FÖRSTA DELEN. NATTENS BARN. (continued 3)

Dordej sade:

— Du mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn! Räfvarna hafva sina kulor och fåglarna sina nästen, men en vet jag, som före dig icke hade en sten att luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall honom dina vägar, och han skall finna också åt dig en kvist att sitta på!

— Inte ledsen nu! bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.

12. Åbo akademi.

Där bo bestier!

Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock stundom solen. Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.

Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att statuera en academia och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur krigets hungriga gap. När hans academia ändtligen kom och funderades genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.

Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd öfver denna märkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit allt, icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men akademin har varit och är oberäkneligt mycket för ett land, som i sin politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens höjder stigande folkandens första vingar.

Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen, äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.

Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande hufvudstad.

En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer. Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af slottskanonernas och pukornas dån, utan ock genom den imponerande eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mången veteran från Breitenfeld och från Lützen.

Det oansenliga akademihuset, gymnasiets förra lokal i skuggan af domkyrkan — fem kalla och låga rum — var praktfullt smyckadt med purpurfärgade tapeter och mattor. Här skedde musik, tal af grefve Brahe, fundationsbrefvets uppläsande, prokanslers och rektors beklädande med deras insignier, sång, tal af två professorer och slutligen en students, unge Johan Stålhandskes, »gratulatoria oratio med synnerlig lyckönskan».

Därefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder på kyrkogården närmast utanför, muskötsalvor af kavalleri och infanteri samt höga fröjderop af den till tusendetal församlade folkmassan inom och utom kyrkan. »Gud och hela naturen, säger Wexionius, syntes hafva förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften förblef klar och mild, utan en ljufvelig fläkt, som framdref de smyckade farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel. Pukor och trumpeter ljödo från vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar.»

Dagen afslutades med en bankett på slottet, en middag, där alla på hennes kungliga majestäts bekostnad »blefvo härligen tracteradhe och plägadhe» vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berättelsen därom tiger, torde få antagas, att gästerne efter nio timmars oafbrutna mödosamma vandringar, båtfärder, tal, predikningar, musik och krigsdunder från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen icke saknade aptit att göra heder åt kronans anrättningar. Två dagar därefter uppförde akademins förste unge medborgare i det större auditoriets sal ett sedelärande skådespel, kalladt »Studenterne», däri framställdes »huruledes somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andra bestå dem allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumliga, ohörsamma, förlorade» o. s. v.

Den ståtliga invigningen kunde förliknas vid ett rikt bröllop i fattigmans hus. I dag öfverflöd på alla lyckans håfvor, i morgon en hård brödkant, en skopa vatten. Akademin var så fattig, att när arrendet icke inflöt från de till dess underhåll donerade, ofta själfva utblottade krono- och skattehemmanen, fingo lärare och lärjungar hjälpa sig bäst de kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som ännu, fastän allt knappare, fanns att tillgå i penningens ställe, var kronans räntor och jordagods. Därmed aflönades mången gång officerare och tjenstemän, därmed betalades skulder, därmed underhöllos de tre akademierna i Upsala, Dorpat och Åbo. En ny akademi var ett nytt gapande hål i en tom rikskassa. Hvarför kunde ej akademin, ett sekularverk, invänta freden? frågade rikshushållarne. Ja, hvarför kunde ej det fattiga, mörka torpet invänta julmorgonen utan ett ljus i fönstret? Per Brahe hade redan besvarat frågan till Jöns Kurck. Folken lefva i årtusenden och hafva likväl stundom brådt att uträtta i dag det som kunde uträttas i morgon. Äfven historien kan stundom fjäska, men endast när åkertegen ännu ej är beredd för utsädet. Morgondagen står lika litet i folkens hand som i individens. Krig följde på krig, så långt man mindes tillbaka. Hvarför skulle framtidens hyddor skuggas af fredens palmer? Och Finland beboddes af »bestier». Det blödande, mörka, förgätna landet stirrade på sin första bleka ljushärd i Åbo, såsom dess yttersta nordbo stirrar i Januari på den efterlängtade solens första röda strimma i morgonmörkret borta i öster.

Den första ljusningen var ännu långt ifrån dager. Hvilka drifvor att smälta! Hvilka sophögar att bortrensa! Hvilken issörja af tröghet och hvilken natt af okunnighet! Det var ett långsamt, mödosamt, ihärdigt arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade äfven i hundrade år, innan man trängt genom skalet, men när man hunnit så långt, fann man därunder icke den hårda, ofruktbara sandmon, utan en bördig lergrund, som lönade odlarens möda.

*

Samma dag, när fredens stora verk invigdes i Åbo, afsomnade krigets väldige kämpe, den oförfärade Åke Henriksson Tott, snöplogen, på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, fyrtiotvå år och två månader gammal. Bruten af krämporna redan i flera år, hade han förra sommaren insjuknat på Ekolsund, men kände sig följande vår nog återställd att kunna öfverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt då mera; färden varade med hvilotider från den 26 Maj till den 4 Juli, då han nästan döende ankom till Lavila. Den hårdhändte slagskämpen dog som en kristen.

Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska ståt begrafven i Åbo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske ryttarne redo i spetsen för processionen från slottet till kyrkan. Efter dem följde djäknarne, studenterne, prästerne, professorerne och biskopen. Därefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i svart taft klädd stridshäst. Därefter hufvudbaneret, buret af Jöran Boije. Därefter likkistan, buren af sexton adelsmän, och på hvardera sidan den dödes fäderne- och mödernevapen, burna af adelsmän. Därefter åter studenter och professorer, köpmän, tjenstemän, hofrättens assessorer. Därefter sorgefanan och sorgehästen, inhöljd i svart kläde med hvitt atlaskors. Därefter de förnämste af adeln och tjenstemännen, borgmästare och råd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter dem grefve Brahe med fyra lakejer och två kuskar. Efter honom fruntimmer i åtta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetåget torde, utom åskådarne, räknat mer än 1,400 personer. Utfärdspredikan hölls i Åbo slott af hofpredikanten Nils Martini öfver Rom. 10: 9-12 och likpredikan i domkyrkan af biskop Rothovius öfver Rom. 14: 7-10. År 1678 lät Åke Totts änka, Kristina Brahe, för hans hviloställe inreda det ännu i domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret.

13. Andra spånen.

Du skall få läsa.

Hagar reste med Lydik Larsson till Åbo. Våra dagars järnväg är Mefistofeles med hans mantel: dit, och man är där! Man sofver sig fram, landskapet ilar tomt, intryckslöst, spårlöst förbi, människorna uppdyka som stumma dvärgar, kupén är världen, vägen är intet, målet allt. En fotvandring eller en långsam resa med häst i Juli månad är geografi, etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lär där på en dag mer, än på ett år ur böcker.

Hagar vaknade, när hon befann sig på vägen till Åbo. När hon begynte räkna kyrkorna, sjönk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck undanträngde de kända gamla. Det förekom henne, som vore dessa berg högre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera välfödda, människorna klokare. Sommarluft och omväxling förskönade allt. Hagar var åter förvandlad. Hon drack luften som ur en hälsobägare. Här vågade hon andas, här var hon icke sämre än andra; ingen visste här, att hon var ett tattarebarn.

De voro icke en mil från torpet, innan Hagar öfverraskade sin beskyddare med sin frimodighet. Hon var lika språksam och glad, som hon nyss förut varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjöng, berättade, frågade. Hvarför var sjön så blå? Hvarför sprang räfven öfver vägen? Hvarför hade den ena kyrkan en tupp på tornspetsen och den andra ett kors? Hvarför gick den gamle soldaten på krycka? Hvad skulle Lydik Larsson göra i Åbo, och hvad skulle hon själf göra där?

Hofrätten låg öfver tullnären med hela tyngden af författningens sjunde bud. Han behöfde förströelse, han nedlät sig att höra och besvara de efterhängsna frågorna. Bakom dem låg ju stundom mer än ett barns nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara förtjusande. Hvilket lif på Turholm, om Hagar blifvit tullnärens fosterdotter!

— I Åbo, sade tullnären, är en stor helgdag. Man skall inrätta en academia.

— En academia? Hvad är det?

— En stor lärdomsskola.

— Får jag gå i academian?

— Du får beskåda henne utanpå, det är icke förbjudet.

— Å så! Får jag böcker i Åbo?

— Du skall få hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du vill.

— Lefver Cannabis?

— Han lefver och har fått sina böcker tillbaka. Han har nu börjat läsa latin med en tam kråka.

Hagars ögon blixtrade.

— Jag ville hellre vara tokig som Cannabis, än skratta åt honom!

Tullnären betraktade henne förvånad. Hon hade verkligen blifvit tre år äldre.

Resan hade fortgått på tredje dagen, när de nalkades Åbo. Lydik Larsson erinrade sig, att hans guddotter borde förberedas på besöket hos presidenten.

— Har Dordej förtäljt dig något om din mor?

Svaret dröjde. Den brännande frågan, namnstämpeln, ärefrågan, var åter där.

— Vi ha fallit från stjärnorna, svarade Hagar afvärjande.

— Hm ... ja, en föll, men det var din mor, och hon dog af fallet. Om nu hans nåd presidenten vill se dig, lofvar du att vara lydig och ej misshaga honom med sådana konster, som sist i torpet?

— Kan han ej lida, att fåglar tala?

— Ställ dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura miner.

— Håller han hvad han lofvar? frågade Hagar med en ny blixt ur de mörka ögonen.

— Hvad vill det säga?

— Jag menade, att han är så förnäm och jag så fattig.

Nej, tänkte tullnären misslynt, det var fuller bäst, att jag icke tog flickan. Hon blir mig för slug.

De anlände till Åbo på tisdagen, när trumpetaren på torget utblåste onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett härberge i utkanterna af den folkfyllda staden. Hörnet af en trång stuga var nog för den rike svågern; Hagar fick en sofplats på vinden. Petrus Luth var nu vorden student och en af den stora dagens hjältar, ty de förste studenternes antal steg ej högre än till fyrtiofyra.

Det var icke lätt att i detta festvimmel få audiens hos en så betydande person som presidenten Jöns Kurck. Men hvad förmådde icke en klingande handtryckning hos hofmästaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart timmes företräde redan på tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest uppmuntrande. Där förnams en sträng skrapa för efterlåtenhet vid tulluppbörden och gällde intet mindre än tjenstens förlust. Generalguvernören var uppbragt öfver de begångna underslefven. Tullnären skulle dock få nytt företräde torsdagsmorgonen klockan sju för att erhålla vidare anvisning om processen i hofrätten.

Dåliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste ödmjukhet för att försvinna, när presidenten, som var känd för sitt utmärkta minne, sade till honom:

— Hvar har jag sett eder förr?

— Alltför stor ära för en så ringa tjenare som jag, genmälde tullnären. Det var för tretton eller fjorton år sedan i Karis. Ers nåd täcktes med sin höga närvaro behedra två fattiga barns döpelse.

— I Karis? Var det mäster Sigfrid som döpte barnen?

— Ja, ers nåd. Jag hade lyckan vara tillstädes då.

— Var fältmarskalken Tott också tillstädes vid samma läglighet?

— Ja, ers nåd.

— Han rappellerade något därom för två år sedan. Det var en gosse?

— Ja. Och en flicka.

— Fältmarskalken tog vård om gossen. Vet ni något om flickan?

— Ers nåd täcktes bekosta hennes underhåll i ett fattigt torp. Hon är begåfvad med sällspordt förstånd och har följt mig till Åbo ... för att beskåda högtiden i morgon.

— Tag henne med er om torsdag. Farväl. Glöm ej att medföra tullspecialerna!

Lydik Larsson bugade allerödmjukast och gick. Han skulle ej vågat ett ord om guddottern, därest ej den högmäktige herrn själf fattat i tråden.

