TJUGONDESJETTE SÄNGEN.

En månad dröjde han, tog afsked af Bhima se'n Och dädan drog till Nischadha, följd af sina närmaste, Med sexton elefanter, men blott en endaste vagn, Med femtio ryttare och sexhundrade man till fot. Och jorden darrade under honom, då vredgad han Med ilande fart, den ädle, for in i Nischadhas land. Nu gick Virasenas hjelteson till Puschkara fram Och sade: "Kom, låt oss spela! Jag samlat mig gods på nytt. Se! Damayanti och allt, hvad annat jag äger mer, 5 Det är min insats, din må vara din kungathron. Låt spelet ånyo börjas; mitt fasta beslut det är. Hel dig! På ett enda kast vårt allt, och derhos vårt lif! — Om en af någon vunnit hans rike, hans egendom, Han bör och genspel gifva, så bjuder en rättvis lag. Men afslår du tärningslek, vi pröfve en svärdslek då, Ett envig bringe dig eller mig till ett slutligt lugn! — Det rike, man fått i arf, behålla man städse bör Med hvarje möjligt medel; så lyder de vises bud. Välj, Puschkara! nu emellan de medel, jag bjuder dig: 10 Välj spelet, eller spänn din båge till manlig strid!"

Men Puschkara, manad så af Nala, försmädligt log, Re'n säker om sin seger, och talte till Naischadha: "Hel, att du gods dig samlat till insats! Det fröjdar mig. Hel, att du sjelf och att din maka nu lefver än'! Hel, att Damayantis olycksöde nu når sitt slut! Ty snart, af alla skatter prydd, dem jag vinner nu, Som himmelska nymfer Indra,[130] den ljufliga tillhör mig. Ja, ständigt på dig jag tänkt och väntat dig, Naischadha! Ty fröjd jag fann i spel med vän och med like blott. 15 Men se'n jag Damayanti, den ljufliga, vunnit har, Till slut jag står vid målet, ty städse hon var mig kär." — Men Nala, då han hört hans förmätna och djerfva ord, Han ville med svärdet klyfva hans hjessa; af kufvad harm Hans ögon blodbesprängdes, och bittert den ädle log; Han sade: "Spelom! Hvartill ditt prat? Det blir stäfjadt snart!"

Nu spelet begynte åter för Nala och Puschkara, Men i ett enda drag förlorade denne nu Sig sjelf och sina perlor, och skatter och allt åt Nal. Och sedan han segrat, Nala högt skrattande sade så: 20 "Mitt är nu riket åter, okränkt och från ovän fritt; Ej var för dig Damayanti bestämd, du konunganarr! Du dåre! med allt ditt följe du vorden är hennes slaf — Dock — då jag en gång blef besegrad, det ej ditt verk, Men Kalis var, fastän du, narr! det ej insåg sjelf. Den harm, som gällt en annan, derför ej drabbe dig! Lef gladt och i frid! Ditt lif jag skänker dig, Puschkara! Jag afstår dig allt ditt gods, och dertill din arfvedel. Min fröjd jag haft i dig; du fordom mig städs var kär, Och ej från dig min vänskap skall vika, o Puschkara! 25 Du är min bror! Lef väl, lef lycklig i hundra år!" — Se'n Nala Puschkara helsat och tryckt till sitt brodersbröst, Han tillstånd gaf åt honom att fara till egen stad. — Men så behandlad af Nala, rörd talade Puschkara Till Punyasloka, och böjde med vördnad sitt hufvud ned: "Pris vare dig evigt! Lef i tiotusende år I lycka, du, som lifvet mig skänker, och hus och härd!" — Men, gästad af Nala, glad han dröjde en månad qvar; Derefter med sitt folk och en glänsande, väldig här, Af trogne tjenare följd, han drog till sin egen stad 30 Och strålade lik solen i skönhet och herrlig glans.

Se'n Puschkara dragit hän i frid, den mäktige Nal Säll tågade in i staden, och möttes af festlig prakt. Så återvänd, med huldhet talte till folket han; Och folket från stad och land, med Äldste och vise Råd, Till honom talte med vördnad, betaget af högsta fröjd: "Nu äre vi sälla åter, o Konung! i stad och bygd; Vi kommit att hylla dig, som Gudarne himlens kung".[131]

Se'n Puschkara blidkad var och man firat en herrlig fest, 35 Hembragte sin maka Nala, följd af en väldig här; Och Bhima åt sin dotter sade ett gladt farväl, Se'n rikt han henne utstyrt med herrliga skänkers tal. Och då med det ljufva tvillingsparet hon återvändt, Som Indra i himlens lustgård,[132] lefde i glädje Nal Och blef bland jordens[133] Kungar beprisad och vidt berömd. Han styrde sitt återvunna land med förnyad glans Och hembar Gudarne offer, frikostig och god och mild.

