄINÄMÖINEN.

Min skuld är gäldad ren.

PATER ANTON.

Vet dock, att han förstod Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde. Han derom föga unga dottren sporde; Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt Förmildra lyckans oförrätt, Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta, Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd, På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta, Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.

EMOINA.

Jag mina tårar ej kan dölja.

PATER ANTON.

Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd, Att söka dig. I går vi samlades till färd Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes, Allt fredligt var och tyst.

WÄINÄMÖINEN.

Då hämdens dag begyntes.

PATER ANTON.

Säg, mordets och förvillelsens, För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.

WÄINÄMÖINEN.

Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar: Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar. Afsvärj din christna tro!

PATER ANTON.

Nej, aldrig.

WÄINÄMÖINEN.

Aldrig, då Förbannar jag den stund du föddes.

PATER ANTON, med djup känsla.

Gud!

WÄINÄMÖINEN, ömt.

Du tvekar?

PATER ANTON.

Min salighet jag ej förnekar För något jordiskt pris, hur högt det vara må,

WÄINÄMÖINEN.

Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.

PATER ANTON.

Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden, Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.

(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)

ROP, bakom Teatern.

Till vapen! —

SJETTE SCENEN.

DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.

RUHO

Svenskarna mot oss sig kasta.

WÄINÄMÖINEN.

Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!

(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)

Tag vård om mina barn!

EMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.

Min far, jag dig besvär…

WÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.

Jag dig befaller att bli här.

(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)

Hör Stridshornen skalla Och blodet käns svalla Så ungt i min barm. Kom, frihet, gif styrka, Den Gud jag lärt dyrka Skall styra min arm.

(Ilar ut.)

SJUNDE SCENEN.

TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.

EMOINA. försökande att följa sin far.

Nej, intet hindrar mig.

TURILAS.

Haf sansning, unga qvinna.

EMOINA.

Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!

PATER ANTON.

Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.

EMOINA.

Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.

TURILAS.

Nej, stilla din förfäran, Din far går i sitt kall. Den Finska kämpa-äran Sin Höfding skydda skall.

PATER ANTON.

Hvad är väl kämpa-äran? Ett rö för vindars kast. Blott vid försoningsläran Står min förtröstan fast.

EMOINA.

Då alla strida, mörda, Hvar finns försoning? Hvar? Jag skall den Gudom vörda, Mig återger min far.

TURILAS.

Hans fäder, Finlands Gudar, De styra stridens gång. Snart till ditt öra ljudar Den Gamles segersång.

PATER ANTON.

Försökom ej förklara Hvad utgång striden tar. På vägar underbara Går nåden underbar.

EMOINA.

Den Gud, mitt hjerta anat, Jag tänkte mig som god, Ej att min väg han banat Bland tårar och bland blod.

PATER ANTON.

Allt luttras här i gruset, Styrs mot ett högre väl.

EMOINA.

Så ren, som himlaljuset, Är Wäinämöinens själ.

PATER ANTON.

Han irras om det sanna.

TURILAS.

Den Gamles tro är sann.

EMOINA.

O! låten tvisten stanna, Jag den ej slita kan.

(Starkt stridsbuller.)

Men hvilket gny?

TURILAS.

Det striden är som rasar, Dess häftighet förökes mer och mer.

EMOINA.

Min far, min far, mitt hjerta fasar.

PATER ANTON.

Der synes Riddar Carls baner.

EMOINA. med utrop, i begrepp att ila ut.

Ah! Riddarn skall min far försvara.

PATER ANTON, hindrande henne.

Min syster.

EMOINA.

Hvarför hindra mig?

TURILAS.

För våra kämpars kraft är Riddarn sjelf i fara.

EMOINA, staplar tillbaka.

Den ädle Riddarn! ah!

TURILAS, försmädligt.

Hvad rör hans öde dig?

(Emoina närmar sig i ångest mot Avant-scenen. Turilas och Pater Anton draga sig mot fonden, och synas uppmärksamma på striden.)

EMOINA.

Fasor kring mig sväfva. I mitt qvalda bröst Alla känslor bäfva. Himmel, hör min röst: Denna stund af fara Ej din ynnest spar, Riddarns lif bevara! Segra låt min far!

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE. BIRGER, åtföljd af en tropp Svenske Soldater.

BIRGER, med sin tropp, smygande sig oförnärkt af de andre på scenen fram bakom Turilas kula, närmar sig Turilas och Anton, som mot fonden synas hafva all sin uppmärksamhet på striden, och omringar dem hastigt.

Stämplare Turilas! Fängslen barbaren.

TURILAS, med anskri.

Frälsen mig, Finnar, Svensken är här!

BIRGER, till någre Soldater.

Fören dem hädan! fort! för dem ansvaren!

(Turilas och Anton bortföras med skyndsamhet. Till en Soldat.)

Till Riddarn flyg med bud att Anton räddad är.

(Soldaten går, Finska krigare inkomma.)

NIONDE SCENEN.

