FÖRSTA DELEN. NATTENS BARN. (continued 2)

Hagar lyckades öfvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon efterses. Antingen de gåfvo fångst eller icke, låg alltid ekstocken tillreds vid sundet, och kort därefter hade skolmästaren sin elev vid sjöboden. Den eländigaste, den mest förtorkade, den af alla stoftets maskar förhärjade, af alla vandrares fot förtrampade grenen från kunskapens träd hade ännu bevarat ett grobart frö, som slog rot i ett annat, nästan lika skyddslöst, åt alla vindar prisgifvet människoväsen.

7. Sammansvärjning och möte.

Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta?

Det var långt lidet på sena hösten, när tullnären Lydik Larsson åter satt ensam vid den stora öppna spiseln i Turholms sal. Mörkret stirrade så nattsvart in genom rutorna, att det kunde skäras med knif; granveden i brasan sprakade som muskötskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen under barken, drefs ut af lågorna och sökte sig, oroligt springande upp och ned långs vedträet, en utväg till flykt. Tullnären kände åter en änklings enslighet; än en gång öfvervägde han det brydsamma valet mellan en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han skulle i morgon inflytta till staden och därefter företaga en längre resa.

Betty Luth eller Hagar? En af de två.

Han räknade på fingrarna, den gamle räknemästaren. Betty såg icke oskaplig ut, var beskedlig och ärbar. Tjugufyra år var hon, han femtioett. Tjugusju år mellan sommar och höst, däri låg intet otänkbart. Men antag, att han, Lydik, lefde ännu i tolf år och Betty skulle blifva änka vid trettiosex år, så skulle hon gifta om sig, och någon ung odåga skulle anamma det mödosamt hopsparade innehållet i tullnärens kassakista. Vidare — ty det fanns ett vidare, kanske flera — behöfde brodern, Petrus Luth, penningar för sina studier. Så funnos tre oförsörjda systrar, som skulle underhållas ...

Hagar var snart elfva år, hon skulle tolf år härefter vara tjugutre. Fosterfadern skulle utse åt henne en bra man, en burgen man, som ej skulle tära på hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var läraktig ... maken till hufvud fick man söka. Nu, sedan hon lärt sig räkna, hade hon användts att summera tullspecialerna och på en timme hunnit med mera, än tullskrifvaren på tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedögde, skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? På Hagars siffror kunde man lita. Nå ja, barn var hon, späd som en ärtvinda, men lofvade hon ej att blifva vacker? Hennes bruna ögon och smekande röst kunde ingen emotstå. Låt henne blifva femton år, och hon skall styra huset som en prinsessa ... Vågskålen tyngde så djupt för Hagar, att valet var nästan afgjordt.

Lisbet Wolle hade inträdt med sin vanliga syssla att duka aftonmåltiden. Hon såg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar någonting på sitt hjärta, men tullnären brydde sig ej om att fråga. Förmodligen var det åter en ko som sinat.

— Käre far, sade hushållerskan.

— Nå, hvad är det?

— Just ingenting. Jag ville fråga, om Hagar ...

— Jaså. Är det åter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och ser gärna, att alla göra det.

— Det är inte allt guld, som glimmar.

— Så? Nå, hvad är det som glimmar i dag?

— Hon läser.

— Mycket bra. Det har hon förstånd till; därför har jag låtit henne läsa för Petrus Luth.

— Men hon läser mest hela dagen och stundom på nätterna. Hon läser underliga böcker, som ingen förstår, och försummar sysslorna.

— Måtta skall det vara med allt, Lisbet. Lägg för henne vissa timmar, hälften åt böckerna, hälften åt hushållet!

— Det är inte allt, käre far. Hon är ute alla morgnar med Anders i skogen. Skräddarens Margit har sett henne på Hertonäs hos den tokige skolmästaren.

Tullnären rörde skrattande om brasan, så att gnistorna flögo från granveden.

— Hos Cannabis! Se på ett sådant illmarigt stycke! Det är henne likt, det hade jag bort gissa, så snart hon engång fick lukt på latinet. Och Anders, den åsnan, följer henne rätt som en stallgumse. Det är ock likt henne, hon lindar eder alla om fingret.

— Inte mig, vill jag tro, invände Lisbet Wolle förnärmad. Det är ännu inte allt, käre far.

— Jaså. Det är ännu icke allt? Kanske företager hon sig att förhäxa gröten?

Lisbet började gråta.

— Att käre far kan tokas med så bedröfliga saker! Det måste ju gå en barmhärtig människa till sinnes att se ett barn uppväxa i stygga hedniska konster och mista sin fattiga själ. Är inte Cambis, eller hvad han må heta, besatt af djäfvulen? Håller han inte skola med albuskarna? Läser han ej katekesen med stenarna? Lita på, han får dem att svara, och det får Hagar med. Priska berättar, att när Hagar kommer i ladugården, se korna så underligt på henne. Hon tänker läsa katekesen med dem också, bakfram, det förstås.

— Hör nu, Lisbet, det där är enfaldigt prat. Jag skall tala med flickan om Cannabis. Han är tokig, som hvar man vet, och icke vill jag, att han skall förvrida hufvudet på vår flicka. Säg henne det!

— Men det är ännu inte allt, käre far. Ni har kanske hört, att hon är en tattarunge? Det sitter i blodet, det går inte ur henne, lita på det. Ingen vet hvems hon är och hvarifrån hon kommit. Simon Berg har berättat, att hon är hittad i snödrifvan, hon har fallit från mån. Hon kan bibeln och psalmboken utantill, men hvar vers bakvänd. Är något borta, så hittar hon det, och väntas främmande, säger hon: nu komma de! Si om detta inte är tattarekonster, vill jag aldrig koka en ärtsoppa mer. Och därför — hon hade svårt att få ordet fram — och därför kan käre far behålla Hagar, men jag vill tjena i ett kristeligt hus ... jag och Priska och hennes man och Lena och Ulla och Lisa ... och är det så, att flickan blir kvar, så måste vi alla uppsäga tjensten.

— Uppsäga tjensten? Hvad är detta för tokprat? Är flickan bortskämd, hvem har skämt bort henne, om icke ni? Hvem har klemat med henne och låtit henne få sin vilja i ditt och datt, som holländarne säga, om icke just ni, Lisbet, ni och alla de andra? Sickingen, edra skvallertaskor, ha ni icke beprisat henne som ett mönster för kloka ungar? Och när ni kammat henne om morgnarna, Lisbet, har ni icke inbillat henne, att hon är något slags Askunge, som en dag skall gå klädd i gyllenduk?

— Ja, snyftade Lisbet, det ha vi alla gjort, men si Priska säger, det är just den rätta tattarekonsten, som öfvergår alla andra, att vända folks ögon så, att det svart är blir hvitt och det fördömeligt är blir öfver all måtta älskansvärdt! Det är rätt åt oss, käre far, för ni har varit en god husbonde, men si vi stå inte längre ut. Snart är allhelgona; vi lämna städseln tillbaka.

— Gå er väg, Lisbet, och sof på den dårskapen! Kalla hit Hagar! befallde tullnären strängt.

Det fanns likväl något i hushållerskans enfaldiga anklagelseakt, som bragte husbondens redan nästan afgjorda beslut att vackla. Han anade, att sammansvärjningens trådar utgått från fogdens hustru och gingo ut på att jaga från huset en rival om makten. Men han kunde icke dölja för sig, att ju de två barnens härkomst var ganska tvifvelaktig. Och därtill mäster Sigfrids spådomar! Skulle han, Lydik Larsson, upptaga i sitt ansedda, välordnade hus ett fosterbarn af så tvetydigt rykte och för hvars framtid siaren förutsagt så oberäkneliga, ja så hotande tilldragelser?

Hagar inträdde. Hon var blek, måhända af för mycken läsning vid så unga år. Hennes blick var skygg och frågande; man kunde nästan misstänka ett ondt samvete. Det förekom tullnären, som hade flickan sedan tre månader vuxit, magrat och mognat.

— Du har läst latin för Cannabis?

— Ja, Petrus ville icke mera läsa med mig.

— Jag har lofvat dig läsa för Petrus, men icke för Cannabis.

— Käre far har icke förbjudit det.

Tullnären betänkte sig. Hon hade rätt.

— Mycket som ej är förbjudet är ej därför tillåtet. Hvarför har du ej frågat mig?

— Käre far var bortrest.

— Hm ... jag kom ju tillbaka. Nå, det var väl bara hick och behej med den tokige karlen? Han lärde dig, som han lärde stenar och albuskar?

— Han gaf mig böcker och läxor. Han frågade och förklarade alla ord. Han var alltid klok från sex till nio på morgonen.

— Såå? Lärde du något?

— Grammatikan, Eutropius och Cornelius. Därefter gaf han mig Virgilius, som jag nu stafvar på. Käre far må tro, att Virgilius vet mer än en präst! Jag tycker om Æneas, han var en hjälte från det trojanska kriget.

Hon lyckades locka ett löje på den stränge domarens läppar. Lydik Larsson hyste, såsom de fleste olärde män, en till vidskepelse gränsande vördnad för lärdomen.

— Jaså, du har kommit in i trojanska kriget. Det var väl icke i går det. Sköto de ihjäl hvarandra med muskedundrar och stora kanoner?

— Nej, de kastade spjut.

— Aha, det var lansknektar. Nå, hvad togo de i tull för en tunna sill i Troja?

— Det står ej i boken.

Åter smålog den stränge domaren. Det är smickrande för en olärd att förbluffa den lärde med en snärjande fråga, som icke får svar.

— Nåväl, jag förlåter dig, barn, att du gifvit dig i krig utan min vetskap, men gör icke om det! Cannabis går i trasor, jag skall skicka till honom ett par stöflar och en vinterpäls. Vi flytta till staden i morgon, och om en vecka följer du mig tillbaka till Kaskas torp. Din fostermor väntar dig.

De stora bruna ögonen betraktade honom förvånade, men alldeles icke gladt öfverraskade. Hagar hade i öfverflödet på Turholm nästan förgätit det fattiga torpet.

— Får jag ej läsa mer för Cannabis? frågade hon.

— Vi få se nästa sommar. Skicka hans böcker tillbaka, jag skall förskaffa dig egna i staden.

Tullnären hade ändrat beslut. Han beundrade detta barn, han höll henne mera kär, sedan man velat jaga henne från huset. Men upptaga henne till sin, det vågade han icke ännu. Han ville betänka sig än ett år, och vågskålen började sjunka för Betty Luth.

Följande dag flyttade Turholms sommargäster med båt till det nära belägna gamla Helsingfors. Sammansvärjningen hade lyckats och misslyckats. Hagar skulle resa, men samtidigt fingo fogden Berg och hans hustru Priska sitt afsked ur tjensten.

För egen person gjorde tullnären en omväg och medtog Hagar. Han ägde ett tegelslageri på Estnäsudden, där nu det nya Helsingfors är beläget.

Halföns hårda berg, i vår tid så rikt öfverbyggda, voro en fullständig vildmark år 1637. Öde klipphällar, bevuxna med tät barrskog, som gick intill stränderna; en smal, djup hafsvik i öster och norr; öppna fjärdar, lika skogbevuxna klippöar, i söder och väster; en smal landtunga, sammanbindande halfön med fastlandet, utan spår af väg eller broar, sådan var nejden. När isen ej byggde broarna, skedde all samfärdsel med båt. Vid södra och norra hamnarna voro notvarp, som besöktes af kringboende fiskare. Sillen, då ännu allmän i Östersjön, innan dess portar förknappades vid Bälten och Öresund, höll sig ute i öppna hafvet och lämnade vikarna till disposition åt sin förkrympta afkomma, strömming och hvassbuk. Här och där sågs en nothängare eller ett båthus vid stranden. Hafvet gick upp till nuvarande Kaserntorget och strömmade genom nutidens esplanader till Tölö vik, hvarigenom allt område söder om detta sund var en kringfluten ö.

Lydik Larssons tegelslageri låg ungefär där finska senaten i våra dagar rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par låga boningshus, täckta med torf, se där palatsets föregångare! Lera hämtades från det kärr strax invid, där nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på pålverk. En plats var afröjd ungefär till halfva Senatstorgets bredd, men där universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i granarnas grenar.

Tullnären hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en köpare. Han hade ej tid att vänta ett par hundra år på en bättre affär. Hagar medfördes för att beundra en jättegryta i bergsluttningen, där nu biblioteket anlagt sin jättegryta för seklernas lärdom. Tullnären tilltrodde Hagar numera allt, äfven lösningen af naturens gåtor. En sådan var jättegrytan: hon ansågs svarfvad af forntidens resar.

När båten landade vid bryggan, låg där en galeas, som lastade tegel. En bondkvinna satt på bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af öfverraskning, och nästa ögonblick kramades Hagar så stadigt af Dordejs armar, att en hög rodnad uppsteg på barnets kinder.

— Si jag har dig ändå, jag har dig, min svalhöna, mitt smöröga, och du är inte bergtagen, du är inte såld åt den lede fienden! Så de kunnat ljuga på dig, det illgärdsfolket! När jag fick höra det af smeden, som var till Helsingestaden att köpa järn och träffade Simon Berg vid tullbryggan, sa’ jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa’ jag, det står jag aldrig ut med att höra sådant träffeligt tal om min flicka. Jag tager Tommu med mig och far till Helsingeland, här går en skuta i morgon dit med torsk och skall taga tegel från Lydikens bruk till barlast på hemresan. Si så hittade jag dig som ett aspfjun för vinden! Är du inte min egenhändiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? Är du inte min nattmara, otäcking du, som inte gifvit mig någon fred nu i femton veckor, sedan jag lät lista dig från mig? Och dig skulle jag lämna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar från mor din med ... jaså, där är gudfar! Goder dag, Lydiken, jag såg eder inte strax. Bry han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som nyjäst öl. Barnet är ju klädt som en majstång. Sådan väf i den kjolen! Trolle mig, den är inte af Kaskas får, det är tyskull, det där. Och tröja med knappar! Riktiga kängor med remmar och herrfolks strumpor, halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du få sådant på Kaskas? För si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet kraklamente om den saken.

Dordej fortfor under en ström af ord och känslor att nypa den bestörta flickan i alla fållar och veck. Hon ville äfven se linnet, det gick ej af för mindre, det måste framdragas under halsduken. Därefter följde granskning af föremålets person, hvilket skedde handgripligt därmed, att flickan togs i båda axlarna och uppställdes till mönstring.

— Så! Jaså! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du läst? Du har läst, jag ser det på dig. Är det gudliga böcker, Lydiken? Ni lofvade barnet kläder som fattigt folk, och så kläder ni henne i tyskull. Äro edra böcker också af främmande får?

Samvetsfrågan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom det andra tämligen lätt. Han omtalade sin afsikt att nästa vecka föra flickan tillbaka. Dordej kunde ju gästa några dagar i staden och följa dem åt.

— Tackar för husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan med mig ombord. Det är inte att sinka i denna årstiden. Far och ungarna vänta, Sigfrida räcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva ... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen?

Tommu stöflade fram med uppsyn af en martyr och räckte Hagar den grofva handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som märkte allt, märkte ej flickans förlägna tystnad under detta oväntade och hjärtliga möte, men tullnären frågade sig själf, om ej Dordej och hennes barn för mindre än fyra månader sedan varit för Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det klokast att icke förhasta sig.

Dagen därpå följde Hagar sin fostermor till Kaskas torp.

8. I grefvens tid.

Tiden var krigisk ända in i bakverken.

Läsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det är lågt, mycket lågt och obemärkt. Låt en stormil eller en eldslåga plåna det ut från jordens yta och i nästa by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket därinne är lika obemärkt. Barnen? Hvem tänker på de tusen ljusgröna plantor, dem vandrarens fot förtrampar i vildmarken? Och de skola dock en dag blifva furor, om de få lefva, de skola blifva en högvuxen skog. Detta låga tak aftecknar sig mot en hög horisont, uppfylld af åskmoln. Dessa fattiga barn känna i sig ett stort tidehvarfs hjärta klappa. Gå dem icke liknöjd förbi; de ha engång andats och lefvat, såsom du själf!

Åren på 1630-talet gingo som en vält öfver mellersta Europa, krossande hvad där ännu återstod af välstånd och människolycka. Här i norden herskade ett lugn, som kunde förliknas vid dalens stillhet bakom bergen. Stormens dån förnams som en fjärran hörsägen, men han kräfde sin skatt af blod och trångmål. År efter år utsändes några tusen unge män i krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit återvände omsider en eller två, någre som krymplingar, andre betäckte med stolta ärr. Landets must förrann i okända djup, man visste ej hvart. Man såg ingen fiende, men man sporde i luften hans hotande närvaro. Tyskland kände ju alla till namnet; alla hade hört talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man begynte höra talas äfven om Donau. Invaliderne hemförde fältkartor i grofva träsnitt, där man fick läsa ortsnamnen för de berömdaste fältslagen, och höllo i byarna fria föredrag om sina segrar. Ännu låg allt detta någonstädes bortom himlaranden i morgontöcknen. Men en liten skymt af världen begynte småningom klarna bortåt södra sidan om Östersjön. Där fanns verkligen något annat än kejsaren och påfven i Rom, mot hvilkas illistiga anslag böner lästes i kyrkorna. Där funnos kristna människor, som ledo förtryck och hvilka man måste hjälpa, för att ej påfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss öfvermäktiga. Vi måste hjälpa dem; hvem skulle annars göra det?

Riksdagsmännen återvände från Stockholm med mer eller mindre dunkla föreställningar om kardinalen i Frankrike och Europas jämvikt. Vi måste upprätthålla den. Så kommo rykten om segrar: vi hade segrat; rykten om nederlag: vi hade blödt. Öfverallt vi. Och dock sutto vi här i så ostörd ro, som skatter och utskrifningar tilläto. Ingen brist var på frågor och tårar; till båda funnos dagliga anledningar. Men rågen fortfor att växa på sveden, grytan fortfor att koka på elden, yxan fortfor att hugga i skogen, väfspolen hade icke saktat sin pilsnabba flygt mellan ränningens trådar. I det yttre syntes föga förändring, om ej här en förvildad åkerteg eller där en folktom, förfallen stuga, som förr sett kraftige män och fyllda brödspett under det sotiga taket. Förändringen var en inåtgående. Folket begynte, utan att veta huru, växa in i Europa.

Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkräft sin blodskatt nästan utan afbrott i mer än sjuttio år. Men detta nya krig var ej som de förra mot moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man försvarat egna hemknutar; nu ville man försvara tro och frihet i hela världen. Detta lyfte ett litet folk. Häfdatecknarne må tvista, om trettioåra kriget var i sin rätta grund en kamp för herravälde eller en kamp för tro: det finska folket visste blott ett, att det stred för tron. Hvad angick herraväldet ett folk som aldrig gått ut på eröfringståg, aldrig ofredat sina grannar, sedan det själf fick kristen tro, aldrig rest sig, kämpat och blödt för annat än eget försvar?

Ett land, som fört krig mot fiender i sjuttio år och krig mot frosten så långt det mindes tillbaka, var icke bortskämdt af goda dagar. Det såg icke allestädes så ut som i det bördiga och jämförelsevis folkrika Nyland. Död var bondens barske beskyddare, nionde Carl; död var den store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, förrän han drog ut att ordna Europa. I de stora, folktoma ödemarkerna herskade rofdjuren, i de aflägsna utkanterna adeln och fogdarne. Herrarne togo bondens arbete efter behag, redo öfver hans växande sved, körde ihjäl hans hästar och kastade honom i fängelse, när han vågade knota. Fogden tömde hans sädeslada, utmätte hans ladugård och fordrade om igen hvad han redan fått. Mönsterherren tog hans söner till ledet och utsände dragoner att fånga dem som lupit till skogs. Landshöfdingen hade vant sig att årligen få en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utsträckta fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler. Prästen, som ock skulle lefva, tog sedan hvad öfrigt fanns och svarade den höge herre, som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestädes. Men präster funnos från yttersta dagens högra och vänstra sida: sådana som svulto med folket i försakande nit och sådana som uppträdde illa beskänkte i predikstolen eller hårluggades sig emellan och stämde hvarandra till rätta för grofva okväden.

Finland var fattigt på allt, utom på tappre krigare, lefvande kraft och brinnande tro. En öfverherde importerades från Sverige att ordna den halft förvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hårdhändta kraft. I nio år hade Isak Rothovius rensopat västra Finlands altaren såsom med en skurtvage, när en statsman af första ordningen, Axel Oxenstjernas berömde medtäflare och motståndare, riksdrotset grefve Per Brahe, landsteg vid Åbo den 21 November 1637 såsom Finlands generalguvernör och i verkligheten såsom dess vicekonung. Hans tid har fått ärenamnet »grefvens tid» såsom motsats till en annan, illa beryktad grefvetid under Gustaf Vasas regering.

Fältmarskalken herr Åke Tott befann sig sommaren år 1638 på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, när han förnam, att grefve Brahe, som under vintern gjort sin första ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville företaga en ny, kortare utfärd från Åbo till Björneborg. Lavila gård låg strax till vänster om vägen, ej långt från Totts öfriga förläningsgods, Irjanti och Vuojoki. En så mäktig herre och gammal krigskamrat kunde ej obemärkt resa Lavila förbi, äfven om herr Åke ej haft en enskild och viktig anledning att bevisa grefven all den ärebetygelse som stod i hans makt.

Alltså befann sig herr Åke vid midsommar i Åbo för att inbjuda grefven med hans husfru till Lavila och på samma gång vidtaga nödiga förberedelser. Lavila var det minst försedda af herr Åkes omväxlande tre residens. Ekolsund var det nyaste och ståtligaste, Gerknäs det förnämligaste som arfvegods och båda därtill ägande alla förmåner af en förtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten öfver enformiga åkerfält, kunde endast för sina goda jagtmarker förtjena uppmärksamhet. Ett jagtparti skulle således ingå i festens program.

Hvilken skada, att tiden ej medgaf öfverförandet från Ekolsund af de rådjur och dofhjortar, som där underhöllos för jägarnes kulor! Lavilas skogar kunde vintertid erbjuda en ringad björn samt lodjur och räfvar alla årstider, men sommartid fanns intet annat värdigt villebråd än dess elgar. Årstiden var så olämplig som möjligt för elgjagt. Hvad ville man göra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under föregående årens skoningslösa jagter utsändes i god tid stallmästaren Lars Palikka med sitt folk att förvissa sig om de ståtliga djurens närvaro och, såvidt möjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde förmodas flöja bort till aflägsnare, mera fredade skogsbygder.

Palikka med sina trettio man till häst fick ett mödosamt arbete. Elgarna hade på sommaren skingrat sig åt alla håll, åt Kumo, åt Säkylä, åt Yläne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den bestämda jagtmarken, om han ej medfört en pojke, som lärt sig att härma lätet af alla skogens invånare. Den lille spenslige pilten om tolf år var den oförvägnaste ryttaren af de trettio. Han banade sig väg genom kärr och snår, där ingen annan kom fram; han efterapade elghonans lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern så förvillande likt, så genomträngande långt, att skogens stolta högdjur läto bedraga sig och återvände åt Lavilas nejder, där de förnummo den falska signalen. På tredje dagen kunde stallmästaren rapportera, att han trodde sig säker om trettio elgar.

— Godt, sade fältmarskalken, i morgon gäller det. Jag antager, att sex äro stadiga i vår skog. En dukat för hvar elg, som vi fälla öfver sex, men fälla vi mindre än sex, må du akta din hals.

— Jag afstår guldet och repet åt Bennu, svarade stallmästaren torrt. Utan honom hade ers nåd fått sikta på kråkor.

Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som så ofta i högsommaren bådar en solklar middag. Klockan tio, när tåget från Åbo närmade sig, skingrades molnen. Det var ett långt tåg af vagnar och ryttare. Per Brahe var ingen slösare, hans sparsamhet gick ofta i mångens tanke för långt, men när han uppträdde som magnat, förstod han att göra det. På vinterresan genom ödemarkerna till Kexholm följdes han icke af flera än som bekvämt kunde få natthärberge i ett rymligt pörte. På sommarresan till Björneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf adlige pager, medförde en furstlig betjening samt därtill sin grefvinna, Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af Åbotraktens talrika adel och flera andra inbjudna högställda gäster, hvaribland presidenten i hofrätten, herr Jöns Knutsson Kurck. Var Kurck förnäm, så var den nye generalguvernören ett hufvud högre, och underhöll Kurck ett hof i Åbo, så inristade Per Brahe i sina förfäders minnesvårdar på Visingsö: »rexit», han regerade.

Detta lysande tåg af mer än tvåhundra gäster mottogs vid Lavilas gränsegrind af fältmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och grånad i förtid vid sina fyrtio år, satt han till häst, ehuru plågad af gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vräk dem i diket, framåt! Till fots gick herr Åke numera med krokig rygg och släpande ben, men engång i sadeln, satt han ännu som gjuten i brons; här var han ännu den forna snöplogen. Unge herr Klas, hans son, nu åtta år gammal, red Pilen, sin favorithäst, och Pilen, dresserad i tidens bästa ryttareskola, kråmade sig under den lätta bördan, som hade han platt förgätit sin ringa härkomst från Kaskas torp. Lars Palikka med sex ryttare i gårdens bästa munderingar ledsagade fältmarskalken.

Brahe åkte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hästar förspända och med gyllene grefvekronor öfversållade täckvagnen. Han var då i blomman af sin kraft, trettiofem år, högrest, kraftfull och blid, med det intagande uttryck af ädelhet, klokhet och mildhet, som målarens pensel och skulptörens mejsel bevarat åt eftervärlden. Det långa, benade håret föll i rika böljor ned öfver spetskragen, och resmanteln sammanhölls vid halsen af ett enkelt guldspänne. Grefvinnan var fyra år yngre, med Stenbockska släktens energiska, men behagliga drag. Hon följde modigt sin make på hans vida ödemarksresor i Finland.

Tåget höll stilla. Enligt hofsed skulle värden ha nedstigit af hästen för att kyssa grefvinnans hand, men herr Åke satt kvar. Aldrig hade ett pikstygn af gikten kommit mera olägligt. Den ceremoniösa välkomsthälsningen blef kort. Färden fortsattes under äreportar och fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som åskådare.

Alldeles utan äfventyr uppnåddes icke Lavila gård. Lille herr Klas befanns utomordentligt road att för detta lysande sällskap visa sin ryttarekonst och borrade sina små sporrar så tappert i Pilens sidor, att den unga hästen, yster och ovan vid ett så talrikt följe, förlorade tålamodet. Hans ryttare lät honom dansa vid den grefliga vagnens sida, då olyckligtvis Pilen råkade i en obehaglig beröring med vagnshjulen och företog sig att skena framåt landsvägen på fältmarskalkens eget välkända sätt, utan förskoning för allt som hade armar och ben att förlora. Oreda uppstod, skrik hördes bland åskådarne. En af betjeningen blef kullriden och upptogs med ledbruten arm. Det var presidentens grant utstyrde hofmästare, Antonius Pape.

Lars Palikka fick en vink att eftersätta den skenande hästen. Då hördes en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med högra framhofven. Åter en hvissling, och det skrämda djuret, ännu darrande i alla leder, lät taga sig utan motstånd. Bennu klappade favoriten på halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde invändningar:

— Släpp tygeln! Jag håller mig nog i sadeln, jag reder mig själf!

Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridspö. Det gällde båda piltarnes ära inför en stor publik. Bennu fattade ridspöet, slungade det långt bort öfver gärdet och fortfor att leda Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur sadeln och anföll sin unge stallmästare med näfvar och naglar, till icke ringa förlustelse för de talrike åskådarne.

Gossen från Kaskas, fyra år äldre, hade förstånd nog att värja sig endast med armbågen som en sköld, men icke slughet nog att hålla god min. Lille Klas såg honom skratta med alla de kringstående och skrek med de åtta årens djupt sårade ärelystnad:

— Gå bort! Gå bort! Jag afskedar dig, du får icke mera vara min stallmästare!

Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till gården. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hälsa Finlands generalguvernör välkommen till Lavila gård. Ingen tänkte på två trätande pojkar.

Lavila hade sina skäl att stå klädt i bröllopsskrud, med praktfulla tält uppslagna på den rymliga gården. En hedersvakt af tolf dragoner och tjugufyra man Åbo läns infanteri mottog gästerne. Herr Åke klef med möda ur sadeln och räckte sin hand åt grefvinnan vid vagnssteget. Pager af Finlands äldsta adel höllo stigbyglarna. När gästerne infördes till boningsrummen för att ordna sin resdräkt, framburo andra pager silfverhandfaten.

Där fattades likväl något vid mottagandet; där fattades en värdinna på Lavila. Herr Åkes första husfru, Sigrid Bjelke, hade gått ur tiden för fyra år sedan, efter att hafva gifvit sin make tre söner, af hvilka endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien okänd gammal faster, fru Elin, tjenstgjorde för tillfället som husmoder i herr Åkes gård, men drog sig blygsamt tillbaka vid gästernes ankomst. Hon var en af de gammaldags fruar på landet, som aldrig lärt hofseder, talade dålig svenska och kunde uttrycka sitt hjärtas mening endast på sitt modersmål finskan.

Herr Åke hade nogsamt insett denna betänkliga brist i ett välordnadt hus och, trots sina krämpor, redan ett par år gått i trägna friaretankar. Ryktet visste berätta, att unga finska fröknar, hvilka på närmare håll sett den bistre änklingen krokna för sina krämpor, funnit honom mera passande för sadeln än för brudstolen och, utan respekt för hans hjälterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr Åke var icke den som lät sig förskräcka. Han lyfte oförfärad sin blick till ett af de förnämsta partier i Sverige, till ingen mindre än den högättade, då tjuguåttaåriga Kristina Brahe, syster till grefve Per och för närvarande vårdarinna för dennes i Sverige kvarlämnade barn. Fröken Kristina var en äkta Brahedotter. I denna mäktiga släkt underordnades alltid hjärtat under statsklokhetens beräkningar, och alltså öfverlämnade hon åt sin broder att svara friaren. Grefve Per öfvervägde och fann fältmarskalken, herr Åke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, något för lätt. En Brahedotter borde skrifva rexit äfven på sin mans förfäders grafvar. En Tott kunde väl åberopa Erik XIV och drottning Karin, men just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska högadeln vissa betänkligheter.

Herr Åkes frieri till Kristina Brahe hade hängt på grefveläppar mer än ett år, när det nu på Lavila gällde att ställa magnat mot magnat. I rikedom stod Lavilas herre långt under herrn till Visingsborg och kunde ej ens mäta sig med herr Jöns Kurck till Laukko. Men något för något. Sparsamhet hörde ej till en krigares dygder.

Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rätter, inväntade långa bord på gårdens gräsplan bordsbönens och psalmens slut. Mat och dryckesvaror beräknades icke för falska smuttare. Allt var stadigt, såsom det skulle vara för ett tidehvarf som grep Europa i kragen. Af herr Åke Totts middag finnes ej en sådan lång viktualielista kvar, som vi läsa från månget annat sextonhundratalets gästabud, men köksmästaren från Stockholm hade ej sparat på tidens smak, som fordrade bastanta, starkt kryddade rätter. Drottningssoppan på gäddor serverades med hårdkokta äggulor, mandelbollar, lök och nejlikor. Oxsteken hade legat ett dygn i hvitt vin, försatt med citron, innan han fräste på spettet och frambars pepprad, starkt späckad, med champignoner och kapris. Äfven den kokta laxen var späckad med fläsk; tjädrarna, dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med öfverflödande garnityrer af timjam, johannislök, persilja, pomeranser, oliver och körsbär. Hemvuxna musseroner och på tråd torkade murklor garnerade fisk och stek. Vildpastejen af renkött och rapphöns fick icke saknas, ehuru man inväntade jagtens rikare byten. Desserter framburos af många slag, äfven syltade törnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strömmar. Tiden var krigisk ända in i bakverken, som, med en smickrande anspelning, föreställde Würzburgs belägring år 1631, där samma kanonkula öfverhöljde konungen och grefve Brahe med grus.

Musik hade hämtats från Åbo. Tre hvitklädda morianer från Ekolsund betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas högkarmade stol. Två dvärgar från Tavastland iskänkte sekt i silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste holländska tulpaner, sammanhållen af en fin guldkedja, tagen vid någon plundring i Polen och fäst vid tulpanerna med en fint arbetad silfvernål, föreställande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Värden föreslog under kanondunder i tre korta, styfva tal välgångsskålar för hennes majestät drottningen och hennes tappra armé, för grefven, grefvinnan, presidenten och de öfrige gästerne.

Den talrika sviten undfägnades på en äng invid gården. Hästarna betade i ett af dessa hafrefält, som Lars Palikka kallade jordbruksskräpet.

Efter en timmes rast smattrade åter trumpeterna, jagten skulle begynna. Gästerne, äfven damerna, stego till häst. Men den som ej lyckades klifva i sadeln, det var den berömdaste ryttaren bland dem alla, herr Åke själf. Han hade slösat med sina jättekrafter, som hans kunglige morfar med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet från hans fälttåg, gikten, hade icke kommit väl sams med det spanska vinet och krökte den väldiges knäveck i nästan lika spetsig vinkel som Euras snöplog. Kämpen från Grebin brottades med sin fiende så, som blott Åke Tott kunde det; han röt som i spetsen för sin brigad, men i sadeln lyckades han icke komma.

— En hängbår!

Och kort före den tid, då Johan Banér i sin hängbår gäckade alla kejsarens härar, bars en annan af den store konungens lärjungar, lika bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila.

Jaga stod på dagens program, och jaga skulle man. För mycket statsman för att älska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock ädling nog att icke förakta sporten. Hundarna löskopplades, elgarna drefvos till de pass, där jägarne väntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften med ljusblå bollar af rök, ekot återvände mångfaldigadt från bergen. I ett nu voro de skygga djuren försvunna i småskogen, där deras månggreniga horn söndersleto kvistar och snår. Blodspår utvisade, att flera kulor träffat. Jagtens ära var räddad, men icke bytet. Endast en ståtlig elgtjur blef på platsen, fallen för grefvens kula.

Herr Åkes stämma, där han låg på hängbåren, oförmögen att lyfta geväret, öfverröstade trumpeternas skall:

— Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici! — och fältmarskalken pekade åt det håll, där hjorden försvunnit. Än en gång igenkändes den stämma, som kommenderat vid Grebin: »hakkaa päälle», hugg in!

Jagten flög fram i sporrstreck åt det anvisade hållet. Men Lavilas skog var oländig och elgarna mera hemvana där än ryttarnes hästar. Efter två timmars ansträngande kamp mot kullfallna stammar, snår och bergsklyftor, återvände jägarne, uttröttade, med endast två skjutna elgar, den ena af dem en halfvuxen kalf.

Herr Åke lade intet band på sitt vresiga lynne.

— Jag skall hänga den skurken Palikka i den högsta gran, som burit ett bastrep. Trettio långbenta räklar lofvade han mig i ärligt skotthåll. Jag skall spika hans öron öfver mitt hundstall.

— Vår jagt har utfallit excellent för denna årstid, anmärkte grefve Per, beredvillig att förklara nederlaget som seger. — Min bäste fältmarskalk, jag vill hålla Visingsborg mot ert Lavila, att vi i Mars eller Oktober skulle hafva nedlagt trettio högdjur på denna superba jagtmark.

En rörelse uppstod omkring grefvinnan. Hon hade burit middagens bukett vid sin barm och under ridten tappat detta dyrbara minne, jämte dess guldkedja och silfvernål.

Man sökte utan framgång. Jagten hade långtifrån utfallit så lysande som dess tillställare hoppats, men en krigare måste vara beredd på lyckans omskiften. Det borde dock räknas såsom en seger, att den förnämste gästen återvände som pristagare.

9. Wittstocks minne.

Segern aftorkar många tårar.

