INNEHÅLL: (continued 2)

"Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel."

"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till", inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.

De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, något echaufferad.

"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan.

Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som nu åter begifvit sig ut i natt och köld.

4.

Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i hvarje städerskas leende, och — hu då, de tallöse poliskonstaplarne sedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.

De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans förlofvade land, Sverige.

Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd, var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda. Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han också.

* * * * *

Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör, och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han för sig sjelf.

Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.

"Duschinka (min själ), sofver du än?"

"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.

"Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.

Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.

"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars morgonrodnad?"

Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter bortilande unge mannen.

"Nadeschda", sade han när han väl kommit inom sin dörr, "nu söker jag upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det vill, och i morgon bittida resa vi af till —"

"Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och gick ut. Efter en sådan morgon måste ju dagen bli lyckosam.

Nikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för allehanda saker, men de förmå icke att, såsom der, "göra allt för pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och sina stora penningesedlar.

Saltstöldshistorien var just då "en vogue" äfven i Åbo och det beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia med "det mystiska paret".

Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och bjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens boning — och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem till hotelet.

Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.

Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden, talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den stora saltstölden.

Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.

Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?

Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda — hon hade ju endast en omgång kläder! — bragt det så långt, att hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning. Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade, erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige", så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms "Newsky-prospekt". Det var så roligt…

Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg. Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en underlig dager.

Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga — det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat med sig detta undersköna, lättrogna barn — och nu, hvad skulle han nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren. Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var — en gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne och för mig finner jag nog på råd — då är det slut: de skola ej få henne, han, han", och han skrek högt detta ord — "han skall icke få henne!"

Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt — qvinnan förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig i ord — — hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor — on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, hade att göra.

Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade ut efter en läkare.

Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.

5.

Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket efter ett styrkemedel.

Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt sammanvikna sedlar i hans hand.

Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.

Hon slog upp ögonen.

"Nikifor", hviskade hon sakta, "äro vi på hafvet, jag tycker det gungar så?"

Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.

Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.

"Min herre", började doktorn efter en liten stund, "er fru är icke farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen — om hon får vara i ro. Se här imellertid edra pengar — jag emottager dem icke."

"Jag förstår er icke min herre", utbrast Nikifor förvånad, "hvad betyder detta?"

"Jag ber att få återlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade den erhållna sedelbundten på bordet. "Låt imellertid tillsvidare madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det kunde uppröra henne ånyo."

Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.

"Men hvarför är jag bevakad?" stammade den unge ryssen.

"Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora saltstölden", var doktorns afmätta svar.

"Ha!" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett sjukrums grannskap det tillät, "ha, nu förstår jag polismästaren och det öfriga med."

"Det är väl det, men var tystare nu", anmärkte läkaren och nalkades dörren.

"Men äro då menniskorna här tokiga", fortfor Nikifor häftigt, "tar man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har jag att skaffa med saltstölden?"

"Nikifor!" ljöd det från det andra rummet.

"Ni har väckt henne."

"Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i sanning för långt." — Doktorn gjorde en afböjande rörelse.

"Ni måste, ni måste" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.

Doktorn följde uppmaningen något förvånad.

Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:

"Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka; vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss; det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta", bad hon och tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: "Sitt ned här så att jag får se in i edra ögon."

Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började: "Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag för några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen, att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans adjutanter — fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg göra — hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens ädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek. Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga — här korsade sig Nikifor — önskningar, han af dennes hand ämnade emottaga Nadeschda såsom maka — ty hennes far är rik. Imellertid ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar, talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland vill säga! Då beslöto vi fly — fly för att bli förenade i Sverige. Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt."

Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.

Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.

"Nu vet ni allt?" hviskade hon.

Doktorn var synbarligen rörd.

"Ni hjelper oss!" ropade hon plötsligen glad, "jag ser det på edra ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!"

Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.

"Gud välsigne er!" sade Nadeschda och förde hans hand till sina läppar, "ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill…"

Då öppnades dörren — och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten, och bredvid honom polismästaren i staden.

"Der äro de!" sade Boris hånfullt, "de ha rest utan pass, gör er pligt, ni känner ordern."

Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.

Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett gäckande: "vi ha ypperliga läkare i våra kloster."

Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.

6.

Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta. Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde henne till en hytt och här — hvilken syn! — mötte hon sin far, den gamle Iwenjew — och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.

Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen utom de fem personerna i hytten och några andra till "som behöfdes". Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an.

Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören i Wiborg en notifikation med Genèves postslämpel till Nikifors och Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade "fria Sverige".

Från Finland.

1. Från öster till vester.

Det var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi, min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet Savolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat med sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan "vehiculo rapphöna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och som föranleder att till och med resor inom eget land för en finne kunna antaga en ganska "stötande" karakter. Skjutskärrorna undergå nemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur, emedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så hastigt framåt, som "solens hästar skena med dess vagn".

