III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN (continued 2)

Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham ursinnig.

—Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!

—Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara, Halling—

Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern. Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt, runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.

Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag, som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.

Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt, att han skulle få någon före våren. Och dessutom hade han utfäst sig att stanna ett år. Det var ju villkoret för det olycksaliga Backaköpet. Betala alltså—Köpt.

Och det gick an—ännu. Så länge det krävande höstarbetet pågick, kunde han ligga i från morgon till kväll, visa folk att han gjorde nytta. Att det verkligen fanns ett skäl, ett sunt och gott skäl för hans vistelse på Björkenäs. När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos torparen och stannade tre dygn. Men på fjärde dagens morgon kom hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade:

—Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem.

Och hemma möttes han av fru Enberg.

—Hjärtanes herr Abraham. Här har varit så bedrövligt. Inte ska herr Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara så svårt och tungsamt för oss andra.

Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade, överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet, vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt grinande.

—Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att jämt gå omkring och flina åt folk—

—He, he, he, gluckade gubben. Det är väl de här förståss—Och han pekade på ett par gula betar, som sköto fram ur överkäken. Inte har jag nå't att skratta åt, som vasken är ung eller grann—

En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt, och plöjningen hade måst inställas. Abraham sträckte ut sig på britsen och låg och stirrade i taket. Det jämna, silande plasket sövde, men var femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk, skakande stugan och britsen. Abraham sträckte på sig, gäspade, rullade runt och rullade rätt. Han var tanklös och lycklig. Beklämningen, tröttheten, tvångstankarna måste för en stund giva vika för kroppens sunda styrka, ungdomens glädje utan orsak. Där skulle han ligga hela natten, sova och gäspa. Fan i allt annat!

Och då hustomten krafsade på dörren och stack in sin gråa luva, skrattade han och ropade:

—Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!

—He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas, älska och dö.—

En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och bjöd henne plats.

—Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte, som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur det hänger ihop?

—Han spionerar, sade Blenda.

—På vem? Och för vems räkning?

—På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.

—Tror ers nåd, att jag tänker rymma?

—Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du inte vill stanna?

—Köpt på ett år, sade Abraham.

Fru Blenda sade:

—Du är elak, du är grym, du är grov, du är ond och ohygglig som en mördare. Tänk, att du skall pina mig till döds—

—För ett år, sade Abraham.

—För evigheters evighet. Du har bitit mig i hjärtat som en katt. Det är lömskt. Jag smekte, och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och löjlig?

—Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst löjlig. Du talar om evigheter, och du vet mycket väl, att du knappast kan tala om månader, om år. Jag är en nyck. Och dina nycker hör inte till de perenna växterna.

—Det vet man inte.

—Vilket?

—Att det är en nyck.

—Jaså—

—Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.

—Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt, gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.

* * * * *

När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.

—Va i herrans—

—Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte ligga hemma—

—Varför törs du inte—

Gusten drog upp överläppen och fräste.

—För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll—sen så! Har du inte läst Nyheterna? Här har du—

Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.

—Det är svåger din, som är i farten—

Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av citat ur grekiska och romerska auktorer.

—Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:

Kan man ostraffat missbruka Guds namn?

Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga spalter.

Vidare frågade han:

Hur missbrukas Guds namn?

Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande, mynnande ut i en brusande final:

Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus, då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som kräver Guds straff och människors.

—Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.

—Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom papperet.

Under polis- och rättegångsärenden stod:

"Tändsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pågå alltjämt och tyckas äntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson—i livstiden känd och ökänd under spenamnet Liter-Pelle—anlagt mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. Återstår att utreda frågan om det märkliga alibi, som några den avlidnes vänner lyckades prestera."

—Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte täcket ikring sig. Nå men säg—Hur var det egentligen?

Gusten skallrade med tänderna.

—Jo, ser du—ser du—det var så, att vi var ju allesamman ursinniga på ingenjören. Mest på Lagerström förstås. Och det var ju, vad vi dagligen talade om. Och till sist gick det väl fast i hjärnan på honom, kräket. Han var ju förstörd av sprit. Så det var han. Men inte fan kunde jag lämna honom i sticket…

—Behöver du pengar?

—Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller så till överlopps. Annars betalar Hagelin resan för oss alla—

—Reser Hagelin?

—Visst, visst. Hade det bara varit artikeln—men lyckligtvis kom Lönrot till mig i middags och sa', att det är bäst vi ger oss av. För Aposteln har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju börjat köpa Blekängen i småbitar. Det är väl det han vill stoppa i tid—

—Men att han törs. Ja, artikeln—gubben är ju ansvarig. Men att gå till stadsfiskaln—

—Just det—därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så—så—är det dä—dä—dä med Aapo-posteln—

Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.

—Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.

—Ja, det är ju det, sade Abraham.

Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.

—Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.—Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.

—Och din syster? frågade Abraham.

—Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna, kan jag tro.

De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen, som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.

—Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg—säg, hon kommer väl inte hit in? Frun?

—Sov och prata inte strunt! röt Abraham.—

De släckte ljuset. Men rätt vad det var spratt Gusten upp ur bädden.

—Hör du, Abraham, en sak! Du får akta ingenjören för Enok. Han far fram som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit på smeden också. Den är inte lätt och röra, men kommer han i gång, så rullar han som ett stenblock. Han kom upp på kontoret i går och tumma' på hatten och sa': Aldrig har jag lurat någon, och aldrig har ingenjörn lurat någon med vett och vilje. Men är det så att ingenjörn kan, så ska han väl vara bra och hjälpa mig ut ur eländet. För annars får jag gå från smedjan med mora och ungera och alltihop.—

—Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han reder sig, säger han. Och det vill säga så mycket som att arbetarna få igen sitt—Du har ju också en aktie.

—Den sålde jag före kraschen till skomakaren. Han lär ha köpt för över femtusen kronor aktier. Och nu går han och slår skallen i alla väggar. Och dessemellan får han smörj av gumman. Backarna och Åstorp gå på exekutiv auktion i början av nästa månad. De trodde först, att fru Hyltenius skulle vilja köpa igen. Men Björner säger nej. Det ska bli auktion med upp- och avslag för att få lite mera betalt—

* * * * *

När Gusten stuvat in sig på täckvagnens baksäte, frågade han:

—Ska jag hälsa Elsa?

Abraham skakade på huvudet men sade:

—Om du tror, att hon vill—

—Nej, det tror jag inte.—Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun—

Och vagnen for ned genom allén.

—Nå? frågade Blenda.

—Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.

—Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?

—Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart, det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får se—

—Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte, att det skulle göra ont att lämna—

Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.

—Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns, Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen, köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!

* * * * *

I mitten av oktober steg dimman från Tanningesjön och tätnade kring Björkenäs. Nu blev det nästan outhärdligt för Abraham. Föreställningen om fångenskap lämnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och ekar hade det dock funnits stora fönster, vida valv ut mot det fria. Men dimman murade igen varje öppning, och det gröna genomskinliga gallerverket täcktes av en mur, grå som fängelsets. Hustomten blev till fångvaktare, grå för att man icke lätt skulle upptäcka honom, smygande, illistig, alltid närvarande. Hundarna voro väktare, alltid till reds. Tog han ett steg ned i allén, genast omvärvde de honom från alla sidor, hoppade upp framför honom som vargar, slogo honom på bröstet och tvungo honom att vända.

Och vid den utgång, som dittills varit fri, köksutgången, där stod nu fru Enberg, röd av höstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kära hjärtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat djurs blodiga hjärta.

Abraham stannade på sitt rum, två meter brett, tre meter långt, en och nittifem på höjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande gången mumlade han:

—Nu går det galet för mig, sen går det galet för pappa, sen går det galet för Louise, sen går det galet för mig, sen går det galet—

Och när även denna kvarn malde tömning och stenarna fräste av hetta, rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svängde henne runt över bord och stolar.

—Vad du är tokig! Vad du är glad! skrattade Blenda.

—Glad till döds, ers Skönhet!

Men med november kom nordvästen och drog bort dimman. Muren fick igen sina fönster, sina valv mot det fria, och det lättade. Nyet var klart och lovade vackert väder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg lustvandrade i månskenet och sågo ut som ett hjonelag av uråldrig tomtesläkt, de där gnabbas om gröten och i trots av de hundrade vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vänner.

Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mörkret med fosforsken.

* * * * *

En vecka före auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt på och bett honom komma. Ingenjören hade varit utsatt för en del ledsamheter. Några berusade personer hade om natten kastat sten mot huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med Kroken! Ut med Kroken!—Vidare var det krångel med affärerna.

Abraham fann sin far blek och försagd men tämligen lugn.

—Ja, ser du, det har varit en del svårigheter. Men det är jag ju van vid. Jag har varit ute på Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade inga pengar. Han är ju lite snål, som du vet. Så har jag skrivit till Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obeställbart. Ja, inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har varit min vanliga otur. Den har följt mig livet igenom, och den kommer att följa mig i graven—

—Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns närvaro.

