Domen över de levande. (continued 2)

Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»

Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.

Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet, som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu lyser fram.

Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras, vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst, och som alla äntligen började att se.

Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.

Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk, att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte. Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla tidningar.

Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet, att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats, där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa fram den sanning, som sov i det fördolda.

Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde sig veta.

Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade, måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.

Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta, som människor icke vilja nämna vid namn.

Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.

Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.

»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»

Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.

»Hur vet ni det?» sade han.

»Den döda har själv sagt mig det.»

»När?»

»Det var inte en vecka före hennes död.»

Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.

»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.

»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»

»Detta var det värsta, jag ännu hört.»

I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur hans mun.

»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.

Och hans ansikte var färglöst och blekt.

Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo inom honom.

»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.

»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.

Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.

»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»

Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka sin hand.

»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.

Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt. Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.

Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras. Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.

Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra. Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.

Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård. På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och återvänt hem.

»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när hon steg ned.

Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur kom att kallas in för rätten.

Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett, föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar, stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta, sade dock intet av allt det förfärliga, som var.

Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår, trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att höja sin röst inför allt det, vilket här talar.

Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?

Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och tjuter av glädje.

Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från hans ögon.

»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.

Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält, höras av alla.

»För bort hunden», säger domaren.

Och hans röst darrar.

Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.

Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.

När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.

Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel, som fyller rummet.

Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna, som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla, vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.

Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola höras?

Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att han funnit sin husbonde.

Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med varandra.

Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner han intet.

Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård. Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.

Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl Inga Persdotter skulle mista livet för mord.

Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga Persdotter bekänt?

Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat. Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.

X.

På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta. Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt henne. Hur kunde då detta ske?

»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.

Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta, som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö. Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?

Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff, som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan gräns.

Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.

Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören, och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det. Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter undertecknade den med sitt namn.

Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde sig som om hon talat.

Prästen, som sökte henne, avvisade hon.

»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig? Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»

Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.

Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.

Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.

»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov, gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men ingen annan har slagit Elin än jag.»

När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.

Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och blygdes däröver som över sin enda svaghet.

När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och alla visste, att hon var en mörderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för att han skulle förråda modern, och han svarade därför:

»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»

Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot varandra.

»Det står här», sade han myndigt.

Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas för honom.

Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman. Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava sett en man, så pinad av sorg.

»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»

Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon betraktade honom.

»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke lida för dig?»

Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv, vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns bekännelse intet.

Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart, att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna, som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han verkligen gjort.

Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger. Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig, att rätten ville hava det.

Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck, var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede, när hans ansökan icke kunde beviljas.

Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var Nils Tufvesson, hennes son.

»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»

Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han själv hade något att förlåta.

När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i väntan på, att hennes stund skulle komma.

Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår nu blivit alldeles vitt.

Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande och det, som bortom råder och styr.

Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.

Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.

Hon tog sin egen gåta med sig och gick.

XI.

Möllinge gård ligger öde.

Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset står öde.

Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.

Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de, som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade hunden med sig hem och sköt honom.

Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess innebyggare.

Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma till sin egen bygd.

Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen av dem skall tveka att räcka honom sin hand.

Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över gärningarna.

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... var, och det var Tufve Tufveson själv, hennes ... ... var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes ...

... »Du tor väl inte, att jag gör Elin något ont?» ... ... »Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...