ANDRA DELEN. DE TRE. (continued 2)

Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.

— Käraste fröken — sade han med tårar i de milda ögonen — när jag hör eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara bäst att intet mera därom orda.

Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje förolämpning.

— Couche, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit. Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.

Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot hvarandra, och båda satte sig.

— Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes, utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot Guds skickelse?

— Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva, gifven en drottning för stora värf.

— Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett barns ord?

— Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. — Gäller det kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete bjuder att svara nej.

— Alltså bryta? Godt.

— För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar ja.

Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i rummet, när hon knappt hörbart hviskade:

— Men om jag har honom kär?

— Så i Guds namn ja! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.

Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han svarat nej, och då hade hans drottning sannolikt svarat ja. Men när han sade ja, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:

— Nej, det går inte, det kan inte ske.

Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.

— Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.

Kristina ringde.

— Tänd lampan! sade hon till den inträdande hoftärnan.

Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadern en undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjärta, som för alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt öppenhjärtig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.

— Jag tackar ers vördighet — yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan åter försvunnit — och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl!

Johannes Matthiæ lämnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade känslor sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Därtill behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit detta honom förutan. Hade hon en afsikt med bikten, så gällde den Carl Gustaf, den unge fursten af Pfalz-Zweibrücken, hennes barndoms trolofvade, och i denna hjärtefråga hade rådgifvaren kommit till korta. Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt. Hon vet icke själf hvad hon vill och begär att andra skola veta det bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fyllt sitt sextonde år.

6. Lärdom mot lärdom.

Hvarför skall hon, som äger hela världen, gifva sig i en tiggares våld?

Man var nu i början af November. Brandenburgs sändebud hade afrest från Stockholm med sin höfliga korg, som gillades af riksförmyndarne — en stor, tom korg, som innehöll tillintetgörelsen af vidsträckta politiska framtidsplaner, uppgångna i rök. De, som nu begrunda begynnelsen af det matfriska preussiska riket, kunna efter behag tänka sig de skickelsedigra möjligheterna af en förbindelse mellan Fredrik Wilhelm, »den store kurfursten», och Sveriges Kristina, en ny dynasti, ett nytt stort protestantiskt östersjörike, tryckande med hela sin tyngd på Tyskland och det öfriga Europa samt sålunda förverkligande Gustaf II Adolfs segerdrömmar vid den tid, när han stod på maktens höjder. Eller kunna de tänka sig två rivaliserande kronor på samma hufvud, nya tronstrider mellan Sverige och norra Tyskland, ett stort radergummi öfver tre väldiga Carlars tidehvarf och allt annorlunda, ända till våra dagars politiska råmärken och nuvarande maktförhållanden. Det är allt gagnlösa kombinationer, där man glömt att intaga i beräkningen bottenbjälkarna i historiens mausolé öfver förgångna tider: världsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar. Utan världsplan finnes intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan utveckling kaos.

Den unga drottning Kristinas hand var vid denna tid det mest lysande och mest eftersökta parti i världen. Den stora korgen gjorde på ryktets vingar sin rund kring Europas hof och emottogs öfverallt med tillfredsställelse, utom där, hvarest man kände sig förnärmad och sviken — i Berlin. Danmark, som fått två korgar förut, missunnade ej sina grannar den tredje. Kejsaren likaledes: han hade ock fått två korgar, utan att räkna andra, som tillfallit tyska prinsar. Polen likaledes: det hade fått tre. Spanien, Portugal, England, Ungern, alla spekulerade på den nu lediga jungfruhand, som tycktes dem så passande att upphjälpa klena affärer och tillförsäkra deras prinsar hemgiften af en stormakt. Det vardt ett tassel i världen, såsom af hvad man i våra dagar skulle kalla en europeisk kaffekongress, och kurprinsen Fredrik Wilhelm var icke sen att strax därpå förmäla sig med en prinsessa af Oranien, såsom bevis att han ej var så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans belackare påstodo.

I Stockholm var man vid denna tid orolig för hären i Tyskland, hvarom man endast visste, att Torstenson belägrade Leipzig och att ett fältslag väntades. Den unga drottningen och det likaså muntra hof, hvilket redan begynt samla sig kring hennes omyndiga person, lät dock icke hindra sig af krigsryktena att taga lifvet gladt. Man hade, en frostig novembermorgon, pröfvat sina skridskor på den första nattgamla Mälareisen, och drottningen hade varit en af de djärfvaste. Det hade gått illa; en kammarjunkare hade fallit in, sällskapet måste besluta sig för att invänta nästa nattfrost. Man var på återväg från denna misslyckade färd, när någon anmärkte, att gamle riksrådet Skytte, som för några dagar sedan ankommit från Jönköping, låtit anmäla sig till audiens i slottet.

Kristina befallde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd hos denne lärde, kloke och djärfve statsman, som varit hennes faders lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.

Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess ägare bortflyttat. Ingen tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obekväm trappa till andra våningen, åtföljd af sin yngre kusin, furstinnan Eleonora Katarina. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i rummet bredvid och stannade vid en halföppen dörr.

— Här är lärdom i luften, anmärkte furstinnan. De tala latin därinne.

— Bättre upp. De tala grekiska, skrattade drottningen och inträdde i rummet.

Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord, pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på en ost. Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de munhöggos med allehanda lustiga okväden, den ena på latin, den andra på grekiska.

— Claudite jam rivos![1] utropade Kristina i samma muntra ton. — Är riksrådet hemma?

Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.

— Εἰπε ἀλήθειαν! Säg sanningen! skrattade Kristina, framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i hast kunde påfinna. — Är riksrådet Skytte hemma?

— Det är drottningen! hviskade den svarthåriga den blonda i örat.

— Ja ... nej, blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista ostbiten. — Morfar har gått till slottet.

— Så kunna vi vänta en stund.

Och Kristina såg sig om efter en stol, men där fanns endast en ledig bänk. Läserskorna erbjödo sina platser, som antogos. Drottningen kände sig klassisk till mods, det vill säga vid godt lynne.

— Är du riksrådet Skyttes dotterdotter? frågade hon den blonda.

Den blonda neg och framstammade namnet Hillevi Kyle.

— Ja, jag påminner mig ... Vendela Skytte, gift med landshöfdingen Kyle ... Du är af hög börd, du! Det finns ingen i Sverige, som haft en så oförliknelig moder. Hvilken förlust att mista henne så ung! Men hågen för studier ligger i blodet. Hvad är det I läsen?

— Det är Xenofon. Hagar är snäll och vill lära mig grekiska. Men det går förskräckligt illa ännu ...

Hagar? Detta namn stod i någon förbindelse med Kolmårdens skog. Kristina betraktade närmare den svarthåriga flickan, hvilken hon glömt så lätt, som man glömmer en sten, öfver hvilken man snafvat i går.

— Det var du, som skrämde min häst, sade drottningen, med en törntagg kvar af sin första förbittring vid detta tillfälle.

— Nådig fröken befallde mig följa i slupen till Norrköping, inföll Hagar, som ej heller kunde förgäta den oförrätt hon lidit genom drottningens glömska.

— Du läste Tacitus. Hvarför kom du ej till mig i Norrköping?

— Nådig fröken var sjuk. Ingen fick veta hvarför. De stängde mig i en källare för att jag ej ville bekänna.

— Jag hade ett par dagar ondt i hufvudet, var det lätta svaret. Hvad andra lidit var ju en småsak. — Och hvad blef det sedan af dig?

— Jag följde presidenten Kurck till Stockholm och har fått läsa naturvetenskap för riksantikvarien Bureus. Riksrådet Skytte bad mig läsa grekiska med Hillevi.

— Så? Öfversätt för mig det där stycket ur Xenofon!

Hagar öfversatte stycket till flytande latin. Kristinas panna klarnade, ett smålöje krusade hennes öfverläpp, som bar en fin, knappt märkbar början till en mustasch.

— Kom till mig i morgon bittida klockan fem, nickade hon.

Hagar rodnade starkt. Det var andra gången henne vederfors en så smickrande kunglig ynnest. Skulle denna kallelse sluta i slottskällaren?

Icke långt därefter inträdde riksrådet Skytte, andlös af brådska. Han hade i slottet förnummit den ära, som skedde hans toma hus.

Framför drottningen stod en lång, vacker gubbe om sextiofem år, hennes faders och farfaders trotjenare, adlad redan 1603, när han utbytte fädernenamnet Skräddare och sitt antagna namn Schroderus mot ett annat från mödernesläkten. Han hade blifvit friherre 1624 och förste president i Göta hofrätt 1634, bortskickad från hufvudstaden af Axel Oxenstjerna. Lika förgäten som han nu syntes i Stockholm, lika hågkommen var han i Upsala, där han som kansler upprättat akademin ur ett långvarigt förfall. För öfrigt var Skytte icke den man, som så lätt kunde skjutas åt sidan. Han låg fortfarande djupt invecklad i tidens politiska frågor, kallades tid efter annan att återtaga sin plats i riksrådet och förde en hemlig brefväxling med den unga drottningen, hos hvilken han understödde pfalziska huset mot riksförmyndarne.

Skytte ansågs tala den bästa latin i Sverige. Hans ursäkter framfördes nu på detta språk och besvarades på samma språk af drottningen, med den anmärkning, att försummelsen var hennes, då det ju först varit han, som sökt henne.

Därefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var det käraste den gamle morfadern ännu hade kvar på jorden. Tretton års mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som moderns, hans dotters, tidiga bortgång efterlämnat.

— Det är Vendelas ögon och mun, sade han, kyssande flickan på kinden. — Näsan är faderns, sanguine mixto.[2] Se på barnet, nådig fröken! Just sådan var min Vendela den tid jag läste med henne Livius. Och när jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans patavinitas, hans dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst Qvintilianus, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek; hon hade lånat honom från Upsala!

— Vendela Skytte har öfverträffat Alexander, svarade Kristina med en vacker blick. — Hon var endast tjuguett år, när hon kallades bort, och hade, som han, eröfrat världen. Men detta bådar godt för Sveriges lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd!

Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast:

— Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!

Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt rannsaka all världens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt lif!

— Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag, tillade drottningen, likasom hade hon anat Hagars känslor.

— Ja, ja, inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. — Detta är Hagar ... Hagar ...

— Hagar Ring, inföll den omtalade skyggt.

— Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till presidenten Kurck. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde händelsevis Kurck omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går eder Xenofon? Benig, kan jag tro med sina ho, hä, to; det är värre än der, die, das! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.

— Xenofon är klar som källvatten för Hagar — understod sig Hillevi att svara — men för mig är han tjära.

— Det tar sig, min pulla, det tar sig, smålog morfadern. Men gån nu till biblioteket, barn! Vi skola ej uppehålla hennes majestät med våra obetydliga läxor. Å, att mitt hus skulle vara så fast jämmerligt tillredt, när mig vederfares en så hög ära!

Han hade förblifvit stående, medan furstinnan Eleonora, som önskade all lärdom till Häxefjäll, tyst gäspande nöjt sig med en plats på bänken vid fönstret och sett utåt gatan.

— Komme det mig vid — sade Kristina, sedan den gamle tagit plats vid hennes sida — skulle edert hus i Stockholm icke stå obebodt. Men den tid torde komma, när jag får se vid min sida kronans stöd.

— Stöttor finnas här öfvernog, och det gamla virket murknar. Jag tackar hvar dag min Gud, att Sveriges krona är där hon skall vara och icke på herrehufvuden. Hvad säger Homerus:

Och därtill fördristar jag mig tillägga den uttydning, att salig konungen sörjt för rikets välfärd genom att efterlämna sin hug i afkomman. Men där som min nådigaste fröken finner kronan tung, äro nog de att finna, som utsträcka händerna till att hjälpa.