Epigrammer af Amarû.

För att fylla några toma blad och derjemte gifva ett, om ock ringa prof af Indernas lyriska poesie, lemnas här i svensk öfversättning några af Amarûs kärleks-epigrammer. Dessa små stycken tillhöra den indiska poesiens sednare utvecklingsperiod och vittna, så väl genom språkets utsökta elegans, som genom dess konstmässiga behandling om en tid, då poesien längesedan trädt ur den episka diktens enkla och omedelbara framställningssätt, och då skalderna redan med moget medvetande och med utbildad konstnärshand skredo till utförandet af sina verk. Af Amarû känner man intet annan än etthundrade sådana små stanser, som de här i öfversättning meddelade, men detta lilla har dock varit nog, att i Indien göra hans namn älskadt och oförgätligt. Dessa hundrade epigrammer äro lika många små taflor, fulla af lif och behag, utförda med en finhet i känslan, en sanning i grupperingen, och en värme i coloriten, som hade kärlekens Gud med egen hand fört Amarûs pensel.

Om de flesta af Indiens författare, känner man föga eller intet; så äfven om Amarû. Blott sagan vet att om honom förtälja ett och annat. En legend förmäler följande: Då en af Indiens philosopher Sankarâtschârya (i 8:de årh. e.Chr.) jemte sina lärjungar engång kom till Kaschmir, kort efter dess Konung Amarûs död, frågade honom de vise vid den aflidne Konungens hof, om han kunde säga hvad kärlek var. Han svarade härtill nekande, men han antog Amarûs gestalt och lefde en tid i hans harem, som pryddes af etthundrade sköna gemåler, och då han derifrån återkom, besvarade han frågan med sina hundrade stanser. — En annan legend berättar, att hans själ, enligt den föreställning Inderna hafva om själens flyttning ur en kropp i en annan, fått sin boning uti hundrade qvinnor efter hvarandra, och att den under denna sin vandring blifvit invigd i kärlekens alla mysterier. Allt detta syftar synbarligen blott på hans hundrade kärleks-epigrammer.

Denna samling, benämnd Amarû-satakam "Amarûs centurie" utgafs, åtföljd af en dubbel commentarie, utan titelblad i Calcutta 1808 eller 1812. Efter denna utgaf Apudy (Chézy) i Paris 1831, under titel "Anthologie érotique d'Amarou," 51 af dessa stanser, och återgaf på prosa deras innehåll i en med författarens vanliga smak och finhet utförd, men föga trogen parafras. Vidare aftryckte Böhtlingk 39 af dem i sin Sanskrit-Chrestomathie. Rückert har i Musenalmanach för år 1831 öfversatt 38 af dessa epigrammer, men tyvärr har hans öfversättning ej varit här tillgänglig.

Några af dessa stycken uppträda nu i svensk drägt, så mycket som möjligt varit efter or den öfversatta och återgifna i originalens konstfulla, stundom oefterhärmliga meter. Denna svårighet i det yttre, i förening med originalets korta, innehållsdigra uttryckssätt, och en känslans finhet, som synes vilja flykta vid äfven den lindrigaste beröring, har satt svåra hinder i öfversättarens väg. I fall dessa här meddelade små stycken, såsom de nu uppträda, ej skulle synas rättfärdiga Amarûs stora rykte, så bör läsaren ej tillräkna detta honom, utan blott öfversättarens bristande förmåga.

Obs. De här öfversatta stycken finnas i Calcutta upplagan under N:o 67, 9, 53, 94, 12, 10, 60, 71, 19, 35, 81, 33 och 69.

Epigrammer af Amarû.

"Hvad dårskap, att så i ditt hjertas enfald vilja fast i din kärlek bli; Fatta styrka och mod, var stolt, din trohet glöm och tänk ej på honom mer!" Så manad af sin ömma väninna, tärnan henne svarade helt förskräckt: "Sakta, sakta! att han ej hör dig, vännen, som hvilar här i mitt hjerta gömd."

———-

"Du kommer ju igen om en timme i middag, kanske i qväll, Åtminstone då morgonsolen gryr, säg, älskling! gör du ej så?" Så talte menlöst hon i barnslig oskuld, smekande, i tårar ljuf: Och han, som skulle fjerran färdas, snärjd sig kände och dröjde qvar.