Efter hemkomsten från jagten var herr Åke nödsakad aflägsna sig en stund för att taga ett bad på porsris. Hans förnäma gäster hade spridt sig i grupper, de äldre i samtal, de yngre i lekar. Utom de redan nämnda och flera onämnda sågos här presidentens döttrar Kristina och Beata Kurck; friherrinnan Brita De la Gardie från Lemsjöholm; fru Beata Uggla, född Wachtmeister, från Brödtorp med sin son Klas; fru Katarina Bjelke, född Fleming, från Svedja; fröknarna Karin och Sigrid Horn från Åminne; fröknarna Sara Skytte och Elsa Duvall; den nu nittonårige Herman Klasson Fleming till Villnäs, sedan amiral och riksråd; Arvid Göransson Horn från Kankas och unge kornetten Henrik Hansson Lindelöf till Kärkis, hvilken dessa dagar skulle afsegla till Tyskland. Grefve Per och presidenten Kurck sutto i ett af tälten, fördjupade i ett samtal om Finlands styrelse.

— Välan, sade grefven, ni känner er assessor i hofrätten Henrik Teit. Jag designerar honom till den förste bergmästare här i landet. Se där unge Lorentz Creutz. Ett ord, Lorentz! Man säger, att du en dag ämnar stiga högt i världen.

Ynglingen bugade sig och svarade småleende:

— Med ers nåds tillåtelse vill jag göra mitt bästa. En gammal häxa från Tyrvis har spått mig, att jag en dag skall flyga i luften med ett linieskepp.[1]

— Godt. Jag vill förekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste grufvor du kan påträffa. Gör dig redo att i nästa vecka resa ut för att leta bergmalmer. Nå? Hvarför tror du att Gud bäddat detta landet så hårdt på berg, om ej för att lägga något uti dem?

Ynglingen förklarade sig genast färdig. Han dugde till allt, kanske minst till riksamiral.

— Detta land — fortfor grefven till herr Jöns — gifver mera varor ifrån sig, än det själf någonsin behöfver emottaga. Där annat sker, kan slik hushållning aldrig försvaras. Det ligger nu för fäfot, men ställ det i skick, och det skall förliknas vid ett af de icke mindre konungariken i Europa.

— Eders nåd har gjort där en god början till, genmälde presidenten aktningsfullt. Den förste landtmätaren uppgår sin rå, den förste jägmästaren tager vara på skogar och villebråd. Och — behagar ers nåd kasta en blick ditåt? — den första postens kurirklocka klingar på landsvägen!

Det var verkligen den första posten, införd i Sverige 1636 och i Finland 1638, som skramlade förbi i sin rankiga kärra från Åbo till Björneborg. Samtidigt infördes de första gästgifverierna. Denna oansenliga, skramlande postkärra år 1638 var ett bevingadt steg framåt för två sekler.

— Salig kungen, Gud löne honom, har lagt fundamentet med hofrätten, skolorna och fyra städer, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka blick. — Där jag kan foga en hörnsten till, vill jag med Guds hjälp försöka’t. I kunnen själfve jugera hvad här för aspecter stå att förvänta. Detta landets folk är dågse i krig, och där någon kommer utomlands, uträttar han mer än tre andra, men här hemma snarka de bakom ugnen, så det knakar i stockväggen. Min mening är, att först skola de få hela bibeln på finska, och sedan skall här statueras en academia, annars blir aldrig folk af dem.

— Där nådelig Gud unnar oss fred och bättre tidsens lägenhet, anmärkte presidenten betänksamt.

— Ja, smålog grefven, så sägen I, gode herrar, så månge I ären. Menen I, att vår värd, fältmarskalken, där han låg giktbruten i hängbåren, införväntade tidsens lägenhet, innan han gick i badet? Eller inväntar ni tidsens lägenhet för att låta i vett och adelig idrott uppfostra er son Knut, som nu, vill jag minnas, är sexton år. Nej, undskyll, min bäste president, jag tror för visso, att ni skickar honom hellre i dag än i morgon under skolmästarens tukt. Detta folket må väl ock kallas sexton år, efter det sådan armkraft visat i rikets tjenst. Och det är nu, fast mer än eder Knut, en rudis indigestaque moles, ett obarkadt timmer, där det dock kan blifva en furubjälke i rikets grundval. Så skicka det, som er son, att barkas, utan att fråga om tidens anlete visar regn eller solsken!

— Prästerskapet här i landet tål allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf herr Jöns. Hade vi nyss icke ett mål före i hofrätten, där kapellanen Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen för att hon skällde honom en fylletratt?

— Präster och domare, fogdar och bönder, tag den ene för hufvudet, den andre är dessolik! Ser ni där borta på ängen! Stå de icke fulle i en skock och skjuta till måls på hvarandra med pilar? Och röken där öfver ryttarnes stormhattar? Är det en stockeld de tändt för att värma sig midt i sommaren? Tobakspipor är det, som de marodörerne fört med sig från Tyskland. Och nu lära de bondpojkarne dricka tobak[2] som skorstenar. Sådant går i dem flinkare än tio Guds bud. Statuera en academia; för bestier hjälper här intet mindre.

— De skråla icke mer, de lyssna på en karl, som uppklifvit på stenen. Han förtäljer något för dem ...

— Låt oss höra hvad han förtäljer! återtog grefven. Att döma af kyllern, är karlen en af Åbo läns ryttare.

Den halfrusiga skaran på ängen — afsuttne ryttare, betjening och landtfolk — hade förlustat sig med ett nöje i tidens smak. Ännu brukades bågar ofta vid jagt för att inbespara krut och bly. Nu sköt man till måls på hvarandra med trubbiga träpilar, och för att göra nöjet fullständigt, omlindades pilen med blår, som antändes vid afskjutandet. Än en, än en annan uppställde sig frivilligt till måltafla och värjde ansiktet med den bästa sköld, som låg närmast till hands: ett byttlock, en granruska, en hösäck. Ju flera skrubbsår, brända jackor och svedda skägg, desto muntrare. En pilt var lekens hjälte. Spenslig och vig, försmådde han annat värn än en kråkskramla som sköld; hans öga var så säkert, att han förutsåg pilens riktning, böjde sig undan och träffades endast två gånger. Ena gången sveddes hans haka, andra gången hans högra hand. Det var svidande sår, men gossen låtsade som hade ingenting händt. När pilen hven oskadlig förbi hans fladdrande svarta hår, skramlade han triumferande med sin improviserade sköld, och åskådarne instämde med höga jubelrop.

Snart uppträdde en manligare kämpe, en skäggig, knubbig, axelbred korporal af Åbo läns kavalleri, Taavi benämnd, hemma från Eura, där han nu omgafs af gamla bekanta. Hemsänd på värfning, ståtade han i sin svarta läderkyller och full mundering för att imponera på pojkarne. Sedan denna svarta krigskråka skrattande mottagit några brinnande pilar utan annat värn än armbågen och kyllern, uppmanades han att berätta något från kriget, klef på en sten och församlade kring sig en lyssnande skara. Han var en af stormfåglarna i tidens luft, en stänk af hagelskuren där borta, ett eko af dessa fjärran trumpetstötar, som kommo Europas luft att skälfva, men som här förlorade sig i en sorglustig folksaga.

De höge herrarne hade, obemärkte af talaren, banat sig väg till hans grannskap och hörde honom fortsätta på munvig finska, med en förvrängning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till texten.

— Ja, gossar. Där stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3], jag minns ej så noga, i Mäkelä[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo vid Pirilen[6] i byttan med lock på och en pinne för. Nosa hit litet, sa’ Panéren[7] till Hatzen, så får jag se om du har surmjölk i byttan. Hvad skulle han! Jag mår bäst här i smöret, sa’ Hatzen. Nå så, vi svulto, vi. Bonden bökade i jorden efter en rutten rofstjälk, soldaten fick ett mögligt halft rågbröd, sura äpplen och regnvatten så mycket han orkade dricka. Vare då; äpplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro med oss, kände lukten af korf från byttan och började rymma. Det bär åt Helsingland, sa’ Panéren; han tyckte mera om vin än regnvatten, han. Gossarne, sa’ han, behöfva något att äta. Så togo vi Vaaveli[8] och skrapade mössmat från golfvet af spannmålslårarna, men somlige åto agnar.

— Si, fortfor Taavi, då tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det alldeles för godt, och gingo oss i vägen på Kräkken[10]. Nu skall töffelen[11] taga dem, sa’ Panéren, vi marsera till Kräkken. Var inte hull’[12], sa’ Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: gå på gossar! Ja, vi frestade på ... Vänta lite, jag skall klara det för er. Här är senten i olle patall[15], här står Lessle med skottar, tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Där vid hafrelandet är högra flygeln, där rida Panéren och Lennarten och jag med Åbo läns valleri[16]. Pelten och Wittenpers[17] het’ våra öfverstar, Gud bevare herr öfversten, inte voro de blyga! Här vid gården är vänstra flygeln under Tålhanse och King[18] med nylänningarne. Si nu, vid Kräkken var ingen öltunna, som här, där var enris och våta mossar, för Tålhansen skulle svänga rundtom Kräkken och bita dem i ryggen, som visade oss tänderna. Serven[19] står där bakom landsvägen ... Räck hit kruset, Antero; jag har fått krutrök i halsen.

— Nå ja — fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken — Hatzen stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian, fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna, rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa’ Panéren; vi höggo in. Hugg än en gång! sa’ han; ja, general! Tredje gången; Panéren red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången ... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången ... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Alla blödde, jag blödde, pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen för bruden ... Hör hit, sa’ Panéren: hvem vill dö med mig för drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som järpen från granens topp. Antero, har du legat under en död häst?

... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll, natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ... så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen! Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt, att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla, som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ... Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu guldpenningar för en sliten silkestrasa?

Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn; man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med vänskapsbetygelser och nya ölkrus. Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej han vunnit! Hvarför kunde icke en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att så få unga män funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto ofördröjligen göra det.

De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.

— Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen, anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars; garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke. Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred!

— Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt bon plaisir, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.

Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.

Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung och galant.

Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.

Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande guldkedja och silfvernål.

Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.

— En gosse i unge herr Klas’ tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers nåd red öfver till jagten.

— Kalla hit honom!

Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen och hakan.

— Du är i tjenst hos unge herr Klas?

— Jag har fått afsked.

— Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?

— För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.

— Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.

— Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.

— Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida, karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid samma tillfälle?

Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.

— Jag skulle också ha glömt det — smålog herr Åke med en af sina bistra grimaser — om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i Satakunta.

— Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. — Det var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem?

— Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra ryttare!

Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred. Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han låta nåd gå för rätt.

— Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade fältmarskalken.

Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.

— Är det så, Palikka?

Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej längre förmått styra den skrämda hästen.

— Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling. Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för gästerne i tältet.

— Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som behagade henne.

— Bennu.

— Hvad är din far?

— Torpare. — Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.

— Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.

— Vi lekte på ängen med brinnande pilar.

— Och detta kalla de barnlek! Ers nåd — och grefvinnan såg bönfallande på herr Åke — gossen får ju stanna kvar i er tjenst?

— Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?

— Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.

— Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare. Sådan verve, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?

Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.

— Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja är dyr.

— Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.

— Och du begär ingen hittarelön?

Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.

— Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall igenkänna honom.

Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet, var detta första gången en kvinna — och en så vacker, så förnäm dam — hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.

— Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.

*

Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål. Ty redan söndagen den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang; brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, döden. Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.

10. Flytande spån.

Så mycket hjärta hade de.

Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar, rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris. Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och skulle gifva sin märg åt sädeskornet.

Det var tidigt på morgonen i början af Juni — så tidigt, att skyn i nordost ännu var fållad med guld — två år efter herr Åke Totts gästabud för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor. En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk. Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med stenmossa. Det var Hagar, som icke blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter.

Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull! Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre. Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm, ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.

Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon hade hört språket talas. Hvad mer? Hagar lärde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig? Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern. Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land; förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.

Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter. Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar, som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste, äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne. Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?

Intet svar!

Borta var Cannabis, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar alltid smugglare. Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna — rifna tryckta blad af Olof Bures arithmetica instrumentalis, tryckt 1609, och Marcus Helsingii compendium astronomicum, tryckt 1597. Det var fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos böcker, om ej för att läsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods.

Hagar hade af dessa lärda verk på sitt sätt inhämtat »skriftens rätta förstånd», som hon för två år sedan så ifrigt efterlängtat. Det var påtagligen redan för mycket för hennes år och erfarenhet, men det hon inhämtade var endast bokstafvens lärdom, som dödar, det var icke andens lärdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversikt, utan metod. Den barnatro, med hvilken hon förr läst sin bibel från perm till perm, söndersmulades till stoft af teologernes utläggningar. Hvad visste detta med all sin beläsenhet så okunniga barn om troslärornas kamp, om otrons drakslingringar alltifrån apostlarnes tidehvarf eller om dess mäktiga bundsförvandter i ett förrädiskt människohjärta? Hon stafvade med förvånade barnögon de invecklade stridsfrågorna om Kristi personliga eller symboliska närvaro i nattvarden, om den helige Andes utgång af Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke något begrepp om Andens gång genom världshistorien eller om dess allt pånyttfödande kraft i en troendes själ. Hon gick som i drömmen fram mot hopplösa tvifvel, men äfven för tviflet var hon ännu alldeles för mycket barn; hon kunde endast känna sig fridlös, olycklig, dödande tom ...

Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vände blad efter blad, utan att rätt veta hvad hon läste. I denna bok återljöd ännu reformationstidens lifsvarma tro, som så snart skulle förblöda i det kropps- och själsmördande kriget för att efterträdas af den dödfrusna ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen från sin tids pedantiska utläggningslusta, men där fanns så mycken sann fromhet, en så hjärtevarm kärlek till Gud och människor, att Hagar kände sig besviken i sitt hopp om utredning af de svårfattliga stridsfrågorna. Hvad betydde kärleken till Gud och människor mot lösningen af ett teologiskt problem? Hagar tröttnade.

Solen steg högre, uppsög daggen och vidrörde med brännande kyssar berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de bara fötterna. Morgonsvalkan gick öfver i sommardag. Bromsarna surrade, sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas koskälla och fårens bjällror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omärkligt ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga kröp öfver dess blad, och Hagar, som tillbragt en halfvaken natt vid fållan med korna, nedsjönk i sömn mot den hårda hällen.

Hon hade sofvit en kvart eller två, när ett prassel i lingonriset väckte henne ur hennes lätta slummer. Hagar sprang upp och såg en främmande pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild, smutsig, med blodiga fötter och sönderrifna kläder, stirra på henne. Innan hon ännu hann hämta sig från sin första öfverraskning, hörde hon från gossens läppar en tvekande fråga:

— Hagar?

— Bennu! svarade hon. Hon hade igenkänt rösten.

De båda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra år, när Bennu flydde med Pilen från Nyby gård. De fortforo att vara hvarandra så lika som två blåbär på samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nära ett halft hufvud högre än brodern.

Och nu föllo de gråtande i hvarandras armar. Så mycket hjärta hade de dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn, de skulle ha varit dess missfoster.

De satte sig bredvid hvarandra på berget. Systern tog först till ordet.

— Hvad är det, Bennu? frågade hon, i det hon med oförställd häpnad betraktade hans blodiga fötter och förvildade utseende. — Hvarifrån kommer du?

— Från Gerknäs.

— Så du ser ut! Hvarför kommer du hit?

— Jag har skjutit ihjäl Greger Andersson.

— Å så! Tokprat!

— Jag har skjutit ihjäl honom. Icke visste jag, att musköten var laddad.

— Hvad du säger! Greger Andersson?

— Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. Så fick jag afsked af lille herr Klas. Så kom jag till Gerknäs. Greger Andersson var stallmästare där. Han var förr en af rättarne som redo efter mig, när jag rymde med Pilen.

— Det är så länge sedan vi hört af dig. Så? Greger var stygg mot dig?

— Han tog Grebben, som herr Åke gaf mig att rida, när Klas fick Pilen. I stället fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa’: nu skall du köra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stångades så, så! Jag hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat än hundarnas mat. Så bröt jag mig ut och låg gömd på hövinden. De skulle skicka sex ryttare till Lavila. Matts Lång sa’ till mig: kom ut, Bennu, gör musköterna rena! Ja, jag kom ut, jag satt på bakgården med musköterna, när Greger kom med piskan emot mig. Är du där, din tattarehund? sa’ han; jag skall lära dig rymma! ... Kom icke hit! sa’ jag och höll musköten emot honom. Han kom ... jag sköt ... han föll ... jag sprang. Göm mig, Hagar, göm mig! De äro efter mig; jag sprang hela natten.

— Du skulle ha klagat för herr Åke ... skrifvit!

— Skrifvit?

— Jaså, du kan icke skrifva. Kan du läsa?

— Mor lärde mig stafvarna förr, men dem har jag glömt.

— Hvad kan du, Bennu?

— Rida, fäkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvägg, tärningar ...

— Å, sådant där! Hvart tänker du rymma?

— Vet inte. Kanske till Åbo. Jag har fått en nål af grefvinnan ...

Hagar eftersinnade. Hennes lärdom dunstade bort som en dimma för den öfverhängande faran. Hon var beslutsam och djärf som brodern, men mycket mera utvecklad till sitt förstånd.

— Ja, de skola förfölja dig, de skola söka dig här. Du kan ej rymma till Åbo, det är lång väg, de skola hinna fatt dig på vägen. Men till herr Åke ...

— Herr Åke ligger svårt sjuk på Lavila. Klas är där.

— Då finns det ej annan råd, än att rymma till Tyskland. Vid Skuru i Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla till Tyskland. Dit måste du för brinnkära lifvet. Har du penningar?

— Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr Åke gaf mig dem, när jag skickades bort från Lavila.

— Det är bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant.

— Men om de komma nu ... nu? — Och gossen betraktade skogen med skrämda blickar.

— Gå, tvätta dig först vid bäcken, dina fötter blöda af språnget. Lämna där din jacka och dina byxor. Jag kläder mig i dem och lämnar åt dig min kjol. Komma de, skola de taga mig.

— Men de slå dig, Hagar, de binda dig, de bortföra dig.

— Sicken, hvad skola de göra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida kommer att hämta mjölken. Jag har legat med korna vid fållan i natt.

Gossen följde rådet. Om en stund voro båda barnen förvandlade, han till flicka, hon till gosse. Flickans kjol släpade långt ned till fötterna; gossens spinkiga benkläder räckte ej långt nedom knäet. För att fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hår med en tallkvist. Man kan hjälpa sig utan kam.

Medan hon var upptagen därmed, erinrade sig Bennu något i hans tanke högst betänkligt.

— Icke kan jag rymma i flickkläder till Tyskland! Icke taga de emot en flicka på skeppet!

