ANDRA DELEN. DE TRE. (continued 4)

Hon påtog en lätt kappa och gick tankfull ut. När hon kom till slottstrappan, hade hon fått tid att rysa för sina tankar.

— Det ... är ... väl ... att ... jag ... ej ... är ... en ... man, sade hon till sig själf, fördelande ett ord på hvarje af de nio trappstegen, som ledde ned till borggården.

Ridknekten Freytag följde henne; hon fick efter förgiftningsförsöket icke mera gå eller rida ensam ut. Hon lät sadla sin häst, red utan mål och befann sig, utan att tänka därpå, vid Klara kyrka, som ännu kvarstod i det skick, hvari den uppförts af Johan III på ruinerna af ett nunnekloster. Vid porten lämnade hon sin häst åt Freytag och gick in på kyrkogården, där några träd beskuggade småfolkets grafvar. Ingen vård, intet namn: de döde, som ville bevara ett namn åt eftervärlden, hvilade alla under kyrkornas golf. Hagar betraktade Klara kyrktorn, som ansågs vara det högsta i Sverige. Under tuppen på tornspiran blänkte en vindflöjel, som vid hvarje rörelse kastade en ljusblink omkring sig. Han var utsirad med snideri och en glasbit i skifvan. Tuppen, som fordom varit förgylld, var grå af ålder, men glasbiten fortfor att härma blixten. Man kunde tänka sig ett hån mot människorna: vaksamheten hade föråldrats, men lättsinnet fortfor att lysa.

Våraftonen var så svalkande frisk. En rödstjärt kvittrade i den gamla linden. Mellan de glesa kojorna vid Tegelbacken sågs Riddarholmskyrkans torn och en glittrande flik af Riddarefjärden. En gammal hvithårig kyrkoväktare gick med sin räfsa mellan grafvarna, samlande i högar de gulnade löfven från en förgången sommar. Två barn sutto vid en lerkruka och blåste såpbubblor på en nyss uppkastad grafhög. Var det kanske deras moder som hvilade under högen? Hagar tänkte på en graf, hvilken man visat henne på Karis kyrkogård, när hon själf var ett fattigt barfota barn. Hon visste icke, att denna graf nu var prydd med rosor från det heliga landet.

Hon satte sig på en stenbänk, som ännu fanns kvar från klostrets tider, och betraktade såpbubblorna. Lifvet lekte så frimodigt gladt på dödens bostad. Lika sorglöst lycklig och lekande hade hon själf engång suttit på sin moders förgätna, namnlösa graf. Hon tyckte sig åter sitta på denna barmhärtiga torfva, som dolde förgängelsen, men hon satt icke sorglös mer; nu frågade hon den svarta mullen: är du slutet på allt? Och mullen svarade: ja, jag är slutet på allt.

Hon kände sig hopplöst bedröfvad och visste ej hvarför. Men hon satt likväl kvar. Här var frid mellan grafvarna, här trifdes ej höghetens spöken.

Steg närmade sig; någon sade: godkväll! och vid Hagars sida stod Gustaf Kurck. Denne unge herre, af hvilken lifvet sedan skulle uppfostra en krigare och en diplomat, förenade med sin ätts hela stolthet ett på samma gång vekt och våldsamt lynne, som kunde skiftevis svärma och rasa. Nu var något ur hakarna: han ville fatta Hagars hand, som hon drog tillbaka, och sade med en lidelse, som han icke vårdade sig om att dölja:

— Det var väl, att jag fann dig. Jag har vidtalat skepparen Mickelson här vid Tegelbacken. Han afseglar i natt till Stralsund, och jag följer honom.

— Du vill resa till Tyskland? Till kriget?

— Ja, hvad vill du göra med ett så uselt läshufvud som mitt? Min fars lagfarenhet går icke i mig. Han får nöja sig med min bror Knut. Slå dank kan jag icke. Jag är nitton år, af krigaresläkt och duger icke till pennfäktare. Jag vill bryta en lans för den jag har kär.

Där flödade upp en namnlös, förut okänd våg i ett dittills slutet flickhjärta.

— Vet du också, Gösta, att en man kan falla i krig? Vet du, att mången vid nitton år har dött ensam och obegråten i främmande land?

— Bryr jag mig om lifvet, där du icke finns? Gif mig ett ord, för hvilket jag kan lefva och segra! ... Du vill icke? Behåll det. Jag går att dö, och säg ej, att jag skall dö obegråten. Du skall nödgas begråta mig, om du vill eller icke. Jag vet, du är ärelysten; du kan få allt, men se, Hagar, du kan aldrig få någon, som har dig så kär!

Sedan ett halft år hade Hagar Ring hört dessa ord och alltid förstått att slingra sig undan. Det hade blifvit henne allt svårare, och en förrädare hade uppvuxit inom henne, ju mera ståndsskillnaden upphörde att tynga. Hon sökte skydd bakom sin stolthet, som var icke mindre än hans, och svarade:

— Är det så som en man skall lefva och dö? Han som fått bragden, han som fått äran, skall han binda sitt lif vid en flickas ord? Blygs du ej, Gösta, att gifva dig i träldom under ett löfte, som du skall ångra i morgon och glömma i öfvermorgon?

— O, du visa Sibylla, hvarför har Gud skapat dig så, att du och ingen annan är just för mig? Bryr jag mig om din visdom? Begär jag dina malätna folianter? Dig begär jag och ingen annan, om du ock vore ett skogsrå eller en hafsfru, och jag skall äga dig, om du än gömde dig bakom en drottnings släp. Kallar du detta träldom? Hvad kallas då det, när en fri man befriar en trälbunden kvinna?

— Gå, Gösta, gå! Du har druckit vin.

— Än sedan? Jag har utan din tillåtelse druckit en afskedsbägare med mina vänner i von der Lindens källare. Och nu har jag mod att säga dig allt. Följ mig, Hagar! Vi gå nu genast ombord på Mickelsons fartyg. I morgon äro vi långt ute på hafvet, och vida världen står öppen för oss. Vi två skola eröfra världen.

Där sken en blixt genom Hagars mörka ögon, slocknade hastigt och tändes åter. Det djärfva trotset inom henne svarade ja, men klokhet och stolthet svarade båda nej. Hon reste sig tigande, vände honom ryggen och gick.

Han grep hennes arm. Hon stannade och såg bort.

— Jag skall befria dig, Hagar, fortfor han enträget. Är du icke en fånge? Är du icke slafvinna? Är du icke för god att knyta en högfärdig prinsessas skoband? Finns då ingen piga i Stockholms slott, som bättre än du kan krypa på knä för en kunglig tyrann? Gå! säger hon, och du går. Stå! och du står. Var mitt latinska lexikon, var min knäracka! säger hon, och du är hennes lexikon, du är hennes knäracka. Hvarför säger du icke till henne: ja, jag går och kommer aldrig tillbaka? Du är för högboren, Hagar, att låta behandla dig som en simpel kammarpiga. Har du icke sagt mig, att du är från stjärnorna? Och hvarifrån är Kristina? För tvåhundra år sedan voro Kurckarne lika goda som Vasarne. Kom, var fri, och jag skall lägga för dina fötter en tysk furstekrona, om du begär så litet. Jag skall lägga för dina fötter kejsarekronan, om du begär mer.

Hon fortfor att tiga och vände sig bort, men hon lyssnade. Hon kände sig stå vid en brinnande afgrund, men o, hur frestande!

— Trampa ej på grafven! inföll en okänd röst, och den gamle kyrkoväktaren stod bakom dem. — Trampa ej på en moders graf! ... Hvad är det ni säger, unge herre? Här — och han pekade på en glänsande såpbubbla, som uppsteg i solskenet ur barnens rörpipa — här är kejsarekronan ... Och här — han pekade på grafven — är hennes ände.

Hagar slet sig lös och flydde med bevingade steg, flydde sig själf. Unge herr Gustaf följde henne, såg Freytag vänta vid porten och vände svärjande om. I det stränga Kurckska huset hördes aldrig en svordom. Vin och kärlek hade bragt den ädelt tänkande ynglingen ur jämvikt.

— Nej, jag reser ej utan henne; jag skall befria henne! utropade han, sprang öfver barnens lerkruka och rusade bort öfver grafvarna.

Hagar kom till besinning först när hon åter stod räddad vid slottets trappa. Där erinrade hon sig de enstafviga ord hon uttalat för hvarje trappsteg, när hon steg ned, och nu fann hon ett nytt ord för hvarje steg, när hon steg samma väg upp:

— Det ... var ... väl ... att ... jag ... ej ... gick ... med ... Göst ...

18. Minor och kontraminor.

Staten har sin moral och en hederlig karl sin.

Rådets skrifvare, kunglige sekreteraren Nils Nilsson Tungel infann sig pligtskyldigt klockan sex på morgonen i rikskanslerns förrum att mottaga sina order för dagen. Han fick vänta länge, hans höge förman befann sig hos drottningen, såsom numera ofta hände, för att meddela henne viktigare ärenden. Tungel väntade icke ensam; här var styrelsens medelpunkt, här flög myggsvärmen ständigt mot ljusskenet; här vände mången åter med svedda vingar. Blickar af hemligt förstånd utvisade, att de fleste anlitat skrifvarens mäktiga förord.

— Hvad kan nu vara så brådt å färde? frågade en adelig ryttmästare, hvars ärende var att begära en förläning af jordagods för obetald lön. — Skrifvaren vet det: få vi krig med Danmark?

— Gud bevare! svarade Tungel med en axelryckning, som han lärt i statsmännens skola. — Krig ha vi mer än vi godt kunna sköta. Jag tänker det är något klagomål från bönderne om adelns förläningar.

— Slikt kommer rådet till, medan fröken är omyndig, rättade en häradshöfding, som var stadd i bugningar för en lagsaga.

— Gud gifve hon vore myndig och sloge juten för döförat, efter hon skall vara så karlavulen, suckade en Åbo-krämare, som blifvit illa prejad på sin salpeterlast.

— Säg det! anmärkte en äldre, reputerlig tjensteman med en stor vårta på hakan. — Det är länge sedan vi sett en holländare i våra farvatten, allt för den fördömda Öresundstullens skull. Är det välbetrodde kunglige skrifvaren Tungel jag har den förmånen beskåda?

Tungel, som högdraget slagit sig ned på en bänk, medan de öfrige stodo, nedlät sig till det svar, att han vore densamme.

— Mitt namn är Lydik Larsson, tullnär i Helsingfors, fortfor den reputerlige med en ödmjuk bugning. — Törs jag begära få tala ett ord mellan fyra ögon?

Rådets mäktige tjenare mätte småstadsresanden med en granskande blick och fann honom bära försilfrade mässingsknappar i rocken samt en urkedja af guld, alltså lämplig att plocka.

— Jag väntar hans nåd rikskanslern och har knappt om tiden. Törhända kan jag tjena med ett par minuter här i rummet bredvid, genmälde Tungel, som var husvarm i maktens herresäte.

När de befunno sig utan vittnen, började tullnären:

— Jag är nyss hitkommen på befallning af presidenten Kurck i ett vittnesmål ...

— Lydik Larsson? Ja, jag påminner mig, afbröt honom den myndige skrifvaren. — Ni blef åtalad för tre år sedan och dömd till sexhundra dalers böter för efterlåtenhet i tullen. Jag kan ingenting göra för er, min gode man.

— Tiderna äro svåra och sportlarna små, suckade tullnären. Man slår sig illa ut med hustru och barn, och tullnärstjensten i Åbo är ledig ...

Kunglige skrifvaren kastade en blick på guldkedjan, som just ej antydde alltför betryckta omständigheter, och svarade:

— I Åbo? Ja, jag tror. Men där åtelen är ... ni förstår. Många sökande ... Wenman från Åbo, Lüders från Stockholm, folk med förnäma gynnare. Det enda vore att insinuera hos hans nåd rikskanslern, ifall han ej redan bortlofvat tjensten.

— Skulle jag ej töras uppvakta hennes majestät drottningen? vågade tullnären hviskande fråga.

Skrifvaren höjde föraktligt på axlarna.

— Ni kommer från landet, min gode man. Om ni har någon dresserad finsk björn, som kan dansa för nådig fröken, så försök eder lycka. Kanske kan ni få en pung mynt eller ett rapp af ridpisken, allt efter skickligheten. Lycka till!

— Nej, jag beder välbetrodde skrifvaren, lägg ett godt ord för mig hos hans nåd rikskanslern! Jag skall ej vara otacksam, och ... eftersom välbetrodde skrifvaren torde få omkostnader för min skull, så ... var så gunstig och tänk på mitt bästa!