Ingenjören fortsatte:

—Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt skulle träffa—ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning. Det räcker och blir säkert över. Åtminstone så mycket att Agnes kan få en livränta. Louise är ju gott gift. Och du har din plats—

—Ja, ja, pappa, det blir nog så bra. Bara du låter bli att oroa dig.

—Nej, ser du, oroa mig gör jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke för långt nu för oron. Jag har inte varit så lugn, sen lilla Marie satt där på stolen.—

* * * * *

Abraham böjde sig i dörren och steg in i Björkenäs' sal. Han gick rakt fram till Blenda och tog henne i axlarna.

—Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag ser nog—Vill du inte hjälpa honom?

Utan betänkande svarade hon:

—Om du stannar—ja!

Då vek han undan.

Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.

—Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?

—Nej.

—Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?

—Jo, jo, jo—

—Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet en gång. Vad är det? Varför kan du inte?

Plötsligt rätade han på sig, och hans hjässa var nära taket.

—Därför att jag icke vill. Därför att jag icke vill vara fånge. Köpt! Köpt! Köpt!

Hon stirrade på honom. Och brast i skratt.

—Å, du stolle, du slarver, du tok! Köpt? För pengar? Herre du min gud, att vara så dum! Finns det någonting sådant som pengar? Det finns inte, det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag. Jag, som är listig och snäll, lägger mina garn och gör mina vackraste konster. Du som är dum och stygg. River mina garn, och visslar åt mina konster. Nej, kom!

Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och föll på knä inför honom.

—Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får inte, får inte!

* * * * *

Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen upplyste rummet. Och nu låg taket över honom. I det vita, svaga, ovissa skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom.

—Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt långsamt ögonen och andades djupt.

—Här luktar, sade han.

Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp ventilen.

Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.

Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken. Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.

Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.

—Nu kommer du aldrig igen, sade hon.

—Jag vet icke.

* * * * *

Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen. Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna, sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom handen.

—Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen med en hostning och upprepade: Såg ni mig?

—Ja, sade Abraham.

Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.

—Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.—Nå, nu har jag kommit på andra tankar.

Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam. Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.

—Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung, ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag stannade.

Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.

—Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp—Men jag var sannolikt icke nog dum att hoppas länge—

Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.

Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den, han talade med.

—Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får ta det, hur ni vill.

Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller kvinnor. Vissa kvinnor.

Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.

—Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt klumpigt som tack!

Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det vita månskenet.

—Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra, därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora, främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som förenar oss människor, främlingskapet.

Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.

—Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga Lagerström till chef. Det är en duktig karl.

Men à propos! Er far är väl kry?

Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.

—Hur så? Vet ni något?

—Vet—nej men—Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll. Jag dröjde en stund—ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund. Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det i fars fönster.

Abraham stod ett ögonblick orörlig. Tankarna snurrade runt, vecklades upp med drömmens hisnande fart. Och hastigt och obönhörligt verklig som i en mardröm kom vissheten.

—Då är han död! skrek han. Och utan att höra den kloke varulvens rop, med handflatorna hårt tryckta mot tinningarna, rusade han över nätet av skuggor, över gårdens gnisslande grus, rusade ned genom allén mellan rader av höga, tysta, silverglittrande popplar.

6

Så länge Abraham sprang, var det icke svårt att hålla tankar och ångest borta. Men han kunde icke springa hela vägen från Björkenäs till staden. Och då han saktade farten blev hjärtats arbete tungt, ojämnt och smärtsamt, ådror i tinningarna sprutto till, pressade på ett smärtsamt sätt och bultade, över hela kroppen kändes stickningar och sveda, som om han burit en skjorta av nässlor. Andedräkten pressades het och svidande ut och in på ett krampaktigt och smärtsamt sätt. Benen voro stela och nästan okänsliga som efter hårda slag.

Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet tyckts deltaga i flykten. De vita månstrimmor, som randade vägen, hade svängt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba, tysta kolonner. Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en plötslig vindil.

Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med rötter och stubbar var omöjlig.

Det blev klart för honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han stannade, tvekade, om han icke borde vända om för att hämta sin ridhäst. Men han var redan för långt från Björkenäs. Han började åter springa, höll ut i fem minuter och måste sakta på nytt.

Och under tiden rörde sig tankarna i en sluten, trång krets. Ord för ord upprepade han samtalet med fadern, dröjde i varje mening, sökte och tydde.

Om något dödligt—

En vanlig betydelselös fras, som nu skulle få sin betydelse. En liten människa, som trott och velat något stort och ständigt stupat på småsaker, ständigt kullbytterat till fröjd och gamman för alla dem, som älska ett hångrin.—En lång och svår väg för en liten människa, utan utsikt att nå målet.

Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta örontofs, här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och sin gamla spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade dragit ut sig i det oändliga, kamraterna hade fallit från, men den lille snusbrune fortsatte oförtrutet från olycksställe till olycksställe. Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika fumlig, lika hånad, lika omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns. Men en Pelle-Jöns utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.

Och nu äntligen hade han förstått, att hela detta allvarliga liv varit en rad av löjliga upptåg, pajaskonster till alla grinares förnöjelse.

Det sorlade och susade. Abraham måste stanna. Månen sjönk bakom Backarnas höjder. Mörkret tätnade och kändes som en yrsel. Blodets sorlande, hjärtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig höra häradshövdingens jämna, utdragna grymtande:

—Öh, öh, öh, öh—

Så grymtar en klok och glad och lugn människa, när hon ser tokars befängda krumsprång och smärtfyllda grimaser. Öh, öh, öh—det var allt vad en klok människa kunde säga om en snusbrun liten narr. öh, öh, öh—det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal över Julius Krok. Det innehöll medlidande och förakt och jag tackar dig Gud i jämna delar. Och den store häradshövdingen skulle rulla fram till graven, blotta huvudet och pressa in magen för att kasta en sista blick ned till den lilla apa, som roat honom med sina konster.

—Julius Krok—öh, öh, öh—min beskedlige vän—

När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så sätt lyckades han öka farten.

* * * * *

Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig skräck. Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången:

—Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med Blenda, nu är det slut med far—

Han såg icke framför sig. Men när glasskärvor knastrade under fötterna, stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod framför dörren till sitt hem. Då tycktes det honom, att den oändliga vägen måste ha tagit en oändligt lång tid. Det måste vara slut för länge sedan allt det, som plågat och givit ångest. Förbi och nästan glömt. Lugn drog han upp nycklarna ur västfickan, och utan att kasta en blick upp till faderns fönster öppnade han porten och steg in.

* * * * *

Då han skulle sätta nyckeln i tamburdörren, såg han, att det lyste genom nyckelhålet. Han öppnade och möttes av mörker. Alltså har någon släckt just nu, tänkte han. I detsamma greps han av en skälva, svettdroppar runno kittlande ned över pannan och svedo i ögonen. Han famlade länge efter knappen. Slutligen tände han.

Han vände sig om och såg fadern stå vid spegeln i hörnet mellan två dörrar. Han var i nattdräkt. Kroppen liten och skrumpen. Men ansiktet var rödflammigt och något uppsvällt.

Det dröjde några ögonblick, innan Abraham hann se och uppfatta allt. Först såg han, att fadern bar en bindel kring halsen, och på bindeln lyste två eller tre röda fläckar. Vänstra handen, som hölls tryckt mot bröstet, var likaledes stänkt med blod. I högra handen, som hängde ned utmed sidan, höll han ett rep, tämligen tjockt, ett par meter långt.

Så snart Abraham upptäckt repet, tog han några steg framåt. Då vinkade Julius Krok avvärjande med högra handen. Abraham stannade. Julius Krok vände sig hastigt om och smög in i sitt rum. Men innan han hunnit stänga dörren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tände ljuset.

Julius Krok såg sig om för att finna någon utväg, men rummet hade förbindelse endast med tamburen. Han slöt ögonen till hälften och smög—på sned—förbi sonen. Repet släpade efter honom.

Han gick genom tamburen fram till ytterdörren, släckte ljuset, vände och gick in i salen. Han stängde likväl icke dörren. Abraham följde efter, och inkommen i salen tände han kronan.

Julius Krok stod nu vid sängkammardörren. Han vände sig mot sonen och vinkade avvärjande. Men när han öppnade dörren och steg in i sängkammaren, släpade repet alltjämt efter honom. Abraham skyndande fram till dörren och höll den öppen. Julius Krok försvann i mörkret. Abraham strök med händerna, fann slutligen knappen och tände.

Julius Krok sköt emmastolen in mellan byrån och sängen och förskansade sig sålunda. Abraham stannade vid dörren. Julius Krok vände sig mot väggen, rörde sig av och an, som en skrämd råtta, förgäves letande efter något gömställe.

Plötsligt drog han till sig repet, rullade ihop det till en klump och kastade den över axeln. Den föll nedanför sängen. Abraham böjde sig hastigt ned och tog upp repet. Han gick på tå ut i salen, stängde dörren efter sig. Han släckte salskronan och gick ut i köket. Med några vedpinnar gjorde han upp eld i spisen, stoppade ned repet och lade på ringarna. Därefter gick han in i faderns rum och satte sig vid skrivbordet.

Han fann en i fyra delar väl och noggrant hopviken lapp. Han vecklade upp den och läste:

"Det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg."

Orden voro skrivna inom citationstecken.

Abraham letade långsamt och trött genom minnet, genom dagar och år. Slutligen såg han herr Vickbergs skrumpna hand som sträcktes fram ur en krossad fönsterruta. Men Abraham dröjde icke vid Backarna. Allt under det att han sönderrev lappen i allt mindre och mindre bitar, fortsatte han den oändligt långa och tunga vägen till Björkenäs. Nu blev det äntligen vila för tankarna, ett stort och gott lugn att dröja hos den vita elfenbensdockan.

* * * * *

Ingenjören satte sig bredvid honom och lade händerna på bordet. Vänstra handen var fri från fläckar, likaså bindeln kring halsen. Ansiktet var blåvitt.

Ingenjören nickade långsamt. Och då Abraham icke besvarade hälsningen, sade han:

—Du får förlåta din gamle far. Det har varit en svår natt.

Abraham gjorde en rörelse för att smeka honom. Men händerna föllo ned på bordet. Han brast i gråt. Ingenjören strök honom över nacken och skuldrorna. Han upprepade:

—Kära gosse, du får förlåta. Det har varit en svår natt. Jag höll emot i det längsta. Men det blev för tröstlöst. En gammal gubbes liv är ju ingenting. Och ser du—ser du—man måste bryta oturen. Det är som i kortspel—

* * * * *

Vid elvatiden på förmiddagen förlorade ingenjören sansen. Såret på halsen gick upp och blödde ymnigt. När fröken Agnes såg blodet, skrek hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen sprang efter doktorn.

Elis Eberhard kom och gjorde inga överflödiga frågor. Han undersökte såret, pulsådern befanns oskadad. Såret förbands och efter en kvart kom ingenjören till besinning.

—I säng med dig, befallde doktorn.

—Ja men—mumlade ingenjören och såg sig förvirrad omkring. Jag är allt ganska hungrig.

Då greps "Jublet" av hänförelse, han lyfte sina händer och prisade:

—O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehåller och fröjdar du icke dina tjänare, även de ovärdiga. För att nu icke tala om dina tjänares tjänare, den värdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son, och bordet skall duka sig. Och mutter Carléns ande skall i välmåga och köksos sväva över oss arma syndare.

Champagne! skrek han, nående höjden av sin extas. Champagne, ta mig fan. Champis och runda töser!

Men vågen av hänförelse sjönk, åldern kändes, och han betraktade med rynkad näsa sina fläckiga kläder.

—Vill säga, min gosse, bara champis. Det är då tusan, att man ska ha blivit så solkig.

* * * * *

I skymningen vaknade ingenjören. Elis Eberhard satt vid hans huvudgärd och lät ett urdrucket punschglas dingla som en klockas kläpp mellan sina knän. På sängkanten satt Abraham. Ingenjören blinkade.

—Jo bevars, sade han självmant. Jag har sovit gott.

—Och nu må du tro, sade Abraham. Nu har jag nyheter! Jag har skaffat pengar. Kan du tänka! Fru Hyltenius hjälper oss—

Ingenjören stirrade på honom, slöt ögonen.

—Det är så dags—sade han.

—Bättre sent än aldrig. Först och främst blir dina affärer ordnade. Och vidare Backarna. Bolaget kan ju inte rekonstrueras, eftersom det redan har gått till konkurs. Men det blir ett nytt bolag. Arbetarna få byta ut de gamla aktierna mot nya. Och arbetet däruppe blir i alla fall icke lönlöst. Smeden får sitt torn—

Julius Krok skakade på huvudet.

—Nej, kära gosse, det går inte. Jag orkar inte—

—Ja, ser du, pappa—Abraham drog på orden. Du behöver ju inte taga mera del av det, än vad du själv vill och orkar. Lantbruket kommer att skötas från Björkenäs. Och vad affärerna i övrigt beträffar, så ha vi tänkt på Lagerström—

—Lagerström—upprepade ingenjören och grinade som för något surt och beskt.

Men efter en stund slog han upp ögonen och sade:

—Ja visst är det en duktig karl. Marie hade rätt. Och huvudsaken är i alla fall, att vi hålla oss borta.—Han sa så, den där—vad är det han heter—Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.—Jo, han var här i går. Han sa—att så länge det är en Broms med i spelet, så länge är det bara fråga om skoj och utpressning. Sa' han, ja—

—Uuhaa, gäspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och nös med otrolig energi fyra fem gånger i rad. Ingenjören reste sig på armbågen.

