III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

1

Abraham kom med morgontåget, ingenjörn och Elis Eberhard voro nere vid station för att möta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var morgonklar, vårklar, lyste starkt och avslöjande. Elis Eberhards ulster sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna. Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen. Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och värdighet gjorde ingenjören en vacker figur. Krusflorsstormen och den långa svarta rocken av tjockt kläde ökade alla dimensioner. Ingenjören såg prydlig ut.

Han tog sin son i famn och välkomnade.

—Ecce homo, sade Jublet. Han som skall göra't!

—Vad ska han göra? frågade ingenjören och rynkade pannan. Sent hade han kommit till makten, och han ville icke lämna den ifrån sig i brådrasket. Icke ens till Abraham.

Men Jublet, som behövde ett stöd, tog sin unge vän under armen, hasade framåt i sina galoscher och talade:

—Egentligen är du min son lika mycket som den där lilla tokens. Ty hade icke jag i tid och otid uppmanat honom att sätta en son till världen, så hade din existens vid det här laget varit problematisk. Men jag hade gett mig fan på, att släkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrätt till den här staden. Vi ha levat här i mer än halvtannat sekel. Och det är ett storverk av tålamod, ihärdighet och galenskap. Utbölingarna beundra och förakta oss—

—Det vet jag inte av, sade ingenjören.

—Nej, för du är en okunnig liten narr och till på köpet millionär. Men jag, som läst alla faster Mimmis följetonger åtta gånger framlänges och två baklänges, jag känner människorna. Jag känner utbölingarna. De älska och förakta oss, därför att vi äro gamla och kuriösa och ofarliga. De vill trä upp oss på nålar och sätta oss i glasskåp. Men nu, min Krokus, nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hämnare. Må faster Mimmis ande omsväva dig, min gosse. Det var ett djädrans så duktigt fruntimmer.

—Å, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smålog medlidsamt.

I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.

—Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du här att göra?

—Hur mår Louise? frågade Abraham.

Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner rullade fram och vidrörde Abraham.

—Öh, öh, öh, unge man har vuxit.

—Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!

—Öh—skäms—

* * * * *

Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och smålog och sade:

—Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl andra—

Abraham kastade rocken över axlarna och rusade utför trappan, just som han sköt upp ytterporten, tändes Krokens lampor. Och i alla gatans lyktor, en lång fil från öster till väster, slogo lågorna ut som blommor. Abraham gick österut över storåbron, över Karlstorget in på Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, präktiga hus men glest befolkad. I numro fyra bodde Sörmans.

Hon är naturligtvis inte hemma, tänkte Abraham. Och gumman är döv och hör inte, när jag knackar. Hade varit bättre att gå till bönhuset med detsamma.

Han tog i dörrlåset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet, som även var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.

Därinne tassade fru Sörman av och an. Hon hade synbarligen brått, men Abraham kunde icke få klart för sig, vad hon gjorde. Antagligen städade hon, jämkade på möblerna, dammade. Hennes rygg var krummare än någonsin, huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår.

Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det Elsa som önskas?

Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade. Då Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en misstänksam sidoblick.

—God afton, skrek han. Va fru Sörman gör fint!

—Brudgummen varder kommande, sade fru Sörman och fortsatte. Av Gustens brev hade Abraham inhämtat tillräckligt för att förstå, hur landet låg. Brudgummen i fråga var icke Abraham Krok utan Jesus.

—Är Gusten hemma? skrek han.

Då stannade gumman.

—Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt, jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får herrarna ångra sig!

Abraham avbröt:

—Var är Elsa?

—Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.

—Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.

—Hu! kved fru Sörman. Bethania—hu, hu, hu, hu—

—Ja tack, då vet jag, sade Abraham.

Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.

—Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?

—Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.

Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner. Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar, trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.

Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros, som prunkade på gardinens gråblåa fält.

Därinnanför hade Elsa stått, naken.

Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder—sannolikt efter någonting levande.

Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter. Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.

Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.

Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.

Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.

Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion. Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han om och om igen de första orden i en psalm:

"Jag går mot döden, vart jag går, min väg må vara banad eller svår—"

—Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.

—Inte, sade smeden. Då får jag däng.

Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar. Zionisterna gräto.

Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade Satans välde på jorden fått en sådan törn.

Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och buro bort henne.

Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i bitter fiendskap.—

Efter Evelin kom Elsa Sörman.

Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt. Predikanten öppnade sin famn.

Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han på Gusten, som var blek och grinade illa.

—Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu göra?

Abraham skakade på huvudet.

—Jag får väl tala—tala med henne—

I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst.

—Det är hon, sade Gusten och grinade.

Och rösten sade:

—Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud—

—Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i halsduken glittrade faster Mimmis nål.

—Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu—hon dillar om Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.

Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.

Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:

—Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!

—Är det det, han vill?

—Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor, för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna från vår sak. Det ska han. Annars—

—Annars?

—Ja, det blir min sak.—Där har du henne.

Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde runt med henne, släppte henne. Och kysste.

—Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går på biografen. Akta er för Aposteln!

—Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.

—Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på Backarna?

—Ja.

—Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är det inte roligt?

—Jo.

—Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag ar här?

—Jo, jag är glad, sade Elsa.

—Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han taget och hon drog sig åt sidan.

—Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?

—Ja.

—Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja. Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.

—Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av jubel och triumf. En martyrs triumf.

—Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna. Kan du lova det?

—Ja, svarade hon utan betänkande.

—Då är allting gott och väl, sade Abraham. Han kände med ens, att han var trött. Att det var lönlöst att fortsätta. Alla dessa ja hade berövat honom modet.

Mörkret var tätt, men vägen låg som ett gråvitt band. De gingo på var sin sida om hjulspåren, då och då snävande över grushögar. Vinden spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna.

—Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra stund efter alla de andra.

—Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt. Och så var det Evelin.

—Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård! Och jag trodde, du skulle bli glad åt det. Jag har gått och tänkt på det länge, ser du. Men jag skrev ingenting, för jag tänkte överraska. Det är roligt att överraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina brev ha varit så underliga. Ända sen i våras. Jag visste inte riktigt, var jag hade dig.

—Jag har gått igenom så mycket.

Abraham strök henne över kinden.

—Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake på köksfönstret, minns du det? Vänta här ett tag.

Efter en stund kom han ut på kökstrappan.

—Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.

—Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade rakt ut i mörkret.

—Nu tar jag dig!

Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.

—Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du tror, att du kan bo här. Med mig.

Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.

—Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.

—Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte heder av städningen.

I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv, för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i ljusskenet från lyktan.

Elsa hackade tänder.

—Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev hon stående vid fönstret hela natten—

—Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig människa. Han hade det så fint som en mamsell—

Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter begravningen.

—Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först. Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.

Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt stönande, som liknade en suck.

Abraham svängde sig ut genom fönstret.

—Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.

—Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.

