Front matter (continued 2)

De religiösa moraliteterna äro stundom genomträngda af mysticism. Så är föremålet för en moralitet själens förmälning med Jesus. De uti densamma förekommande personerna äro Jesus, Själen, Charitas, Veritas, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rättvisan och Zions döttrar.[157] En annan moralitet framställer de nio grader, hvarigenom den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, på sätt som följande innehållsförteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde, qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journées; la première de nature à pêché, la seconde, de pêché à pénitence passant par liberal arbitre, la troisième, de pénitence aux divins commendemens, la quatrième, des commendemens aux conseils, la cinquième, des conseils aux vertus, la sixième, des vertus aux sept dons du St. Esprit, la septième, des dons aux béatitudes, la huitième, des béatitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvième, des fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]

Den fransyska moraliteten: "Bien-Advisé et Mal-Advisé" personifierar dygden och lasten. Bien-Advisé och Mal-Advisé föreställas hvardera vandrande på sin särskilda väg, den ena ledande till salighet, den andra till förderf. Den förre, efter att hafva tagit råd af Tro och Förnuft, träffar på sin väg Ånger, Bön och Ödmjukhet. Dessa allegoriska personer, iklädda qvinnodrägt, understödja Bien-Advisé uti dennes bemödanden att för förvärfvande af himmelska håfvor beröfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor måste derföre afklädas. Mal-Advisé faller, under sin vandring, i dåliga rådgifverskors våld. Dessa äro Förmätenhet, Yppighet, Uppror, Dårskap och Hyckleri, hvilka släpa sitt offer till en krog, der de slutligen öfverlemna Mal-Advisé, med ett rep om halsen, åt Förtviflan, som för honom rakt fram till Dåligtslut.[159]

De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) äro, liksom andra länders, af religiöst-moralisk natur. En ibland de mest bekanta är Every Man. Moraliteten begynnes med en af Bndbäraren (messenger) framförd prolog, som i korthet redogör för styckets innehåll. Härpå uppträder Gud Fader på scenen, klagar öfver menniskornas urartande, kallar på Döden och befaller honom att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela menniskoslägtet, inför den gudomliga domstolen. Bäfvande söker då Every Man, i sin nöd, skydd hos Godtsällskap, Förvandtskap och Kikedom. Men då dessa, den ena efter den andra, öfvergifva honom, vänder han sig till Godgerning. Efter att hafva förebrått Every Man för långvarig försummelse att anlita henne, förer Godgerning honom till sin syster Kunskap, och denna till Bekännelse, en helig man, som älägger honom en botgörelse, hvilken han verkställer på skådeplatsen; hvarefter han annammar sakramentet. Nu öfvergifves han af Styrka, Skönhet, Öfverläggning och slutligen Besinning, alla allegoriska personer, men Godgerning qvarstår vid hans sida tilldess han dör. Härpå nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas sedan af "Doctor" med en epilog, som inskärper styckets moral.[160]

Men moraliteterna afsågo icke uteslutande själens välfärd. Äfven kroppens helsa var någongång deras föremål. En sådan medicinsk moralitet är den fransyska: la condemnation de Banquet. Hos Banquet samlas till gästabud åtskilliga personer: Frossen, Läckerhet, Jag-dricker-eder-till (Je-bois-à-vous) och andra. Vid ett fönster utanför matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. Äfven dessa inkallas af Banquet. Men nu uppstår en så häftig strid emellan de förra gästerna och de sednast ankomna, att af de förstnämnda fyra nedfalla döda på valplatsen. De återstående instämma derföre Banquet till rättegång inför domaren Erfarenhet, hvilken ådömer Souper ett straff, derföre att denne frambragt alltför många fat, med tillagd hotelse att låta hänga honom, om han understode sig att nalkas Diner på närmare afstånd än sex lieues. Härefter befaller Diète, en torr och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och döma honom till döden. Läkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, är ålagd att uppläsa domslutet:

"Que le Banquet par sa faulte excessive En commettant cruelle occision, Sera pendu à grant confusion".[161]

Sådana voro de ursprungliga, rent allegoriska moraliteterne, hvilka öfverhufvud buro prägeln af en religiös anda och ett sedligt allvar. Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advisé et Mal-Advisé":

"Nous faisons protestacion Que n'est point notre intencion De rien dire contre la foy, Contre Dieu ne contre la loy".[162]

Också afsågo moraliteterna att väcka andelig uppbyggelse hos åskådare och skådespelare. Lifvade af en gemensam andakt, afsjöngo så väl de förre som de sednare hymner till den Högstes ära, på samma sätt som i mysterierna.[163] Men profana elementer inträngde tidigt i sistnämnda skådespel. Och samma fall inträffade med moraliteterna. De erhöllo en burlesk-komisk tillsats i likhet med bibeldramerna. Härigenom uppstod en lika förvirrad sammanblandning af det sublima och det groteska, som i mysterierna. Djefvulen, som var mysteriernas förnämsta lustiga person, erhöll samma rol äfven i moraliteterne, der han vanligen åtföljdes af en allegorisk figur: Lasten (Vice), hvilken såsom narr och rolighetsmakare dref sitt spel med menniskor och afgrundsandar. Så sammanflöt i femtonde och sextonde århundradet föreställningen om den onda principen med den om det löjliga i allmänhet.[164] Den satiriska farcen, lokaliserad, är gemensam för mysterierna och moraliteterna, af hvilka de sednare ännu mindre än bibeldramerna kunde umbära ett sådant bihang, emedan åskådarenas intresse i motsatt fall svårligen kunnat hållas vaket.

Men den stora hopens sceniska behof tillfredsställdes icke nog af de af kyrkan auktoriserade mysterierna, icke ens sedan en utväxt af burlesk komik anslutit sig till det andeliga skådespelet. Ännu mindre kunde, af här ofvan uppgifven anledning, moraliteterna, hvilka förnämligast senterades af de jemförelsevis mera bildade klasserna, uppfylla nämnda behof. Också erfordrades så stora tillrustningar och kostnader till hvardera slaget af dessa representationer, att de blott sällan, vid en eller annan högtidlig fest, kunde uppföras. Derfore, och till följe af den naturliga dramatiska instinktens kraf, stod, alla kyrkans förbud oaktadt, den stora folktheatern på torg och gator alltid öppen för den skådelystna mängden, som härvid af hjertans grund fröjdade sig öfver de förut beskrifna gycklarenas prestationer.[165] Men vi skola icke längre uppehålla oss vid dessa jonglörer. Det kan vara nog att endast tillägga det de synas blifvit använde såsom skådespelare äfven uti moraliteternas komiska partier,[166] samt att för öfrigt dessa vagabonder, hvilka innästlade sig hos både höga och låga, voro kolportörer af de idéer som rörde sig på samhällets djup. Allt, så väl profant som heligt, var ett föremål för deras skoningslösa gyckel. Det feodala samhällets personer och institutioner mönstrades af denna farliga areopag, så mycket farligare, som den sorglöst ringaktades af de privilegierade klasserna, hvilka icke synas hafva anat att de föraktade gyckelmakarnes satir var ett uttryck af vox populi.

Sedan folket kommit till något medvetande af sin sociala ställning, upprördes dess känsla af de skärande dissonancerna uti samhällets hela organisation. Sålänge den religiösa hänförelsen ännu var lefvande och chevaleriet samtidigt bibehöll sin ursprungliga idealiska karakter, varsnade man mindre dessa missförhållanden. Men så snart kyrkans tjenare begynte att allt mer och mer förverldsligas, och feodaladelns rofgirighet att tillväxa, alstrade det stigande fortrycket hos massorna en motsvarande förbittring, hvilken stundom öfvergick till öppet våld, men dock oftast gaf sig luft i satiren. Medeltidens folksång och saga bära vittne härom. Det är i satirens drägt, medeltidens tänkesätt friast och fullständigast uppenbarar sig. Vi hafva förut antydt hvilket inflytande "le Roman de la Rose" i sådant afseende utöfvade. Om fortsättaren af detta berömda verk, Jean de Meung, yttrar sig Lenient: "Il est véritablement l'Homére de la satire au moyen âge".[167] Men på ett djupare, innerligare och mera omfattande sätt uttrycker dock ett annat litterärt alster från medeltiden denna epoks idéer. Detta verk, seklers arbete, är "Reineke Fuchs" (Reinardus Vulpes, le Renart, Reinaert), hvars första uppkomst åtskilliga nationer tillegnat sig. Rikt och snart sagdt obegränsadt är innehållet af denna allmänt bekanta folkbok,[168] hvilken, under den i medeltiden så omtyckta djurfabelns form, parodierar icke mindre kyrkan och statens institutioner än skilda samhällsklasser och enskilda personer, samt ingriper i alla lefnadsförhållanden på ett oförargeligt, men likväl djupt och kraftigt sätt; hvarom Lenient (l.c. p. 149) ibland annat träffande uttrycker sig: "Tout ce que le moyen âge a vénéré, pratiqué avec foi, avec amour, pélerinages, croisades, miracles, pieuses légendes, duels judiciaires, confession, chevalerie, papauté, se retrouve là parodié sans éclat, sans violence, avec une ironie douce et legère, qui n'est pour cela ni moins vive, ni moins profonde." Reineke framrullar taflor, der verldslige och andelige potentater ingalunda äro tecknade med ljusa färger. Isynnerhet får presterskapet uppbära skulden för det mesta onda.[169] Men grundkarakteren i denna satiriska folkdikt är, såsom redan sjelfva namnet tillkännagifver, en utläggning af huru fintlighet och list förmå besegra den råa styrkan, samt huru omöjligt det är, att göra lycka i verlden utan dessa egenskaper.[170]

Medeltidens samhällsförhållanden gåfvo ett rikt ämne för den satir, vi i det föregående funnit genomgå le Roman de la Rose och le Renart. Men ett ännu friare fält än litteraturen, erbjöd theatern för dess gissel. Också hafva vi redan funnit huru satiren röjde sig uti mysterierna och moraliteterna. Dessa dramers allvarliga grundämne föreskref dock någon gräns för dess lopp. Men otyglad deremot kunde densamma alltid framrusa på jonglörernas scen. Och härtill öppnades ännu, under medeltidens sista århundrade, en ny bana för det satiriska elementets verksamhet: uti den från de bibliska och moraliska skådespelen emanciperade Farcen.[171]

Farcen utgick närmast ur de fransyska fabliaux och contes,[172] hvilka företrädesvis behandla hvardagslifvets tilldragelser. Slotts-, stads- och kloster-anekdoter af hvarjehanda slag, men framför allt kärleks- och äktenskapshistorier utgöra det förnämsta föremålet för dessa berättelser, en genre, uti hvilken fordna tiders Fransmän isynnerhet excellerade. Qvinnan är själen i dessa fabliaux. Den äkta mannen framställes gemenligen såsom dum och bedragen. Munken och presten spela en vigtig rol. Den vinningslystne krämaren är icke bortglömd. Äfven den lifegne bonden, visserligen grof och tölpig, men med ett elakt, satiriskt smålöje på läppen och ett träffande ordspråk i munnen, finner en plats i dessa naiva, men stundom nog obscena historier, hvilka för öfrigt icke heller utesluta ädlingen, ehuru de företrädesvis röra sig inom den borgerliga medelklassen.[173] Den fransyska farcen bestod i en dramatisering af de särskilda samhällsklassernas seder och lefnadssätt, uti en yrt lekande och öfverdådig form, ehuru utan konstnärlig utbildning. Dessa bouffonnerier berörde med all fransysk liflighet och glädtighet det sociala lifvets svaga sidor. Intet stånd skonades. Klerker och lekmän af alla klasser voro lika utsatta för den satiriska farcens anfall. Och dagens chronique scandaleuse erbjöd ett önskadt tillfälle att gifva ett skarpare eftertryck, en lifligare farg åt det hela.