—Du ja! kom det med en sjuklings lättretliga vrede. Du med dina Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte—

—Bookar, rättade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar, Krokar och Rothar. Det är förbanne mig styvt folk. Emot de här fördömda utbölingarna. Skräp. Nej ser du, Bookar—kom det halvsovande. Det är folk hela dan. Mest om morgna förstås—

Julius Krok ruskade missbelåtet på huvudet och kröp ned i sängen. Abraham drog över honom täcket och stoppade om.

—Och du får behålla din plats på Björkenäs?

—Ja, svarade Abraham.

Hästhovarna trummade revelj på den hårdfrusna vägen, dogcartens höga, spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brädhögar och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och glodde häpna på de stolt vajande plymerna.

Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör.

Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla gränsen mellan stad och land.

Och alla de Blekängsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga Sofiagatan, skyndade fram till sina väl igenklistrade fönster och tryckte trubbiga näsor och rödfnasiga kinder mot glaset.

Där for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och köra själv gubevars. Som om hon inte hade en karl för vart finger, vilket är mer, än en anständig kvinna bör hava.

Och Blekängsmadammerna tuggade sina förklädesband och tittade djupt i burken med kaffe och cikoria, den kära, ständigt sinande burken!

Men i Garvarebrunnsgränd tog dogcarten törn mot en ölskjuts, var nära att stjälpa, kom på rätt köl igen och skenade Storgatan fram. Herre jesses då! Hennes nåd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak, hållande tömmarna med båda händer. I svängen nedför Torget kastades hon tillbaka på sätet, men sprang upp igen, lindade tömmarna kring armen. Och framför häradshövdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt ryck. Hästen ångade, skakade.

Löjtnant Björner, den äldste av tolv bröder och en ståtlig karl, skyndade ut och bjöd hennes nåd handen.

Då lämnade fru borgmästarinnan sitt fönster. Hon gick tvärs över den oeldade farstun och knackade på ämbetsrummet, där borgmästaren satt och talade förstånd med den olycklige skomakare Hagelin. Och när hon fått sin man ut i den oeldade farstun, värmde hon honom med denna nyhet:

—Karl, det är sant! Hon ska skiljas. Hon är inne hos Björner. Hon ska skiljas!

Och borgmästaren rusade in i salongen, vars fönster vette åt torget. Och där såg han med egna ögon, att det var sant!

Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbörlig verkan. Dock endast inom de högre kretsarna. Ty för småfolket på båda sidor om Garvarebrunnsgränd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjämt den stora händelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armén eller till den ogudliga förening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson stiftat. Enok Ebenezar hade för alltid avsvurit tron på en rättfärdig Gud. Nu var det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva samhället—ej blott Blekängen—och möjligen bygga ett nytt, ifall han funne det mödan värt.

Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade återvänt till sin man och till Bethania, där kärleken utdelas i väl och ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon uppläst syndabekännelsen och på knä bett om tillgift. I säck och aska var hon icke klädd utan i den tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var likvisst en bankdirektörs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon aldrig vidare se den svarta. Hon sålde den för en spottstyver till madam Andersson, som öppnat försäljning av gamla kläder.

Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som Benjamin Hagelin rivit upp. Som en stormil hade han gått över vattnet, och som en stormil hade han försvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lämna spår efter sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han hade icke råd att betala svaret och fick aldrig något.

Och han var klok nog att glömma det framfarna för att rikta all sin uppmärksamhet mot det närvarande. Enok Ebenezars revolutionära klubb låg som ett glödande kol, dolt under Blekängens bråte. En än aldrig så svag pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och Lönrot, den oförliknelige inskridaren mot oväsen och förargelseväckande beteende, hade mistat två tänder i kampen mot de upproriska.

Men det gavs även andra tecken till oro i samhället. Den urgamle redaktören hade vaknat ur sin mångåriga dvala. Varje vecka skrev han en ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa över alla citat ur Greklands och det gamla Roms förnämsta auktorer, fann, att alla dessa artiklar egentligen rörde sig om Blekängen. Nu eller aldrig måste staden göra sig till herre över dessa värdefulla områden, utplåna de skamliga nästena och försköna den härliga fädernestaden så som i det gamla Hellas——

Bethania-Larsson påstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det var icke sant. Gamle redaktören hade verkligen vaknat. Och den som väckt honom, var ingen annan än Elis Eberhard Roth, som då och då väckte sig själv med en osedvanligt stor pris snus.

