GLUNTENS EPIGONER.

HÄNRYCKNINGENS STAD.

Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga elden på den apolloniska yrans altarhärd.

Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem som upptagit den.

Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna, bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning. Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. lutum, gyttja), från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes utgöra den ende trafikanten.

— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?

— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha — ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och gå genom Skytteanska ...

Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en sällspord värme.

Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget och öfvervägdt:

— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta fluidum på grund af dagens betydelse?

Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed sammanhängande gästfrihet!

— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk ton.

— Affärer? Här? Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.

Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.

— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och hvad vill du dem för rästen?

— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris skall lifva upp mig.

Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen, hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.

Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».

— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var det »Bort med studenterna»?

— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja, man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så där vidare ...

— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller indirekt?

Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.

— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det allra närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis, att alla blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern, som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap, sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna. Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...

— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.

— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. — Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men hvem vet, ett annat år kanske ...

Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.

— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?

— I världen, men inte af världen — förkunnade den anropade mildt högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...

— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.

— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.

Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den apollinariska yrans altare.

KANDIDATEN PÅ RUTSCHBANAN.

Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick mustascher och gick öfver på Hamletssidan.

Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten, kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.

I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare kretsar, så som det plägar gå.

Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.

Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli trodd ...

— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.

Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro tämligen komprometterade förut.

Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.

Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst samt violett silkesnäsduk innanför västen?

Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra, liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.

Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.

Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd, annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett (taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.

Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.

Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet: »Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han satt kvar på den nämda taburetten (nåja, satt var kanske för starkt uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?

Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring icke kunde anses afslutad.

Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för. Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.

Det var detta som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl, ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!

Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade vi med nöd på professorerna.

Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»

Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.

Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och för rästen hade ämnet sina bittra sidor.

Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...

Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta, plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert, som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville, skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus, där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att hans lifsverk skulle gro och blomstra.

Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen efter en ädel olyckas bäska kalk.

Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt umgänge i andra samhällsklasser.

Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen, rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han förstod att göra sig gällande ändå.

Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han var dess sol och centrum.

Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam bränvinsbas, som yttrade:

— Kandidaten får bestämma.

FRIBERGS EXAMENSFEST.

Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet. »Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»

Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i världslighetsströmmen.

Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess — i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana. Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade slumra ibland.

Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.

Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till hans betraktande.

Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga ett monumentalt anslag af följande lydelse:

»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt: Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»

Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på kyrkportalen i Wittenberg.

Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.

Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse, Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en respektfull afund.

När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända, mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp. Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.

Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade landsmännen välkomna.

— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma — men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista. (Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? — (Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan, men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans. Hej på er, landsmän!

Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom, och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.

Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.

Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående, om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han, att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att något hvila sig till morgonmålet.

Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej, Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina gäster i det sista.

— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag bjuder.

Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade: »Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på det slingrande tåget bakom sig.

Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt. Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.

När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes mumla för sig själf:

— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!

TEDDES DEMOKRATISKA FIASKO.

Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så lofvande existenser till en hjärtligare behandling.

Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor — hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta blotta skenet af öfverdrift.

När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om »Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska förbundets» ledamöter.

Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning — ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana, nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta i miljonärerna med en tång.

Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i »Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse lämpade termer.

Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.

Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte, att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått till ända.

Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick Tedde.

Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat. Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.

Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.

Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad han åsyftat med sitt en passant utslungade påstående, att pjesens författare var en stor konstnär. Så märkvärdigt stor sådan kunde han väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit mera, så att säga, privat.

Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en handvändning.

Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta för utvidgad rösträtt, klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.

Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att »Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette »I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar öfver lag, som han på förhand svärmat om.

Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan. Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat, som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.

Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.

Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan gaf så rika löften om.