Les clercs de la Basoche insågo snart att de torra, abstrakta moraliteterna icke kunde behaga åskådarena. De begynte derföre att äfven uppföra farcer. Men vid samma tid uppstod ett annat dramatiskt samfund, priviligieradt af franska konungen Carl VI, les Enfants sans soucy. Medlemmarne uti detta skådespelaresällskap bestodo af ungt, sysslolöst folk, till större delen tillhörande de högre samhällsklasserna.[174] Denna glada, sorglösa ungdom förlustade sig sjelf och andra med farcer som benämndes soties.[175] Direktören för detta sällskap, som bar en capuchon beprydd med två åsneöron, kallade sig le Prince eller le Roi des Sots.[176] Dessa i början rivaliserande sällskap kommo snart väl öfverens och voro sedan ofta förenade. Åtskilliga andra dylika föreningar sammanslöto sig efterhand med la Basoche och les Enfants sans soucy.[177] Religion, politik, moral, samhällsinstitutioner, privatlifvet, — allt underkastades dessa farceurers dom. Det var derfore icke underligt, att de ådrogo sig många enskilda personers och äfven parlamentets vrede. Dock befinnes Ludvig XII hafva uppmuntrat den censur, la Basoche genom sitt spel utöfvade öfver laster och missbruk. Också lät han les Enfants sans soucy år 1511 uppföra Gringore's emot påfven Julius II rigtade bitande farce "la Chasse du Cerf des cerfs", en ordlek öfver den antagna påfvetiteln: Servus servorurn Dei. Men under Frans I:s regering blefvo dessa representationer inställda "sous peine de la hart" samt upphörde derefter för alltid.[178]

Ehuru Italien är den katholska kristenhetens stamsäte, synas likväl den klassiska antikens hedniska traditioner, hvilka i detta land voro nationela, hafva derstädes fortlefvat i folkmedvetandet långt in i medeltiden. Derföre är det ock sannolikt, att Italienarnes eå omtyckta urgamla, mest improviserade lustspel (commedia dell' arte) härleder sig från de gamle Romarnes mimer.[179] Också framlyser detta burleska spels omedelbara samband med antiken deraf, att den italienska farcens förnämsta komiska person, Arlecchino, är kostymerad i likhet med de romerska mimer, som benämndes planipedes, hvilka med bara fotter (planis pedibus) uppträdde på proscenium, samt dessutom hade rakade hufvuden, svärtade ansigten, och en brokig drägt. Ty äfven den moderna Harlekin bär en mångfärgad drägt, som bildande ett sammanhängande helt saknar egentlig fotbeklädnad, samt dessutom en svart mask och en liten hatt som knapt betäcker det rakade hufvudet. Den italienska folktheatern har ännu åtskilliga andra stående komiska roler, hvüka erinra om dylika i den romerska antiken. En sådan är t.ex. Scapino, hvilken jemte Arlecchino af toskanska skriftställare benämnts Zanni, ett ord, sannolikt härledt af det latinska Sannio, och betecknande egenskaper som tillhöra Harlekin, enligt Cicero's (de Oratore lib. II. cap. 61.) härom meddelade beskrifning: "Quid enim potest tam ridiculum esse quam Sannio est? qui ore, vultu, imitandis moribus, vocibus, denique corpore ridetur ipso?" En annan burlesk gestalt, Pulcinella, synes omedelbart härstamma från den latinska Maceus.[180] Dock har man först från medlet af det femtonde århundradet säker underrättelse om den italienska farcen.[181]

Emedan burlesk-komiska elementer redan tidigt hade orenat Spaniens, liksom andra länders, andeliga skådespel, samt dessutom jokulatorer äfven i detta land finnas omtalade,[182] torde väl ock den egentliga farcen, såsom en särskild dramatisk art, der hafva varit bekant under medeltiden. Men med säkerhet kan detta dock icke afgöras, emedan hela den spanska medeltidslitteraturens öden äro insvepta i mörker.[183] Först hos dramatikern Juan de la Encina (f. 1468, d. 1534) finnes en bestämd åtskilnad emellan andeliga och verldsliga skådespel, de sedermera benämnda comedias divinas och humanas. Och ibland de sednare förekomma två dramer, hvilka tillhöra farcen.[184]

Underrättelserna om den engelska farcen under medeltiden äro sväfvande och dunkla. Men helt säkert existerade äfven då detta slags skådespel i England, helst detsamma i det sextonde seklet befinnes hafva på det högsta förtjusat hela det engelska folket samt skänkte den store Shakespeare's snille rika ingifvelser. Hof- och folknarrar uttryckte då i sina bouffonnerier, Iigs, sådant som i folkets innersta medvetande fann en allmän genklang. Också voro på denna tid dessa tokroliga figurer, hos hvilka humorn spelade på djupet, theaterpublikens älsklingsgestalter.[185] Det vore intressant att uti aflägsnare tider kunna uppspåra utvecklingsgången af dessa grotesk-komiska företeelser, hvilka i England hade en så framstående nationel betydelse. Men af förenämnda skäl, samt emedan detta för öfrigt öfverskrider vår förmåga, inskränke vi oss till endast några antydningar. Vid medeltidens banketter i förnäma hus uppfördes en art små allegoriska dramer, som i Frankrike benämndes entremets, intérludes. Ifrån detta land öfverkommo de till England. Dessa pjeser afsågo förnämligast ett underhållande skämt. Men emedan den allegoriska formen var för mycket sväfvande och abstrakt, aflade man densamma slutligen, och inkom härigenom mer och mer på det verkliga lifvets konkreta område. En komisk-satirisk, till karikatyr gränsande, teckning af personer och förhållanden, äfven från det lägre folklifvet, utmärkte efterhand dessa dramatiska stycken, hvilka, i saknad af all egentlig handling, på ett fullkomligt fritt och obundet sätt uttalade befängda infall och qvickheter, utan att derföre sakna en didaktisk-moraliserande rigtning. En ibland de förnämsta författare till sådana farcer är John Heywood, som var mycket gynnad af konung Henrik VIII. Hans dramatiska kompositioner skola, ehuru i en något högre utbildning, hafva stor likhet med dem af samma art, tysken Hans Sachs diktat. Att dylika prestationer inom de lägre samhällsregionerna skulle ikläda sig en ännu mera karikerad gestalt än vid hofvet och hos de förnäma, synes kunna antagas såsom sjelffallet.[186]

I Tyskland framträdde medeltidsfarcen under namn af Fastlagsspel (Fastnachtsspiel). Detta regellösa skådespel utgick ur förklädningar som voro sedvanliga under karnavalen, då maskerade personer gingo från gård till gård hos sina bekanta, der de tillställde hvarjehanda upptåg. De uppförde äfven små dramer, hvilka i början torde hafva inskränkt sig till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags karaktersmasker med dialog. Aktörerna, som tillhörde den borgerliga samhällsklassen och förnämligast voro handtverkare, dramatiserade scener ur hvardagslifvet, sådana desamma presenterade sig inom deras sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska upptåg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man sig icke det ringaste.

Efter väl förrättadt värf samt erhållen undfägnad, förflyttade sig det lustiga sällskapet till en annan gård, hvarest samma upptåg, med för tillfället erforderlig variation, blef förnyadt. Men så menlösa och okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hände ock att man hade väl öfvertänkt sina roler, att de husliga sederna träffades af satirens gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och politiskt afseende, underkastades en sträng censur. Och isynnerhet blefvo kyrkans förderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare så hårdt angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mån förbereddes.[187]

De genom handel och näringsflit uppblomstrande tyska riksstäderne, framför allt Nürnberg, voro stamhållet för sådana fastlagsspel. Det var ock i sistnämnde stad, der mästaresången tidigast utbildades, en "Meistersänger" Hans Rosenplüt, som lefde vid medlet af femtonde seklet, utom en mängd rimmade komiska berättelser och sånger, efterlemnat äfven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida Hans Folz, som ock lefde i Nürnberg, äro de äldsta med säkerhet kända dramatiska alster af nyssnämnde art. Men dessa kompositioner sakna allt konstnärligt värde. Språket är rått. Ett ytterst plumpt och grofkornigt skämt utgör deras förnämsta krydda. De behandla med förkärlek erotiska föremål. Det hela bär prägeln af en inskränkt kälkborgerlighet, utan några spår till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, förenad med den skarpaste satir öfver de kyrkliga missbruken. I sådant afseende utmärka sig isynnerhet Niclas Manuel's två fastlagsspel, uppförda i Bern år 1522. Deras tendens röjes redan af namnet på de personer som uppträdde i hans "Todtenfresser" — så benämnes den ena af de nyssnämnda dramerna —, utgående ur själamessans indrägtighet för det andeliga ståndet. Ibland dessa personer må anföras: abboten Nimmergnug, dekanten Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt påfven Entchristelo. Såsom prof på den bitande skärpa som genomgår hela detta skådespel gäller följande:

Pabst Entchristelo:

Der Tod ist mir ein gut Wildpret, Dadurch mein' Diener und mein Räth Mögen führen hohe Pracht In allem Wollust Tag und Nacht Dieweil wirs haben gebracht dahin, Dass man nit anders ist im Sinn, Dann dass ich also gewaltig sei, Wiewohl ich leb von Büberei. Noch mög ich die Seel in Himmel lupfen, Dadurch ich manchen Vogel rupfen. Auch wähnen sie, ich hab den Gwalt, In die Höll zu binden, wer mir gefallt…

Pastor Wetterleich klagar för påfven öfver den nödställda belägenhet, uti hvilken påfvedömet råkat genom bibelöfversättningen:

O heiliger Vater, nu hilf und rath, Damit wir bleiben bei unserm Staat — Die Layen merken unsre List, Wo Du nit unser Helfer bist — Der Teufel nehm die Druckergesellen, Die alle Ding in Deutsch stellen, Das alt und neu Testament, Ach, wären sie halb verbrennt… Unsre Kunst die hilft nit meh, Paulus thut uns Leiden web, Mit sein' tief gegründten Episteln, Die schmecken mir gleich wie grob Disteln, Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen, Dass sie nit thäten wider uns Pfaffen.

