INNEHÅLL: (continued 2)

Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var.

Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.

Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.

Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.

Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.

— Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F—n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.

Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.

— Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad. Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.

Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.

— Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.

Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.

— Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?

Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.

Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.

— Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.

Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.

Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.

Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och betydelse — och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat, då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade sitt foder.

Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för turen.

Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att besörja telegrammen för tjugufem.

— Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad, men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka numera.

Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.

Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt eget språk — förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars, och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.

En smula oroliga kände vi oss visst för honom — de andra troligen mest för sina telegram — men redan vid middagstiden följande dag infann han sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut, ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket ringa böjelse för en sittande ställning.

Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst blott orkade — själf var han alltid redo — och öfveralt inom agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass — telekram — Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look out for your scalp", eller något i den vägen.

På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning. Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till indianlägret, något som var strängt förbjudet.

Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det möjligt.

Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd, utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet, hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen, hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga förblefvo stående.

Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som förklarade att ingen fick passera.

— Nå, nå — telekram — Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.

Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en viktig åtbörd:

— Vallacken är här nu.

— Hvad? frågade jag.

— Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.

Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.

— Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.

Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.

Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk, som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen belåtet utlät sig att den var "åll räjt".

Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls, bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen, befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till rådsförsamlingen.

Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt sidan och sade:

— Glo du tattarf—n, min är hästen och den rider inte du mera.

Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående, tvekade ännu ett ögonblick — och tycktes så inse att det var en hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.

— Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen, men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran att nu skulle han genast hem.

Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade: adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.

Det var väl förut bestämdt.

Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom också hela hopen intressantare än på första klass.

Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de fattigaste och de rikaste — och långt ifrån alla af de senare — äga mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel — hänsynslöshet i ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt. Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den mänskliga fegheten är — ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.

Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen, sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.

Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång, lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven, och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet af nya önskningar och behof att fylla.

Alla dessa typer — och många andra jämte dem — voro talrikt representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda, hvad som väl förmått dem till den långa färden.

Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka, som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.

— Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.

— Nej. —

— Någon släkting? —

— Nej. —

— Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.

— Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.

— Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till honom? —

— Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.

— Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.

— Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.

— Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till Montana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till New-York. —

— Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. — Vänta litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.

Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket pappersblad i handen.

— Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande pappret utan att lämna det ifrån sig.

Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen råkade känna den ifrågavarande herrn.

— Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till järnvägen och in på rätt tåg. —

— Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än hvad han skrifvit. —

— Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han alltid varit god mot henne — och en del kvinfolk äro ju sådana att de göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. —

Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att könet också företedde vackra undantag.

— Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?

— Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. —

— Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket man behöfver för att fara hem tillbaka. —

— Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka så mycket, för att herrn såg på pappret. —

Därmed gick han sin väg.

Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde bruka sitt förstånd då så behöfdes.

Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss, tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen, där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.

Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något skuldmedvetet drag i hela hans person.

Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där hade för sig.

Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.

— Nå, sade jag, nu är resan snart slut. —

— Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut — och ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.

— Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. —

— Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen blir det bara värre i stället. —

— Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad som trycker. Det brukar ofta hjälpa. —

— Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog gärna berätta — det fins så många andra förut, som veta altsamman. —

Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd, berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag hört där hemma i Finland.

Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare, som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort blef ett lejon i hela trakten.

En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt — till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.

Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna, vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast, hvarken godt eller ondt.

Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick arbete.

Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt, sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.

På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass — här första klass och mellandäckspassagerare — ha samma rättigheter, utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass, få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk, hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen — men slöddret på första klass examinerar man inte.

Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret, så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera. Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare, men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar, ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.

— Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som andra stå ut med, bara jag kan komma dit.

Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i priset för biljetten till Duluth.

Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.

* * * * *

En månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min resebekantskap bland dem.

Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka, då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade honom en räkning på järnvägsbiljett, — tegelbruket låg jämt tjugu minuters väg från New-York — hyra för bostad, — en sofplats på golfvet i en lada — kost och annat, uppgående sammanlagdt till några dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.

Hvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis inte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare några dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte vidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för arbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han uppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått till fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till emigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans rätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent förvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare experiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt ännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig ha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han hört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått slafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och nu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan kunna resa till hvilken trakt han själf behagade.

Men trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de flesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig extra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans inkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i öfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd som möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken, hvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt, och han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom. Vanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och tycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det led.

En månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte ens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han jämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något intryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för lägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå han kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen, klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt urskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.