—Säg, liten—tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så glömmer du—det andra.

Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.

—Elsa—tror du inte, att det blir bra så.

—Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.

Och hon upprepade, snyftande, bedjande:

—Om du kommer till oss.

—Till oss?—Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?

Härpå svarade hon icke.

Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han på knä och friade patetiskt:

—Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och lust—eller åtminstone det senare.

—Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i rösten, varken lycka eller sorg.

* * * * *

Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god natt—

Nu drev han omkring. Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han ville—ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka.

Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov. Blekängens älskande par hade skilts åt eller funnit någon fristad. Sammankomster på mörka gårdar och i portgångar hade upplösts. Tre Remmares lykta hade slocknat, likaså Krokens lampor på Storgatan. I hörnet av Garvarebrunnsgränd dröjde en krogkund, oviss om den rätta vägen och osäker på sig själv.

Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle bygga och bo på Backarna. Abraham stannade mitt framför honom. Men Andersson vinkade högtidligt avvärjande.

—Bara—bara—ur vägen—en smula—godhetsfullt—om jag får be—

—Vart ska Andersson gå?

—Vart sa herrn?—Vart—vart—fan—Till himlen. Ser herrn. Jag går till himlen—vart jag går—ser herrn—men—det är en förbannad trängsel—godhetsfullt—ur vägen—

Och Abraham gick ur vägen.

Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl uppdragen klocka, ställd efter tornuret.

Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade. Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en skugga på andra sidan körbanan.

"Jublets" stämma, svag och hes om dagen, svällde ut om natten, tilltog i styrka och klang för varje lykta som släcktes.

—Vem är du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem är du, att du kallar mig en idiot? Är det jag, som skall bygga på Backarna eller är det den tokige Krokus, din svärfar? Lämna mig i fred. Lämna hela stan i fred! De brott mot sjätte budet, som av evighet äro bestämda för denna stad och denna natt äro redan begångna. Eller begås i detta ögonblick. Tänk det! Och gäck i frid till den rättfärdiges sömn.

—Det är Jublet, sade konstapeln. Så här dags är han lite svinaktig av sig—

Konstapeln smålog välvilligt förlåtande, och Abraham svarade med ett sömnigt leende.

—Titta, nu ska Aposteln fösa in honom.

Aposteln hade trängt honom upp på trottoaren och drev honom med flaxande vingar allt närmre trappan. Men långa svängande armar försvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig baklänges uppför de tre trappstegen. Avskedsorden kommo gråtmilt och klagande:

—Lämna mig i fred, Saulus Paulus från Mesopotamien. Du är en hund. Och jag ensam är rättfärdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat, min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred.

—Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.

Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet.

Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck.

Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb eller av kyla eller av lyktans sken.

Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag vill hem och sova.

Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.

—Är det herr Krok?

—Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.

—Jag är sannolikt icke igenkänd?—

Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken. Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte, nickade, blåste ut stickan.

—Jo, sade han. Jo för all del—

—Verkligen—det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet—

—Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.

—Gott. Då vill jag gå rakt på sak. Var det inte herr Krok som för ungefär en halvtimme sedan kom ned från Backarna? I sällskap med ett ungt fruntimmer?—Ja, för resten, det vet jag. Nu vill jag endast fråga: Står herr Krok i något förhållande—jag menar något närmre förhållande—till den unga kvinnan?

Svarar jag med käppen, tänkte Abraham, så går det bara ut över Elsa. Den där kan nog konsten att ta heder och ära av folk.

—Fröken Sörman är min fästmö. Är ni nöjd?—

—Nej. Inte förrän ni besvarat ännu en fråga.

Här gällde det att bevara fattningen. Abraham gömde käppen bakom ryggen och gäspade fram ett långdraget:

—Lååt höra—

—Vill ni komma till oss?

—Till vem?

—Till Kristus!

—Ååå, suckade Abraham. Han knäppte upp rocken, tog fram klockan—

—Är det inte bra sent för en omvändelse?

—Snarare för tidigt. Herr Krok är för ung och för oprövad för att tillfullo inse religionens enorma betydelse. I det hänseendet är Elsa Sörman bättre lottad. Det är skada—

—Ja—Var det annars något?

Främlingen betänkte sig ett ögonblick.

—Herr Kroks far har ett projekt. Ett stort projekt. Men det är vanskligt. Varför vänder ni er inte till mig?

—Säg det!—Annars något?

—Ja. Jag skulle vilja träffa herr Krok—

—På Tre Remmare? föreslog Abraham. Han satte nyckeln i låset och öppnade porten.

Nu fick du, så att du teg, tänkte han.

En varm, whiskydoftande pust strök över hans kind, han kände läppar snudda vid sitt öra.

—Herr Krok kommer nog till oss. I Kristus är det kärlek, bara i Kristus. Kom till oss, kom till oss!

—Dra—

Häftigt och hastigt förde han armbågen bakom. Utan att träffa.

—Godnatt, herr Krok, godnatt! kom det mjukt och milt ur mörkret. Då brast Abraham i skratt.

—Sov så gott, herr Hagelin, sov så gott—

Han skrattade för sig själv, där han gick uppför den mörka trappan. Han ville icke upphöra att skratta. Det var således rätt och slätt en löjlig person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting annat.

Han skrattade, till det blev alltför tröttsamt att skratta. Kom till oss!

—Kom till oss, hade Elsa sagt.

2

Den sista april blev en märkesdag i Blekängens historia, fullt jämförlig med den marsdag, då Bethania-Larssons hustru knäföll på Zions estrad och sålunda tillkännagav zionisternas och Benjamin Hagelins seger.

Den sista april bildades bolaget, konstituerande bolagsstämma hölls å Broms & Kroks kontor, minimikapitalet, fyratiotusen kr., inbetaltes, och den väldige Abraham Björner åtog sig att snabbt och billigt besörja alla lagliga formaliteter.

Underrättelsen härom fördes till Blekängen av smeden Andersson. Dagen till ära bar han svarta kläder och svart hatt med krusflor. Krusfloret härrörde sig från hustruns begravning för fem år sedan och kunde icke bortsprättas, emedan hatten hade en reva under floret. Smedens mor, madam Andersson, neg och titulerade honom "herr ledamoten", ty han var verkligen styrelseledamot. Och smedens barn letade i rockfickorna efter begravningskarameller, men de funno ingenting.

—Nej se, det blev ingen förtäring, upplyste smeden, virade in sin hatt i gamla Nyheter och lade den i skåpet. Men herrarna va fan så hövliga. Ja, ja, när en kommer med femhundra riksdaler—

—Jesses, Andersson, han fick väl kvitto?

Andersson vecklade upp sin näsduk och förevisade kvittot. Men Anderssons barn grävde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson för skams skull tagit ur mun.

—Hur blir det med hyran? frågade madam Andersson.