EMOINA. BIRGER. Svenska soldater. Finska Krigare.

(Strid i fonden. Både Svenskar och Finnar erhålla förstärkningar, så att striden mer och mer uppfyller Teatern; sluteligen segra Svenskarna, och Finnarna dels fängslas, dels fördrifvas.)

EMOINA (i ångestfull förskräckelse, döljande sig för de stridande vid Turilas kula).

Hvem skall beskydda mig? Hvem sig förbarma öfver min ångest? Hvart skall jag fly? Gudar, o Gudar, rädden mig arma! Fiender störta med buller och gny Från alla kanter. — Min fara sig öker. I denna kula en fristad jag söker.

(Inne i kulan, betraktande dörren med ifver.)

Dörren är säker, låset är fast; Inifrån kan jag det stänga i hast.

(Hon tillsluter dörren och höres tillstänga låset, då Svenskarnas seger på Teatern blir allmän.)

BIRGER.

Halt! fatten posto här!

(till en del af sin tropp)

Er må det nu tillhöra Att hedna styggelsen förstöra, Nedrifva, störta, hugga ner.

(utmärkande de andra af troppen)

Mot fienden vi skydde Er.

(Betäckningen utbreder sig. Förstöringen begynnes. Birger till en soldat af betäckningen, som han vinkar fram.)

Vi lyckats. Turilas föll, i sin egen snara. Din fästmö räddat oss ur en ohjelplig fara, Då, lyssnande på sammansvurnas tal, Hon varnat dig, du oss, och vi oss sammanhöllo Vid borgen. Riddarn kom; vi ryckte fram, och föllo På fienden, som trängt sig hop i denna dal.

(Afguda-belätena hafva emellertid blifvit störtade, offer-tillredelserna förstörde. Nedhuggning af det heliga trädet företages, och nedrifning af kulan, hvars starka ingång man förgäfves sökt öppna, begynnes.)

BLANDADE RÖSTER.

Hedna Gudar, ingen skoning! Hedna tillhåll, ingen fred! Detta trädet, denna boning Rifvom ned, huggom ned!

(Det heliga trädet faller med brak och dân.)

BIRGER.

Bra, gossar! hurtigt! raskt!

(Stenar nedfalla från kulan, som rifves.)

EMOINA, innanföre, med ett gällt anskri.

Hjelp!

BIRGER, med förvåning.

Nödrop af en qvinna Hos gubben Turilas! Besynnerligt minsan!

(Uppehåll med rifningen. Birger vid dörren af kulan.)

Så öppna, skynda dig! — Opp, säger jag. — Välan, Då du dig icke vill besinna, Så skyll dig sjelf för hvad som sker.

(Stridsbullret utom Teatern tilltager, kulans hvalf ramlar, och Emoina synes afdånad ibland ruinerna.)

Är det en Engels bild jag ser!

(Svenskarna betrakta henne med bestörtning, som afbrytes genom en häftig strid.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE. RUHO, med en stark tropp Finnar.

RUHO.

Gudaförstörare, hämden Er kalle!

BIRGER.

Kämpande vikom! Stridshornet skalle!

(Det stötes i stridshornet, Svenskarna vika långsamt och i god ordning från Teatern, förföljde af Ruho och hans tropp häftigt, men utan ordning.)

ELFTE SCENEN.

EMOINA, afdånad. Villervalla af Finnar, sedermera WÄINÄMÖINEN, sist RUHO.

(Stridsbuller på båda sidorna af Teatern.)

CHOR af flyende Finnar.

Skräck och död oss väntar här, Helga trädet fallit är.

(Rådvill förvirring, Wäinämöinen inkommer.)

Räddom, räddom oss ur striden.

WÄINÄMÖINEN.

Stån! Rädden äran! Er ej spriden, Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! —

SÄRSKILTE RÖSTER.

Från alla kanter oss Svenskarna tränga; Oss flygten de stänga; Hvad återstår? —

WÄINÄMÖINEN.

Att dö som män Kring Gudarna.

RUHO, åter tillbakadrifven.

Som de vi falla I stoftet trampade…

WÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens förstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.

Min dotter!

(med genomträngande ton)

Hon är död! — Afdånad blott! Mitt barn! mitt sista hopp! mitt stöd!

(Gör försök till hennes vederfående.)

TOLFTE SCENEN.

DE FÖRRE. RIDDAR CARL. Segrande Svenskar framträngande från alla sidor.

RIDDAR CARL.

Frid och försoning bjuds Er alla I Sverges ädle Konungs namn.

(Finnarna nedlägga sina vapen.)

WÄINÄMÖINEN, som med ena handen omfattat Emoina, hvilken ger tecken att hon börjar återkomma till sansning, höjer svärdet med den andra, hotande, mot Riddar Carl.

Kom, barnet ryck ur fadrens famn.

(Riddar Carl hastar fram mot Emoina, sänker svärdet och faller på knä ej långt från hennes fötter, då Rideaun faller.)