INNEHÅLL: (continued 3)

De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.

Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai. Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera jubel.

Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.

De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.

* * * * *

För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon, republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.

Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna, "the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer, järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande häst.

Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då jag tryckte på knappen till ringklockan.

Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation som det förefallit mig aftonen förut.

* * * * *

En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute på arbetet.

Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän, som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.

Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi — sögo på sina pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och så kom — Nikolaïpolkan.

"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.

"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de minnena, om den där karlen håller på några veckor till".

Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i min hönsbur.

* * * * *

Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och afstånd — och allting annat med för resten. I stället för en by såsom vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit åtog han sig att föra oss i sin kanot.

Vi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna släpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas af sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt ranka kanoten — på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse, och om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle finnas.

Men där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil inåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet nybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller påföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga oss med.

Där var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios, såsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus tills båten kom — eller rättare under hans tak, ty huset bestod blott af ett grästak på fyra stolpar.

Det blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som hvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i oräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna gjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i strömmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så beslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i väg — ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.

Det gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario sökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt, men då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än uthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss behjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga korkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.

Det var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt hett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden, som i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator sticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en fågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt, då den starka dagshettan begynt.

Vi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den förestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade till mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling från skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian med steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i stället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på oss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp melodin och hvisslade fortsättningen.

Han hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört militärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom att han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.

Och så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod grepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss i väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket träffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot hvilken vi ju sträfvade.

* * * * *

Det var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi några dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den vid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för slagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.

Och då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i Honduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog och öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med bena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en afton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika klassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt men bestämdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu lassen". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min tyske vän, att vi nu i sex veckor hört "dieselbe miserable Polka" öfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre begå mord än höra den en gång till.

Ättlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att ytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina otäcka händer, att det varit "das famoseste Geschäft" han någonsin gjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till makulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde han säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade melodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.

Vi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan till Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på ljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett heligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte min tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad:

"Du store, helige Wagner, förlåt oss alla våra syndiga tankar om din musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagars Götterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från mera Nikolaïpolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.

I den sista vagnen på tåget.

Då solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så långt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af ett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram, men på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton. Banan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter och därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en minut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade i grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i gröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte ögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.

Och inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt och alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så vant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör, uttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade i väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof, dånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller minskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de sällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga lokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.

På ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid floden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina ytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att se. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det glödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan tälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af grågul lera från hufvud till svans.

Längre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng längs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som mörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt det foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan att ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika öde och tom och liflös som förut.

Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg, då solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna kastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och hus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk eld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen och tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som en skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska kapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd; näst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan lerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i en yfvig, mörkgrön matta.

Passagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet, men inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom sig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig åt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i sina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa gråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö likgiltighet.

I östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade enstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid stationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där syntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och utan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de stora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på milslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom hvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.

Det var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut, om ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus upp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till. Höbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne voro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden lika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.

Så gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin rodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn i brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver i rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver några små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i färg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom hvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen och stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade nya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt synlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart man än såg — medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande slammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog bort.

Den svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar för natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till rökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty sofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en liten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul sand, med mörkare tvärränder af syllarna.

De rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt samtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle bli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet, bekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut genom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin cigarr.

Slutligen kom negern in.

— Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er att sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.

— Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han hade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.

Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt sina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans min och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan, ehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla upplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande stjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där, lyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets rasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät tankarna ströfva vida omkring.

De förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det ena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne, blef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen förut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig var den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade revy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda och dåliga, tilldragande och frånstötande — alla möjliga raser och alla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de sista åren.

Men hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En kretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade än klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som hälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma sträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna — och med olikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som bero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning. Och ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret, aristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats värkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt hufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett lager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än bottensatsen, den stora hopen — om det också inte är så absolut ensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva någon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika simpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i väster — — —

Det var idel bekräftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt detta. Den tid är längesedan förbi, då länder och folk lefde i sträng afskildhet från hvarandra, frambringande personligheter och typer med skarpt utpräglade karaktärsdrag, nu går nivelleringen omotståndligt fram öfver världen, utplånande alla gränslinjer och råmärken, görande alt och alla lika. Blott i ödemarkerna, de värsta, ogästvänligaste ödemarkerna lefver ursprungligheten ännu kvar, men det är vildens ursprunglighet och vildar äro, när alt går omkring, häller inte annat än vildar, om hvita eller svarta, gula eller röda — — —

Den ensamma passageraren tände en ny cigarr, förändrade litet ställning i korgstolen och flyttade blicken från mörkret där ute till rökringlarna, som stego ett stycke uppåt och sedan lade sig som en tunn, blågrå slöja mellan hans öga och vagnens grant snidade tak.