Festdagen randades vid kanondunder, och Åbo liknade ett böljande haf vid en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny värld för en trettonåring, född och uppvuxen i ett aflägset skogstorp! Hagar var ute klockan fem på morgonen, förvillade sig bland gator och folkmassor, hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Hon stod, halft ihjälklämd, på bron, när processionen anlände i båtar från slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstående beledsagade hvarje landstigande med sina anmärkningar: »Där är grefven i röda jackan! ... Hvad? Grefven? Det är ju hofmästaren ... Där är Carl Lindelöf, som stack ihjäl Hans Jönsson i Borgå! ... Där är Gustaf Stensson Tavast, som lät piska ihjäl sin landbonde på Kurjala! ... Där är gubernatorn i Viborg Carl Mörner, som lät fastläsa sin länsman vid väggen så högt, att tårna med nöd nådde till golfvet ... Nu komma studenterne! Där är en, som bär på brickan en röd kjortel ...»

— Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hörde henne icke. Petrus Luth var fullt upptagen af det ärofulla förtroendet att bära i processionen magnifici rektors röda sammetskåpa, som betecknade rangen af en romersk kardinal. Efter kåpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie med dess matrikel och räntmästaren med två silfverspiror. Åskådarne fortforo att än beundra, än kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt led följde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbärare, sex på hvardera sidan, var populär bland folket.

— Skapar han sig inte så milder som kung David i psalmboken! utropade en bondhustru från Masku. Si, när fogden i våras tog vår andra ko, sedan han tagit den första för samma gäld, gick farsgubben till hans nåde, och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i Åbo torn.

— Nå, så taga vi honom till kung. Hvad göra vi med kvinnfolk? föreslog en munter sjöman, som redan hunnit tömma ett krus för mycket till dagens ära. — Tycken I, att den här skulle duga att styra riket?

Och för att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den bredvidstående Hagar om lifvet, ställande henne under åhörarnes skratt på brons ledstänger.

Icke förr blef detta bemärkt, innan en invalid på träben neddrog med vänstra armen den förskräckta flickan från hennes upphöjda plats, medan han med högra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp öfver skuldran.

— Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? röt den uppbragte gamle krigaren.

Det artade sig, midt under festens ståt, till tumult på bron. Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och så många näfvar höjdes mot den fritalige sjömannen, att han fann rådligast maka sig undan. Drottningen, fröken Kerstin, var ock folkkär för hennes store faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit så älskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf.

Trampad, knuffad, med rifna fållar, blossande kinder och fladdrande hår, drogs torpflickan från Karis i den ohjälpliga trängseln med till akademihuset, dit folkmassorna strömmade efter processionen. Hon hade kunnat undkomma vid ett gathörn mot torget, men hon lät vidare knuffa sig framåt. Skulle hon icke se, skulle hon icke höra allt hvad ses och höras kunde?

Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika färger.

Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.

Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?

Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna nedkippade, — hon hade fått skor i Åbo — håret som granens hängande mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen, återstod en oigenkännlig ruin.

Och du skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast tullnären. Marsch i badstugan!

Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.

— Så marsch till brunnen!

Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.

Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.

Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta det ännu böljande folkvimlet på torget.

Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller, föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett mindre bord i samma rum.

Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade presidenten efter flickan från Karis.

Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.

— Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med handtag af bernsten.

— Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?

Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast föryttra egendomen för barnens räkning.

Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson tillsades att med honom bevittna inventeringen.

Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att det innehöll någon bondgrannlåt.

— En hårnål af silfver! — Och han granskade med kännaremin det fint arbetade smycket. — Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?

Omöjligt att besvara.

— Nålen, fortfor han, är ett konstverk af Claude Ballin; hans märke står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes, att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!

En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt mot dagern. Han vände sig till tullnären.

— Ni sade, att flickan är fattig?

— Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.

— Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället att därmed pryda ett diadem eller en collier! Infattningen är mediocre och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller plumpt dum, kanske tous les deux ... Har ni anställt efterspaningar om moderns härkomst?

Tullnären omtalade tilldragelsen i torpet.

— Singuliert! En kvinna i December på landsvägen? Icke kan hon ha fallit från månen.

Lydik Larsson understod sig tillägga, att hon troddes ha varit en tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit från stjärnorna.

— Kalla hit flickan.

Hagar infördes och undergick mönstring. Hon såg tåpig ut i den nya, slamsiga klädningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon burit kjol med lifstycke eller tröja och kände sig nu olycklig i en helklädning, som gick upp till axlarna.

Den höge herrn tog henne, icke ovänligt, under hakan, såg henne i de stora bruna ögonen och frågade hvad hon hette.

— Hagar.

— Det är ett hebreiskt namn. Tatterska är du icke. Antingen har din far eller mor varit af judisk härkomst.

Tullnären anmärkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon fått af mäster Sigfrid.

— Nå, hvad skall jag göra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden eller hjälpa dejan på Laukko?

Hagar rodnade starkt.

Åter dristade tullnären ödmjukeligen anmärka huruledes barnet hade en besynnerlig håg att läsa.

— Så? Du kan läsa? Hela katekesen?

Hagar teg.

— Om ers nåd tillåter mig svara för flickan — återtog Lydik, modigare blifven af den höge herrns nedlåtenhet — kan hon den heliga skrift utantill samt därtill räknekonsten och hvad en djäkne kan lära.

Presidenten betraktade småleende det rodnande barnet och behagade skämtsamt fråga, om hon också kunde djäknens latin.

— Till det minsta kan hon trojanska kriget. Hvad hette den karlen, Hagar, som skrifvit en bok om det där? Gilibus, tror jag.

— Virgilius.

— Så, du har läst Virgilius? — Och presidentens hand hvilade på skrinet, som låg öppet framför honom. I handen föll ett sammanviket papper, som han upptog och tyst genomläste.

»Nådens åhr 1626 den 8 Decembris undfingo i Kaskas torp af Nyby skattehemman i Karis socken gossen Ben-Oni och flickan Hagar, tvillingsbarn af okända föräldrar, thet heliga dopets sakrament genom underskrifven pastor i Ekenäs stad. Tillstädhes voro som vittnen konungens troman, ståthållaren i Åbo, vählbohrne herr Jöns Knutsson Kurck, öfverstelieutenanten välbohrne herr Åke Henricsson Tott, tullnären i Helsingfors, välachtade Lydikh Larsson, torparen ärlige och välfrejdade Thomas Kask sampt dygdesamma hustru Dorothea Johansdotter. Som intygas. Ekenäs then 10 Decembris samma åhr. Gud förhjelpe barnen till ett christeligt lefverne och en salig ändalycht. Amen.

Sigfridus Aronus, Pastor.»

Nedanför var antecknadt:

»Viljandes jag härmedh till ähro och åminnelse för the förnämlige herrar och kronones högtbetrodde män, som thessa barnens döpelse af christelig barmhertighet bevittnat, sanfärdelighen intyga, at herr Åke Henricsson hafver gunstigt uthlofvat gossebarnet Ben-Oni till sigh tagha och honom christeligen uppfödha till hans myndighe åhr, sampt at herr Jöns Knutsson likaledhes samma gunstiga benägenhet sigh påtagit vidkommande flickebarnet Hagar. Som skede förbemählte 8:de Decembris thersammastädhes. Gud Allsmächtig vedergälle the ädle herrar för fadherlig omvårdnad, at thesse barnen måga växa til hans nampns lofh, som them under märkeliga himmelens tecken födhas låtit. Datum ut supra.

Sigfridus Aronus.» (Sigill.)

— Ekholt, sade presidenten eftersinnande, försegla åter detta skrin med dess innehåll, som ni och Thomson kunna attestera. Det skall förvaras i hofrättens archivum till gossens myndiga år. Skrif ett kvitto därtill åt förmyndarens ombud, Lydik Larsson. Jag håller för rådligast — fortfor han till tullnären — att dessa pretiosa nu intet försälja, medan det här och i Sverige är så ondt om reda penningar, utan låta vi därmed anstå till lägligare tid. Där förmyndaren gifver sitt samtycke till, vill jag taga flickan om händer. Hvad säger du därtill, barn?

Hagar hade förstånd nog att kyssa sin nye beskyddare på handen. Det ljusnade för hafvets drifvande spån, som funnit en strand. Och det klarnade än mer, när beskyddaren tillade:

— Vet du väl, att du är född samma natt som drottningen? Du skall få läsa.

14. Den svenske Leonidas.

Kom och tag dem!

Tre timmars rast. Kavalleriet sitter af, hästarna fodras med hvad i staden kan öfverkommas. Vid daggryningen kallas alla invånarne till torget. Ingen får lämna staden. Alla skola arbeta på murarnas iståndsättande. Hugg ned den som tredskar! Allt brukbart användes, sten, tegel, fasciner, stock, sand, mull. De närmaste husen rifvas, så många som medhinnas, till material. Ni, ryttmästare Sigfridsson, anskaffar foder, och ni, kapten Stamer, låter genomleta källrar och visthus för proviant. Hittas vinfat, bevakas de. Ranson åt manskapet, men för ert lif, ingen droppe till sköfling! Öfverste Gordon, ni tager befälet vid murarna. Jag litar på er som min närmaste man. Ni vet, här är ingen tid att förlora. Vi hafva förtruppen öfver oss två timmar efter soluppgången.

— Ännu kunde vi upphinna hufvudstyrkan, anmärkte John Gordon, en af Gustaf Adolfs berömde skottar, för närvarande chef för en spillra af Viborgs och Nylands infanteri.

— Kavalleriet? Å ja. Men med fienden på hasorna göra vi bättre att stänga porten i härens rygg.

Och uttröttad, som allt hans folk, efter en brådstörtad ridt genom natten, kastade sig öfverbefälhafvaren på en halmkärfve i det hus, hvars invånare han nyss uppskrämt och förjagat ur deras nattro. På sömn var icke att tänka, i bästa fall några ögonblicks hvila, ständigt störd af rapporter och begäran om order. Barnen i huset, bärgade på en vind, gräto öfverljudt. Hundarna tjöto. Hästtramp och sorl hördes utanför på gatan. Vaktposten vid dörren slog, skälfvande af köld, sina armar tillsamman och kastade längtande blickar på en brasa i spiseln, upptänd på sönderbrutna bänkar, stolar, bord och allt brännbart man i hast öfverkom. Det var en kall, mörk natt i början af Mars 1641. Mellan hotande snömoln glimmade karlavagnen långt i norr öfver det snöiga Sverige, det aflägsna Finland.

Johan Banér stod vid slutet af sin glänsande segerbana. Han hade strax efter nyåret, utan att akta den då stränga vinterkölden, företagit sitt djärfva tåg från Thüringen mot Donau. Kejsaren och hans riksdag voro församlade i Regensburg utan aning om faran. Hvilket praktfullt byte att slå ned som en örn bland det romerska rikets furstar och öfverhufvud, bortföra dem i klor af stål och nedsätta dem varligt vid stranden af Östersjön eller i Stockholms slott! Det var redan andra gången det svenska och finska kavalleriets hästar drucko ur Donau. Nu kunde deras ryttare ropa till kejsaren öfver floden ett hörbart godmorgon; nu var den starka floden fastsmidd vid sina stränder af isen och bar på sin tama rygg Königsmark med en plundrande ströfkår af sexhundra man. Men plötsligt kom töväder. Rörd af katolikernes böner, grät jungfru Maria bort isen; från alla sidor tillströmmade kejsarens härar som vårfloder, och Banér med sin underlägsna styrka måste rädda sig genom ett skyndsamt återtåg, som blifvit berömdt i krigshistorien. Hans arriergarde, under öfversten för lifregementet Erik Slange, försvarade återtåget med sådan tapperhet, att det nu på natten, med fienden tätt i sina hälar, nödgades kasta sig in i den lilla, svagt befästa bajerska staden Neunburg på återtågslinien till böhmiska gränsen. Banérs order lydde: samla de spridda trupperna och stöt till mig i Cham! Men innan Banér hann dit, skulle han vara genskjuten af fienden. Man kan lyda order som en korpral eller som en fältherre.