De sista orden åtföljdes af en ansenlig skinnpung, som ljudlöst gled ned i skrifvarens vida rockficka. Icke långt därefter stod denne inför sin höge chef, föredragande en promemoria på de ärenden, som i dag skulle förekomma i rådet. Nils Nilsson Tungel var till alla delar den man, som drottningen så gäckande skildrat för Hagar Ring, men hon hade underlåtit att tillägga de egenskaper, som gjorde honom till ett mycket användt redskap i statens och längre fram äfven i hennes egen tjenst. Han var nämligen ett slipadt hufvud och känd för en ovanlig ämbetsmannaskicklighet.

Promemorian började med besättandet af några lediga tjenster, och Tungel hade sitt eget sluga sätt att rekommendera klienter, som betalat honom väl, eller motverka andra, som icke anlitat honom.

— Göinge domsaga: sökanden Silfvercrona har att fordra 1,000 daler och kan betalas med domsagan ... Fogdesysslan i Kexholms län: Joakim Simonov lofvar med 2,000 daler öka kronans skatt, som företrädaren undanhållit ... Kammarkollegium: skrifvaren Herlöfson är beträdd med lasteligt tal om hufvudbokens förande ... Nyslott: landshöfdingen Mikael Jordan klagar öfver kammarfiskalen Samuel Cröell ... Landträtten i Estland: von Heineman var sakförare för Paikull, som flyttade råmärket in på eders nådes förläningar ... Åbo: Lydik Larsson, bötfälld af grefve Brahe för att han varit mån om adelns privilegier, söker nu tullnärstjensten ...

— Det är nog för i dag, afbröt honom Oxenstjerna kort. Han tjenstgör vid dessa ärenden, Tungel, och får sedan orlof för i dag.

— Jag fördristar mig erinra om expeditionen till danska sändebudet ...

— Han har orlof från klockan tio. Se till, att han håller tand för tunga!

— Mitt underdåniga, tropligtiga nit ...

— Ja, jag vet. Gå sin väg. Han tjenstgör från klockan åtta till tio.

Förtroendemannen gick med buktande rygg, betydligt tamare än han kommit.

— Ola Berg! sade Oxenstjerna med låg röst.

Ola Berg framträdde genom en löndörr till kabinettet och afbidade order. Han var en förslagen skånsk öfverlöpare och brukades af rikskanslern som detektiv i politiska ärenden.

— Följ Tungel i kväll efter mörkningen! Rapportera alla hans steg!

— Han skal s’gu ikke være den mus, som lister sig ud af kattens öine, svarade detektiven och försvann i sitt kryphål.

Samma dag, den 12 Maj 1643, när de löpande ärendena voro expedierade i rådet klockan tio, afskedades Tungel från protokollet, och en hemlig öfverläggning tog början. Drottningen var närvarande och åhörde med mycken uppmärksamhet den ifriga rådplägningen, utan att däri deltaga.

För eftervärlden är denna skickelsedigra öfverläggning i svenska rådet icke mera en hemlighet. Det var där man beslöt att afklippa de olidliga tvisterna om Öresundstullen och den ständiga faran af ett anfall från sidan. Ärendet gällde ett krig med Danmark, och det beslöts enhälligt, icke med lätt hjärta midtunder brinnande krig i Tyskland och de redan så betungande bördor, som tryckte ett fåtaligt, fattigt folk. Men segrarna hade burit sin frukt och nederlagen sin lärdom. Stämningen uttalades bäst i den gamle Jakob De la Gardies ord: »Man skall först med all makt söka en kristelig fred. Kan den intet vinnas, såsom nu för ögonen är, då måste man öppna på pungen och rusta sig till och sedan tro Gud om godt och gå rakt på fienden. Så gjorde jag med moskoviten.»

Framgången berodde likväl så väsentligt på hemlighetens bevarande, att därförutan hade kriget varit en dårskap. Kristian IV, som besegrat Sverige i nästföregående tvekamp, kunde endast angripas oförberedd och endast af Torstenson. Mot denne härförare stod hela kejsaredömets makt i vapen, alltså borde Tyskland lika litet som Danmark förnimma den minsta knäpp af en ny spänd hane på svenska gevär. Ytterligare stod vid Estlands och Lifflands gränser det då ännu mäktiga Polen med sin unge bragdlystne konung Uladislaus, som brann af begär att hämnas sin faders nederlag och rycka till sig sin ärfda svenska krona. Mot väster, söder och sydost måste således alla skvallrande läppar tillslutas, alla lyssnande öron tillstoppas. Mot nordpolen var riket tryggt och nästan lika tryggt mot den trötte ryske jätten i öster. Alltsedan Gustaf Adolfs tider hade bådas fiende Polen lyckats förena Ryssland och Sverige i en sällsynt vänskap. Det var först efter Kristinas tider, som hjältarne Carl X Gustaf och Carl XII genom Polens underminerande — det största politiska misstag i Sveriges historia — lyckades draga öfver sitt rike Rysslands kolossala, från sin naturliga dämmare frigjorda makt.

Så skickligt hade svenska regeringen dolt sina planer och visat sig undfallande mot kung Kristians öfvergrepp, att ingen diplomat utanför svenska rådet trodde på krig med Danmark. Men hur lyckligt än hemligheten bevarades, låg där för mycket misstänkeligt i tidens luft för att icke någre bland diplomaterne skulle med spejande ögon och lyssnande öron hafva vädrat någonting, som dock kunde vara i görningen.

En af de skarpsyntaste och en som därtill hade mesta anledning att hålla sig vaken, var danske ministern i Stockholm Peder Vibe ... Denne herre hade på aftonen samma dag, när kriget beslöts i rådet, mottagit en kurir med depescher från sin regering och bref från danske ministern i Warschau. Innehållet tycktes förtreta och oroa honom; hans otålighet gaf sig luft i enstaka utrop under läsningen, medan hans systerson och privatsekreterare, unge Rantzau, tid efter annan afbröt honom med frågor om en svårläslig rapport, som var under renskrifning. Vibe ägde hvad Oxenstjerna saknade, en pålitlig handsekreterare.

— Vil du tie? ... Corfitz Ulfeld utnämnd till rikshofmästare? Ja, hvarför är jag icke kungens svärson? ... Finnas ej flera bastarder att försörja dig, Rantzau? ... Och kungen utgifver sin »Nye Reces»! Hvartill tjenar att stifta lag för en så usel styrelse, som vår kungliga danska? ... Afskeda rådet, tukta småadeln, frigör de lifegne, och svensken skall icke våga knyta näfven i byxfickan.

— Men friheten, ers excellens ... adelns privilegier? vågade den fullblodige sekreteraren invända.

— Håll munnen! ... Hamburg mumlar ... holländaren stångas ... Se åt hvem som knackar!

Äfven Vibe hade en löntrappa, som ingen diplomat ville umbära vid denna tid, när så mången spårhund måste komma och gå osedd. Sekreteraren införde en västgöte med ränsel på ryggen och en bunt väfskedar öfver axeln.

— Så, så, sade Vibe, när den nykomne med en bondaktig skrapning på baktassen frågade, om hans nåd behöfde byxtyg af samma sort, som borgmästarens byxor i Skara. — Lägg af lösskägget, du, och kasta det där skräpet i vrån. Den unge herrn här går uti mina byxor.

— Fälle jag det tror, genmälde västgöten och skrapade sig betänksamt i den yfviga, gula luggen. — Visa mig stjärten, sa´ göingen, så jag får se, om du är räf eller anka.

— Hvad nu, lymmel? röt ministern otåligt. Kör ut karlen, Rantzau!

Innan det kom till denna handgriplighet, fann den nykomne för godt att taga reson, kastade från sig peruk, skägg och handelsvaror samt visade under förklädnaden kunglige skrifvaren Nils Tungels grinande ansikte.

— Undskyll, ers excellens, sade han. Jag står här under danska kronans lejd, och mig skall intet ondt vederfaras, men utanför trädgårdsporten är icke lätt att lista sig genom. Hade jag icke en stöfvare tätt i hälarna ända från Nygatan? Men jag lurade honom. Jag slank in i Bouchtska gården, som har två utgångar, och förrän hans räf bet min gås, var jag öfver muren i trädgården. Vackert så vid mina år, ers excellens. Men med repet på dörrkroken och Danmarks välfärd där innanför, skonar jag, som ers excellens ser, hvarken lif eller välfärd för mitt underdåniga nit.

— Jag förstår, genmälde Vibe med ett förakt, som han knappt vårdade sig om att dölja. — Tungel sätter sin hals på spel, och detta skall vedergällas kontant. Men hvad är nu å färde, när en så försiktig man icke törs skrifva eller skicka en annans hals i snaran? Är det en revolution?

— Bättre upp, ers nåd, bättre upp.

Och svenska rådets förtroendeman räknade redan i tankarna de högar af guld och torn af äreställen, som ett förräderi just i den rätta stunden ofelbart måste inbringa honom.

Vibe blef uppmärksam. Han kände sin man och nedlät sig att smickra en usling, som han behöfde.

— Jag känner ert nit, fortfor han, och det skall belönas efter förtjenst. Ni är en ovärderlig bundsförvant, Tungel, och rikskanslern behandlar er som ett legohjon. Vore jag i hans ställe, skulle jag gifva en man som er sin berättigade plats i rikets råd. Det är lyckligt för oss, min käre Tungel, att vi bättre förstå uppskatta ert värde. Men våga icke i otid ert dyrbara lif! Ni behöfves nu bäst där ni är. Hvad är det om? Ligger drottningen för döden sjuk?

— Bättre upp, ers excellens!

Skrifvaren kunde ej neka sig nöjet att utminutera sin nyhet droppvis, likasom man räknar högar af guldmynt ett och ett för att höra hvartenda särskildt klinga.

— Då har Torstenson blifvit totalt slagen i Tyskland. Ut med det, karl!

— Sverige förklarar Danmark krig! hviskade Tungel med tonvikt på hvarje stafvelse. Detta var hela guldrullen i klump.

Vibe reste sig och satte sig åter. Han hade känt i luften oset af något brändt, men det låg som ett obestämdt töcken vid framtidens horisont.

— Det är icke möjligt! utropade han.

— Det är säkert, genmälde skrifvaren.

Ministern lugnade sig.

— Ni torde hafva misstagit er. Förklara på hvad ni stöder en så vågad förmodan!

— Rådet har haft ett sammanträde för slutna dörrar i dag från klockan tio till två på eftermiddagen. Skrifvarne ha för i dag fått orlof. Rikskanslern för protokollet. Kurirer hafva afgått till Hamburg och Amsterdam.

— Så? Ingenting annat? Är det första gången rådet sammanträdt inom lyckta dörrar? Och har man icke länge underhandlat med Hamburg och Nederländerna? Detta är ingen nyhet, min käre Tungel. För den hade ni kunnat spara er hals.

— Ers excellens far vilse, fortfor skrifvaren, så förnärmad, som man ju måste vara, när man ser en guldhög förvandlas till vissnade löf. — Det gäller krig mot Danmark; jag läser detta i rikskanslern som i en bok. Därtill har jag mina extra kunskapare. En skrifvare hos gamle De la Gardie inberättar, att riksmarsken uppsätter mönsterrullar för allt stridbart manskap på sina gods, beställer vapen i Norrköping och låter sammandraga krigsfolk mot skånska gränsen.

— Däri gör marsken klokt. Slå Torstenson, Tungel, slå Torstenson, och det torde ej töfva länge, innan manskap behöfves vid skånska gränsen! Ni löper med limstången, min gode man. Men lika godt, jag krediterar er en hals till godo. Har ni hört något om furst Radzivil? Jag beundrar er, Tungel. Det var det finaste af alla knep på er långa meritlista. Jag beställer honom hit som kunskapare, jag hoppas, att han skall komma i gräl med de svenske junkrarne och tussa på dem den polske kungen. Stickor heller! Han rafflar och dobblar med dem, de blifva hans bästa supbröder. Då spanar ni ut, att han har en gemål ... Hvad var det ni sade hon var för en?

— En för detta kammarpiga, som med sin rikedom köpt en ruinerad adelsman.

— Riktigt. Ni är människokännare, Tungel. Ni hoppades få furstinnan presenterad vid hofvet för att hon där skulle blamera sig bättre än hennes man lyckades göra. Hon förekom er och gjorde sig omöjlig, men ni fann på ett råd. Sedan ni sörjt för att hennes conduit kommit till drottningens öron, anvisade ni henne timmen, när drottningen skulle rida ut, och intalade henne att tilltrotsa sig en presentation. Man kan icke bättre anlägga en mina. Om ni icke läst rikskanslern som en bok, så har ni åtminstone läst drottning Kristina. Mottag min komplimang, herr kunglig sekreter och blifvande riksråd! Utgången öfverträffade all förväntan. Det polska fursteparet skyndade sig därefter på er inrådan att afresa, innan er förman, rikskanslern, hann erbjuda dem en satisfaktion, som skulle tillintetgjort effekten i Warschau. Skada, att det kom något privat intresse med, som ni icke beräknat. Hvad är det för en dum förgiftningshistoria, som ryktet omtalar? Ville furstinnan förgifta drottningen?

— Ers excellens, jag bedyrar ...

— Det är öfverflödigt. Ni är för klok, för att jag skulle tro eder om en sådan sottise. Men hvad var det? Ville furstinnan hämnas på drottningen, förrän drottningen skymfat henne?

— Det är en gåta för mig, som för ers excellens. Drottningen har en favorit, en flicka från landsvägen. Det tyckes som skulle furstinnan Radzivil af någon obekant orsak hata denna favorit, som hon aldrig har sett, och velat rödja henne ur vägen. Hon försökte detta på det miserabelt enfaldiga sätt, som ers nåd torde känna. Så kan endast en för detta piga blamera sig. En förnäm dam skulle ha gjort det skickligare.

— Nå godt. Denna episod har ingen annan betydelse, än att möjligen diskreditera vår plan i Warschau. Till en början är effekten förträfflig. Se här hvad man skrifver därom med dagens kurir. Konung Uladislaus har blifvit behörigen underrättad om den skymf, som i Stockholm tillfogats en hans undersåte af Sveriges drottning i egen person, och har tillkallat chefen för huset Radzivil för att i hans namn fordra en lysande upprättelse. Han skall sannolikt ej nöja sig med Wrangels afsättning, utan fordra hans dödsdom, och detta kan svenska regeringen omöjligt bevilja. Vi ha således just den konflikt i gång, som vi så länge efterlängtat. Enda faran är, att den gamle furst Radzivil, som ännu icke var anländ, när brefvet afgick, vägrar att erkänna den förolämpade som en medlem af sin familj. Tror ni, att han skall vägra?

— Det är möjligt, ers excellens. En mesallians! Och Radzivilerne äro af alla stolta polackar de stoltaste.

— Gamle Radzivil får icke vägra. Jag skall låta erinra honom, att hans namn står i pant, detta namn, som man skymfat i Stockholm. Nej, Tungel, ni har utspelat en trumf och spelat för väl för att kunna tappa. Låt oss nu blanda korten skickligt i Warschau, och ni kan lägga eder lugnt att sofva på edert inbillade krig. Sverige skall aldrig våga angripa Danmark, om den polske uroxen stångar sina horn i dess sida.

— Också möjligt. Men dessa horn ha blifvit afsågade förr, och nu är jag här med det budskap, att rådet beslutit krig. Jag har varnat ers excellens, jag tvår mina händer.

— Godt, godt. Jag skall belöna er tjenst som om Torstenson redan stode vid Köpenhamns murar. Se här en växel på Texeira i Hamburg. Papper är i dessa tider säkrare än guld och Texeira den säkraste bank näst Ruben Zevi. Lämna västgöten här, och kläd eder till dalkulla. Där i väggskåpet finner ni kjol, tröja, förkläde och huckle. Jag riskerar mitt goda rykte, men hvad gör man ej för sina vänner? Min tjenare skall ledsaga eder. Tag en omväg, försvinn i skuggan af slottsmuren; man är ingenstädes säkrare, än tätt invid galgen ... Så! — fortfor han skrattande, medan kunskaparen undergick denna förvandling. — Möt nu i mörkret prosten i Leksand, och han skall svära på, att ni är ett af hans skriftebarn. Farväl, min ohängde bundsförvant, jag räknar på edra vidare tjenster.

— Rantzau — yttrade Peder Vibe till sin sekreterare, när svenska rådets förtroendeman lyckligt var utom hörhåll — jag gaf den där karlen 6,000 daler nu, och 6,000 har han fått förut: hvad anser du honom vara värd?

— Sex öre till ett bastrep. Hampa vore ett slöseri, svarade Rantzau.

— Ja, så skulle jag ha svarat vid din ålder. Och likväl uppsätter denne karl Axel Oxenstjernas ultimatum till kejsare och konungar: ho vet hvad han ännu skall uppsätta åt drottning Kristina? Minns, när du blir minister, att du betalar förrädaren, innan du hänger honom. Det är ett elände, Rantzau. Staten har sin moral och en hederlig man sin, men de gå ihop först vid galgen. Hvad vill du betala för den nye rikshofmästaren Corfitz Ulfeld?

— Jag förstår icke ers excellens.

— Nej, du förstår icke. Han är ju numera Kristian IV:s högra hand, han regerar Danmark och skall troligen slingra sig fram några år. Hvarför jämföra en så högt uppsatt dignitär med en simpel landstjuf? Den dag torde komma, när Corfitz Ulfelds högre meriter göra honom förtjent af en högre galge, än Tungel. Gå till hvila, min son, och dröm icke om en statsmans ihåliga segrar, dröm om din käresta, dröm om en hederlig landtgård i Selands bokskogar eller en ärlig död på fältet för gamla Danmark!

19. Höjderna och djupen.

De stora höjderna stiga endast ur stora djup.

Sverige hade hört större vältalare och kraftigare botpredikanter, än drottning Kristinas öfverhofpredikant Johannes Matthiæ, men få, hvilka som han, eller mer än han, predikat den kristna kärlekens evangelium. Han var sitt tidehvarfs evangelist, sitt århundrades Tollstadius. Och nu var han utnämnd till biskop i Strengnäs; nu skulle han, på Kristi himmelsfärdsdag, säga sin församling farväl i Storkyrkan. Intet under, att den föga rymliga kyrkan var till trängsel fylld och att tårar sågos i många ögon. På den kungliga läktaren visade sig drottningen med sin uppvaktning; riksrådens bänkar voro fulltaligt upptagna, många andra förnäma och höga personer närvoro. Nu förväntade man af en hofpredikant idel honung och sötma till jordens mäktige; nu skulle han tala om deras höga kall och förtjenst framför andra dödliga; nu skulle han, som några år senare professor Alanus i Åbo, förklara adelskap för en gudomlig inrättning och hvarje högättad person begåfvad redan i födseln med synnerliga utmärkta egenskaper. Predikanten svek denna väntan: han visste väl till hvilka han talade, men han böjde sig icke denna gång; det låg den milde evangelisten på hjärtat att, också han, engång nedböja sina åhörare inför den Allsmäktiges tron. På samma gång han talade kärlekens tröst, visade han äfven sanningens tänder.

Han tillämpade dagens text på Esaias’ ord och Marias lofsång: »Alla dalar skola upphöjas och alla kullar förnedrade varda. De mäktige hafver han satt af sätet och uppsatt de ringa.» Detta är upphöjelsen efter Guds rikes lagar. Människorna söka höghet och ära med minsta möjliga själfförsakelse. De klifva helst på hvarandras axlar, trampande under sig de ringa och svaga. Men Gud upphöjer ingen, som han ej förut nederslagit. De stora höjderna stiga endast ur stora djup. Aldrig hade David uppnått en så hög ära, om ej bedröfvelsen gått som vattufloder öfver hans själ, om han ej ätit aska för bröd och blandat sin dryck med tårar. Kristus vid sin himmelsfärd var densamme Kristus, som dött för oss i smälek på korset. Hvilken dristade mäta sig med hans apostlar? Och dock voro de på jorden de ringaste och mest föraktade, liksom sin mästare. »Du elända, öfver hvilken alla väder gå, och du tröstlösa, si, jag vill lägga dina stenar i blyglans och lägga din grundval med safirer och vill göra dina tinnar af rubin och dina portar af gnistrande ädelstenar. Ty bergen skola vika och högarna falla, men min nåd skall icke vika från dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.» (Es. 54: 10-12.)

Predikanten slutade med några få ord till afsked och tack. Den så ofta undfallande läraren var såsom förvandlad. Han kände sig stå till räkenskap inför sin Gud. Hvad frågade han efter jordens väldige? Han erfor något inom sig af Esaias’ ande och kraft: denne det gamla testamentets evangelist kunde nederslå högarna, såsom han upprättade dalarna. Och det adelsstolta Stockholm, det högmodiga tidehvarfvet, som så obevekligt förtrampade allt det ringa, det svaga, det vanbördiga under sin fot, behöfde, efter så många milda maningar, en varning till afsked, lika godt hvem den träffade. Herrarne i riksstyrelsen och deras vederlikar tyckte icke om Johannes Matthiæ predikan; det var väl, att han bortskickats till Strengnäs. Fröken Kerstin satt stum och tankfull. Försakelsen, förödmjukelsen ingingo ej i hennes uppfattning af äran. Och dock var där något storartadt, som anslog henne, i dessa fallande berg och stigande dalar. Hon upptog dem i sin tankegång, hon tillämpade dem på sitt sätt.

Lifsuppfattningen begynte mogna i Kristinas sjuttonde år. Hennes tysta närvaro vid rådets öfverläggningar vidgade synkretsen och ingaf henne, som dittills endast sett kronans rättigheter, en aning äfven om kronans pligter. Det fanns ögonblick, när hon tog sitt blifvande kall på fullt allvar, likasom det fanns andra, när hon åter glömde det. Studierna, som hon fortfor att älska, antogo en annan riktning. De klassiska språken, teologin, filosofin och matematiken fingo för en tid vika för studier i historia och statsrätt. Folkrättens berömde grundläggare, Hugo Grotius, Sveriges ambassadör i Paris, blef nu, jämte Tacitus, hennes älsklingsförfattare.

Efter middagstaffeln företog drottningen sin dagliga ridtur, denna gång, helgdagen till ära, åtföljd af en mer än vanligt lysande svit. Hon red öfver den till hälften planerade Drottninggatan och öfver den landsväg, som sedan blef Norrtullsgatan, till de landtliga trakterna af nuvarande Haga park, drack ett glas vatten ur källan vid skogvaktarebostället, gjorde en omväg söderom Brunnsviken till nuvarande Söderbrunn och återvände till Ladugårdslandet på den väg, som ännu, i dess utvidgade och mera vårdade skick, kallas Drottning Kristinas väg. Dessa ridturer saknade ej en politisk betydelse. De vande hufvudstadens befolkning att se sin blifvande herskarinna uppträda, fri och obunden af förmyndares tyglar, i hela glansen af ungdom och framtidsförhoppningar.

Riddräkten klädde henne förträffligt. Hon såg bra ut i sitt raska traf, med sin lediga hållning, sina af ridten purprade kinder, sina stora, glänsande ögon, som tycktes genomtränga allt, och det blonda, fladdrande håret, vindens lekboll, som stal sig ut under hennes svarta sammetsbarett. Hon förstod att förena sin kungliga värdighet med ett så otvunget ungdomligt skick, en så frimodigt glad hälsning till alla som mötte henne, att på söknedagarna tvätterskan glömde sin klappbrygga och dalkarlen stannade med sin handkärra för att uppfånga sin andel af deras frökens alla hjärtan vinnande ögonkast. Nu på helgdagen, när allt som i den trånga, smutsiga staden behöfde andas och vederkvickas, strömmade ut till solskenet och vårluften på Ladugårdslandet, möttes drottningen öfverallt af täta, beundrande folkskaror. Just sådan ville de se sin fröken. Hvad skulle icke hon uträtta, när hon en dag tog makten af herrarne! Kristina var populär, som alla unga tronarfvingar. Hon, hon skulle göra allt bättre än det nu var. Allt som suckade i betryck och armod, allt som led förfång eller orättvisa, såg upp till henne som till en försyn. Hon skulle uträta allt som nu var snedt; hon skulle bota allt som nu var i olag; hon var den kommande hjälparinnan i all nöd, den efterlängtade befriarinnan från allt öfvervåld. Herrestyrelse har aldrig varit älskad i Sverige, äfven när den förtjent att vara det; konungamakten är en så gammal tradition och så djupt rotad i folkets föreställningar, att äfven den frie mannen vill se en enda råda, och råder icke denne ene, pratas han kull. Men denna prinsessa skulle råda, det såg man redan på den säkerhet, hvarmed hon styrde sin ystre donske springare Rurik, som undanträngt Caballero.

Var hon icke den store kung Gustafs dotter? Han, den folkkäre, hade redan, efter sitt ärorika fall, hunnit blifva en myt. Under hans tid föreställde man sig allting bättre och så som det skulle vara; då visste man hvem man borde vörda och lyda. Hvem visste det nu? Allas ögon ville i dottern igenkänna fadern: det var uppenbart han; man kunde ej misstaga sig. Så kunde ingen annan sitta till häst, så blid kunde ingen annan skåda omkring sig och hälsa på fattigt folk. Där gick ett gladt sorl genom åskådarnes leder, när Kristina red tillbaka öfver Norrbro och Mälarens friska vårvindar blåste i den främst ridande hofjägarens blågula standar. — Si, den Guds utkorade, är hon icke rätt som en ängel från himmelrik? Hvarför vänta de? Hvarför uppsätta de icke henne nu genast på tronen? Hör hon icke Sveriges allmoge till? Men herrarne, herrarne, ja, de ha det godt nu, så länge de makten hafva, och släppa ej vår välsignade fröken till hennes rätt.

Ett sorl, som liknade knot, hördes bland en skara sjömän vid Skeppsbron.

— Huru länge skola vi tåla herrarnes regemente? ... Myndig! Myndig! Drottningen myndig!

Kristina hörde detta och sporrade hästen, hälsande åt alla sidor. Sjömännen öfverröstades.

— Si, nu hälsade hon återigen! Det var på mig hon hälsade ... Nej, på mig ... Gud signe henne, det är vår fröken; hon skall råda och ingen annan!

En lustig skräddaregesäll, inklämd med sin tunna person mot broskranket, företog sig att sjungande öfversätta de kringståendes känslor med den gamla danslekens ord:

Hvarpå en annan tunn medbroder, lika inklämd på motsatta sidan af bron, profetiskt fortsatte:

Kristina har berättat, att rådet erbjöd henne kronan redan i Oktober 1643, ett år före tiden. Däraf finnes i historien intet spår, men väl många, att folket ville påskynda myndighetsåldern. Hon visste detta, och det öfverensstämde med hennes brinnande längtan att utföra storverk. Men hon förstod, att tiden kräfde manskraft vid statsrodret, och var klok nog att vänta. Hon mognade hastigt under folkets kända medhåll. Riksförmyndarne insågo, att hon var drottning, innan hon ännu bar kronan, och från denna tid begynte Kristinas mening tynga i styrelsens vågskål.

När hon uppnått slottsporten, höll hon stilla, betraktande från sadeln de högtidsklädda folkskarorna och den i solskenet glittrande strömmen.

— Se — sade hon till gamle riksamiralen Gyllenhjelm, som var henne till möte vid porten — detta är mitt parlament, min krigshär och min flotta! Finns någon skönare ädelsten i en krona, än folkets kärlek? För detta folk skall jag göra allt, uppoffra allt, försaka allt. Jag skall göra det icke blott mäktigt och rikt; jag skall göra det lyckligt. Min lager skall icke fläckas af blod, min ära skall vara folkets frihet och välstånd, min lön dess välsignelser. Store Gud, huru kan någonsin en furste öfvergifva sitt folk eller söka sin ära i främmande länders hyllning? Hvad jag kan uträtta står i Guds hand, men historien skall intyga, att jag blifvit mitt folk trogen. När jag dör, skola svenskarne säga om mig: om hon icke förmådde allt, så ville hon allt och försakade allt för vår lycka. Och när jag dör ogift, skola de tillägga: hon älskade oss så högt, att hon icke ville dela sin kärlek.

— Jag får inte höra hvad de säga; jag har inte, som min nådiga frände, ett sekel kvar att lyssna på folkprat, genmälde skämtande den sextionioårige Gyllenhjelm, hvars förvantskap med det kungliga huset gaf honom rätt att språka fritt. — Men när jag omsider möter min nådiga frände på de elyseiska fälten, vill jag hörsammast skicka Tungel att kunskapa ... Nej, han är inte till finnande där, han bor troligen litet lägre ned. Men jag skall gå själf, jag skall spöka i Riddarholmskyrkan vid början af nästa århundrade och leta bland inskrifterna efter min nådiga frändes äreminne. Såframt ej Sveriges stormäktiga drottning därförinnan eröfrat Europa och ligger begrafven i Rom ...

— Jag skall tänka därpå, sade Kristina muntert. Min frände kan skicka Torstenson till Rom att beställa kvarter. Näst Riddarholmskyrkan har jag intet emot att hvila i Peterskyrkan, blott inte som påfve. Det lärer hvarken anstå mitt kön eller min tro. Förr torde jag göra påfven till lutheran, än han mig till papist ... Men hör, hvad är det de sorla där nere?

— De ropa: drottningen myndig!

— Det tror jag dem om. Det är de femtusen män, förutom kvinnor och barn, vid sjön Genesaret. Skillnaden är, att de förre femtusen redan ätit sig mätte och desse begära få göra det. Godkväll, frände. Det är tid att följa Mästarens föredöme och draga sig undan.

Hon hade rätt; det var tid att försvinna, ty ropen blefvo allt högljuddare. En skvadron af lifgardet red fram och posterade sig framför slottsporten. Denna försiktighet blef öfverflödig. Så snart den stolta, unga prinsessa, som så förtjusat åskådarne från höjden af Ruriks sadel, försvunnit, tystnade sorlet efter hand, och skarorna skingrade sig.

När drottningen red in med sin svit på borggården, uppkom ett ögonblicks trängsel, ty äfven där stodo skaror af nyfikne. Hagar befann sig i sviten. Hon hade stigit af hästen och kastat tygeln åt ridknekten, när hon tätt framför sig upptäckte bland åskådarne en äldre man, som med stirrande häpnad betraktade henne. Denne man hade hon sett förut; ja, hon kunde ej misstaga sig: vårtan på hans finrakade haka gjorde honom lätt igenkännelig.

— Är det icke tullnären Lydik Larsson från Helsingfors? frågade hon.

— Jo, ers nåd, svarade förlägen den forne beskyddaren med en bugning, som ej kunde vara djupare, om den gällt drottningens egen höga person.

— Och känner ej tullnären mera igen mig? återtog Hagar, själf knappt mindre förlägen, när hon ihågkom deras afsked för tre år sedan, då Larsson presenterade henne i den snäfva nya hastverksklädningen för presidenten Kurck i Åbo.

— Jag skulle ej fördristat mig igenkänna jungfru Hagar, om jag ej fått höra af hans nåd presidenten, att ... att ...

— Ja, att tiderna förändrats, inföll den unga hofjungfrun. Det var något brydsamt att nu erinras om Åbo-klädningen, som fordom var helgdagsdräkt för en barfota, men i silke och sammet tager man sådant lätt. — Jag kände genast igen tullnären och ser, att hälsan har varit god. Tack för sist; det var tullnären, som förde mig ut i världen. Kan jag vara till någon tjenst? Jag kan ej bjuda tullnären upp till mitt rum, det är ej tillåtet, och jag måste nu kläda om mig; fröken har ett litet värdskap i kväll för sin hofpredikant, som skall flytta till Strengnäs.

— Jag skulle underdånigst ha en liten begäran, men det tör vara olägligt ...

Hagar eftersinnade. Hon tänkte på fru Beata och skulle icke för hela Stockholms slott ha vågat införa en främling i den kungliga våningen. Men där fanns på nedra botten ett mottagningsrum för supplikanter af lägre stånd. Hon anvisade honom detta rum och lofvade snart vara tillbaka.

Tullnären satt där i sällskap med en bryggare och en fiskmånglerska, som väntade på audiens hos köksmästaren. Hans tankar gjorde en rundresa från Stockholm till Turholm, veko i förbifarten in i Kaskas torp och voro strax åter i Stockholms slott.

— Begriper du något, min gubbe? sade han till sig själf. — Nästa gång du ser ett pyre ligga i en näfversko någonstädes i ödemarken, så inbilla dig icke, att det alltid skall ligga där! Det tör hända, att du hittar det om några år i sammet och guld i en drottnings följe. Hvarför tog jag inte lyckobarnet till mitt, när det bjöds? Arten satt i henne: fram skulle hon, och fram kom hon. Undrar, om hon är högfärdig ...

Fiskmånglerskan hade sett Hagar på trappan och hviskade till bryggaren:

— Såg käre far frökens troll?

— Hvem skulle det vara? frågade bryggaren.

— Frökens finntroll. Hvar människa vet ju, att otyget flög hitöfver i korpahamn och blef förvandladt till jungfru, när det satte sig på Tre kronor. Det är nu hon där, som vet allting och kan allting. När fröken behöfver veta någonting, säger hon pull pull, så kommer finntrollet och lär henne att läsa bakfram i Guds ord. Intet under, att fröken är så skräckeligen lärd. Men si, korpvingarna växa beständigt ut i ryggen på’na; då säger trollet: mutta tutta, så krypa de in igen under klädningslifvet ... Så länge det nu räcker; inte lär det räcka länge, innan sömmarna spricka ... Bevare oss, när man talar om trollet, är det inte långt borta!

Hagar inträdde i hofdräkt, skygg och motvillig; hon kunde icke vägra att höra sin gamle beskyddare. När hon varseblef sällskapet, grep hon till sitt nyligen återupplifvade förråd af finska. Tullnären talade finska som sitt andra modersmål, och samtalet fördes på detta språk, likasom för att bekräfta alla onda rykten om korpvingarna under klädningslifvet.

— Undskyll — sade den så illa beryktade flickan — jag har ej mer än några minuter lediga; klockan sju är min tjenstgöring. Kan jag vara tullnären till något gagn i Stockholm?

— Det är så — anförde Lydik Larsson ödmjukeligen med en beundrande blick på lyckobarnet — att Betty är nog en husesam hustru, men år och barn, ser nådiga jungfrun, och plikt till kronan, snäfva sportler, dåliga tider ... Jag söker lediga tullnärssysslan i Åbo ...

— Lycka till!

— Ja, där som jungfru Hagar ville gunstbenäget gifva en aldrig så liten puff åt lyckans hjul för en gammal tjenares bästa, kunde väl meriterna komma i nådig frökens höga åminnelse.

— Nu tala de trollspråket, hviskade fiskmånglerskan åt sin granne. — Ser käre far bucklan på klädningslifvet under högra skulderbladet?

— Begär tullnären, att jag skall tala med fröken om sysslan i Åbo?

— Det vore min allerödmjukaste åstundan för Bettys och barnens skull.

— Det går icke. Begär så gärna, att jag skall flytta Turholm till Riddarholmen! Fröken har intet att skaffa med sysslorna, och jag har intet att skaffa med frökens gunstbevis.

— Jag trodde — genmälde Larsson, förnärmad af hvad han ansåg för ogunst och otack — jag trodde, att en fattig kronans tjenare skulle vara gunstigt ihågkommen från förra tider ...

Hagar blygdes. Hennes svar hade varit så kallt afvisande.

— Jag glömmer ej, käre Larsson — tillade hon i blidare ton — att ni engång varit mycket god mot mig. Det var ni, som gaf mig böcker och lät mig läsa för Petrus Luth. Hvar finnes han nu? Och lefver Cannabis?

— Min svåger Luth är nu prästvigd och tänker sig ut i kriget som fältpredikant. Cannabis, eller Cambis, som folket säger, fortfar att hålla skola för stenarna på Hertonäs.

— Har ni hört något från Kaskas torp?

— Intet annat, än att där finnas många hungriga munnar och bark i grytan. Det sägs, att Jerusalems skomakare varit där i höstas. Jag skall på återvägen hvila min häst vid torpet och berätta för Dordej ... att tiderna ändrats.

— Ja, ja, säg, att den fattiga flickan, med hvilken hon delat sin sista brödkaka, mången gång hellre ville valla korna i Kaskas torp, än ...

Hagar utsade icke sin mening. Hon framsökte en börs ur sin kjolsäck och skakade ut dess innehåll i tullnärens hand. Det var endast ett litet guldmynt och något småsilfver. Allt det öfriga hade hon slösat bort, utan att minnas hvart.

— Jag skall skicka mer, sade hon, förlägen öfver den obetydliga gåfvan. — Hvarför är tullnären i Stockholm? Är det för sysslan? Var ej vred på mig! Jag vågar ej tala med fröken därom, men jag skall tala med presidenten.

Hon hade ännu kvar den förunderliga gåfvan att vinna hjärtan, hvilken Lydik Larsson så ofta erfarit.

— Jungfru Hagar skall ej göra sig omak — svarade han, till hälften blidkad — fastän jag, skam att säga, gjort mig omak med denna resan för hennes skull. Där har ju varit urtima ting i Karis om händelsen i torpet för mer än sexton år sedan, och jag är här för att ytterligare uppsätta mitt vittnesmål för hans nåd presidenten. Jag har ju sett den döda, och jag tänkte strax, att hon var af bättre folk.

— Och hvad har där yppats vid tinget? Har man hört något namn?

— Intet namn, som jag vet, men väl andra förunderliga ting.

Klockan slog sju i slottstornet. Det gällde minuten och fru Beata. Hagar hann endast räcka sin hand till afsked och försvann så snabbt, som hade verkligen korpvingarna vuxit ut ur klädningslifvet.

— Nära var det, att sömmen sprack, hviskade fiskmånglerskan. Hörde ej käre far, huru hon gång efter gång sade: mutta tutta? Bort måste hon, förstås, för att fröken ropade pull pull. Det är väl återigen påfvens katkes hon skall läsa till aftonbön ...

Johannes Matthiæ hade afböjt de ärebetygelser, hvarmed drottningen velat bevisa honom sin erkänsla. Endast ett litet utvaldt sällskap af lärde och andlige var inbjudet till aftonmåltiden i slottet, där man täflade att betyga den nye biskopen sin tillgifvenhet.

— Eders högvördighets varning i dag skall icke falla på hälleberget, sade Kristina med en vacker blick till sin forne lärare, där de efter måltiden sutto i ett förtroligt samtal. — Torde hända, att vi, stackars högtuppsatte, mången gång skulle önska oss en ringare lott, än andra föreställa sig. Jag förstår, det är intet berg så högt och ingen dal så låg, som höjderna och djupen i en människosjäl. Men skall ock småfolket, som afundas oss, uppfatta eders högvördighets ord efter deras inre betydelse? Skall man ej tillämpa dem på kronan och adeln?

— Undskyll min dristighet, svarade biskopen. Inför denna dagens text stå hög och låg lika. Hvad är stort? Hvad är smått? Efter Guds rikes lag är det de i anden fattige, som höra himmelriket till, och de i Gud saktmodige, som skola besitta jorden. Man skall intet förglömma, att det var till fattige fiskare, som Mästaren sade: eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet. Jordisk höghet står fast hårdare mot försakelsen af sig själfvan. Har ock tornspiran längre väg att falla till marken, än löfvet af videbusken. Nådigaste fröken, tag intet illa upp ett afskedsord af eder gamle lärare, som nogsamt vet, hvilka höga gåfvor äro eder förlänade med ett konungsligt sinnelag, för hvilket jag hvar dag prisar Gud. Men de höga gåfvor äro att förlikna vid höga master och segel på skepp, som skjuta starker fart och mycket kränga. Där skall vara mera barlast i dem, än i lågt byggda galejor, och menar jag, att under det skrymmande gods, som regementet med sig för, skall där vara en stark bottenlast af ödmjukhet och hjärtats försakelse. De skola nog finnas, som ropa till eder: fri och myndig, fri och myndig! Men si, fri och myndig är allenast den, som icke trälar under hjärtats vankelmodiga begärelser, utan står frigjord i Guds sanning på eviga fästen.

Kristina åhörde läxan tålmodigt och lugnt. Nu tryckte hon varmt den gamle lärarens hand och sade:

— Jag tackar ers högvördighet. Vid min tron skall sanningen alltid vara välkommen, helst när hon kommer med så öppen panna som eder. Ni känner mig ... törhända bättre, än jag känner mig själf. När de stora djupen upplåta sig för min fot, skall jag minnas edra ord och ödmjuka mig för att stiga ...

Hon hycklade icke. Hon ville verkligen vara ödmjuk, den sjuttonåriga Kristina ... ödmjuk för att stiga.

20. Askungen.

Hon blef ingen riktig prinsessa.

En ung mans beslut under drufvornas inflytande likna daggmaskarna, som krypa upp i dagsljuset vid regnväder, men krypa vid klar luft tillbaka i jorden. Gustaf Kurck hade rest till kriget i Tyskland med sin faders tillåtelse, utan försök att medföra Hagar. Hon vågade åter visa sig i sin forne beskyddares hus.

Det var en eftermiddag; presidenten Kurck var utgången. Hagar inträdde i den nådiga fruns arbetsrum och fann henne upptagen af det kära arbetet att med egen hand tillklippa vissa små plagg för en väntad ny arftagare. Styfsonen Gabriel, tretton år och student i Åbo redan vid elfva års ålder, tvättade rosten af ett par gamla romerska mynt i sin lärda myntsamling. Egna döttrarna Karin och Märta hängde modern i kjolarna och hindrade arbetet.

— Mademoiselle — sade den nådiga frun till guvernanten — tag vård om barnen; de kunna skada sig på saxen!

— Nej, nej, Hagar skall berätta en saga för oss! bad enträget den fyraåriga Karin.

— Berätta något för dem, så lämna de mig i ro! instämde modern.

Och Hagar berättade för barnen om skogen vid Kaskas torp, huru den höga, mörka furan såg ned på myrstacken vid sin rot och huru kungsörnen kretsade högt i luften öfver skogsdufvornas bon. Där var ett stort, mossklädt berg, där trollen hade sin bostad i klyftorna, och när man knackade med en sten på berget, klang det som silfver därinne. Vid foten af berget satt en fattig, barfota flicka i sin tunna kjol och vaktade korna. Hon kallades askungen för att där var en stuga vid skogsbrynet, och där brukade askungen sitta i spiseln och värma sig, när hon frös. När hon gick ut med korna, fick hon ett stycke hårdt bröd; vatten fick hon i källan. En dag, när hon öste vatten i näfverrifvan, såg hon i källans spegel en liten trollflicka, som sade till henne: »Vill du blifva prinsessa, du?» — »Visst vill jag det,» sade askungen, för hon frös och var hungrig. — »Gå då till berget,» sade källflickan, »och knacka sju gånger hårdt med stenen. När du knackat sju gånger, skola trollen fråga hvad du vill, och då skall du svara: jag vill gifva eder min frihet.»

Modern smålog åt barnens häpna uppmärksamhet. Unge Gabriel vände sig om från mynten och lät förnimma, att detta var alltför trolskt. Aldrig må askungen varit så tokig att gifva sin frihet?

— Ja, säg, fortfor Hagar, var det ej trolskt? Men så gjorde askungen. Hon gick till berget, knackade sju gånger, och när trollen frågade hvad hon ville, svarade hon som källflickan rådt henne svara. Då sade trollen: här växer en liten årsgammal rönn. Skär först en springa i rönnen. Skär dig sedan i vänstra lillfingret, så att där kommer en droppe blod. Lägg sedan den blodsdroppen in i springan på rönnen, foga springan tillsamman, och knyt ett starkt band däromkring. Då skall din frihet vara där, så länge den rönnen står, och då skall du blifva en prinsessa.

— Gjorde askungen det?

— Ja, det gjorde hon. Och när hon sade till trollen: nu har jag bundit min frihet i rönnen, hörde hon i luften ett starkt susande såsom ett stormväder. Då slog den stora kungsörnen ned på henne och tog henne i sina klor och bar henne öfver hafvet till kungens gård, och så blef askungen nästan en prinsessa. Men riktigt blef hon det icke ändå som andra prinsessor, för att springan i rönnen var icke så hårdt tillbunden, som den skulle vara. Där hade sipprat ett pikku litet korn ut af friheten, och det var stort nog att icke göra henne alldeles till prinsessa, men ändå icke stort nog att frigöra henne från trollen. Och nu går askungen, som är till hälften prinsessa, till hälften barfota, och väntar och väntar. Den årsgamla rönnen har nu vuxit till ett stort träd och bär så vackra, hvita, doftande blommor och så röda bär, men hvad hjälper det askungen? Hennes frihet är ju bunden, så länge rönnen står. Hon väntar i dag och väntar i morgon och väntar i år och i månader, att rönnen skall blifva gammal och murken, tilldess att slutligen den barmhärtiga stormen kommer och blåser honom omkull. Men det dröjer länge, å, det dröjer så länge, länge! Rönnen är nu i sin första ungdomsblomma, och den stackars askungen, som skulle blifva prinsessa, men icke blef en riktig prinsessa, skall kanske blifva gammal och grå, förrän rönnen blir gammal. Hvarför skulle hon binda sin frihet?

— Men hon skulle gå dit och knyta upp bandet, menade Karin Kurck.

— Nej, hon skulle gå dit och hugga omkull rönnen, tillrådde unge Gabriel.

— Jag vet inte. Kanske gör hon det ena eller det andra, svarade Hagar.

Fru Sofi De la Gardie hade efter hand blifvit intresserad af sagan.

— Mademoiselle — sade hon åter till guvernanten, som begrundade sagans moraliska tillämpning — gif barnen deras aftonvard; det är tid att de gå till hvila. Och du, Gabriel, bär den skräpiga myntlådan till din kammare, hon ligger i vägen. Godnatt, mina små!

Förgäfves bad Karin få höra sagan om igen. Modern var öm och god, men ordningen sträng i det Kurckska huset. Barnen kysste sin mor på handen och lydde.

När de gått, betraktade fru Sofi De la Gardie berättarinnan med en moderligt forskande blick och frågade:

— Är du askungen?

— Jag tycker ibland så, svarade Hagar.

— Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken Kerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina djärfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?

— Friheten, var det skygga svaret.

— Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer. Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för Guds och människors lag, vara sig själf och dock kunna försaka sig själf för sin pligt, se där den sanna friheten; det finns ingen annan.

— Ja, ers nåd ... Vara sig själf.

— Vara det bästa af sig själf, vara god och kärleksfull, lydig och tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom i ett, som hon icke lärt, men som du fått lära. Fröken Kerstin har varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och nog strängt för att kunna med sitt själfrådiga lynne böja sig under kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom och värnlöshet allt från din späda barndom: därför kan du nu, under yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af dig själf. Hagar, jag fruktar, att du är askungen, som ville blifva prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken Kerstin.

— Stjärnorna säga så.

— Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i grunden är: det är högmod.

Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.

— Du har hufvud nog att förstå mig. Har du också hjärta att tro mig? Jag säger icke, att du alltid bort förblifva i en fattig och tjenande ställning, men det var icke lyckligt för dig att komma till hofvet. En prinsessa, som icke är en riktig prinsessa, är någonting mindre än hennes kammarpiga. Hvad man är, skall man vara helt. En half människa är ett oting. Stackars barn, förstår du dig själf? Du är hvarken falk eller dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med örnvingar. Fröken Kerstin duger till intet annat än drottning: tag bort drottningen, och hon kan icke sticka en strumpa. Om nu du, som ej är en drottning, vill likna henne, är du ju ingenting.

— Vendela Skytte var icke heller en drottning.

— Så gift dig som hon, och blif en förståndig husmor! Askungen gör väl, om hon följer Karins råd och upplöser bandet, icke Gabriels råd att hugga kull rönnen. Vill du flytta till oss, eller vill du blifva judinna?

— Ers nåd har varit mig huld ... ers nåd har varit mer än en mor för mig ... men här är jag alltid half.

— Ja, ja, jag vet, men den tid tör komma, mitt barn, när det halfva blir helt, återtog fru Sofi De la Gardie med en rörelse, som intygade, att hon efter hand försonat sig med sin gemåls planer för sonen Gustaf. Med undantag af börden kunde det förnäma Kurckska huset ej önska ett rikare parti eller en presentablare svärdotter.

Presidenten återvände och anförtrodde sin gemål något i enrum. Han var uppskakad af en nyhet, som han nyss förnummit i rådet. En politisk hemlighet af den högsta vikt hade blifvit förrådd, man visste ej huru eller af hvem. Ett rådets beslut, förhandladt för slutna dörrar och utan något annat vittne än rådsherrarne och drottningen, hade samma dag blifvit meddeladt åt ett främmande sändebud, som mindre än någon bort känna dess innehåll. Vissheten därom, att man ej ens vid riksstyrelsens förtrognaste rådplägningar befann sig säker för lejde kunskapare, hade slagit alla med häpnad. Man ville nu uppbjuda hvarje medel att komma förrädaren på spåren och få honom fatt. Lyckades icke detta, var ej allenast rikets säkerhet komprometterad: den ene af rådet skulle misstänka den andre, och sålunda vore den enighet förspilld, på hvilken rikets välfärd hängde.