——-

"Min vän!" "Herre!" "Glöm nu din stolta vrede!" "Ej är jag vred, du bedrager dig!" — "Vi ha' så ledsamt" — "Jag finner mig ju helt förträffligt; endast du besvärad dig känna tycks." — "Men hvarför snyftar du då med bruten stämma, och hvarför tåras då ditt öga så? Helt visst för min skull!" — "Hvad är väl dig jag?" — "Mitt lif!" — "O nej! och derför just gråter jag."

———-

"Välan! om vrede blott kan plats i ditt hjerta finna, Vi skiljas, som du vill det! Hvad mäktar jag dertill göra? Men återgif mig först de famntag, jag fordom gaf dig, Gif äfvenså igen mina brinnande, varma kyssar."

———-

"Åt min älskare jag nyss med låtsad vrede sade 'begif dig bort!' Och den grymme genast helt allvarligt drog hän och mig lemnade; Om ännu en gång den kärlekslöse, blidkad och ångrande, Vill mig nalkas åter, säg, väninna! hvad bör jag väl göra då?"

———-

"Man skiljs, man råkas ju sen i glädje åter: gör dig ej någon sorg för mig! Mitt hjerta! Var ej så blek, så stum och sorgsen!" Så talade med tårar jag. Ljuft blyg, en dröjande, stilla blick hon gaf mig, ur ögat tyst en tår smög fram, Hon log i vemod och sade med bruten stämma: "En tidig död skall bli mitt hopp."

———-

"Stundom långt skönare dagen än natten är; Stundom är natten långt mera än dagen klar. — Hvardera vike och gifve den andra rum, Då ej min älskade jag vid min sida har."

———-

"Kärleken må hjertat spränga, trånad taga all fägring bort, Dock ej ett ord jag vexlar mera med den trolöse älskaren." Så talade, af häftig harm djupt upprörd, tärnan med hindens blick. Men såg med längtan dock åt den väg, der honom hon väntade.

———-

Med ansigtet vändt åt hvar sitt håll på soffan suto de unga två, Tysta och trumpna efter sin tvist, fast kärlek gömdes på hjertats djup. Men obemärkt deras sneglande blickar möttes, smältande i hvarann; Vreden bröts, med ett leende snart de föllo hvarandra om halsen gladt.

———-

"Älskade lemna din vrede! Se mig vid dina fötter! Aldrig än', ljufvaste! var du härtills så sträng, så häftig." Älskaren talade detta, flickan såg bort i vemod Fällande ymniga tårar, teg och svarade icke.

———-

"Då han finnes i min närhet, alltid jag mig vänder bort och slår ögat ned; Då han talar och af lust mitt sinne förvirras, skyndsamt jag sluter örat till; Och då kinden rodnar, läppen spritter af tjusning, jag med handen straxt döljer det; Men, hvad skall jag göra, då de stygga banden brista så i mitt klädningslif?"

———-

"Han sofver. Sött somna du jemväl!" Så sade vännerna och gingo bort. Oskuldsfullt en kyss af kärlek då sakta tryckte jag uppå hans kind. Straxt märktes uppå hans sprittning dock att han låtsade slumra blott. Den elake! — O, hur blygdes jag! Dock — han skingrade min blygsel snart.

———-

"Hvart hastar du, sköna! hän i den dunkla natten?" — "Dit, der min enda, utkorade älskling väntar." — "Hur räds ej, späda! du att irra i natten ensam?" — "Jag har ju Guden med de hvässade pilar med mig."

Hänvisningar.

[1] Indra, i den episka mythologien den högste bland Gudarne, luftens och firmamentets, molnens och blixtens Herre; den förnämste bland Verldsbeskyddarne, bevakande östern, solens uppgång.

[2] Vedakunnig. Vederna äro Indernas äldsta, heliga hymner. Deras läsning är en plikt för Brahmanernas och äfven for Krigarnes kast.

[3] Nischada ett land i det nordliga, likasom det nedanföre förekommande Vidarbha ett rike i det sydligare Indien. Indien var fordom, likasom nu, fördeladt i många små, af hvarandra oberoende riken.

[4] Manu var menniskoslägtets stamfader, den förste lagstiftaren; hans lagar utgöra ännu idag grunden för indernas hela samhällsskick.

[5] Detta epithet har här, emot ställningen i originalet, blifvit stäldt till sist, emedan i detta Nalas fel, det enda honom tillskrifves, hans i det följande skildrade olyckor hafva sitt ursprung.

[6] Rischi: så kallas en genom sin vishet ock sin kunskap helig person. Inderna fördela dem i sju klasser. Bland dessa kallas en Brahmarschi: vise bland Brahmanerna, och till dem hörde Damanas.