—Jo se, jag har tingat halva tunnlandet söder om björkarna, och det lär ska bli tjugu riksdaler om året. Men så får en ju lån till virket och sånt och det blir räntor förstås—

—Hur mycket blir det, Andersson lille?

—Ja, det vete fan. Men det är klart att när som en lånar av sitt eget ägandes bolag så blir det rabatt, de kallar. Och för resten har ingenjörn lovt att hålla rejält taklagsöl för var eviga stuga, de får under tak. Så det blir ju alltid en kostnad mindre.

Men madam Andersson, som hade kommersiella insikter, frågade om det skulle bli någon utdelning på aktierna.

—Det ska det väl bli, brummade smeden, tog tuggbussen från sin son och krängde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt förstås, för då går det åt helsicke.

—Herre jesses! skrek madammen.

—Äsch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt så får en ju utdelning i konkursen. Så det smäller lika—

Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson över Blekängen. Här och där lade hon till men tog sällan ifrån, varför det allmänna välståndet så småningom tog allt större och präktigare former. Grisen växte till en premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko. Blekängsmadammerna, som hört sina mödrar tala om Backarnas kommande härlighet, såg det som en profetia, nära att gå i uppfyllelse. De ställde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins välsignade verksamhet. Och de väntade otåligt, att profeten skulle predika en allmän utvandring till det förlovade landet. Men profeten teg. Han omvände Bethaniakvinnor och hade icke ord för världsliga angelägenheter.

I staden på andra sidan Garvarebrunnsgränd, de burgna borgarenas stad, möttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med underliga ingredienser. Ordförande Julius Krok. Vilken hederlig borgare mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgränd hade icke någon gång i sitt liv dragit Julius Krok vid näsan?

Verkställande direktör: Gusten Sörman. Rabulisten, son av en tjuvstryk. Den!

Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden Andersson, gammal Blekängsbo, hederlig och dum.

Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nästan det värsta, ty det var rena, rama slöddret. Sörmans stallbroder, en grovarbetare utan fast anställning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhöra någon förening, frireligiös utan att tillhöra någon församling. Döpt till Enok Ebenezar, sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i Blekängsbäcken.

Om denne Ohlsson visste man med säkerhet ingenting, men man anade både ett och annat. Modern hade dött på fattighuset, fadern antogs vara doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid hjälpt honom, och varför skulle han ha hjälpt honom, om han icke hade varit tvungen? Gammalt folk med gott minne påstod, att Ohlssons morfar varit plåtslagargesäll och son av en sadelmakargesäll. Nämligen just den sadelmakargesäll, som för bortåt hundra år sedan tog livet av änkenåden Siedel genom att antända Backarnas uthus.

Sådana män sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hälften tecknat av fyrtiotvå arbetare, andra hälften av ingenjör Krok, brukspatron Hyltenius och doktor Roth, som fått en aktie till skänks, därför att man ville ha en stadsfullmäktig i styrelsen.

Och detta bolag skulle köpa egendomar, bygga hus och bedriva lantbruk. Och lantbruket skulle skötas av Abraham Krok, pojkvaskern, icke torr bakom öronen.

Såtillvida var staden ogynnsamt stämd mot det nybildade bolaget. Men å andra sidan fanns det människor, som hyste medlidande och en viss aktning för dessa tokar. Och det fanns unga damer, som tyckte att Abraham Krok såg ut som en "fältherre". Likheten låg kanske endast i den omständigheten, att Abraham red, vilket icke var vanligt där i staden. Han red på yngsta fabrikshästen, som var femton år och tämligen spattig.

Summa summarum: staden väntade ingenting gott av bolaget men heller ingenting ont. Drätselkammaren hade avstyrkt utdragandet av vatten-, gas- och avloppsledningar till Backarna. Och därmed var företaget reducerat till en privattillställning, som möjligen skulle komma att bereda stadsborna ett gratisnöje.

Julius Krok sökte ett lån på hundrafemtio tusen mot inteckningar i Blekängen. Men Bethania-Larsson, byggmästare och bankdirektör, hade vägrat utan närmre motivering. Således ingen risk på något håll. Lille Krok skulle göra kullerbytta. Och staden skulle se på.

* * * * *

Första maj måste ingenjören hålla sig i sängen. Han var förkyld. Influensa, påstod doktorn. Men fröken Agnes, som hade en skarpare blick för tingens sammanhang, sade:

—Tänk, i går tog pappa första steget för att ruinera oss allesamman. Och i dag ligger pappa här. Om det ändå kunde vara en varning för pappa—

—Nej tack, sade Julius Krok och drog täcket över öronen. Det kan det inte vara. Men om Agnes vill vara snäll och skicka hit Abraham.

—Och Abraham kom.

—Jo du. Jag ligger och tänker på ensak. Jag tror, att Björner driver med oss. Han drar ut på tiden och det blir inget köp av. Nu lär fru Hyltenius ska sälja Klockeberga till greve Bergfeldt på Rogershus. Du ska få se—

—Jag rider dit ut. Ögonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har varit i håll med Björner. Det har Louise berättat, och det förklarar saken. Aposteln lär vara i full verksamhet. I går hade han Larsson hos sig. Och en till—

—Vem då?

—Tja, det vill hon inte säga. Den lilla stackarn har ju blitt så—Men nu rider jag till Björkenäs.

Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av.—

Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka. Men det var icke Elsa nu längre.

Brukspatron kom ut i förstugan och sträckte fram sin kolossala, köttiga hand. Abraham blev generad, rodnade.

—Träffas hennes nåd?

—Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick också ut och ställde sig på trappan. Han hade utsikt över sjön, som låg stilla och svart mellan gröna och grå stränder. Han kunde se ända upp till jaktstugan i skogsbrynet. Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven. Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg till sin stuga.

Abraham undrade, om han möjligen stört varulven.

Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom fönsterna, riste på huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte på luvan.

—Herr Krok?—Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling.

—Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni.

—Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås.—Jaså, första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år. Men hos salig baron på Rogershus var jag i modiga tjuguåtta år. Så det är ju inte underligt, att hennes nåd vill unna mig lite ro på gamla dar. Och för resten är det ju inte mycket med mig. Det är nog så, att när man blir gammal, så kommer man på sophögen. Ungdomen ska ju fram, förstås—

Abraham rodnade.

—Ja, inte tänker jag ta herr Hallings plats inte—

—Nej, det förstås. Å nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok, det är alltid så mycket som en början. Att få gubben så nätt åt sidan lite. Ja, för all del, för all del, här står jag och sladdrar.—

Trevlig början! tänkte Abraham. Jag tror, jag drar mig—

Han svängde om på klacken och stod framför en liten gumma, vithårig och grå, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra hundarna, och hon neg för Abraham. Men samtidigt hytte hon utåt gårdsplanen, där gubben tassade bort.

