Afslutning.

Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof, utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom; Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet, välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det personifierade onda, djäfvulen o. s. v.

Nordmannatron var genomträngd af medvetandet om sina gudars ändlighet och ofullkomlighet: denna verlden skulle en gång upphöra och lemna rum för en ny och skönare, i hvilken icke Odin, utan en mäktigare skulle herska, hvars namn ingen vågade nämna. Genom denna upplyftande föreställning, äfvensom genom sitt klarare medvetande af själens odödlighet utmärker sig åsatron framför alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska närmast fängslar vår uppmärksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare och skönare himmel samt i lyckligare lefnadsförhållanden, kände intet behof att skapa sig en bättre verld, under det nordbon, hemfallen åt strider och försakelser, kände sig otillfredsstäld i denna tillvarelse och derför skapade sig en bättre och härligare. Lifvet efter döden uppfattades af grekerna såsom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon förestälde sig det samma såsom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall. Grekiska mytologien utmärker sig framför den nordiska genom en mängd sköna enskildheter och hänförande bilder, och hennes gudagestalter äro mera bestämda och formfulländade; men hon saknar den storartade enhet och sammanhållning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nästan som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.