[7] På denna, Brahmanerna tillskrifna förmåga att skänka välsignelsen af afkomlingar anspelas ofta i de episka dikterna, och synes utgöra en af de gåfvor, hvaraf Brahmanerna mest älska beröma sig. De utverka detta genom sina böner hos Gudarne, med hvilka de stå i förbindelse. Enligt Indernas religiösa föreställningar är saknad af barn, isynnerhet söner, den högsta af olyckor, emedan de aflidnes andar blott så länge få qvarblifva i Indras himmelska verldar, som en ättling åt Gudarne hembär de årliga offren för de hädangångne förfadrens andar; underlåtes detta, måste de nedstiga till underjorden.

[8] Satschi: Indras Gemål.

[9] Asvinabröderne: Indernas Castor och Pollux, Solens herrlige tvillingssöner. Deras namn betecknar etymologiskt "de med hästar försedde," och de föreställas alltid ridande. De äro Gudarnes läkare.

[10] Gandharverna äro Halfgudar, beboende Indras himmel, himmelska musici, som med dans och spel sköta glädjen i Gudarnes samqväm, men ofta äfven, i kärlekens värf, stiga ned till jorden.

[11] Damayanti skulle sjelf välja sig en gemål, företaga ett "Sjelf-val" (Svayamvara). Detta sätt att förmäla sig är ett privilegium, som tillkommer ensamt Krigarekastens, helst Konungarnes döttrar. Vanligen sker i Indien all äktenskaplig förbindelse genom föräldrarnes inbördes öfverenskommelse; i nämnde fall äger jungfrun frihet att välja, hvem hon för godt finner, äfven utan föräldrarnes samtycke. Om de åtta i lag erkända olika slag af äktenskap, om deras olika fördelar och olägenheter, äfvensom om hvilka slag tillkomma hvarje klass, handlas i Manus lagar Bok. 3. vv. 20-42.

[12]Långarmig var hos Inderna och hos de med dem beslägtade Perserna för en Konung berömande epithet, antydande vidsträcktheten af hans makt. Namnet Artaxerxes Longimanus är ett exempel härpå.

[13] Nàrada, Gudarnes budbärare, svarar emot Mercurius i Grekernas mythologie. Han spelar en vigtig role i de episka berättelserna. Han uppträder här alltid som medlare emellan Gudarne och menniskorna. Vid sin återkomst från något uppdrag på jorden berättar han nu om Damayantis val. Läsaren införes med denna vers i Indras verld, hvars nyhetskrämare Nàrada är.

[14] Vrihadasva är den som berättar hela händelsen. Nàradas svar var upptaget direct och med hans egna ord; berättelsen, som deraf afbröts, återtager sin förra gång, hvilket angifves med ofvanskriften: Vrihadasva sade.

[15] Balas och Vritras baneman kallas Indra, med häntydning på en i Vederna ofta förekommande mythisk tradition. Bala och Vritra äro tvenne väldiga, mörka Daemoner i molngestalt, hvilka i djupa klyftor hålla fängslade de himmelska korna, de regngifvande, välsignelserika skyarne. Med dessa Daemoner står Indra i ständig kamp, han slungar emot dem sin blixt och kufvar dem, och skyarne komma ut ur sitt fängelse och regna ned öfver jorden sitt välsignelserika, fruktbringande vatten.

[16] Kàmaduk, "den som mjölkar allt hvad man önskar," är en mythisk ko, utgörande en af Indras förnämsta skatter; den gaf sin ägare allt hvad han önskade. Det var besittningen af en sådan allt förlänande ko, den i Vederna och i Ràmàyana besjungna kampen emellan Konung Visvamitra och Brahmanen Vasischtha gällde.

[17] Maghavàn, ett namn för Indra, betyder etymologiskt: "den store," "den mäktige."

[18] Inderna räkna vanligen åtta verldstrakter, motsvarande våra väderstreck; hvarje trakt beherrskas och skyddas af en af de Gudar, hvilka hafva sig inseendet öfver verldens regelbundna gång särskildt anförtrodt. Af dessa "Verldsbeskyddarne" förestår Indra (firmamentets Gud) Östern, hvarmed Inderna begynna, emedan solen der rinner upp, Agni (eldens Gud) Sydost; Yama (rättvisans och dödens Gud) Södern, Nayarita (?) Sydvest, Varuna (vattnets Gud), Western, Vàyu (vindens Gud) Nordvest, Kuvera (rikedomarnes Gud) Norden, d.ä. Himàlayas bergiga nejder, Isa eller Siva Nordost. Efter dessa "beskyddare" benämndes väderstrecken äfven Aindri, Agneyi, Yàmyà, Nairiti, Vàruni, Vàyavi, Kuveri, Aisàni. Vid sidan af hvarje Verldsbeskyddare står en hvit elefant, som uppbär firmamentet, och vid denne åter dess maka. Dessa äro de såkallade Verldselefanterne.