Det är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt länge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i orienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad.

Af de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade norra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några stunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima kanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för denna gång tog sin "Oprindelse".

Nyslott, fordom Olofsborg, på finska Savonlinna det är Savolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden daterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I fejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och missöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende har det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru beläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar, domineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna. Under ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda byggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för från Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af detta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa olyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af de vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var länge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt den en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda sjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort. Dess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne i allmänhet, kasta skulden härför på regeringen "som intet gjort för deras stads uppkomst".

Vi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några timmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4 mil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis i vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska betydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från Nyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan lodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde på några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på hvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med svårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad, det bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de flesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.

Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet. Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn, från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och milslånga, sköna perspektiv.

Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något monotont: det saknas djerfhet i konturerna.

Mot qvällen, då vi lemnade "hotelet", väntade oss en öfverraskande anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt, allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod…

Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande komiska, men sanna historia.

Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en egenhändig anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens, i svensk öfversättning så lydande:

"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur, du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens bibehållande inom dina landamären!" — Anteckningen var gjord kort efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.

Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala, med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora vattenfall Imatra, dit vi anlände följande dag.

Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves försökt att på duken fästa en bild af detta väldiga och i sitt slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70 fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya, "dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta rummet af den kolossala kraften, som de blixtsnabbt framilande, öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har sitt majestät. — Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.

Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några "historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå, men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot lägre. Man står således bokstafligen under fallet och skiljes från detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse — på sådane finnes alltid god tillgång vid Imatra — upptäckte slutligen deras förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu befordrades till dagsljuset — ganska lefvande, men något våta af de högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo sedermera ett par.

"Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt", inföll min reskamrat.

Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande hånskratt.

Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. — Till Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi tidigt följande morgon.

Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under istäcket i åtta månader. — Den prydligt byggda kanalen med sina dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig dess första storverk i modern kultur.

Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat åstadkomma ett sådant storverk.

Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar ("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande. De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi, Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000 invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att det var en ganska helsosam förändring.

En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.

Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. — Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för mindre välfrejdade fruntimmer.

Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.

Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors' tornspiror höja sig mot den klara himmelen — och vi åkte in i Finlands unga hufvudstad.

2. Wiborg.

Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll", en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. — Wiborg är ju icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden omtvistade, blodbestänkta land!

Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det 150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo äfven denna gång profvet.

Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt stycke på djupet.

Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer; men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.

Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit inristad:

M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno. Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.

Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till byggandet af Wiborgs vallar.

I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter lefvande inmurade qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.

Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d. fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. Vatten kringflyter densamma på tre sidor.

Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.

Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna "saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.

Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12 fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50 à 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning, och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.

Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium, en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola, landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.

Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200 arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande, utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier, hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för grus- och sandsläpare.

Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken, isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.

Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna "Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; — man har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.

Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil".

Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett stort antal tyska familjer i tiden bosatt sig i den goda staden och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda existerar i Wiborg en folkskola — oss veterligen den enda i Finland — som grundar sin tillvaro på blott privata bidrag. Dessa bidrag flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå — och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel riktning kan svårligen uppspåras hos dem — om icke en sådan som är konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det offentliga lifvet i Finland.

Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen" också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira. Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp ibland de många andra.

Nu följa finnar och — ryssar.

Finnarne äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m. dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.

Ryssarne — militären undantagen — idel köpmän och deras så kallade bokhållare — äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket mera finnar än ryssar — åtminstone till sina politiska tänkesätt. De "gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen inga skolor för sin "församling".

Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende. Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t Petersburg, detta östra Europas Babylon.

Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att dryckenskapslasten — med undantag af de ryska soldaterna — räknar få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda staden.

3. Från Ladogas strand.

1.

Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga borde således kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön Walamo, fullkomligt ryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret invid Moskwa.

Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora systersjön Onega (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig hafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda i forntiden utgörande en "naturlig" gräns emellan de skandinaviska länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å "hafvet", som den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan, åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än det verkliga hafvets långsträckta vågor.

Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess förnämsta tillflöde dock af den finska elfven Wuoksen, genom hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid hvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg, nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga sig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu, inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan!

Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret, som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen, är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla möjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen blott kommer "rättrogna" ryssar till godo, så kunna de här med skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna kyrkans sköte, döptes Gregorij, dog och blef ett helgon. Hans föregifna grafsten eger följande inskription:

"På detta ställe är liket begrafvet efter — det öfverlemnades åt jorden år 1431 — den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336, besteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick under i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret: han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten."

Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung handgripligt ådagalägga den "rättrogna" kyrkans seger.

Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka till den s.k. "ödemarken". Denna ödemark är dock icke synnerligen hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats och de äro ganska litet skygga.

Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande Walamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några år sedan af finska staten.

Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en så betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar kommunikationen med Petersburg. — En finsk ångare, "Walamo", gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo, Kexholm, Petersburg. — Talrika småaffärer kunna göras vid denna festlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt tillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom alla andra förbud i Ryssland — ty "i Ryssland" må man väl kunna säga om Walamo — kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot detta förbud. — Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen, en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader Damaskin och är en ärevördig gubbe.

2.

Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en klosteranläggning. Det är ön Konevits, jemväl belägen i Ladoga sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot Waldam (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina "undergörande helgon".

Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller: oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.

Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta.

En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar — ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn — äfven om blott den ene maken är af grekisk trosbekännelse — icke få döpas till den lutherska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att förvänta.

Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella odling, man skådar omkring sig — ett verk af munkarnes trägna arbete — djupt ned till Ladogas botten — ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?

Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt — det är fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening.

3.

Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.

Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. — Hvad vi här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.

Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en snillrik tanke — men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.

Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida mindre uppgift. Alltså retour till Kexholm.

Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden, Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all sin litenhet och sitt afsides läge.

Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, — det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från "storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom här är fråga — då anade han kanske att denna landsdel var en social och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här.

Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö (år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en russifierad finne.

"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga, misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna — hela befolkningen vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder — in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid — i varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär 200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.

Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann — den ryska "troikan" — stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta ödmjukt sina hufvuden — det är ju en af deras värsta busar som de skåda framför sig — en påminnelse för oss om det feodala ok som hvilar öfver hela denna landsträcka.

Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska öfverväga hos mängden af invånare; — svenska hör man sällan och alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska. Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse och böjning etc. etc., som här strömma emot en.

Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg. På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke ens få hafva lefvat — han hade intet namn. Hans cell var trång. Så satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse" var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus" i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös" efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära, utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra "politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå desamma.

4. En vacker hufvudstad i ett litet land.

Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer — så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.

En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.

Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor småstad. I de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende. Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.

I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet. Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand, när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.

Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom af den öfverhandtagande selvgovernments-principen och de moderna nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser centralisera vissa facer af nationernas inre framåtskridande.

Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.

Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att den är väl byggd och ser särdeles ung ut — kanske man till och med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart orienterar man sig dock — och staden vinner, ju förtrognare man blir med dess lif och seder.

Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon större betydelse inom detta gebit — och något annat kom tillsvidare icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen, hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.

Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare, medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.

Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas" omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är tillsvidare ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla svenska grundlagarne. Universitetsungdomen, ur hvars leder alla Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt ungdomens omdömen, så — skäms man dock för dess tadel.

Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.

Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som 1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853, oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor, ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla "villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden, f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför oss — hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:

"Jag ser dina torn, dina stolta fasader Sig ordna i hvita och glänsande rader",

sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke blott "til lyst" för den finska hufvudstaden.

Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors' "Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna se vida friskare ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator, reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en "kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m. och en större restaurationslokal — en "opris" i Helsingfors också. I allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren" i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden. Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400 rdr, — mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker, och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med mindre ståt, då — man icke kan hafva det bättre.

Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig — och detta hedrar såväl stad som land — att man promenerar norr om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, — och dock väl förtjent såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, — men ett buller som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen" (sic!) på nästan alla Europas börser — också ett egendomligt steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt samhälle — med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense."

Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, satte foten på finsk jord.

Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata bolag som utfört dessa.

Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles framstående genom sin formskönhet.

Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins udde) och det trefliga Thölö lottlösa.

Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver Torneå som ock S:t Petersburg) — utan hvad nästan ännu mera är — äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher expedieras, till största delen privata och affattade på svenska språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.

Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter. Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt — och behöfligt godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en "handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens ställning i landet.

Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar. Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas" visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13 gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern, för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst fem gånger större befolkning tio gånger oftare applådera dessa toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna att förtiga.

För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på nattlig färd." — Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten — ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan situation ännu kunna svärma för idealer — men se deri dokumenterar sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat skrämma Cygnaeus; han är optimist — så är Helsingfors också. Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.

Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna gåfva och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från dettas galleri, som "Wäinämöinens sång" helsar en välkommen, då man inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.

Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. Men en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska ungdomen en viss prägel af politisk betydelse.

Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss opposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke mognat — då.

De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista sprang upp — ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram i dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika — men icke blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.

Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: Lönnroth och Castrén. Med Kalevalas, den finska national-epopéns framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och vetenskapens intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor — framtiden låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. — Den tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. "högre ort" väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks utveckling.