— Å så! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag går hem i linnet. Du skall få dina gosskläder i ett knyte.

I detsamma hördes bakom dem en klingande röst:

Sigfrida stod där med stäfvan och betraktade förvånad de främmande barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu.

De voro upptäckta; det stod ej att hjälpa. Hagar fattade raskt sitt beslut.

— Känner du icke igen oss? Tyst, tala icke om för någon kristen själ, att du sett oss här! Jag har lånat min kjol åt Bennu för att elaka människor söka honom, och nu måste han bort, långt bort! Spring fort hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du har; Bennu måste få sina kläder tillbaka. Vänta ... han är hungrig. Gif honom brödet, som är för min morgonvard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen; jag skall sedan tala om det för mor!

Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik dessa två! Ljushårig, from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom, utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade honom. Nu såg hon honom så underlig åter. Men hon frågade icke, hon räckte honom ej sin hand, hon fällde stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.

Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han förstod icke kyssen, han förstod blott, att de förr varit goda vänner. Sedan han flydde från Kaskas torp, hade han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han på Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och värmen kom den gången nästan så högt som från solen.

— Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil till Skuru.

Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att möta Sigfrida. Han åt, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vände sig darrande ditåt. Tramp hördes af hofvar ... nej, det var en fåle, som i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i beteshagen. Intet ljud af förföljarne. Den annars så oförfärade gossen var rädd för ett fallande löf. Han hade för första gången gjort bekantskap med den fruktansvärda makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den mest förhärdade — samvetets makt.

Hagar återvände, ånyo förvandlad till flicka, med broderns kläder i ett knyte, och nu var det två systrar, som vågade sig öfver genvägar ut på den farliga landsvägen till Pojo. Vandringen lyckades utan äfventyr. Man erfor sedan, att förföljarne från Gerknäs tagit vägen åt Lavila.

Hagar hade öfverlämnat åt Sigfrida omsorgen om korna och följde flyktingen ända till Skuru. Där återtog Bennu sin manliga dräkt. Syskonen uppsökte fartyget, som låg segelfärdigt till Stralsund. Hagar förde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle öfver till Tyskland.

— Hvarför icke? svarade Hendersson. Sex daler för frakt och kost.

— Sex daler för en så flink skeppsgosse, som gör nytta för en matros? Ni skulle fråga hvad han begär i månadspenning!

Skepparen skrattade.

— Pysen går ju så bredbent, som ville han rida på bogsprötet. Men får gå för fem daler. Vill han icke? Nå, fyra daler, det är mitt sista pris.

Underhandlingen slöts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade således tre daler kvar att söka sin lycka i den okända världen. Ingen huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle räcka den fader- och moderlöse sin stödande hand. Han var hafvets flytande spån, utan strand eller fäste, prisgifven åt alla vindar och böljor i den stormiga tiden, när svallvågen bortsköljde länder och riken, klippfasta borgar och de tryggast rotade existenser i den mänskliga tillvaron.

— Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.

— Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst.

Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga, som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och fordrade svar.

Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn. Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något tillnamn alls?

Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till honom:

— Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget! Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.

— Jag vill heta Ingen, svarade gossen sorgset, under det förkrossande intrycket af sin öfvergifna belägenhet.

— Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt. Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef, för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall ingen fråga din faders namn. Ditt namn, som du själf gjort, skall vara mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och berömd för annat än att hon är din syster ... Farväl!

Hon räckte brodern sin hand till afsked.

En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu:

— Hvad heter du?

— Ingen.

— Jag menar, hvems barn ären I?

— Ingens.

Mannen vände sig till Hagar:

— Hvad säger gossen? Äro edra föräldrar döda?

— Vet icke. Vi ha inga föräldrar.

— Skall gossen till Tyskland?

— Ja.

— Till hvem?

— Det veta vi icke.

Den främmande betraktade Hagar med forskande blickar.

— Kan du läsa?

— Ja.

— Har du läst om Tobias’ ledsagare?

— Ja. En ängel.

— Jag skall blifva för gossen hvad ängeln var för Tobias.

Nu var det Hagar, som forskande och förvånad betraktade den främmande mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa ögon. Han ingaf förtroende. Hagar fick mod att fråga om han var skickad från stjärnorna.

— Kanske, sade främlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen!

Och han ledde den halft motsträfvige unge flyktingen öfver landgången ombord på skeppet.

Nu fick Hagar ej dröja längre. Sorgsen vände hon åter på väg till torpet. Hafvets våg, som ryckt med sig den ena flytande spånen, kastade den andra tillbaka mot stranden. Skulle de någonsin mötas mer i tidernas strömdrag?

11. Halmskrinet.

Den dromedaren ryms inte i mitt bo.

Hagars stjärna hade gått ned öfver Turholm. När vintern kom, sedan Lydik Larsson bortskickat flickan, i afsikt att ännu ett år betänka sig, innan han tog en fosterdotter, kände tullnären sig åter ensam under de långa kvällarna. Han bodde nu i staden. Det föreföll honom, som blefve mörkret med hvarje år svartare, huset tomare, han själf knarrigare och de vackra silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spöklikt pockande. Han ledsnade att beständigt höra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes! De voro ju redan många nog för en ensam man. Inträdde han i stugan, hade Lisbet Wolle glömt att tända brasan. Gick han i mörka förstugan, misstänkte han en tjuf bakom dörren. Sökte han tjenarne, funnos de icke där de skulle finnas, och deras arbete befanns försummadt eller slarfvigt uträttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snörband, lintotten frågade: hvar är värdinnan? Väfstolens ränning skrek efter inslag, spolen hittades under skåpet som leksak för katten. Lisbets gröt var vidbränd, fisken halfkokt och mjölken surnad. Husbondens toilett befann sig i ett allt annat än vårdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna söndriga, tullnärens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor i tullnärens draglåda. Själfva tullens dyrbara långa kolumner lågo ej där de skulle ligga; det hemgjorda bläcket, kokt på galläpplen, blef allt brunare och obeskrifligare; gåspennan tycktes doppad i talg. Det gick icke. Hela huset förenade sig med den föregående talaren, lintotten. Alla dammiga vrår, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor instämde i samma förtviflade fråga: hvar är värdinnan?

Tullnären stod icke längre ut. En solskensdag på vårsidan 1638 klädde sig Lydik Larsson i sin bästa blå rock med de gula mässingsknapparna och anmälde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke. Ingen holländare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma dag visste hela staden, att fattiga Betty, som väfde hemspunnet lärft för sex öre alnen, numera kunde kläda sig i finaste kammarduk. Lika hastigt följde bröllopet tre veckor därefter. Petrus Luth utpinade af alla de nio muserna ett latinskt fröjdekväde, och Sara kallade sin man Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef rikare. Lärftsväfverskan fick en knarrig, men godsint änkling; änklingen fick en husesam hustru.

Två år därefter, i början af sommaren 1640, förnams på Turholm den späda rösten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson fröjdade sig åt en arftagerska och tänkte vid sig själf: hvilken bondtur, att jag icke drog tattareflickan till huset!

Snart skulle han dock påminnas om tillvaron af ett barn lika rotlöst som snöflingan, där hon sväfvar mellan himmel och jord. Han stod på sin tullbrygga, mönstrande in- och utseglande fartyg, när en fiskare från Snappertuna räckte honom ett bref. Det var skrifvet på ett groft, skrynkligt papper, som luktade starkt ingefära och lät förmoda, att det i sig förvarat denna omtyckta krydda, hvilken användes som ofelbart hälsomedel mot många slags krämpor. Utanskriften lydde:

»Til Wälachtade Lydikhen i Helsingeland thetta.»

Handstilen var prentadt prydlig och brefvets korta innehåll, när man korrigerat några snedsprång i stafningen, följande:

»Lydikhen skulle nu taga flickan; intet får jag händer med henne.

Dordej.»

Taga flickan? Det var så dags! Tullnären stoppade vresigt brefvet i rockfickan och beslöt att icke göra sig därmed vidare omak. Han hade engång begärt barnet, och Dordej hade svarat: »Taga henne ifrån mig! Vet ni, att Thomas är hennes laglige förmyndare?»

Några dagar förgingo, men Lydik Larsson lyckades ej slå ur hågen Dordejs prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sällsynta naturgåfvor? Skulle hon ej göra honom heder, om han gåfve henne uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty säga därom? Och hans eget barn? Platt ingen reson att numera upptaga en fosterdotter.

Händelsevis kom en trasslig rättegång att öka tullnärens bekymmer. Till adelns privilegier hörde nämligen rättigheten att tullfritt utskeppa sina landtbruksalster och införa vissa varor för eget behof. Denna rättighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors’ borgare klagade hos generalguvernören, att kringboende adelsmän i sitt namn utskeppade och införde andras varor, hvarmed de gjorde lika förfång åt stadens handel som åt kronans tull. Generalguvernören grefve Per Brahe var icke den man, som ville göra intrång i adelns rättigheter, men han höll strängt på ordning i landet. Han upptog klagomålet, lät anställa räfst och befallde rättegång inför Åbo hofrätt, efter ju adelsmän ej kunde dömas af lägre domstol.