— Och sveda naglarna? Ja, de finnas.

— Jag fröjdar mig underdånigst, att en har i dessa dagar fått krokota fingrar. Men om jag törs säga, är ock den till finnande, som icke frågar efter kronan, utan efter den henne bär ...

— Ställ palt för pojkar, och säg till dem: rör icke! ... Men hvad tänker riksrådet göra med Hillevi, när hon engång blir lika lärd som ni själf? — Kristina tyckte ej om den evärdeliga friarefrågan i sin kusins närvaro.

— Hvad jag tänker göra med Hillevi? Söka åt henne en bra man.

— Är det därför hon skall blifva så bottenlärd? Kan hon ej steka rapphöns, knyppla sin mans spetskrage och tukta barnen med mindre?

— Lärdom är en prydnad i hvarje hus, och kvinnan är mannens ära, säger Paulus.

— Nej, undskyll, det är orätt öfversatt. Det heter hos Paulus 1 Cor. 11: 7: »kvinnan är mannens doxa», hans anseende hos andra, godt eller ondt. Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans förväntan. Det står då att uttyda, om en lärd hustru svarar mot hans eller andras förväntan.

— Aldrig hade jag det kunnat tro, att min nådigaste fröken kommit längre i grekiskan, än själfver Lutherus, genmälde Skytte med oförställd förvåning, men där låg en omedveten spets, som förtretade hans åhörarinna.

— Å, jag har längre till hans och eder lärdom, än från Stockholm till Wittenberg, invände Kristina lifligt. Besynnerligen med grekiskan reder jag mig ännu slätt, förutom Nya testamentet, som jag dessa tider genomletat för att få skriftens språk mot de reformertes villfarelser. Summa: hvarför skall en lärd jungfru kastas i armarna på en olärd man? Är icke det att förmäla en hök och en näktergal? Stackars Hillevi! Fast hellre må hon gå makalös. Hvarför skall hon, som äger hela världen, gifva sig i en tiggares våld?

— Jag understår mig intet att därom strida med min nådiga fröken, återtog Skytte undfallande. Det är nu engång fattiga jungfrurs lott och deras kvist att sitta uppå. För de höga och rika står det att välja, efter som deras hug är. Dock pläga ock de gemenligen gifva sig uti äkta stånd.

— Drottning Elisabet gifte sig aldrig. Hvad skulle riksrådet säga, om jag gjorde som hon?

— Jag skulle bedja Gud upplysa min nådiga fröken om hvad bäst är efter hans vilja.

— Låt Hillevi blifva ogift! Gif henne icke i träldom under en man! Hon har fått därtill för högt förstånd. Och si, nu äro vi tre, om ej flera, af landsens döttrar, som kunna latin. Är det ej skam för ett så mäktigt rike som Sverige, att hafva så många lärde män och så okunniga kvinnor? När jag kommer till regementet, skolen I hjälpa mig att inrätta flickskolor i riket. Det skall blifva edert sista mästerstycke, såsom salig konungens uppfostran och Upsala akademi varit storverk tillförene.

— Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.

— Å, sörj inte för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne därborta vid fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar ... Nore!

Den unga furstinnan hade, trött af morgonens mödor, inslumrat med handen under sin blomstrande kind och reste sig nu med en förvirrad ursäkt.

— God morgon, mitt allrarödaste lingon! Det är tid att vi unna riksrådet hans middagsro. Farväl, käre Skytte! Tag det ej illa upp, om jag pratat tok. Men lofva mig en sak ... lofva mig, att Hillevi blifver ogift!

— Tack för den stora heder min nådiga fröken bevisat ett obebodt hus och en utsliten trotjenare! Tack, tack, men begär ej af en gammal stubbe, att han skall säga till körsbärsplantan vid sin rot: grönska, mitt barn, grönska, men blomma aldrig! Och blommar du någonsin, bär aldrig frukt! Nej, det kan jag intet ... faren väl, nådigaste drottning ... det kan jag intet!

Och han ledsagade sina höga gäster barhufvad ut genom den toma salen, den kalla förstugan, den ishala trappan, ända till deras väntande släde.

7. Doxa.

De, som Gud adlat, få ej förnedra sig.

Klockan fem på morgonen var ingen tidig timme under Kristinas tidehvarf, när arbetsdagen vanligen började klockan fyra och för de flitiga klockan tre. Det var stickmörkt, när Hagar, åtföljd med lykta af presidenten Kurcks kammarpiga och beväpnade tjenare, trefvade sig fram genom Stockholms trånga och smutsiga gator. Den korta väg hon hade att passera från Kurcks bostad på Riddarholmen, öfver nuvarande Riddarhustorget och Storkyrkobrinken till slottet, var vid denna tid på dygnet och året allt annat än angenäm. Nordvästen stormade från Mälarens öppna fjärdar hvinande in genom båda strömmarna, betäckte taken med snöslask, gnisslade i vindflöjlarna, klappade i fönsterluckorna och beredde sig med en ringdans kring den kungliga borgen att fortsätta sin färd utåt Saltsjön. Rännstenarna forsade, vattpussar glittrade i lyktskenet öfverallt på de gropiga gatorna. Än här, än där hade vandrarne att undvika opåräknade hinder, som ogeneradt stängde vägen för dem: en kärra med långa skalmar, en kullslagen vattså, en hög afskräden, en död katt och, värst af allt, en mängd stock och tegel efter de hus, som Klas Fleming låtit nedrifva för att uträta Storkyrkobrinken. Ett nyare Stockholm var i görningen under denne energiske öfverståthållare, som nyss låtit reglera Norrmalm och gifvit den nuvarande Drottninggatan dess sträckning. Nybyggnaderna reste sig långsamt ur gruset eller reste sig icke alls, ty kriget uppslukade alla tillgångar.

Det var osäkert nattetid på Stockholms obelysta gator; man hörde omtalas rån och mord. Ingen vågade sig obeväpnad ut i dessa mörka labyrinter. Kurcks tjenare gick med dragen värja, beredd att när som helst möta ett anfall. Nattens vådligaste timmar voro dock redan öfverståndna. Man såg ljus i fönstren. Ingen störde vandrarnes väg mellan grushögarna.

Hagar anmäldes hos slottsvakten och fick genast tillträde. Hon fann drottningen fördjupad, vid lampans sken, i läsningen af en foliant med gula träpermar, utstyrda med snideri. Andra böcker i de mest olika format, ända ned till femtonhundratalets kända små pergamentsband, lågo vårdslöst kringströdda på ett stort bord af sandelträ.

— Sade jag klockan fem? nickade drottningen åt den inträdande med en flyktig blick.

— Ja, ers majestät.

— Jag hade bort säga klockan fyra. Aurora musis amica.[3] Vi få ej lång tid nu; jag väntar rikskanslern klockan sex. Men det gör ingenting; du kan stanna i slottet för att vara till hands, när jag får tid.

Och åter försjönk hon stum i sin läsning, utan att tyckas gifva akt på den nykomna, som fick god tid att betrakta studerkammaren, det så kallade lilla biblioteket. Fyra öppna bokhyllor af ek, med lutande, tämligen oordnadt och synbarligen ofta begagnadt innehåll — det redan nämnda bordet med fyra draglådor, rundsvarfvade fötter med ringformiga ornamenter och massiva, i vriden form svarfvade tvärslår nedtill — ett mindre bord med marmorskifva och ciselerade silfverinfattningar — fyra med röd sammet och silkesfransar beklädda länstolar utan sidokarmar — åtta mindre karmstolar med slät sits och rika ornamenter, medan drottningens egen skrifstol var slät, af svart ebenholts. Därnäst två pretiosa: ett litet brefskåp i två afdelningar af trä, silfver och elfenben, hvilande på karyatider af brons, samt en lång, låg kopparkista, öfverlastad med utsökta sirater och sannolikt ämnad att mottaga viktiga dokumenter — slutligen en tämligen opraktisk triton med snäcklampa, några vaxljus, en öfverspunnen vattenkaraff med glas, en papperskorg, en ringklocka och ett litet skriftyg af guld. Sådana voro rummets delvis enkla, delvis kostbara mobilier. Anblicken af bokhyllorna var för en bokvurm hvad anblicken af guldrullar är för den girige: en frestelse till afund. O, att vara en drottning, att endast behöfva utsträcka sin hand för att råda öfver all världens visdom!

Plötsligt vände sig Kristina till den fattiga flickan, som afundades henne, och utropade:

— Kan du grekiska, du, så säg mig alla uttydningar hos kommentatorerne öfver ordet doxa!

Hagar kände detta ord ej mer och ej mindre än många andra ord. Hon svarade, att det förekom hos Homerus såsom förväntan; hon hade sett Plato använda det i betydelsen af en lärosats. Andra brukade ordet i betydelsen af en persons anseende och i vissa fall ära; men därom hade man med rätta anmärkt, att där vidlådde ordet någonting ovisst och tvetungadt, så att likasom lärosatsen kunde vara en fabel, kunde också anseendet vara ett dåligt anseende.

Kristina betraktade henne forskande. Denna andra examen hade utfallit lika lyckligt som den första i går.

— Se här! sade hon och vinkade Hagar till bordet. — Vår latinska vulgata öfversätter ordet, likasom Luther, med gloria. Mulier autem viri gloria est. Den äldsta tyska öfversättningen af 1483 säger som Luther: »Das Weib aber ist die Ehr des Mannes». Det är vulgata, ingenting annat. — Och hon pekade på en vers i den gamla folianten med bilder och utskurna träpermar, hvari hon nyss så flitigt studerat.

— Jag håller så för — fortfor hon eftersinnande — att denna öfversättning: »kvinnan är mannens ära» har blifvit ditkastad såsom en gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, ehvad det är godt eller ondt. Hon kan vara hans ära, men också hans vanära. Men antingen hon är det ena eller andra, är hon till för hans skull. Hvad säger du därom, Sara? ... hvad heter du?

— Hagar.

— Nå, hvad säger Hagar därom?

— Nådig fröken vet det bättre. Jag har ej tänkt därpå förr.

— Såå? Du har ej haft någon friare, du?

— Nej.

Hagar rodnade. Hon var mycket oerfarnare i allt sådant, än hennes kungliga jämnåriga. Hvem skulle fria till hafvets drifvande spån?

— Godt. Osökt och fri. Det är något förskräckligt att gifva sig med kropp och själ i en mans våld. Äro vi inte lika friborna som han? Och om vår arm är svagare, hafva vi inte en lika stark vilja som han? Hvarför skola vi vara honom underdåniga?

— Prästerne säga det, svarade Hagar, i hvars hjärta dessa Kristinas återupprepade rebelliska känslor funno ett anslående gensvar.

— Prästerne! ... Är du en prästdotter, du? Gå din väg, du, med prästernes Sara; hvad var hon annat än en österländsk trälinna? Ser du, alla dessa bibelöfversättningar — och hon pekade på folianterna — har jag genombläddrat från perm till perm för att utgrunda rätta ordaförståndet med detta, som de kalla gudomlig lag! Att börja med, Adams refben. Här är det afbildadt; hvilken afskyvärd bild! Och det går igen öfverallt, ända till detta dubbeltungade doxa. Hvad skall jag tro? Vet du ingenting? Du har läst Plato, säger du?

— Jag läste hans Symposion för professor Terserus i Åbo.