Detta skådespel gjorde ett så djupt intryck på sinnena, att, såsom krönikeskrifvaren Anshelm förtäljer, "durch diss wunderliche und vor nie als gotteslästerlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk bewegt, christliche Fryheit und bäbstliche Knechtschaft ze bedenken und ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta anlitadt och verksamt medel för den protestantiska lärans inskärpande, icke allenast i Tyskland och Schweitz utan äfven i England och Skottland. Också de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo dramatiskt framställda. Från katholikernas sida uppträdde man sällan på scenen till försvar af den gamla samt vederläggning af den nya läran. Dock skedde sådant någongång.[190]

Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det lärda skådespelet, Commedia erudita, hvilket till största delen inskränkte sig till öfversättningar eller efterbildning af grekiska och romerska dramatiker. Men emedan detta icke utöfvade något märkbart inflytande uppå medeltidens skådespelsväsende i allmänhet, kan det vara nog att endast omnämna, det åtskilliga på latin skrifna theaterstycken föregått Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad för den första tragedi på italienska språket samt uppförd 1472; hvartill kan tilläggas Bibiena's "Calandra", författad omkring 1490, hvilken man anser för den första komedi på italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska dramatiken iochförsig är fremmande för vårt ämne, bör det likväl icke med tystnad förbigås, att ett nytt slag af skådespel, som kan betraktas såsom en mellanlänk emellan det andliga och det lärda dramat, i latinsk drägt uppstod vid medeltidens utgång. Dessa skådespel, hvilka äro kända under namn af skolkomedier, och synas närmast haft skolelevernes behof af praktisk kunskap i latinska språket att tacka för sin uppkomst, infördes veterligen först i Tyskland, af de såkallade humanisterne. Den äldsta dramatiska produkt af sådant slag, vi funnit omnämnd, är Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af studenter — ty äfven desse plägade uppträda såsom aktörer i skoldramer — år 1497. En annan representation af samma pjes föranstaltades sednare af Melanchton till Reuchlins ära.[192]

I början synas förnämligast Terentii komedier hafva blifvit uppförda.[193] Skolföreståndarene afsågo härvid hufvudsakligen det latinska språkets inpräglande i elevernes minne, men härjemte äfven ett ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att uppträda infor en större allmänhet. De betänkligheter och skäl, som möjligen kunde anföras emot sådana representationer, måste vika, di äfven Luther förklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Också befinnas studenterne i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfört latinska theaterstycken utan att han haft något att anmärka deremot.[195]

Det skulle på längden hafva blifvit nog enformigt att inskränka sig till endast Terentii sex samt härtill möjligen ännu några af Plauti komedier. Derföre begynte skollärarene sjelfva författa latinska komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt såsom regissörer. Äfven synas de hafva uppträdt i prolog och epilog. Sådana skådespel befinnas stundom hafva blifvit gifna såsom ett fastlagsnöje. Afven föranleddes dessa dramatiska öfningar af de årliga skolexamina samt andra högtidligheter. Elevernes föräldrar och syskon funno ett stort behag uti åskådandet af dessa föreställningar, hvilket än mera förökades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla latinska mysterierna, äfven en öfversättning eller förklaring på modersmålet efterhand bifogades. Slutligen gåfvos dessa dramer helt och hållet på modersmålet. Ehuru de icke hade något konstnärligt värde, inverkade dock deras författares förtroligare bekantskap med antiken åtminstone i någon mån uppå skoldramats formela utbildning. Men skolkomedierna erhöllo snart ett väsendtligen förändradt innehåll. Reformationen blef en häfstång för tidens alla ideela intressen. Allt, äfven dramatiken indrogs uti denna krets. Också hade tidehvarfvet sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer uppträdde då i storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derföre, att ock skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk härnad emot katholicismen. Men sedan äfven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en nog kärf orthodoxi, förlorade äfven dramat sin spänstighet och rörlighet. Allmänna moraliska betraktelser, med en strängt didaktisk rigtning, samt härjemte bibliska historien, till största delen gamla testamentets, utgjorde härefter föremål för skolkomediernas dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de bibliska. Äfven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles uteslutet, ehuru icke blott skollärare utan ock pastorer voro skolkomediernas författare. Dock synes djefvulen och andra vederstyggliga masker efterhand hafva försvunnit från skolans dramatiska scen. Åtminstone voro sådana figurer förbjudna att der uppträda genom en förordning af hertig Albrecht af Preussen år 1585. Men många slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillät man i nyssnämnde sekel och ännu långt sednare halka öfver de unge aktörernes läppar.[196]

Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska ämnena, hvilka vanligen framställdes uti en långsläpig omskrifning af bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillkännagifven afsigt att gälla såsom en dygde- och lastspegel, må exempelvis omnämnas berättelserna om Abrahams offer, Sodoms undergång, profeten Jonas, Daniel i lejonkulan, den vise Salomo, den tappra Judith, den fromme Tobias, Jakob och hans tolf söner, den kyske Joseph, samt den gudfruktiga Susanna. Denna sistnämnde "komedi", som var särdeles omtyckt och äfven blifvit uppförd i kyrkor, framställde dock många ganska verldsliga scener. Ur nya testamentet dramatiserades förnämligast några parabler, såsom den om den förlorade sonen, den rike mannen och Lazarus m.fl. Inblandade enskilda sånger och körer gåfvo någon omvexling åt dessa enformiga skolkomedier, hvilka, så bristfälliga de än voro, dock ännu i det sjuttonde århundradet voro mycket omtyckta och upphörde icke förr än mot slutet af det adertonde seklet. Dock synas uti sistnämnde sekel nästan endast verldsliga stycken hafva blifvit uppförda i skolorna. Beträffande skolkomedierna kan här till slut tilläggas, att ämnet till desamma äfven togs från skol- samt isynnerhet studentlifvet.[197]

Också Jesuiterne läto uppföra skådespel uti sina udervisningsanstalter. Grundämnet var bibliskt, men så utblandadt med klassiskt-mythologiska och profanhistoriska tillsatser, att det andeliga innehållet härigenom blef alldeles förflyktigadt, helst operan och balletten äfven inmängdes uti dessa sinneberusande dramatiska kompositioner. Allt var beräknadt på yttre effekt: de praktfulla kostymerna och dekorationerna, det konstrika maschineriet m.m. Också uppfördes dessa skådespel inför en publik, der tillochmed kejsare, konungar och andra furstliga personer sågos bland åskådarena, af en ungdom som tillhörde den högsta aristokratin. Jesuiterordens upplösning gjorde ett slut på dessa representationer.[198]

Medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, fortforo i det sextonde århundradet nästan öfverallt att åtnjuta den stora allmänhetens bifall. Dock var reformationens inflytande på dessa dramer i protestantiska länder genomgripande. De erhöllo der en företrädesvis evangelisk karakter. Helgonalegender jemte dithörande underverk samt öfverhufvud många den katholska kyrkans dogmer försvnnno derföre efterhand från protestanternas dramatiska scen. Men mysterierna i inskränktare betydelse, den dramatiserade passionshistorien, uppfördes numera sällan. Och detta gäller icke mindre den katholska än den protestantiska församlingen. Öfverallt valdes de bibliska motiverna förnämligast från gamla testamentets historiska skrifter samt till en del från nya testamentets parabler. Dock befinnas äfven Apostlagerningarna dramatiserade, ehuru någongång på ett ursinnigt sätt. Så uppfördes dessa "Actes des Apôtres" i Frankrike[199] "moult triomphantement." Fyrahundra åttatio aktörer visa sig på scenen. Om hvarandra figurera heliga och profana personer. Djefvulen och narren saknas icke heller. Ingen begränsad tanke eller handling genomgår det hela. Hastiga dödsfall och uppståndelse från de döda, mord, brand, krig, förbannelser, trolldom, slippriga kärleksscener omvexla, i den mest fantastiska förvirring, med martyrers lidanden. Blixt och dunder och jordbäfning förekomma i alla akter af detta vidunderliga skådespel, som slutas med den yttersta domen.[200]

I Frankrike och Italien bibehöll det religiösa skådespelet, så länge det der hade en tillvaro, en väsendtligen katholsk karakter. Men redan före den nyare tidens ingång synes detsamma hafva upphört i sistnämnda land, hvarest dramatiken, öfvergifvande sitt religiöst-kristna ursprung, härefter utgick ur en efterbildning af den upplifvade klassiska antiken. Äfven i Frankrike öfvergick man, under renaissancens tidebvarf, från "mystère" till klassisk tragedi. Dock fortlefde härjemte det religiösa skådespelet derstädes under hela detta sekel,[201] förnämligast uppfördt af "les confrères de la passion", hvilka foro omkring i städerna för att gifva sina representationer,[202] ehuru dessa "tragédies saintes", mest af gammaltestamentligt innehåll — af hvilka en stor mängd tillochmed från det sjuttonde århundradet kunde uppgräfvas ur arkivernas gömmor, om det eljest lönade mödan — icke voro fria från inflytelse af antik förebild. Härtill kommer ett stort antal religiösa dramer på latin, förnämligast af jesuiter.[203] Och ytterst kan tilläggas, att äfven det franska klassiska dramats heroer, Corneille och Racine, upptagit många det andeliga skådespelet tillhörande motiver.[204]

I Spanien utvecklades, på äkta nationel grund och botten, en yppigt blomstrande dramatisk litteratur. Hvad det nyare spanska andeliga dramat vidkommer, utgick detsamma omedelbart ur mysterierna, och i formelt hänseende, förnämligast ur moraliteterna. Dock benämnas dessa religiösa skådespel redan i det femtonde seklet Autos — akter, heliga handlingar —, såsom Autos al nascimiento, motsvarande de gamla julspelena. Autos sacramentales, hvilka trädde i stället för de gamla påskspelen, egentligen till förherrligande af den katholska "festum corporis Christi", hade företrädesvis allegoriska personer. Guds egenskaper, dygder, laster, döden, kyrkan, kätteriet, judendomen, Islam, afgudatjensten, verldsdelarne, naturen, årstiderna, ljuset, mörkret m.m. äro här personifierade. Också historiska personer förekomma i autos, men äfven dessa gerna i en kristligt allegorisk beslöjning, på samma sätt som de i nämnda skådespel från den antika mythen uppträdande Amor, Psyche och andra, hvilka alla representera kristligt-religiösa föreställningar. Lope de Vega — denne utomordentligt produktive dramaturg, som skall hafva författat adertonhundra dramer af dels komiskt dels tragiskt inneh&ll, indelade liksom Calderon's skådespel i tre akter (Jornadas), samt fyrahundra autos sacramentales — har uti sina andeliga skådespel (comedias divinas) "framställt alla schatteringar af sitt folks religiösa egendomlighet: obetingad undertro, drömmande mystik, försänkning i öfvermenskliga smärtor eller fröjder, barnslig trosnaivetet, tillspetsad trossubtilitet och dyster förföljelselystnad." Och Calderon, som i de finaste nuancer gestaltat det menskliga lifvets äflan uti sitt beundransvärda intrigspel, har dock ur religionen inandats sin egentliga lifsluft samt "äfven i några komedier med snillets visa måtta framställt sitt folks religiösa känslor." Också uti åtskilliga af hans rent verldsliga skådespel förnimmes en religiös grundton. Och sålunda sammanfaller ännu i det sjuttonde seklet blomman af Spaniens nationalpoesi med det andliga dramat.[205]

Några mysterier uppfördes i England ännu under loppet af det sextonde seklet.[206] I Tyskland synes på samma tid antalet af uppförda andeliga skådespel hafva varit vida större. Den spelande personalen, som bestod af unge män af borgareståndet, var stundom mycket talrik. Så uppträdde t.ex. år 1571 uti Holzwart's "schön neu Spiel vom Saul" icke mindre än hundra talande och femhundra stumma personer. Men såsom offentliga folkskådespel torde mysterierna hafva npphört i detta land redan mot slutet af sistnämnda århundrade.[207] Hurn de religiösa skoldramerna, hvilkas innehåll var enahanda med det i nyssnämnda offentliga skådespel, ännu länge härefter, såsom enskilda amatörsspektakel, fortforo att gifvas af skolelever och studenter, är redan i det föregående omnämndt.