Gordon gick till sitt kvarter att på sitt sätt förfriska sig. Han lät öfverskölja sig med iskallt vatten. Det var hans läkemedel mot sjukdom och trötthet. Men han bar hos sig äfven ett annat, än verksammare, sin lilla fickbibel. Han satte sig att läsa vid skenet af en fackla.

Någonting rörde sig i en mörk vrå af rummet. Gordon lyste med facklan och såg en gosse liggande på bara stengolfvet, försjunken i sömn. Gossen frös. Gordon, nyss klädd efter det kalla badet, tog af sig sin fältkappa och bredde henne omsorgsfullt öfver den sofvande gossen.

Dagen begynte gry. Neunburgs skrämda invånare församlades redan på torget. En sådan natt hade de aldrig upplefvat. Var mörkret uppfylldt af fasor, kom gryningen åter med nya faror. Män, kvinnor och halfvuxna barn, så många som kunde bära en sten eller draga en sandkärra, drefvos till murarna. Ju mera det dagades, desto eländigare visade sig dessa i sitt ramlande skick. Än här, än där redo ryttare in öfver dem: det var enstaka förskingrade eller förvillade efterblifne af flera retirerande svenska afdelningar. Man började rifva de närmaste husen och med deras timmer eller stenar fylla murarnas luckor. Ingen tid var öfrig för murslefven. Här en bjälke, där en stenhög, sand mellan dem, och den nya, improviserade muren måste tjenstgöra så godt han förmådde.

Solen hade ännu icke höjt sig öfver de aflägsna topparna af Böhmerwald, när redan en förtrupp fientligt kavalleri visade sig i väster på vägen från Schwandorf. Erik Slange stod på muren med kikaren i sin enda återstående hand, den högra, ty vänstra armen hade han förlorat några månader förut i svältlägret vid Saalfeld.

— Det är bajrare! sade han till de närmast stående. Bryn er icke om dem, gossar; det är första myggsvärmen! Hade vi nu en enda kanon att hälsa dem en frisk godmorgon!

Neunburg hade några gamla förrostade fältslangor, men ingen enda brukbar kanon, och Slanges flygande kår medförde intet artilleri. De fientlige ryttarne, vidpass tvåhundra till antalet, kunde obehindradt närma sig staden och rekognoscera dess befästningar på föga mer än ett musköthålls afstånd. Man såg dem utsända mindre ströfpartier, medan två man redo tillbaka den väg de kommit, sannolikt med rapport till hufvudstyrkan.

— Det är Mercys bajrare, fortfor öfverbefälhafvaren. Von Gerdten, där klättrar en kvinna öfver muren!

Kapten von Gerdten ryckte geväret från sin närmast stående man, lade an och sköt. Kvinnan föll, sökte resa sig, föll åter och blef liggande. Det var af yttersta vikt, att ingen desertör från staden fick underrätta fienden om den svenska kårens verkliga styrka.

De fientlige ryttarne besvarade muskötskottet med en salva ur sina karbiner, men afståndet var för långt, kulorna nådde icke bröstvärnen. Ett lätt rökmoln dref med västvinden öfver fältet. Från murarna hördes intet gensvar.

Landsmännens närhet frestade stadens invånare att utsända en ny rapportör. Icke fem minuter efter kvinnans fall upptäckte öfverbefälhafvarens skarpa öga en pojke om fjorton eller femton år, som hasade ned öfver murens ytterkant och försvann i den torra vallgrafven. Skott föllo, men utan att träffa.

— Niemand — sade öfverste Gordon till en liten spenslig volontär, hvilken ständigt var vid hans sida, hälften uppassare, hälften ordonnans — tag fatt pojken där, han kan göra oss skada!

I ett nu var Niemand öfver muren och ned i vallgrafven. En jagt begynte, som tilldrog sig alla åskådares blickar. Rymmaren drefs ur sin gömma ut på öppna fältet. Han sprang som en jagad lo mot den rekognoscerande ryttaretruppen, snafvade, men kom åter på fötterna, hukade sig ned, slank in i ett åkerdike, blef osynlig och drefs åter i dagen. Var han snabbfotad, så var hans förföljare det icke mindre. Slutligen upphanns han. Man såg båda pojkarne brottande tumla öfver hvarandra. Bajraren var större och starkare, hans förföljare vigare. Fyra bajerske ryttare närmade sig att bistå sin landsman. Slange utsände lika många från staden. Skott växlades, pojkarne försvunno i krutröken. När man återsåg dem, förde Niemand sin fånge, bunden med ett remtyg, till staden.

— Hvem är den käcke pojken? frågade Slange.

— Han kallar sig Niemand, Ingen, svarade Gordon. Jag fann honom på en hamnbrygga i Finland, när jag förra sommaren fick order att hitföra mina viborgare. Af denna kattunge kan blifva ett lejon, om kulorna unna tid.

— Godt. Låt inskrifva honom i rullorna som korporal ... Kinnemund, låt bortjaga kvinnor och barn från murarna! Taube, låt framföra bjälkar; västra tornet behöfver förstärkas. Om en timme kunna vi vänta Mercy.

Klockan var omkring nio på morgonen, när general Mercys förtraf visade sig på landsvägen och snart efterföljdes af starka afdelningar kavalleri. Erik Slange följde med kikaren hvarje fiendens rörelse och dolde icke sin fruktan. Skulle dessa ryttareskaror lämna honom oantastad och fortsätta sin marsch i Banérs spår? Det var detta han fruktade. Eller skulle de invänta sin hufvudstyrka för att kasta sig öfver det nästan obefästa Neunburg med en förkrossande öfvermakt? Det var detta han hoppades.

Och hans hopp blef icke bedraget. Mercys kavalleri inväntade infanteriet, som anlände vid middagstiden, och icke allenast Mercy, utan efter honom ärkehertig Leopold Wilhelm, generalfälttygmästaren grefve de Suys och general Piccolomini med den kejserliga härens hufvudstyrka, omkring 20,000 man, alla på jagt efter Banér, som, med den till 10,000 man sammansmultna svenska hären och mindre än en dagsmarsch i försprång, kastat sig in i västra Böhmen. Nu visade sig vikten af att de kejserlige förblefvo i okunnighet om svenska styrkan i Neunburg. De trodde sig här kunna fånga halfva svenska hären. Jagten afbröts, Neunburg kringrändes på alla sidor.

Det var den 8 Mars 1641. Mot aftonen, när staden var kringränd, anlände en officer som parlamentär från ärkehertigen och erbjöd Erik Slange att dagtinga. Den svenske befälhafvaren borde inse omöjligheten af hvarje försvar och gifva sig fången med hela sin afdelning.

Erik Slange hade låtit uppställa sitt folk så, att han kunde antagas hafva minst en dubbel styrka mot hans verkliga, och mottog budskapet vid porten. Han framräckte högra armen och svarade med sitt trygga finska lugn, att så länge han ännu hade denna ena arm, skulle han och hans folk försvara Neunburg.

Parlamentären invände:

— Hans höghet ärkehertigen erbjuder nu hedrande villkor, men tvingas han till en stormning, kan han ej garantera pardon. Han fordrar, att Neunburgs besättning genast nedlägger vapnen.

— Kom och tag dem! svarade Slange med Leonidas’ berömda ord vid Thermopyle.

— Herr general! — utropade parlamentären, som trodde sig stå, om ej inför Johan Banér, så dock inför hans närmaste man — ni skall ångra detta svar.

— Tror ni det? genmälde Slange, som ändtligen brusade upp med finnens sena vrede. — Jag skall så litet ångra mitt svar, att därest hans höghet skickar mig ännu en sådan budbärare, skall han besvaras med en kula.

Parlamentären gick. I Neunburg hölls intet krigsråd; där frågades ingen om han var sinnad att dö eller lefva. Hvad angick det desse 2,000 om de föllo, endast den segervana svenska hären, endast Banér och de 10,000 finge rådrum till räddning? Murarna iståndsattes med fördubblade ansträngningar; alla armar släpade sand och tegel, kavalleriets hästar användes som dragare. Här fanns föga proviant och än mindre furage, men detta betydde heller intet; hästarna kunde slaktas till föda åt människorna, och sålunda voro alla betryggade.

Redan samma dag begynte lätt fältartilleri spela mot murarna. Det var i soldaternes ögon ärter och hafregryn, gjorde ej heller synnerlig skada. Först på natten skulle det tunga artilleriet anlända, och på dess hårdhändta hälsning måste man vara bättre beredd.

Slange befarade en nattlig öfverrumpling. Halfva hans styrka sändes att sofva tre timmar i full rustning och därefter aflösa den andra hälften, som stod i gevär vid murarna. Alla arbetare underkastades samma order. Ve den, hvars arm dignade af trötthet eller hvars ögonlock föllo tillhopa för tyngande sömn. Fredens lycklige dagkarl, som efter dagens mödor kastar sig ostörd ned på sin torftiga bädd, förstår ej krigets rastlösa, skoningslösa kraf på järn i människomuskler.

Natten förgick dock stilla nog; äfven de kejserlige funno en hvila behöflig efter den ansträngande marschen. Men vid daggryningen, klockan fem på morgonen, slogs alarm. Fyra regementen bajerskt infanteri, understödda af en stark reserv, försökte en stormning, i hopp om medhåll af sina landsmän i staden. Där funnos icke få af Tillys veteraner bland de anfallande, och desse fruktade krigare visade sig värdige sitt gamla rykte. Landsmän skulle befrias, inkräktarne förjagas från Bajerns gränser, kättarnes öfvermod nedslås i stoftet inför den heliga jungfruns fötter. Och bajrarne slogos som man slåss för sitt land. De klättrade oemotståndligt öfver vallgrafven och öfver de svaga, låga, förfallna murarna, hoppade ned på gatorna, förenade sig med de modigaste bland stadens invånare, som gripit till gömda vapen, och läto redan höra sitt skallande victoria, när de anföllos af Slange i spetsen för rytteriet. Där stod icke mer den tappraste mot. De inträngande redos ned, stupade för pikar och svärdshugg eller jagades tillbaka öfver murarna; en ringa återstod räddade sig i husen, hvarifrån de sköto på svenskarne. Gordon med afsutne ryttare och en liten infanteritrupp af tvåhundra man försvarade med framgång östra sidan af staden. Den fientliga reserven hade kunnat förändra utgången, men rörde sig icke, sannolikt för att låta bajrarne ensamme återtaga sin stad. Klockan sju på morgonen var första stormningen afslagen, och fienden drog sig på alla punkter tillbaka.

Hvilken förödelse! Döde och sårade, blodiga gator, kringströdda vapen, vild oreda, klagan och jämmerskri. Där låg ett barn ihjältrampadt af hästarna; där en munk med svärd i handen, men klufvet hufvud; där en kvinna genomborrad af pikar. En skara af de förskrämde invånarne bultade förtvifladt på kyrkodörren, som tillreglats af andra flyktingar, hvilka före dem uppnått den helgade fristaden. Vid några gator rasade hejdlös plundring, hvilken befälet ej kunde förekomma, emedan där skjutits från husen på svenskarne och några af de stormande där sökt gömställen. Desse olycklige framdrogos ur källrar och vindar, gjorde med böjda knän korstecknet, bådo om lifvet och blefvo dock på stället nedhuggne. En ståndrätt dömde dem bland invånarne, som förenat sig med de stormande, och domen blef kort: delinkventen mot väggen, fyra gevärsmynningar, allt var färdigt.