—Står du här och sladdrar, Gustav, står du här och sladdrar!

—Träffas fru Hyltenius? frågade Abraham.

—Jo bevars, jo bevars. Hennes nåd kommer genast. Herr Krok skall vara god och stiga in i förmaket. Jag är fru Enberg, sade hon och neg på nytt. Var så god, var så god. Jag ska visa vägen. Akta huvudet, akta huvudet. Det är så besvärligt med de trösklarna—

Abraham slog sig ned och sträckte benen framför sig. Han var en smula trött. Gumman stökade omkring i rummet, plockade och ordnade och sneglade då och då på gästen. Och slutligen stannade hon, korsade händerna över magen och sade:

—Kära hjärtanes så ung herr Krok är.

—Åja vars, sade Abraham.

—Se, jag hade en son, som var så där i herr Kroks ålder. Kära hjärtanes ja. Det är länge sen det, så nu är han förstås äldre. Se, jag ska säga, att han var lekkamrat till hennes nåd på den tiden. Ja så där, herr Krok vet, som barn är—De säger, att herr Krok ska vara förlovad med henne, flickan Sörman. Ja, fröken Sörman menar jag, förstås.

—Jo, det stämmer, sade Abraham.

—Nej kors, är det sant? Kära hjärtanes ja, suckade gumman, så tungt att den kullriga magen hävdes och sänktes. Ja, de banden, de räcka inte länge—

Då blev Abraham förargad.

—Min själ om fru Enberg har reda på den saken! sade han och drog till sig fötterna. Men gumman fick händerna på magen, guppade och neg och tassade ut ur rummet.

—Här står jag och sladdrar, kära hjärtanes, kved hon.

Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i dörren. Hon sträckte på sig som en katt och kvävde en gäspning.

—Förlåt. Jag låg och sov. Jag hade nämligen ingenting annat att göra.—Nej, för all del, ni stör inte. Har ni kommit för att stanna? Var så god och sitt.

—Den första juni, var det sagt—

—Jag bryr mig inte om, vad som är sagt. Var så god och sitt. Jag behöver er nu, just nu i vårarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han är alldeles för gammal—

—Jag tänker inte ta hans plats—

—Det vet jag. Men gör mig den tjänsten och sitt. Ni ser ut som en jätte i de här låga rummen. Ni ser ut som brukspatron själv. Ser ni, gubben Halling är nära åttio år, sjuttiosju eller sjuttioåtta eller vad det är. Då kan ni förstå. Han får gärna stanna här på gården, men han kan inte sköta tjänsten i evighet amen. Alltså, om ni inte kommer hit, så måste jag ge honom en efterträdare redan i vår. För resten är det min sak och inte er. Avgjort således—

—Jag vet inte—

—Varför har ni kommit hit? För att ge återbud?

—Nej, jag kom för att tala om Backarna. Häradshövdingen drar ut på tiden—

Fru Hyltenius brast i skratt.

—Tänka sig! Och jag trodde, köpet var så gott som avslutat. Har ni inte smort honom? Han hör nämligen till de maskiner, som måste smörjas. Nå, jag ska ge honom en duvning. Jag säljer Klockeberga också, till min kusin. Jag tror jag säljer Björkenäs med till slut. Och reser min väg. Hör nu, vad är det ni heter? I förnamn?

Abraham sade sitt namn och rodnade för tredje gången.

—Abraham? Ja, det är ju ingenting att skämmas för. När jag var en liten flicksnärta, hade jag en fästman—ja, han var son till fru Enberg, gumman. Han hette Jakob. Alltså en annan av patriarkerna.—Hör nu, var det åttio tusen? Ja, det är ju förfärligt billigt.

Men hälsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av inteckningar eller annan humbug. Kontanter på bordet. Det är min affärsprincip. Billiga priser, kontant betalning.

—Jo, vi ska försöka, sade Abraham. Vi ha det lite svårt nu till en början—

—Ja, det angår mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi. Alltså kontant. Och så är det ett annat villkor. Att ni träder i tjänstgöring här på Björkenäs senast den femtonde dennes—

—Det vet jag inte—

—Nej, men jag vet. Det gör ni.

—Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, för nu blev han ond. Fru Hyltenius sänkte ögonlocken och smålog.

—Ja visst, kära ni, naturligtvis. Det är inte min mening att spela grym slavägare. Alltså ringer jag upp Björner i kväll. Och ni kommer den femtonde. Adjö så länge.

Abraham klatschade sig om benen, när han gick över gårdsplanen. Och småsvor så stilla för sig själv. Det hade varit en obehaglig stund. Och till på köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte på luvan.

—Nå?

—Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min.

—Förstås, förstås, sade hustomten.

Abraham red sin spattiga häst, och trots spatten gick det snällt undan. Men när han kom under björkarnas snedvridna grenar, höll han inne. Två kvinnor sutto på bänken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham steg av och vinkade Elsa till sig.

—Är du nu tillsammans med henne?

—Får jag inte det?

—Du får, vad du vill. Men hon är ju galen. Går du i bönhuset också?

—Ja.

—Du lovade ju att inte gå i bönhuset.

—Det hade jag glömt.

—Ja då så—

Om jag nu säger henne, tänkte han, om jag säger henne, att Zionistprofeten varit med om mordet på hennes egen far, så måste hon ju få upp ögonen. Så måste det ju ta ett slut!

Men han kunde icke förmå sig att röja hemligheten. Hon var för barnslig. För bräcklig.

Elsa sade:

—Jag vet, var du har varit.

Han spratt till. Det var bönhusrösten.

—Såå?

—Du har varit på Björkenäs.

—Stämmer. Vad är det med det? Den femtonde flyttar jag dit för att stanna ett helt år.

—Då tycker du inte om mig.

—Jo, sade Abraham, det gör jag. Och just därför far jag till Björkenäs för att lära i mitt yrke. För det är av det vi ska leva, du och jag.

Elsa sade:

—Jag vet nog, vad man får lära på Björkenäs.

—Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla människor, varför talar du då illa om dem?

Hon vände honom ryggen, och Abraham red vidare.

* * * * *

Lille ingenjören låg i sin säng. Han hade feber, han hade örsprång och fröken Agnes hade tvingat på honom en nattmössa, lite gulnad av ålder men med fina spetsar i kanten. Ingenjören var smått generad för mössans skull och låg och drog i banden.

—Det här mössan, sade han till Abraham, den är gammal. Den har tillhört din mormor, Louise Broms, född Roth. Ja, henne såg du aldrig, men det var en präktig gumma. Alldeles som din mor. Marie bråddes nog på henne. Mest åtminstone.