Så upphörde efterhand det andeliga skådespelet. Men folktraditionen är underbart minnesgod. Skulle man väl kunna föreställa sig att ännu i vårt århundrade, liksom i den kristna dramatikens ursprungstider, herdarnes tillbedjan, offrandet vid krubban samt scener ur passionshistorien blifvit dramatiskt uppförda uti några kyrkor i franska Flandern. Men så har det likväl varit, hvarföre biskopen i Cambrai såg sig föranlåten att år 1834 formligen förbjuda alla sådana representationer. Dock finnes det antecknadt, att passions-dramat ännu det följande året blifvit uppfördt på många orter i nämnde provins.[208] I Tyrolen, Kärnthen och Steiermark hafva likartade skådespel blifvit framställda af landtfolket derstädes ännu uti innevarande sekel. Men större uppmärksamhet än något annat dylikt, har det andeliga skådespelet i byn Oberammergau uti bajerska höglandet väckt bland talrika åskådare af alla samhällsklasser. Detta passionsspel, hvilket sedan 1633, endast med färre afbrott blifvit uppfördt hvarje tionde år, gafs sednast i fjol. Under spelåren 1830, 1840 och 1850 räknade man på hvarje spektakeldag (sistnämnde år tolf till antalet) fem à sextusen åskådare. De spelande, alla Oberammergauare, voro tre à fyrahundra, från dibarnet till åttioåringen. För ändamålet har man inrättat en sommartheater, emedan det är under sommarmånaderna och då mest på söndagar, dessa representationer förefalla. Askådarenas bänkar, utan ryggstöd, höja sig amfitheatraliskt öfver hvarandra under bar himmel, men omgifna af ett brädskrank. Den sceniska inrättningen med rideau, kulisser, särskilda rum och gator m.m. är sinnrikt uttänkt. — Den ursprungliga texten är 1811 omarbetad. Härigenomhafva djefvulen med sitt anhang, de personifierade synderna och döden försvunnit. Ingen narr eller såkallad lustig person förekommer. Men ehuru stycket sålunda är moderniseradt, återstår dock tillräckligt för att gifva detta skådespel en äkta medeltidskarakter. Rimmade sångstycken afsjungas emellan särskilda scener af choren, af folket kallad skyddsandarne, hvilka dessutom inledningsvis framställa i tableauz vivants gammaltestamentliga förebilder till den evangeliska historien. Det gamla testamentets rika innehåll indrages i evangelierna för att härigenom uti stundom nog vågade och sökta paralleler visa huru allt hänvisar på återlösningsverket. Den sceniska framställningen af passions-historien, som begynner med Hosiannah vid Kristi högtidliga intåg till Jerusalem, upptager i biblisk ordningsföljd de förnämsta momenterna af densamma samt afslutas, emedan himmelsfärden, af brist på erforderligt maschineri, icke kunde visas, med en tableau, föreställande Frälsaren i triumf, omgifven af sina trogna bekännare i tillbedjan. Det hela har gjort ett djupt intryck på den talrika församlingen.[209]

Det komiska elementet gick i arf från medeltida-mysterierna till likartade dramatiska alster i nyare tider. Djefvulen, som uti de förra parade begreppet af det förskräckliga och det löjliga, var äfven i de sednare en i ordets egentliga bemärkelse förskräckligt löjlig figur. Han uppträdde på scenen vanligen åtföljd af flera andra afgrundsandar. Också synes deras antal hafva varit alldeles godtyckligt. Så finnes det uti företalet till en dramatisk bearbetning af parabeln om rike mannen och Lasarus, från 16 seklet, visserligen sagdt att "sechs scheusliche Teufel" skulle uppträda, men tillägget: "allhier mag man auch wohl noch mer Teufel verordnen",[210] bevisar nogsamt att man icke just så noga brydde sig om antalet. Äfven Döden, personifierad, spelar i de seduare medeltidsdramerna en tragi-komisk rol.[211] Uti nyare dramer af religiöst-moraliskt innehåll synes Döden ännu oftare med samma karakter.[212] Men det är egentligen Narren som uti sistnämnde skådespel spelar den mest framstående komiska rol. Han förekommer redan i medeltideu, som förut blifvit nämndt, såsom hof- och folknarr. Men först sednare afträder hin Onde, hvilken under tidernas lopp förvandlades till ett sceniskt bihang och slutligen alldeles försvann från skådeplatsen, sin komiska hufvudrol åt narren, som i sjelfva verket var af större betydenhet än man vid första påseendet skulle föreställa sig. Utgången ur samhällets lägsta regioner, der de mägtiges förtryck herrskade, var han i en ständig opposition emot det bestående statsskicket, hvars invecklade förhållanden han väl icke mägtade fatta, men hvars svaga sidor och utväxter voro tillräckligt i ögonen fallande för att mana till tadel och anfall, och derföre af narren angrepos med plumpa stickord och gäckerier. För öfrigt är anmärkningsvärdt, att, emedan tillfredsställandet af lifvets oundgängligaste materiela behof stod i det omedelbaraste samband med den slafvande hopens existens, narren erhöll benämniug efter särskilda nationers älsklingsrätter. Så erhöllo italienarne sin Signor Maccaroni, engelsmännen sin Jack Pudding, fransmännen sin Jean Potage, tyskarne sin Hauswurst o.s.v. Genom allt detta inflätades i mysterierna och moraliteterna, ja någongång tillochmed i skolkomedierna ett komiskt intermezzo, som urartade till en verklig pöbel-farce, hvars själ narren var. Åt denna dramatiska figur har endast Shakespeare gifvit en konstnärligt utbildad gestalt. Stundom synes det dock hafva lyckats äfven för Calderon att i den komiska personnagen inlägga en djupare betydelse genom att framställa densamma såsom representant af den prosaiska verkligheten i motsats till idealet, genom att göra Gracioso till hjeltens karikatyr. Men öfverhufvud nådde narren icke någon högre utbildning. Ju längre det led, desto mer blef han en blott abstraktion, utan sammanhang med handlingen, förvandlades slutligen till ett improviseradt fantasistycke, samt försvann såsom sådant från den dramatiska scenen.[213]

Likasom medeltidens mysterier hade uti sig upptagit hvarochen då existerande dramatisk art, så att en strängt karakteristisk åtskillnad emellan mysterier, moraliteter och farcer vid detta tidehvarfs utgång icke kan uppdragas, så erhöllo äfven den nyare tidens moraliteter ett allt omfattande innehåll. Väl uppfördes ännu under loppet af det sextonde seklet talrika bibeldramer i många europeiska länder, ja tillochmed sednare förekomma dylika här och der; men behandlingen af det religiösa ämnet hade blifvit en annan än den ursprungliga. En ofta dogmatisk och polemisk rigtning gaf mysterierna under reformationstidehvarfvet en förändrad karakter. Moraliteterna — förnämligast de som innehöllo bibliskt stoff, — hvilka redan från början hade en dualistisk tendens, voro egnade att i dramatiskt hänseende yttrycka denna nya religiösa rigtning. Och äfven de moraliteter som rörde sig inom det allmänt sedligas område, äfvensom de hvilka med förkärlek behandlade konflikterna inom det medborgerliga sambällslifvet, skärskådade allt detta ur en religiöst-moralisk synpunkt. Också inskärptes den praktiska moralen icke mindre uti de långa, i predikostil hållna prologerna, än i sjelfva styckena och epilogerna. Dessa skådespel erhöllo härigenom, synnerligen i de protestantiska länderna, en mycket didaktisk natur. Ehuru den allegoriska formen, hvilken de allt fortfarande företrädesvis bibehöllo, icke mägtade gifva nog lif och rörelse åt de färglösa gestalter, de framställde på scenen, fortlefde dessa dramer emellertid på skådeplatsen under hela det sextonde seklet. Också voro de icke utan inflytande på åtskilliga romantiska skådespel och historiska dramer, ty dessa innehålla i mängd elementer från moraliteterne. Och ännu i det sjuttonde seklet hade dessa skådespel icke upphört. Så äro t.ex. Calderons allegoriska autos sacramentales icke blott i formelt hänseende, utan äfven till sitt inre väsende, förnämligast moraliteter.[214]

Hvad i det föregående blifvit sagdt om det burleskt-komiska mellanspelet, narren m.m. i mysterierna, gäller äfven moraliteterne.

I det föregående hafva vi sökt gifva en bild af medeltidens skådespel samt af de derur i nyare tider omedelbart utgångna dramatiska alstren. Emedan den skandinaviska, och synnerligen den svenska, dramatiken under nämnda epoker närmast ansluter sig till vårt speciela ämne, hafva vi ända hittills uppskjutit att beröra Danmarks och Sveriges skådespel, för att härigenom bereda den naturligaste öfvergång till sagde ämne.

Danmarks skådespelsväsende under medeltiden är nästan alldeles okändt. Men emedan mysterierna i grannlandet Tyskland voro mycket gamla, och detta lands dramatik isynnerhet utöfvat inflytande på de äldsta danska dramaturgerne, kan man väl antaga såsom helt säkert att andliga skådespel blifvit uppförda i Danmark redan långt före konung Hans' regeringstid, ehuru de första kända representationerna af "komedier" — den vanligaste benämningen för skådespel i allmänhet på femton- och sexton hundratalet — skedde först år 1501. Dessa, sistnämnde år, af skolelever uppförda komedier voro sannolikt "Efterligninger af Mysterierne".[215] Under reformationstidehvarfvet synes theatern i Danmark på samma sätt som i andra protestantiska länder blifvit använd till utbredande och befästande af kyrkoläran. Också gåfvos skådespel ofta i sjelfva kyrkorna. Detta skedde ännu i sjuttonde seklet, såsom t.ex. 1635 i domkyrkan i Sleswig och 1690 uti domkyrkan i Bergen, på hvilket sistnämnda ställe passionshistorien och andra bibliska historier blefvo dramatiskt framställda af kathedralskolans elever.[216] Ämnen till dessa i Danmark mycket omtyckta skolkomedier, hvilka, liksom i Tyskland, ursprungligen voro affattade på latin, samt äfven sednare, efter det modersmålet begynt användas, ofta förekommo på förstnämnda språk, valdes dels ur bibeln dels ur den grekiska och romerska antiken. Men äfven bibeldramerna blefvo utstofferade med många klassiska zirater, mest ur mythologin.[217] Skoleleverne torde företrädesvis hafva uppfört skådespel på danska, under det studenterne, hvilka år 1574 befinnas blifvit ålagde att på sina konventer uppföra Terentii komedier, "holdt sig til Latinen, rimeligtviis forde de ikke ansaae det för Provectiores anstaendigt at producere sig i Landets Tungemaal." Men om ock studenterne jemförelsevis oftare än skolans lärjungar begagnade romarespråket till dramatiska representationer, synas likväl äfven de sednare kunnat med stor ledighet uttrycka sig på latin, då de uppförde skolkomedier på detta språk. En latinsk komedi af denna art, "Susanna" uppfördes 1574 af skolan i Viborg "der havde den AEre, iblandt Tilskuerne at have Kongen selv, som fandt sig saa synderlig tilfreds med Udførelsen, at han til Skolen forærede 20 Læster korn til 30 Disciples Underhold." En sednare representation af "Susanna" ägde rum vid en fest med anledning af Christian den fjerdes födelse, 1577. Då blefvo "den anden Dag nogle af de Høilærde (Professorerne ved Kjøbenhavns Universitet) med deres Studentere opfordrede til (paa Kjøbenhavns Slot i Gaarden) at lade see en Comedie, som dennem var bleven befalet at agere, og blev den Historie om Susannæ Uskyldighed antagen og yudeligen ageret; Siden blev og en mærkelig moriansk Daaredands anstiftet. Om Tirsdageftermiddag bleve atter de tilforordnede Høilærde igjen opkaldede og legede den mærkelige Seir, som Kong David haver indlagt sig over den mægtige Kæmpe og Philister Goliath; derefter blev ogsaa bestilt en mærkelig Pygmeers Kamp med Tranerne".[218]

