Skapelsen. Verlden.

A. Skapelsen.

§ 1. Begynnelsen.

Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, Ginnungagap. På dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: Nifelheim (forn-nord. Niflheimr) i norr, dimmans och köldens verld, samt Muspell (fn. Múspell) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen Hvärgälme (fn. Hvergelmir), från hvilken utströmmade tolf floder, Elivågor (fn. Élivágar). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter Surt (fn. Surtr) med ett brinnande svärd och vaktar.

Ginnungagap^[2] af gina, gapa; jfr. adj. ginn, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. Niflheimr af nifl (jfr t. nebel), dimma, och heimr, verld, hem. Múspell, fht. Múspilli, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till spilla, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. Hvergelmir, »kittelbrusare», af hverr, kittel, och gelmir af galm, larm, brus (ej i st. för gemlir af gamall, gammal). Élivág, pl. -ar, stormflod, af él, stormby, orkan. Surtr, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. sort); namnet har två former: Surtr och Surti.

Jfr grekernas Kaos. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i ljuset, äro skinande och blanka.

§ 2. Yme. Rimtursar.

Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen, smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände, vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans kropp) Yme (fn. Ymir). Från denne, urjätten, härstammar den onda jätteslägten Rimtursar (fn. Hrimþursar); ty när Yme sof, föll han i svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader Örgälme (fn. Aurgelmir). Hans son är Trudgälme (fn. Þrúðgelmir) och dennes son Bergälme (fn. Bergelmir).

Ymir, den larmande, stönande, af ymja, gifva ett doft ljud ifrån sig, larma. Hrimþursar, frostjättar, af hrim, rimfrost, och þurs eller þuss, jätte, troll. Aurgelmir af aurr, gytja, lera, det fasta grundämnet, samt gelmir (se § 1). Þrúðgelmir af þrúðr, stark, fast. Bergelmir för Berg-gelmir af berg, klippa, berg.

»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).

§ 3. Gudarnes skapande.

Då isen smälte, uppstod äfven kon Ödhumla (fn. Auðhumla), från hvars spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår, nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette Bure (fn. Buri), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en son, som hette Bur (fn. Burr, Börr). Bur fick till hustru en qvinna vid namn Bästla (fn. Bestla), dotter till jätten Böltorn (fn. Bölþorn), och födde med henne tre söner, Odin (fn. Oðinn), Vile (fn. Vili) och Vi (fn. Vé), hvilka voro de förste gudar.

Auðhumla är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj. auðr, öde, som af subst. auðr, rikedom, eller af prefixet auð-, lätt; humla af hum, skymning. Buri, den aflande, Burr, den aflade, fadern och sonen, af bera, bära, föda. Bestla måhända af bestr, bäst; Burr förband sig med det bästa af den låga materien (?). Bölþorn eller Bölþorr (Bölþurs?) af böl, elände; således: Olyckstörne eller olycksjätte — det dåliga. Oðinn; se § 12. Vili är det nysvenska vilje. Vé (Vi) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi, Odensvi m. fl.

Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien, och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft, men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I Odin, Vile och Vi hafva vi tanken, viljan och det heliga band, som måste förena dem för att frambringa det goda.

§ 4. Himmelens och jordens skapelse.

Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, Östre (fn. Austri), Vestre (fn. Vestri), Nordre (fn. Norðri) och Södre (fn. Suðri).

Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således Jättehem (fn. Jötunheimr) eller Utgård (fn. Útgarðr). Innanföre bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill Ymes ögonbryn. De kallade borgen Midgård (fn. Miðgarðr), och denna var för människorna bestämd till boning.

Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se § 1) och hans hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och från honom härstammar den nya jätteslägten.

Útgarðr, den ytterst bebodda trakten af út, ut, ute, utom, och garðr, hägnad, gård, boning. Miðgarðr, mellanboning, af miðr, mellerst. Genom Ymes dråp uppkommer Storfloden, t. Sinnfluth; sinn = fornnord. si, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt Syndaflod.

Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås, på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt. Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret (Petersen, sid. 56).

§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.

