3. Utträde ur statskyrkan.

Rätt till utträde ur statskyrkan medgafs icke förr än år 1860. Ända dittills gällde straff för »affall» från statskyrkans lära, och straffet var icke mindre än landsförvisning och arfsrättens förlust. Man lyckades ej häller på en gång helt och hållet frigöra sig från den gamla uppfattningen. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare hette det sålunda: »Faller någon från den rena evangeliska läran af och låter ej af sina själasörjares, undervisning sig rätta, varde han af domkapitlet eller dess förordnade ombud varnad. Framhärdar han ändå i sin villfarelse etc.» Därjämte benämnes den utträdande i förordningen öfverallt »affälling».

I nu gällande förordning angående främmande trosbekännare etc. af den 31 okt. 1873 stadgas i dess 3 §:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden, samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från kyrkan skild. I främmande församling må ej häller någon före denna ålder upptagas.»

Rättighet till utträde medgifves således endast anhängare af kristen tro, ej dem som vilja öfvergå till muhammedanismen, buddhismen, mosaiska läran o. s. v. och ej häller ateister eller dem som icke ha någon viss religiös tro. Det trossamfund hvartill man uppgifver sig vilja ingå måste vara förutom kristet äfven »främmande» (= af annan lära än statskyrkans); däremot behöfver det enligt flera prejudikat ej vara af staten erkänt. Ej häller föreskrifves det någonstädes att det uppgifna samfundet skall finnas i Sverge. I hvilket fall som hälst skall den utträdessökande, därest vederbörande pastor ej känner till samfundets lära, redogöra för denna så pass fullständigt att däraf framgår att läran är »kristen» samt »främmande». Finnes det uppgifna samfundet ännu icke till, kräfves förklaring att sådant samfund är afsett att bildas i vårt land.

Huruvida nu ett samfund kan anses kristet eller ej, pröfvas i hvarje särskilt fall, i sista hand af Kongl. Maj:t.

Enligt en kongl. res. den 7 november 1884 behöfver den som anmält sig till utträde ej värkligen öfvergå till det uppgifna samfundet. Utträdet blir alltså giltigt vare sig den utträdande ingår i samfundet eller ej.

Den som ej är fylld 15 år anses medfölja sina föräldrar, om båda utträda. Mellan 15 och 18 år kan utträde icke vinnas.

Slutligen må anmärkas att för återinträde i statskyrkan icke finnas några bestämmelser gifna, men att i praxis sådant medges utan vidare på blott anmälan.

* * *

För bildande af nytt främmande trossamfund föreskrifver förut anförda förordning angående främmande trosbekännare i 1 §:

»Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangelisk lutherska bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd; göre därom hos konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört, bevis om anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles. Finner konungen skäl att ansökningen bifalla, äge den församling rätt till offentlig religionsöfning.»

Innan Kongl. Maj:t afgör sådan ansökan plägar utlåtande inhämtas af vederbörande domkapitel hvilket till- eller afstyrker ansökningen. Sålunda har t. ex. ansökan af en unitarisk församling afstyrkts, därför att dess trosbekännelse ej ansågs vara kristen.

Under förutsättning att de utträdessökandes troslära anses vara kristen, samt deras församlingsordning ingifves till Kongl. Maj:t, kunna de blifva en af staten erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning, näml. om Kongl. Maj:t finner skäl att bifalla ansökningen.

Härvid torde Kongl. Maj:t böra rätta sig dels efter de särskilda föreskrifterna i förordningen om främmande trosbekännare, dels efter regeringsformens föreskrift: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». På grund af denna bestämmelse torde sålunda mormonerna, hvilka hylla månggifte, icke kunna blifva ett af svenska staten erkänt samfund. —

Utträde ur statskyrkan liksom medlemskap af främmande trossamfund medför, såsom förut är sagt, icke någon befrielse från de till kyrka och prästerskap utgående skatter och afgifter. Däremot är den som icke tillhör statskyrkan utesluten från åtskilliga rent borgerliga rättigheter. Sålunda har han ju icke rösträtt på kyrkostämma, vidare får han ej utses till statsråd (enligt regeringsformens 4 §) och ej förordnas till förmyndare för omyndiga, tillhörande svenska statskyrkan (enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 §), vidare får han (enl. regeringsformens 28 §) »ej utnämnas till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap», ej »såsom domare eller innehafvare af annan tjänst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan», samt, därest han är utlänning, ej utnämnas till något svenskt ämbete (hvilket för utlänningar tillhörande den evangeliskt lutherska läran i vissa fall är möjligt).

Slutligen föreskrifver förordn. angående främmande trosbekännare i § 15:

»Innehar den, som till utträde sig anmält, offentlig tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas, samt konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt att honom därvid bibehålla.»

Till sist må nämnas, att vid riksdagen flerfaldiga gånger förgäfves väckts förslag att den som önskar utträda ej skall behöfva uppge något visst trossamfund hvartill han vill öfvergå. Äfven har väckts motion därom att utträde ej skulle medföra förlust af några borgerliga rättigheter. Att båda dessa reformer påfordras af den enklaste känsla för billighet och religionsfrihet, behöfver väl icke framhållas. Men första kammaren afslog t. ex. senast år 1903 utan votering förstnämda förslag.