Abraham redogjorde för sin beskickning. Allting klappat och klart. Björner skulle få en duvning, och köpet kunde avslutas när som helst. Ingenjören satte sig upp i sängen och knäppte sina händer.

—Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det känns. Det här har nästan varit en livssak för mig. Redan under svärfars tid höll jag ju på och strävade för att få någon hyfs på den otäcka Blekängen. Och ser du nu, när staden ställes inför ett fullbordat faktum, och när Blekängen inte längre kan sägas vara en utkant, så måste de! Tänk, därhän har jag verkligen fått det—

—Men vet du, sade han och sjönk ned på kuddarna, det är allt skönt, att du har kommit hem, min gosse. För krafterna, krafterna—

—Det är influensan. Det går snart över.

—Ja, ja—Men så får man så besynnerliga idéer, när man blir gammal. Ja, ja, man blir lite besynnerlig—

Han blundade. Huvudet sjönk in i mössan, ansiktet doldes och endast nästippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.

—Vet du, vad jag ligger och tänker på? frågade han. Och utan att slå upp ögonen fortsatte han stilla och lågmält:

—Jo, jag tänker på Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut genom rutan. Det var precis som om han—

Han tystnade. Abraham sade:

—Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut.

—Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer. Men jag tycker nästan—jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i hand—

—Såna idéer, sade Abraham.

* * * * *

Samma afton, den första maj, hölls en hemlig sammankomst i lektor Paulus Holmins arbetsrum. Det var en sammankomst av betydenhet. Alla dörrar voro väl stängda och fru Holmin hölls innestängd i sängkammaren.

I sammanträdet deltogo tre personer: lektor Paulus Holmin, den store Bethaniamannen, byggmästare Larsson och slutligen en tredje, han, vars namn Louise icke ville nämna, zionisternas profet, Benjamin Hagelin.

Benjamin Hagelin talade först:

—Jag kan underrätta herrarna om, att unge Krok varit ute vid Björkenäs i dag. Alltså är det antagligt, att köpet kommer till stånd.

Aposteln sade:

—Det vet jag, Björner har redan fått tillsägelse att göra i ordning papperna. Det är därför, jag bett herrarna komma hit. Vi måste fatta vårt beslut.

Han jämkade på den stora högen blåa kriaböcker, som låg framför honom, klarade strupen och sade:

—Men först måste jag redogöra för mina motiv.

—Det behövs inte, mumlade Larsson, som oupphörligt strök sig över det långa, smala ansiktet.

—Jo, det behövs. Jag har rent samvete och vill icke stå i någon tvetydig dager. Herrarna vet, att min svärfar är en narr. I fråga om affärer kan man gott säga, att han är mindre vetande. Men att få honom ställd under förmyndare är tyvärr omöjligt. Således tvingas jag att på annat sätt söka rädda den del av arvet, som rätteligen tillkommer mig. Har jag icke rätt? Jo. Har jag icke rent samvete? För visso. Vad herrarnas samveten beträffar, så är det en sak, som inte angår mig. Jag kan inte reda mig utan herrarnas hjälp. Och jag tror inte, att herrarna kan reda sig utan min. Eller hur?

Hagelin stirrade framför sig, orörlig. Larsson suckade bakom handen.

—Ja, hur menar lektorn?

—Jag menar, att vi måste ta hand om min svärfars affärer. Han har sökt lån hos direktörn, och direktörn har sagt nej. Det var dumt, mycket dumt. Tror inte direktörn, att han kan skaffa sig pengar på annat håll? I Stockholm till exempel? När han sedan kullbytterar, kommer Blekängen i främmande händer, Blekängen och Backarna. Och Backarna är en god affär.

—Joo, mumlade direktören. Hagelin stirrade ut i vårkvällen. Aposteln kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.

—Herrarna vet likaväl som jag, att bolaget går ikull, och sannolikt följer svärfar efter. Är det då inte i herrarnas intresse att kunna bestämma rätta tidpunkten för kullerbyttan? Kommer de väl över det värsta föret, så vet man aldrig, hur det går. Och dessutom blir staden förr eller senare tvungen att köpa Blekängen, åtminstone en del. Nå, svärfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket. Inte mot inteckning, säger direktörn. Och det är jag med om. Det skulle—skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen äro likgiltiga, eftersom värdet finns där, ifall svärfar skulle gå i konkurs. Sex månaders växel, till exempel. Sex månader är sannolikt till fyllest. Då ha de betalt Backarna med åttio och sannolikt byggt upp resten. Då är tiden inne.

—Mja, ja. Jag hade nog tänkt, att ingenjörn skulle kunna få hundra. Mot revers. Men inte bolaget. Ånej, nää.—Det skulle väl allt se illa ut. Kanske, mja. Om det stoppades på samma gång. Från samma håll. Och så vet man aldrig—nää—

—Ja, då får herr Hagelin—

Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen.

—Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra. På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte, att herrarna komma att glömma bort oss.

Han smålog och vände sig åter mot fönstret. Byggmästaren tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte Apostelns blick.

—Ja, sade Aposteln, jag skulle ju möjligen kunna skaffa bolagets pengar. Men jag vill inte stå som långivare.

—Det går ju genom Björner, mumlade direktören. Häradshövdingen är ju känd för att vara en human och diskret man.

—Jo, sade Aposteln. Han fick bloden åt huvudet, reste sig och började springa av och an i rummet. Hagelin vände sig långsamt om och tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte zionistens blick.

—Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska göra det. Men då måste ni förbinda er att lämna Backarna åt mig. Jag menar, att vid en eventuell auktion inte uppträda som köpare. Det är ingen lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket, att jag har säkerhet för mina pengar.

—Lektorn kan lita—

—Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll—Porslinsögonen stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet—vet att jag inte är att leka med.

—Ååh, lektorn—, mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på axlarna.

—Vi fattiga zionister göra inga affärer. Vi skulle naturligtvis kunna köpa Blekängen av ingenjören, som i så fall icke behövde några växlar. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte att herrarna ska glömma oss.

—Således, sade Aposteln och gjorde en sammanfattande åtbörd. Blekängen blir herrarnas affär. Varken staden eller Zion köper i otid. Och Backarna lämnas åt mig—

—Mja, joo—mumlade Bethania. Zion ryckte ännu en gång på axlarna. Och det blev tyst.

Efter en stund sade Hagelin:

—Ja, nu skall jag för min del inte längre uppehålla herr lektorn. Gör direktörn sällskap?

Mja, joo, jag skulle kanske—

—Behövs inga omsvep, sade Hagelin och gick.

Lektor Holmin och byggmästare Larsson betraktade varandra uppmärksamt. Och Larsson blinkade.