Himlakropparne uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag och årsräkning. Mundilföre (fn. Mundilfoeri) hette en man, hvilken hade en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen Måne (fn. Máni) och dottern Sol (fn. Sól). Gudarne, som vredgades öfver detta öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells eldgnistor. Dessa hästar heta Årvak (fn. Árvakr) och Allsvinn (fn. Alsvinnr l. Alsviðr). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld Svalin (fn. Svalinn), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): Skall (fn. Sköll), som vill gripa solen, och Hate (fn. Hati), som vill taga månen. Dessa ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas Månagarm (fn. Mánagarmr) och lefver af människors lik, den värste.

Mundilfoeri härledes vanligen af möndull, axel, och foera, föra, bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring hans axel». Árvakr, tidigt vaken, vaksam, af ár, ss. adv. tidigt, och vaka, vaka. Alsvinnr eller Alsviðr, mycket snabb, hurtig; den urspr. betydelsen af svinnr är snar, n. svind, t. geschwind. Svalinn af svalr, sval. Sköll, den jagande, af skella, jaga. Hati, hataren, af hatr, hat. Mánagarmr, månhunden, af máni, måne, och garmr, hund.

Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska »solvarg» betyder en bisol.

Årstiderna äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter Svåsud (fn. Svásuðr) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter hans namn. Vinterns fader heter Vindsval (fn. Vindsvalr) eller Vindlone (fn. Vindloni), son af Våsad (fn. Vásaðr). Denna slägt är barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.

Svásuðr af sváss, söt, liflig. Vindsvalr, vindkall; Vindloni, vindbringare. Vásaðr, den som bringar tö, af váss, fuktighet.

Natt (fn. Nótt) är af jätteslägt och mörk som hennes fader Nörfve (fn. Nörfi). Hon var tre gånger gift: först med Nagelfare (fn. Naglfari), med hvilken hon hade sonen Ud (fn. Udr), derefter med Andre (fn. Annar), med hvilken hon hade dottern Jord (fn. Jörð), och sist med Dälling (fn. Dellingr), med hvilken hon hade sonen Dag (fn. Dagr), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen Rimfaxe (fn. Hrimfaxi), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag far med hästen Skinfaxe (fn. Skinfaxi), hvars man upplyser luft och jord.

Nörfi eller Narfi; jfr t. nare, narbe, ärr. Naglfari, Udr (= Auðr, rikedom?), Dellingr äro till sin härledning osäkra. Hrimfaxi, som har rim-manke, och Skinfaxi, som har skinande manke, af faxi, manke.

Att åsaläran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere element, det visar en del af det här anförda: himlakropparne, som förut voro gnistor från Muspell, hafva här föräldrar; jorden, som danades af Ymes kropp, härstammar här från natten. Mycket häraf är dock helt enkelt metaforer, i hvilka föremålens egenskaper framträda såsom personer. Då ordet Nörfve, nattens fader, helt säkert motsvarar det t. narbe, ärr, fördjupning, så blir den enklaste förklaringen denna: natten är djupets dotter; från djupets klyftor uppstiger hon. Nörfve är det samma som grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska (Petersen, sid. 60).

Vinden kommer från en jätte, Räsvälg (fn. Hræsvelgr), som i örngestalt sitter vid himmelens norra ände och slår med sina ofantliga vingar.

Hræsvelgr, likslukare, af hræ, lik, och svelgia, svälja.

Regnbågen eller Bäfrast (fn. Bifröst) är gudarnes strålande väg till jorden.

Bifröst af bifa, bäfva, och röst, rast, väg; således: den gungande (bäfvande) bron, vägen.

§ 6. Fornjot och hans slägt.

Fornjot (fn. Fornjótr) hade tre söner Lä (fn. Hlér), Loge (fn. Logi) och Kåre (fn. Kari), hvilka herskade öfver haf, eld och vind. Lä hade sitt säte på Läsö (fn. Hlésey). Från Loge, som också heter Håloge, har Norges nordliga del sitt namn Hålogaland. Hans hustru är Glöd (fn. Glóð), hans döttrar Öjsa (fn. Eysa) och Ejmörja (fn. Eimyrja). Kåre hade en son Froste (fn. Frosti), en sonson Snö (fn. Sniór) och en sonsons son Torre (fn. Þurri), hvars dotter Goe (fn. Goi) blef bortröfvad af kung Rolf (fn. Hrolf) i Hedemarken. Hennes bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe. Detta var anledningen till Norges bebyggande.