Mera kunde nu icke yppas, och äfven detta skulle med största omsorg förtigas. En läsare i vår tid torde ana sammanhanget. Peder Vibes kurir, som medförde till kung Kristian IV rapporten om Nils Tungels förmenta upptäckter, hade under någon förevändning blifvit uppehållen vid gränsen och så väl förplägad, att man lyckats åtkomma hans bref, som skickligt öppnades och åter förseglades, sedan man hunnit taga en afskrift. Vibes rapport var försiktig, intet namn nämndes. Visserligen, hade Vibe tillagt, vore hans spejare icke att lita på; han gjorde sig viktig och ville förtjena en god sportel. Men där lästes likväl spejarens utsago, att rådet den 12 Maj beslutit krig mot Danmark. Skulle kung Kristian och hans ministrar tro Vibe eller tro spejaren?

Presidenten mottog i utbyte ett förtroende om Hagar. Flickan hade alltid varit storsint: nu hade hennes oförväntade lycka gjort henne så högmodig, att hon icke mera fördrog att tjena ens drottningen. Hvad skulle man göra? Aflägsna henne från hofvet? Trolofvad med Gösta, kunde Hagar upptagas som eget barn. Hon vore nu i allt öfrigt så adelig vederlike som någon, men börden, börden!

— Oroa dig icke, genmälde presidenten, jag har funnit en utväg. Fröken Kerstin bråkar med en rannsakning i Finland om Hagars börd. Jag har sörjt för att saken bedrifvits lamt. Man hade kunnat komma till oangenäma upptäckter. Man har uppdagat nya spår af ett brott, men intet om flickans fader. Detta är hufvudsak. Jag har vidtalat riksrådet Erik Ryning, lagman i Sörmland, en ärans man och gift, som du vet, med en Maria Kurtzell, men barnlös. Han är villig att adoptera Hagar mot en liten väntjenst, som jag är i tillfälle att bevisa honom i processen om hans liffländska gods. Man uppfinner ett motiv, en släktskap på vänster hand, och allt är förklarligt. Familjen är gammal adel, namnet ansedt och icke ovärdigt en förbindelse med vårt hus. Kort sagdt, det går af sig själf, men behöfver tid, och dittills bör Hagar ej lämna sin hoftjenst. Hemma hos oss skulle hon möta Barbro och Ingeborg: det går icke. Jag börjar tro, att Hagar lyckas behålla vind i seglen intill drottningens myndighet, och då kan hon själf välja namn. Men Ryning är säkrare: hon må blifva en Ryning.

— Och juden?

Presidenten höjde på axlarna.

— Jag gör hvad jag kan för att tillvinna vår blifvande svärdotter hans bevågenhet. Han får det lagligt uppsatta, fullständiga vittnesmål, som han begärt ... Hagar!

Föremålet för presidentens omsorger inträdde, okunnigt om de planer, som smiddes för hennes framtid.

— Gösta sänder dig en fast hjärtetrogen hälsning, sade presidenten, kyssande henne med faderlig ömhet på pannan. — Han reste i förgår. När han återvänder från kriget, värdig den han har kär, har han törhända något mera att säga dig.

Hagars kinder öfvergötos af en glödande rodnad. Det var första gången hon erfor, att föräldrarna gillade sonens lidelsefulla böjelse. Det var mer: det var nära nog en förlofning. Hvad skulle hon svara? Ingen hade frågat henne. Hafvets irrande spån måste ju anse en sådan förbindelse för höjden af lycka och ära. Hagar böjde sig och kysste tigande sin beskyddares hand.

Fostermodern slöt henne i sina armar. Fru Sofi De la Gardie älskade denna trotsiga flicka med allt hennes öfvermod, all hennes onyttiga lärdom, alla hennes fel, dem hon nyss så strängt tillrättavisat. Där fanns något hos detta barn från landsvägen, hvilket höjde henne öfver en vanbörding och anslog en fostermoder, som förlät stoltheten, emedan hon själf var så stolt. Ord behöfdes ej nu: mor och dotter förstodo hvarandra. Allt var så klart som en dunkel framtidsfråga kan vara, och så afgjordt som det är möjligt, när den ena hufvudpersonen tiger och den andra väntas tillbaka om några år från ett blodigt krig.

— Vet du väl — fortfor presidenten i den förtroliga ton, som var beräknad att upphöja ett nådebarn till en dotter i huset — vet du väl, att Lydik Larsson från Helsingfors är i Stockholm för att egenhändigt uppsätta och bestyrka vittnesmålen om din födelse?

— Han har sagt mig, att han söker en syssla i Åbo. Jag beder ers nåd hafva honom i gunstig åtanke.

— För din skull, för den omvårdnad han visat dig, vill jag göra hvad i min makt står. Det dependerar af kammarkollegium och lärer nog sitta hårdt, efter den gode mannen förut blifvit bötfälld i tjensten. Han har ock medfört protokollerna från tinget i Karis. Där äro tre nya item tillkomna vid rättens rannsakning. Hustru Dorothea Johansdotter erinrar sig, att hon på den dödas linne sett ett märke med främmande stafvar, som liknat det hebreiska Jahveh eller Jehovah på titelbladet i hennes bibel, hvilket bestyrker judens utsago. En gammal knekt har bekänt på sin sotesäng, att när han den natten skjutsat en tung släde från Grabbacka i Karis till Bengsnora gård i Svartå, ha där vid afresan suttit två kvinnor med kusken i andra släden, men vid framkomsten allenast en kvinna, och när knekten däröfver visat förundran, har han fått fyra polska guldmynt med konung Sigismunds bild för att tiga. Yttermera har en af herr Åke Totts ryttare bekänt, att hans herre den natten ridit omkull en ensam kvinna på landsvägen, ej långt från Nyby gård, men som de ridit i skarpt traf för köldens skull, har ryttaren ej hunnit se sig tillbaka, om hon där blifvit liggande eller stått upp. Detta samt öfriga vittnens intyg sändes i bestyrkt afskrift till Ruben Zevi.

— Har ers nåd förnummit tidningar om min bror?

— Inga tidningar goda tidningar. Din morfader är en förfaren räknemästare: han skall dela jämnt, behålla pojken och förunna flickan åt hennes gudfar. Var aktsam, barn, i din tjenst hos drottningen! Den dag skall komma, när hon dig afstår åt dem som närmare äro.

21. Hvem är landsförrädaren?

Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.

Svenska rådets bekymmer öfver sin förrådda statshemlighet blef med hvarje dag mera oroande. Nödiga instruktioner att förbereda ett möjligt fredsbrott hade afgått till sändebuden vid utländska hof; man underhandlade i tysthet med Nederländerna och Hamburg; man säkerställde sig på förhand i Warschau och Berlin, man smickrade Vibe, man bemödade sig att öfvertyga kung Kristian, icke just om sina vänskapliga tänkesätt, men om Sveriges oförmåga att börja ett nytt krig. I all stillhet rustades vid de blottade gränserna mot Skåne och Norge. Man rådplägade huru Torstenson, på hvars ingripande allt berodde, skulle långt ned i Tyskland få del af planen, och se, då erfor man af Vibes rapport, att allt var förrådt eller nära att blifva det. Ännu tviflade Vibe, men han var skarpsynt och hade blifvit varskodd; han skulle veta förskaffa sig säkrare underrättelser. Man visste nu, att han hade medel därtill.

Hvem var förrädaren? Rådsherrarne betraktade hvarandra med ett misstroende, hvilket de fåfängt sökte dölja. En måste ju hafva skvallrat — icke afsiktligt, det ville man i det längsta ej tro, men af pratsjuka, af lättsinne. Oxenstjerna hade motståndare: skulle någon af dem ...? Desse motståndare åter gissade på rikskanslerns anhöriga eller betjening. Man måste få den skyldige fatt. Alla spårhundar sattes i rörelse.

Rikskanslern tillkallade en morgon sin spejare.

— Ola, sade han, du har blifvit lurad den 12 Maj. Förtälj mig än en gång hvad du sett eller icke sett. Gif mig ett spår, och jag skall fylla spåret med guld.

Skåningen upprepade rapporten med sin knipsluga min. Han kunde ej vara öfverallt, men han var säker på den han fått befallning att uppnosa. Tungel hade gått ut på eftermiddagen till sin svåger vid Österlånggatan. Vid niotiden på kvällen hade från detta hus utgått en västgöte, som försvunnit i mörkret vid Bouchtska gården. Ola misstänkte Vibes bostad, som var i nästa kvarter, och bevakade huset till klockan elfva, då därifrån utgått Vibes kammartjenare, beledsagad af en dalkulla, som styrt sin väg till slottet och försvunnit där i skuggan af en portgång. Därefter hade Ola bevakat Vibes bostad hela natten och sett ljus brinna till klockan tre, utan att upptäcka någon annan än kammartjenaren, som ensam återvände.

— Hvem var västgöten?

Ola hade ej kunnat vara samtidigt på flera ställen. Om västgöten var Tungel, hade han tillbragt natten hos Vibe. Men Ola hade vid daggryningen gjort sig ett ärende till Tungels hushållerska och fått veta, att hennes husbonde sof hemma den rättfärdiges sömn.

— Och hvem var då dalkullan?

Ola lät förstå, att dalkullor i gemen äro kända för ärbarhet, men där kunde finnas ett undantag.

— Dumheter!

Sporteln utföll denna gång icke så rundlig, som spejaren hade hoppats.

Tungel var måhända oskyldigt misstänkt. Man måste leta ett nytt spår. Rikskanslern åkte till slottet och uppsökte sin syster fru Beata Oxenstjerna. Någonting hade runnit honom i hågen, ett vågadt infall, men det återstod knappt något annat. Han anförtrodde öfverhofmästarinnan så mycket han ansåg henne kunna bära af statshemligheten.

— Jag har misstänkt Skytte, som är en räf, och Gyllenhjelm, som är en pratmakare, men de gode herrarne befinnas mera uppskrämde af denna saken, än jag. Tror kära syster, att ärendet kunnat komma ut genom en hög person, som var tillstädes i rådet?

— Bevare oss! utropade fru Beata förskräckt. — Aldrig kan jag det tro, att fröken, som är så klok och så tystlåten ...

— Det vet jag fuller väl, men om hon råkat försäga sig i ungdomens obetänksamhet? Hon lär intet fördölja för Ebba Sparre.

— Hvarken åt Ebba eller mig har hon någonsin yppat hvad staten rör.

— Nej, kära syster är ej vorden delaktig af en statshemlighet, men två unga sladdertaskor väga ej orden så noga. Kan ej fröken hafva sagt åt Ebba omtrent så: när vi nu få krig på närmare håll, ha vi att förvänta min frände Carl Gösta, och huru skall jag mottaga honom?

— Hvad ers kärlighet säger! utropade åter fru Beata, nära att spricka af otålighet huru hon månde uppdaga ett så fruktansvärdt attentat mot rikets välfärd. — Omöjligt är det inte. Jag har alltid sagt, att så klok hon är, fröken Kerstin, är hon i älskogstankar inte en isbit mer än andra vid hennes år. Är ock Ebba understundom nog lösmunt, till och med emot mig; jag vill nu ej säga om fröken, huru hon gör mig lifvet snarlikt en kardas tinnar att däröfver klifva. Skulle nu Ebba ... nej, ers kärlighet, nej, det måste ha kommit ut genom en annan tandrad, och här finnes en annan ...

— Har fröken någon annan förtrogen än Ebba?

— Förtrogen? Nå ja, så förtrogen, som man kan vara med sin knäracka, när man ger henne socker. Här är ju ett nytt smeköga, som ers kärlighet vet.

— Läserskan?

— Ja, den finska häxungen. Jag har nu tålmodigt väntat i nio månader, att korpvingarna växa ut från skulderbladen, som folk säger; men ännu förmärkes ej annat, än att fröken med hvar dag råkar i snaran fast hårdare och nu vill upphöja styggan till adelig vederlike. Hon skall vara af judeblod, sägs det. Låt henne få makten, så slippa vi snart präster och kyrka.

— Dårskapen skall ock hafva sin tid. Förtälj mig hvad kära syster tror om kammarpigan Hagar Ring. Skulle fröken ha yppat för henne något, som riket rör?