Ibland de ganska talrika danska skolkomedierna, hvilke ända till sednare hälften af det sjuttonde århundradet allmänt omhuldades af publikens ynnest och utgjorde en hufvudsaklig förlustelse vid de förnämas fester, synnerligen vid bröllop, förekomma äfven några moraliteter. En sådan var t.ex. i sednare hälften af sextonde seklet "Kortvending" med allegoriska personer. Efter enhvar af dess tre akter följde sång och dans.

En religiös grundton synes genomgå denna dram, att döma af slutorden uti epilogen:

"Thy wille wy alle gladelig quede, Oc Bede gud alle ssammen, Att handtt will giffue oss hymmerigs glede; Ther till siger alle Amen!"

En annan moralitet, "de Mundo et Paupere" som uppfördes i början på sjuttonde seklet, skall, enligt Rahbek, hafva någon likhet med den af oss förut omnämnda franska moraliteten "Bien-advisé et Mal-advisé".[219]

Äfven uti de danska mysterierna från nyare tider, hvilka i likhet med andra länders religiösa skådespel, under reformationstidehvarfvet och sednare, nästan uteslutande tyckas behandlat bibliska ämnen ur gamla testamentet, saknas icke burlesk-komiska elementer. Så uppträder uti "Kong Salomons Hylding", som uppfördes inför det kungliga huset vid Christian den fjerdes hyllning 1584, utom en djefvul, hvars rol troligen här såsom annorstädes hade en komisk anstrykning, en hofnarr, benämnd Krage, med ett ofta groft och plumpt skämt. En annan narr, Brynke, utöser en lång rad plumpa skällsord i "den gudfrygtige Tobiæ Giftefærd", uppförd 1635 vid ett förnämt bröllop, hvilket Christian IV behedrade med sin närvaro.[220] Men emedan dessa råa utvexter i bibeldramerna, utan allt sammanhang med handlingen, redan förut blifvit skärskådade, torde en vidare utläggning häraf vara obehöfiig. — Att farcer, liknande de tyska fastlagsspelen, också i Danmark förekommit, torde kunna antagas, emedan "Fastelavnsløben" var de danske studenterne förbjudet.[221] Men sådana farcer voro sannolikt mest alla improviserade.

De danska skolkomedierna, hvilka till största delen lära varit öfversättningar eller bearbetningar af tyska mönster, voro en slags sammanblandning af mysterier och moraliteter samt mångfaldiga från den klassiska lärdomens rustkammare för särskilda tillfällen anbragta tillbehör. Om dessa på rimmad vers, med oregelbundet omvexlande outbildade trochæer, jamber, anapæster och daktyler, affattade dramer yttrar sig Överskon sannt och träffande med följande ord, hvarmed vi kunna afsluta skolkomediernas karakteristik: "Deres Kjærne var i Almindelighed lange Taler, hvori Personerne mere beskreve end udtrykte deres Følelser og derhos lode sig det være vigtigt at fremkomme med saa mange Allusioner, Lærdomme og Sententser, som Författaren havde kunnet finde paa. Fablen var yderst simpel, og Savnet af Handling søgtes ofte erstattet ved Sange, Dandse og langstrakte, i Comedien aldeles vilkaarligt indlagte platte Episoder, som undertiden gik over til at blive egne Smaastykker, der sønderlemmedes og fortsattes paa hvilket Sted Författaren ansaae det godt at give Tilskuerne nogen Afvexling. I de senere Stykker maatte Narren ikke savnes, men han stod ikke i mindste Forbindelse med Handlingen, hvorimod han ikke sjelden brugtes, som de Gamles Chor, til at fremsætte Reflexioner over Personernes Ord og Foretagender. Fro Mysterierne beholdt endeel af Skolestykkerne, uagtet Reformationen, lige til deres Undergang mange Træk, som levende erindrede om Catholicismen".[222]

Den svenska medeltidsdramatiken är, liksom den danska, insvept i mörker. Men tillvaron af skådespel i Sverige, under nämnda tidskifte, kan derföre icke bestridas. Väl är det sannt, att en lyrisk stämning är förherrskande hos den svenska nationen. Men om ock svensken, hängifven åt en lyriskt-subjektiv innerlighet, med en ansats af didaktik, är "en monologisk natur", som "mera discurerar än samtalar",[223] samt derföre äfven i diktens verld icke utan svårighet frambringar en dialog med utpräglad karaktersteckning; saknar han likväl icke ursprungliga dramatiska anlag. Också har redan den skandinaviska mythen en afgjord dramatisk karakter.[224] Äfven de svenska folkvisorna, dessa omedelbara utgjutelser af det nationela medvetandets allmänna innehåll, hafva stundom ett dramatiskt skaplynne, tillochmed dialogiserad uppställning.[225] Men detta gäller i högre grad om de svenska folklekarna, hvilka äro än endast mimiska och symboliska, än härjemte i dialog uttryckande någon konstlöst enkel handling från hvardagslifvets sfer, samt ofta åtföljda af sång och dans.[226] På folkfester ända från uråldriga tider, såsom den första maj, midsommarsdagen, jultiden o.s.v., plägade man roa sig med sceniska lekar och danser.[227] Och ännu i våra dagar fortlefva dessa lekar och ringdanser, förnämligast jultiden, till en del äfven i vårt land. Med allt detta hafva vi endast velat antyda, att det svenska folket, i likhet med öfriga nationer, icke kunnat vara i saknad af skådespel under medeltiden. Att i sådant hänseende den andeliga dramatiken då äfven i Sverige hufvudsakligen blifvit bearbetad, framgår ur det vi förut varit i tillfälle att utlägga, ehuru blott ytterst få fragmenter af likartade skådespel från denna tid i sistnämnda land förefinnas. Ett sådant synes vara ett samtal om Kristi korsfästelse mellan en bedjande kristen och jungfru Maria, der det långa svar, "Bedjaren" ger åt "Vår Fru", är utmärkt af en rörande skönhet och, såsom Wieselgren säger, "eger ett natursannare pathos än moderskänslans uttryck i många nya dramatiska försök." Såsom ett annat dylikt torde man kunna anse "Trætte imellum Jesum af Nazareth och Belial." "Jesus nederfor till helvete med en hvit fana och rödt kors; Patriarcherne börja ropa, då han nalkas, att han ville förlossa dem ur förborgen. Emellertid förordnar Herren en domstol, som först med sin dom kunde visa att nåden vore rättvis. Kring domarbordet ser man nu, hvad man väntat, Moses, Salomon, Joseph o.a. men helt oväntadt insänder vördnaden för klassikens mästerverk äfven en Virgilius, en Aristoteles, en Hippokrates. Men desse jäfvar Satan." Möjligen kan ock hit räknas: "Aff huru kroppin och själen thrätte." Detta "samtal emellan en kropp och själ i helvete" är, enligt Hammarsköld, "till sitt innehåll en moraliserande vision, enligt den tidens smak, i hvilken man mycket igenkänner af andan i la Divina Comedia, ehurn naturligtvis detta lilla stycke ej uthärdar någon jemförelse med Dantes stora, himmel och helvete omfattande, mästerstycke".[228]

Den poetiska medeltidens bisarra, fantastiska skapelser i litteratur och konst förbleknade och bortdogo efterhand, isynnerhet i protestantiska länder, under inflytelsen af den strängt dogmatiska och kärft polemiska begreppsutveckling, reformationen framkallade. För den didaktiskt-moraliserande rigtning, som nu inträdde, måste den uppsluppna fantasins ystra lekar flykta. Men ehuru af denna orsak en vresig stämning emot vitterheten öfverhufvud var märkbar, begagnade likväl äfven reformationens befordrare och vänner den dramatiska dikten såsom ett verksamt medel till den renade lärans belastande och utbredande. Utom Luther, hvilken, såsom vi hafva sett, fri från all trångbröstad ensidighet, gaf den dramatiska konsten dess berättigande, var äfven den svenske reformatorn Olaus Petri öfvertygad om nyttan af skådespel, naturligtvis förutsatt att den kristna religionens och moralens läror uti desamma icke oskärades, utan tvertom rent och klart framställdes. Ett interessant bevis härpå bibringar sistnämnde utmärkte man uti företalet till sin Tobie Comedia, det första med säkerhet kända och tryckta dramatiska verk på svenska.[229] Emedan man härjemte ur detta företal erhåller upplysande antydningar om tillvaron af en äldre svensk dramatik, tveka vi icke att afskrifva följande längre utdrag af detsamma: "Lika mycket, hvad man får veta Guds vilja, under enfaldig ord eller konsteliga dikter, all then tid thet är ju Guds vilje som vi få veta… Och såsom man seer skeedt wara när Gudz almogha, så seer man ock wara skeedt ibland förståndigha Heedningar, att lärde män som mera haffua besinnat hwadh godha sedher och itt ärligit liffuerne kraffdt haffuer, än then menighe man, the haffua brukat mong sett, ther the haffua lätit then menighe hopen förstå medh, hwadh rett eller orett giordt war, Somlighe brukadhe slätt och enfaldigh ord och taal ther til, Somlighe wijsor, ordspråk, och mongahanda Poetiska dichter, för them ther hahde lust til, Somlighe brukadhe Spel eller Comedier och Tragedier på vppenbara spelplatzer eller skodoplatzer, på thet at the som lust hadhe til at se vppå huru the som spelet driffuo, hadhe (vnder fremmande klädhebonat) vnderligha åthäffuor, skulle ock ther bredho widh någhot lära thet them nyttigt wore, antingen at göra eller låta, Så at hwar och en fick ju någhor rettelse vnder thet sett som han hahde lust til. Thet samma haffua ock wåre förfähder brukat så här j landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, medh vijsor, rijm och Comedier om helgha män, som föregafiz til godh exempel, om tbe ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen, som the thersådana dichtadhe, synas haffua hafft meningen godh, Så haffuer man nu här utsatt på rijm i Comedie wijs, för them som ther haffua lust til, Tobie Historie" etc.[230]