[19] Då en Inder vill visa vördnad emot den han tilltalar, lägger han händerna plant tillsamman och höjer dem så mot pannan, medan han talar. Andra uppgifva åter att denna åtbörd (andschali) består i att korsa händerna öfver bröstet.

[20] Indra, Agni, Varuna och Yama äro de förnämste bland Verldsbeskyddarne. Yama kommer, då tiden är inne, och befriar själen från kroppens bojor (derföre i originalet: "Yama, som för menniskorna gör ända på kroppen"). Han leder den befriade själen till sitt rike i underjorden, (till Yamapura: Yamas stad), der han dömer den antingen till salighet i Svarga: Indras Paradis, eller till straff i Naraka: helfvetet, eller till återuppträdande på jorden, för att genom själavandringen renas och bli värdig att inträda i himmelen.

[21] Sakra: ett af Indras många namn.

[22] Nala kallas Naischada efter sitt hemland Nischada, altså "Nischader."

[23] Yakschàs äro Halfgudar, hvilka tjena rikedomens Gud Kuvera, bevakande hans trädgårdar och hans skatter, boende med honom i hans hufvudstad Alakà, belägen bakom sjön Mànasa, på berget Kailàsa, långt uppe i norden.

[24] Hutàsa ett namn för Agni, eldens personifierade Gud, betyder etymologiskt "den som förtär det offrade."

[25] Eg. "Daityàs och Dànavàs tillintetgörare (mardana)." Daityàs äro onda väsen, den Indiska Mythologiens Titaner. De äro söner af Diti och hennes gemål Kasyapa, en af de sju menniskornas och naturens urfäder, åt hvilka skaparen anförtrodde att väcka till lif och verksamhet det enskilda i naturens företeelser, enligt det utvecklingsfrö, han i dem nedlagt; Kasyapa är i den äldsta Indiska Mythologien en symbol af Jorden. Med en annan gemål Aditi hade Kasyapa tolf söner: àdityàs, symboler af årets tolf månader och af djurkretsens tolf tecken. De äro milda, välgörande, mot menniskorna välvilliga väsen: Ljusgudar; ett af solens namn är àditya, och de tolf àdityàs äro bilder af dess tolf stadier under årets lopp. Äfven Dànavàs äro söner af Kasyapa, onda Daemoner lika som Daityàs. De hafva sitt namn af Kasyapas tredje gemål Danu. Daityàs och Dànavàs benämnas med ett gemensamt namn Asuràs; de föra ett ständigt krig emot sina halfbröder, de milde, välgörande àdityàs, och anfalla, såsom Grekernes Titaner, Gudarne i deras himmel, så att de stundom, såsom i Sakuntala, nödgas kalla jordens hjeltar till hjelp.

[26] Sal: "ranga", betyder scenen i en theater, men betecknar äfven ett stort rum i de Indiska Furstarnes palatser, som begagnas vid alla högtidliga och offentliga tillfällen, vid offer, vid emottagande af främmande Konungar och Gesandter, vid uppförandet af mimiska och dramatiska föreställningar, samt mera dylikt.

[27] Bhogavati betyder etymologiskt "den njutningsrika", och är de heliga ormarnes (nàgàs) hufvudstad. Enligt Indernas föreställning bodde i underjorden vissa mot menniskorna välvilliga väsen med menniskoanlete och ormkropp. De ansågos som Half-gudar och betraktades med kärlek och vördnad. I den sednare Indiska sagan uppträda de ofta. Längre fram i detta stycke få vi göra bekantskap med deras Konung Karkotaka.

[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne. Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.

[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.

[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom, uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen) ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud, förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof," och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven under lifvet kunde vinna inträde. — Yama, det rättas Gud, förlänade "fasthet i dygd och plikt." — Varuna, enligt den sednare Mythologien vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman vexer i Varunas, vattnets, sköte. — Alla gemensamt förlänade honom "ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.

[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde, att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga, och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt. Först sednare blef hästen verkligen offrad. — Yttrandet "Yayàti lik" syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas son.

[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor." Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo, utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.

[33] I namnen Indrasena och Indrasenà utgöres första hälften af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär", är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)

[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs), nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna. De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla, i hvilken vi lefva, vidtog.

Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med 360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp. Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år, hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400 millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid. Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.