— Förtälj mig hvad Plato säger om man och kvinna!

— Jag vet så litet. Han talar mest om mäns vänskap och sällan om kvinnor. Han säger, att den rena kärleken frigör, emedan den förenar allt och utplånar skillnaderna.

— Och du tror, att det finnes en ren kärlek?

Hagar teg. Den lyckliga, hon förstod icke frågan.

— Huru gammal är du?

— Jag fyller om tre veckor sexton år.

— Och vet ännu intet om kärleken? Det likar mig godt. Jag önskar jag visste lika litet som du. Pelikan! Läsa Plato och inte veta så mycket som en strumpsticka om kärleken! Jag slår vad, att du aldrig har läst en strof af Ovidius eller Tibullus?

— Nej, nådig fröken.

— Ser du, jag var säker därpå. Du skall få läsa Ovidius och Tibullus med mig. Det är nöjsamt. Du skall flytta till slottet. Hvad vill du blifva? Min kammarpiga?

— Får jag städa nådig frökens bibliotek? Torka dammet af böckerna? Tända studerlampan? Uppgöra en bokförteckning? ... Och Hagars mörka ögon tindrade af förtjusning. Hon ville kyssa drottningens klädningsfåll, men Kristina afböjde det.

— Det är blott de okunniga, som ha rätt att förödmjuka sig. De, som Gud adlat, få icke förnedra sig, minst inför ofrälse, genmälde hon med en vacker höghetsblick. — Och för öfrigt behöfver jag en sådan som du ... en lärd i bokvett, ett barn i världsförfarenhet. Jag har för många statskloka, jag har fränder, vänner, tjenarinnor ... spanska höns, som skilja sig från andra med fjädrarna. Lycka, Hagtorn, eller hvad du heter, att du ej är en karl! Jag skulle törhända få dig så kär, att jag slutligen blefve nödsakad piska ut dig med ridspöet. Men nu är du, som jag, en af de välborna trälinnorna, som skaka på handklofvarna.

— Ers majestät är drottning.

— Ja, påminn mig därom, ifall jag skulle råka att glömma det! Jag skrattar så ofta. Jag skrattar åt hela världen; anse icke dig för ett undantag! Du är för löjlig med din Plato utan kärlek och din Tacitus, som kommer hästar att skena. När jag blir myndig, skall jag adla dig med namnet von Doxa och gifva dig Minervas uggla i skölden. Men du är en frände till Kurck; är du af adel? Hvem var din fader?

Åter teg Hagar. Där var åter lifsfrågan, där var stolthetens tysta, förtviflade kamp mot ett förödmjukande svar.

— Nådig fröken har själf sagt — genmälde hon slutligen med låg, men fast stämma — att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig. Jag har aldrig känt fader och moder. Jag har fallit från stjärnorna.

Om Kristina burit ett kvinnohjärta i sin barm, skulle hon märkt den sönderpressade tåren i sin nya skyddslings ögonvrå, men hon märkte den icke. Hon höjde endast på axlarna och svarade lätt:

— Det är också ett adelsbref. Jupiter och Mars ha stått fadder vid min vagga. Förunderligt! Jag drömde i natt, att en stor, klar stjärna sänkte sig ned till min bädd. Hon hade ingen gestalt, hon var idel ljus, hon flöt in i mig, så att vi tycktes vara som ett. Jag lefde i henne och hon i mig, och jag förnam ord, som endast voro reflexer af skenet. Du är min måne, sade hon, och jag är din sol. I ären tre, som tillhöra mig, och innan solen går upp, skola dessa tre för första gången stå ansikte mot ansikte med hvarandra.

Hagar blef uppmärksam. Hon glömde sin förödmjukelse, hon ihågkom sin stjärna från Turholm och Andromedas akterdäck.

— Nådig fröken! utropade hon. Jag känner stjärnan. Hon har talat också till mig!

— Drömmar! återtog Kristina i samma lätta ton. — Dimmor uppstiga af jorden och förtäta sig till kometer. Dimmor uppstiga i hjärnan och förtäta sig till drömmar. Månge säga, att stjärnorna styra människors lefnadslopp; det lämnar jag osagdt. Det är nogsamt kändt huru Tycho Brahe spådde före salig konungens tid, att en stor härförare skulle födas i Finland och underlägga sig hela norden. Jag vet inte om detta har rätteligen uttydts på salige herren, min fader, den där fuller stor var, men måste lämna en part af de nordiska riken åt mig och andra sina efterträdare att anamma. Kanske var det mig, som spådomen gällde, efter ju mina föräldrar voro i Finland nio månader före min födelse; men jag tänker vi lämna detta åt kommande tid att neka eller bejaka. Min stjärna förtäljde, att där skulle någonting ske, förrän solen går upp i dag. Det är inte långt dit numera, och lärer det nog blifva oskedt ... Men nu har jag råkat i diket för detta eländiga doxa. Jag hade i sinnet att leta i Skriften efter de reformertes villfarelser ...

Det kom Hagar till pass, att hon bland de teologiska stridsskrifter, som hemkomne soldater för länge sedan efterlämnat i nejden af Kaskas torp, äfven funnit vederläggningar af den reformerta läran. Hennes förträffliga minne hade ännu bevarat tillräckligt af denna hårdsmälta läsning i barnaåren för att komma drottningen till hjälp i hennes efterspaningar. Hagar erinrade sig flera skriftställares namn, titlarna på deras böcker och citationer af bibelställen. Ingenting kunde vara önskvärdare för Kristina i den teologiska stridsfråga, som för tillfället upptog hennes omättliga forskningsbegär. De två läserskorna voro fördjupade i ett lifligt samtal härom och den kungliga ynnesten befanns vara i starkt stigande, när rikskanslerns väntade besök anmäldes för drottningen.

— Ah — utropade Kristina, i det hon otåligt slog tillsamman folianten med träpermarna — den gamle riksbekymraren harcelerar mig åter med sina frälseköp och sin brist i statskassan ...

8. Segerbudskap.

Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd.

Axel Oxenstjerna inträdde denna gång till sin drottning icke som riksbekymrare, utan som segerbudskap. Han tycktes föryngrad, hans gestalt var rakare, hans hållning spänstigare, hans annars så lugna och betänksamma blick återspeglade ungdomens glans. Han hade burit så tunga bördor på sina åldrande skuldror, han hade så ofta nödgats utfinna en väg, där ingen annan såg stig eller räddning, han hade stängt så mången frestelse till förtviflan inom sin slutna barm och nödgats ljuga ett hopp, där intet hopp mera fanns, att han ju engång var berättigad till ett uttryck af stolta segerkänslor. Han glömde icke sin alltid stereotypa, underdåniga vördnadsbetygelse, när han stod inför suveränen, men han afbidade icke hennes frågor, han reste sig efter den ceremoniösa bugningen i hela sin längd och utropade lifligt:

— Gudi vare äran! Jag lyckönskar eders majestät och riket till en stor victoria.

Äfven Kristina glömde i detta ögonblick doxa och allt hvad teologi hette, hon glömde den likaså ceremoniösa hälsning, hvarmed hon vanligen mottog rikets främste tjenare, sprang upp, fattade kanslerns arm och utropade med sin ålders hänförelse:

— Torstenson? Gud vare lofvad!

— Fältmarskalken Torstenson och den svenska hären, fortfor rikskanslern, ha värdigt firat salig konungens minne genom den andra segern vid Leipzig och Breitenfeld. Ilbudet kom för en timme sedan. Ärkehertigens hela armé är slagen och skingrad, 5,000 döda, 4,500 fångar ... Vi ha tagit hundranittio fanor, fyrtiosex kanoner, hela trossen ... Leipzig skall oförtöfvadt vara i våra händer. Den 23 Oktober har Gud gifvit Sveriges vapen denna victorian. Kuriren vardt i Hamburg försinkad. Våra förluster ...

— Intet nu om våra förluster! Intet nu! Intet sorgflor öfver triumfen! Lefver fältmarskalken?

— Han lefver och är osårad.

— Det är nog. Torstenson uppväger en här. Täckes eders kärlighet taga plats? Rapporten? Låt mig se denna bit papper, som lyfter ett rike ur faran till segerjublet!

Och hon nästan drog rikskanslern till sin sida i en af fåtöljerna. De föregående dagarnas oroliga spänning hade varit så stark, till följd af otillförlitliga och motsägande rykten om härens ställning i Tyskland, att den första säkra rapporten, och därtill ett segerbudskap, trängde allt annat åt sidan såsom en exploderande mina. Drottningen ensam hade haft mod att skratta och studera teologi: nu var äfven hon besegrad af segern.

Vid denna statsnyhet var Hagar så platt förgäten, som en tufva ljung i en skogsbrand. Rikskanslerns inträde förflyttade henne ögonblickligen tillbaka till hennes förra ställning i denna värld, där hon var mindre än intet. Hon hade förstånd nog att känna sig öfverflödig och drog sig tillbaka så långt hon förmådde. Men den kungliga bostaden var henne obekant; hon såg tre dörrar, igenkände en, genom hvilken hon kommit in, och gled ljudlöst ut.

Där var ett halfmörkt förrum, svagt belyst af en vedbrasa i den oformligt stora, öppna spiseln. Vid brasan satt kammarpigan Fiken Lång, fästande bandrosor på ett par skor, medan hon afbidade signalen af drottningens ringklocka. Vid utgången stod kammartjenaren Johan Holm, som nyss mottagit rikskanslern och nu syntes beredd att affärda den främmande flickan. Han bedrog sig; hon gick icke, hon hade icke fått sina order ännu. Tiden blef Holm för lång: han fejade i smyg en trumpet, som han dolde under rocken, när någon visade sig.

Hagar satte sig vid brasan midtemot kammarpigan. Hon behöfde värma sig, hon frös. Hon hade icke förut märkt, att luften bland drottningens folianter var ganska sval. Hon erinrade sig, att hon frusit äfven efter sitt första kungliga möte, medan hon satt i slupens förstäf på väg till Norrköping. Denna unga, bländande drottning, så lärd, så nyckfull, och så förtjusande högsint, när hon ville — hvaraf kom det sig, att man frös — icke i hennes närhet, icke när hon så oemotståndligt kunde tala och skratta, ty då glömde man allt — men efteråt?

Hagar växlade några ord med kammarpigan. Enstafviga svar. Flickan var sömnig och trött; hon hade vakat på sin post långt in på kvällen, och klockan tre på morgonen skulle hon åter passa på drottningens ringklocka. En ofrivillig blund gällde tjensten. Öfverhofmästarinnan fru Beata Oxenstjerna skulle infinna sig på sin morgonuppvaktning klockan sju, och ve den tjenare, som icke då fanns flink på sin post, när göken i det stora vägguret galade!

Fiken Långs tvära, sömniga svar var en kall dusch för drottningens nyss så lyckliga nya favorit. Fru Beata! Skampålen! Riset! Källaren! ... Och tjena, kanske hatad från början, under denna frus dagliga öfverinseende! Hagar behöfde icke fråga mera om sin blifvande tjenst. Kammarpigans trötta utseende lät henne frukta, att hon skulle tjena sju dagar och sju nätter i veckan.

Vid dessa tankar vaknade vildfågelns trotsiga lynne ...

— Jag står icke så ensam nu, som i källaren, tänkte hon vid sig själf. — Är fru Beata mäktig, så är drottningen mäktigare. Hon har sagt mig, att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig ... Jag skall heta för henne von Doxa. — Och när Hagar erinrade sig detta befängda påhitt, måste hon skratta; hon kunde ju skratta nästan lika uppsluppet som drottningen själf, fastän långt mera sällan. Lifvet hade snärjt mycket olika band kring skalken på läpparna hos dessa två jämnåriga.

Fiken Lång såg upp från sina röda bandrosor och betraktade henne förvånad. Var människan tokig? Komma från ett företräde hos drottningen, sätta sig ned vid brasan, i stället att gå sin väg, och sätta sig där och skratta!

— Väck inte honom där borta! Hans nåd rikskanslern har befallt, att han skall få sofva, fnurrade kammarpigan.

— Är där någon?

— En kurir, kan tro.

Hagar varseblef i den anvisade riktningen en mänsklig gestalt utsträckt på en hård hvilobänk i den nästan mörka del af rummet, som skuggades af den stora kakelugnen. I själfva det kungliga slottet kunde man tätt invid praktrummen se den tarfligaste möblering, alldeles som tidens sed ställde hemlifvets enkelhet tätt vid sidan af det offentligas prakt.

— Hvarifrån har han kommit?

— Vet inte. Från Tyskland, kan tro.

Hagar hade hört rikskanslerns första budskap om segern. Hon aktade sig att yppa något därom. Hon betraktade den sofvande, som var höljd i en kappa. Han kom från Tyskland. Kände han något om hennes tvillingsbror Bennu, den enda lefvande varelse, som hafvets flytande spån kunde kalla sin? Sedan två år visste ej systern, om han var lefvande eller död.

En stund förgick. Ännu förmärktes ingen strimma af höstmorgonens sena dager. Göken i vägguret galade sju gånger, och på slaget sju inträdde fru Beata Oxenstjerna. Kammartjenaren gömde sin trumpet, Fiken Lång rätade ut sig, styf som en sticka. Hagar hade makat sin stol från eldskenet till skuggan och vände sig bort.

— Hur har fröken sofvit i natt?

— Som vanligt. Lade sig klockan elfva, stod upp efter tre. Jungfru Ebba gick klockan tio. Fröken har läst på morgonen med en främmande jungfru.

Fru Beata borrade sina skarpa ögon in i skuggan, där Hagar satt; främmande jungfrur voro icke i hennes smak. Lyckligtvis upptäckte hon i detsamma två utsträckta ben på hvilobänken.

— Hvad nu, Fiken? Hvem understår sig ...

— Hans nåd rikskanslern förde hit en knekt och befallde honom lägga sig att sofva på bänken.

— En kurir! Är hans nåd inne hos fröken? fortfor den stränga frun nyfiket och lade handen på dörrvredet till studerkammaren, när hon hejdades af svaret.

— Hans nåd är därinne och befallde, att ingen skulle få tillträde förr än han eller fröken ringde.

Den utsträckta handen sjönk, fru Beata tvekade. Nyfikenheten var stor, hennes öfverhofmästerliga och systerliga rättigheter voro icke heller små, men i statsangelägenheter måste man lyda.

— Jag kommer tillbaka klockan åtta, sade hon motvilligt, glömmande för statsangelägenheterna den främmande jungfrun, som härmed undgick ett vådligt förhör.

Rummets luft kändes lättare, när sista fliken af statsfruns kjol var försvunnen. Kammarpigan blinkade förstulet åt Holm, likasom ville hon säga: jag klippte kråkans vingar!

Icke fem minuter därefter ringde klockan. Det var rikskanslern; tjenarne kände handen. Holm gick in och återvände med befallning att väcka knekten samt införa honom till drottningen.

Oxenstjerna hade sagt till Kristina, sedan hon, outtröttlig i frågor, stafvat noggrant igenom hvarje ord af rapporten, utom dess uppgift på döde och sårade:

— På detta allt skulle min nådiga fröken kunnat få en lefvande bekräftelse genom fältmarskalkens kurir, kapten Duvall, som hade sin hurtiga anpart af slaget och anlände hit klockan fem på morgonen. Men Duvall är af resans strapatser mera död än lefvande: han har ridit dag och natt, där han i menföret icke kom fram på hjul eller släde, har två gånger störtat med hästen och andra gången bräckt ett refben. Det stod intet för lifvet till att själfver uppvakta, såsom han det nogsamt åstundat. Han bad mig hitföra i hans ställe hans ordonnans, en ung sergeant vid namn Niemand, som blifvit i slaget blesserad. Niemand väntar här ute; jag har låtit honom sofva i förrummet, tills han blir kallad, efter ju den stackars gossen af trötthet knappt tillhopa hänger. Och lärer han vara nog konfunderad, men jag tänker min nådiga drottning vill höra honom nu strax, tills Duvall får målet igen.

Därpå hade Oxenstjerna med drottningens samtycke ringt, och framför dem stod snart en pojke i trasig, af alla möjliga och omöjliga vägar nedfläckad riddräkt, alldeles omedveten om hvar han befann sig.

— Niemand, du är hos drottningen! tillropade honom rikskanslern, ruskande honom i axlarna.

Fåfäng möda. Ynglingen sof. Han gick dit han fördes, stod där han ställdes, men sof.

— Holm! ropade drottningen.

Tjenaren kom.

— Du har varit trumpetare, såsom du varit skräddare. Blås till anfall!

Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur bakfickan och blåste en ljudelig signal för kavalleriet att hugga in.

Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig framåt, beredd till skarpt traf, gjorde en rörelse med hälarna för att borra sporren i hästens sida och öppnade ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon, hvilka, ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående, likasom visste de icke, om de sågo en dröm eller en verklighet.

Drottningen skrattade.

— Nej, Niemand, sök inte tygeln och sporren! Hugg inte in på oss; vi äro vänner. Ser du inte de svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig knekt, rakt från elden och slagfältet. Säg oss hvar du fått det stora fula ärret öfver din vänstra tinning?

— Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret på tinningen, upprepade Oxenstjerna för att gifva ynglingen tid till besinning.

Niemand behöfde en knapp minut, där en annan vid hans år behöft fem. Han rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:

— På fältet vid Breitenfeld under generalmajor Slanges häst.

— En hästsko? Och Slange red öfver dig?

— Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss.

— Hvad? Vår svenske Leonidas fallen?

— Hären och riket ha att beklaga en större förlust, inföll rikskanslern, syftande på Lilliehöök.

Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod en nationalförlust, och hon kunde, när det behöfdes, gifva en sådan passande uttryck, men nu var en segerdag, nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd.

— Nej, upprepade hon, förlusterna sedan! Torstenson lefver. Niemand, hvem har gjort dig till sergeant? Bure du inte märke af hästskon, skulle du se mig ut att ännu kunna rida på käpphäst.

— Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till sergeant vid Nylands dragoner och befallt mig tjenstgöra vid staben, svarade Niemand med ny honnör, ej utan en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet.

— Liten, men morsk! skrattade åter Kristina, i det hon med synbart välbehag mönstrade den käcke ynglingen i hans allt annat än hofmässiga skick. — Har fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde han därtill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit, när Duvalls häst störtade två gånger? Duvall är känd som en skicklig ryttare.

— Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade broddat min.

— Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe. Men förtälj mig nu om slaget!

Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han själf upplefvat, där han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de svenska vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt växande lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne invånare.

Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjärta den unge ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand? Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja heta Ingen. Var det han, eller var det icke han? Nej, det var icke den förskrämde, af alla samvetets furier jagade gosse, åt hvilken systern för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... det kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om halsen, hon fick icke säga till honom så som blott en syster kan säga: Det är du! Det är jag! Känner du mig?

Niemand hade talat om allt och alla, utom sig själf, när drottningen slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt — om sina fruktlösa försök att återkalla Slange till lifvet ... huru han, Niemand, blef kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... huru han såg en stjärna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...

Klockan var mellan sju och åtta på morgonen; genom slottsfönstren syntes en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka novemberskyn. En plötslig ingifvelse fick makt öfver Hagar. Stjärnan? Hans stjärna, hennes stjärna, drottningens stjärna? Fru Beata samtalade med rikskanslern, förmodligen om det opassande att låta så många intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen icke gått upp, och det är skedt, som stjärnan förutsagt!»

Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjärnan, han är den tredje!» Då vände sig Kristina flyktigt om med detta majestät, som hon kunde antaga redan i unga år. Där stod drottningen, där fanns ingen plats mer för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.

Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga tedeum i kyrkorna och uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherre Klas Wrangel skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.

— Holm — sade drottningen till sin kammartjenare — för sergeant Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en bekväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm. Låt se, att jag i morgon finner dig fullsöfd och säker i sadeln. Här, tag detta till ny ekipering! — Och hon räckte honom en rulle guldmynt.

Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: hvem är jag?

Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han själf, såg på honom med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: Hagar! — De gräto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett hjärta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.

Mötet blef denna gång kort; de öfverenskommo att snart återse hvarandra, när Hagars blifvande anställning i slottet var afgjord. Hon satte sig ånyo att vänta. Tålamod tillhörde ej hennes dygder. När hon väntat en ny, lång timme och redan föreställde sig, att drottningen glömt henne, nu som i Norrköping, inkallades hon af ringklockan.

— Jag har i dag ingen tid öfrig för dig, sade drottningen. De svenska vapnens seger kallar mig till tedeum i Storkyrkan. Kom tillbaka i morgon bittida klockan sju, och gör dig beredd att börja din tjenstgöring.

9. De tre skyddslingarne.

Det finns tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett.

Stockholm var i glad rörelse; andra segern vid Breitenfeld firades med gudstjenst, uppvaktningar hos drottningen och förlustelser för menige man. Torstensons namn var på allas läppar; man tyckte sig åter upplefva den store Gustaf Adolfs dagar.

Nästföljande morgon, medan det ännu var mörkt, anträdde Hagar sin andra vandring till slottet, sedan hon erhållit sin beskyddares, riksrådet Kurcks, samtycke att träda i tjenst hos drottningen.

Hon kom, vid sitt inträde i mottagningsrummet, icke oväntad för den hon minst önskade möta. Två skarpa ögon hade i går igenkänt henne bland skaran af Niemands åhörare och mottogo henne nu med en blick, som ungefär kunde öfversättas: Hvad gör du här, trollpacka?

Drottning Kristina öfversatte många främmande språk, äfven ögonspråk; hon uttydde snart fru Beatas.

— Jungfru Hagar Ring — lät hon förnimma — har åtagit sig att förteckna en katalog öfver mitt bibliotek. Jag beder eders kärlighet logera henne i blå kammaren närmast biblioteket för att hon må vara nära sin syssla.

— Känner ers majestät denna unga person? frågade fru Beata snäft.

— Mycket väl. En frände till riksrådet Kurck.

— Jag känner inga fränder till denna familj med namnet Ring. Törs jag fråga om släkten?

— Fadern, höfvitsman på Himmelsborg i Tyskland; torde vara bekant. Modern född Stjerneld. God familj, eders kärlighet.

Gycklet i detta släktregister undgick ej fru Beatas skarpsynthet. Hon anmärkte, att hennes majestäts betjening alltid borde inlämna prästbevis för att inskrifvas i borgen och åtnjuta dess privilegier.

— Må vara, genmälde Kristina. Jag gifver jungfru Hagar prästbevis. Jag är den svenska kyrkans öfverhufvud.

— Ännu icke, ers majestät. Där skall ock vara betyg öfver god frejd och kristelig lefnadsvandel. Jag såg denna lättfärdiga tösen falla en dragon om halsen ute i förrummet.

— Hvad? sade Kristina med en drottningablick på den anklagade.