Fornjótr kan uppfattas antingen såsom Forn-jótr, den åldrige jätten (jfr jötunn, jätte), eller såsom For-njótr, den först njutande, den förste egaren (»Förnjut») af njóta, njuta. Den förstnämda uppfattningen synes hafva företrädet. Hlér är att jämföra med det kymriska ordet llyr, haf. Logi, flamma, låge. Kári, kåre, vindpust. Eysa, glödande aska. Eimyrja, askmörja. Frosti, af frost, kyla, frost. Sniór, Snær och Sniár, snö. Þurri betyder hufvudstyrkan, största delen af något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas þorramánaðr (slutet af Januari och början af Februari). Goi är namnet på Februari—Mars (jfr Göje-månad).

I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.

Genom förvexling af det fornnordiska Kári, kåre, med qvinnonamnet Karin (»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i stället för »Blås, Kåre.»

§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.

Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades Åsgård (fn. Ásgarðr). De möttes på Idavallen (fn. Iðavöllr) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor Gladsheim (fn. Glaðsheimr). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla människor Vingolf (fn. Vingólf). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas guldåldern och varade, tills tre mäktiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.

Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig, huruledes dvergarne fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se § 9).

Dernäst skapade gudarne människorna ur träd. Odin (fn. Oðinn), Höne (fn. Hoenir) och Lodur (fn. Loðurr) gingo längs med sjöstranden och funno tvänne träd, Ask (fn. Askr) och Ämbla (fn. Embla), »utan kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.

Ásgarðr af áss, pl. æsir, (se § 10) och garðr, boning, gård. Iðavöllr, flitslätten, af ið, flit, och völlr, slätt, vall. Glaðsheimr, glädjens eller glansens hem, af glaðr, glad, klar. Vingólf, vännernas rum, af vinr, vän, och gólf, golf, rum. Hoenir, är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. Loðurr hänföres till det t. lodern, låga. Askr, askträd; Embla förklaras med alm, t. ulme; äfven med honträdet af asken.

Guldåldern är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s. jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse, och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och bekymmer. Då är det slut med guldåldern.

Treenhet. En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der Hár (hög), Jafnhár (lika hög) och Þriði (tredje). I bestämdare former framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom Odin, Vile och Vi (se § 3), samt vid människans skapelse såsom Odin, Höne och Lodur. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.

Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven Lopt (fn. Loptr, af lopt, luft) och är då den samme som Loke (se § 24). Lodur är Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69-70).

B. Verlden^[3].

§ 8. Jättar.

Jätteverlden framträder i två slags väsenden: Tursar eller Tussar (fn. Þursar) och Jättar (fn. Jötnar); men föreställningarna om dem sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla, vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen (bergresar o. s. v.).

Jättarne beteckna den vilda, otämda, oordnade naturen, som icke är genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga, ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermänskligt stora, deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och flere par armar. Deras qvinnor, Gyger (fn. Gygir), äro för det mesta hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gärd (se § 22). Såsom mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor, vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner sig i stillhet eller i uppror.

Þurs eller þuss, pl. -ar, hänföres (af Grimm) till det gotiska þaursus, torr, þaursjan, törsta, och betydelsen skulle således vara: den törstige, dryckeslystne; jfr. sv. tosse l. tösse, n. tusse. Jötunn, pl. jötnar, hänföres till eta, äta, af roten et, med brytning jat, och skulle således betyda: den glupske.

Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro gudarna ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig med dem (Odin och Gunnlöd, Njord och Skade, Frö och Gärd). Ehuru jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i människans bröst. Jfr folktron om trollen!

§ 9. Alfvar och Dvergar.

Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet, så äro Alfvar (fn. Álfar) och Dvergar (fn. Dvergar) ett uttryck af naturen från hennes milda sida. Naturens frambringande, utvecklande och närande krafter framställas såsom alfvar, när de verka ofvan på jorden, men såsom dvergar, när de verka nere i jorden.

Álf, pl. -ar, kommer troligen af ala, nära; jfr grek. ἄλφω. Dvergr, pl. -ar, anglos. dveorg, t. zwerg, är till sin härledning obekant.

Alfvarne framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små, späda och fina; i synnerhet är älfvan (alfqvinnan) outsägligt skön, och hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och människor vänliga och hulda, såsom ljusets och luftens utvecklande krafter. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott (älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. álfablót), likasom åt åsarne, och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne. Alfheim (fn. Álfaheimr) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva^[4].