— Nej, det tör jag ej kännas vid, men låt mig eftersinna ... Fröken har på sitt bord en tänkebok med permar af grönt saffian, där hon hvar dag skrifver sig till minnes någonting, som kommer henne märkeligt för. I den boken kan hon hafva låtit något komma i skriften om rådets beslut, och efter hon är så ovårdsam om kläder och böcker, kan den boken ha blifvit på bordet liggande, när fröken vändt ryggen till. Om nu kammarpigan Hagar, som ofta hela dagarna sysslar i frökens rum, fått den boken att se, har hon där kunnat läsa ...

— Kära syster menar dock inte, att hon därmed gått till danska sändebudet?

— Det törs jag heller inte säga — återtog fru Beata något förlägen — men där torde finnas andra mellanlöpare. Kristi himmelsfärdsdag på kvällen har pigan Hagar talat ryska eller lapska med en misstänkt karl här neder i slottet.

Rikskanslern annoterade denna och andra uppgifter.

— Har kära syster tilläfventyrs sett kammarpigan klädd till dalkulla? frågade han vidare.

— Sista fastlagen, ja. Alla hofjungfrurna voro en afton klädda till dalkullor.

— Jag skall tala med fröken.

*

Fröken Kerstins samtal i detta ämne med rikskanslern är icke antecknadt. Det är sannolikt, att hon med sin ömtåliga stolthet tillbakavisat hvarje misstanke mot någon af sin betjening. När hon blef ensam, uppslog hon sin tänkebok med de gröna saffianspermarna och läste där för den 12 Maj: »I dag var jag tillstädes i rådet och sade där intet ord med. Voro dock alla ense om krig mot Danmark. Hädanefter skall intet krig begynna med min vilja och consentement, där intet äran på spelet står. Det man menar är rikets välfärd kan med mycken ofärd en ände taga. Jag skall vara så stark, att ingen tör mig antasta, och under min tid skall riket fägnas med en fortdurande lyckelig fred.»

Kristina blef tankfull, omläste sin anteckning engång till och sade därpå till Hagar, som förtecknade i rummet bredvid en packe nyss ankomna böcker:

— Har du några vänner i Finland?

— De torde vara få, svarade Hagar, pligtskyldigt inträdande. — Ett fattigt torparefolk har visat huldhet mot mig.

— Bo de i Karelen?

— Nej, i Nyland.

— Det är lyckligt för dem. Moskoviten har gått öfver Nevan med 50,000 man, härjat Ingermanland och belägrar Viborg.

— Hvilken olycka! Ack, nådig fröken, rädda Finland, som alltid bevisat kronan så mycken trohet!

— Jag skall tala med rådet därom. Finnas Cartesii Meditationes bland de nykomna böckerna?

— Ja, nådig fröken.

— Godt. Försumma icke ditt arbete!

Till slottets stränga ordning hörde, att alla dörrar tillslötos efter en bortgående. Men Kristina hade nyss förut ledsagat rikskanslern till förrummet under ett lifligt samtal och glömt dörren halföppen. Jean Holm uppvaktade som vanligt i förrummet och spetsade öronen. Innan dagen lupit till ända, gick ett allmänt tal bland slottsbetjeningen, att moskoviten intagit hela Finland och var på väg med en flotta till Stockholm. På kvällen kom ryktet till Kristina, som hade behållit en vana från barnaåren att lyssna på kammarpigornas prat, när de tjenstgjorde vid på- eller afklädningen. Hon bortskickade tärnorna och tillkallade Hagar, där hon satt, till hälften afklädd, i sofkammaren.

— Fiken förtäljer mig, att moskoviten intagit Finland och rycker med 100,000 man mot Stockholm, yttrade hon med låtsadt lugn.

Hagar märkte något ovanligt i tonen. Hon hade hört skvallret och öfverdriften.

— Är det du som berättat det?

— Nej, nådig fröken.

— Det är du. Minns du, hvad jag engång sade dig? Stjärnor äro drömmar, men konspirationer verkligheter. Jag sade dig: blif mig trogen, och jag skall upphöja dig högre, än du någonsin vågat drömma. Blif mig otrogen, och jag skall nedstörta dig så djupt, att den landsväg, där du krälat i smutsen, skall synas dig som ett konungarike mot din senare lott!

Hagar teg. Rebellen i hennes innersta vaknade och uppreste sig i sin obändiga kraft, men fann intet ord. Nattlampan kastade sitt bleka sken öfver alkoven med den jungfruliga bädden, de mörkgröna omhängena, det lilla fint arbetade nattduksbordet med dess ringklocka, bönboken, som låg där af gammal vana, men icke öppnats, den af vrede rodnande anklagarinnan och den svarslösa anklagade, hvars hvitnande kinder tycktes förråda medvetandet af ett upptäckt brott.

Vasablodet, väl bekant för sin stormflod i vredens ögonblick, svallade öfver.

— Du usla kryp från ett finskt svedjeland, utfor Kristina, du, som är mindre än en groda och vill vara en örnunge, du vågar att trotsa mig, du! Har jag inte dragit dig upp ur kärret till en plats, som de ädelbornaste jungfrur i Sverige afundas dig? Var du inte den fattigaste, eländigaste kiselsten, som människor trampade på, och har jag inte slipat dig in i en infattning af guld? Vet du inte, att jag åter kan kasta dig mera hjälplös, mera förtrampad, än du någonsin var, i mörker och glömska? Och du vågar förråda mig, du, du, som har mig att tacka för allt och utan mig skulle vara intet! Hvarför tiger du? ... Svara!

— Jag blygs ...

— Ja, blygs! Därtill har du skäl. Blygs öfver min enfald att tro på din tacksamhet! Blygs öfver din otack att löna mig så! Bekänn, och jag vill se, om jag törhända ännu kan för dig göra något, som du icke förtjent!

— Jag blygs, att nådig fröken, som varit så god mot mig, så lätt kan döma mig ohörd för jag vet icke hvad. Fröken har sagt till mig: de, som Gud adlat, få icke förnedra sig, och nu blygs jag, att fröken kallar mig ett kryp och en kiselsten. Så ovärdig är jag ej, och så mycket har jag lärt af fröken själf, att jag aldrig skall blifva en annans klafbundna träl. Mig skall ingen fjättra och ingen förtrampa. Jag är så fri född som något kungabarn. Slå mig, döda mig, men skymfa mig icke! För hvad anklagas jag?

Det var någonting i dessa trotsiga ord, som på samma gång anslog den unga drottningen och ytterligt uppretade henne. Hon uppreste sig och fattade med en hastig rörelse ringklockan, vägde den några sekunder i handen, utan att ringa, och lade den därpå ljudlöst tillbaka på nattduksbordet. De två nyss så förtrogna jämnåriga stodo mera fientliga mot hvarandra nu, än de stodo i Björnsnäs skog, när den enas ridspö färgade en röd strimma på den andras hals.

— Ser du denna klocka? fortfor Kristina, i det hennes toffelklädda högra tåspets hamrade som en fågelnäbb mot den mjuka yllemattan. — Vet du väl, att en enda rörelse af min hand kan kasta dig ned i slottets djupaste fängelsehvalf?

— Ja — var det djärfva svaret — jag har engång suttit i Norrköpings källarhvalf för att jag ej ville förråda frökens hemlighet.

— Tag ringklockan, göm henne! Jag kunde glömma min pligt att vara ädelmodigare än du.

Hagar tog klockan, som vid rörelsen gaf ett ljud, och Fiken Lång inträdde.

— Du behöfs inte! lydde befallningen.

Fiken gick.

— För hvad du anklagas? upprepade drottningen, hvars häftiga lynne växelvis lugnade sig och åter flammade upp. — Är jag en fiskal, att jag skall gå till rätta med dig? Har du intet samvete, som anklagar dig? Måste jag säga dig, att du lupit ut i staden med rikets hemligheter, likasom du i morgse lopp ut med fabeln om moskoviten? Är du inte en enfaldig taska, som ej har märkt en så grof snara? Jag försvarade dig mot rikskanslern i det som viktigare var, men det föll mig in att pröfva din tystlåtenhet, och du lät fånga dig som en gås. Det är för löjligt: läsa Tacitus och skvallra med pigor!

— Jean Holm kan intyga, att när nådig fröken förtäljde om moskoviten, stod dörren till förrummet öppen efter rikskanslern, som gått nyss förut.

— Jean Holm? Undflykter! Berätta mig hvad där står i min tänkebok för den 12 Maj!

— Inte känner jag nådig frökens tänkebok, men där måste ju en så hög drottning ha på hvarje blad skrifvit ordet rättvisa.

— Hvad? Du blir insolent, du, som lupit till Peder Vibe om natten med stulet gods från mina hemliga anteckningar! Hvad bjöd han dig för denna kostliga nyheten? Mindre än jag kunde han inte bjuda dig. Hvad bjöd han, säg! Lofvade han att förmäla dig med en af Kristian IV:s bastarder? Han har ett dussin till disposition. Eller var det inte nog? Sålde du Sverige för högre pris? Bekänn, att han bjöd dig Danmarks krona på vänster hand! Huru kunde du vara så eländigt dum att svika min tjenst, där du har allt och får allt och förmår allt, för en sådan utlefvad gammal kung, som nästa år skänker dig bort åt någon af sina skallige amiraler? Gå, du duger inte ens till landsförräderska; du duger endast till en förrädares piga!

— Är det mig nu tillåtet att tala? frågade Hagar, medan drottningen ifyllde åt sig en vattenbägare ur karaffen så häftigt, att hälften af vattnet rann ut öfver nattduksbordet.

— Tala! Bekänn! Var kort! Ännu har du ringklockan.

— Törs jag fråga dagen och timmen, när hemligheten blef förrådd för det danska sändebudet?

— Den 12 Maj mellan klockan nio och tolf på natten.

Kristina erinrade sig, att Vibes vid gränsen afskrifna depesch var daterad den 12 Maj om aftonen, hvarför han då, och ej senare, måste fått kännedom om svenska rådets beslut. Tidigare kunde han ej heller ha erfarit hemligheten.

Hagar eftersinnade. Hennes goda minne kom henne till hjälp.

— Den 12 Maj var en onsdag, sade hon, långsamt beräknande, likasom för att låta hvarje ord vittna för sig. — Nådig fröken hade varit i rådet på förmiddagen, spisade sent och red därefter ut att bese överståthållarens nya reglering af Drottninggatan. Efter aftonvarden lät nådig fröken sig föreläggas kartorna öfver Delawarefloden och nybygget Nya Sverige, hvarefter jag befalldes att för frökens behof anteckna det viktigaste af de därifrån ingångna rapporterna. Klockan elfva på aftonen hade jag nåden lämna mitt utdrag färdigt i frökens egen hand, hvarefter fröken ännu en stund talade med jungfru Ebba om detta ärendet. Klockan var öfver half tolf, när fröken ringde och jag biträdde Fiken Lång vid afklädningen. Befaller nådig fröken att inkalla Fiken? Hon torde komma den kvällen ihåg, för att nådig fröken så sent lade sig.

— Låt vara! Behöfs inte.

Och i den unga drottningens rörliga inre stredo motsatta känslor. Hon erinrade sig nu ända till minsta detalj af denna afton den 12 Maj. Hon kände sig så öfverbevisad, som någonsin en anklagare kan vara, att hans anklagelse är falsk. Det kännes förödmjukande att taga tillbaka sådana ord, och Kristina var icke den, som tålde en förödmjukelse. Men lika litet var hon den, som med uppsåt vidhöll en orättvisa. Den anklagade måste få en upprättelse: hvilken? Hon teg några ögonblick. Hennes nya vrede vände sig mot anklagelsens upphof.

— Sådane äro de! Vara kronans rådgifvare och inte mera tillförlitliga än Jean Holm, som skickar 100,000 moskoviter mot Stockholm! ... Du där, lägg ringklockan tillbaka på hennes plats. Det är inte dig hon skall kalla till förhör och rannsakning.

Hagar ställde ringklockan åter på nattduksbordet. Inom hennes fast slutna läppar rörde sig något, som sökte ord. Rollerna voro ombytta. Nu var askungen en prinsessa, och drottningen måste bedja henne om ursäkt. Hon bedrog sig. Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.

Kristina stod där i sin hvita nattdräkt, med sitt upplösta hår och sina glänsande blå ögon, så kunglig som någonsin, räckande handen åt tjenarinnan att kyssa.

— Stora portar — sade hon — vända sig ofta på små gångjärn. Undra ej, om de stundom gnissla. Du är oskyldigt anklagad, du har att begära en nåd af mig.