— Men det var ju min bror Bennu, som de kalla Urban Niemand, genmälde Hagar häpen.

— Ers kärlighet hör det, återtog Kristina med en högdragenhet, som bevisade, att örnungen fått vingar och ej ämnade låta klippa dem. — När jag intygar min betjenings goda frejd och kristeliga lefnadsvandel, förmodar jag detta vara betyg nog.

— Jag fördristar mig att tillsvidare det annorledes jugera, och där som eders majestät består i sitt uppsåt att taga denna misstänkeliga unga person i sin tjenst, är min tjenst öfverflödig. Jag skall underdånigst anhålla om mitt afsked hos dem som vederbör.

Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor — aldrig!

— Eders kärlighet, sade hon, torde icke undandraga mig och riket sin tjenst för misstankar utan rimmelig grund: Jungfru Hagar Ring inskrifves bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det tillkommer eders kärlighet, som väckt soupçonen, att den bevisa, och där det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror, vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.

Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick. Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att framlägga. Därmed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria, grundad på pigskvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.

Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne, och i husliga frågor öfver drottningen, stod numera en mäktig, en oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö i mörker, men icke förnedra sig!

Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes egna.

— Var vid godt mod, sade hon, jag skall beskydda dig. Förstår du inte, du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu inte, men de känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned, droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt. För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.

— Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig fröken visste hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn, vågade ingen gifva mig ris, och hon hotade mig med riset, ja med skampålen. Ännu aldrig har jag varit en fånge, och hon stängde mig sjutton timmar utan mat i en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som trollpacka ...

— Nej — sade Kristina eftersinnande — ej som trollpacka, det kan hon inte bevisa, men som en person af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.

Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta. Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstygn, men hon måste tala, det gällde lifvet.

Kristina visste något om världen; hon kombinerade fakta lugnt och beräknande.

— Du är alltså endast guddotter till Kurck? Din mor var af utländsk börd, en utblottad flykting, men af rik härkomst. Din far ... låt se, 1626? Datum?

— Natten mot den 8 December.

— Hvad? Det var samma natt jag föddes i Stockholms slott.

— Man har sagt mig det.

— Under samma stjärnor?

— Samma stjärna, som talade till nådig fröken i drömmen, har äfven talat till mig och min bror ... han, som kallar sig Niemand ... han, som var här i går. Han var här före solens uppgång, som stjärnan förutsagt. Si, det skedde ändå, som skulle ske! Vi voro här alla tre!

— Tre, säger du? Vet du väl, Hagar Ring, att om jag vore konung Herodes, skulle jag låta döda dig och din bror, så lärd du är och så morsker han! Det är farligt att leka med stjärnor: det får inte finnas mer än en Jupiters skyddsling i Sveriges rike. Å, var trygg: jag är inte Herodes, inte heller Herodias; du och din bror skola få lefva, med villkor att ej konspirera. Drömmar, det där om stjärnor, som droppa ned och befrukta människolif! Men konspirationer mot troner och dynastier, det är ingen dröm, det är världshistoria. Om du kommer att stå mig nära — det är möjligt, jag vet det inte ännu — så finnas de, som skola begagna dig till ett redskap. Var då uppriktig och säg mig allt, allt, du förstår! Förhäf dig inte, om du vill lefva! Tänk ej, att vi äro tre! Jag säger dig, myra, att det finnes tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett ... Ett sådant litet krypdjur, som du, och inbilla sig stå under Jupiters beskydd! ... Godt, du vet nu hvem jag är och hvem du är, likasom fru Beata skall veta det. Rätta dig därefter, så står jag dig bi. Du är den enda kvinna, som jag kan lida, förutom Ebba Sparre ... Men vi skulle utgrunda din härkomst ... 1626? Det var under salig konungens polska krig i Liffland. Din moder måste ha varit därifrån, men din fader svensk eller finne, eftersom denna liffländskan kommit öfver till Finland. Vidare: din fader måste ha varit en krigare, ty det är endast i krig man lär sig en sådan grymhet mot kvinnor. Och sedan: din fader måste ha varit en man af hög börd, ty det finns intet skäl för en person af låg härkomst att hålla sig dold efter en så alarmerande tilldragelse som den med din mor. Han måste ju fått kunskap därom, såframt han lefde.

— Jag är viss, att han var död, inföll Hagar, som upprörd, men tårlös följde gången af dessa gissningar.

Drottningens första, häftigt yttrade anspråk att vara Jupiters enda rättmätiga skyddsling väckte i Hagars bröst en hemlig protest. Hvad fråga stjärnorna efter kojor eller konungaborgar?

— Det är inte troligt, att din fader var död, fortfor Kristina i sin kalla beräkning af möjligheterna. — Han skulle då varit nyligen död; din mor skulle ha burit sorgdräkt och inte begifvit sig vintertid ensam ut i ett främmande land. Det är troligare, att hon varit förskjuten, nesligt förrådd af den, som bort vara hennes beskyddare, men som haft sina skäl att öfvergifva henne. Det faller mig för, som skulle allt tyda på, att din fader varit en officer, som bedragit sin hustru ... eller sin älskarinna. Därpå hänger till sistone allt.

— Nådig fröken ... jag beder ... ej mer!

— Jo, här är fråga om heder och namn. Du säger, att inga efterforskningar blifvit anställda, förutom tacksägelsen i kyrkan efter den döda. Slik uraktlåtenhet kommer mig mäkta underlig för. Där måste dock finnas i grannskapet de, som sett din mor vandra på landsvägen och som härbergerat henne nästföregående natt. Hvarför hafva dessa så platt förtegat hvarifrån hon kommit och hvad hon tilläfventyrs sagt? Hafva de varit medskyldige i ett brott och mutade att det förtiga? Eller ha de allenast gapat i vädret, såsom dessa finska tjurskallar pläga, innan något i dem finner väg från ögonen till tungan? Jag skall låta skrifva till landshöfdingen öfver Nyland Knut Lilliehöök, att han granneligen efterspanar allt hvad denna saken rör i Karlshamn, eller hvad heter socknen?

— Karis.

— Nåväl, i Karis och långs hela kusten af Finska viken. Fru Beata skall dig intet anamma. Är du af adel och äkta börd, skall dig ske den heder dig tillkommer. Är du en fiskmås, den intet näste hafver, måste du i två år bida och, där som du är mig trogen, skall jag dig intet glömma hvarken med namn eller heder. Gå nu till din anvisade bostad, och kom sams med pigorna; de begära intet bättre, än att göra fru Beata förtret. Jag rider ut med furstinnorna; jag vill ock se Niemand rida, efter han kommit helskinnad, där Duvall ridit omkull.

Klockan nio red drottningen ut på sin Caballero med talrik svit och hälsades, hvar hon visade sig, af jublande folkskaror, som ännu gingo i segerrus. Niemand red bland eskorten i ny mundering och kallades tidtals fram till drottningens sida. Han såg mindre och klenare ut än i går; han var blek och sjuk: denna vinterresa hade kunnat knäcka en osårad man. Hans lilla figur väckte i början de långe lifgardisternes löje, hans gunst afund. Men knektarne hade förnummit, att pilten lärt rida hos Åke Tott. Detta var ett namn, som behöll sin klang hos alla Sveriges och Finlands ryttare. Att ha varit herr Åkes lärjunge, det var som ett silfverremtyg, det kastade glans öfver häst och karl. Niemand hade fått välja en häst i hofstallet; han hade förstått att välja den bästa, och han förstod att rida honom. Ingen onödig bravur, allt lugnt, säkert, sadelfast och behagfullt. Huru denna häst lydde tygeln! Lifgardisternes första löje förbyttes i undran; drottningen, själf så säker i sadeln, betraktade gossen med oförställdt välbehag. Han kunde rida, han.

Ridturen gick ut öfver bron till Norrmalm, Artillerigården och de då öde och obebyggda nejderna af Ladugårdslandet. Voro Stockholms bebyggda gator allt annat än lätt farbara, så mötte i dessa obanade, än sumpiga, än bergiga utkanter mera brydsamma hinder. Det roade Kristina att afvika från landsvägen, spränga uppför en bergklack eller sätta öfver en göl för att bry sitt kvinnliga följe, hvilket ej aflopp utan små missöden. Furstinnan Kristina Magdalena, som snart skulle stå brud, sjönk ned i en sumpmark och bärgades af fästmannen, markgrefven Fredrik af Baden-Durlach. Furstinnan Eleonora Katarina vrickade sin fot; hofjungfrurna togo omvägar kring oländiga ställen, blefvo efter och utskrattades. Vid Nybroviken stodo lämningar efter en gammal befästning. Kristina stannade vid en mur, som syntes omöjlig att öfverrida, och frågade sina kavaljerer, om någon vågade satsen. Unge Gustaf Bonde försökte; hans häst vägrade. Kapten Lorentz von der Linde, hemrest från kriget, företog en halsbrytande sats. Det gällde endast en tum lägre, men denna tum hade så när för alltid afbrutit den tappre kaptenens krigarebana och blifvande friherreskap. När han lyckligen framdrogs med en skråma i pannan under sin störtade häst, tvekade äfven de modigaste att förnya vågstycket. Lille Niemand red fram, sporrade sin häst i skarpt traf vid ruinens ytterkant, hoppade stående upp i sadeln och därifrån med ett saltomortale öfver muren. Ingen akrobat skulle ha gjort det bättre.

— Detta är danskonst, icke ridkonst, knotade kavaljererne.

— Gören det efter, gode herrar! skrattade drottningen.

Vid stranden af viken låg tunn is, och Kristina var i sitt öfverdådiga lynne. Hon red till iskanten, afdrog en ring från sitt finger och kastade honom utåt isen, så långt hon förmådde. Ringen rullade framåt, fördes af blåsten och blef liggande vidpass tjugu famnar från stranden.

— Hvem återhämtar min ring? frågade drottningen.

Några bland herrarne stego af och profvade isen med störar. Den befanns kunna möjligen bära ett sex års barn.

— Niemand är den lättaste; Niemand ut!

Men Niemand behagade icke; han satt orörlig i sadeln. Ifrig att vinna drottningens ynnest, framdrog en lättfotad fransk lutspelare vid namn Beschon bräder från stranden och begynte utlägga en gångbro. Han hade kommit så nära ringen, att han nästan kunde räcka den med sin utsträckta arm, lutade sig framåt, sträckte sig, töjde ut sig ... slutligen fattades blott en handsbredd. Då hade Beschon öfverskridit jämviktslagarna och låg sprattlande insjunken mellan den krossade isen.

Två motsatta rop hördes bland åskådarne; det ena högljudt: till hjälp! det andra anständigtvis dämpadt: till botten med musikanten! Beschon var icke väl tåld för sin inställsamhet och för sin gunst hos furstinnan Eleonora Katarina, som sedan fick ångra denna bevågenhet.

Några af sviten sprungo ut på bräderna och lyckades, ej utan fara, rädda fransmannen. Våt och frysande befann sig Beschon ej förr på det torra, innan han i denna sorgliga skepnad gjorde sin underdåniga reverens för drottningen.

— De votre majesté le très humble serviteur!

— Ja, jag ser nog, att Beschon är våter — svarade Kristina med ohejdad munterhet — men hvar är min ring?

Den olycklige, han hade glömt ringen, såsom man i farans stund glömmer allt utom räddningen. Han var förekommen: den lille sergeanten hade slingrat sig mellan hans räddare, uppfångat den kungliga underpanten från ett flytande isstycke och framräckte den nu på sin värjspets med en honnör för drottningen.