Sådan var krigets och sådan Banérs skola. Trettioåra kriget hade mycket förvildats, sedan den store Gustaf Adolf ej mer höll tillbaka dess bloddrypande gissel. Vid Johan Banérs med rätta så frejdade namn låda mörka fläckar af omänskliga härjningar, särskildt i Bajern. Här, där det katolska bigotteriet ansåg sig frikalladt från hvarje förskoning mot kättarne, ansågo sig äfven desse fritagne från alla mänskliga känslor. Öga för öga, tand för tand. Neunburg behandlades bättre än mången annan stad, som vid en afslagen stormning visat fienden medhåll. Här var ingen massaker i massa, ingen allmän plundring; ingen kvinna förolämpades, intet barn spetsades. Olycksfall bland de värnlösa under striden kunde ingen förhindra. Van vid rof, tog soldaten hvad han öfverkom. För honom, som lefde i dag och föll i morgon, hade lifvet knappt något värde mer. Han tog andras lif såsom han gaf sitt eget, liknöjd, känslolös. Hvad angingo honom trasor af människolycka? Det enda, för hvilket det lönade mödan att lefva, var segern.

Ännu fortforo plundringen, ståndrätten, klappandet på den stängda kyrkodörren; ännu hade segrarne ej funnit luft att andas eller en bänk att hvila på; de sårade hade ej förbundits, de spridda skarorna ej hunnit ordnas i leder, när redan det grofva kejserliga artilleriet begynte från två under natten uppförda batterier spela helt nära mot murarna. Det var inga ärter mer, det var tunga järnklot, som träffade allt och krossade allt. Torn och bröstvärn hasade ned i vallgrafven; murarna remnade och föllo i stycken; deras försvarare måste skyndsamt söka ett säkrare skydd. Öfverbefälhafvaren var beredd därpå. Han lät rensa gatorna och bortsända invånarne till husen och källrarna. Krigarnes leder ordnades och fördelades; deras nya arbete blef att innanför hvarje bresch i muren timra en ny förskansning. När denna var nedskjuten, uppfördes i dess ställe åter en ny. Så fortgick det hela dagen. Men när solen började sänka sig mot sin aftonhvila, hade icke allenast murar och förskansningar fallit på långa sträckor; äfven de hus, som stodo i skottlinien för muröppningarna, hade blifvit nedskjutna. Man förutsåg en ny stormning, och den uteblef icke. Äfven därpå var Slange beredd.

Mot aftonen tystnade artilleriet plötsligt, och starka bataljoner infanteri ryckte fram öfver fältet. De hade ej lång marsch, de hade, likasom batterierna, kunnat uppställas på föga mer än ett musköthåll från staden, där de hade inga kanoner att frukta. Stormkolonnen anryckte mot den bredaste fallna mursträckan, medan ströfkårer företogo diversioner i de belägrades flanker och rygg.

Försvaret af sistnämnda hotade punkter öfverlämnades åt Gordon och hans infanteri med vidpass hälften af kavalleristerne, som här stredo till fot. Slange själf och hans fullrustade ryttare, vidpass sexhundra man, afbidade anfallet vid sidan af stora breschen. De stormande funno breschen öppen och inryckte med dånande härskri under de kejserliges välkända fältrop: Jesus Maria! Detta afgörande ögonblick, när de anfallandes leder upplöste sig under klättrandet öfver murens kvarlefvor, hade Slange beräknat. Nu kastade han sig med hela tyngden af sitt kavalleri så våldsamt från sidan in på de stormande, att allt stupade i hans väg och trampades ned under hästarnas hofvar. Hela anfallskolonnen sprängdes i spillror, såsom af en inskjuten kil, och remnade i två delar, en inåt, en utåt. Den del, som skingrades inåt staden, upphanns af ryttarne och nedhöggs på gatorna. Den åter, som trängdes tillbaka utåt breschen, stötte här på sina efterföljande kamrater, som ännu ej hunnit upp, och spred oordning i deras leder. Slange begagnade förvirringen, red öfver breschen med en del af sitt kavalleri, som stod honom närmast, och högg in på de kejserlige utom murarna. Allt skingrades eller flydde. Det kejserliga rytteriet, som hoppats förblifva lugne åskådare af stadens intagande, anryckte ändtligen till de sinas bistånd, och Slange vek undan för öfvermakten till den med döda och sårade fyllda muröppningen. Men nu inbröt mörkret, och de kejserlige funno det rådligast att afbryta striden.

Neunburg är beläget på södra stranden af en liten flod, Schwarzach, ett af Donaus vidt utgrenade tillflöden. På norra sidan var således staden tryggad af floden. Sidoanfallen från öster och söder hade icke varit af någon betydenhet. Den andra stormen var sålunda lyckligt afslagen. Den hade kostat föga blod på försvararnes sida, men desto mer på de anfallandes. Kanondundret hade upphört, de uttröttade krigarne fingo några ögonblicks hvila. De som ej sofvo eller stodo på vakt begagnade rasten att spoliera sista återstoden af proviant, öl och furage: hvilken ryttare tänker ej på sin häst? Och hvartill tjenade mer att spara? »Låtom oss äta och dricka, i morgon skola vi dö!»

Hvilken natt af blod, mörker och suckar, förgården till den graf, som så snart skulle öppnas för dagens segrare! Ingen af desse krigare, som sutto vid bivuaken kring en eld, upptänd på timret af nedskjutna hus, ville gifva en bajersk kopparslant för en kamrats eller sitt eget lif tjugufyra timmar därefter. Och likväl kunde de skämta ännu på sitt sätt, desse råe, förvildade kämpar. En hade funnit hos de fallne, plundrade bajrarne en bild af madonnan; en annan hade funnit en mässbok, den tredje ett silfvergehäng, den fjärde en guldring, den femte och lyckligaste en börs med guld. Allt vanns och förlorades på ett tärningskast. Vinet, ja det var drucket till sista droppen, och nästa bägare skulle Slanges krigare söka i Wien eller i paradiset.

Vid en af bakportarna syntes facklor och rörelse. Öfverbefälhafvaren hade gifvit order att bortsända stadens invånare, hvilka ej mer kunde förråda hvad fienden redan personligt fått erfara. Där var brådska, förvirring, frågor och misstag. Några hade velat medföra sin dyrbaraste egendom och upptäckte vid porten, att de medfört ett handkläde, en afbruten slef eller en sprucken kruka. Andra hade kvarglömt ett barn, en sjuk, en blind eller en halt af sina närmaste anhöriga. De bådo med knäfall och tårar om anstånd att återvända, men därtill var icke tid. Stora skaror strömmade ut i den mörka natten för att uppsöka landsmän och tillflyktsort. De hade förlorat allt, utom ett uselt lif utan fäste och bärgning, men detta lif skulle de dock få behålla, när deras stad var dömd till en viss undergång.

Öfverste Gordon satt vid sin engelska bibel i kvarteret, genom hvars nedskjutna tak man kunde se stjärnorna. Han öfversatte stycken ur skriften för sin unge liftjenare, Niemand, den nye korporalen, som i dag laddat karbinerna vid hans sida. Det var profeten Micha, fjärde kapitlet:

»Kommen, låtom oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, att han må lära oss sina vägar och vi må vandra på hans stigar, ty ifrån Zion skall lag utgå och Herrens ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt talrika hednafolk i fjärran land. Och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd mot folk och icke mer lära att örliga. Och de skola sitta enhvar under sitt vinträd och under sitt fikonträd, utan att någon stör dem; ty Herren Zebaots mun har talat. Ty alla folk må vandra hvart och ett uti sin Guds namn; men vi, vi skole vandra i Herrens vår Guds namn evinnerligen.»

— Förstår du detta? frågade Gordon.

— Nej.

Gossen hade hört bibeln läsas i Kaskas torp och längesedan glömt orden, likasom han glömt bokstäfverna. Han hade åtföljt ryttarne, som eskorterade herr Åke till kyrkan, men stannat med dem på kyrkbacken utanför porten. Guds ord bodde icke i Gerknäs’ stall. Härute i kriget flydde det krutröken. Soldaten, som hvar dag umgicks med döden, behöfde äfven dagligen umgås med Gud, såsom han gjorde i Gustaf Adolfs tid, såsom han gjorde i Oliver Cromwells tid, ur hvars rot Gordon uppvuxit. Men i Banérs härskaror var det närmare till svärdet än till altaret, närmare till en svordom vid bägaren än till Guds namn i skriften.

— Du skall snart bära ett svärd, fortfor öfverste Gordon till gossen Niemand. Minns då, att vi lefva i eländets tid och strida för att hvarje folk må vandra i sin Guds namn och icke vara domare öfver andras samveten. För denna sak döda vi utan förskoning och dö utan fruktan. Det är hårdare att döda än att själf dö, men ogräset måste uppbrännas i eld: den goda säden växer bäst ur askan. Minns, hvarje gång du drager detta ditt nya svärd ur slidan, att du drager det för Guds ära och människors samvetsfrid! Inskrif dessa orden med ditt blod på svärdet, och vet, att om du drager det utan dessa ord, är du en mördare! ... Gå, du har tre timmars hvila. Vi behöfva i morgon all vår kraft.

15. Neunburgs sista dag.

Än en dag, gossar! En enda dag än!

Icke i hvila förgingo nattens mörka timmar. Arbetet inom de grusade murarna fortgick rastlöst. Innanför den bredaste muröppningen timrades åter en ny förskansning, men nu blott för syns skull af löst hopfogadt, lätt virke, hvilket på afstånd skulle se ut som ett fast bollverk. Under denna förskansning anlades en mina, till hvilken åtgick största delen af det lilla återstående krutförrådet. För musköter och karbiner sparades endast tio skott per man, och äfven dessa måste laddas med småsten; kulorna voro bortskjutna. Försvaret skulle föras med blanka vapen. Norra delen af staden hade lidit minst, dess torn var det starkaste, öfverbyggnaden af lerskiffer, grundvalen af granit. Här spärrades gatorna med i hast uppförda bollverk, invid närmaste mur inreddes betäckta gångar med skottgluggar, och för dem skulle de sista skotten sparas. Hästarna började störta af foderbrist. De sämsta nedslaktades, som en reserv mot hungersnöd.

Slange öfvervakade minans nedläggning. Det var i mörkret ett vådligt och mödosamt arbete. Spioner fruktades; man var icke förvissad, att alla invånarne lämnat staden. Minan skulle tändas med en krutlunta under marken, tjugu alnar i längd; en längre kunde upprifvas af kulor eller rubbas af hästhofvarna. Det gällde påtagligen tändarens lif.

Slange vände sig till befälet, som stod honom närmast.

— Kinnemund, skicka mig en pålitlig karl, som icke aktar sitt lif mer än en afbruten hästsko! Jag ansvarar ej för att han kommer lefvande härifrån, men lefver han och har tändt luntan i rätta ögonblicket, icke en sekund för tidigt eller för sent, har han en grads befordran och hundra ungerska gyllen i handpenning.

— Jag vet en, svarade Kinnemund.

— Jag känner en annan, inföll Koschels.

— Ännu ett! Han skall ha ögon att se genom väggen. Han skall se min signal i krutröken. Min order skall vara utförd innan en katt hinner blinka.

Officerarne tvekade. De hade pålitlige karlar, som kunde sälja sitt lif för ett mässingsspänne, men hvar finna sådana ögon? Och någon besinning behöfde alltid en nordbo.

Öfverste Gordon såg deras tvekan.

— Jag har en sådan ni önskar, öfverste, sade han. Niemand, kom hit!

Niemand kom.

— Du har icke far eller mor, som sörja dig, om du dör. Vill du våga ditt lif och döda andra för samvetsfriden på jorden? Det är därför vi strida.

— Befall! svarade gossen.

