Den gamla gården.

I.

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant, vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall. Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna. Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan. Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet. Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön, kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop, de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig, när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden, innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit, sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall, hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen, hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom, hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var. Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda, men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort, som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav, att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst. Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke, kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla dem levande. Men helt glömdes de aldrig.

II.

Det är med dessa onda rykten och med andra, vilka voro ännu värre, som denna berättelse börjar. Ty de goda människorna äro nu döda och borta, och andra makter härska på Möllinge gård, vilken förr var hållen så högt i ära.

Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik andra människor? Och varför fruktade henne alla?

Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant, och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods, emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst velat visa.

Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen, och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen, och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej innerst fruktade att få veta det.

Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.

Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru, vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen, som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.

Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild, var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna. Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.

III.

Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man. Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern, om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och gjorde ingen för när, varken människor eller djur.

Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste, att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda, som hade makt över honom.

Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började, medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt, att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården. Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga. Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo, hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig icke, förrän hennes egna bröst började värka.

Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit till.

»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen barnen?»

Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog, att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:

»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva för oss själva.»

»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»

Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga maktkänsla och fröjd.

Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen tror dem, och ingen lever därefter.»

Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott. Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa betydde för henne något.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse, vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå. Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra. Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.

Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde honom ute från människor.

Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.

IV.

När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.

Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade, att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge, och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.

Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem, hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna, vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm, och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in obemärkt för att slippa tala med modern.

Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta. Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa sin fråga.

Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils. Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat. Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på de slocknande glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt honom, gjorde han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka. Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga Persdotter och skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra, sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter att tala.

»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många, ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården. Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter en hustru.»

Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna plågat honom. Därför ville han känna sig för.

»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom. Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang sig och svarade:

»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»

Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han, att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja. Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade? Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter utan att vilja det själv:

»Du gör väl med det, som du vill.»

Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet, fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva och äntligen kunna röra sig fritt.

»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»

»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»

Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.

Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp, sjönk tillbaka i sig själv och dog.

Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.

V.

Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda, vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick, kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.

Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns, som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense, att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå. Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget gällde, utan modern.

Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle gå som den härskande.

Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt trädgården, och sade:

»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är bäst, att vi låta allting vara, som det är.»

När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom. Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast genast:

»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»

Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd. Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:

»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»

Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.

»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom, och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig? Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra kan jag. Och det ska jag också göra — för din skull, efter du inte förstår den konsten själv.»

Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.

Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne, så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne, och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej, rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten, visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.

Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.

VI.

Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson. Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka, gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över den korta hakan.

Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa, och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han, lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig, med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig, fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig. Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara tillåta sig sådant.

Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända, att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män, vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.

Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård. Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.

Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det sang i rummet:

»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»

Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev röd, när modern kom, och såg trumpen ned.

Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag, men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.

Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:

»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»

Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.

»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.

Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.

»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.

Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:

»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»

Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken han fått som handpenning.

Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste sig i stället och gick långsamt ut.

All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.