—Det var nödvändigt, sade lektorn. Vi måste ta honom med. Zionsborg och staden äro de enda tänkbara spekulanterna på Blekängen. Men jag lovar direktörn, att då tiden är inne, ska jag göra rent hus och sopa ut honom som den smuts, han är—

Larssons rygg gick i vågor.

—Mja, lektorn är en modig man—

—Jag har ingenting att frukta, sade lektor Paulus Holmin, kallad Aposteln. Mitt samvete är rent.

3

På aftonen den fjortonde maj for Abraham till Björkenäs. J. A. Broms' gamla droska skramlade fram över gatstenarna, guppade och neg på sönderkörda fjädrar, osäkert och vacklande som en gammal dam med reumatism i knäna. I droskan stod kofferten och dess ägare satt på kuskbocken bredvid körsvennen Enok Ebenezar Ohlsson, styrelseledamot och för tillfället anställd hos Broms & Krok. Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han:

—Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar!

Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag. Och Abraham var strålande glad, ty Elsa hade varit glad och snäll och söt som förr. Och det hade icke yttrats ett enda ont ord vare sig om Björkenäs eller om bönhuset. Och ingenjörn hade givit Elsa tusen kronor till utstyrsel. Början var således gjord och Zion till hälften slagen ur brädet.

Även uppe på Backarna var början gjord. Smeden Andersson hade lagt grunden till sin stuga. Han hade kört timmer från Björkenäs' såg och gjort en prydlig stapel. Och nu satt han på fimmelstången, gäspade och rev sig i huvudet. Barnskaran stormade tanklöst förstörande fram över stenrösen och brädstapel. Men gamla mor Andersson, som icke ville gå den tunga Backavägen förgäves, skar ris ur björkarna.

—Det går bra? frågade Abraham.

—Tack, galant. Men jag sitter och grundar på, om jag inte skulle ta och skaffa mig tre karlar till bygget. Si, har jag bara två, så får jag lov att vara med själv, si. Och då förlorar en rakt för mycket i smedjan, si.

—Jesses då, skrek madammen. I smedjan står han bara och spekulerar med lås och anordningar för stugan. Vem ska betala det?

—Det betalar lånet, svarade smeden, som förkovrat sig i ekonomisk visdom. Si, mor är inte karl till att förstå att lånet är liksom betalning för arbetet, en har här uppe—

J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter nyutsprucket löv.

—Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och avlopp?

—Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i hälsovårdsnämnden. Och nämnden på drätselkammarn och drätselkammarn på stadsfullmäktige. För resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en vante. Han vet väl att Zion är emot oss—

—Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms & Krok?

—Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan—

—Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:

—Det är väl ingenting ont i det?

—Nää, förståss! Det är alltid på det sättet—

—Vad då?

—När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå, det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra procent på sina pengar—

—Pappa betalar själv sex. Om Ohlsson kan räkna, så ser han att det är dålig förtjänst—

—Jo, det förståss. Förtjänsten tas väl på annat håll. Bromsen hade också det där sättet att ge byggnadslån åt sina arbetare. Det gick fint det. Blekängen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min skulle bevars vara med och bygga han också. Jo, gubbstackarn fick lära sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa på gatan, tills hon blev med barn och hamna' på inrättningen—

—Det är inte Broms nu, sade Abraham fogligt.

—Det förstås. Men Bromsens arvingar—

—Säg, finns det fler än Ohlsson, som misstror oss?

—Det vet jag inte. Jag talar för mig själv. Fast det kan ju hända att det finns.

—Sörman?

Enok Ebenezar Ohlsson spottade över axeln.

—Den! Han hänger efter kapitalisterna precis som far hans. Får han inte en ny kostym om året och en fin halsduk i månaden, så får han diarré. Å nej tusan, den behöver inte herrarna vara rädda för.

—Nå, men säg, varför går Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen är sådana fähundar—

Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.

—Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen, för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare som herrarna tillsammanslagna—

—Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig—

—Ja, det ligger inte för mig att hymla—

Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.

I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler. Abraham höll och hoppade ner.

—Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.

—Det är väl inte jag—mumlade Abraham, men hejdade sig i tid. Brukspatronen förklarade:

—Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem. Ja, välkommen. Adjö så länge.

Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt.

—Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru Enberg kom ut och lockade på hundarna.

—Kära hjärtanes, de är inte farliga.

—Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God afton. Jag ska väl bo i flygeln.

—Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en trappa upp. Akta sig för tröskeln.

En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg höll honom sällskap, stickade och pratade.

—Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja, det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så vänlig och uppmärksam mot hennes nåd—

—Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham sade:

—Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?

—Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma. Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas, att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt, att herr Krok stannar?

Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen, skakade på huvudet och suckade.

—Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd—och för omgivningen också förstås.

—Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst. Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling. Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett år.

—Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så—Men inte ska ni tänka på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att det är han, som står för det hela—

—Nå, men vem sköter gården då?

—Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt—

—Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.

—Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung—

—Hinner lära mig, menar fru Enberg?

—Det med. Och för resten när man är ung och grann—

—Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är trött.

Gumman tassade före uppför trappan. De gingo genom en övre förstuga in i en stor sal, som hade dörrar till höger och vänster.

—Där har hennes nåd sina båda rum. Fru Enberg pekade på dörren till höger. Se, här är ju lite trångbott på Björkenäs. Det är inte som på Rogershus inte. Och nu får herr Krok välja mellan de här båda rummen till vänster. Jag har bäddat i det innersta för det är den bästa sängen. Och det här står i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av vindsrummen. Se, det är alltid så med pojkar, när de blir lite större. Ju längre bort från mamma, desto bättre. Brukspatron själv har sitt rum på nedre botten. Men det är ju inte alltid han är hemma.

—Tack, sade Abraham. Nu hittar jag här, som om jag vore född på gården.

Han stängde sin dörr och lade på haspen. Han drog ned rullgardinen för att slippa se, hur lågt det var i taket. Men när han väl kommit i sängen måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret.

Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig baklänges ut och lät tungan leka med ringen.

Och tänkte på Elsa.

När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs. Han låg i sängen och fingrade på ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande på sitt nakna bröst.

Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han hörde hennes nåds röst:

—Har han kommit?

—Ja, kära hjärtanes då, svarade fru Enberg.

Abraham kröp ned under täcket.

Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God afton, välkommen, sitt ned.

Men det gjorde hon icke.

* * * * *

Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring från Blekängen.

Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.

Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök. Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet, att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända tornet i Babel.

För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är det för ordningar? Är det inte vår mark?

Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna. Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och andades tungt.

—Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si ett grant hus, jäklar anamma—

—Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten—

—Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.

—Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och sådant—

—I hellskotta! Det murkna rasket—det stinker av Bromsen.

—Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte ungarna: Ahabraham.

—Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på Blekängen, påstår Björner.

Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt. Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur många synpunkter sett mycket ledsamt.

Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:

—Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta—

—Pappa då? Är han mycket orolig?