— Ja, hvad vill ni jag skall göra, min käre Beschon? sade drottningen, allt i sitt muntra lynne. — Äran är den tappres, men vinsten den klokes. Ni täckes mottaga min beundran och sergeant Niemand min ring.

Efter detta lilla äfventyr återvände ridsällskapet i sporrstreck till slottet, där middag för alla serverades vid den kungliga taffeln. Det säges, att aptiten vid denna måltid varit en sådan, som man endast erfar efter en forcerad ridt i novemberkyla och sträng blåst, med en ung drottning och ett förlofvadt par i spetsen för kavalkaden.

Efter måltiden lät drottningen inkalla sergeant Niemand och Hagar Ring. Sergeanten öfverraskades af frågan:

— Ditt namn?

— Urban Niemand, sergeant ...

— Ja, jag vet. Jag vet också din ålder och din födelseort. Men hvarifrån fick du namnet Urban? Det är icke brukligt hos oss.

— De sade, att det var efter påfven.

— De? Hvilka de?

— Nunnorna, som döpte om mig i Ingolstadt.

— Hvad? Är du omdöpt till katolik?

— De sade så. Jag vet ingenting.

Kristina brusade upp.

— Du eländige affälling! Vara sexton år, ha fått en kristelig uppfostran, tjena med utmärkelse i min tappra här och låta omdöpa sig till katolik! Vet du då inte, att den, som sviker sin tro, han sviker sitt samvete, sin ära, sitt fädernesland och är icke värdig att tros af en hederlig man! Min Gud, vara lutheran och bli katolik! Det är ju att gå från dagsljus till blinda natten. Huru kom du till en så ömkansvärd villfarelse?

— Jag var sårad och sjuk. Jag lät dem göra med mig, som de ville.

— Hans uppfostran bland herr Åke Totts ryttare var allt annat än kristelig, vågade Hagar tillägga.

— Nå — fortfor Kristina lugnare — har du inte känt någon längtan att återvända till den sanna evangeliska läran? Vet du inte, att vi strida för vår lutherska tro mot påfven och djäfvulen? Blygs du inte att öfvergifva den tro, för hvilken salig konungen gick att i marken dö?

— Jag skall gärna vara lutheran, om ers majestät befaller.

— Befaller? Kan man befalla tron? Jag kan befalla dig att gå i döden som ärlig knekt, men jag kan inte befalla dig att tro en prick i katekesen, om inte Gud och din själs frälsning befalla dig det ... Han anser mig för en påfve, den där! Jag vakar om nätterna för att vederlägga de reformertes villfarelser, och så låta mina egna knektar döpa om sig till papister! ... Hur var det stället, Hagar, som du citerade från Petri Ravennelii Bibliotheca sacra?

Hagar uppläste ur minnet ett latinskt citat mot katolikerne ur denne då berömde teologs stridsskrifter.

— Ja, är det inte så? Cæcos cæci curant, insanos insani[4] ... Men han förstår inte latin, den stackaren, din broder ... Niemand, jag skall tala vid hans vördighet Johannes Matthiæ, att han upplyser ditt mörka förstånd ... Hvem var din fader?

Ynglingen teg.

— Vet du det inte? Jag skall säga dig det. Din fader var en officer, som öfvergifvit sin hustru. Öfvergif aldrig en kvinna, Niemand, åt hvilken du gifvit ord och löfte! Det är en dödssynd; det hämnar sig på dig och dina barn. Vet du ingenting om dina föräldrar?

— Han sade, att jag var hans dotterson.

— Hvilken han?

Kristina blef otålig. Hon hade nu fått en gåta att utreda, hvilken lifligt upptog hennes tankar, tilldess att den skulle undanträngas af en annan.

— Han, som de kalla Ruben Zevi i Regensburg. En jude.

— De Geer känner honom. Den rikaste ockrare i Europa. Judarne ha två meriter: klokhet och pengar. Och du skulle vara Ruben Zevis dotterson? Hvaraf visste han detta?

— Af ett porträtt och en bröstnål. Det var den, som grefvinnan Brahe gaf mig på Lavila. De hade stulit nålen från mig, när jag låg död i Neunburg, och juden gaf mig honom tillbaka.

— I Neunburg? Visa mig nålen!

Niemand nödgades anlita Hagar, ty nålen var insydd i liftröjan under hans kyller. Under denna toilettfråga, som utagerades bakom en skärm, begynte det mörkna. Kammartärnan Fiken inträdde för att tända lampan, men anvisades att vänta i förrummet. Kristina betraktade i skymningen den fint arbetade silfverliljan.

— Hvilket utsökt arbete! Hvar har grefvinnan Brahe fått denna nål?

— Vet icke. Tror af herr Åke ... Generalmajor Slange har känt min far ... Det var min far, som red öfver honom, skyndade Niemand att tillägga, vid hågkomsten af de sista ord han trodde sig hafva hört från Slanges läppar.

— Din far lefver! Hagar, sätt upp en promemoria på allt hvad din bror vet om nålen och juden! Vi ha fått korn på vargspår och räfspår. Hade jag nu denne jude i Stockholm! ... Sergeant Niemand! Du har blifvit sårad i Neunburg och sårad vid Breitenfeld. Fältmarskalken har hedrat dig med ett befäl vid mycket unga år. Du har framburit en segertidning och ... du rider ej illa. Begär en nåd af mig ... under villkor, att du återgår till lutherska läran!

Sergeant Niemand teg under styf militärisk honnör. Hvad skulle han begära? Han hade ju i rikt mått allt hvad han önskat. Efter en stunds förlägen tystnad trodde han sig ha funnit ett lyckligt påhitt.

— Eders majestät, sade han, var så nådig och gif Hagar en bok! Hon är kär i böcker.

Åter skrattade Kristina, såsom man skrattar vid sexton år.

— Är du icke den gossen, du, som satt under gökträdet och begärde få lefva tills han dör? En bok åt Hagar? Semlor åt bagarebarn? Har hon inte hyllorna fulla? Men Hagar skall få en bok. Välj, bokmal! Hagar, hvem hedrar du med ditt snillrika val: Cicero eller Plato?

— Jag tackar underdånigst. Om nådig fröken kan umbära vulgata ... Det är underliga bilder ... Jag har aldrig ägt en bilderbok.

— Jag berömmer inte din smak, men tag vulgata med Adams refben och alla de sju vredesskålarna ... allenast du inte gifver dig till papist, som din bror ... Begär du ingenting för dig själf, Niemand?

— Jag begär att få dö för ers majestät, svarade gossen okonstladt, utan aning om den ridderliga courtoisin i dessa enkla ord.

Sveriges unga drottning kände sig ett ögonblick rörd. Måhända tänkte hon på de många tusenden, som nu för hennes ära, hennes makt, hennes rike föllo på slagfälten eller tynade bort i fältlasaretterna. Hon räckte sergeanten sin hand att kyssa. Därpå yttrade hon i skämtande ton:

— Lycklig du, som får strida under en sydligare sol! Se, vår korta novemberdag lämnar oss redan i mörker. Och där ... där är stjärnan, som lyser öfver oss tre! Jupiters stjärna! Tre kronor, men ett lejon!

Och den stora klara stjärnan lyste in genom det mörka slottsfönstret på hafvets flytande spån, på fältens blödande fåle, på Sveriges rikes krona öfver en otamd flickas glänsande panna. Några korta minuter såg hon dem alla tre — hon, som icke var kärleken, endast makten — och därefter skulle de åter droppa bort i det okända fjärran, växlande, såsom hon, sitt läge vid horisonten.

10. Den vandrande juden.

Jag skall skicka dig rosor från det heliga landet.

På senhösten 1642 kom ett rykte i omlopp på flera orter i södra Finland, att man sett den vandrande juden. Sagan om Ahasverus, Jerusalems skomakare, som vägrade frälsaren att hvila vid sin port på vägen till Golgatha och därför dömdes att vandra utan ro till tidernas ände, hade uppkommit i sextonde seklet och finnes omständligt berättad af en okänd författare, I. H. R., som därom utgifvit en skrift, daterad Reval den 11 April 1604. Enligt denna berättelse har den vandrande juden blifvit sedd och vidtalad af många vittnen i Hamburg om vintern år 1547, i Madrid år 1555 och, tid efter annan, i flera länder, såsom i Ryssland och Polen, samt nämnda år 1604 äfven i Reval. Under trettioåra kriget sades han hafva uppträdt på många orter i Tyskland. Alla soldater, som på denna tid återvände från kriget till hemorterna, visste berätta om Jerusalems skomakare, och några påstodo sig själfve ha sett honom.

När därför i November 1642 en lång, hvithårig gammal man af främmande utseende, dräkt och tungomål oförmodadt visade sig i staden Ekenäs, var det ganska naturligt, att folket trodde sig igenkänna den vandrande juden. Han kom såsom uppstigen ur hafvet, man visste ej huru och hvarifrån, ty sjöfarten var redan slutad för detta år, och is låg vid stränderna. Väl trodde sig någon ha sett en Danzigerskuta i den månljusa natten lägga till vid en utkant af hamnen och snart åter afsegla. Men hvartill behöfde den vandrande juden ett fartyg? Var det icke en småsak för honom att gå öfver hafvet?

Den främmande gamle mannen, som åtföljdes af två tjenare, lika underligt klädde och lika tystlåtne som han, tog in i ett härberge, åt en tarflig måltid som andra dödliga och begaf sig därefter på besök till prästen. Där begärde han att få genomse förre kyrkoherdens, mäster Sigfrids, efterlämnade papper, och då dessa mest innehöllo stjärntyderi, som ingen annan förstod, var det tydligt, att Jerusalems skomakare sökte läsa i stjärnorna slutet på sina vandringar. Följande morgon var han åter försvunnen, efter att hafva frikostigt betalat sitt nattläger, hvilket visserligen var mera oförväntadt af en skomakare och en jude.

Nästan vid samma tid — alldeles på samma tid, påstod folket, ty hvarför kunde ej den vandrande juden uppträda samtidigt på flera orter? — visade sig den obekante i Karis. Aftonbrasan sprakade i den stora spiseln på Kaskas torp, där Dordej tillredde kvällsvarden, flitigt rörande i en gryta med kokande välling. Från grytan uppsteg likväl icke nu den behagliga ånga, som är hungriga barns förtjusning i en fattig torpstuga; det var någonting obehörigt däri, det var den tydliga tillsatsen af hälften bark i mjölet. Åkern hade gifvit missväxt, fogden hade utpantat resterande spannmålskappar; kriget, kriget utkräfde sin tribut utan förskoning. Dordej var samma hurtiga, aldrig rådlösa moder för en talrik barnskara, som alltid förr. Hvarför beskärma sig öfver hälften bark? Det fanns andra, som åto rena barken, och brodden lofvade nästa år bättre skörd. Thomas slöjdade med sin enda arm en slädmede; det gick illa och långsamt, yxan var slö, knifven tog ej så jämna spånor som förr. Äldste sonen Tommu spjälkte ett stycke furu till pärtor. Äldsta dottern Sigfrida spann. En yngre syster kardade ull. Mannu täljde pilar. De mindre barnen gjorde sig hårlockar af hyfvelspån. Mörker och fattigdom sågo in genom stugans enda fönster, men de sågo ett folk, vant att försaka.

Det begynte snöga därute. Dörren öppnades; en underlig, gammal man inträdde, hvit af snö, och efter honom två tjenare. Tiderna voro osäkra. Thomas såg upp från sitt arbete och ställde yxan bredvid sig. Dordej upphörde att röra i grytan. Främlingarne förstodo, att de ej voro välkomna efter mörkrets inbrott.