— Godt. Hör då öfverste Slanges befallningar, och utför dem så, som jag vet att du kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dör du, skall jag bedja för dig.

Gossen afhörde stum sina order och gick därpå att välja en passande grushög, där han inredde åt sig ett tryggadt gömställe.

Slange betraktade honom med ett deltagande, ganska ovanligt hos denne vid blod och död härdade krigare.

— Gör luntan tio alnar längre! befallde han. Det vore skada på pojken!

En timme före dagningen slogs reveljen. Alla hvilka ej tjenstgjorde på vakt vid murarna kallades till torget och uppställdes i ordnade leder. En bivuakeld var upptänd på torgets midt och belyste de mörka, trotsiga lederna rundtomkring. Öfverste Gordon höll morgonbönen; här fanns ingen fältpredikant. Det var en kort bön, konung Davids 130 psalm: »Ur djupen ropar jag till dig, Herre!» Därefter fadervår och välsignelsen. Sist Gustaf Adolfs krigspsalm, så välbekant från Lützens morgondimmor:

När psalmens sista toner dött bort i den svala nattluften, vardt det tyst på torget. Bivuakens lågor hade sjunkit i glöd, nattsvarta skuggor föllo på de tigande lederna. Chefen, öfverste Slange, var en ordkarg finne, som bättre förstod ett raskt hugg än talarens konst, men ögonblicket var för afgörande för att gå stumt förbi. Han lät kasta mera bränsle på elden, red mönstrande förbi lederna af desse oförfärade, åt döden invigde krigare, höll slutligen stilla på sin stolta svarta häst Breit, en erinran om Breitenfeld, och talade några ord till dem. Han hade ej frågat dem, sade han, om de hellre ville kapitulera än slåss, ty han kände dem godt från mången ärlig dust; han visste, att de kunde segra och falla som tappre män. De skulle nu minnas, att hvarje timme de här höllo ut var en timmes försprång för deras kamrater i hufvudstyrkan och därmed en frisedel för kommande segrar. För dem själfve var det en odödelig ära, att de redan i två dagar uppehållit en så stark och stormodig fiende; de skulle nu visa honom tänderna en dag till, så vore hären i säkerhet, och då ville chefen sörja för sina tappre. Dem skulle intet vederfaras, som de ej mången gång pröfvat förr, men på deras svärdsspetsar hängde nu fäderneslandets välfärd och krigets utgång. Lösen är: Gud med oss! Än en dag, gossar, en enda dag än, och Neunburgs namn skall gå med edert till eftervärlden!

»Gud med oss!» ljöd ett sorl genom lederna, vittnande mer än höga hurrarop om krigarnes beslut att följa sin chef i döden. Den gamla segervana lösen hade en förunderligt lifvande kraft. Tidigare på natten hade vid bivuaken hörts halfhöga ord om fiendens stora öfvermakt och omöjligheten att försvara sig inom så usla murar. Hur mången gång hade ej myteri uppstått i ett belägradt fäste under mindre hotande faror! Här slogs man icke för segern, icke ens för lifvet. För hvad slogs man? Det visste chefen, och på honom kunde man lita. Till Erik Slange hyste soldaten ett obegränsadt förtroende. Tyste, allvarlige, gingo hans krigare att intaga sin post i den oundvikliga sista kampen om Neunburg.

I de kejserliges läger hölls sent på kvällen ett krigsråd. Otålig att upphinna Banér och förutseende allt hvad här förlorades genom ett dröjsmål, hade den krigserfarne Piccolomini från början yrkat på fortsatt marsch med kvarlämnande af en obetydlig afdelning att observera och uthungra Neunburg. Ärkehertigen var af motsatt mening och fick på sin sida grefve de Suys. Han ansåg Slanges styrka betydligare än den i verkligheten var och ville för intet pris lämna en så farlig fiende i sin rygg. Denna mening segrade i krigsrådet. Vredgad lämnade Piccolomini det kejserliga lägret den 10 Mars för att med sitt kavalleri upphinna och slå Banér. Det är bekant, att endast få timmars försprång räddade i Böhmen den svenska hufvudstyrkan från de rasande huggen af Wallensteins bäste lärjunge.

Det kejserliga artilleriet hade på natten framförts knappt femhundra steg från Neunburgs murar och började vid dagningen en eld, som tycktes vilja bortsopa staden från jordens yta. Af den nya förskansningen fanns om en half timme intet spår. Nya sträckor af muren föllo och med dem långa rader af hus, så att man fram på morgonen kunde utifrån se in i staden ända till torget. Nu ansåg ärkehertigen tiden vara kommen att för sista gången fordra kapitulation.

Elden upphörde. En trumslagare afsändes med budskapet, åtföljd af en officer. De närmade sig försiktigt den bresch, som i går kostat så många offer, trumslagaren förut under ihållande hvirflar, parlamentären efter. När de kommit på hörhåll, svängde officeren sitt hvita fälttecken och ropade allt hvad han förmådde:

— Kapitulation! Kapitulation!

— Hvad nu? genmälde Slange, som stod i breschen. — Skjut den hunden, som gläfsar där nere!

En karbin blixtrade och den olycklige trumslagaren föll, midt i en hvirfvel, med genomskjuten panna. Parlamentären, hvilken kulan rätteligen gällde, kastade sig till marken och kröp på alla fyra tillbaka till lägret.

— Alle man på sin post! kommenderade chefen. Han visste hvad därpå följa skulle.

Åter begynte kanondundret med en våldsamhet, som vittnade om fiendens raseri. Han kastade nu äfven fyrbollar, som antände de återstående husen och som försvararne förgäfves sökte släcka. På västra sidan hade de intet annat skydd än kvarliggande grushögar; de läto, utsträckta på marken, järnhaglet hvina öfver sina hufvuden, men äfven denna ställning räddade dem ej från ricochetterande kulor och kringflygande stenskärfvor. När de kejserlige sålunda uttömt sin första vrede öfver trumslagarens fall, upphörde ånyo elden, och fram ryckte en stark kolonn infanteri med kavalleri i spetsen till tredje stormningen. Denna gång spred sig framför kolonnen en jägarekedja, hvilken siktade på hvarje lefvande föremål, som rörde sig inom de nedskjutna murarna.

Stridens utgång berodde närmast på anfallspunkten. Skulle fienden taga sin väg öfver minan, eller skulle han välja en annan punkt? Valet stod honom fritt. Hvad hindrade honom? Icke ens ett gevärsskott mötte honom mer. Han skulle endast marschera in, och Neunburg var hans.

Den underminerade västra sidan, där allt redan var nedskjutet, erbjöd honom fördelen att vara fri från rök och brand, medan den öfriga staden stod i lågor. Han valde således denna väg. Jägarekedjan inträngde först för att rensa terrängen. Dess skyttar hade i friskt minne gårdagens nederlag och närmade sig försiktigt spejande, beredde att gifva eld på hvarje misstänkt föremål. De funno platsen utrymd, fattade mod och spredo sig längre framåt. De hade icke upptäckt en gosse, som låg dold i en af de stora grushögarna, till hvilken ledde under marken en lunta.

Vid deras signal, att ingången var fri, inryckte först det kejserliga kavalleriet under öfverstarne Gayling, Gonzaga, Briganza och Kolbe, tungrustade ryttare i svarta järnhufvor och blänkande harnesk. De delade sig åt två sidor och höllo stilla innanför breschen för att lämna väg och skydda infanteriet mot ett angrepp af samma art, som i går hade blifvit så olycksbringande. Infanteriet följde i täta leder, nödsakadt att tränga sig samman i mellanrummen mellan grushögarna och förskansningens öfverallt kvarliggande spillror.

Då skakades marken af en fruktansvärd knall, ett moln af grus, stenar och trästycken förmörkade luften, blandadt med eldslågor, och de kejserlige skarpskyttarne, som hunnit ett stycke längre fram, sågo med förfäran kavalleri och infanteri försvinna i grusmolnet.

Knappt hade den tunga svartgrå skyn af rök och stoft skingrats, innan Slange på sin svarta Breit var öfver de stormande, likasom uppstigen ur jorden. Mer härjande än någonsin rasade svärdet bland de förvirrade och bestörta skaror, som undgått minan och flyende skingrade sig öfver fältet. Äfven där förföljdes och nedhöggos de, intill dess att två af deras yttersta fotregementen under behjärtade anförare formerade fyrkant och, med bistånd af kavalleriet, tvungo Slanges folk att återvända till staden.

Tredje stormen var afslagen med större manspillan än de förra. Det återstod blott att rensa staden från de inträngande skyttarne. Men hvad båtade denna nya framgång de segrande? Lågorna hade förtärt deras bollverk och drifvit dem till ett hörn af staden. De voro kringrände, utan ammunition, proviant och furage, utmattade efter tre dagars och tre nätters strid. Slange betraktade solen; hon hade snart uppnått sin middagshöjd. När hon sänkt sig så lågt i väster, att den fientliga hären ej mer hade en timmes dagsljus öfrigt att förfölja Banér — då ville han kapitulera.

Han mönstrade och tackade sina trupper vid norra muren. Ännu stodo 1,200 man i ledet; det var många nog, det var mer än hälften. Af de saknade 1,000 hade några fallit eller sårats, andre sjuknat, de öfrige hade under natten och stormningarna deserterat till fienden. Den stränge öfverbefälhafvaren räknade lederna. Hans blick ljusnade, när han förnam, att ingen af hans svenskar, finnar och skottar svikit sin fana. Det var tyskarne som tröttnat vid denna hopplösa strid, tyskarne som ledsnat att vara sitt lands bödlar. Krigslagen skulle ha dömt dem att arkebuseras; en jury skulle ha svarat: icke skyldige.

En afdelning af de kejserlige bevakade norra stranden af Schwarzach, men hade, till de belägrades lycka, hindrats af lågorna att deltaga i sista stormningen. Klockan tre på eftermiddagen sände Slange en parlamentär att erbjuda kapitulation. Det var hög tid; en ny stormning från alla sidor förestod.

Han blef icke skjuten, den unge löjtnanten, som man kunde befara, till försoningsoffer åt trumslagarens skugga. Ärkehertigen fordrade kapitulation på nåd och onåd. Underhandlingen varade, som Slange beräknat, flera timmar. Slutligen blef man ense om krigsfångenskap och hedrande behandling. Officerarne fingo behålla sina hästar och Slange sin stolte Breit, ett aktningsbevis för en tapper motståndare.

Svenska hären hade härmed förlorat 1,200 af sina bäste krigare och tjugusex ryttarefanor, men de kejserlige hade förlorat mer: en afgörande seger genom förstörandet af Banérs hufvudstyrka. Likväl hördes i deras läger ett stort jubel: nu var ormen (die Schlange) fångad i klykan!

Solen närmade sig horisonten, när de afväpnade krigsfångarne under stark eskort lämnade bakom sig den brinnande och förödda staden. En samtida berättelse tillägger, att tre karosser med fruntimmer, sannolikt de tyske officerarnes hustrur, medföljde tåget.

Af det lilla, engång så blomstrande Neunburg funnos endast svärtade, sönderskjutna, rykande ruiner och dess olycklige, hemlöse, förskingrade invånare kvar. Desse hade vid första rykte om kapitulationen skyndat till staden för att, om möjligt, rädda en ringa återstod af sin egendom, men funno sig förekomne. Roflystne marodörer, krigens hyenor, som alltid följa härarnas spår, hade varit snabbare än de, trängt in i de ännu brinnande husen och tillegnat sig allt som kunde äga ett penningvärde. Äfven Slanges folk hade i sista minuterna plundrat allt hvad de medhunno till en sparpenning i fångenskapen. Det var krigaresed, byte som byte! De återvändande invånarne lyckades blott med bistånd af medlidsamma bajerske vaktposter rycka än en halfsmält kittel, än en halfbränd hufvudkudde ur plundrarnes händer. De hade i nöden, natten och brådskan äfven kvarlämnat bräckliga gamla föräldrar och sjuka barn. Hvar funnos dessa? Den sjunkande blodröda solen visste intet om den föregående nattens skräck och hade intet svar på den sedan i tårar tillbragta dagens tröstlösa frågor. Lågorna visste måhända mest af alla, men äfven de hade nu slocknat, och glöden stirrade svarslös på de sökandes darrande händer, som rörde i askan.