—Ånej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gånger om dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han släckte stora branden och om faster Mimmi och prosten—

Någon gång red Abraham ned i staden. Det såg så festligt ut där inne, tyckte han. Flickorna buro vita dräkter. De gamla trädgårdarna väster om torget stodo i löv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med borgmästaren i spetsen, eller rörde sig sävligt fram och tillbaka kring den mäktiga, sakta framglidande klippan, häradshövding Björner.

Ute på öster på Stenbrogatan vällde gräset fram ur makadamen. Barnen lövade till midsommar, och i de öppna fönstren blommade geranier, pelargoner, Kristi bloddroppar.

I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och sömmade. Och rummet där hon satt, Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och själv var hon skär och glad.

Gamla fru Sörman tassade omkring och småskrattade fjolligt i alla hörn. Hon hade upphört att vänta på Brudgummen. Men lika brått hade hon ändå. För nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker måste letas fram och putsas upp och packas ned för den långa resan. Men vart kosan skulle ställas, det visste icke fru Sörman. Eller behöll hemligheten för sig själv.

—Är det flickan, som önskas? sade hon och neg.

—Är du riktigt glad nu? frågade Abraham. Och Elsa svarade ja utan förbehåll. Men mitt i leken kunde det hända, att hon stelnade till och sköt honom ifrån sig.

—Du vet inte, vad jag lider för din skull.

—Lider?

—Ja—därför att du inte vill komma till honom—

* * * * *

Fru Blenda Hyltenius var ensam på Björkenäs. Brukspatronen och gossarna hade dragit ut på fotvandring. De skulle vandra genom Västergötland och stanna sommaren över hos farmor, änkedomprostinnan. Gossarna skulle botanisera på Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och möjligen söka trösta sin gamla mor, som var otröstlig, därför att svärdottern bestämt förbjudit henne att komma till Björkenäs.

Fru Blenda var således ensam. Och när unge Krok dröjde alltför länge i staden blev hon otålig.

—Vad gör ni egentligen? Går ni mina ärenden eller er fästmös? Bibeln förbjuder oss att tjäna två herrar, kom ihåg det, unge man!

—Ja, men två härskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte på axlarna.

—Bevars! Om det inte blir för tröttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara lika rigorös som Vår Herre.—Men nu ska vi spela schack.

Det var kvällsgöromålet: spela schack. Fru Blenda kände spelets regler ungefär till hälften. Och det var mer än nog. Hon tyckte icke om att känna sig bunden. Om löparen hoppar som en häst eller vice versa, så är det kanske icke rätt. Men det är roligt att säga schack och matt och när det icke låter sig göras på annat sätt—

Men då Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, då blir hon ond.

—Hu så brutalt! säger hon och sopar samman pjäserna i en hög.

—Det ska skam spela schack med fruntimmer, säger Abraham och reser sig halvt förargad.

Men det var nu en småsak. Och i övrigt trivdes Abraham gott på Björkenäs. Han hade övervunnit den beklämmande känslan av tunga tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av hennes nåd, när hon hade några att giva. Vanligen fick han handla efter eget huvud och med rättarens hjälp. Gick det galet någon gång, så skrattade fru Blenda åt hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev till skämt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och strök honom varligt över armen.

—Kära hjärtanes, vad det är lugnt och gott, sen herr Abraham kommit till gården. Se, hennes nåd behövde så väl en trogen vän.

—Trohet för ett år!

—Inte! Inte blir det så kort. Det får inte herr Abraham säga. Fru Enberg nickar och rister av oro.

I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet och stirrade framför sig.

—Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får aldrig mer så små och låga rum. Och kommer jag i stora rum, så svimmar jag. Fast det just inte hör till mina vanor att svimma. Men jag måste ha nära till nästa människa. Eller åtminstone till någon gammal möbel, som jag känner och som luktar bekant. Men det hjälper inte, det heller. Jag är ensam.

—Gift er, föreslog Abraham. Och i den stunden glömde han verkligen, att fru Hyltenius redan var gift, så omärkliga spår hade den store brukspatronen lämnat i sin omgivning.

Fru Blenda sade:

—Min man har lovat mig skilsmässa, så snart gossarna vuxit upp, blivit myndiga. Inte förr. Det är hans idé, och den måste jag ju respektera. Och för resten sen?—Sitt inte och stirra på mig!

—Jag blundar, bedyrade Abraham.

—Vill ni höra min filosofi?

—Om den inte är för lång och måttligt djup—

—Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet. Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.

—Rätt skönt, sade Abraham.

—Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt fram över bordet och drog honom i håret.

—Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.

Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.

—Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.

* * * * *

I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt. Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.

Men Julius Krok vägrade att betala. Han kröp inom sitt skal, blundade och vägrade bestämt.

—Öh, öh, öh, det ser fult ut, det, min käre Krok. Det ser ut, som om bolaget vore insolvent.

Då brast ingenjörens tålamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe springer upp ur sin låda, slog linjalen i bordet.

—Det finns ta mig fan inte ett bolag, där bror har haft sin hand med, som inte blivit insolvent—

—Öh, säger kusin det? Ja, det förändrar saken. Då lämnar jag till inkassering—

—Gör vad fan du vill.

Denna kraftyttring tog hårt på lille ingenjören. Han måste återigen krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom överens om, att häradshövdingen skulle få stämma bolaget. Det såg illa ut just nu i starten. Men skammen skulle väl till slut falla på Björner.

Från Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt där heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lågo hoppackade i ett hörn av rummet, och Elsa satt med händerna i kors.

—Vad är det med dig?

—Ingenting. Fru Sörman tassade ikring i salen och småskrattade i alla hörn. Nu skulle det äntligen bli resa av—

På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham. Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:

—Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.

Abraham rodnade.

—Jaså.

Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.

—Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon och Evelin.

—Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?

—Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.

Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se hustomtens illvilligt grinande ansikte.

Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.

—Vad gör ni här?

Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.

—Hennes nåd har befallt mig hit.

Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.

—Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet—

—Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.

—Schacket då? sade hon.

—Det får vara i kväll.

—Hör nu—har det gått ikull på Backarna?

—Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl inga till överlopps?—

—Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill gärna behålla er.—

—Det får ni inte ändå.

Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig omkring.

—Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?

—Jo tack.—Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?

—Därför att hon kom och sökte arbete.—Är det annars något, jag skall redogöra för.

—Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.

Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst patos:

—Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham Krok en smula hövlighet.

—Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.—

Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa. Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes. Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst, som ville hon besvärja en ond ande.

—Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?

—Vad är det som ska börja?

—All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt gift—

—Ja, men det är inte jag, sade Abraham.

—Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.

* * * * *

Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton. Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.

Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt stämd.

Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.

Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden, som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.

Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak förbi husknuten bort mot bänken.

För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen. Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det. Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.

Hon reste sig.