—Upp och kämpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och redaktören rätade ut sin kutiga rygg.

—Ja, för tusan. Nog kan jag lära dem, hur en artikel ska skrivas. Brackorna!

Till en början gjorde dessa artiklar icke någon verkan. Man var alltför rädd, att ingenjören, den högfärdsblåsan, skulle tillvälla sig en oskälig vinst. Man glömde icke, hur oblygt han sökt tvinga staden att lägga rör till Backarna endast för att Broms & Krok skulle få en stor leverans. Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk och samhälle.

Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som i en gård, där man har lik. Också det, att ryktet kom om kvällen, gjorde, att man milt och medlidsamt bedömde den olyckliga gärningen. Inför natten vågade man icke höja rösten till en skarp, hård dom. Och denna milda, medlidsamma stämning låg ännu över staden, så solen gick upp, då borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot sängkammartaken, då fru Blenda Hyltenius skenade fram över gator och torg—

* * * * *

Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och Åstorp skulle gå på exekutiv auktion. Tiden för auktionen var bestämd till klockan tolv, och platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man väntade icke stor tillströmning av spekulanter.

De voro färre, än man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller fem fordringsägare, bland dem häradshövdingen, skomakar Hagelin, den olycklige innehavaren av för över femtusen kronor aktier. Och slutligen den störste fordringsägaren, Paulus Holmin.

Aposteln hade gjort sina beräkningar—i runda summor uttryckt—ungefär sålunda:

Han skulle köpa för sextio, högst sextiofem tusen. Utdelningen i konkursen skulle i så fall belöpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio av de hundra utlånade voro bärgade. Sedan Blekängen ordnats skulle Backarna stiga på ett par år till minst hundrafemtio tusen. Netto: sextio tusen kronor.

Om Gud stode honom bi!

Han flaxade in i salen, såg sig omkring, granskade varje ansikte, värdesatte vars och ens förmåga att uppträda som spekulant.

Och blev lugnad, tämligen.

Men när auktionsförrättaren utropade Backarna och Åstorp till taxeringsvärdet, skränade skomakaren med sina lungors fulla kraft:

—Åttiofem!

Som en pil sköt Aposteln rakt på den lille skomakaren och viskade:

—Är det herrns mening att stå vid budet?

Skomakaren kröp ihop på bänken och blinkade ängsligt.

—Nä, nädå. Det var bara för att det skulle bli lite fart se—

Aposteln vände sig till auktionsförrättaren.

—Budet var ett olämpligt skämt. Här finns inte spekulanter till ett så överdrivet pris. Notarien får börja med en lägre siffra.

Auktionen försiggick utan störande avbrott. Klubban föll vid lektor Holmins bud, sextioett tusen femhundra kronor.

Det var således i uppslaget.

Skomakaren ropade på Jesus och linkade ut. Häradshövdingen grymtade belåtet:

—Öh, öh, öh—

—Hundratusen, började auktionsförrättaren avslaget. Nittio-nio, nittioåtta—

Aposteln såg sig omkring. De nyfikna hade redan troppat av, likaså fordringsägarna. Holmin slog sig ned vid Björners sida och började ett viskande samtal.

Auktionsförrättaren fortsatte:

—Åttiotvå, åttioett, åttio—

—Det är åtminstone så pass, att jag räddar mina pengar, sade lektorn. Och häradshövdingen svarade:

—Öh, öh, öh.

—Sjuttiofyra, sjuttiotre, sjuttiotvå, sjuttioett, sjuttio—

—Sjuttio bjudet, sade häradshövdingen och reste sig.

Aposteln sade:

—Det är inte sant. Bror ska inte skämta i sådana här saker. Det bevisar en smutsig fantasi.

—Det är ingen fantasi alls, sade häradshövdingen. Och till auktionsförrättaren: Jag antar att jag är känd, öh, öh, öh—Och till Aposteln: Jag köper för fru Hyltenius' räkning.

Aposteln var spak.

—Kära bror, kära bror sa' ju att hon icke var spekulant, i förrgår senast—

Björner vidrörde honom med sin mage.

—Förrgår ja. Men nu lär det ha blivit en ny herre på Björkenäs. Ser bror, det finns inte bara sedliga värden här i livet, öh, öh. Det finns också osedliga—

—Bror har en smutsig fantasi, sade Aposteln, men den stolta krigsfanfaren ljöd oändligen tam denna gång.

