11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.

Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän, än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snott av blankaste guldtråd.

— Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom kamp mot de otrogna och det är skrivet: leones et viperas calcabis[D].

— För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska. Vartill behöver ni numera tolk?

— Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!

— Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig Gustav Adolf... själv är där?

— Just därför, min son!

— Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.

— Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.

— Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till veones och liperas, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.

Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater Padilla.

Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en förvånad blick yttra: — Quid Saulus inter prophetas? Äst du en jude?

— Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela världen förkunna er stora lärdom.

Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.

— Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att vara. Vem är du?

— Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan övertyga dig om dess äkthet. — Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.

Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:

— Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium. Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike tillhörer.

— Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.

— Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.

— Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen...

— Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.

— Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han dog icke, han endast ändrade namn.

— Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.

— Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...

Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.

— Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.

— Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.

— O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.

Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:

— Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...

Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.

— Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!

Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med svävande röst:

— Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?

— Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.

— Reverende domine episcope, svarade främlingen, återtagande världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar mig vem du är och vem jag är. Det är skrivet: propter me demittas patrem et matrem. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till fadershuset.

— Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.

— Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro!

— Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.

— Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!

— Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!

— Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.

— Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.

— Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter manet. Respice finem; jag tvår mina händer.

— Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.

— Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!

— Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!

En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadern var tillintetgjord.