Längre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flögo i hast öfver en hop minnen från den förfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo blixtlikt klart och snabt upp en jämförelse mellan detta förflutna och det närvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref han dem ifrån sig, men endast för att nästa ögonblick finna dem sysslande med ännu äldre minnen, från hemlandet och alla där.

Vecket mellan ögonen blef djupare; han steg upp och blickade åter utåt banan, som nu började skymta otydligt i den skymning som förebådade en ny dag. Det dög inte att låta de minnena hafva fritt spelrum; det visste han af erfarenhet. Inte här i landet, där man behöfde hvar smula fasthet och mod för att komma någon väg. Han såg på sin klocka, fann att det var för sent att mera söka någon hvila och satte sig bekvämt till rätta i stolen igen, i det han med en ansträngning vände tankarna från det förflutna mot framtiden och planerna för den.

Det var intet litet företag han planlagt under de sista dagarna, det talte nog öfvervägas från olika sidor. Den ena detaljen, den ena svårigheten efter den andra framstälde sig, togs upp, skärskådades och lades undan i någon hjärnans vrå, med en påskrift som angaf, huru den skulle behandlas och öfvervinnas, då tiden var inne. Ju mera han fördjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rökte i långa drag och blåste röken långt ifrån sig, utan att mera egna en blick åt utsikten utåt banan, som syntes alt tydligare i det gryende ljuset.

Och dock hade landskapet helt och hållet förändrat karaktär under natten. Slätten hade försvunnit och lämnat plats för skogbeväxta kullar, där ek, lönn och alm prunkade i högsommarens fulla, mörka grönska. En och annan liten sjö skymtade fram, med fin, ljusgrå dimma öfver det lugna vattnet, en och annan kulle steg högre mot skyn än de öfriga, krönt af kala klippor längs branten. En och annan däld var djupare och fuktigare, och där växte andra slags träd än de som prydde kullarnas sidor. Hvitstammiga björkar, små och obetydliga bland de andra trädens praktfulla löfvärk, skymtade i dälderna och jämte dem här och hvar små, knotiga kärrtallar, med vridna grenar och styf, borstig barr i täta klumpar. Men den ensamme passageraren i tågets sista vagn såg intet af alt detta, där han satt och tänkte på framtiden, omedvetet följande med blicken huru ljuset småningom likasom sög in det grå dunkel, som ännu höljde näjden. Landskapet förändrade sig fortfarande, björkarna växte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i dälderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck på hans näthinnor, men intrycket hade ännu icke fortplantat sig till hjärnan. Han såg det inte, om det ock i någon mån trängde sig in i hans tankegång.

Då rann solen upp öfver kullarna i öster, dess strålar dränkte på en gång hela näjden i guldrödt ljus och kastades i en glindrande reflex tillbaka från en vattenyta invid banan, rätt in i den ensammes ögon. Han böjde sig hastigt framåt, steg upp, skuggade blicken med handen och uppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tåget ilade förbi. — Och då kommo de ansträngdt bortdrifna minnena på en gång tillbaka med sådan styrka att hans ögon skymdes för en stund.

Det var bara en liten kärrsjö, som kastat solstrålarna in i den sista vagnen af tåget, en kärrpöl med breda näckrosblad simmande på det bruna vattnet och brungrön pors, som täckte stränderna i en oredig massa, där bakom björkar och knotiga martallar växande i täta dungar och närmast honom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta kärrjorden. Intet annat var det, men den lilla landskapsbiten såg ut som om den blifvit skuren midt ur hjärtat af skogmarkerna i det undanskymda landet där långt uppe norr, borta på andra sidan världshafvet — och därför blickade den ensamme ännu en stund efter det tåget lämnat kärrsjön bakom sig.

Barnsligt var det ju, om man så vill, men hos de flesta af oss sitter det slags barnslighet på lur i någon undangömd skrymsla, så tyst och bortglömd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens lockas fram, ända upp i ögonen — vore det så ock blott af en liten kärrsjö med breda näckrosblad på vattnet och brungrön pors och nödvuxen skog rundtomkring.