Medan fångarne, mera lifvade än nedslagna af vissheten att hafva undgått en nästan säker undergång, tågade af till lägret, frågade Slange, som red vid Gordons sida:

— Hvar blef pojken?

— Under gruset af minan, svarade Gordon lugnt.

Neunburgs hjälte glömde för ett flyktigt ögonblick segern och fångenskapen.

— Trettio alnar! ... Hvarför ej fyrtio? sade han vid sig själf.

Och solen gick ned öfver Neunburgs sista dag, öfver Johan Banérs räddning, öfver så mycket blod och så många tårar, men ej öfver Erik Klasson Slanges till Karuna rykte för eftervärlden. Sverige har fostrat för många tappre män, för att det skulle missunna Finland dess bördsrätt till »den svenske Leonidas».

16. Förgyllda Ruben.

Du skall dia hedningarnes mjölk.

Den fria riksstaden Regensburg vid Donaus krökning från sydväst till sydost räknade gamla anor från ett romerskt fältläger och hade vuxit till välstånd såsom en hamnplats för det rika Nürnberg. Sin största betydelse fick Regensburg dock af det heliga romerska rikets herredag, som här plägade samlas ända till så sena tider som 1806. Herredagen, eller rättare furste- och biskopsmötet, var stadens stolthet och inkomstkälla, stundom äfven dess fara, såsom när Johan Banér i Januari 1641 var nog förmäten att sända öfver floden femhundra kulor till en föga angenäm öfverraskning för kejsar Ferdinand III och hans församlade riksfurstar.

Banérs förmätenhet hade kunnat blifva farlig, om icke Donau gjort myteri och fransmannen Guébriant icke klenmodigt vägrat med sina trupper understödja den djärfve nordbon. Nu blef hans förmätenhet straffad med ett återtåg, som nära nog liknade flykt och af de kejserlige förkunnades som en sådan, men icke desto mindre, tack vare Neunburgs tappra försvar, förde den svenska hären med ringa förlust i säkerhet och dess fältherre till grafvens ro. Banér slöt sin hjältebana i Halberstadt den 10 Maj samma år 1641. Åttatiotusen stupade fiender, sexhundra eröfrade fanor, strömmar af tårar och en bred, rykande väg af ruiner betecknade hans spår genom Tyskland och krigets trofé på hans frejdade graf.

Regensburg hade upplefvat mycken bestörtning och därefter mycket jubel i denna stormiga tid. Riksmötet fortfor ännu i Maj under ändlösa rangtvister, intriger och protokoller. Fienden var förjagad, svallvågen återkastad från Donaus stränder, men lugnet återvände icke så snart bland de afundsamme riksfurstarne och i det godmodiga, men lätt upprörda, lätt fanatiserade schwabiska folklynnet. Krigsfångarne, som fördes i triumf genom staden för att interneras i fästningarna, fingo förnimma mycket hån. Oviljan mot desse Bajerns förhärjare mildrades ingalunda däraf att de därjämte voro kättare, som förde krig mot den allena saliggörande kyrkan och mången gång behandlat mariebilderna med ett förakt, hvilket djupt upprört alla fromma katoliker. Det kom någon gång till stenkastning på desse afväpnade fångar, som skyddades af en stark eskort; men vanligare var, att de följdes i hälarna af smädande folkhopar. Och när en sådan hop icke längre kunde uttömma sin vrede mot kättarne, sökte den andra föremål för sina upprörda känslor.

I Regensburg, likasom i flera det romerska rikets större städer, var ett litet antal judar bosatt; ständiga föremål för misstro, förakt och förföljelser, men alltid med sin klokhet, sin sparsamhet och sina förslagna hufvuden trängande in i remnorna af ett samhälle, som var föga utveckladt och nu lossnat i sina fogningar. De idkade intet jordbruk och fingo ej inträde i de strängt begränsade, om sina privilegier afundsjuka handels- och handtverksskråen. Judarne brukades som nyttige agenter, mäklare och mellanhandlare, sysslade med allehanda förbisedda, icke alltid väl renommerade yrken och voro mångenstädes i tysthet de bankirer, hvilka mäktige herrar, kejsaren själf icke undantagen, i behofvets stund anlitade mot räntor, som höllo långifvaren skadeslös för lidna förluster. När behöfvas ej penningar, särskildt i krigstid? Hemligheten af det beskydd judarne åtnjöto mot de ständigt fientliga folkmassorna var ingen annan än just denna bankirrörelse i de maktägandes tjenst.

I Regensburg, såsom i Rom, i Frankfurt och många andra städer, bebodde judarne ett Ghetto, ett strängt afspärradt judekvarter, till det yttre trångt, smutsigt, oansenligt, misstänkt och af stadens öfrige invånare betraktadt med afsky. Regensburgs Judengasse räknade blott en enda byggnad af någon betydenhet, ett grått, dystert stenhus om två våningar med gafveln mot gatan och en trång gård, befäst med höga murar, kantade med järnspetsar. Hela denna afstängda borg var en fästning för sig, den massiva ekporten starkt järnbeslagen och lämnande blott en liten, ständigt bevakad och omsorgsfullt tillreglad sidogång öppen för dagens trafik. Själfva de små fönstren försvarades icke blott af tjocka luckor, som stängdes om nätterna, utan ock i nedra våningen af järngaller, som gåfvo huset utseende af ett fängelse. Här bodde judeförsamlingens anseddaste patriark, en på sin tid nästan lika mäktig penningfurste som huset Rothschild i våra dagar.

Hans namn var Ruben Zevi Ben-Isak, men i det kristna Tyskland var han känd under benämningen Der vergoldete Ruben, hvilken benämning var känd äfven i svenska hären såsom Förgyllda Ruben. Denne man ansågs nämligen vara omätligt rik, och när Banérs här från andra stranden af Donau bekikade Regensburg, spejade sannolikt månget lystet öga efter den förgyllde judens hus, hvilket tycktes så enkom inbjuda en fattig krigares toma hand till sköfling. Ruben Zevi bedref sina affärer mycket tyst och mycket försiktigt. Sällan såg man honom, föga kände man hvar eller huru han förde bakom härarnas kanoner sitt gyllene krut i fält, men man visste, att han öfverallt hade sina agenter på krigsfot, att han underhöll hemliga kontor i Wien, München, Nürnberg, Frankfurt, Warschau, Amsterdam, Paris, Madrid, Konstantinopel, ja man påstod äfven i Stockholm. Ty den förgyllde juden, sade man, var, oaktadt Mose lag, en världsborgare, som värderade alla nationer och alla trosbekännelser lika efter måttstocken af ett godt »geschäft». Man trodde sig veta, att han tid efter annan varit bosatt på olika orter: i Hamburg, i Danzig, i Warschau, i Wien, innan han på gamla dagar slagit sig ned i det anspråkslösare Regensburg. Man sade, att han mer än en gång blifvit plundrad och brandskattad, än af Wallenstein, än af svenskarne, och likväl alltid med oåtkomliga reservkassor kunnat börja rörelsen om igen. Det förunderliga var, att denne förgyllde jude, som tjenade alla krigförande makter och på lägliga tider plundrades af dem alla, fann beskyddare hos katoliker, protestanter och muhamedaner, alldeles som ett gångbart mynt. Ruben Zevi var kosmopolit, alldeles som det guld han beherskade. Hvem frågar hvarifrån det kommer eller hvem det tillförene tjenat? Det är nog, att man äger det: non olet, det luktar icke.

Påsken, som nu inträffade, var i alla katolska länder en vådlig tid för judarne, och i Regensburg mer än annorstädes, till följd af den fortfarande upprörda sinnesstämningen. Lördagen före påsk hade judarne samtidigt firat sin passahfest inom stängda dörrar. Fredagsaftonen hade en liten kristen flicka, en handskmakares dotter, spårlöst försvunnit. Man hade sett barnet leka vid flodstranden. Hvad tycktes enklare, än att flickan fallit i Donau? Men på fredagsaftonen hade man äfven sett en judisk tjenare bära ett lefvande föremål i en säck till kvarteret, och detta föremål i säcken hade låtit höra ett klagande ljud. Åter låg den enkla förklaringen närmast, att tjenaren burit ett lefvande lamm, bestämdt till påskoffer, hvilket lamm låtit höra ett klagoljud i sitt fängelse. Men sedan handskmakarens hustru hela lördagen förgäfves sökt sitt barn och någon granne ledt hennes misstankar på den judiske tjenaren, begynte hon öfverljudt ropa, att judarne röfvat hennes barn och slaktat det till sitt påskalamm.

Det var påskmorgonen. Folkmassorna strömmade med vigda ljus i händerna ut från Regensburgs gamla mäktiga katedral från trettonde seklet, när ropet om judarnes illgärning utbredde sig öfver gatorna. Sådane katolikerne kommo från kyrkan, ännu med sakramentet på sina läppar, rosenkransen vid sin sida och vigvattnets stänk på kläder och hår, beväpnade sig dessa fanatiska folkhopar med hvad de i hast öfverkommo och störtade sig mot judekvarteret. Alla judar som anträffades ute blefvo utan åtskillnad på ålder och kön misshandlade, slagne och nedtrampade, några till döds. Därpå begynte en stormning och plundring af boningshusen — uppträden, hvilka, oftast af lika ogrundade anledningar, fortfarit från sekel till sekel allt intill våra dagar. »Hans blod komme öfver oss och våra barn!»

Två timmar hade våldsamheterna fortfarit utan hejd, medan kejsaren och riksfurstarne ännu voro i staden med en betydande krigsmakt, när ändtligen en trupp ryttare visade sig och skingrade folkmassorna. Häktningar företogos, man skulle förmoda bland orostiftarne. Nej, bland judarne. Här behöfdes ett nytt påskalamm, ett skuldoffer för att tillfredsställa massornas fanatism. Man trodde sig hafva igenkänt den judiske tjenaren, som bar säcken, och det hus, till hvilket han burit den. De gripne missdådarne fördes bundne till fängelset, där de hade att vänta tortyren för att tvingas till bekännelse och därefter ett af dessa förfärliga bål, som då räknades bland de mest omtyckta folknöjen.

Ett hus i kvarteret hade förblifvit fullkomligt oskadadt och lyckats bereda en tillflykt åt många flyende. Det var förgyllda Rubens väl befästade borg. Till detta hus begaf sig ryttaretruppens anförare med eskort af halfva sin styrka och fordrade inträde. Han fick vänta några minuter. Slutligen öppnades den lilla gångporten för honom och två drabanter.

Dessa minuter hade synts ryttmästaren von Straubinger alltför opassande för hans värdighet. Han inträdde med en förnärmad chefs otåliga missnöje och fann den trånga gården uppfylld af ännu darrande flyktingar. En hastig blick öfvertygade honom, att borgen ej saknat försvarare, om folkmassan gjort ett försök att storma. Han fördes genom lederna af tolf välbeväpnade män till ett förgallradt rum på nedra botten, hvilket tjenstgjorde som mottagningsrum. Här hälsades han af värden, som gaf två skrifvare en vink att aflägsna sig, medan drabanterne posterades på vakt i förstugan.