Man finner af ofvan anförda företal att andeliga skådespel äfven i Sverige under medeltiden verkligen ägt rum.[231] Och att desamma också derstädes liksom i andra länder haft ett lithurgiskt ursprung, framstår såsom en naturlig följd af det som förut blifvit sagdt om det kristna dramata upprinnelse. Också hade den påfliga kulten öfverallt såsom Wieselgren säger, ett "theatraliskt väsende".[232] Under reformationstiden var den intellektuela verksamheten i Sverige med afgjordt företräde vänd åt det andeliga hållet, och detta förnämligast i polemisk-dogmatisk rigtning. Hvad den svenska dramatiska litteraturen under detta tidskifte vidkommer, känner man, efter Tobiæ Comedia, från sednare hälften af femtonhundratalet endast följande trenne skådespel, alla i handskrift: Comoedia Studiosorum, Holofernis och Juditz Historia samt De Creatione Mundi eller Om Meniskiones Skapelse och hennes Fall.[233] Men ehuru så få spår af dramatiska kompositioner qvarstå från denna tid, har deras antal likväl sannolikt varit vida större. Från det följande århundradet förefinnas talrikare så väl andliga som verldsliga skådespel.[234]

På sextonhundratalet hafva, så vidt vi kunnat finna, följande skådespel, af andeligt innehåll, blifvit tryckta dels i Sverige dels i Finland, samt troligen alla uppförda: Josephi Historia och Konnungh Dawidhz Historia, begge sannolikt af Thomas Petri Gevaliensis;[235] En lijten andelig Tragoedia om the 3 vijsa Män, af Olffsson; Salutaris Jesu Christi Nativitas, af Pachius, på tyska, (spelt inför Drottning Christina); Acta et Martyria Apostolorum. Thet är Een Tragico-Comoedia om Apostlarnes gärningar och jämmerliga marteringar, af Brask; Itt gudeligit Samtaal eller andelig Prosopopoeiae Dicht, aff then helige Bernhardo Componerat, verterat och på Rijm affsatt aff Josepho Chaerbero; Genesis Aetherea eller Jesu Christi Födelse, af Kolmodin, uppfördt i Åbo år 1659, Rebecca, en ny och andelig Comoedia, af Beronins; samt slutligen Thet Himmelske Consistorium tilhoopa kallat, för våra förste Föräldrars ynkeliga affall skull: vthi een lijten Skohle öfning och Comoedia medh någre Skohle-gåssar, närwarande Höge sampt Lägre Ståndz-Personer, uppå Wijborghs Slott repräsenteradh och förestält Anno 1674; af Carstenius.[236] I det sjuttonde seklet uppfördes äfven skådespel på latin. Och under sednare hälften af detta århundrade synes man isynnerhet i Åbo bafva interesserat sig för sådana dramatiska representationer, af andligt innehåll, enligt Wieselgrens ord: "På latinska andliga komedier skaffade man sig bättre tillgång i Åbo genom att 1670 upplägga, utur 'Corn. Schonæi Terentius Christianus s. Comoediae sacrae': Comoed. Dyscoli, Josephus, Pentecoste, Triumphus Christi, Daniel".[237] Slutligen bör tilläggas att några skådespel af religiöst innehåll finnas i handskrift, såsom t.ex. Judas Redivivus, thet är en christelig Tragico-Comoedia — enligt Rydqvist (a st., s. 235) den utmärktaste och friast behandlade af alla här ofvan nämnda religiösa dramer på svenska, innehållande några äkta tragiska beståndsdelar —;[238] Christianus Redivivus eller Christtrognas Dygdespegel, i en lustig comoedia författat, af Lundius; samt Josephus venditus, en svensk comoedia, af Brask.[239]

Dessa religiöst-moraliska skådespel äro till innehållet öfverensstämmaude med andra kristna länders mysterier, sådana de framstå efter medeltidens utgång. De bibliska dramerna följa öfverhufvud troget bibeltexten.[240] Men någongång tilläggas dock saker som äro alldeles fremmande för den tid och de personer, dramen behandlar. Huru sällsamt låter det t.ex. icke att få höra den man, Josef möter, då han på sin faders befallning utgått för att uppsöka sina bröder i Sichern, sjunga en svensk folkvisa, der Frälsarens namn förekommer:

Joseph.

Käre Fadher iagh gåår nu åstadh, Och wil beställat, som tu migh badh.

Hic errat in solitudine, Och honom möter een bondbe.

Min käre Wen, höör migh itt ordh, Wijss migh rätte wäghen til min Fadhers hiordh.

Rostiens.

Thenna wäghen skal tw rätt framgåå, Ingen annan wägh tu pass vppå.

Joseph.

Faar wäl min wen, iagh tackar tigh, At tu rättan wägh, wijste migh.

Rusticus.

Faar och tu wäl min wen så from, Rätt nu han på wäghen kom. Ty gåår iagh min koss j fagre wädher, Så gladeligb iagh een wijsa quädher. Duffuan sitter på Lilie quist, gudh rådhe, Hon siunger så fagert om Jesu Christ Men Gudh giffue oss sina nådher.[241]

Någon dramatisk enhet söker man förgäfves i dessa skådespel. Så finner man t.ex. uti Josepbi Historia omedelbart efter Jakobs välönskningar för sina söners förnyade resa till Egypten Ruben samtala med Josef och adressera till honom följande ord:

Ruben.

Hell wari tigh tu Förste godh, Gudh giffue tigh altijdh itt frit modh.

Joseph.

I ähre nu alle komne igen, Löp min drengh och waar ey seen. Lät maat tilpynta, lät all tingh wara rede, Och lätt duken på bordhet bredhes. Leffuer edher gamble Fadher än, Heller hwadh seije j fremmande Män, Ähr thetta Benjamin eder yngste broder, Som haffuer födt Josephs Modher?

Här skijndar han sig från them för gråt skull.

Ruben.

Ja, nådighe Herre, wår Fadher måår wäll, Han önskadhe E. N. wara hell och säll. o.s.v.[242]

Ibland de anförda svenska skådespelen stå, enligt Rydqvist, "Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" på gränsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva verket utmärker redan sjelfva titeln på det förstnämnda stycket, hvars innehåll vi föröfrigt icke känne, att pjesen är en religiös moralitet. Ty berörde titel lyder sålunda: "Itt gudeligit Samtaal eller andelig Prosopopoeiæ Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe Egenskaperne, Rättfärdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och Vprättelse, vthi Discours-vijs anförde blifva".[244]

Till samma art af skådespel hör äfven det ofvan nämnda i Finland uppförda "Himmelske Consistorium." Dess innehåll, som för oss har ett inhemskt intresse, är i korthet följande. Adam och Eva beklaga sig öfver syndafallet. Den sednare, som nu för sent önskar att hon "hade smakat något annat i ställe för detta förbannade äplet", menar att Adam icke hade bort tillstädja henne en sådan dårskap, eller åtminstone icke sjelf följa exemplet. Men härtill svarar Adam helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh så grymm och afwogh stella migh emoot tigh, som så mången kärleks glädje och lust i tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i någor måtto mootsträfwa skolie. Håller du migb tå för een beest eller omeniskligh, at iagh tiu kärleek wärt umgänge icke lijda och efterfölia måtte." Gud Fader, efter att i en lång monolog hafva ådagalagt menniskornas otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medömkan öfver de fallna sitt Consistorium, sina Himmelske Möör, på det att han, såsom orden lyda, "förnimma må hvad står til görande", samt presiderar uti andra akten i rådet, med Freden, Nåden, Mildheten, Långmodigheten m.fl. till venster om sig, och till höger Rättfärdigheten, Strängheten, Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att yttra sina åsigter om "desse ynckelige persohner, som för wåra ögon ståå", Adam och Eva, hvilka under rådplägningen äro tillstädes äfven som Mensklige slechtets eländighet, deras advokat, samt Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas förmån. Med henne instämmer Enigheten. Men derföre får den sistnämnda en skarp tillrättavisning af Rättfärdigheten, som frågar henne om hon är klok eller nöchter. Rättfärdigheten och Strängheten yrka på hårdt ansvar, hvilket naturligtvis också Lucifer tillstyrker. Vänligheten vill ännu lägga sig ut för menniskornas sak, men blir snäst af Lucifer med orden: "Tig du näsvisa qvinna, war tyst tu owettige och krysta läpparna tilsamman." I tredje aktens början instörtar Lucifer med tjenare för att basta och binda Adam och Eva, sägande: "Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kädjor, glömmer intet Handklofvarna. Slår, binder, sargar, skonar intet." Under det befallningen verkställes, heter det om Consistoriales: Dessemellan sucka samptelige Himmelens Möör. Men Nåden förhindrar menniskoparets bortsläpande, med en sång, hvars första strof begynnes med orden: "Lät bli, lät bli, tu arge skalker, Tag bort tiu näbb tu glupig falker." Adams och Evas sak utföres allt fortfarande pro et contra. Den för menniskorna bönfallande Mildheten yttrar bland annat: Ack! käre, lät migh icke fåå repuls! Rättfärdigheten, häröfver förgrymmad, är obevekligt sträng, och vill att man "gäntzligen" skall "vräka och upphäfva" Freden och Mildheten. Med henne förena sig Stadigheten och Heligheten. Lucifer "gillar theras tahl", sägande: "Herr Domare, desse hafva icke så galit dömbt. Eija förty, o mine käre, krapser them i ett huj härifrån med eder." Men då Långmodigheten, Sachtmodigheten, Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Eländighet med kraft tala för menniskornas förskoning, samt äfven Änglarnes Chor instämmer i förbön för desamma, bevekes slutligen Fadren att säga till Lucifer: "Tag bort tin band, tu förbannade, och gack bort til dit herberge: ännu är menniskjan tig icke tildömbd." I fjerde akten fortsättes Consistorii öfverläggning med all ifver. Äfven dogmatiska bevisningsgrunder användas. Och då ändtligen menniskornas sak börjar ljusna, "begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga djeflarna på rasa." Slutligen håller Visheten ett tal, hvaruti hon dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frälsare måste vara både Gud och menniska. Consistoriales förundrade öfver detta tal, "foga sina hufvuden tilhopa." Uti fortsättningen af talet framställer Visheten förslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt förenar sig med hela den venstra sidan af rådsförsamligen uti en bön härom, på vers, till Sonen. Han, som härpå uppstiger, förklarar sig villig att blifva ett försoningsoffer för menniskornas synder, samt erhåller Fadrens samtycke till återlösningsverkets utförande. Sedan härefter de systrar som framför andra gynnat de fallna dödliga, hade på latin afsjungit ära vare Gud i höjdene, tillslutes skådeplatsen. Dock visa sig ännu "i öpningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt instämmande i psalmen: O Jesu Christ som mandom tog.[245]

Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla medeltidsmysterierna, uti hvilka, såsom vi hafva sett, Guds egenskaper likaledes framställas personifierade, har äfven ett mellanspel, inflätadt i de skilda akterna. Detta mellanspel är delvis lånadt ur Stjernhjelms ballet Then fångne Cupido. Cupido, Venus och Diana med sina Nympher, Pallas, Aesculapius, två Satyrer, drengen Doris, samt herdarne Tityräs och Melibäus uppträda häruti på scenen.[246]

Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna groteskt-komiska partier, ses af ofvanstående på sina ställen nog grofkorniga dramatiska komposition. Men öfverhufvud öfverträffa dock Nordens religiösa och moraliska skådespel i sedligt allvar det mellersta och synnerligen det södra Europas. Det nordiska folklynnet var för mycket inåtvändt, för att kunna känna en hjertlig lust och fröjd vid sådana dramatiska bouffonnerier, som förtjuste de sydligare, lättrörligare nationerna. Derföre forekomma ock dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religiöst innehåll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hållet, såsom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska andeliga medeltidsskådespelen i Sverige mera än de protestantiska af burleska tillsatser. Då Olaus Petri uti företalet till sin Tobiæ Comoedia säger om föregående svenska dramatiska skribenter: "Om the ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen", torde han härmed närmast hafva åsyftat inblandningen af profana, det heliga sårande föremål i de andliga dramerna.[247] Men helt och hållet utan sådana andakten störande utväxter voro dessa skådespel icke heller efter reformationens införande i Sverige. Härpå lemnar det förut anförda bevis. Och vi kunna tillägga följande exempel. Uti Olffssons "Tragoedia om the tree wisa Män" förekomma, efter första aktens slut, dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller något annat kortt wijl" (kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "förmodligen skuggspel, pantomim eller annat upptag".[248] Att för öfrigt slika roligheter vanligen iörekommo i de verldsliga skådespelen, synes deraf, att samteliga Messenii dramer voro försedda med en såkallad lustig person.[249] Och kanske uppträdde, äfven uti andliga spel, narren i Sverige, liksom annorstädes, med diverse improvisationer.

Beträffande farcen, så är det i det föregående omnämndt, att gycklare, jemväl från utlandet, under medeltiden med framgång uppträdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att deras prestationer der såsom annorstädes varit till största delen improviserade. Må det ock äga sin riktighet, att, såsom Rydqvist (Skandia VII, 214) säger, Sverige, så vidt kändt är, icke "haft någon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer Jöns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter äro blotta abstraktioner, utan åskådlighet och dramatisk bestämdhet;" så finnas likväl af både in- och utländske författare åtskilliga burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige, ännu på femton- och sextonhundratalet, uppträdde vid särskilda tillfällen såsom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro hof- eller folknarrar. Och härtill komma åtskilliga intyg från reformations-seklet, hvilka ovedersägligen ådagalägga tillvaron af en gammal folkförlustelse i meranämnda land, jemförlig med Tyskarnes fastlagsspel. Vi hafva förut omnämnt, att hvarjehanda maskeringar voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. Så skedde äfven i Sverige. Olaus Magnus säger, att man under de sex sista dagarne före fastan plägade derstädes anställa maskrader, hvilka stundom voro så ohöfviska, att de väckte allmän förargelse. Och att man äfven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tillåtit sig satiriskt skämt och hån, framgår ur det begrepp, ordet "Fastelagen" fordom synes inneburit. Till närmare förklaring häraf bifogas några historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man så skymfligen behandlade Peder Sunnanväder och Mäster Knut, till straff för deras brottslighet, att de "bleffue införde i Stockholm genom Norra Port medh en Fastelagen, them til Försmädelse, Hån och Spott, och wore klädde i gambla uthnötte och slarffuota Chorkåpor, åther affuoga satte på suultna Hästar", den förre "medh en Halm Crona på Hoffuudet och ett Träswärd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt aff Näffuer, och fölgde them en stoor hoop i Larffua klädher" (maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och när delinqventerne schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther upläsne aff them, som i Larffua kläderne wore".[250] Tegel berättar äfvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen", för att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, då denne konung var hans gäst i Linköping.[251] Äfven sjelfva konungen fruktade, såsom det heter i Vesterås Recess 1527, "att slige fastelagen företoges med honom, som mz mongom androm skedt är", samt ville hellre afstå sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny fastelagen för mz honum".[252] Ännu kan tilläggas, det Olaus Petri klagar, att af gudstjensten blifvit "fögho better än en fastelaghen".[253] Häraf synes följa, att "Fastelagen", som ursprungligen utmärkte aftonen och natten före fastan, och sedermera i vidsträcktare mening hela karnavalstiden, under tidernas lopp äfven särskildt betecknat hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hånfullt gäckeri i allmänhet.[254]

Reformationstidehvarfvet synes småningom hafva utrotat den gamla, på katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet eljest är foga känd, emedan densamma veterligen icke hunnit att från improvisation träda i skrift.[255] — Att för öfrigt farcen öfverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers skaplynne, samt ännu i dag fortlefver, behöfver en gång för alla blott antydas.

Liksom de danska religiösa och moraliska skådespelen, voro äfven de dermed nära beslägtade svenska[256] enligt all sannolikhet till det mesta skolkomedier, uppförda af djeknarne vid landets skolor och gymnasier. Från det sjuttonde seklets början fanns, såsom Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) säger, "en theater möjligtvis i hvarje schola." Men äfven vid rikets universiteter förehades dramatiska öfningar.[257] Så uppfördes t.ex. Messend "Disa" i Upsala af studenter år 1611.[258] Och Åbo Akademies sjelfva invignings-högtidligheter afslötes, den 17 Juli 1640, med en under professor Wexionii inseende af studenterne uti högskolans auditorium superius uppförd "Comoedia", benämnd Studentes. Detta moraliska skådespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt närvarande åskådarne och åskådariunorna, afsåg det akademiska lifvet samt föreställde "huru somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andre bestå dem allt hvad de åstunda, genom hvilken obetänksamma frikostighet sönerne blifva försummelige, ohörsamma och förlorade: huru somlige ynglingar slå sig till yppighet, spel och andra laster, samt blifva förderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd och Gudsfruktan, samt blifva berömlige och ypperlige män".[259]

Skolkomedierna (i ordets vidsträcktaste betydelse omfattande äfven skådespelen vid universiteterna) förekomma väl, såsom förut blifvit sagdt, ännu under loppet af det adertonde seklet, men vid medlet af det sjuttonde århundradet synas de upphört att omhuldas med lika allmänt intresse som tiilförene. Åtminstone rigtades de högre samsällsklassernas håg mot representationer af en helt annan art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan äfven i Spanien, Frankrike, Tyskland och annorstädes mycket omtyckta herdaspelen. Efter det trettioåriga krigets fasor älskade man att i diktens verld framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. Äfven allegoriska personer uppträdde. Musik, dans, präktiga kostymer och dekorationer voro ett bihang till dessa vid hofven och förnäma privatfester vanliga representationer. Härtill kommo de så kallade värdskaperna — ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga värdar och värdinnor, för ställande brudföräldrar vid ett bondbröllop eller dylikt, uudfägnade sina gäster, tillhörande hofkretsen, men för tillfället utklädde till bönder o.s.v., — samt balletter och operor.[260] Likartade dramatiska förlustelser infördes samtidigt äfven i Danmark och Sverige. Uti sistnämnda land utgaf Stjernhjelm, på flera språk, sina balletter — "ett slags uppränningar till operor", uti hvilka mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer uppträdde — för den konst- och praktälskande drottning Christinas hoffester, äfvensom upptåg, "allegoriska representationer utan dans, med en blandning af vers och prosa." Äfven skådespel på italienska språket gåfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nämnda orsaker begynte, vid sagde tid, de andliga ooh sedolärande skådespelen öfverallt småningom aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfästades jemförelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en längre medeltid än det öfriga Europa. Derföre torde det icke sakna allt intresse, att se huru den från sistnämnda tidehvarf härstammande dramatiken hade gestaltat sig uti vårt undangömda fosterland då när mysterierna och moraliteterna öfverhufvud icke mera voro annat än ett svagt genljud blott från den långt aflägsna bildningsperiod, ur hvars sköte de hade upprunnit. Men saken har härjemte ett ännu mera specielt intresse. Ty vi komma härigenom till den svensk-finska dramatikens vagga, då vi nu gå att skrifva om Finlands förste kände dramaturg.

Jakob Pehrsson Chronander.[262]

Finlands litterära häfder återspegla troget det nationala armodet. Dess vitterhet, vare sig på det ena eller det andra af landets tvenne tungomål, är i stånd att uppvisa så få utmärkta namn, att i forskarens ögon äfven en ringare förmåga måste tillvinna sig åtminstone en relativ betydenhet. Det torde derföre rätt väl kunna försvaras att bland Finlands minnesvärde män upptaga dess till tiden förste, ehuru till snillet föga utmärkte dramatiske skald, utan afseende derpå att han till börden var svensk. Ty mannens poetiska verksamhet inrymmes hel och hållen inom de år han tillbragte vid akademien i Åbo, och hans minne skulle för efterverlden äga ingen betydelse, vore det ej för några, under hans ungdomslif vid Auras stränder företagna ströftåg inom "sånggudinnornas" område. Dessa vittra öfningar hafva förvärfvat honom ett rum i alla svenska litteraturhistorier, ehuru dessa om hans öfriga värf och lefnadsöden hafva mycket litet att förmäla. Icke heller har det velat lyckas oss att vinna synnerlig upplysning om hans personliga förhållanden, oaktadt mycken härpå använd tid och möda, mera kanske än hela saken varit värd, ty de förhoppniugar, hvartill den unge skalden och vetenskapsidkaren i Åbo berättigade sin samtid, tyckas icke gått i fullbordan under hans sednare obemärkta embetsmannabana. Hvad vi om hans lefnad kunnat inhemta, består i följande:

Jacobus Petri Chronander var född i Vestergöthland. Hans föräldrar äro obekanta, liksom hans födelseår, ehuru detta sannolikt kan utsättas till början af 1620-talet. Han begaf sig i sin ungdom till Åbo, der han inskrefs som student år 1643.[263] Här tycks han forvärfvat sig flere vänner och gynnare, deribland den på sin tid ansedde professoren Mich.[264] Wexionius, hvilken ock, att döma af den "Censura" som i det följande skall anföras, synes haft ganska fördelaktiga tankar om Chronanders litterära förmåga. Tor hända hade han i främsta rummet sin dramatiska talang att tacka för det att han blifvit bemärkt äfven på samhällets höjder. För denna förmodan talar åtminstone den omständighet, att hans Bele Snack, dedicerad till riksrådet och presidenten i Abo Hofrätt Jöns Kurck "till Laucko, Anoila, Kiulaholm och Klackeberg etc.", samt dennes fru Christina Horn "till Humblesund och Runagård etc.", blifvit, enligt författarens egen utsago, tryckt på nyssnämnde förnäma personers bekostnad samt tvenne gånger uppförd till firande af deras bröllopsfest. Med afseende barn, samt för öfrigt för att antyda rigtningen af hans i Åbo idkade studier, torde följande afskrift ur dedikationen här förtjena att införas, helst vi om hans personliga förhållanden under vistelsen i Finland, utom det förut sagda, inga andra underrättelser äga, än de meranämnde dedikation jemte en annan till hans vän Johannes Wassenius,[265] och ännu en dylik till assessorn Petrus Vigelius, äfvensom åtskillige hans vänners lyckönskningsverser innehålla.[266] Chronander "Tilskrijfwer och Dedicerar Vndertienstligen" sin Comoedia Bele Snack till sin "Nådige Herre och Gunstige Patron så ock Hans Nådes kärälskande Hws Frw" på följande sätt:

"Eders Nåde Wälb. Herre är Jagh icke ringa förorsakat Vndertienstligen betacka, när Jagh rätteligen hoos mig öfwerlägger, the Nådige och Höggunstige, vthaff E. N:dea medfödde Höghbeprijselige mildbeet, Jagb så wäl som månge andre Studerande Personer ehrfarit och rönt hafwer. I synnerheet kan, eller må jag icke forbij gåå den höga Gunst aff E. N:de Mig wederfaren är, i thet mig såsom det berömliga Studii Juridici ringa Dyrckare, bleff för en tijd sedan, jempte mina Stndia Academica effterlåtet E. N:des och thet Konglige Hoffrättz Höglofl. Collegii Högwijse taal, nyttige Discurser och skarpsinniga Jndicia höra och bijwistas, och altså Theoriam med Praxi sammanfoga, hwilket Jagh med tacksampt Hierta bekänner, migh, vthi min ringa Progress, icke lijtet till Fordeel och fortsättiande warit. Nu såsom Jagh ödmiukeligen altijd der hän hafwer trachtat och åtänckt, huru och på hwadh sätt E. N:de Jagh något Vnderdånigt tacksamheetz Tekn kunde see låta, Föresatte jag mig til E. K:des gladelige och Högthijdelige Brölloppz-Fäst, med then Ädle och Wälborne Frw, Frw Christina Horn, bägges E. N:der til Ähra och ödmiuk Tienst, een ny Comoedia att sammansättia, och den sedan Agera låta, om sådan Materia, som med sielfwe tijdhen sigh bäst lämpar och beqwämer. Hafwer altså thetta mitt ringa Wärck vnder bägges E. N:ders' Kampn aff Trycket welat låta vthgåå, deelss min skyldiga vnderdåniga Tienst at afläggia, deels at Comoedien medh E. N:ders bekåstnadt är afftryckt, deels och, såsom förnämhligast är, E. N:ders hugneliga Heders-Dagh, med innerligh Lyckönskan, Heder och Prydnadt at Celebrera. Bedher altså med Vndertienstligh tilförsicht ödmiukeligen, at thetta Mitt ringa doch wälmeenta Wärck aff E. Nåde Nådigst vptagas, som thet Vnderdånigst offereras." Härefter nedkallar författaren den Högstes välsignelse till detta äktenskap, samt innesluter sig uti de högförnäma makarnes "beskydd" och "Waanlige höghbeprijslige Gunst och Benägenheet" Här kan ock nämnas, att prologen till detta stycke är dedicerad till grefve Pehr Brahe och ofvannämnde riksråd Jöns Kurck. — Synnerligen omhuldad tycks Chronander varit af assessorn i Åbo Hofrätt Petrus Vigelius, adlad Ekenberg, som "ansågs för en utmärkt lärd och skicklig man".[267] Ty då Chronander tillegnade nyssnämnda disputation "Maecenati propensissimo ac nutritio meo liberalissimo", såsom han benämner Vigelius, innebär detta, att han ansåg honom för sin verklige fosterfader. Så sparsamma dessa underrättelser om vår författares enskilda förhållanden än äro, ådagalägga de likväl tillräckligt, att han genom tacksamhetens och tillgifvenhetens band, under sin vistelse i Finland, varit fästad vid åtskillige utmärkte män.

Chronanders förnämste gynnare, Kurck, Wexionius (berömd på sin tid äfven såsom rättslärd) och Vigelius, äfvensom hans förtrogne vän Wassenius, voro alla jurister. Också var det åt rättsvetenskapen, han egnade sin verksamhet och det med sådan framgång, att han blef en af de sex som under det sjuttonde århundradet veterligen tillvunnit sig juridisk fakultetsgrad vid Finlands universitet.[268] Tvenne examina, "unum privatum, alterum publicum", berättigade enligt Konung Karl X Gustafs Constitutiones för Upsala Akademi, af år 1655, gällande äfven för den i Åbo, i äldre tider till erhållande af fakultetsgrader vid de svenska universiteterna. Om och när Chronander undergått det förra lärdomsprofvet, bestående uti ett enskildt förhör inför fakulteten (den juridiska i Åbo då representerad af en enda professor), äross obekant. Vi veta icke heller om ett sådant förhör, som medförde kandidatgrad i den fakultet, inför hvilken det anställdes, före nämnde konstitutioners införande erfordrades. Dock är detta sannolikt Licentiatgraden finnes "icke ens vara omnämnd och än mindre någon tidpunkt för dess inträdande bestämd." Dock kan i sjelfva verket "publicum examen", som "consistet in disputationibus, orationibus ac lectionibus",[269] anses motsvara sistnämnda grad. Chronander disputerade är 1651 för juridisk grad under præsidium af M. Gyllenstolpe, den förenämnde Wexionius, som 1650 blifvit adlad,[270] "de obligationibus ex contractu vel quasi contractu".[271] Axelson uti sin disp. "de primordiis et incrementis poeseos svecanae", utg. i Upsala 1748 under Hydréns praesidium, benämner Chronander Jur. Licent. Hammarsköld, uti sitt ofta citerade arbete, sid. 66, säger ock att han blef juris licentiat i Åbo. Denna titel ger honom äfven Stiernman, i sin "Aboa literata", p. 37. Och Babenius, uti sitt programm till juris doktors-promotionen i Upsala 1818, säger att Chronander blifvit utnämnd till juris doktor i Åbo, dock utan promotionsakt.

Utom förenämnde gradualdisputation har vår författare, på latin, skrifvit "Oratio Amplissimæ Regionis Westrc-Gothiae, descriptionem, veraque ac digna encomia repraesentans, 1646 in fol".[272] samt "Fasciculus Juridicus, praecipua Digestorum contenta, secundum seriem Titulorum, novem disputationibus comprehendens, cum collatione Juris Svecani. Quem sub moderamine — — — Mich. Gyllenstålpe Wexionii — — — publice in Academia Christinea, quae Aboae est, disputando proposuit et intra biennium consumavit Jacobus Pet. Chronander, W. Gothus. Aboae 1651".[273]

Efter sistnämnda år ända till slutet af år 1660 hafva vi ingen annan kännedom om Chronanders lif och verksamhet än att han under denna tid (huru länge, veta vi icke), enligt Stiernman (Aboa lit. p. 37) och andra författare, varit justitiae administrator i Pommern. Men af en "Kongl. May:tts Resolution gifwen des Häradhz höfdingh på Gåttlandh wällb. Jacob Chronander", daterad Hamburgh 28 Sept 1667 och förvarad i Svenska riksarkivet, inhemtas att han den 22 December 1660 fått fullmakt på denna häradshöfdingetjenst och nu konfirmeras dervid. Samma resolution innehåller härjemte, att Chronander begärt "nu såsom tillförna om een Nådig Dimission ifrån Praesidentz Tiensten", emedan häradshöfdinge- och presidentssysslorna i förening voro för mycket att sköta. H.K.M. samtyckte till denna begäran, dock så att Chron. skulle behålla presidentsplatsen hela året 1667 och njuta fulla lönen. Till sistnämnde plats, som möjligen varit ett öfverborgmästareembete, kom Chr. åtminstone redan i början af 1661. Ty "Wisby Rådstugfu-Rätts" protokoll 1661 innehåller härom följande underrättelse. "Anno 1661 den 11 Februarij höltz allmänna Rådstugu, öfwerwarande Hr Gouverneuren Wälb:ne Peer Flemming, sampt och samptllige Borgemästare och Rådh. Giorde, effter föregångne wanhlige Ceremonier, Hr Jacobus Chronander sin Borgemästare Eedh, att wara Wijsby Stadz Praesident, och hans fullmacht i samptlige Borgerskapetz närwaro oplästes." Han, som sålunda nära nog samtidigt hade erhållit begge de förenämnde tjensterna, höll, såsom 1661 års dombok för Gottlund utvisar, den 4, 5 och 6 februari "lagha tingh mädh menighe man aff norra tredinghen" samt tillkännagaf, "tå nu Nembdhen satt war och tingh lijst", att honom blifvit allernådigst anförtrodd "Häredtzhöffdingz tiänsten öffwer Gothland, såsom giffna fullmacht i Bookstaffwen uthwijser, then han begäradhe, att Befaldningz Mannen wille låta för Allmoghen, såsom sedwanligit ähr, vpläse." Vidare upplyses, att edens afläggande, enligt guvernören Fritz' muntligen gifna befallning, skulle uppskjutas till dennes ankomst, som "tå effter afflagdh Eedh honom wärkeligh jnstallera skole; medler tidh eij mindhre såsom sedermehra betrachta sin ämbetess plicht och en rättsinnigh domare Eedh, ther han och för dhetta i sitt förrigha domare ämbete, och afflagt hadhe." Beträffande åter presidentstjensten i Wisby, från hvilken, såsom sagdt, afsked beviljades åt Chron. 1667, befullmäktigades, enligt svenska riksregistraturet, Pedher Gråå till densamma den 6 Mars 1669. Emedan uti denna fullmakt säges, att "embetet nyligen är vordet vacant och ledigt", torde Chron. ända till den 17 Juni sistn. år, då Gråå, enligt Wisby rådst.rätts prot., presenterade sin fullmakt och aflade ed, fortfarit med förvaltningen af detsamma. Ehuru Chron. blifvit utnämnd till häradshöfding öfver hela Gottland, befinnes domsagan likväl redan under hans tjenstetid såsom domare derstädes blifvit delad, och han förthy inskränkt till häradshöfding endast för södra befallningen, uti hvilken befattning han qvarstod till mot slotet af 1689, då den 6 November Daniel Lindelii fullmakt att vara häradshöfding öfver södra befallningen på Gottland publicerades. Denne utnämndes till sagde tjenst, "emedan ett häradshöfdings ställe upå Gottland är kommit att blifwa ledigt, förmedelst det at den förre häradshöfdingen därsammastädes — — — Chronander för sin ålder ock andre tilstötande swagheters skuld sitt ämbete som sig bör, icke aldeles förmår at förträda." (Riksreg. 1689 Aug.)[274] Chronanders lefnadsomständigheter efter denna tid äro okända.

Chronanders efterlemnade dramatiska skrifter äro de redan nämnda Surge och Bele Snack. Vi skola nu i texten ordagrannt meddela det oss gifna utdraget af förstnämnda skådespel, med uteslutande endast af några få ställen, hvilka synats oss alltför mycket såra anständigheten. De särskilda scenernas innehåll införas äfven från Törnegrenska manuskriptet i oförändradt skick. I noterna bifogas några tillägg ur den från K. bibliotheket i Stockholm godhetsfulIt meddelade fullständiga afskriften af i fråga varande skådespel.