[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas, såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder" (angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna, i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung och hvaraf en stor mängd finnes.

[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.

[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje, äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång, sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse, att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess utveckling. — Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande låta menniskor försmäkta i hunger och elände.

[38] Om Naraka: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på förhand bestämd för saligheten.

[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.

[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd, och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis ingressus est."

Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad, så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga, hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund, bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda, plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna, försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning. Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.

[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i stället för "Dvàparas tscha."

Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden. Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att befordra Nalas ofärd.

[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap. På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.

[43] Punyasloka, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder etymol. "den i heliga sånger beprisade."

[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om Vindhya-berget.

[45] Ayodhyà: "den okufveliga" var hufvudstaden i det äldsta och berömdaste rike i nordligare Indien, i landet Kosala, den store Ràmas hembygd. Denna stads namn skrifves nu på de Engelska kartorna Oude.

[46] Dikten antyder genom den villa i Nalas sinnen, hvarmed han tager fåglarnes guldglänsande vingar för verkligt guld, på ett naift sätt, huru hans kraft lidit och mattats af hunger och umbäranden.

[47] Söderns land: "dakschina-patham", deraf Dekhan, betyder etymol, "landet åt höger", nemligen då man står med ansigtet emot solens uppgång; deraf "landet åt höger, åt söder." — Vi kunna föreställa oss Nala och Damayanti, medan detta och det följande taltes, stående på en höjd med öppen utsigt åt alla håll, eller ock att Nala, hvar gång de under sin irrfärd kommo till ett föremål, det han kände, särskildt gjorde henne bekant dermed, ehuru dikten upptager alla dessa antydningar på ett enda ställe.

[48] Avanti, "den skyddande", ett annat namn för Uddschayani, "den segerrika", en af Indernas sju heliga städer, fordom sätet för mäktiga Konungar, Vikramàdityas hufvudstad. De Indiska Astronomerna räkna derifrån sin första meridian. Det gamla Uddschayani låg ett stycke norr om det nuvarande Oojein i landet Malva, på norra sluttningen af Vindhya (Ptol. Otséne).

[49] Vindhya heter den breda bergskedja, som, nästan parallel med Himàlaya, från vester till öster delar den vestra Indiska halfön i tvenne hälfter, och skiljer det egentliga Hindostan, "Madhyadesa", den Indiska culturens säte, från "landet i söder", Dekhan. — Payoschni, "den med vatten strömmande" skrifves nu på de Eng. kartorna Payn-Gunga (Pajin Gangà); den förenar sig med Vurda, som faller i Godàvari.

[50] I Orig. står: àsramàs maharschinàm: "de store Vises tillflyktsorter", de Eremit-colonier i skogarnes djup, dit de Vise på sin ålderdom drogo sig tillbaka, för att, skiljda från verldens små bestyr, lefva i uteslutande betraktelse af det Gudomligas oändliga väsen. — Om dessa "tillflyktsorter" säges i Orig. att de voro "rika på många slags rötter och frukter." Detta afser den lag, som bjuder dessa Eremiter att till sin näring taga endast vextrikets producter, och äfven bland dessa blott sådana, som naturen sjelfmant, utan odling, erbjuder.

[51] Vidarbha, Damayantis hem, på Vindhyas södra sluttning, nu Berar. — Kosala, ett land norr om Ganges, en af de i de gamla hjeltesagorna mest beprisade trakter. Inom dess gebit hörde Kàsi, hufvudsätet för Brahmanisk cultur, det nuvarande Benares landets hufvudstad var Ayodhyà, hvars Konung Rituparna vi redan känna.

[52] I Orig. står: "Adityàs, Vasus, Rudràs och Asvinerna, jemte Vindgudarnes skara, måste skydda dig." Asvinerna känna vi från noten 9. Vindarnes Genier voro dem underordnade, och lydde deras befallningar. Adityàs äro oss bekanta från noten 25. Vasus äro Half-gudar, åtta till antal, bland hvilka Soma, Månens beherrskare, är en af de förnämsta. Rudràs äro Half-gudar, elfva till antal, och äro, enligt en legend, födda ur Brahmas panna. En ibland dem är Siva, som i den sednare Mythologien och i Puranerna (legenderna) spelar en så betydande role, och ställes i jemnbredd med Brahma.

[53] Dessa uttryck syfta på v. 33 i femte sången, der Nala heligt bedyrar att bli Damayanti trogen, så länge en lifsfläkt i honom finnes.

[54] Detta syftar på sista verserna af sjette sången, der Kali af afund hotar att störta Nala från thronen och skilja honom från Damayanti.

