INNEHÅLL: (continued 4)

Det var fursten sjelf.

Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.

I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.

"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men… jag antager det icke… ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer."

"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er."

"Och hvem är det?" frågade fursten leende.

"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.

"O, haf tack, unge man, — numera mitt barn" utropade den ädle fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' ögon i hans sista stund… han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek… Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden."

Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.

En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.

"Ja, jag känner dig… jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon.

"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.

"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter Eberhardt."

"Eberhardt… och vidare?"

"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet lugn.

"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skritvelse till mig", tillade han.

"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett egendomligt sorgligt leende.

"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.

"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.

"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan", fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.

* * * * *

Vår berättelse nalkas sitt slut.

Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår. [Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.

Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.

"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.

"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!"

Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.

Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.

* * * * *

Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.

Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.

"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket namn får jag nu ge dig?"

"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.

"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland."