VÄRLDENS VÄGAR.

HUR LAVINER UPPSTÅ.

Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör gör helt om framför en husrad?

Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n. Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.

Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.

Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan, men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska och började leta. Hon kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.

Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken, som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder, hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna skatten.

Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu hade i behåll i det allmännas tjänst.

De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet, men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.

Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression. Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur, försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.

Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för — han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.

Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför, och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.

Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.

HERRN MED DET DÅLIGA HUMÖRET.

Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten, och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person, som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt, denne duglige, om än aflidne teaterskribent!

En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.

Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i förbittrad ilska snösörja omkring sig.

När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han behöfde något lefvande material.

En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.

Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren, men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon möjlighet till utlopp.

Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed åter ställdes till rätta.

Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.

— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. — Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la Petterson. Hvad kan ni svara på det?

En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets, det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans själ.

Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade, folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga humör var öfver ...

Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade, och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver tilltvinga sig en perrongbiljett.

DEN FLICKAN JAG SKULLE HAFT.

Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna, om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på sin högra arm.

Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?

Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen, sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet djupt, borrade jag i honom ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt samtidigt henne med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.

Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att »tala om allt».

Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag skulle haft.

Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.

Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning. Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att få ett recidiv af mässling ...

Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut. Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.

Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son, notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet började synas mig alltför bittert.

Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade förlamat honom.

Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.

I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets, dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt omåttliga cigarrettrökande nu, Huck lille, det blir annars ledsammare för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...

Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:

»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna Vera.»

Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna, men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt, alltför väl.

MEDPASSAGERARE.

Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande, att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.

Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.

Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift intensitet.

När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen affär.

Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat. Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt. Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han hade hemma i boden.

Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag vederkvicktes af deras lycka.

Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet, hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.

Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta, som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.

Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.

Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga afskedsviftningarna.

Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten. Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.

Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen, som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till genomgående af ett feriepensum.

RECENSENTENS TÖRNESTIG.

När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet blifvit följden.

Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två personer.

— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.

— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som resultat af någon allvarlig tankekombination.

— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig, så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för ...

— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad, i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i Karl-Augusts praktfulla storm.

Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:

— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är recensent, Huck!

Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma, och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt! För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur, känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i stämman jag föreslog Karl-August:

— Var snäll och be mig stiga in!

Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som var okunnig om hans yrke.

Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och sporde därför blygt tvekande:

— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?

Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade någon särdeles omfattande utsikt.

— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen, den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina herrar!

— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag med en frisk och naturlig uppriktighet.

— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag, hycklande okunnighet.

— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark, hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig och andra ynglingar uppe på syndafloden.

Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag önskade, att jag aldrig blifvit född.

Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt »hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss sympatiska. Utan om sig och sitt.

— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex. till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår ... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt känner igen mig?

Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar, slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar, jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion, för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla verkliga hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.

— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet. Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant. »Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty hennes mor var Svea Vindhäll!

Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk, få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.

KÄRLEKEN UR FÖRLÄGGARSYNPUNKT.

Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående), syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif. Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd, eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.

Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig. Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400 trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning, ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket hade jag trott mig om, men knappast det! Det plägar ju verka synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?

Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.

Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål, äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.

Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras», meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än aldrig så ljufva.

Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och döda Göransson.

Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet, och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.

— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.

— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.

— En roman — fortsatte jag.

— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.

— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.

— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...

— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n, men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...

Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och började bläddra i telefonkatalogen.

— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så ber jag att få veta det med detsamma.

En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk. Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:

— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min familj skall väl också lefva ...

Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:

— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med hvarje ny upplaga ...

— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar den om i korthet?

— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...

— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så fort herrn kom in. Hur är hans ställning till henne? Blir det något af?

— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon hon i boken — bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...

Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.

— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken» som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget »kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten, unge man. Jag har brådtom. Adjö!

Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst yttrade:

— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.