[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående, hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung," "skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester, och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der det fordom träffades vida oftare än nu.

[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den, som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.

[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.

[58] Pisàtschàs, äfvensom en viss klass af Rakschasas äro onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.

[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället, ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. — Kast heter i Sanskrit varna, som betyder färg, och antyder att begreppet om kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar: den från nordligare trakter invandrade segrande Ariska rasen, till hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet Tschàturvarnya betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster, således hela samhället enligt Indernas föreställning.

[60] Om Asvameda-offret har blifvit taladt i noten 31. Ràdschasûya kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.

[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes Yuvaràdscha "ung Konung."

[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis, helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar. — Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.

[63] Amrita, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia) är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia." Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet. Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i hvilken Gudarne slutligen segrade. — Damayanti jemför Nalas röst med molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen, ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg, under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden. Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna regntidens annalkande.

[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka, sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet, må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." — I Orig. står: "längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. — Vasischtha och Bhrîgu, helige eremiter från den äldsta forntiden, anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.

[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. — Ett sådant emottagande kallas pûdschà.

[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.

[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.

[68] Asoka-trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös," är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." — Öfvers. har på dess plats upptagit Linden, dels för att detta träd genom sina blommors doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.

[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.

[70] Tschakravàka är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens längtan och trohet.

[71] I motsats emot en klass af Rakschasas, hvilka äro onda genier, anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas till Kuveras tjenare, likasom Yakschàs, om hvilka blifvit nämndt i noten 23.

[72] Manibhadra är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare, hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit, utan på Prakritspråket.

[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit mada), som gör elefanten vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel, äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades. Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt. Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och derigenom tillika traktens vilda urnatur. — Det är, i dess vilda tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla den tama, hvilken den igenkänner på lukten.

[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.

[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes, äfven Kuvera jemväl benämnd Vaisravana, rikedomens Gud, hvilken vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland dem är Ganesa, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens, vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen, är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta dessa ord: sriganesàya namah "vördad vare den helige Genesa," eller: kusalam ganesàya "helsad vare Ganesa." — Vi se ur detta ställe, att spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.

[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.

[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen. Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan mer ej äger minne.

[78] Amma: dhàtri d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.

[79] Srî, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.

[80] Slottsterrassen, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga befolkning.

[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne, ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras Konung, Bhogavati deras hufvudstad.

[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade, då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid; detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.

[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft, hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med àkàsa ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga uppenbarelsen, och är sålunda atheism. — För eld står i orig. krischnavartman "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.

[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen, emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!

[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke giftets menliga verkningar. — Huru Kali viker ur Nala, få vi i det följande se.

[86] Ikschvàku, son till Vaivasvata (den närvarande tidsperiodens styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration (sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.

[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott till hälften klädd.

[88] Nml. guldstycken.

[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos Rituparna.

[90] I orig. Agrahàra. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten. Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.

[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade orden: "detta är en helig dag."

[92] Lakschmi är ett annat namn för Srî, Vischnus gemål, lyckans och rikedomens Gudinna.

[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett vanligare namn Kàma ("längtan," "kärlek"), och ännu: Ananga och Kandarpa. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen, lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg. Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga. Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." — Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa (?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan af kärlekens sår.

[94] Ràhu är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden, och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem. — I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.

[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.

[96] Rohini är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar) tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.

[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.

[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. — Ett sådant födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken. — Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld, som omgaf henne.

[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet iva "likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta iva, fogadt till muhûrtam "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.

[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring förvärfva paradiset. — Vi se i början af följande sång, huru Nala uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne. Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.

[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till förtviflan.

[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l. rasfläckar" àvartta (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på olika raser. — Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land (Pendschab: pantscha-nada).

[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.

[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus." Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta färdas genom luften.

[105] Màtali var Indras kusk, som af honom ofta sändes ned till jorden, för att upp till hans himmel bringa hans älsklingar bland jordens furstar. Så i Sakuntala. Màtalis "kännetecken" var att färdas genom luften, och derföre trodde Vàrschneya att Vàhuka möjligen vore Màtali.

[106] Yodschana, Indernas vanliga vägamått, något mindre än en geogr. mil. Man räknar i Indien 20 Yodschanas på en grad.

[107] Man måste tänka sig att Rituparna gaf åt Nala någon trollformel, som satte honom i besittning af talens hemligheter, ty en egentlig undervisning kunde naturligtvis här ej komma i fråga.

