13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.

En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

— De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.

— Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?

— Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men heder åt den som hedras bör.

— Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.

— Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.

— Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.

— Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.

— Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?

— Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i sådana ärenden.

— Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.

— Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.

— Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!

— Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. — Har ni sett den nye konungen?

— Aldrig.

— Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.

Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.

Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.

— Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin följeslagare.

— Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav.

— Kände ni drottning Karin Månsdotter?

— En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes’ första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.

— Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?

— Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.

Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och två härolder avslutade tåget.

Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.

En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.

Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.

Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt rikets angelägenheter.