I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och var tvungen se till huru han själf kunde två sina händer rena. En vecka sedan han mottagit Dordejs bref såg han sig nödsakad att resa till Åbo, landvägen för att ej fördröjas af motvind på sjön.

När han närmade sig Karis, fick han anledning att ihågkomma sin guddotter.

— Jag vill se till, hvad jag kan göra för henne, tänkte han vid sig själf. Hon blir fjorton år, hon kan få tjenst som barnflicka, men icke hos mig!

Torpet fanns på sin plats. Det såg bofälligare ut, tiderna hade blifvit sämre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen, som hotade instörta.

— Guds fred!

— Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma. Sitt ned!

Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som började gråna.

— Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder sig! Hagar gör eder omak, Dordej?

— Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni för bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol, barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs aftonbönen med barnen! Läser hon inte? Visst läser hon, men det är bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.

— Har hon fått böcker att läsa?

— Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.

— Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig; jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.

— Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.

— Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir femton år eller sexton.

— Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så, att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa’ sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller. Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir fullvuxen.

— Dordej — sade Lydik Larsson eftersinnande — mäster Sigfrid var fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?

— Hvad skulle ej de finnas? När mäster Sigfrid var döder och Thomas blef förmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att förvara. Det är försegladt med mästarens eget signet. Hvad skulle vi töras bryta det, vi?

— Däri ha ni gjort rätt, men blott för en tid. Förstår ni ej, Dordej, att barnens egendom ligger där utan ränta, nu när de bäst tarfva ett underhåll. Hvar är gossen?

— Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bättre än jag. Såsom utsädet är, blir skörden. Bennu har vuxit upp bland herr Åkes gudlöse ryttare; nu har han skjutit en karl på Gerknäs och måst rymma till Tyskland. De voro här på jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara för syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen själ ömkade Greger Andersson. Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, så länge han lefver, men det tros, att han repar sig.

— Nåväl, är det ej bäst, att Thomas som förmyndare upplåter skrinet och jag betygar som vittne hvad däri finnes?

— Hvad säger du, Thomas?

Thomas nedlade murslefven, strök sig med afviga handen om näsan och lät förnimma, att han ej skulle öppna skrinet förrän i barnens egen närvaro, när gossen blef myndig.

— Det vill säga om sju år, genmälde tullnären misslynt. Vi två äro ej gula om näbben mer, och gossen är ute på farliga stigar. Ung eller gammal, ingen af oss bär signet på lefnadens tid i sju år. Nu lida barnen nöd, och vi lefva. Hvarför töfva med det, som hör en förmyndare till?

Thomas förblef obeveklig. Skulle han taga skäl och vansläktas från sitt folks kardinaldygd?

— Nåväl, sade Lydik Larsson, då står ett förslag åter. Jag reser till Åbo och skall i aller ödmjukhet uppvakta presidenten i hofrätten, herr Jöns Kurck. Vill ni, mot vederbörligt kvitto, öfverantvarda skrinet till mig, så skall jag låta öppna det i presidentens och vittnens närvarelse. Sedan jag förvisso vet värdet af barnens egendom och, där presidenten det tillråder, tagit en part ut för barnen, skall jag åter låta försegla skrinet med hofrättens signet, och det beror då af förmyndaren, om han vill förvara skrinet hos sig eller lämna det mot kvitto i hofrättens förvar. Detta senare vore säkrast. Ert torp kan brinna eller plundras af tjufvar.

Ny rådplägning. Hvad allt de lagfarne hitta på! Den okunnige torparen hade en vidskeplig vördnad för alla signeter, men det han höll i sin hand tycktes honom vara säkrare än det han lämnade ifrån sig. Thomas svarade nej.

Hans klokare hälft var af annan mening.

— I fars tid, sade Dordej, sköflade krigsmännen allt hvad de öfverkommo. I vår tid göra fogdens tjenare mångenstädes detsamma. Minns du i vintras, när Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur spiseln i halmen på golfvet? Du var med barnen vid läsförhöret, jag klappade byke vid vaken på isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och Bennus arf? Skicka skrinet till hofrätten! Det är ett sextipunds-lass att ansvara för andras egendom.

Lydik Larsson anmärkte, att presidenten Kurck stått fadder för barnen.

— Ja, ser du? instämde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till märla? Slå fast haken, Thomas, så är barnens egendom bakom lås. Han, som är hofrättens öfverman, måste vara den lagfarnaste här i landet.

Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast väl af att lyssna till Saras råd. Thomas framtog ur den lästa ekkistan under sängen ett litet skrin, knappt större än en vår tids cigarrlåda. Det var konstrikt inlagdt med färgad halm, utan lås, men väl ombundet med starkt garn och försegladt med mäster Sigfrids sigill, Helsingfors’, hans födelsestads vapen, båten, med en stjärna däröfver.

Skrinet öfverlämnades åt Lydik Larsson mot kvitto med sigill öfver mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnärens förslagna hufvud en plan att göra guddottern en tjenst, som på samma gång befriade honom själf och fosterföräldrarna från bekymret om flickans framtid.

— Hvad sägen I, föreslog han, om jag tager Hagar med mig till Åbo? Presidenten är hennes gudfar; han torde låta sig henne föreställas och kanske göra något för henne.

Detta förslag mötte intet motstånd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre barnen i rian. De hade åter för sig något slags fågelspråk.

Dordej gick till rian, men mötte barnskaran på vägen. De voro utom sig af jublande fröjd, de skreko om hvarandra:

— Han kan tala!

— Hvem kan tala?

— Trastungen.

Barnen förde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nära fullvuxen koltrast, Hagars skötebarn. Hon hade upptagit honom som späd unge ur ett öfvergifvet bo, hvars föräldrar blifvit snarornas offer, vårdat och matat honom, gjort honom så tam, att han åt ur hennes hand och satte sig på hennes högra skuldra, när hon ropade: Tätti! Hagar hade läst i sina böcker, att vissa fåglar kunna lära sig eftersäga människors ord. Alltså företog hon sig att studera språk med Tätti, såsom hon själf studerat latin för Cannabis. Mer än ett halft år hade hon nu hvar dag, när de voro ostörda, upprepat två korta språkläxor för Tätti och sett honom göra misslyckade försök att forma sin näbb efter de ovana ljuden. I dag hade han, till barnens obeskrifliga förvåning, för första gången uttalat orden: Tätti dum.

Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Tätti skulle tala, men, lik mången annan talare, kom Tätti af sig vid åsynen af de talrika åhörarne. Buren ställdes åt sidan; här var ett annat tal än fåglalåt.

Lydik Larsson mönstrade Hagar med en rest af den forna vänskapen. Hon var förändrad, men ej till sin fördel. Ärtstängeln hade skjutit upp, men slokade gänglig i brist på stöd.

— Räknar du ännu himmelens trappor? frågade tullnären.

Hon teg med nedslagna ögon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade lofvat henne lärdom, lycka och fadersömhet. Huru hade han hållit sitt löfte?

— Vill du följa mig till Åbo och se en stor stad, en stor, ny gudfar?

— Skynda dig, barn! inföll den alltid praktiska fostermodern. Lägg hop dina kläder, dina två linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du kan fålla i Åbo. Lydiken har brådt och vill taga dig med sig. Hvarför suras du, dumma flicka? Pussa gudfar på granna handen!

— Får jag ej stanna hos er, mor? frågade Hagar skyggt.

Huru hade hon icke brunnit af längtan att flyga ut i den vida, okända världen! Men denne man hade en gång svikit henne; han kunde andra gången göra det om igen. Hennes tårar begynte tillra på kinden.

Dordej visste knappt själf huru lätt hon veknade som ett vax för älsklingsbarnet.

— Visst får du komma tillbaka och blifva hos oss, om du ej får något bättre. Se så, lipa nu inte, barnet mitt; lägg hop dina kläder!

— Låt mig gå, låt mig gå i den villa skogen! snyftade Hagar. Det bittra, förödmjukande intrycket af att kastas ur hand i hand öfverväldigade allt hennes mod.

Då hördes från buren vid väfstolen ett snattrande ljud, liksom ur en barntrumpet: Inte ledsen nu! Det var den andra språkläxan, som Hagar, till tröst i sina ensliga sorger, stafvat för koltrasten och som nu för första gången lyckades trilla ur trastnäbben.

Situationen förändrades; alla smålogo. Hagar flög till buren, lockade ut favoriten, lät honom sitta på högra skuldran och uppmanade honom att säga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan glömt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lät nu förnimma: Tätti dum.

Hastigt vidtogos de få nödiga förberedelserna för Hagars resa. Fosterföräldrarna och hela barnskaran sågo tullnären instufva sin nya barfota bytesvara i höet på den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk brukade vid sommarresor före schäsarnas och åbokärrornas tid. Hästarna legdes för fyra mil eller för hela resan. Mellan Åbo och Helsingfors fanns i grefvens tid en början till gästgifvare och skjutslega, en lättnad för bonden, af hvilken adeln härintills trugat sig fri skjuts.

Torparefolk är sällan sentimentalt vid afsked, men här låg i luften en förkänsla af att skilsmässan skulle blifva lång. Tommu snöt sig gång efter gång; det var något som tagit en orätt väg från ögonen. Sigfrida hämtade buren med Tätti, Hagar skulle än en gång klappa sin gunstling på de mjuka, svarta fjädrarna.