—Varför? Går du din väg? När jag kommer?

—Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke ändras.

Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe och i hennes ansiktes muskler.

—Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till.

—Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om nätterna!

Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna. Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.

Abraham strök sig över pannan och reste sig.

—Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.

Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.

Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt.

Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet. Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.

—Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe—

Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med Ohlsson flinade till och ropade:

—Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!

Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.

Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden tändes en bred, starkt lysande båge.

Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:

—Var är ringen?

Och Abraham svarade:

—Borta.

* * * * *

Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon satte sig på bordet vid hans huvudgärd.

När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och dinglade med benen.

Hon frågade:

—Är det svårt att vara ensam?

Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?

Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva. Och hon upprepade sin fråga:

—Är det svårt att vara ensam?

Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande skälvning i rösten.

—Är det svårt att vara ensam?

Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och brast i gråt.

—Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga. Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.

4

Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser mot svart sammet.

Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp. Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring.

Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet för att i tid varsko.

Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna. Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.

Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta bolag av okunniga och äventyrare.

Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och resurser.

Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden på gator och torg. Och nu skulle han inringas.

Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och försvann. Han dök upp bredvid Abraham.

—Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer han.

De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.

—God natt, Benjamin. Gud vare med dig.

—Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.

—God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och—?

—Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.

—Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra kvällar förresten.—Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna dörren.

—Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.

—Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från studieåren.

Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.

—En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?

Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.

—Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag före och visar vägen.

De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster och gjorde en trög, trött bugning.

—Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast whisky—herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?

—Super du också? frågade Enok.

Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och städad ut som en kypare men mindre välvillig.

—Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en välvillig man, särskilt i sin första ungdom.—Herr Krok, tag plats i den stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson, bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.

Enok spottade.

—Fy fan, Gusten, att du dricker med den.

Sörman smålog förläget.

—Pengar och whisky får man av den lede—

Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt uppmärksamt.

—Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen. Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en kvinna, men säkerligen rättvist.—

—Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och sade:

—Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin, som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.

—Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua profeten.

Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk, fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.

—Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till oss. Till mig. Det är förunderligt.

—Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar stanna—

—Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla, lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn—

—Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera än du.

Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.

—Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva. Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare, bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse, var vi än bo och befinna oss.

—Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan. Hagelin fortsatte:

—Men att använda en massa penningar, som är vårt förnämsta maktmedel, att använda dem för att flytta en skara människor från ett fängelse till ett annat, det är opraktiskt. Och det! Det är synd. Han drack.

—Se! Detta är ett enskilt fall. Men över hela världen försiggår detsamma. Fångarna kräva frihet, och människorna riva sina gamla fängelser och bygga nya. Och varje nytt fängelse tro de vara en station på vägen till den stora friheten. Men det är icke sant. Det är nödlögnen, med vilken man lurar dåren in i sin cell.

Han drack.

—Men friheten är icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara själens frihet, själens frigörelse ur sig själv, jagets självförglömmelse. Och vägen till frihet heter kärlek.

Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.

—Vad för slags kärlek?

—Varje slag av kärlek är en begynnelse till frihet. Jesus anade detta, då han tillgav synderskan för hennes kärleks skull. Han anade att kvinnan, som vandrar från skökobädd till skökobädd, var stadd på den långa slingrande vägen till frihet.

—Aj fan! Är det sånt du predikar för flickorna? Sicken mormonpappa!

Hagelin drack och svarade:

—Jag talar för döva och stumma. Därför talar jag med tecken. Men i natt vill jag tala med ord. Till dig—han nickade åt Enok. Du tror, att hatet och dess gärningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som själv är en tyngd och ett band?—Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet och beräkning kunna befria. Men hur kan det befria, som själv är en tyngd och ett band?

Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.

Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.

Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.

Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.

Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och viskade:

—Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde man örfila upp ett nyfött missfoster—

Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.

—Du rävrumpa! Tror du på Kristus?

Hagelin drack och svarade:

—Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid. Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde. Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform. Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava, som är ren.

—Du?

Hagelin drack och fortsatte:

—Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom, som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.

Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.

Abraham sade:

—Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.

Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.

—För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone—och det är verkligen minimum—att ni upphör att spekulera på Blekängen och på Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I annat fall—

—I annat fall? upprepade Hagelin.

—kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.

De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden smackande och med välbehag.

—med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.

Hagelin sade:

—I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden er plikt att angiva mördaren?

Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid ganska högt straff, skulle jag tro—

—Vi ha bevis.

Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.

—Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar Ohlsson. En fullständig bekännelse.

Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå. Ögonen stirrande, tårdränkta.

—Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.—Först och främst: Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden—

—Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla bruk.

—Får jag se?—Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?

—Två dagar senare.

—Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så barnsliga, så barnsliga—

—Ja, se där. Se! Se!

Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot dörren.

Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:

—Se! Se! Guds verk!

—Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega—

Abraham och Hagelin voro ensamma.

Hagelin betraktade honom välvilligt uppmärksamt.

—Ja, herr Krok, smålog han. Enfin seuls! Får jag inte nu bjuda på en grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har visst en butelj—

Abraham kastade sig åt sidan och rusade nedför trapporna, grep kappa och hatt i förbifarten.

När han kom ned, såg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod barhuvad på trappan. Och svor.

—Vad tog det åt honom?

—Den—svor Ohlsson. Han har gått hela året och grubblat över menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjälpsam för? Hjälpa ett sådant ruttet fä som Liter-Pelle. Nu är han slut, unga pojken.

Abraham steg ned på gatan.

Ohlsson sade:

—Men ta mig fan, om jag är slut. Vill herrn, så går jag raka vägen in och sticker kniven i honom. Va? Här finns inga vittnen.

—Gör det, sade Abraham. Jag lovar att ange er för polisen i morgon bitti. God natt.

Han kastade över sig kappan och gick.

5

I kravmålet mellan häradshövding Björner och bolaget föll dom till kärandens förmån. Häradshövdingen jämte andra fordringsägare begärde bolaget i konkurs, vilket rätten beviljade. Bland fordringsägare figurerade även Enok Ebenezar Ohlsson, som utfört ett trettiotal dagsverken för bolagets räkning och icke erhållit betalning. En vecka senare protesterades en Broms & Kroks växel à 40 000 kronor.

Abraham ringde upp ingenjören.

—Nej, stanna där du är. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag säljer sjuan, nian och elvan—Sofiagatan—till skomakar Hagelin. Jag reder mig nog. Och du lär inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men står Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, så tycker jag allt, att du bör ta den.

—Jag får se, svarade Abraham.

—Behöver han hjälp? frågade Blenda.

—Nej tack. Han reder sig. För resten är det visst dålig affär att hjälpa oss. Ingenting för er.

Blenda sträckte sig upp och drog honom i håret.

—Är du ledsen, du?

—Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men jag förstås—Idiot!

—Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för, att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills vidare—?

—Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.

—Som du vill.

Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.