Till lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem han själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då kom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag mådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas skäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna — såsom våra arbetare kallade jaguarerna — var han inte det minsta rädd för. De äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta heller, åtminstone att döma af de två han sett.

Tyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han på tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken jag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han lof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut, så att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort, och så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning att resa.

Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat mycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i Wyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete, hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete på en eller annan plats under vägen, men till norden, "där det fans ordentlig vinter", ville han framför alt.

"Det är för mycket att ha sommar hela året om", sade han, "jag kan inte hålla ut med det".

Värmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en underlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då jag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans, längs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste han, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon gång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då, att hans önskan skulle uppfyllas.

* * * * *

Ett helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern, mera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort genom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande präristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande rök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där miljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden lefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af feberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till rikedom och öfverflöd.

Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man, hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången, samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i typ, i karaktär, nationalitet — i alt, kort sagdt.

— Hade ni några finnar där? frågade jag.

— Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit chef. —

Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.

— Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått, och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. —

— Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.

— Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt — och det borde jag ju kunna — så var det inte något mord utan en sådan där affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af honom själf.

— Hvad heter han?

— Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast glömde att svara, då det ropades upp.

— Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.

— Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett introduktionsbref till min efterträdare. — Och bra vore det, om ni reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa, som förstår honom. —

Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet, där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp, likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr min beledsagare öppnade.

Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om kroppen.

— God dag, sade jag på finska.

Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han utbrast:

— Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?

Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.

Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig till Joliet, men det ville han inte tro.

— Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt händer nog, om man sen vill eller inte.

Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig, medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par ögonblick fortsatte han:

— Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde — och nu har jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig mera skulle träffas.

— Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.

— Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan skulle jag väl dräpa?

— Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.

— Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom, visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven — bara en gång och han dog strax.

— Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. —

Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar arbetade.

När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit olycklig.

— Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och kommit tillbaka till lägret.

Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och jämna ton som förut:

— Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".

— Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton: och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen, af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig talat med någon människa förrän nu med er.

Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen klarna upp som om något runnit honom i hågen.

— Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:

— Ni hade alt rätt den gången — bara man har tålamod och väntar, så blir nog alt bra till sist. — Men jag behöfver inte vänta länge numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera dagen för att släppa ut mig.

Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt framför mig, som om han fått någon ny idé.

— Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade ute i gården, skrek han så högt han förmådde:

— Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud — hör ni inte?

Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.

— Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde han på en af betjäningen och sade:

— N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och några man med er — det kan lätt hända att han blir våldsam.

Pastor Lahti.

Det var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af Juni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde lämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de, som bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till Salmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på eftermiddagen.

Ända sedan Anoka fick egen järnvägsstation och "staden" begynte växa upp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst och bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken. Sedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de andra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att realisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju barnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon gång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna från krogen, medan predikan pågick.

Ty krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor, som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens upprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog ändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade på hans skuldror — och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa för att låta också andra få känning af den. Men annars var han en beskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen tillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade sådana med "utländingar", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.

Han tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då Salmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars också var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven det öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala, inte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra att pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom komma till Anoka för att hålla profpredikan.

Egentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt prästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och där han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf, deltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i folkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad därifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han dock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga prästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem varit ett klart skinande ljus — på rådbråkad engelska.

I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i New-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i vestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och därefter — sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares hela kobesättning på en enda natt — hade han slagit sig på prästbanan. I Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid såsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han tyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför mycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att uppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.

Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla bibelförklaring i Salmelagårdens sal.

Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala, den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett litet glas.

Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag, god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra flickor att flina.

Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.

Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".

— Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade med vacker betoning, att han ämnade tala om synden — ty syndare äro vi ju alla!

Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga visor Anokaboarna fingo höra — de som aldrig gjort sig skyldiga till värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera än ett par gånger om året på sin höjd.

Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen", såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills, och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen, skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast de aldrig smakat ens bondfinkel.

Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran välsigne eder och bevare eder. — — — Så drog han sig tillbaka igen i det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom särdeles framstående.

Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens. Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna allesamman och pastorn inte minst.

Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om den där prästen — eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut som en präst — värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas, affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt, ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.

Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst ingenting emot oskyldig glädje.

Man såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit med om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt stenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand om och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så balen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af danslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky, ty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen, där alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta eller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis hvarenda karl ha sig en sväng med henne.

Själfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde handklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten: nu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig melodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och församlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte ömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det var en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den nya kyrkan invigdes.

När dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande dag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då skulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande vecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel del medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och därför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.

— Det var f—n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från handelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag har aldrig sett maken.

— Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera bara vi vänta.

Följande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så vacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid kollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag skulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han till Minneapolis efter vinet.

På kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af kvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På lördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu inte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna, kransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket Salmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.

Nattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och ett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att smågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att låna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i handelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo till oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på våtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte en själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya kyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop karlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll lördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.

Söndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett landskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i och för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då någon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna spegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda människor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan, öfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar vid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga svajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han utfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig till den, den senaste fjärde Juli.

Från östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina familjer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats vid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn spikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9 och kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6. Obs! kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.

Gubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt — det föreföll alt så hemvant och bekant — och slogo sig sedan ned här och där på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för att vänta på gudstjänstens början.

Och vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd. Man undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den långa väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom desto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki, som med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin vackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen under pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot öfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet praktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid fönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans ansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så att han tungt föll till marken.

— Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe nära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad sonen tagit sig före.

— Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på golfvet.

— Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och uppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det var fatt.

Dörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas knifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn ganska riktigt på golfvet nära tröskeln.

— Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.

— Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen. Därmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och tydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver den liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden från dörren tog en öfverblick af situationen.

— Full är den f—n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre kruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid pastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt hälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att skölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast, att han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till dörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den heliga vätskan.

Salmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,

— min — — — lekamen — — — blod, stönade han otydligt, men då blef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på golfvet.

— Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan kunna vi köra honom härifrån — ifall andra tänka som jag.

Två eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade situationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och Salmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade underrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst och nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt sorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.

Det var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den närmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle han blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen och sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några amerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom sofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade något vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i uppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och därefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan som om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare tala om saken.

— Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det åtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.

Länge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn, som på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden, som såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram nästan samtidigt.

Pastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han vaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda vinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då han inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så tänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös, och styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera terrängen.

Salmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart, att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät förbluffa sig af småsaker.

— God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför ingen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se till mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till döds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte ens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er — han höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet förbluffade Salmelavärdens ansikte — detta skall eder vedergäldt varda. Säger icke skriften — — —

Men nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med besked.

— Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.

— Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren — började pastorn med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en föraktlig åtbörd.

— Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.

— Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så väl som någon annan.

— Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du stanna i Anoka, om du har lust.

Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen, och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet. Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.

Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.

Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.

Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg högst bekymmersamt ut.

Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika, skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit, så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.

Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp, då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.

På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma — "pojkar äro ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år lika grof och stark som någon fullvuxen karl.

Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam. Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.

Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte var torr bakom öronen — och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens tänkt på att be honom om något sådant.

Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju lika väl växa upp till karl här som där hemma".

Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden, men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.

Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.

Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så tänker jag du kan få följa med.

Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.

Ända till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade någon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en början bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till Michigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och här sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning alldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta, huru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.

Matti tog fram brefvet för att ännu en gång studera namnet på grufstaden. Sedan han sett en stund därpå, steg han upp och gick fram till stationsagenten, som stod i den öppna dörren och tuggade sin tobak, då och då sneglande på de två besynnerliga figurerna, som sutto där midt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.

— Tirlots, sade Matti och pekade på en rad i brefvet.

Stationsagenten såg först på Matti och så på brefvet. — Hvad f—n säger ni? frågade han sedan med suverän amerikansk öfverlägsenhet. Tala något kristet språk, om ni vill bli förstådd. Därmed vände han sig bort, men fick i detsamma syn på en stor fluga, som satt sig rätt emellan Pekkas fötter. Den tog han omsorgsfullt korn på, drog ihop läpparna och sände en lång, brun stråle mot flugstackaren, som blef nästan dränkt och helt och hållet förbryllad, då hon med ens kastades öfver på rygg.

Matti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen förstår ingenting.

— Han är en dumbom, påstod Pekka, med blicken riktad på den bruna pölen mellan sina fötter, där flugan gjorde vanmäktiga ansträngningar att komma på rätt köl igen.

Matti var påtagligen af samma åsikt och sade därför ingenting, utan läste ännu en gång igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan närapå kunde utantill.

— Här står att Tirlots är i södra Montana, sade han efter en stund till Pekka.

— Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att också yttra sin åsikt. Och eftersom det är en grufva, så måste den väl vara bland de där bärgen fortsatte han, visande med en långsam handrörelse söderut, där en räcka bärg syntes resa sig, så långt borta, att deras blånande ytterlinjer nästan smälte ihop med solröken.