Den ene af tjenarne, hvilken tjenstgjorde som tolk, anhöll i sin husbondes namn om härberge för natten.

— Vi komma långväga för viktiga ärender, äro nöjda med litet och betala väl.

Dordej fortfor att röra i grytan.

— Gå till Nyby här nära intill! Vi ha fattigt och trångt. Ungar finnas i alla kråkbon.

Tolken växlade några ord med sin herre. Han lade på stugans enda bord ett pass på främmande språk och bredvid detta ett guldmynt.

— Vi äro hederligt folk och betala ett nattläger af halm så som andra betala en herresäng.

Dordej såg på främlingarne, såg på Thomas; ett guldmynt är mycket för den, som blandar bark i sin mjölvälling. Thomas slöjdade på slädmeden och lyfte ej sina ögon från golfvet. Yngsta barnet började gråta.

— Det är bäst, att ni gå till Nyby, återtog Dordej.

Tolken fortfor att växla ord med den gamle mannen, som objuden satt sig ned på en bänk.

— Min husbonde säger, att han har en hälsning till eder från Urban Niemand.

Dordej förblef likgiltig. Hon kände ingen med detta främmande namn.

— Han, som är född i eder stuga. Han, som från eder kom till herr Åke Tott. Han, som sköt ihjäl en karl och rymde till Tyskland. Han, som hade en tvillingssyster. Han, hvars mor dog här i torpet.

— Far, far! utropade Dordej och lyfte af förvåning slefven, hvars innehåll dröp i elden. — De bringa budskap från Bennu och Hagar!

Barnen trängde sig nyfiket fram. Hvem mindes ej Hagar!

— Min husbonde säger, att han är en släkting till den olyckliga unga kvinnan, som dog här i torpet, och att han vill uppväga hvarje underrättelse om henne med guld.

— Sitten ned!

Och Dordej aflyfte grytan, rödjande plats för främlingarne. Allt i den sorgliga natten för sexton år sedan stod så lifligt för hennes minne, som hade det varit i går. Desse resande måste få härberge, om hon ock själf skulle sofva på kalla vinden. Kunde man ej tillreda sofplatser på golfvet? Tommu anskaffar halm. Sigfrida springer till Nyby efter en rökt fårboge, rent rågbröd, smör och mjölk: detta hade man råd att betala i morgon. Till mannen, som lät henne råda, hviskade Dordej: jag lägger i natt ej ögonen till.

Efter en mycket olika aftonmåltid för gäster och värdsfolk, uppstod med tolkens tillhjälp ett samtal, som ofta afbröts af den gamle främlingens frågor och klagan. Dordej hade godt minne och godt munrede. Hon omtalade allt hvad hon upplefvat under den natten, när mäster Sigfrid, Lydik Larsson och tatterskan gästade Kaskas torp. Så såg tiggerskan ut, så talade hon, så stapplade hon fram de få stegen från dörren. Och här, här bakom väfstolen sjönk hon ned på halmen för att aldrig mera stå upp.

— Red mig ett läger där! afbröt henne den gamle. — O, min Ruth, mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn, du den fagraste af Sarons blomster, du den renaste af allt som på denna syndiga jord skådat upp mot himmelen ... här skulle du dö, så ensam, så fattig, så öfvergifven!

Och han kastade sig, öfverväldigad af sin sorg, på det hårda golfvet, kyssande gång efter gång den grofva planka, på hvilken hans älskade barn hade utandats sin sista suck ...

Följande morgon besökte han med Thomas och Dordej Karis’ kyrkogård. Ingen vård, intet kors angaf den graf, där den okända i tiden blifvit gömd och glömd i ett hörn af de dödas nattläger, där de vänta på morgonen. Några vissnade löf och en tunn drifva, såsom af frusna tårar, betäckte den okändas hviloplats i en främmande jord. Alla förnämligare döda lågo begrafna under kyrkans golf. Den trånga kyrkogården öppnade sina kamrar blott för de fattiga, de ringa, de, hvilka, sittande lägst vid jordens gästabud, vänta upphöjelsen ...

Främlingen kastade sig ned och kysste drifvan, såsom han kysst golfplankan. Det var som om drifvans frusna tårar hade smultit för denna brännande kyss. Därefter uppstod han, tryckte i Dordejs hand en tung börs och sade:

— Hon var en Israels dotter. Jag vill icke förnärma dig, goda kvinna, som varit barmhärtig emot den öfvergifna, men du förstår, att en af oss icke gärna hvilar ibland de oomskurne. Lofva mig att omhägna denna platsen med en mur af huggen sten och plantera därinom rosenbuskar, hvartill jag i vår skall skicka dig telningar från det heliga landet. Israels Gud föröke i välfärd dig och ditt hus, såsom David säger i 37:de psalmen: »den barmhärtiges säd skall varda välsignad!»

Främlingarne fortsatte resan västerut. I deras pass hade Dordej läst det underliga namnet Ruben Zevi. Judar! Dordej korsade sig; man brukade ännu korsa sig här i landet. Hvem kunde en så gammal jude vara, om icke Jerusalems skomakare? Och han hade gästat i Kaskas torp — han, som lefvat i sextonhundrade år — han, som sett frälsaren — han, som förvägrat Guds Helige att hvila under bördan af korset — han, som gick fridlös kring jorden från släkte till släkte! Och denne fridlöse gengångares dotter låg här begrafven; hon kunde ej ha varit mycket yngre än sin fader, fastän hon sett ut att knappt vara tjugu år gammal! Bennu och Hagar voro barn af en så förunderlig släkt! Och hon, Dordej, hade fått penningar för att plantera rosor från det heliga landet på en gengångerskas graf! ... Hvad skulle hon göra? Hon lät den tunga börsen falla i snön och såg, rådvill emot sin vana, på Thomas.

Thomas upptog börsen och undersökte betänksamt dess innehåll, om det kanhända luktade kristet blod eller tilläfventyrs var de dödas ben. Det var blanka guldmynt till en mängd och ett värde, som vida öfversteg de höge herrarnes engång så välkomna gåfvor för barnens uppfostran. Aldrig hade den fattige torparen ens i drömmen sett en så oerhörd skatt. Nu kunde de kläda barnen, skicka dem i skola, äta rent rågbröd. Nu kunde de köpa Kaskas torp ... Nu kunde de köpa Nyby gård! ... Endast myntet var äkta?

Frestelsen var stark. De stodo kvar på den snötäckta kyrkogården, vinden hven i de löflösa trädens grenar, bonden från Nyby körde förbi dem på landsvägen med råg till kvarnen. Slutligen sade Dordej:

— Vi gå till prästen!

Och de gingo den väg, som så mången i detta land gått före och efter dem under samvetets bekymmer och rådvilla frågor i timliga och eviga ting — de gingo till prästen för att begära råd. Under vägen uppstod en ny betänklighet. Om vi yppa för prästen, att vi nu äga så mycket penningar, skall fogden pålägga oss tredubbla gärder, länsmannen skall anställa räfst hos oss, ingen skall tro, att vi åtkommit ärligt en sådan skatt. — Låt mig råda! — afgjorde Dordej beslutsamt, i det hon uttog ett guldmynt ur pungen och gömde det öfriga försiktigt i kjolsäcken.

När det gällde vidskepelser, stodo blott få af Finlands präster vid denna tid upphöjde öfver sitt folk. Den gamle kyrkoherden Petrus Matthiæ Tavia, som Dordej förut med så liten framgång rådfrågat, var nu lika öfvertygad som hon, att den vandrande juden uppenbarat sig i Karis. Detta betydde något, det var ett järtecken. Nästa söndag måste där läsas i kyrkan en förbön för den olycklige vandrarens själaro. Hvad angick det guldmynt, som Dordej framvisade, fann kyrkoherden rådligast att hellre förära det åt socknens fattiga, än att besmitta sina händer med något så misstänkeligt.

— Här är icke mången i socknen fattigare än vi själfva, vågade Dordej invända.

— Så gif guldpenningen åt kyrkan, och Herren skall från åkern gifva eder dubbelt igen, svarade prästen, ej utan en kvarlefva af den katolska tidens föreställningar om fromma gåfvors nytta för saligheten.

De två makarna gingo lika rådvilla som de kommit. Gifva åt kyrkan? Kyrkan var rik, medan de åto bark. Det vardt en hård strid mellan Mammon och Dordejs samvete.

— Vördig far begär nageln af lillfingret; visste han af de stora pengarna, skulle han begärt hela armen. Men Skriften säger, att Herren gifver födan åt korpens ungar. Har han nu gifvit oss ungarna och lägger födan bredvid dem, hvarför skulle vi låta dem svälta? Jag skall säga dig något, Thomas. Vi göra med denna penningen ackurat som prästen sagt, så får Gud sitt. Därnäst taga vi en annan penning ur pungen, köpa oss råg och låta barnen äta sig mätta. Skam få min tunga, om detta är synd. Resten låta vi ligga orörd i kistan, tilldess vi få bättre besked.

Icke långt efter besöket i Karis uppenbarade sig den vandrande juden i Åbo, öfverallt sökande spåren efter två barn, dem få eller ingen kände. En kvarblifven tjenarinna hos den bortflyttade presidenten Kurck ledde honom till spåren af en besynnerlig flicka, som bott hos presidenten, läst hos professorerne och på hösten följt sin beskyddare till Sverige. Juden var outtröttelig. Han gick till de lärde, till Martin Stodius, mystikern, som undervisat Hagar i hebreiska och naturkunskap, till Johan Terserus, den sedan så vidtberömde och vidtklandrade biskopen, som undervisat henne i latin och grekiska, till Simon Kexlerus, som invigt henne i den högre matematiken. Desse lärde herrar berättade honom förunderliga ting. Stodius antog en spiritus familiaris, som lärde flickan förstå en bok, så snart hon öppnade den. Kexlerus förklarade sig hafva stått svarslös för hennes matematiska bevis. Terserus, den skarpsyntaste, anmärkte skrattande, att flickan var ett phænomenon, som dock till slut intet annat betydde, än ett ingenium velox, en ungdom med sällsynt snabbfyndighet.

Årstiden var den ogynnsammaste, och likväl unnade sig den vandrande juden ingen rast. En dag var han försvunnen från Åbo, såsom han försvunnit från andra orter, och icke långt därefter uppenbarade han sig i Stockholm. Huru han kommit öfver det mörka, stormiga, isiga hafvet, visste ingen. En möjlighet var, att han lyckats bana sig väg öfver Åland med en af dessa oförvägna isbåtar, hvilka seglade öfver de öppna fjärdarna och drogos öfver de frusna. Men vid denna årstid behöfde posten stundom månader för att komma till Stockholm. Och hvartill behöfde Jerusalems skomakare båt? Han drog sina sjumilsstöflar på och gick öfver hafvet.

11. Slottsbranden.

Komma från Breitenfeld och stupa i Stockholms slott!