Han tog fram sin anteckningsbok, där alla elementargossars synder voro bokförda, och kalkylerade. Ren förlust minst tjugutusen kronor!

Då gick Aposteln hem. Han gick, han flaxade icke. Men när han kom in till Louise, kastade han sig framstupa på sängen.

—Vad är det? skrek Louise. Gråt inte, Paulus, gråt inte.

—Jag har förlorat—tjugutusen—

—Ingenting annat, suckade Louise. Ty hon var kvinna. Och av tio kvinnor klaga de nio överljutt, där de förlora en älskare, eller en vacker spegel eller ett vissnat rosenblad. Men endast den tionde förstår att värdigt begråta en förlust på tjugutusen kronor.

* * * * *

Abraham Björner var och förblev dagens hjälte. Han rullade i en ellips kring konungens bild, som också kunde vara hans egen. Och de goda borgare roterade kring hans väldiga person, snuddade vid hans mage och sögo visdom av hans läppar.

Han talade om för dem, att de voro obegripligt stora som nöt betraktade.

Varför hade de icke köpt Blekängen?

Och Backarna?

Nu hade fru Hyltenius köpt igen Backarna och förtjänat tiotusen på nio månader. Icke illa.

Och ett konsortium bestående av fru Hyltenius, greve Bergfeldt, brukspatron Lilja och häradshövding Björner hade köpt Blekängen. Priset? Obekant. Men nog skulle staden bjudas både peppar och salt och ättika, när det äntligen bleve fråga om stadsdelens reglering.

Då suckade de goda borgare, ty de voro skattskyldiga under staden. Och även under häradshövding Björner.

Men Enok Ebenezar, som sällan skattade, stod i Garvarebrunnsgränd och nojsade med flickor. Och hans halsduk—ett arv efter Gusten Sörman—glittrade ofantligt röd.

* * * * *

När fabrikerna blåste till middagsrast, kom smeden från sin smedja. Och vid Brända stenen mötte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ära hade Jublet stapplat sig ända ut till Blekängsgatan, där alla fabriksflickorna hava sin väg. Han visste, att Aposteln var krossad och kände sig fri. Likvisst upprepade han gång efter annan ett varnande:

—Roth du, se men inte röra. Elis lille, Elis lille, se men inte röra, det är småbarns göra.

Då nu den store brede smeden ställde sig i hans väg, skymmande raden av unga flickor, blev han mycket förargad. Och när smeden frågade, om det var sant, att ingenjörn velat skära halsen av sig, svarade han:

—Ja visst fan, visst fan. Gå ur vägen bara. Inte får man hindra en läkare med struntsaker.

Smeden grundade länge och väl över detta. Han tyckte sig förstå, att ingenjören var övergiven av Gud och människor och i djup förtvivlan stadd. När smeden besinnat detta en timmes tid, vände han mössan rätt fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde och skjutande undan jungfru Lisen trädde han rakt in i ingenjörens rum.

Jo, det hade sin riktighet. Där satt ingenjören blek som en slaktad tupp och med bindel kring halsen.

Smeden harsklade och sade:

—Inte tusan ska ingenjörn gå och skära halsen av sig. Det kunde en väl aldrig tro, att han sku vara så tokig.

—Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.

—Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att ingenjörn är en beskedlig karl. Fast förstås att inte duger han ju till mycket.

—Just det, just det, smålog ingenjörn och räckte hand. Men smeden hade grundat, så att han glömt bort tvättningen. Därför stack han handen i byxfickan, bockade och gick.

—Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.

—Å håken! Tro det? sade smeden.

* * * * *

Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök den tillbaka.

—Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så.

—Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en gammal cyniker förmår. Nå.—Inom tio år kommer här en nyexaminerad ung slusk och slår kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga så dumt. Si, det är skaparglädje. Kommer igen som then staden Arbogas öl.—

—Tja, tja, tja, grinade ingenjören retligt. Nu ska inte Abraham sitta och höra på, vad gubbarna snattra. Surt, sa' räven.—Adjö med dig, min gosse. Hälsa fru Hyltenius.

* * * * *

Och i skymningen gick Abraham hem. Genom Blekängen, över Backarna, den oändliga slingrande vägen.

Han var för trött att tänka.

Men när han kom i allén och såg ljuset glimra mellan träden, gladde han sig åt brasan och de små rummens lugn. Ofrivilligt böjde han huvudet och krökte knäna.

De fyra hundarna rusade emot honom, skällde av glädje, togo språng. Ostyriga och nyckfulla. Icke olika de fyra vindar, som bestämma Vår Herres väder och människors öden.