— Det är alt bra långt dit, invände Matti, som nog fattade meningen, men inte ville antaga rådet brådstörtadt för att ungdomen inte skulle tro sig altför klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och begynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han kände sig bättre till mods.

— Låt så vara, svarade Pekka käckt, men om vi gå ända fram till bärgen och sedan följa dem åt öster, så måste vi till slut komma till något ställe där de veta, hvar Tirlots är.

— Hvarför åt öster?

— Därför att vi säkert farit förbi. Konduktören skulle inte lämnat oss här, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter ända fram.

Matti sög ett djupt bloss ur pipan, blåste ut röken och betraktade Pekka med en blick af häpen förvåning, blandad med en liten skymt af respekt. Och sedan han öfvertygat sig om, att brödren var vid fullt normal sinnesförfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat fram, steg Matti upp, kastade säcken öfver axeln och sade: låt oss gå! samt begaf sig i väg, utan att egna ens en blick åt stationsagenten, som alt stod kvar i dörren. Pekka följde exemplet, men tycktes erinra sig något i detsamma han slängde säcken på ryggen. Han rätade på sig, bligade stint på stationsagenten, hostade och spottade så ett ärligt tag en tum eller två framför dennes fötter, vände sig om och gick.

Mannen ryckte till och gjorde en åtbörd, som om han velat häjda Pekka, men en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar, så att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om "oförskämda utländingar", då han gick in i huset. Strax på andra sidan järnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och slät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade öfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den såg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en tyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men han sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte tycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna snärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa, maskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på bärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att komma fram dit eller bli på vägen.

Solen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg, och den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af bärglandet började bli tydliga — och ju mera de kunde uppfatta däraf, desto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom han förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder, dalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt i någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot natten.

Slutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten bäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken ifrån sig.

— Det här bär för f—n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland de där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit mörkt. Jag går inte längre i kväll.

Pekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång klunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började stoppa sin pipa — alt utan att säga ett ord.

Matti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken, stödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd för tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför borde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt vildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så hade de väl slutligen kommit till någon stad eller by — ehuru det visst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena staden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt lägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika som annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det började se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det nästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och såg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.

Så sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula kullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de grå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de höga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i orange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och ögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under synranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan längs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och släckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en dödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.

Nere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu som en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och skärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för tillfället glömt sina bekymmer.

De hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så, att han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en viss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när han en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty såvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända tillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti tydligen beslutit — och sedan visste man inte, om det als mera skulle bli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra förtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles öfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.

Därvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett stycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen glimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i ögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte något tvifvel.

Han sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade ögonen.

— Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.

Matti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte betyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa några ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs bäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.

Det blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom buskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott med största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen, andfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att det lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften nedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo de några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.

Matti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten och steg in.

Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem sutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af en liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett stenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och några kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln, fullständigade möbleringen.

— God afton, sade Matti höfligt på finska.

— Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de spelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt nykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig på filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att göra den rökfylda luften ännu tjockare.

Om en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda främlingarna i närmare skärskådande.

— Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram kruset till Pekka, som satt närmast.

Pekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig artigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till läpparna.

— Tack, sade han på finska, sedan han slutat.

— Halloh! ropade värden, hvad sade ni?

Pekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.

— Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.

— Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin blick.

— Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina kamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här gossarna äro gjorda af.

Därmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa dem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra annat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra skrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka sökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.

Men då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera kunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften, förändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan, medan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon fingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började tala om hästen.

Misstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt större ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat skämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet, riktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis mun.

— Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt mot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna ålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur skämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i strupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en kägla.

Mannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade — på finska naturligtvis — man skall inte leka med pistolen, det händer lätt en olycka.

Skämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att skämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att ingen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess ägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att så präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset laget rundt.

— Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin andel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur munnen på folk.

— Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga lyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem äfven i Deer Lodge.

— Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick han fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan handterar en pumpstång.

— Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er? Hvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med tåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just någon chaussée att marschera på häller.

Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.

På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.

— Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.

Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till Pekka och sade med eftertryck:

— Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af sig i våras.

Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste löje han kunde åstadkomma.

Nikolaïpolka.

Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 — utställningssommaren — jag i Helsingfors första gången hörde Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på. Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader samlat sig.

Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade att den senterade det ovanliga nöjet.