Den rike Ruben Zevi var en hvithårig sjuttioårig gubbe af mer än medellängd, med sitt folks skarpt utpräglade drag, hvilka röjde en afkomling af den spanska judetypen, de s. k. sefardim, som ansågos vara af en ädlare, mera oblandad ras än de polske och tyske judarne. Hans dräkt var den i judereglementet föreskrifna långa bruna rocken, öfver hvars prydliga krås nedhängde ett spetsigt hvitt skägg. Hans lugna, kalla, nästan förnäma hållning vittnade om en man, som väl visste hvem han var och med hvem han hade att göra.

— Jag trodde — började ryttmästaren häftigt — att en kejsarens officer, som nyss räddat ert hus från plundring, ej behöft vänta en kvart timme utanför eder stängda port.

— Jag beklagar — svarade juden höfligt med en fin spets i orden — att min port i dag behöft ett så stadigt lås. Mitt folk torde ha misstagit sig om tiden, sedan det i två timmar väntat ers välborenhets ankomst. Är det något hvarmed jag kan vara till tjenst?

— Det är helgdag; jag förmodar, att ni ihågkommer mina fattige knektar, som för er välfärd gjort sig mycket besvär.

— Edra knektar? Alldeles riktigt. Jag hoppas, att de straffat våldsverkarne och återställt mina trosförvanters plundrade egendom. Vi skola föranstalta en insamling för desse tappre knektar. Jag skall bidraga med min skärf, fastän jag, som ni ser, ej haft något att frukta för mitt hus.

Ryttmästaren var icke van att göra omständigheter med en jude. Han förklarade utan omsvep, att han fordrade tusen gyllen.

— Hvad? Icke mer? genmälde gamle Ruben. Öfverste Di Caretto är ers välborenhets chef? Ja, jag vet, och ers välborenhet har att fordra sex månaders innestående sold? Vill ers välborenhet vänta på solden i sex månader till, eller vill ers välborenhet utbekomma sin fordran kontant i morgon?

Straubinger visste rätt väl, att chefens punktlighet berodde af krigskassan och krigskassan af förgyllda Ruben. Efter något besinnande förklarade han, betydligt spakare, att han föredrog solden i morgon. Han hoppades likväl, att knektarne finge något för sitt besvär.

— Riktigt! De äro hundrafemtio. Hade ers välborenhet besvärat dem hit vid plundringens början, skulle de billigt gjort skäl för en gyllen per man, summa etthundrafemtio. Olyckligtvis ha de kommit två timmar för sent. Jag afdrager en gyllen för hvar minut, summa etthundratjugu. Återstå trettio, som jag härmed har äran ställa till ers välborenhets disposition.

Ryttmästaren von Straubinger strök penningarna med en grimas i sin ficka, hvarifrån de sannolikt snart skulle trilla ut tillbaka hvart som helst, men icke till knektarne.

— Vänta, gamle gnidare — tänkte den besvikne soldnären vid sig själf, när han gick — detta skall du betala mig med ränta vid nästa plundring i Judengasse!

Ruben Zevi tillkallade sin brorson Joas, hvilken med sin familj bebodde nedra våningen af huset, och gaf order om skyndsam undsättning åt de olycklige flyktingar, hvilka dels sökt en fristad här, dels förskrämda gömde sig i sina sköflade boningar. Det var icke första gången förgyllda Ruben varit för sina förföljda trosförvanter en Jehovas utskickade. Om de kristne ansågo honom för en svamp, hvilken omättligt insög hvarje guldkorn han öfverkom, ansågo honom judarne som en profet, hvilken lät manna regna för dem i den torra öknen. Bland dem fanns icke en nödställd, en lidande, en husvill, frysande, hungrande eller i lifvets vedermödor bruten usling, som ej hade gamle Ruben Zevi att tacka för tröst eller välgärningar. Bland de rike judarne, hans konkurrenter på marknaden, åtnjöt denne kloke, alltid rådige, alltid klarsynte gubbe ett högt anseende som sitt folks patriark, men de fattige nästan afgudade honom och ville gifva sitt lif för honom.

Judeborgens öfra våning var strängt afspärrad till ägarens disposition, förutom ett större rum, som, med sitt förhänge, sitt altare och Gamla testamentets heliga skrifter på grundspråket, var upplåtet till synagoga. Utom några dyrbart utsirade, väl tillästa skåp vittnade nästan intet i denna tarfliga våning om en rik mans bostad. Den enkla sängen med dess hårda tagelmadrass var af oliveträd från det heliga landet, och ofvanför sågs porträttet af en ung flicka, nästan ett barn, måladt af van Dyck. De blixtrande mörka ögonen tycktes genomskåda betraktaren; den fint formade munnen, med ett oskyldigt, lyckligt leende öfver de halföppnade läpparna, tycktes säga till honom: Är lifvet ej skönt! Är Gud ej god! Är icke allt, allt solsken, vår och tjusande hopp!

Här var bostaden för en änkling, som mist sina barn. Ensam var han icke, han hade en broder i Smyrna, men hade tagit till sig en annan broders fattige, snedvuxne son Joas, en man om fyrtio år, nästan en krympling, bosatt i nedra våningen med hustru och sex barn. Joas var förste kontoristen, begåfvad med ett slugt hufvud och samlande hand, hvarför han ansågs och ansåg sig själf som den blifvande arftagaren af omätliga rikedomar. Men de sista åren hade slagit en knut på denna gyllene tråd. Joas’ äldsta dotter Rachel, nu fjorton år, hade så eröfrat sin gamle grandonkels hjärta, att han ej kunde vara henne förutan och låtit åt henne inreda ett litet praktfullt rum i närheten af hans eget. Här slösade han med fulla händer, den annars så sparsamme och tarflige millionären. Här var golfvet inlagdt med mosaik och väggarna behängda med rika flandriska väfnader. Hvarje möbel var ett konstverk, hvarje liten prydnad en dyrbarhet. De vänner till unga Rachel, som någon gång tillätos besöka hennes rum och sågo juvelringarna blänka på hennes fingrar, hviskade till hvarandra: hon blir arftagerskan!

När Ruben Zevi på aftonen af de kristnes påskdag återvände till sina rum, trött af sina plundrade trosförvanters klagan, inkallade han Rachel. Hon hade lärt det heliga språket, hebreiskan; hon uppläste hvarje afton ett stycke af Mose, profeterne eller psalmerna, hvilka annars lästes endast i synagogan, sedan rabbinernes Talmud nästan utträngt bibelordet. Läsningen afslutades med böner på tyska språket.

Ruben Zevis blickar hvilade på detta barn, som han älskade, riktades stundom mot porträttet ofvanför bädden och återvände ånyo till den läsande flickan. Denna jämförelse anslog och rörde honom. Däri låg den fördolda källan till hans kärlek för barnet Rachel, som hade ett släkttycke med bilden på väggen.

När hon slutat, sade den gamle till henne:

— Vet du hvem hon var, som nu är i Guds paradis?

— Ja, svarade flickan, det är Ruth.

— Vet du också hvad hon var för mig, gamle man, som nu endast har dig att älska i världen? Vet du, att hon var mina ögons ljus och mitt hjärtas tröst, alltsedan jag miste hennes mor i Spanien och hennes bror blef dödad af de kristne i Gent? Du är ett välskapadt barn, Rachel. Huru skulle du annars likna henne, och huru skulle du annars bära ditt namn utan blygsel? Men Ruth var det skönaste och fullkomligaste verk som utgått af Skaparens hand, alltsedan han gjorde vår moder Eva af Adams refben. Ruth var mer än våra fäders Ruth; hon var den, om hvilken det sjunges i Höga visan: Jag är en blomma från Saron, en lilja från dalarna. Vintern är förliden, och blomstren uppgå af marken ... Förstår du det, barn?

När Rachel teg, fortfor han:

— Blomstren uppgå af marken och hafva sin tid och vissna. Men ve den människas fot, som förtrampar Guds skönaste verk! Herre, huru länge fördöljer du ditt ansikte för den rättfärdiges klagan? Du har sänkt mig i den djupaste graf, i de mörka rum i hafvens afgrunder. Jag var mätt af lidande, mina ögons källor förtorkades af elände, alla dina böljor hafva gått öfver mig. Du har tagit från mig dem min själ älskat; mina förtrogna äro ensamheten, mörkret och döden. Men till dig ropar jag dagligen: tig icke stilla, min Gud, när de orättfärdige förgöra ditt folk! Hvarje afton komma de tillbaka, tjutande efter rof. Gör med dem, såsom du gjorde med Midjan, med Sisera, med Oreb, Zeeb och alla deras furstar! Gör dem såsom en stofthvirfvel, gör dem såsom ett strå för vinden! Såsom elden förbränner en skog och lågan afsveder de höga berg, så förfölj; dem, Herre, med din storm, förskräck dem med ditt starka väder, fyll deras ansikten med vanära, utrota dem, och fräls ditt folk ur dess fienders hand!

Det nyss så rörande uttrycket af kärlek och sorg i Ruben Zevis drag hade vid dessa ord efterträdts af ett strängt, hårdt, oblidkeligt uttryck af hat. Med oförrätterna mot hans folk förenade sig minnet af egna lidanden. Han var den mest barmhärtige, mest välgörande och människoälskande man gentemot alla olyckliga af hans eget förföljda folk, men sina och dess fiender kunde denne fromme jude icke förlåta. Han hade bland Davids psalmer, som han citerat, glömt den sextiosjunde: att din salighet må blifva känd bland alla hedningar och alla folk tacka dig!

— Men — tillade han eftersinnande med Esaias ord — Statt upp, var ljus! ... Främmande skola uppbygga dina murar, deras konungar skola tjena dig. Dina förtryckares barn skola komma till dig och ödmjukt buga; alla som hånat dig skola nedfalla för dina fötter. I stället för att du varit öfvergifven och hatad och besökt af ingen, skall du försättas i evig höghet. Du skall dia hedningarnes mjölk ... Jag vill låta guld komma i stället för koppar och silfver för järn och järn för sten ...

Hvilka glänsande ljusblixtar ur seklernas natt — årtusendens tröstlösa elände, suckar och vanmakt förbytta i segerjubel! Ruben Zevis mörka anlete ljusnade. Hans blodigt förföljda, förtrampade, öfver alla jordens länder förskingrade folk skulle dock engång beherska världen! Är icke detta folk världens förstfödda adel? Hvar finnes en stamtafla, sådan som dess? Är det ej konungasöner och konungadöttrar, sålda till trälar? Och de skulle förneka sin förstfödslorätt? De skulle sucka i evig träldom?

Den troende israeliten uppreste sig och utsträckte sin arm mot fönstret, likasom ville han tala till världen därute. I den segervisshet han delade med hela sitt folk blandade sig bankirens uppfattning af sin mission bland förtryckarne.

— Ja — sade han med ett triumferande smålöje — förstån I det, I därborta, att profetiorna med hvarje dag nalkas närmare sin uppfyllelse? Redan dia vi eder mjölk, och sekel efter sekel skola vi utdricka den, intill dess att för eder återstår intet, men allt för oss. Uppenbart slån I oss, men i hemlighet bugen I redan för oss. I, som i dag förakten oss, trampen oss, plundren oss, veten I icke, att i morgon skola vi vara edra herrar? Hvad I röfven af oss i dag, det rinner i morgon tillbaka till oss, såsom bergens floder rinna utföre till den förhärjade dalen. Yfvens ännu i edert öfvermod, tills eder tid och vår tid är kommen; se, han är när! Och då I icke mera egen edra boningars tomt, edra åkrars jord, edra barns lindor, yxan i eder hand eller pennan på edert bord — när allt detta är vårt, förpantadt åt oss, och I köpen af oss på skuld eder usla graf för att där gömma eder fattigdom och eder blygsel — då är vår tid kommen och profetian fullbordad. Som rådjur hafven I jagat oss kring världen och sönderslitit oss utan förbarmande; välan, sliten nu sönder hvarandra i krig och tvedräkt! Det är för oss I striden. Jag är en fredens man, vapen har jag aldrig burit, men jag prisar kriget, som utarmar eder, därför att I ej kunnen draga ett svärd utan att slipa det med vårt guld, därför att hvarje rustad krigare bär vårt märke och därför att hvarje fältslag, hvem där än segrar, är en seger för oss!