[108] Damayanti. Det är Orientens sed att ej nämna en annan mans maka vid namn, utan genom någon omskrifning; så äfven här. — Enligt Indisk åskådning år den oskyldigt lidandes bann oafvisligen verksamt. I sitt öfvergifna tillstånd och qvald af sorg, uttalade Damayanti sin (11:te S. sl. 16-19) sin förbannelse öfver den, som var orsaken till hennes och Nalas smärta, medkallande öfver detta väsen ett qval, som vore än svårare, än det de sjelfva ledo.

[109] Vidhitaka-trädet (terminalia belerica) anses ännu i denna dag i Indien som förbannadt, och som en boning för onda andar. Dess frukter kallas äfven Myrobalaner, äro grågula till färgen och likna oliven till form och storlek.

[110] Kundina, af kunda: jasmin, "den jasminrika".

[111] Detta ställe låter förmoda att, såsom äfven Manus lagar, de Indiska Konungarnes residenser voro befästade, och att det behöfdes deras tillstånd för att få inträde.

[112] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya, som af Damayanti fick i uppdrag att föra hennes barn till Kundina, der lemnade Nalas vagn och hästar.

[113] Påfågeln spelar i Indernas hemlif samma rol, som dufvan i Europa, men är tillika husets vakande tjenare, såsom tuppen hos oss, och förkunnar, i likhet med de Capitolinska gässen, annalkandet af hvarje ovanlig förteelse. Påfågeln besjunges med förkärlek i den Indiska poesin.

[114] Husdjuren i Damayantis hem gladdes, då de hörde det mäktiga ljudet af Nalas vagn, ty de trodde att detta var åskans första dån, som bådade annalkandet af regntiden, Indiens skönaste årstid, då alla lefvande väsen och naturen, som smäktat under solens lodräta strålar, få svalka och vederqvickelse.

[115] Må det vara tillåtet att fästa uppmärksambeten vid, huru fin och vacker Damayantis känsla visar sig på detta ställe. Hoppet att återfinna Nala låter henne glömma all den oförrätt och all den sorg, hon lidit genom honom; hon vill ur sitt hjerta utplåna dessa minnen, försonad genom det väntade återseendets sällhet.

[116] Etym. "riklockig."

[117] Såsom "långarmad" är ett berömande, så är "kortarmad" ett nedsättande epithet.

[118] Förut omnämdes, såsom bevis på Sanskrit språkets bildrika ordbildningssätt, huru ett af eldens namn: krischnavartman etymol. betydde "den, hvars väg är svart;" här står åter (för det vanliga agni) havyavàhana "den som bär offret (upp till Gudarne)"

[119] För att förstå betydelsen af dessa tecken, måste vi gå tillbaka till der de gåfvor uppräknas, hvilka Gudarne förlänade Nala. Indra gaf honom "en skuldfri vandel," eller, genom en dubbelhet i uttrycket (an uttam àm gatim), som kan tagas materielt eller moraliskt, "den högsta gång;" derföre höjde sig hvarje låg ingång, då Nala nalkades. Agni skänkte honom "sitt väsen;" derför tände sig flamman vid hans vink ock brände honom ej. Varuna förlänade honom "vattnets väsen;" derför flödade detta sjelfmant till honom. Varuna gaf vidare ännu "doftande kransars glans;" derföre fingo blommorna, berörda af hans hand, sin doft och sin friskhet åter. Men Yama skänkte honom "fin smak", och derföre kände ingen, såsom Nala, konsten att tillreda smaklig mat (se nedan). Af alla dessa tecken slöt Damayanti att Vàhuka var Nala, ty ingen annan än han kunde vara i besittning af dessa egenskaper.

[120] Besynnerligt och karakteristiskt faller det sig, att Damayanti ej ens i detta ögonblick af upprörd sinnesstämning glömde strängheten af lagens för renlighet stadgade föreskrifter.

[121] Vid en lagenlig och högtidlig förening emellan tvenne till samma kast hörande personer (Manus lagar III. 43) förenas deras händer öfver husaltarets eld.

[122] Detta syftar på V:e S. sl. 33, der Nala svär Damayanti trohet med dessa ord: "Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga! Så länge skall din jag blifva; det heligt bedyrar jag."

[123] Vinden här: sadàgati "den som ständigt går, rör sig."

[124] Solen har här benämningen tigmànsu "den med varma strålar begåfvade;" i motsats hvaremot månen kallas sitànsu "den med kalla strålar."

[125] Vindens Gud: Vàyu.

[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.

[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.

[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit berörda, finna sin lösning.

[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen bestänka gatorna med välluktande vatten.

[130] Himmelska nymfer: apsaràs "de hafsborna," bayadererna, houris, i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.

[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."

[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas Elysium.

[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.