Dvergarne stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn. De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör allt, som i jordens inre hemlighetsfullt verkar till människornas bästa: ur jordens sköt skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en välsignelse för människan.

Åtskiljandet af ljusalfvar (fn. ljósálfar) och mörkalfvar (svartalfvar; fn. ðökkálfar, af dökkr, mörk) synes vara af senare ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr (str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden. Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum), emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas blott Völund

(fn. Völund) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding: Modsogne (fn. Motsognir, saft- eller kraftsugaren) Durin (fn. Durinn af dur, slummer) och Dvalin (fn. Dvalinn af dvali, dvala, sömn).

Vättar (fn. Vættir) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden, som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man hafsmän och näckar (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll, nissar, tomtar och lyktgubbar!

Vættr, pl. -ar, ting, oting; t. vicht, hvaraf nicht.

§ 10. Åsar.

Åsar (fn. æsir, af sg. áss) kallas verldens skapare eller ordnare och upprätthållare. De äro tankens och lifvets andar, som genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan. Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga. Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: Odin (fn. Óðinn), Tor (fn. Þorr), Balder (fn. Balður), Njord eller Njärd (fn. Njörðr; egentligen en af vanerne), Frö eller Frej (fn. Freyr; också en af vanerne), Ty (fn. Tyr), Brage (fn. Bragi), Heimdall (fn. Heimdallr), Höd (fn. Höðr), Vidar (fn. Viðarr), Vale (fn. Vali), Ull (fn. Ullr), Forsäte (fn. Forseti), Loke (fn. Loki, uttalas Låke).

Asynjor (fn. Ásynjur) eller gudinnor äro: Frigg (fn. Frigg), Saga (fn. Saga), Eir (fn. Eir), Gefion (fn. Gefjun), Fulla (fn. Fulla), Fröja (fn. Freyja; en vana), Sjöfn (fn. Sjöfn), Lofn (fn. Lofn), Vår (fn. Vörr), Syn (fn. Syn), Lin (fn. Hlin), Snotra (fn. Snótra), Gnå (fn. Gná), samt Gärd (fn. Gerð; eg. en gyg), Skade (fn. Skadi; eg. en gyg), Jord (fn. Jörðr), Idun (fn. Iðunn), Nanna (fn. Nanna), Noss (fn. Hnoss), Rind (fn. Rindr), Sigyn (fn. Sigyn), Rån (fn. Rán; eg. en gyg) m. fl.

Áss (i st. f. ans), pl. æsir, måhända af áss, pl. -ar, bjälke, ås (takås), och betyder æsir då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet sammanhang med Asia. Ásynja, fem. af áss. Om de särskilda gudanamnens betydelse se § 15 och följande.

Gemensamma benämningar för gudarne äro vidare: megin, makterna, krafterna; regin, de styrande (regentes); höpt, de häftande, sammanhållande; bönd, band, de verlden förbindande makterna; tívar (lat. divi), díar, goð, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven till en del vanerne (se § 11).

Gudaverlden. Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring:

Loke skiljer sig från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).

Åsagudarnes antal. Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet (i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se § 19) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: Odin, Tor, Balder, Härmod, Ty, Brage, Heimdall, Höd, Vidar, Vale, Ull, Forsäte.

§ 11. Vaner.

Vaner (fn. Vanir) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt organiskt lif genomträngande vattnets gudomligheter. De beteckna vattnets alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår gudalifvet sin högsta utveckling.

När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se § 22), hvilka sålunda upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).

Vanir pl. af samma rot som vinr, vän.

Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif. Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).

§ 12. Nornor.

Nornor (fn. Nornir) kallas ödets, den nödvändiga utvecklingens gudinnor. De heta Urd (fn. Urðr), Vardande (fn. Verðandi), och Skuld (fn. Skuld), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras värf är således att hålla verlden vid makt, och från dem utgår den skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter. Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton. Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting förmå.

Norn, pl. Nornir; jfr njörva, sätta samman, hopfästa, väfva. Urðr af verða, varda, impf. varð, pl. vurðum l. urðum, p. p. vurðinn, betyder således »den vordna», forntiden. Verðandi (icke Verandi) af verða, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är icke, emedan när den är, är den redan förbi. Skuld af skulu, skola, betyder »den som skall varda».

Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt, oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till åsarne (se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).

Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med valkyriorna (§ 20).

Fylgjor (fn. Fylgjur) och Hamingjor (fn. Hamingjur) äro med nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela verldens öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta visa de sig såsom djur. Diser (fn. Dísir) äro liknande väsen, qvinliga dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det synes, icke äro fästade vid bestämda personer.

Fylgja, pl. -ur, af fylgia, följa, betyder »den åtföljande», skyddsande, genius. Hamingja af hamr, gestalt, hamn, betyder »den skiftande», föränderliga, lyckan. Dis, pl. -ir, brukas såsom namn både för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.

Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!

§ 13. De nio verldarna och språken.

De nio verldarna. Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: Muspell (öfverhimlen), Åsgård (himlen), Ljusalfheim (jordens yta); på jorden: Vanaheim (vattnet), Midgård (den af människorna bebodda jorden), Utgård (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden: Svartalfheim (närmast under jordytan), Hälheim (djupt ner i jorden, de dödas verld), Nifelheim (dimmans obebodda verld, der också de fördömda sägas bo).

Mellan gudars och människors verld finnes en å, Ifving (fn. Ifing), som öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.

Ifing af if eller ifi, tvifvel.

Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.

Språken. En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor: jörðr, jord; hos åsar: fold, land; bland vaner: vegar, vägar; bland jättar: igroenn, alltid grön; bland alfvar: groandi, groende; bland dvergar: aurr, ler.

Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt anför ord af båda.

§ 14. Yggdrasil.

Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet Yggdrasil (fn. Yggdrasill) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne, den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en källa. Hvärgälme (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen Nidhugg (fn. Nidhöggr) roten nedantill. Under rimtursarnes rot är Mimes brunn (fn. Mimis brunnr); i honom äro klokskap och mannavett dolda. Mime (fn. Mimir), som eger den samma, är full af visdom, ty han dricker hvar dag af källan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur källan, men fick honom icke, förrän han satt sitt ena öga i pant. Askens tredje rot når upp till himmelen, och under denna är den heliga brunn, som kallas Urds brunn (fn. Urðarbrunnr). Der hafva gudarne sitt domställe. Hvarje dag rida åsarne dit öfver Bäfrast eller åsabron, undantagandes Tor, som går till fots och vadar öfver flere floder. Der står en fager sal under asken vid brunnen, och från den samma komma tre mör, som kallas Nornor (se § 12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de ösa öfver asken, att hennes grenar ej må vissna. Detta vatten är så heligt, att alla ting, som komma deri, blifva hvitare än ägghinnan. Daggen, som faller från trädet på jorden, kallas honungsfall, och deraf näras bina. Tvänne foglar födas i Urds brunn; de heta svanor, och från dem härstammar detta fogelslägte. Det sitter en örn i askens grenar, som är kunnig om mycket, och mellan hans ögon sitter höken Väderfalne (fn. Veðrfölnir). En ekorre, Ratatosk (fn. Ratatöskr), springer beständigt upp och ned i asken, samt bringar afundsord mellan örnen och Nidhugg. Dessutom äro der fyra hjortar, som löpa omkring i askens grenar och bita löf; men i Hvärgälme hos Nidhugg äro så många ormar, att ingen tunga kan säga det.

Yggdrasill härledes af Odins binamn Yggr, grubblaren, och drasill, drösull, bärare, häst: trädet kallas Odins häst eller bärare, emedan Odin hängde derpå i nio nätter, innan han uppfann runorna. Niðhöggr af nið, mörker, eller nið, försmädelse, hat, och höggva, hugga. Mimir; se § 23. Veðrfölnir af veðr, väder; men om slutet kan hänföras till fölna, blekna, är ovisst. Ratatöskr af rata, gå, färdas omkring; härledningen af töskr är oviss.

Yggdrasils-myten framställer den fornnordiska folktrons föreställning om verlden såsom ett sammanhängande organiskt helt under en den mest storartade och allt omfattande bild, hvilken söker sin like inom alla mytologier. Verldsträdet är »en symbol, som förenar den omedelbara mytologiens grundfaktorer så att säga i ett poetiskt system» (Hammerich). Måhända har myten utgått från det gamla offerträdet med dess källa, hvaraf tingsträdet ännu är en qvarlefva.

II.