Äfven den mest kunskapsälskande unga drottning kan icke alltid begrafva sig i folianternas lärdom. Den nya bokvårderskan fick erfara hvem hon tjenade. Mer än en vecka förgick, utan att Hagar såg en flik af sin herskarinnas klädningsfåll i lärdomens rustkammare, där hon förtecknade böckerna och så ofta glömde allt för det omotståndliga behaget att fördjupa sig i en förr okänd författares nya tankegång. Ingen fisk känner sig så hemmastadd i en kristallklar sjö, som Hagar Ring i drottning Kristinas bibliotek. Hon glömde mat, dryck och sömn, sällskap och hofskvaller för att frossa i det öfverflöd af kunskap, som på dessa hyllor endast begärde att anlitas. Hon glömde drottningen, fru Beata, sin bror, det förgångna, närvarande och tillkommande. Hon lefde i böckerna; hon lärde så mycket mer, emedan hon fick vara fullkomligt ostörd. Ingen tycktes bekymra sig om hennes tillvaro i denna ensliga fristad. Kammartärnorna och hofpigorna hade omhuldat henne med sin gunst af det naturliga skäl, att hon stod i ogunst hos allas buse, fru Beata. Alla täflade att omgärda henne med en beskyddande mur af pigkammarens vakt. Och pigkammaren i ett hof är också en stormakt. Det var den lyckligaste tid som Hagar genomlefvat.

Drottning Kristina hade glömt doxa och alla teologiska stridsfrågor för det furstliga biläger, som skulle firas i slottet den 27 November. Hennes kusin, furstinnan Kristina Magdalena, skulle förmälas med markgrefven Fredrik VI af Baden-Durlach — en förbindelse, från hvilken, i långt senare tider, två svenska konungahus härstammat: det Holstein-Gottorpska och Oskar I:s gemål Josefina. Man har ännu kvar förteckningen på de inbjudne till detta bröllop: det var allt hvad Sverige då hade förnämt och lysande hemma hos sig. Hela hofpersonalen och den unga drottningen själf voro lifligt upptagna af tillredelserna till denna kungliga familjefest, som skulle blifva en illustration till andra segern vid Breitenfeld och borde firas så lysande som möjligt. En ung pommersk arkitekt, Nikodemus Tessin, uppgjorde ritningar till nya, smakfulla dekorationer efter mönster från franska hofvet. Statsfruarna togos till råds för kostymerna, kammarjunkarne utsändes på beskickningar, furstinnorna Marie Eufrosyne och Katarina Eleonora kallades gång efter gång till drottningen för att med henne och Ebba Sparre öfverlägga om toilettfrågorna. Hofskräddare, sömmerskor och alla slags handtverkare genomvakade sömnlösa nätter. Allt var i rörlig brådska, allt utom det tysta, fridlysta biblioteket.

Den 25 November om aftonen, två dagar före bröllopet, var ett »värdskap» i slottet för brudparet, motsvarande ungefär tyskarnes så kallade Polterabend. Hagar satt ensam vid sin lampa och en praktfoliant, när hennes dörr sakta öppnades och framför henne stod hennes förra beskyddarinna, presidentens gemål, fru Sofi De la Gardie.

— De äro upptagna af dansen därnere — sade beskyddarinnan med nedlåtande välvilja — jag begagnar tillfället att se huru min bokmal befinner sig i sin nya ställning. Jag förstår: som en fluga i sirapskrukan. Hvad är det du läser? Aristoteles!

— Hvad ers nåd är god! utropade Hagar, kyssande presidentskans fina, behandskade hand. — Och hvad jag varit otacksam ... att icke uppvakta, icke tacka ers nåd, sedan jag fick tillstånd att tjena drottningen! ...

— Du vet, Hagar, att jag önskar ditt bästa. Törhända var jag en tid nog sträng mot dig, men du tog mitt hjärta den förskräckliga natten på sjön. Är du lycklig, mitt barn?

— Så lycklig, ers nåd, så lycklig! Drottningen är så nådig, alla äro så goda mot mig.

— Det gläder mig, och jag önskar, att det må fortfara. Men jag vill ej dölja för dig, att drottningen är af ett ombytligt sinnelag ... som du själf ... och desto mera lättretlig, emedan hon är ung och ej lärt att böja sig, såsom du lärt. När man är bestämd för en krona, är det förlåtligt, om man stundom känner sig otålig att bära henne.

— Hon skall blifva stor, ers nåd! Hon är redan stor!

— Därom är intet tvifvel. Men äfven de största bland dödliga ha sina svagheter. Vet du också, att drottningen icke tål någon jämlike?

— Jag vet det, ers nåd.

— Icke ens i lärdom ...

Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.

— Godt. Du vet det nu. Det tör hända, att fröken Kerstin icke läst Aristoteles. Rätta dig därefter!

— Ja, ers nåd.

— Din ställning är farlig. Vid ett hof afundas man alltid nykomlingar, besynnerligen en fattig och okänd, utan namn, utan börd. Du har en mäktig ovän.

— Ack ja, ers nåd. Men fröken har lofvat beskydda mig mot fru Beata.

— Lita ej för mycket därpå! I hvilken ställning står du till jungfru Ebba Sparre? Du vet, att hon har drottningens hjärta och öra.

— Jungfru Ebba har icke varit oblid mot mig. Jag har två gånger tjenstgjort i hennes ställe.

— Ett rykte är utspridt, att du skulle vara besläktad med vår familj. Det kan icke vara från dig det utgått?

— Så otacksam är jag icke, ers nåd. Det är ett missförstånd af riksrådet Skytte, som hört, att hans nåd presidenten stått fadder åt mig.

— Emellertid har fru Beata frågat presidenten därom. Han ansåg ej nödigt att säga henne allt, men han kunde ej undgå att förneka frändskapen. Du vet således, kära barn, att du bör vara dubbelt försiktig, emedan din börd med all flit efterspanas. Farväl. Min dotter Ingeborg väntar mig. Gud skydde dig. Och skulle något hända, har du en tillflykt hos dina gamla vänner.

Hagar blef allena. Aristoteles nödgades vika för tanken på stjärnan, två namnlösas enda fäste i himmelen och på jorden. Hon syntes ej denna kväll; hon var skymd af tunga snömoln. Det blåste hårdt. En hvinande storm gnisslade i slottets åldriga tornluckor och öfverröstade musiken i danssalen, hvarifrån svaga ljud stundom förnummos till Hagars bostad i västra slottsflygeln midtemot den så kallade balettsalen. En känsla af öfvergifvenhet smög sig ut från den matt flämtande lampan, hvars olja tog slut och spred en lukt af någonting brändt öfver det halfmörka rummet. Det var lampan som osade. Hagar ville gå ut för att hämta ny olja. Hon kunde lida ensamheten, men icke mörkret; mörkret är ensammare än tanken, mörkret är okända faror; äfven det minsta ljus är ett tröstande sällskap.

Med oljekannan i handen kastade Hagar en blick genom fönstret, som vette mot lilla borggården. Där rörde sig otydligt betjening och lyktor. Men hvad var detta i södra tornet? Det liknade icke skenet af ett ljus, och det kunde icke vara en reflex af månen; man hade ju nedan. En så klar ljuspunkt ... nästan som eld?

Hagar stannade, fängslad af denna bländande ljuspunkt, som uppflammade i mörkret, allt klarare, men så tyst, så obemärkt ... så hemlighetsfull ...

Nu kom där en skugga, som skymde ljuset, försvann och kom mörkare åter. Var det rök? Det liknade rök ... Ja, det var brand, det var eldsken ... i denna storm!

Ingen tycktes gifva akt på skenet, upptagna, som alla voro, af banketten och dansen. Hagar störtade ut; trappor och rum i närheten voro toma; alla trängdes i festvåningen. Nederst i trappan mötte hon en kammartjenare med en bricka.

— Det brinner i södra tornet! ropade hon.

Karlen skrattade. Han hade tömt halfdruckna bägare och var otillräknelig ... det största af alla felsteg i drottningens tjenst.

Hagar sprang vidare, utan att veta hvart, och kom till ett kök i nedra våningen. Här var brådska: supén skulle serveras efter dansen.

— Det brinner i södra tornet!

— Dumheter!

Man jagade bort henne med okvädinsord.

Skulle hon icke möta en klok människa? Hon sprang vidare, trefvade sig fram genom obekanta mörka gångar i den vidsträckta gamla byggnaden, fann en dörr, öppnade den och stod i ett mörkt rum invid högvaktens corps de garde på nedra bottnen, under ståthållarens bostad.

— Det brinner i södra tornet!

— Hvar? Här ofvanför? frågade en röst, och Hagar igenkände sin bror, sergeanten.

— Skynda dig, alarmera vakten. Jag vet ej hvar jag är, men i södra tornet är eld.

I blinken alarmerades vakten. Hagar tänkte på drottningens dyrbara bibliotek och sprang åter upp. En tydlig brandlukt var redan märkbar i trapporna.

Larmklockan gjorde ett obehagligt afbrott i dansen. Man ville i början ej tro på någon fara: elementerna måste ju blygas att angripa en konungaborg. Men elementerna hade icke blygts att år 1616 nedbränna Åbo slott öfver Gustaf II Adolfs hufvud, medan han gästade slottet. Röklukten och den hvinande stormen öfvertygade snart de danslystne, att nöjet måste vika för en allvarsam kamp om konungaborgens tillvaro.

Medan de fleste bland gästerne i förvirring skyndade ut att uppsöka ekipager och öfverplagg, stannade några kvar för att biträda vid släckningen. Den unga drottningen visade sig modig och rådig. Hon anförtrodde åt ståthållaren Klas Fleming bärgningen af räknekammaren med rikets förnämsta klenoder, som där förvarades, men förbjöd att rubba hennes egna rum. Fru Beata vågade göra invändningar.

— Till mig kommer icke elden, svarade Kristina trotsigt.

Faran var dock öfverhängande stor. Det första lilla eldskenet, uppkommet, man visste ej huru, i ett af betjeningens rum i det smala södra tornet, takvåningen, växte hastigt i glans och skymdes därpå af tjock rök. Lågorna bräckte ett fönster, slingrade sig ut, slekte taklisterna, smögo sig uppför tornspiran och dröpo därifrån ned på koppartaket. Samtidigt buros de af stormen till det stora, massiva, sydöstra tornet, som gränsade till drottningens flygel, och hotade att uppsluka denna flygel med dess praktvåningar, hvarigenom hela slottet skulle varit förloradt. Allt uppbjöds således för att rädda detta torn. Klas Fleming var öfverallt. Han anordnade kedjor af vattenlangare allt ned till strömmen, soldater, hofbetjening och tillströmmande folkskaror. Vattenämbar gingo ur hand i hand, sprutorna öste hela strömmar öfver det brinnande taket. De modigaste bland knektarne skickades från de inre trapporna upp i tornet, men drefvos tillbaka af röken och lågorna. Stormen låg hårdt på och tycktes gäcka alla ansträngningar. Endast det höga, massiva tornet Tre kronor stod där i sin väldiga storhet, klart belyst af branden och trotsande lågorna.

Nu stod fru Beata ej mera att hejda. Hon rusade upp i drottningens rum, åtföljd af så många pigor och kammartjenare, som hon i hast kunde öfverkomma. Där begynte ett af dessa förstörelseverk, som man endast bevittnar vid bärgning under en eldsvåda. De dyrbara skåpen, kistorna, borden, fåtöljerna, klenoderna, hofdräkterna, toilettsakerna, ända till linnet och tvålarna, skulle utbäras och sammanföstes i högar, fläckades, sönderslogos, kastades hit och dit under förvirringen. Minsta delen hamnade på en säker plats; armar saknades eller förhindrade hvarandra. Skåpen blefvo liggande kullstjälpta i trappan och stängde utgången; öfverallt snafvade man öfver nedryckta sängomhängen, fönstergardiner och hundrade obeskrifliga ting, som vid sådana tillfällen ligga i vägen just där de ej skola ligga.