Rebellen kysste den framräckta handen: ett hjärteslag för, ett annat emot. Detta något, som sökte ord, lydde nu: jag begär ingen nåd, jag begär rättvisa. Men när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:

— Jag begär nådig frökens orlof från tjensten.

— Hvad? genmälde Kristina, åter uppbrusande. — Är du så högmodig, att du inte kan tåla ett oförskyldt ord? Har du redan fått nog af att vara så afundsvärdt lycklig, som du själf sade förr och som väl andra torde säga ännu? Har du fått nog af en plats vid min sida och en framtid af ära? Måste jag upprepa, att du är en stackars enfaldig gås, som med all din lärdom inte har lärt dig den yppersta af all visdom, konsten att lefva? Orlof från tjensten? Gå från min tjenst till juden, din morfar, innan du ens fått ett namn bland kristna? Gå från min tjenst till stjärnorna, som inte vårda sig om att en fattig planet förgås, långt mindre att ett sådant litet stoftgrand som du strös ut i den toma luften? Och gå från mig? Hvad är du utan mig?

— Får jag med skyldig hörsamhet tala fritt, eller måste jag ljuga med trälars tunga?

— Åt skogen med dina trälar! När har jag fordrat annat än sanning?

— Nådigaste fröken, vredgas då intet, om en så stor kunglig ynnest och nåd, som mig vederfarits, tynger mig ned till platt intet. Jag tänker det är ingen otack, det är hvarje friboren människas rätt att vilja vara något af sig själfvan, huru ringa det sedan vara må. Jag begär orlof för att jag vill visa mig värdig min nådiga frökens eget kungliga föredöme af ett frimodigt hjärtelag och inte vänta på befallning, där jag kan något göra eller någon tjena. Tör ock hända, att ovänner skola en annan resa tränga mig ut ur frökens nådiga välbehag, och det är bättre, att jag nu går rättfärdigad, lycklig af frökens gunst, än att jag, när ovänner få öfverhand, afskedas i ogunst. Med nådiga frökens orlof vänder jag åter dit, dädan jag kommit till denna stora äran. Presidenten Kurck tager mig gunstigt emot.

— Och du vill hellre vara Kurcks kammarpiga, än min hofjungfru?

— Han har värdigats upptaga mig till sin fosterdotter.

Kristina skrattade — ett kort föraktligt löje, som visade huru litet hon kände sig smickrad af jämförelsen med en undersåte.

— Gå, sade hon, du har från i morgon bittida orlof. Jag kan ej behålla dig mot din vilja. Du skall törhända ångra dig, men märk, att det då skall vara för sent. Den, som engång burits af Jupiters örn och stiger af vid en grindstolpe, må ej tänka sig åter få fatt i örnens vingar. Godnatt.

Hagar tog afsked med denna stela, ceremoniösa vördnadsbetygelse, som hon inlärt vid hofvet, och hade lagt handen på dörrvredet, när hon återkallades af en bland dessa hastiga lynnets skiftningar, hvilka stodo i en så sällsam motsägelse till Kristinas i öfrigt så energiska och bestämda personlighet.

— Och skall du så gå, du, den tredje af alla kvinnor som jag kunnat lida? sade den unga drottningen med ett nästan vekt tonfall, som hos henne var mycket ovanligt. — Vet du väl, att denna dörr mellan oss betyder en lifstids farväl? Sätt dig, jag har något att säga dig.

Hagar satte sig vid sin herskarinnas fötter på yllemattan. Rebellen ställde sig en garde, men kände sig vapenlös; han gaf sig, han var besegrad; ett ord hade afväpnat honom.

— Du dumma unge, fortfor Kristina, hvarför vill du rymma ifrån mig? Hvad ondt har jag gjort dig? Du kan reta mig, och jag kan skratta åt dig; ja, jag har nyss kunnat tro dig om hvad som helst, men hvad mer? Det blir godt igen. Det är dock något hos dig, som jag känner igen. Det är inte så med de två andra, som jag förr kunnat lida. Pfalzgrefvinnan, min faster, hade jag kär, men hon var mig för husesam, och det är du sannerligen inte ett hår mer än jag. Ebba har jag ock kär; hon är därmed förnöjder och begär inte, som du, något därutöfver. Inte är det din lärdom, som likar mig bäst. Fastmer kommer det mig så för, att vore jag du, skulle jag tänka och spjärna som du. Där är den bortbytte prinsen hos dig, som hos mig. Hvarifrån har du honom? Har du bytt själ med den narren din bror? Högmodig är du, det är jag ock, änskönt det låter så adeligt eller kungligt att kalla det stolthet. Ja, det går nu ej rätt ihop med bispens förmaning på himmelsfärdsdagen, men hvart kommer en kung eller en drottning i världen med ödmjukhet? Det är annat med dig; du har tagit emot en kindpust af fru Beata, berätta pigorna, och du har inte beklagat dig. Det kan du göra, jag kan det inte. Om sådant vederfores mig, måste jag dö eller döda min ovän. Nu ser du, Hagarille, det likar mig inte illa, att du är högmodig, efter du vet med dig, att du ej är som andra; det är allenast den uppblåsta grodan, som hennes likar så styggas vid. Men af mig är du skyldig att något fördraga. Jag är din öfverhet, jag har dragit dig vid håret uppför ett berg. Spjärna inte mot mig, ty huru högt du än klifver, öfver mig kan du inte klifva. Är du af Guds nåde friboren och ädelboren, så är jag af Guds nåde en drottning. Hvarför rymmer du?

Hagar lutade sig mot sin herskarinnas hvita fållar och svarade:

— Hvarför är jag icke nådig frökens hund eller katt? Då ville jag aldrig blifva lös från ett gyllene band. Men Gud har nedlagt i mig en fri ande, som rycker i banden. Nådig fröken säger: utan mig är du intet. Där är något i mig, som vill vara något för sig. Nådig fröken måste förstå det. Huru kan en vara så stor och göra andra till intet?

— Har jag ej sagt, att du med alla dina böcker och stjärnor är ett oförfaret, enfaldigt barn? Var stortänkt, det lider jag allra bäst, det är jag själf, men rusa ej ut i världen förutan måttstock! Om du är intet mot mig, kan du vara mot andra den jätteflickan, som tog bonden med häst och plog i sitt förkläde och sade, när hon kom hem: jag har hittat en torndyfvel! Var därmed förnöjd: din drottning är också en torndyfvel, men endast mot Gud.

— Förlåt mig, nådig fröken, förlåt! Var mig huld, lär mig blifva så stor, som jag vill vara fri, och jag skall visa mig värdig min drottnings föredöme! Men förneka mig själf, ack, det kan jag ju aldrig ...

Göken i förrummet galade midnatt. Kristina reste sig och var åter Sveriges drottning. Hon hade räckt handen till en försoning och handen togs ej emot.

— Som du vill, sade hon värdigt och lugnt. — Det är tid att vi gå till hvila. Brådska ej med din flyttning. Låt Holm gifva dig en koffert för dina tillhörigheter. Din lön för månaden utfaller oafkortad. Min vagn skall föra dig till riksrådet Kurck. Jag önskar, att den frihet du åtrår må lända till din välfärd, och förblifver dig städse välbevågen. Godnatt!

22. Riseberga.

Du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen.

Den skandinaviska nordens historia vänder sig kring Kristian II och Gustaf Vasa såsom kring hakarna af en rörlig port. Dittills handlingskraft, öfvermakt söderom Sundet, svaghet och sjunkande norrom, därefter omvändt: bragder och framsteg norrom, sjunkande stjärnor söderom. Därtill tvedräkt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.

Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks tron, men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en kvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen. Kristian IV började som segrare och slöt som besegrad. Likasom Polens Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige såsom besegradt vid freden i Knäröd och väntade blott på ett nytt Nördlingen för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska rustningar; ingen trodde dem. Peder Vibe föraktade Tungels rapporter som en spejares försök att göra sig viktig och utpressa penningar. Svenskarne, skref Vibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.

Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han var icke den simple landstjuf, som Peder Vibe föraktade, han var ett geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef oantastad, och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt. Luften i rikskanslerns förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.

Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta förbindelsen med det förnäma Kurckska huset. En månad därefter var hon jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Eriksson Ryning och hans maka Maria Elisabet Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla stamträd, som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra högättade släkter, inympa en sådan vildstam, och föga lättare var det att därtill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurcks antydningar om en hemlighetsfull släktskap med adoptivdottern skulle varit förgäfves, därest icke drottningens växande inflytande kommit emellan. Kristina hade engång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande spån till adelig vederlike. Därtill hade Hagar Ring en upprättelse att fordra, drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt gick igenom.

Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet Riseberga i västra Nerike, där fordom cistercienser-nunnornas kloster reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest, familjen Kurcks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt, gammaldags hus, »långa böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref hofvet i Köpenhamn. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära till lands och till sjöss och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i lifvet var, att han ej kunde efterlämna sitt gamla sköldemärke, med dess silfverbjälke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son. Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman? Henne, som Kurck nu så oväntadt påtrugat honom, tyckte han sig ganska väl kunna umbära, men hon kunde ju blifva till någon nytta; hon kunde hålla mor sällskap de långa tider, när far var borta.

— Maja Lisa — sade han med det gamla förtroliga tilltalet till sin gemål, hvilken dock var en ståthållaredotter från Nerike, en af rikets fruar och af alla andra kallades hennes nåd — gör folk af flickan; hon är hurtig och stark, hon kan blifva till gagn. Din gamla Lena seglar i marvatten, du själfver sackar af med åren för vinden. Här behöfvas nya toppsegel på denna galejan, en frisk bris, Maja Lisa. Gör folk af’na du! Jag slapp ju inte Kurcken, förrän jag tog’na.

Hans Maja Lisa drog en suck af bekymmer: hon hade hört talas om fröken Kerstins hushållning och misstänkte, att äpplet ej fallit långt från trädet. Men det stod nu ej till att hjälpa; hennes mans ord var kungsord. Därpå tog riksrådet sin nya dotter under hakan, förmanade henne att vara lydig, tryckte på hennes läppar en smällande sjömanskyss och steg så till häst för att rida till Stockholm.

Hagar behöfde icke länge undra hvilka nya stjärnor nu skulle tindra fram öfver de gamla lindarna på Riseberga gård, ty redan samma kväll förestod ett moderligt husförhör. Hon satt på den öfverbyggda trappan till herresätet och betraktade tankfull en myggdans i solskenet, när hon såg sin nya fostermoder återvända från slåtterfolket på ängen. Denna fru, som var riksrådinna, syntes Hagar snarare född till en gårdsvärdinna på bondlandet. Var det möjligt, att denna knubbiga lilla gumma med sina grofva händer, sin tarfliga grå yllekjol och sitt huckle af oblekt lärft blifvit presenterad vid hofvet och åtnjutit där ett visst anseende? Det sades så, och de kloka grå ögonen, som ena gången kunde blicka så skarpt, andra gången så hjärtegodt, motsade icke detta rykte. Efter matmodern följde gårdshunden Vakt med hängande tunga i sommarvärmen och efter honom favoritpigan Sabina, bärande en korg på armen. En vink med handen lät Hagar förstå, att hon skulle följa.

Det vardt en presentation af bakgårdens invånare. Först hönsgården, hvars kacklande konvent undfägnades med korn från Sabinas korg. Därnäst fårhuset, så svinstian, så stallet, så ladugården, hvars tjurar, kor och ungnöt alla nämndes vid namn. De bästa mjölkkorna fingo mention honorable och till undfägnad en nypa salt.

— Har du sett fagrare kritter än Solros och Nyponblomma? frågade riksrådinnan sin nya dotter.

Hagar tänkte på den tid hon vallade tre magra kor vid Kaskas torp och bekände, att hon aldrig sett något jämförligt med Solros och Nyponblomma.

— Du skall få mjölka dem i morgon, om du åstundar det, fortfor den goda frun trohjärtadt. — Solros mjölkar på fjärde veckan fem kannor i målet, men Nyponblomma har minskat till fyra. Akta dig, när du mjölkar Solros: hon har den oseden att sparka stäfvan omkull: hon lider ingen annan än gamla Renata. Det finns intet annat medel för sådant, än att lägga en våt duk öfver korsryggen. Och sedan, gå aldrig i ladugården med rödt band i håret! Märk, huru Turk ser på dig! Han är klafvad nu, men hvad skulle en ungtjur tåla rödt? ...