Han hade glömt flickan, barnet, den enda som, skrämd och förvånad, hört hans hotande ord. Sådan hade Rachel ännu icke sett sin grandonkel. Han tycktes henne växa till en Jehu, en Josua; hon förstod honom endast till hälften, men hon ihågkom dagens uppträden och anade, att det var hennes förtryckta folk som talade med profetens stämma till Gog och Magog.

Ruben Zevis spanska judeblod kunde svalla öfver, men hans praktiska förstånd förde honom snart till besinning. Han vände sig åter till flickan; hans röst återtog en kärleksfull faders mildhet.

— Glöm det där! sade han. Vid dina år har man rätt att tro på lifvet. Hon på taflan var engång vårens glada fjäril, utan fruktan och utan sorg. Jag vill, att du skall vara som hon, Rachel, så länge du kan. Gå till hvila, mitt barn! Dröm om rosorna, som nu börja knoppas! Önskar du något, lilla toka, så dröm, att du får det! En ny ridhäst? Eller en tam antilop? Är du icke en trollpacka, du, som får allt hvad du vill?

Flickan böjde sig ned och kysste fliken af hans rock för att säga godnatt. Juvelringen på hennes finger tycktes erinra den gamle om något.

— Rachel — nickade han halft skämtsamt, halft sorgset, när hon uppreste sig för att gå — gif aldrig ditt hjärta åt en ovärdig man!

17. Inför kejsaren.

Svamp, hvarför har jag dig?

Följande morgon uppstod Ruben Zevi med solen. Galilei hade ej kunnat hindra dagens stjärna att gå kring jorden; påfven i Rom kunde ej hindra en jude att omspinna jorden med sitt gyllene nät.

I tidiga morgonstunden, mellan klockan fyra och sex, plägade Ruben Zevi uppgöra sina fälttågsplaner. Ensamheten var hans förtrogne. Klockan sju började kontorstimmarna, men före sju gjorde han vanligen sin morgonrund kring borgen.

I dag, när han tidigare än vanligt inträdde i nedra våningen, öfverraskade han sin brorson Joas vid en förbjuden affär. På ett långt bord lågo diverse persedlar kringströdda under sortering och granskning. Det var fältkappor, svärd, pistoler, harnesk, gehäng, madonnabilder, ur, smycken af koppar, silfver och guld, kläder och husgeråd, ända till begagnade stöflar och skjortor, påtagligen krigsbyte och en del ännu fläckadt med blod.

Den rike bankiren tyckte icke om denna handel, hvarmed hans brorson ännu, af vana och vinningslystnad, i smyg befattade sig.

— Hvad nu, Joas — sade han med rynkad panna — är det så du visar dig mån om husets anseende? Blygs du icke att inlåta dig i handel med marodörer och liktjufvar?

Joas grep till en nödlögn. En af gårdagens utplundrade trosförvanter hade trugat på honom sina varor för en skärf till bröd.

— Paraplymakare du! — Och den gamle mätte honom med en föraktlig blick. — Du har köpt krigsbyte af svarte Kunz.

Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som slå ned på valplatserna för att plundra de döde och nedsticka de sårade. Han underlät icke att efter ett lönande byte offra ett vaxljus åt jägarnes patron, Sankt Hubert, men sina affärer uppgjorde denne fromme helgontillbedjare helst med judarne.

Ruben Zevi kastade en likgiltig blick på rofvet och upptäckte ett föremål, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en fint arbetad hårnål af silfver i form af en lilja. Han tog nålen, granskade den och fann ett märke på liljans blad.

— Ja, sade han eftersinnande — det är den ena. Hvar har Kunz funnit nålen?

Joas visste det icke.

— Kalla hit honom i afton efter mörkningen! En likröfvare får ej ingå genom min port vid dagsljus. Joas, nästa gång du drifver handel med sådant folk och sådana varor, snör då din ränsel och vandra åter den väg, från hvilken jag upptagit dig! Nålen behåller jag, han har förr varit min.

Brefposten i Tyskland var denna tid långsam, osäker och ofta tvärt afbruten. Alla viktigare affärer uppgjordes genom ombud eller kurirer. Ruben Zevi mottog dagligen sådana. Några fingo besked i kontoret; andra, som medförde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En efter annan anmäldes och fick företräde i ett litet skåplikt rum innanför den större kontorslokalen.

I dag anmäldes en skäggig protestantisk senator från staden Augsburg. Ärendet gällde ett lån, som staden upptagit år 1631 mot pant af sina tullar och som nu var förfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke betala och fick med nöd anstånd mot tjugu procent i ränta.

Därefter inträdde en kanik från Trier. Domkapitlet låg i fejd med sin furstbiskop och behöfde ett förskott. Visserligen hade Ruben för samma ändamål lämnat förskott äfven åt den furstlige biskopen, men desse prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne, som vallfärdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frälsarens osömmade lifrock.

Den näste var en kurir från agenten i Madrid, som underrättade, att han blifvit häktad af inkvisitionen, lagd på sträckbänken och tvungen att köpa sig fri för en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle gifva sig tålamod tills nästa silfverflotta ankom från Peru: principalen hade utväg att hålla honom och sig skadeslösa.

Nästa sändebud var från konung Kristian IV i Danmark. Han behöfde penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i Sundet och tjugufem procent.

Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med förskrifning på skeppsumgälderna mot ett lån af 100,000 pund sterling och tjugu procent. Agenten affärdades med det snäfva besked, att konungen skulle först betala sina förfallna räntor på förra lånet; parlamentet hade förklarat skeppsumgälderna olagliga; på dem kunde hans majestät icke vänta något nytt lån ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska kompaniets borgen, skulle han få huru mycket som helst.

Judarne i Smyrna klagade öfver intrång af sina trosförvanter i Aleppo och anhöllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren svarade, att judarne i Aleppo erbjödo god säkerhet; han kunde ingenting göra. Smyrna vore rikt nog att själf underhålla konkurrensen. Han hade gifvit enahanda svar åt judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima.

Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhållan om lån. Han behöfde tre månaders sold för janitscharerne, som hotade afsätta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga underrättad om ställningen, fann Ibrahim sitta lös på tronen, men gaf ett förskott mot fyrtio procent för att betrygga föregående lån.

Den siste anmälde för i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i Frankrike, där han understödde det missnöjda partiet mot kardinal Richelieu. Agenten medförde dåliga underrättelser. Det gick illa för hertigen af Orléans; kardinalen var mäktigare än någonsin. Ruben Zevi hade förspillt en million på en misslyckad politisk intrig.

— Tålamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. — Och kardinalen dog året därpå.

Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i kontoret om afgående expeditioner, när en kejserlig adjutant inträdde och öfverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra eftermiddagen hos öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff. Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frågande blickar. Skulle deras principal ställas till ansvar för den ur luften gripna historien om påskalammet?

Ruben Zevi svarade:

— Framför min underdåniga hälsning till hans herrlighet hofmarskalken, att jag skall infinna mig på utsatt tid.

På slaget fyra lät han anmäla sig i öfverhofmarskalkens palats. Han fördes genom rader af undrande kammartjenare och hofmän till grefvens kabinett. Aldrig förr hade en sådan gunst beviljats en jude. Hofmännen hviskade till hvarandra, att denna ära torde kosta en Mose lärjunge vackra penningar.

I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och främste statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lång, groflemmad herre med ett utseende som skulle varit afskräckande, om det ej mildrats af en klok, välvillig blick, hvilken ingaf förtroende. Bakom honom satt geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hörn af rummet en i kappa insvept obekant man. Juden förblef under samtalet stående och inbjöds ej heller, oaktadt sin ålder, att taga plats.

Grefven började med ett beklagande af gårdagens våldsamheter, hvarom han för sent blifvit underrättad, och erbjöd sig att bemedla en rättvis undersökning af klagomålen mot judarne. Därefter begynte han tala om det beklagansvärda kriget, om kejsarens uppriktiga önskan att sluta fred på antagliga villkor och grefvens egna förhoppningar att freden vore snart förestående, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade svenska makten med ett afgörande slag. Utsikterna vore nu de bästa, men skattkammarens behof af penningar stort för ögonblicket. Han kunde erbjuda de bästa säkerheter, om Ruben Zevi — och här nedlät han sig till ett förbindligt småleende — ville med sin kända kredit och sitt stora anseende på penningmarknaden bemedla ett statslån på fyrtio millioner gyllen, hvaraf hälften skulle inom Maj månad inflyta kontant och resten i mindre poster om fyra millioner i månaden intill slutet af Oktober.

Ruben Zevi afhörde stillatigande detta förslag och tillät sig därpå en ödmjuk fråga om säkerheterna.

Grefven uppräknade kejsaredömets omätliga hjälpkällor, utom subsidier från Spanien och Neapel, samt erbjöd en pantförskrifning af riksdomänerna och Donautullarna. Sannolikt kände Ruben Zevi dessa tillgångar bättre än grefven själf och visste, att största delen redan var pantförskrifven öfver sitt värde. Han förklarade i samma ödmjuka ton, att han ingalunda betviflade grefvens försäkran, men att han icke kunde disponera en så betydlig kredit i nuvarande osäkra tider. Ville hans nåd förnya säkerheten för några föregående små förskott till krigskassan och riksskattkammaren samt ställa personlig borgen af några namngifna, högtstående personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern, Mainz, Trier och Köln, skulle Ruben göra hvad han förmådde för att sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot löpande ränta af femton procent.

Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan häftigt och utropade:

— Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta är oförskämdt!

Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito en hög person, som införts genom en löntrappa, emedan han icke velat blifva bemärkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade känt kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af medellängd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy ännu vid trettiotre år bar vittne. Han bar långt svart hår, benadt åt höger, långa uppåtvikna mustascher och pipskägg. Öfver de stora, glanslösa bruna ögonen hvälfde sig ett par starkt markerade ögonbryn snedt uppåt; en kejserlig örnnäsa förliktes icke rätt väl med ett par tjocka läppar och en uttryckslös haka. Dräkten var en ovanligt stor spetskrage, vida ärmar och benkläder samt en åtsittande broderad lifrock af svart sammet, öfver hvilken, vid högtidligare tillfällen än detta, hängde på bröstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom förståndsgåfvorna, voro en kejsares, hvilken rätteligen varit född till en liten markgrefve, ehuru hans äldre broders död och den mera energiske faderns inflytande banat honom en väg till det heliga romerska rikets gamla kejsaretron. Obetydlig i öfrigt, var likväl Ferdinand III känd för två lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes öfvermakt och uppträdde i skattkammarens ruinerade ställning som en sparsam rikshushållare. Det var sistnämnda egenskap som nu framkallade hans vrede öfver judens förslag.

Öfverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och fortsatte underhandlingen.

— Låt oss förstå hvarandra, sade han. När jag sade fyrtio millioner, inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. För de första behofven komma vi tillrätta med tjugu millioner inom Augusti, fullhaltigt klingande mynt. Hans majestät kan ej nedlåta sig att begära personlig borgen af sina vasaller, men föreslå de säkerheter ni anser tillfredsställande!

— Ers herrlighet vet — återtog Ruben Zevi i sin lugna, ödmjuka ton — att krediten begär säkerhet för i dag och säkerhet för i morgon. Om jag uppmanar mina trosförvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor, hvilka ej stå till mitt förfogande, skola de fråga: Hvar är vår säkerhet för i morgon? Vi plundrades i går, vi kunna plundras i morgon. Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens rättvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme undersåtar!